2010/12/05

JIMMIES JUL - 5 DECEMBER


I bakgrunden hörs ljudet av en telefon, med största sannolikhet en mobil sådan, som går från vibrerande till en efterhand ökande ringsignal. Trots ett de mer alltmer våldsamma ljudvågorna så vill inte den nyaste av partiledarna i Riksdagen, Jimmie Åkesson, vakna upp ur sin törnrosa-sömn. I en mycket skön och ergonomiskt korrekt säng, kramandes en kudde med ett örngott i form av den blågula svenska flaggan ligger Jimmie och sover mysigt skönt. Medan Jimmies ariska flickvän Louise ligger bredvid och hämtar sig från det plågsamma skovet av den eländiga vinterkräksjukan så drömmer Jimmie fina drömmar om sitt tusenåriga rike, om partidagarna i Sjöbo och den tilltänkta sommarolympiaden i Sölvesborg...

Men mitt i alla drömmar så slår slutligen ljudvågorna in i Jimmies trumhinnor, och de fina drömmarna möter sitt Stalingrad. En yrvaken Jimmie sliter med ett ryck tag i mobilen för att svara. På displayen ser Jimmy att det ännu en gång och återigen är hans vackraste och mest hänförande rekrytering som ringer, Alexandra Brunell. Samtalet kommer precis när natten är på väg att bli morgon, en morgon som inte syns i det mörka Sölvesborg. Alexandra ringer inte alls som vanligt från trakterna av Stureplan, Alexandra inbillar sig att hon ringer från en plats där hon känner sig helt borta – hon tror att hon är i Sölvesborg men resan var lite väl kort. Alexandra vill inget hellre än att komma till Jimmie för att hjälpa till med julstädningen, men frågan är var i guds namn hon har hamnat. "Jimmie, jag är helt väck! Varför finns du inte här hos mig, i ett område som inte alls känns som Sölvesborg." Jimmie svarar på sitt sedvanligt extremt morgontrötta och grötiga sätt som inte Alexandra kan tolka ens med bästa vilja.

Men Alexandra Brunell, välkänd, välläst bloggerska och nyrekryterad partiarbetare hos Jimmies Sverigedemokrater, fortsätter som om ingenting kunde stoppa den oroade bloggerskan med sitt desorienterade svammel, "Jimmie... Jag är jätterädd. Om du är trött Jimmie så måste du skärpa dig! Det är fullt med halvmörka kvinnor med jättestora kjolar som tittar obehagligt på mig, Jimmie... Är den kvinnliga folkdräkten i Sölvesborg en stor svart klänning med en passa paljetter Jimmie?" Jimmie fortsätter att svara på det där väldigt morgontrötta, rent av obegripliga och ännu lite grötigare sättet. Alexandra går upp i falsett när hon försöker få sin idol att vakna till med en klämkäck kommentar, "Jag gör faktiskt reklam för partiet här och nu Jimmie, FAKTISKT! Jag har på mig en valarbetar-outfiten, Jimmie! Allt för partiets bästa liksom..." och Jimmie brölar något som inte heller går att förstå men inte heller att missförstå när han känslokallt och resolut avslutar samtalet med ett knapptryck på den mobila telefonen.

Jimmie kliver upp ur den väldigt sköna sängen, stoppar ner handen innanför sina blågula Björn Borg-kalsonger för att rätta till morgonståndet samtidigt som han stänger av den mobila telefonen – det är ju för bövelen helg. Jimmie tar ett par släpiga steg över det frostiga golvet och blickar in i sin garderob. I den har han har sin gedigna samling av svenska folkdräkter. I dag är det den femte december och Jimmie skiftar från gårdagens vackra folkdräkt till en helt ny variant som är ännu lite finare...

Trots att det är söndag så tar Jimmie som vanligt sin gamla, hederliga svensktillverkade cykel av märket Monark och trampar ner till Tredenborg för att klara av den sedvanliga morgonrutinen. Jimmie är besatt av frivillig gränsövervakning över den Hanöbukt där flyktingarna närsomhelst kan skölja över Sverige som en tsunami trots att det är söndag. Jimmie ställer sig som vanligt på post och låter ögonen svepa ut över vattnet med sin gamla tyska armékikare av märket Carl Zeiss framför de koncentrerade blekingska ögonen.

Jimmie spanar som vanligt efter de flyktingbåtar som någon gång måste komma. Självfallet så passar Jimmie också på att titta efter de ensamkommande och ensamsimmande flyktingpojkarna som försöker ta sig in i Sverige precis som alla andra människor från överallt. Jimmies fokuserade blick söker av horisonten i fjärran, med kikaren i den ena handen och med den för dagen avstängda mobila telefonen i den andra handen. Jimmie har ett kortnummer till Kustbevakningens ledningscentral på sin mobila telefon, alltid redo att ringa ifall några presumtiv parasit skulle komma över det hav som skiljer Sverige från den skrämmande omvärlden...

Medan Jimmie står där vid Hanöbuktens och spanar funderar han över julen och allt som skall hinnas med innan dopparedagen, julstressen slår till och Jimmie bestämmer sig för att tre iskalla timmar vid Hanöbukten får vara nog den här dagen - inga konstiga "lakritsbåtar" eller simmande "lakritstroll" syns ju vid horisonten. Nej, hem till den fortsatt emliga Louise, och hem till julstädet som Alexandra skall få ta hand om bara hon hittar hem till Jimmie. Det är en julstädning som har blivit ännu lite jobbigare nu när Louises spyor torkat fast både här och där igår. Men en ordentlig julstädning är ett måste, det naturliga fjärde steget har blivit även ett femte steg på vägen mot den riktigt svenska julen.

När Jimmie kommer hem så möts han av en blick som ger honom obehagskänslor. Framför TV:n, i den sköna TV-soffan, ligger Louise och hon äter faktiskt frukost - och den här dagen äter hon opassande nog en överbliven kabanoss från Jimmie grillpartaj för Pia Kjaersgaard under valrörelsen. Som vanligt äter Louise utan bestick men med en plaskvåt blick.

Den fuktiga blicken är fixerad på TV-skärmen där hon ser på ett en DVD med alla Michael Jordans mål i NBA - och nästan alla basketspelarna på TV-skärmen är svarta som Jimmies skokräm. Först när Jimmie höjer rösten och undrar varför inte SVT24 är på så reagerar Louise med en kväljning när hon sväljer den där gamla kabanossen hel. Samtidigt förvandlas de plaskväta ögonen på en mikrosekund till torra, intetsägande och skenbart ofokuserade ögon som inte vill kännas vid Michael Jordans långa ståtliga kropp och entusiasmerande målgester.

"Vad sysslar du med Louise!" kläcker Jimmie uppgivet ur sig med sin allt mer förtvivlade blekingska dialekt. Louise blir svaret skyldig och fattar ingenting eftersom hon snabbt lyckades skifta över till just SVT24 och en ny debatt mellan två kvinnor som har haft samma samma problem med Telias kundstjänst men som ändå måste gräla bara för syns skull. Jimmie suckar djupt, och försöker förtränga vad han nyss såg - för nu är det full fokus på att få tag på Alexandra som skulle ha varit här för länge sedan...

Jimmie är uppriktigt oroad över att Alexandra inte har anlänt till det Åkessonska residenset. Louise berättar för Jimmie att Alexandra minsann ringde till Jimmie imorse, något han själv inte minns. Det måste vara något fel på kommunikationerna funderar Jimmie och tänker på en avisning som inte fungerat eller att Alexandra inte lyckats att ta sig till Arlanda – och vad sade egentligen Alexandra när hon ringde imorse. Jimmie har ingen aning, och det skrämmer honom faktiskt.

Jimmie sätter på sin mobil trots att det är söndag och upptäcker att han har femtioelva meddelanden på sitt mobilsvar, alla från Alexandra Brunell. Det vore ju nonchalant ifall inte Jimmie ringer tillbaka till den unga kvinnan som i varierande grad av desperation försökt nå Jimmie under hans gränsbevakande. Hur mycket än Jimmie försöker ringa så svarar ingen, Alexandras mobil är avstängd...

"Fy fan! Tror hon att jag har hur mycket tid som helst eller? Rövskalle!" fräser Jimmie så att spottet yr, förmodligen i ett känslomässigt kaos då han både är orolig över Alexandras, den mest gedigna PR-apparaten i partiet, välbefinnande och över att han inte skall få julstädat den här dagen heller...

Men det är ingen jul utan någon form av kaos tänker Jimmie när han ringer till sin pressekretare Erik Almqvist för att be om råd i den här förtvivalde situationen. Erik stönar våldsamt när han svarar, och Jimmie undrar vad han är och vad han håller på med. Erik förklarar att han tränar höftrörelserna på dansgolvet tillsammans med ett par trevliga speedade grabbar ur Peter Jöbacks fan-club på en klubb som heter Side-Track. Erik behövde slappna av efter att ha sänkt Shan Atci genom att nypa honom om pungen med ett bastant grepp, ett grepp som var som var motiverat av att Atci var "jobbig som fan, och störig. Sedan tyckte jag nog att han är rätt brun också..."

Men Erik har ingen lösning på hur Jimmie skall få tag på den försvunna Alexandra Brunell. Erik stånkar medan han dansar någon vulgo-dans medan när han krasst konstaterar att han inte kan göra mer än Jimmie, Stockholm är ju så stort och Alexandra kan ju vara var som helst från Karesuando till Ystad om Erik analyserat hennes lokalsinne rätt.

Då ringer Jimmie upp den skarpaste människan i hela umgängeskretsen - partisekreteraren och den försvunna väckarklockans formella chef - Björn Söder.

Den jobbiga situation finns inte som inte Björn Söder har en lösning på, och även den här gången så hittar Björn Söder lösningen. "Vad sade Alexandra att hon såg på platsen?" frågar Björn. Jimmie hypnotiserar sig själv och svarar i ett okontollerbart tillstånd "Stora svarta klänningar och massor med paljetter" halvskriker Jimmie tillbaka och Björn kontrar snabbt med "Aj fan, då trodde hon nog att hon kunde ta tunnelbanan till Sölvesborg. Jag tyckte att jag var tydlig när jag sade flyget från Arlanda, men det räckte alltså inte..."

Jimmie blir ännu lite mer oroad men samtidigt nyfiken på vart Alexandra kan vara när hon behövs mer än någonsin för att göra ett vitt arbete ännu lite vitare när hon städar Jimmies bostad. Björn berättar hastigt att han skall hitta Alexandra, och lovar att återkomma. "Genialiskt bra om du löser det här Björn!" utbrister Jimmie i samma sekund som Björn Söder knäpper bort honom.

Det går en kvart, det går en halvtimme, det går en timme och till och med tre timmar innan Björn Söder ringer upp igen. Björn Söder berättar att han precis har släppt av Alexandra på Arlanda, följt henne till gaten och sett till att hon gick ombord på rätt plan. Alexandra hade hittats i fosterställning på ICA Dalens lastbrygga, rädd för alla kvinnor i niqab och burka som hon sett på platsen som hon trodde var Sölvesborg.

Alexandra hade gått ner i Gamla Stans T-bana och frågat den nysvenska spärrvakten om vilken linje man kunde ta till Sölvesborg, och där blev det fel. Alexandras fråga Sölvesborg tolkade som Sandsborg, och när den likaledes nysvenska tunnelbaneföraren ropade ut Sandsborg på väg mot Farsta Strand så hörde Alexandra namnet Sölvesborg och klev av. Men Alexandra såg ingen Hanöbukt, hon såg inga statyer som föreställde Jimmie – hon såg bara ett vindpinat förortstorg och en massa lägenheter som stank byggfusk och när hon ringde Jimmie så slängde han bara på luren och gjorde sig oanträffbar.

När Björn Söder hittade sin PR-apparat stelfrusen och lika stel av skräck över att ha fått tillbringa en dag några kilometer från Stureplan så löste sig allt, och en förvisso traumatiserad ung kvinna är nu på väg mot sitt städuppdrag. Björn Söder lovar Jimmie att snabbt som blixten åka över till partihögkvarteret för att författa snabbt författa ett pressmeddelande om att inga namn i det nya Sverige skall få vara snarlika varandra, som till exempel Sölves- och Sandsborg.

Nöjd med detta släpar Jimmie sin Louise ur det horisontalläge hon intagit i soffan, till pallen bakom Jimmies välstämda piano. Tillsammans försöker de sjunga de en av Jimmies modifierade favorit-julsånger, den om det vita Sverige. Partiledare Åkessons stämma ekar mellan husväggarna i Sölvesborg, och ingen av stadens innevånare kan undgå att uppmärksamma att just Jimmie bor i staden vid Hanöbukten. "Jag drömmer om ett vitt Sverige, där svenska trupper sprängt Öresundsbron. Över tysta skogar och röda logar, i snön vid en frusen mo. Jag drömmer om ett vitt Sverige, i alla fönster brinner ljus. Fint och pyntat i varje rasrent hus..."

Inga kommentarer: