2010/09/29

BLOGGDEBATT: EFTER VALET-ANALYS...


Foto: Kent Persson

Återigen dags för ett alldeles för långt inlägg, men en valanalys kletar man ju inte ner på en Post-It-lapp och sätter upp på kylen hemma bredvid bortglömda pantkvitton. Så varsågoda, mina alldeles egna funderingar kring...

...valrörelsen. Nu är den tack och lov över, trots att det är med en sjuk form av separationsångest man tänker tillbaka mot dagarna då man jagade väljare runt valstugan i centrala Sundbyberg - på jakt efter en pratstund eller möjligheten att lämna över lite propaganda från partiet.

Efter valrörelsen kom så valet, en händelse som skulle kunna ha blivit ett klimax av glädje och skadeglädje blev ett hårt antiklimax på många olika sätt. För trots att vi moderater mäktade med att göra vårt bästa val genom tiderna, och trots att sosseriet mäktade med att göra sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten klubbades så var känslan att det inte blev så bra som det borde. Orsaken heter Sverigedemokraterna, nykomlingen i Riksdagen som lade sig på tvären för ett fortsatt borgerligt Alliansstyre i majoritetsformat...

Valrörelsen och valet är över, och den politiska bloggosfären är på väg ur kampanjstatus till något mer livaktigt och spännande. När så Kent Persson slänger fram en ny "Veckans bloggdebatt" så vet man att vardagen är här igen, alldeles oavsett den parlamentariska situationen i riket och i hemstaden Sundbyberg. Den här veckan önskar Kent in olika lekmanna-analyser om varför valet gick som det gick, och vad vi kan förvänta oss av de kommande fyra åren.

Den enskilt mest omvälvande händelsen i och med valet handlar naturligtvis om Sverigedemokraternas intåg i maktens korridorer. Alldeles oavsett om man skall kommentera deras existens eller ge partiet utrymme så är man helt korkad ifall man inte konstaterar att det var just det nya partiet som förändrade den politiska kartan i det här landet. Ingen vill ju ta i Jimmie Åkessons parti ens med tång, så en viss uppluckring av de två regeringsalternativen och en mer gedigen pragmatism krävs av alla SD-fobiker för att uppfylla sina löften.

Från att ha varit avgrundsdjupa skiljelinjer mellan olika partier så ser vi nu vissa tecken som tyder på att landet ändå kommer att kunna regeras, dugligt iallafall, av det största av de två blocken. MP har gått från kalla handen till vassa armbågar, och till och med en skadeskjuten socialdemokrati kan tänka sig att i vissa frågor samarbeta. Bara Ohly käftar emot, och lite i skymundan så låter faktiskt Östros lika bitter. Men, gott så ändå. Frågan är bara vad som händer när den svåra politiken kommer som ett brev på posten? När det handlar mer om olika divergerande grundideologier och inte grundläggande humanism...?

Denna ovisshet från en dag till en annan, politisk oförutsägbarhet när den är som värst, kommer nog att prägla tiden fram till nästa val. Det kommer bli midre yviga svängar, mer hänsynstagande och kanske måhända också en mildare retorik mot motståndarsidans svammel. Själv kommer jag att göra mitt yttersta för att motverka det senare.

Vi moderater gick framåt på ett sätt som borde fylla oss med stolthet, men samtidigt vek våra alliansbröder och allianssystrar ner sig i valet. Eller var det vi i vår totala mediadominans och med galjonsfigurer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg faktiskt gav de små en omöjlig uppgift när det förväntades att de skulle hålla ställningarna? Borgerlig kannibalism talas det om, och det är ett problem vi måste ta med oss in i valrörelsen 2014, för visst är det så att vi växt oss större på de andras bekostnad. Men samtidigt, med två vallokomotiv som herrar Reinfeldt och Borg så måste vi dra lasset - och moderaterna lyckades också med konststycket att sno över en hel del desillusionerade väljare från huvudmotståndaren.

Socialdemokratin räddades från ett ännu uslare resultat av sina nätrötter, faktiskt. Det var den socialdemokratiska bloggsofären som skickade fram alla dessa exempel från sjukförsäkringarna i ansiktet på oss, och då också genom att ha fått Aftonbladet och statstelevisionen att hänga på i drevet. Utan de sista dagarnas fokus på en fråga som vi hade hanterat en gång och trodde oss klarat av så hade sosseriet absolut varit ett parti närmare en fjärdedel av väljarkåren än en tredjedel.

När så Morgan Johansson idag går ut i en debattartikel och tycker att socialdemokratin skall titta på New Labour i England så är han hopplöst efter ett parti som såg behovet av förändringar i tid och som faktiskt förändrades på ett sätt som väckte intresse hos väljarkåren. Där de nya Moderaterna storstädade efter Bosse Lundgrens och partiets katastrofval 2002 så pratade sossarna in dammråttorna under möbler och mattor, man svammalde om förändring men gjorde inget förrutom att kvotera in en ny ledare efter Sankt Göran. Den nya ledaren fortsatte med att sopa in smulor, sand och grus i partimaskineriet samtidigt som det blev klart att förnyelsen handlade om maktdelning med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det kommer krävas blod, svett och massor med tårar om det gamla statsbärande partiet skall kunna hejda sitt fria fall. Man måste först och främst förstå hur samhället faktiskt har förändrats i grunden sedan den tiden då SAP hade något att tillföra i politiken - tiden då man faktiskt byggde folkhemmet. Först när man sett förbi sin idealiserade världsbild kan man på allvar börja tänka nytt och rädda sig undan katastrofval nummer 3 i ordningen. Hur de skall bete sig får de själva tänka ut...

Miljöpartiet har en påtvingad förändring framför sig, där språkrören skall bytas ut trots ett bra val. Maria Wetterstrand lär lämna över till en Valtersson, ett klart minus, och Peter Eriksson ryktas ersättas av Fridolin, ett klart plus. Plus och minus balanserar varandra, och lite beroende på hur Miljöpartiet spelar sina kort så har man iallafall sin egen framtid i egna händer.

Vänsterpartiet är och förblir ett renodlat gnäll- och oppositionsparti, ett gäng ingen kunde ta på allvar förrän Mona tvingades ta emot Lasse Ohly med öppna armar. Det var nog den dagen då Monas trekant blev lite fyrkantigare som valsegern vinkade "Hej då!"...

Insikterna om Vänsterpartiets påverkan, både på sina motvilliga kompanjoners välbefinnande och sin egen grogrund lär medverka till att man återgår till den enda formen man klarar av - i opposition mot både regeringen och oppositionen. Ohly vill ju dessutom uppenbarligen bita sig fast vid partiledarposten - och tack säger alla vi andra.

Sverigedemokraterna då, dessa svart får i blågula ulvakläder som våldsgästar Riksdagen - hur går det för dom? Förhoppningen är väl att deras inhyrda mentor Ian Wachtmeister ser till att SD blir lika framgångsrika och långlivade som hans gamla missnöjesprojekt Ny Demokrati. Hur som helst skall man inte särbehandla SD på något speciellt sätt, utan låta dessa människor visa att de är totalt inkompetenta i sina nya roller och att man bara är en bieffekt av att de andra sju inte skött sig när det kommer till integrationspolitiken.

Piratpartiet? Sällan har väl "Upp som en sol, ner som en pannkaka" passat så bra som nu.

Kristdemokraterna, detta underbara lilla parti, måste hitta en ny väg för att nå ut bättre. Att ta över den värdekonservativa tårtbiten i politiken är en god idé, men för att få fullt genomslag måste Göran Hägglund pinka in sitt revir på ett tydligt sätt - och det är svårt när man sitter och styr. I oppositionsrollen hade ett mer tydligt KD varit lättare att jobba fram.

Det talas om partiledarbyte i Centerpartiet, och om det skall inte jag ha någon som helst offentlig uppfattning trots att jag har en privat som säger något som rimmar på "Da!". Centerpartiet har haft fyra fruktansvärda år i skymundan, och man har tappat mycket av sitt fotfäste på landsbygden. Jag tror att man måste hitta tillbaka till sina rötter snabbt och ärligt, utan att för den skull helt överge Stureplan. Men politik är att prioritera, och tror Centern att man har något att hämta i storstäderna så kör på - i annat fall, skifta fokus...

Folkpartiet betraktas nuförtiden som ett enfrågeparti, trots att man i många frågor ligger mer rätt än Moderaterna om jag får tycka till. Björklund är skolan, trots att kärnkraft och försvar skulle kunna lätta på trycket i en kokande moderat väljarbas. Folkpartiet är liberalernas parti, men det är nog fler som förknippar FP i allmänhet och Björklund i synnerhet med batongkonservatism - något jag gillar men kanske inte så många fler. Precis som Centern, lite av "back to the roots" önskas.

Slutligen mitt eget parti då. Skulle man bara stirra sig blind på valresulatet så kan man ju glömma allt vad eftervalsanalys heter, vi gjorde ju allt rätt. Men är det så att vi bara behöver finslipa våra strategier och vår politik för att fortsätta vandringen mot målet - Sveriges största och mest älskade parti? Absolut inte, ett alltför självsäkert beteende kan fälla oss på samma sätt som det gjorde med partiet i Täby och på Lidingö. Ett parti måste ständigt utvecklas och förnyas, och det har vi gjort och det fortsätter vi göra. Det är ju lite enklare att accelerera upp när man redan har fart, istället för att gasa på från stillastående som sosseriet tvingas göra.

Men fick jag önska en sak, så är det att vi faktiskt tar åt oss det NetRoots åstadkom i valets slutskede och faktiskt inser att de sociala medierna har en viktig roll att fylla, en roll som kan förvaltas bättre fram till valrörelsen 2014 tar fart. Vi skall inte kopiera, vi skall inte bli en billig kopia men vi måste skapa ett arbetssätt som ger oss möjlighet att fightas på lika villkor...

Bloggar: Kent1, Kent2, L8

1 kommentar:

Fredrik sa...

Inte hunnit läsa den tjusige Tokens idolfotomärkta bloggen helt, men den anar ett bra anslag. Jag befinner mig fortfarande i eftervals.ta-hand-om-fasen, och klurar på vad jag ska skriva på Kents anmodan.

Osvuret är bäst, titta bara på SAABs presträff i mitt kära Paris idag! Ja, det lär också dyka upp i bloggform. det har det förtjänat, oavsett vad alla dysterkvistar tyckier och har tyckt.

/Fredrik i Sollentuna