2010/12/12

JIMMIES JUL - 12 DECEMBER


I fjärran hörs ljudet av en mobiltelefon som signalerar ett inkommande SMS. Trots ett signalen är hög, rent av väldigt hög, så vill inte den nyaste av partiledarna i Riksdagen, Jimmie Åkesson, vakna upp ur sin törnrosa-sömn. I en mycket skön säng, kramandes en kudde med ett örngott i form av den blågula svenska flaggan ligger Jimmie och sover mysigt skönt. Medan Jimmies ariska flickvän Louise inte alls ligger bredvid, så drömmer Jimmie fina drömmar. Louise gömmer sig i Riksdagshuset medan Jimmie drömmer om sitt tusenåriga rike, om partidagarna i Sjöbo, den tilltänkta sommarolympiaden i Sölvesborg, jihadister på Drottningatan i Stockholm och om hur Louise lever rövare i Jimmies tjänsterum...

Men mitt i alla drömmar så kommer ett nytt SMS och ytterligare en signal som lyckas tränga in i Jimmies trumhinnor, och de fina drömmarna möter sitt El Alamein. En yrvaken Jimmie sliter med ett ryck tag i mobilen för att svara. På displayen ser Jimmy att inte är något samtal från någon, utan två sms som trillat ner i inkorgen. Ett SMS har kommit från Jimmies vackraste och mest hänförande rekrytering, Alexandra Brunell medan det andra kommer från Björn Söder. Alexandras SMS utstrålar triumfatoriska känslor där andemeningen är densamma som den hashtag den unga fröken använde när hon kommenterade självmordsbombaren i Stockholm – "Äntligen!" Björn Söders sms är mycket längre, och betydligt mer tvetydigt. För samtidigt som Björn Söder inte har någonting emot att folk som inte skall få vara i landet spränger sig själva så är hans SD-strategi att fortsätta med att vara ett lika tvetydigt parti som hans sms.

Jimmie kliver upp ur den väldigt sköna sängen, tittar på sängen och undrar i hela fridens namn han hamnade där. Jimmie kommer inte till klarhet i frågan utan stoppar ner sin avdomnade högerhand innanför sina blågula Björn Borg-kalsonger för att rätta till morgonståndet samtidigt som han ögnar igenom meddelandena på den mobila telefonen – det är ju för bövelen helg. Jimmie tar ett par släpiga steg över det frostiga golvet i övernattningslägenheten och blickar ner i sin resegarderob. I den har han har sin gedigna samling av svenska folkdräkter. I dag är det den tolfte december och Jimmie skiftar från gårdagens vackra folkdräkt till en helt ny variant som är ännu lite finare...

Många är de tankar som cirkulerar i Jimmies huvud, han är både nöjd och orolig samtidigt - nöjd över att ha fått sett ett terrordåd på svensk mark, ett dåd som spelar Jimmies parti i händerna. Helt plötsligt blir det ju ännu lite lättare att spela på rädslan för andra, helt plötsligt så ser Jimmie hur konfliktytorna i det svenska samhället äntligen kan bli ännu lite större. Men Jimmie är också orolig, för hur skall han vara säker när han nu vandrar ut till Kastellholmen för att spana efter flyktingar? "Varenda fet blatte kan ju ha ett bombälte under rocken, avsett för mig och min vältränade kropp..." tänker Jimmie medan han klär sig varmt.

Men drivkrafterna att spana efter fler möjliga självmordsbombare på väg in i landet är mycket starkare än rädslan för att förvandlas till en schweizerost av flygande småspik. Jimmie promenerar på hala gator och ännu halare broar ut till Kastellholmen vid Stockholms inlopp.

Jimmie spanar som vanligt efter de flyktingbåtar som någon gång måste komma och självfallet så passar Jimmie samtidigt på att då också titta efter de ensamkommande och ensamsimmande flyktingpojkarna som försöker ta sig in i Sverige precis som alla andra människor från överallt. Jimmies fokuserade blick söker av vattnet nedanför Danvikshem, med kikaren i den ena handen och med den för dagen avstängda mobila telefonen i den andra handen. Jimmie har ett kortnummer till Kustbevakningens ledningscentral på sin mobila telefon, alltid redo att ringa ifall några presumtiv parasit skulle komma över det hav som skiljer Sverige från den skrämmande omvärlden...

Medan Jimmie står där på en perfekt utsiktsplats och spanar funderar han över julen och allt som skall hinnas med innan dopparedagen, julstressen slår till och Jimmie bestämmer sig för att två iskalla timmar på Kastellholmen får vara nog den här dagen. Nej, han måste lösa problemet med den svartsjuka Louise och ta sig hem till Blekinge och Sölvesborg igen. Tryggheten i Stockholm är som bortblåst, och Jimmie bestämmer sig för att jobba fram en SD-motion om att flytta Sveriges huvudstad till Sölvesborg. Jimmie huttrar medan han jobbar sig tillbaka till Riksdagshuset och den inlåsta fästmön Louise..

När Jimmie bryter upp dörren till sitt tjänsterum så möts han av en blick som ger honom obehagskänslor. Framför TV:n, i den sköna arbetsfåtöljen, sitter en hålögd Louise och hon äter en sen frukost - och den här dagen äter hon opassande nog en kokt korv med bröd. Som vanligt äter Louise utan bestick men med en plaskvåt blick.

Den fuktiga blicken är fixerad på TV-skärmen där hon ser på en DVD om Barack Obamas presidentvalskampanj i USA - och nästan alla Obama-sympatisörerna på TV-skärmen är afroamerikaner. Först när Jimmie höjer rösten och undrar varför inte SVT24 är på så reagerar Louise likgiltigt och med en nonchalant grimas när hon sväljer den där korven hel. Samtidigt förvandlas de plaskväta ögonen på en mikrosekund till torra, intetsägande och skenbart ofokuserade ögon som inte vill kännas vid president Obamas fantastiska retorik i kombination med ett kroppspråk som bara skriker ut "makt!"...

"Vad skönt att allt känns som vanligt igen, Louise" kläcker Jimmie uppgivet ur sig med sin allt mer förtvivlade blekingska dialekt. Louise struntar i att svara och låtsas som hon inte fattar någonting medan hon med en suck skiftar över till SVT24 och en dokumentär om samma amerikanska president.

Jimmie blir uppriktigt oroad över att Louise beter sig såhär, och känslan är att de har fått in rätt mycket grus i det maskineri som är deras rasbiologiskt korrekta förhållande. Men Jimmie tar ändå Louise i handen, skriker henne i ansiktet att det får vara nog med TV-tittande för nu skall de minsann hem till Sölvesborg igen. Louise verkar inte gilla nyheten, men accepterar densamma eftersom det innebär att hennes tilltänkta man och Alexandra Brunell kommer vara en dagsresa från varandra. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jimmie och Louise reser sedan hem till Sölvesborg - otroligt nog för årstiden med tåg - och med den resan så dör det här avsnittet.

Känslan är att den här adventskalendern inte alls är rolig längre, om den ens någonsin, någonstans eller någon gång har varit det. Jag vet inte hur jag skall ta kalendern vidare, eftersom den stjäl så mycket tid och kreativitet som jag vill kunna lägga på annat. Några avsnitt är redan färdigskrivna, och kommer att publiceras men jag vill samtidigt öppna upp för läsarna att skicka in sina egna förslag på hur de tolv dagar som återstår tills julen når sitt klimax kan komma att se ut i familjen Åkesson/Erixons värld.

Har just du lust att skriva ned ett kort eller långt avsnitt så varmt välkommen att skicka ett mail till mig på tokmoderaten@gmail.com. Tack på förhand och en uppriktigt menad ursäkt från en oinspirerad författare som känner att han nog tog sig vatten över huvudet...

3 kommentarer:

John sa...

Julafton bör du skriva något tycker jag :) Och lucia med. Somsagt... hur får man saffran att bli svenskt? Kan man laga lussekatter utan saffran?

Julshopping också... vad är en äkta helsvensk present?

/John

Mattias Lönnqvist sa...

Som en kommentar till John: man kan odla saffran i Sverige. Däremot är saffranskrokus inte så vanligt att man odlar i Sverige.

Vilket väl skulle kunna bli en rolig episod, när Jimmie ska baka saffransbullar med kryddning från 10 vårkrokusar (som är den vanligaste sorten i Sverige)

(Vissa krokus-sorter är dessutom giftiga, nota bene)

Ett annat alternativ på misslyckat recept skulle väl vara en äggtoddy där man tar för mycket muskot-nöt (som bekant är denna giftig i för stor dos)

Eller så kanske Jimmie -- i ren protest mot invandringen i Sverige -- kunde fira jul i Danmark; bara för att råka ut för danska fördomar mot oss svenskar (vi är ju inte helt populära på en del ställen i Danmark)

Men, den här julsagan har inte riktigt samma stuns som Monas jul; det känns som om hjärtat inte riktigt är med utan en del texter blir mer mekaniska. Du ska ha all heder av att du försöker, men Jimmies jul är inte lika bra som Monas jul var.

Tokmoderaten sa...

Tack Mattias! Precis så känner jag också, inte lika bra som Monas jul. Kan man inte göra något bra bättre är det lika bra att lägga ner...