2010/06/30

NATTSVARTA NYHETER PÅ NATTKRÖKEN...?

Ovanstående rubrik hade jag ju kunnat skriva om jag nu hade gått på mina föräldrars indoktrineringsförsök, om jag hade gått och blivit "sosse". Men i min egen outsägliga vishet landade jag rätt, jag landade i ett parti som redan har gått igenom det som vi nu ser socialdemokratin plågas av - en repris av en valrörelse för åtta år sedan. Det var i det valet som vi moderater tappade lite drygt var tredje väljare, det var då vi gick från lite drygt 23% till 15% och det var då 27 stycken riksdagsledamöter från "mitt" parti kickades ut för att ersättas av andra partiers diton.

Moderaternas ledare hette då Bo Lundgren. Bosse var en ledare som var snäll, hygglig och som alla kunde leva med. Att han inte utstrålade något större förtroende var ju ett problem, och att hans glasögonprydda huvud inte alls var en vinnarskalle var ett annat problem. Alla kunde leva med Bosse, men han var och förblev en parantes.

Redan innan valrörelsen tog fart kändes trenden av internt, det spelade liksom ingen roll vad partiet gjorde eller ville - inget gav effekt. I partiet började folk positionera sig för tiden efter Bosse, när kraften behövdes som mest för att vinna ett val. De moderata valarbetarna var marginellt piggare än de apatiska flyktingbarn som dök upp på TV några år efter Bosse. Den moderata partiledaren lyckades inte få över några väljare från andra partier, han mäktade inte ens med att hålla kvar de redan frälsta. Lämmeltåget mot FP och sofflocken var ett faktum, och det kändes redan innan att valvakan den 15 september 2002 skulle bli en blå likvaka...

Åtta år senare kan man dock konstatera att denna Bosse Lundgren hade ett bättre resultat än dagens Mona Sahlin i de allra flesta förtroendeundersökningarna. Om Bosse var svag år 2002 så är faktiskt Mona Sahlin svagare 2010 - något som Synovate och dess prematur Temo visar här.

Den här sena kvällen, när tisdag redan har blivit onsdag så kommer ytterligare en känga i sosseriets solar plexus, en undersökning där ALLA partiledare utom Falkvinge (PP) och Åkesson (SD) klarar sig bättre än Mona Sahlin i jakten på väljarnas förtroendekapital. Hade jag varit sosse så hade det varit nattsvarta nyheter på nattkröken, och som moderat och politisk meningsmotståndare känner jag empati ty vi har varit där själva och jag minns det där hemska valet 2002 som om det vore igår...

Maud slår Mona, Peter Eriksson slår Mona, Lars Ohly slår Mona, Janne Björklund och Göran Hägglund slår Mona, ja även lilla FI:s Gudrun Schyman slår Mona Sahlin. Men utåt sett är inte Ibrahim Baylan ett dugg orolig över att den partiledare han skall "lobba" för börjar få beteckningen "sänke". Baylan ser allt ljust, och i en svart basker samt några mörka semesterfjun på överläppen skulle man lätt kunna tro att det var Bagdad-Bob som hade flyttat in på Sveavägen 68.

"-För oss och för väljarna är den viktiga frågan vilket Sverige man vill ha. Valet handlar om politiken och jobben mer än om partiledarna. Mona Sahlin är en skicklig politiker som kommer att göra ett utmärkt jobb den dag hon får chansen att styra en regering" låter oss Baylan veta i all sin oomtvistade vishet. Vi som upplevt Bosse Lundgren-eran känner även med denna stackars man som uppenbarligen måste leva sitt liv i en paralell dimension.

Visst är det så som Baylan säger, att valet handlar om politiken och om jobben. Men om man inte har något förtroende för den som skall leda arbetet för en vettig politik eller för att skapa de där jobben som vi alla så gärna vill se komma, tror man då på den "ledaren"? Det spelar liksom ingen roll vad partiet säger, tycker eller tänker när folk fnyser åt hon som säger det. Hur mycket sossarna än må önska denna dag att partiledarens förtroendekapital inte spelar någon som helst roll så vet dom innerst inne, de såg också Bosse Lundgrens 2002...

Visst är det också så som Ibrahim Baylan säger, att Mona Sahlin är en skicklig politiker. Men sen tar det nog stopp, för man kan inte göra ett utmärkt jobb om man inte släpps in på arbetsplatsen. Tittar jag framåt i tiden så kommer positioneringsarbetet snart att ta fart, då folk skall jobba sig till nya stolar i "Post-Mona"-sosseriet.

Vad skulle jag då vilja ge sossarna för råd för att ta sig förbi det kommande traumat, ett trauma som även vi moderater upplevt - ett trauma som består av ett historiskt dåligt val. Svaret är en verklig förändring, inte bara tomma ord med Göran Perssons gamla ministrar som vallokomotiv. Sosseriet behöver hitta tillbaka till rötterna, när det inte bara är politiska broilers som utgör det heliga VU. Sossarna behöver något nytt, något fräscht - någon med fötterna i den rörelse som säger sig vara utan att vilja röra på sig överhuvudtaget.

Olika sossar i umgängeskretsen har lyft fram en liten torftig, intetsägande man med ett rätt myrlikt utseende - Tomas Eneroth. "Vad fan är det för dåligt skämt?" var min första reaktion, men sedan dess har jag i spåren av Bosse Lundgren grubblat vidare. "Varför inte?" blir den andra reaktionen, när jag har lyssnat på en skarp, bitsk och underfundig Eneroth i olika debatter och när jag har tittat på en extremt bra politisk CV. Med bakgrund som metallare, med studier i statsvetenskap och sociologi på universitetet så har en verklighetsförankring som många andra i sosseriet av idag saknar. Med erfarenheter från utbildningsdepartementet, socialförsäkringsutskottet och näringsutskottet så täcker Eneroth in det mesta av det som anses vara sosseriets urcell.

Att Eneroth sedan är så pass ny och okänd för gemene man är nog en fördel då sossarna behöver en ny själ, en nytändning och en ny ledare för att inte bara bli en spillra av det man en gång var. Så varsågoda, ta åt er av mitt förslag från den högra sidlinjen. Min omtanke om er visste inga gränser denna natt - natten då de röda fick ännu en nattsvart nyhet att bearbeta.

Länkar: Expr

5 kommentarer:

Nils Dacke sa...

Håller med dig i analysen att ni kommer knivar att slipas för att positionera sig inför det oundvikliga, partiledarbytet. Vidare vore det bra för demokratin om S gjorde om sig och gick tillbaka till sina rötter och igen blev det gräsrotsparti de en gång var och kom med nya ideer inte konservatism ala sossestyle. Dock så tror jag inte på Eneroth och det finns en dark horse som om han kommer till makten vore som att gå ur askan i elden, Bodström. Han har positionerat sig länge brrrr...

Åsa sa...

Haha, det var värt att sitta uppe fem minuter till mitt i natten trots att ungarna sover.

Mattias Lönnqvist sa...

Eneroth? Nja, hans track record inom utbildningsfrågor talar inte direkt för honom, och han lär inte ha jobbat särskilt många år som "metallarbetare" om han kom in i riksdagen som 28-åring.

Jag trodde annars du skulle föra fram någon blond kvinna som förslag på ny partiledare; du verkar ju ha en svaghet för blonda socialdemokrater ;)

Vem (S) ska välja efter Sahlin beror egentligen på vad syftet är:

1. Om syftet är att förändra partiet; att modernisera och aktualisera så skulle man mycket väl kunna låta Mona stanna, men ge henne ett verkligt förändringsmandat. Även om jag inte gillar Mona så är hon inte orsaken till att partiet inte förändrats, utan problemet finns i partiet och i partiledningen. Samarbetet med MP (enbart) hade kunnat vitalisera partiet, och om arbetsgrupperna hade backat upp Mona med en modernare politik så hade de gått stärkta in i valrörelsen. Att Mona tvingades ta med (V) undergrävde hennes position och satte stopp för all förnyelse.

I övrigt ser jag inga namn bland talesmännen som skulle kunna stå för en förnyelse av partiet, utan då får man hämta namn utanför denna krets. För att ta din favorit-sosse, HHK, som exempel så tror jag att hon skulle kunna åstadkomma detta, men hon delar ett problem med Mona; att hon är Stockholmare. (S) har väldigt få väljare i Stockholmsregionen och jag tror att de skulle vinna på en partiledare som inte är Stockholmare.

2. Om syftet är att förvalta, dvs att fortsätta med samma politik som kostade dem valet 2006 och som verkar kosta dem valet 2010 så finns det massvis med namn; Urban Ahlin, Veronica Palm, Anders Ygeman, Carina Moberg. Bara för att ta 4 exempel.

Det svåra är inte att hitta namn för att fortsätta med samma politik, utan det svåra är att hitta namn som har styrkan att förändra partiet; liksom att få det mandatet.

Reinfeldt hade det lätt sett till det perspektivet; Moderaterna gjorde ett katastrofval 2002 och linjen "all förändring är bra" var väl förankrat. Dessutom stack inte opinionssiffrorna upp direkt när han tog över, utan han kunde jobba med förändringen i lugn och ro.

Dessutom är Mumintrollen populära i Sverige ;)

Borneo sa...

Min gamle farsa hade en grammofonskiva med bara applåder på. Den satte han på varje gång Tage Erlander talade i radion.

skulle motsvarande applådåskor finnas på CD idag tror jag inte försäljningsargumentet "för Mona" vara speciellt framgångsrikt.

nidöjs sa...

Vad är det man säger? Som man bäddar får man ligga.
Håller helt med tokens analys, den är klockren. Jag är född och uppvuxen i sosseland och där fick man lära sig att en komunist är en kommunist och alltid är en kommunist oavsett bokstavskombination. En gammelsosse skulle aldrig acceptera ett samarbeta med V(PK)
Spiken i förtroendekistan är som Mattias skriver när Mona gjorde en helomvändning och tog V(PK) med i båten. Om hon, som jag trodde, hade valt att sätta ned foten och visat litet tuffhet hade kanske siffrorna sett litet anorlunda ut.
Det intressanta är ju hur vissa ledande sossar distanserat sig från ledningens politik tex. Jämtin i förbifart Stockholm och därefter rättat in sig i ledet. Vid post Mona kan dessa personer då hävda att de var emot den förda politiken och därmed aspirera på framtida ledande poster.
Men jag har en undran, kommer den rödgröna röran att hålla hela distansen? Det måste ju för tusan diskuteras inom rörelsen de historiskt låga förtroendetalen för ledaren i mätning efter mätning. Skulle någon bli förvånad om Mona för att rädda vad som räddas kan väljer att med någon outgrundlig förevändning sparka ut V(PK) ur samarbetet? Ger mig sjutton på att ett sådand cenario skulle rädda många riksdagsplatser för sosseriet om hon bara vågade.
Kul det här med spekulationerna kring Monas efterträdare. Så det är väl bara att hänga på. Tillbaka till rötterna var det och det är också vad jag tror rörelsen önskar. En som var ute i kylan efter förra valet var Per Nuder och fortfarande ledamot i VU. Luder är mitt stalltips till ledartröjan. Han kan på intet sätt förknippas med Mona.
Till sist. Moderaterna är nutidens ohotade mittenparti men kanske för långt vänster ut för min smak. Men till skillnad från den rödgröna röran har jag flera borgerliga partier att lägga min röst på och ändå säkerställa en borgerlig valvinst.
Men vad har en högersosse att välja på? Det nya arbetarpartiet ligger nära till hands och det tackar vi för. Sosseriet har förlorat mitten och utan mitten vinner man inga val.
/tommy