2010/12/10

JIMMIES JUL - 10 DECEMBER - NOBELDAGEN


Inte alltför långt borta hörs ljudet från en trumpet som stöter ut något som skall föreställa en revelj, med största sannolikhet tutad av en av ungdomarna i SDU - också kända som Jimmie-Jugend - som sökt sig lite närmare Jimmies sovplats. Det låter som en revelj men ändå inte tycker Björn Söder där han ligger i samma kammare som sin ledare Jimmie. Men trots de alltmer plågsamma och tilltagande ljudvågorna så vägrar den nyaste av partiledarna i Riksdagen, Jimmie Åkesson, att vakna upp från de drömmar som har förgyllt hans natt efter en lång dags planerande av ett alterantivt luciatåg i Salem . Jimmie har återigen drömt om sitt tusenåriga rike, om partidagarna i Sjöbo, om en planerad sommarolympiad i Sölvesborg men också om hur hjälpte Louise att blondera håret.

I en skranglig tältsäng, maniskt kramandes en kudde med ett örngott i form av den blågula svenska flaggan ligger Jimmie och sover jätteskönt. Medan Jimmies medarbetare Alexandra ligger tätt intill Jimmie i två sovsäckar för att fortsätta tina upp efter en resa genom Sverige i en öppen Mercedes av årsmodell 1936 så pratar Jimmie i sömnen om gränsövervakning och visumtvång, om stängda gränser och öppet hat...

Men mitt i alla dessa drömmar så slår slutligen ljudvågorna in i Jimmies trumhinnor, och de mardrömmar möter tack och lov sitt Little Big Horn. En pömsig Jimmie sliter med hastigt tag i mobilen för att svara, men det är inte hans mobil som ringer - det är ju Jimmie-Jugend som blåser till revelj i det läger där alla unga SDU-are tränar på sitt alternativa luciatåg. Genom att snabbt titta till nummerpresentatören ser Jimmy att det inte är någon som försöker få kontakt med honom över etern, reveljen har tystnat och endast Jimmie verkar vara nyvaken. Den här dagen skall Jimmie protestera inne i huvudstaden mot att han som den enda av Riksdagens partiledare inte får vara med på Nobelfestligheterna, och Jimmie mår fysiskt illa över att vara persona non-grata hos gräddan av Sveriges mest intellektuella människor.

Jimmie kliver upp ur tältsängen som efter en hel gårdag i den friska sörmlandsluften otroligt nog kändes väldigt skön. Han tar sig ur den härliga sängen, stoppar ner sin vänsternäve innanför sina blågula Björn Borg-kalsonger för att rätta till morgonståndet. Jimmie tar ett par släpiga steg över det fuktiga golvet, och går fram till Björn Söder och skriker sin partisekretare i örat: "Dags för protesterande i huvudstaden! Se till att få röven i rörelse!"

Björn Söder flyger upp ur sängen, stoppar ner högerhanden innanför sina gulblåa Björn Borg-kalsonger för att rätta till sitt morgonstånd, gäspar Jimmie i ansiktet som en tydlig missnöjesmarkering. Men sedan går det fort, Jimmie och Björn tävlar om vem som klär på sig fortast - och Björn vinner naturligtvis eftersom Jimmies folkdräkt är mer komplicerad att klä sig i. Men halvvägs i påklädandet så kommer Jimmie på att han måste spana ut över havet någonstans, annars vet man inte vad som händer en dag som denna - en dag då varenda svensk polis är upptagen med att titta på Nobel-pristagarna. Björn Söder föreslår att man tar kurs på Mörkös södra spets för att Jimmie därifrån skall kunna spana ut över Svärdsfjärden. Jimmie är nöjd, och snart sitter de två i den där Mercedesen årsmodell 1936 på väg mot Mörkö...

Färden går på slingriga vägar förbi Laxne, Vängsö, Norrtuna, Södertuna, metropolen Gnesta - där Jimmie faktiskt tvingar Björn Söder att stanna vid Pizzeria Vita Villan som enligt SDU hade Sveriges bästa kebaber. Medan Jimmie återigen äter en utsökt Kebab framför ögonen på en rasande Björn Söder så känner han stolthet över sina ungdomar som har så god smak när det kommer till mat. Bilen kränger fram och tillbaka på den hala vägen medan Jimmies kebabsåser droppar ner på den historiska skinnklädseln.

Björn Söder rattar sig förbi Mölnbo, Hölö och vidare ut på Mörkö och stranden vid Hornö. Äntligen kan Jimmie ställa sig på post igen, hoppas bara inte spåren som syns i snön på fälten som leder ut mot havet kommer ifrån någon inkräktare funderar Jimmie. Men efter att konstaterat att det står Panther på skoavtrycken så finner Jimmie det som osannolikt att det är någon jihadist som landstigit just här just nu.

Jimmie är nöjd med den kompromiss som tagit honom hit och inte till den vanliga posteringen vid Tredenborg. Jimmie halkar över hala klippor och kobbar ut till den yttersta punkten av Mörkö för att spana av havsbandet, samtidigt som Björn Söder åker till Hörningsholms slott för att där se om det skulle vara ett passande residens för Björn Söder när makten väl är i händerna på SD.

Jimmie menar allvar med sin självpåtagna gränsövervakning över den Svärdsfjärd där flyktingarna närsomhelst kan skölja in över Sverige som en mänslig våg. Jimmie ställer sig på post och låter ögonen svepa ut över vattnet med sin gamla tyska armékikare av märket Carl Zeiss framför de koncentrerade blekingska ögonen.

Jimmie spanar ännu mer noggrannt men något kortare denna morgon. Jimmie spanar efter de flyktingbåtar som någon gång måste komma och när han ändå håller på så passar han också på att kika efter alla de där ensamkommande och ensamsimmande flyktingpojkarna som försöker ta sig in i Sverige precis som alla andra människor från överallt. Jimmies fokuserade blick söker av horisonten i fjärran, med kikaren i den ena handen och med den för dagen avstängda mobila telefonen i den andra handen. Jimmie har ett kortnummer till Kustbevakningens ledningscentral på sin mobila telefon, alltid redo att ringa ifall några presumtiv inkräktare skulle lyckas ta sig över det hav som skiljer Sverige från den skrämmande omvärlden...

Medan Jimmie står där vid Svärdsfjärden och spanar funderar han över julen och allt som skall hinnas med innan dopparedagen, julstressen slår till och Jimmie bestämmer sig för att en iskall timme på Mörkö får vara nog den här dagen - inga konstiga "lakritsbåtar" eller simmande "lakritstroll" syns ju vid horisonten. Men nu får det vara nog, dags att åka upp till huvudstaden, och de Nobelfestligheter som Jimmie inte får vara med på. Björn Söder möter upp Jimmie med den öppna bilen och färden går på slingriga hala vägar mot Stockholm. Via Trafikverkets färja över Skanssundet, Grödinge, Rosenhill, Tungelsta, Västerhaninge och den numera säkra Nynäsvägen så rör sig gräddan av SD:s ledarskap in i huvudstaden.

När väl Jimmie kommer åker över Johanneshovsbron och kommer ut ur Södertunneln så möts han av en syn som ger honom något så mycket mer än de vanliga obehagskänslorna - Jimmie möts ett Stadshus som lyser upp den mörka Stockholms-himlen. Jimmies ögon tåras, Jimmie känner sig utanför och inte som en av alla de andra partiledarna. Det är en väldigt jobbig känsla tycker Jimmie, att inte vara accepterad för den man är och inte välkommen in i värmen. Björn Söder snäser åt Jimmie att samla sig, snart är de framme vid Hötorget - platsen för den första protesten...

Framme vid Hötorget sätter sig Jimmie mitt på torget, utanför avspärrningarna, för att sittstrejka medan alla högheter bakom avspärrningarna tar sig upp för trappan och in i Konserthuset. Media har full fokus på alla de fina klänningarna och uppklädda gästerna och Jimmies protest är på väg att dö sotdöden, ingen märker ju honom för i helvete...

Jimmie sträcker ut händerna i desperation, tittar på Björn Söder och undrar vad han skall ta sig till för att få media att vakna. "Vad är det för fel? Varför ser de inte mig på samma sätt som när vi stormade ut ur Storkyrkan Björn?" halvskriker Jimmie uppgivet ur sig med sin blekingska dialekt. Björn blir inte svaret skyldig och låter Jimmie förstå att det krävs att flera sinnen interagerar för att man skall nå ut, det räcker liksom inte med att bara sitta där för syns skull. Björn tycker att Jimmie skall sjunga en protestsång med sin vitlöksstinkande käft - syn, ljud och doftintryck i samverkan. Jimmie tänker på en passande sång och fastnar vid Birgit Friggebos slagdänga "We shall overcome".

Jimmie hinner kväka fram några rader ur låten, "We shall overcome, we shall overcome, We shall overcome someday! Oh, deep in my heart, I do believe, We shall overcome someday. The Lord will see us through, The Lord will see us through, The Lord will see us through someday... Oh, deep in my heart, I do believe, We shall overcome someday. We're on to victory, We're on to victory, We're on to victory someday! Oh, deep in my heart, I do believe,We're on to victory someday!" innan SÄPO och ordningspolisen kastar sig över den enda människa som kan sjunga falskare än Håkan Hellström. Medan poliserna bär iväg den i folkdräkt falsksjungande Jimmie i riktning mot PUB så börjar Björn Söder sjunga han också. "Jimmie Åkesson, tja-la-la-laaa!" och gräddan av intelligentian tittar med avsmak på det spektakel som sker på torget. Allt blir ju kaos, och poliserna läxar upp Jimmie och tycker att han är omoget bitter. Sedan släpper de Jimmie för den här gången.

Men det är ju faktiskt ingen jul utan någon form av kaos tänker Jimmie när han ringer till sin partivän Erik Almqvist för att be om råd i den här förtvivlade situationen. Erik låter lätt upphetsad när han svarar, och Jimmie undrar vad han är och vad han håller på med. Erik förklarar att han sitter på en träningscykel och kör ett spinningpass tillsammans med två skönheter ur Ricky Martins fan-club på ett ställe som passande nog heter SATS. Erik behövde verkligen slappna av efter att ha försökt sänka Johan Glans genom att dra honom i näshåren, ett angrepp som var ett motiverat av att Glans var "jobbig som fan, och riktigt löjlig. Sedan tyckte jag nog att det fanns tecken på att han var på väg att bli mörkare..."

Återigen så har Erik ingen lösning på Jimmies problem, och Jimmie tappar geisten totalt när Erik inte kan komma på ett sätt att skapa media. Erik föreslår att Jimmie skall sänka Ulf Kristoffersson med en spark i röven, något som Björn Söder stoppar i sin linda - år av PR-arbete skulle i så fall vara bortkastat. Men den jobbiga situation finns inte som inte Björn Söder kan hitta en lösning på, och den här gången så tycker Björn Söder att Jimmie skall fortsätta kampen framför Stadshuset. Jimmie är frusen och inte säker på att han vill, men när Björn Söder tar fram Folke Pudas gamla trälåda från 1983 ur Mercedesens väl tilltagna bagageutrymme så är Jimmie med på noterna. Men Björn Söder påtalar med stor skärpa att Jimmie, om han prompt skall sjunga, inte bör sjunga "We shall overcome" utan Ultima Thules variant av "Du gamla du fria". Jimmie visar med kroppsspråket att han har förstått medan han provligger Folke Pudas.-lådan i korsningen Drottninggatan - Kungsgatan.

Timmarna går men till slut blir det dags för Jimmie att ta protesterandet ett steg längre, framför den festlokal dit inte Jimmie är välkommen. Framför Stadshuset, precis utanför avspärrningarna ligger Jimmie Åkesson denna sena fredagskväll i en trälåda och sjunger Nationalsången medan tårarna rinner nerför hans kinder. Varför är inte jag välkommen, varför får inte jag komma in i värmen? funderar Jimmie samtidigt som en fotograf upptäcker Jimmie i fosterställning i en trälåda, snyftandes förorättad och uppgiven. Som tur är kommer Björn Söder snabbt fram ur skuggorna och slänger ner kameran i vattnet vid Stadshuset. "Jävla paparazzi" skriker Björn så att spottet yr i riktning mot en chockad Expressen-fotograf som ser hur en avslöjande bild på Maud Olofsson åderbråck sjunker ner genom en alltför tunn is...

Jimmie kliver ur sin ombonade trälåda, vandrar genom den kalla Stockholms-natten i riktning mot Riksdagshuset. Inne i maktens bonings värme sätter sig Jimmie utmmatad ner i ett fönster med utsikt mot det Stadshus varifrån skön musik hörs, och där räddningstjänstens dykare försöker bärga en kamera ur vattnet. Jimmie är pömsig när han sjunger sig själv till sömns med en passande låt ur Disneys Askungen "Hela dan får han arbeta. Han får jobba, han får streta, putsa, diska, tvätta, damma... Varje dag är det detsamma, här han putsar, där han sopar, så snart Björn Söder inte ropar. Det är ju han som knogar, tills han blir alldeles virrig, darrig, stirrig..."

Länkar: SvD, DN, Expr

Inga kommentarer: