2010/10/25

NÄR TVÅ MINUS OCH ETT PLUS INTE GÅR IHOP




Man behöver vara sjukligt verklighetsfrånvänd om man står upp efter det nyss avslutade valet och påstår att det rödgröna samarbetet blev en succé. Det största partiet i trojkan, det parti som skulle vara en stark motor som drev samarbetet framåt fungerade mer som en hårt åtdragen handbroms. Många i Monas socialdemokrati hade svårt att känna sig riktigt harmoniska med att jobba för att Lasse Ohly skulle få bli minister, att kommunisternas arvtagare skulle släppas in i det politiska finrummet.

Men det fanns precis lika många andra sossar som hade precis lika svårt med att samarbeta med miljömupparna, ett parti som med sin politik skulle vara en dolkstöt i ryggen på de som värnar svenska industrier eller en trygg energiförsörjning till ett rimligt pris. Att sossarna gick back på sitt påhitt om ett rödgrönt samarbete är ett faktum, men hjärnan bakom planen sitter fortfarande kvar som partiledare för sossarna - detta trots att handbromsandet fick sosseriet att göra sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes.

Vänsterpartiet då, extremvänsterns parlamentariska gren - fick de någon "boost" av att bli inbjudna med armbågen av de andra två partierna? Svaret är nej där också. Vänsterpartiet har ju alltid varit en tillflyktsort för desillusionerade sossar som inte kan förlika sig med att partiet är pragmatiskt i förhållande till verkligheten. Nu kunde inte dessa missnöjda människor gå någonstans, eftersom Ohly helt plötsligt var tvungen att spela med om budgetdisciplin och utgiftstak. Vänsterpartiet backade också i valet, och deras tillbakagångar är nu mer regel än undantag när väljarna får tycka till. Men vem vet, Lasse Ohly kanske är nöjd ändå eftersom hela den rödgröna utrikespolitiken har sitt ursprung i Ohlys retorik...

Det enda partiet som hade någon glädje av det rödgröna samarbetet var ju Miljöpartiet. Wetterstrand och Eriksson fick se sitt parti lyfta när man väl blivit en del av ett, förvisso extremt ihåligt men ändå, regeringsalternativ. De som tidigare rynkat på näsan åt kufarna i MP fick helt plötsligt se hur partiet blev en accepterad partner av det gamla statsbärande partiet, det partiet som hade handbromsen i. Maria Wetterstrands ungdomlighet gav Miljöpartiet en Wetterstrand-effekt, till ingen som helst nytta överhuvudtaget eftersom man lierat sig med två "loser"-partier.

Därför är det lite konstigt att det enda partiet som faktiskt vann på det rödgröna samarbetet nu är de som talar högt om att det rödgröna alternativet är ett överspelat kapitel i den svenska politiska historien. Men samtidigt, hur roligt kan det vara att vara bunden till två partier där framtidsvisionerna handlar om kriskommissioner och plågsamma valanalyser. Hur skoj kan det vara att faktiskt sitta sida vid sida med oppositionens statsministerkandidat som är marginellt mer populär i väljarleden än Jimmie Åkesson eller Rick Falkvinge? Är det just denna krassa verklighet som får Miljöpartiet att faktiskt börja prata om att knyta upp knutarna och hitta en egen väg framåt - en väg där man med dagens parlamentariska situation faktiskt kan få vara med och påverka vardagspolitiken på något sätt...?

När vi om 20-30 år läser vår svenska politiska historia kommer sidorna om de rödgröna, ett samarbete som var tänkt att flyta på i minst 12 år men som sjönk efter knappt 2 år. Det var ju den 8 oktober 2008 som Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson stolt berättade att man skulle vara ihop i minst 12 år och med siktet på regeringsmakten 2010. Ohly grinade in sig i gänget med stöd av vänsterfalangen i sossarna, men inget sades om att Vänsterns inträde skulle rucka på tidsplanen. När vi läser om de rödgröna kommer vi se konturerna av ett ledarskap hos sosseriet som var helt fel ute, om ett Vänsterparti som inte såg sin självklara roll som politiska fribajsare längre och ett Miljöparti som var lika maktkåta som vanligt.

Problemet för MP var att samarbetet inte gav någon makt, bara en ökenvandring i 10 år till med två "loser"-partier. Klart att man då börjar ifrågasätta ifall det finns något vett eller någon sans att fortsätta på det spåret inifrån Miljöpartiet - och svaren börjar vi höra idag.

Mikaela Valtersson: "Vi mår nog bra av att ta en paus och utveckla det gröna, sedan kan man återuppta samarbetet inför 2014 om vi kommer fram till det."

Gustaf Fridolin: "Miljöpartiet kan bli en rörelse på riktigt. Jag ser början till att vi kan bli ett stort parti."

Maria Wetterstrand: "Det är överspelat nu" om det samarbete som skulle hålla fram till 2020...

Tydligare kan det knappast bli, de rödgröna är inte längre en realitet utan en sörja som ingen kommer att sörja.


Länkar: AB, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr1, Expr2, DN
Bloggar: Moberg, Andersson, Högberg, Micke Andersson, Thomas Böhlmark, Kent

Inga kommentarer: