2010/12/06

JIMMIES JUL - 6 DECEMBER


Långt borta hörs ljudet av en telefon, troligtvis en mobil variant av Bells uppfinning, som går från vibrerande till en efterhand stegrande ringsignal. Trots ett de mer alltmer plågsamma ljudvågorna så vill inte den nyaste av partiledarna i Riksdagen, Jimmie Åkesson, vakna upp ur sin törnrosa-sömn. I en mycket skön och väl inlagd säng, kramandes sin kudde med ett örngott i form av den blågula svenska flaggan ligger Jimmie och sover puttenuttigt skönt. Medan Jimmies ariska flickvän Louise ligger bredvid och fortfarande hämtar sig från det plågsamma skovet av den eländiga vinterkräksjukan så drömmer Jimmie fina drömmar om sitt tusenåriga rike, om partidagarna i Sjöbo och den planerade sommarolympiaden i Sölvesborg...

Men mitt i alla drömmar så slår slutligen ljudvågorna in i Jimmies trumhinnor, och de fina drömmarna möter sitt Poltava. En yrvaken Jimmie sliter med ett ryck tag i mobilen för att svara. Genom nummerpresentatören ser Jimmy att det ännu en gång och återigen är hans skönaste och mest tilltalande rekrytering som ringer, Alexandra Brunell. Samtalet kommer precis när natten är på väg att bli morgon, en morgon som inte syns i det mörka Sölvesborg. Alexandra ringer inte alls som vanligt från trakterna av Stureplan, Alexandra inbillar sig att hon ringer från en plats där hon känner sig helt borta – hon vet faktiskt att hon är i närheten av Sölvesborg, på Everöds flygplats utanför Kristianstad. Alexandra vill inget hellre än att komma till Jimmie för att hjälpa till med julstädningen, men frågan är hur i guds namn hon skall komma dit.

"Jimmie, jag kan inte ta mig härifrån jag får panik! Varför kan du inte hämta mig, ingen verkar vilja ha med mig att göra... Jag försökte få tag i en taxi, men chaufförerna pratade konstigt och skrek att jag skulle åka hem dit jag kom ifrån. Han var hotfull, Jimmie. Han skrek att de hade tillräckligt av 08-or på Österlen. Sedan åkte han utan passagerare härifrån!" Jimmie svarar på sitt sedvanligt extremt morgontrötta och grötiga sätt som inte Alexandra kan tolka ens med bästa vilja.

Men Alexandra Brunell, välkänd, välläst bloggerska och nyrekryterad partiarbetare hos Jimmies Sverigedemokrater, fortsätter trots att Jimmie verkar vara ointresserad av hennes prekära situation. "Jimmie... Jag är jätterädd. Om du är trött Jimmie så måste du skärpa dig! Du vill väl att jag skall komma över till dig för att hjälpa till med julstädningen, Jimmie...?" Jimmie fortsätter att svara på det där väldigt morgontrötta, rent av obegripliga och ännu lite grötigare sättet. Alexandra går upp i falsett när hon försöker få sin idol att vakna till med en klämkäck kommentar, "Jag står faktiskt här utanför en liten skitflygplats och gör reklam för partiet FAKTISKT! Jag har på mig den snygga outfiten som jag hade på valvakan, Jimmie! Allt för partiets bästa liksom. Ska jag behöva ta flygbussen eller?" och Jimmie brölar något som inte heller går att förstå men som påminner om "Gör det för i helvete!" när han känslokallt och med stor beslutsamhet avslutar samtalet med ett knapptryck på den mobila telefonen.

Jimmie kliver upp ur den fantastiskt härliga sängen, stoppar ner en av sina övre extremiteter innanför sina blågula Björn Borg-kalsonger för att rätta till morgonståndet. Jimmie tar ett par släpiga steg över det frostiga golvet och blickar in i sin garderob. I den har han har sin välfyllda samling av svenska folkdräkter. I dag är det den sjätte december och Jimmie skiftar från gårdagens vackra folkdräkt till en helt ny variant som känns lite mer spännande...

Måndag, vardagsrutinerna skall köras igång igen och Jimmie tar som vanligt sin gamla, hederliga svensktillverkade cykel av märket Monark och trampar ner till Tredenborg för att klara av den sedvanliga morgonrutinen. Jimmie är besatt av sin självpåtagna gränsövervakning över den Hanöbukt där flyktingarna närsomhelst kan svepa in över Sverige som en snöstorm. Jimmie ställer sig som malligt på post och låter ögonen svepa ut över vattnet med sin gamla tyska armékikare av märket Carl Zeiss framför de koncentrerade blekingska ögonen.

Jimmie spanar som även denna morgon efter de flyktingbåtar som någon gång måste komma. När han ändå håller på passar naturligtvis Jimmie också på att titta efter de ensamkommande och ensamsimmande flyktingpojkarna som försöker ta sig in i Sverige precis som alla andra människor från överallt. Jimmies skarpa blick söker av horisonten i fjärran, med kikaren i den ena handen och med den för dagen avstängda mobila telefonen i den andra handen. Jimmie har ett kortnummer till Kustbevakningens ledningscentral på sin mobila telefon, alltid redo att ringa ifall några presumtiv inkräktare skulle lyckas ta sig över det hav som skiljer Sverige från den skrämmande omvärlden...

Medan Jimmie står där vid Hanöbuktens och spanar funderar han över julen och allt som skall hinnas med innan dopparedagen, julstressen slår till och Jimmie bestämmer sig för att fyra iskalla timmar vid Hanöbukten får vara nog den här dagen - inga konstiga "lakritsbåtar" eller simmande "lakritstroll" syns ju vid horisonten. Den här kalla morgonen överlever Jimmie bara tack vare en flaska riktigt svensk whisky från Mackmyra. Men nej nu får det vara nog, hem till den fortsatt emliga Louise, och hem till julstädet som Alexandra skall få ta hand om bara hon lyckas ta sig hem till Jimmie. Det är en julstädning som har blivit ännu lite jobbigare nu när Louises spyor grott fast både här och där sedan iförrgår. Men en ordentlig julstädning är ett måste, det naturliga fjärde steget, som blev ett femte har blivit även det sjätte steget på vägen mot den riktigt svenska julen - och Jimmie är otålig.

När Jimmie kommer hem så möts han av en blick som ger honom de vanliga obehagskänslorna. Framför TV:n, i den sköna TV-soffan, ligger Louise och hon äter faktiskt frukost - och den här dagen äter hon opassande nog ett isterband från den annars rätt så tomma kylen. Som vanligt äter Louise utan bestick men med en plaskvåt blick.

Den fuktiga blicken är fixerad på TV-skärmen där hon ser på ett en DVD med filmen Bad Boys - och nästan alla skådisarna i huvudrollerna är lika svarta som Jimmies blick. Först när Jimmie höjer rösten och undrar varför inte SVT24 är på så reagerar Louise med en kväljning när hon sväljer det där isterbandet helt. Samtidigt förvandlas de plaskväta ögonen på en mikrosekund till torra, intetsägande och skenbart ofokuserade ögon som inte vill kännas vid Martin Lawrences avväpnande leende.

"Vad sysslar du med Louise!" kläcker Jimmie uppgivet ur sig med sin allt mer förtvivlade blekingska dialekt. Louise blir svaret skyldig och fattar ingenting eftersom hon snabbt lyckades skifta över till just SVT24 och hearing av Trafikverkets generaldirektör som står till svars för att det bubblar upp en brun sörja på X2000-dassen när strömmen går. Jimmie suckar djupt, och försöker förtränga vad han nyss såg - för nu är det full fokus på att få tag på Alexandra som skulle ha varit här för länge sedan...

Jimmie är uppriktigt oroad över att Alexandra inte har anlänt till det Åkessonska residenset. Louise berättar för Jimmie att Alexandra minsann ringde till Jimmie imorse, något han själv knappt minns. Det måste vara något fel på kommunikationerna funderar Jimmie och tänker på att Everöd minsann inte ligger långt ifrån Sölvesborg eller vad sade Alexandra egentligen att hon befann sig när hon ringde imorse. Jimmie har ingen aning, och det skrämmer honom faktiskt.

Jimmie ringer upp Alexandra Brunell och på andra sidan etern svarar en ung kvinna i upplösningstillstånd. Ja, hon har lyckats ta sig från Everöd till Kristianstad, men det var en resa som ingen svensk skall behöva genomlida. Efter att nekats taxi så sökte Alexandra upp den lilla fjantiga minibussen som skulle föreställa flygbuss. Ombord satt det två dryga Edvard Persson-kopior och bräkte föraktfullt när Alexandra skulle ta sig ombord...

"Bussen är full" skrek busschauffören till Alexandra som svarade att de fanns gott om lediga platser ombord. "För skåningar, ja!" skrattade busschauffören hånfullt. "Jag vill inte skita ner mina nytvättade säten med Stockholms-röv" fortsatte busschauffören ännu mer hånfullt. Alexandra började darra om läpparna, hon kände sig diskrimimerad och mindre värd. Hur skulle hon lyckas ta sig till Jimmy när alla här nere var trögtänkta, inskränkta idioter - inte alls som hennes partivänner eller...? När busschauffören såg att Alexandra blev ledsen så lät han henne åka med, bland bagaget, i fosterställning. Alexandra kände sig förolämpad, som om inte hon var lika mycket värd som de där två feta skåningarna som satt inne i den sköna bussen!

Precis när Alexandra kravlar sig ur bagageutrymmet ringer så Jimmy, och Alexandra är i upplösningstillstånd. Inte nog med att hon blivit nedvärderad som människa bara för att hon kommer från en annan del av Sverige, hon luktar diesel och avgaser också. Alexandra mer eller mindre kräver att Jimmie skall ta sig till Kristianstad för att hämta henne.

"Fy fan! Tror du att jag har hur mycket tid som helst eller? Rövskalle!" fräser Jimmie så att spottet yr, förmodligen i ett känslomässigt kaos då han innerst inne faktiskt är orolig över Alexandras situation borta i Kristianstad. "Jag har druckit whisky, Mackmyra whisky, Alexandra. Inte kan jag ut och köra då heller...? Hur skulle det se ut om jag åkte fast för fyllekörning som alla andra i det här partiet? Ta bussen och kom hit nu för hundan..." Alexandra suckar djupt, accepterar faktum och lägger på. På busstorget ser hon uppgivet att den sista bussen har gått.

Men det är ingen jul utan någon form av kaos tänker Alexandra när hon ringer till sin kollega Erik Almqvist för att be om råd i den här förtvivalde situationen. Erik stönar våldsamt när han svarar, och Alexandra undrar vad han är och vad han håller på med. Erik förklarar att han tränar höftrörelserna på dansgolvet tillsammans med ett par charmerande gossar ur Jonas Gardells fan-club på en klubb som heter Torget. Erik behövde slappna av efter att ha sänkt Göran Asaad genom att sticka in en blyertspenna i Görans näsa, ett angrepp som var ett resultat av att Asaad var "jobbig som fan, och irriterande. Sedan tyckte jag nog att han är lite brun också..."

Men Erik har ingen lösning på hur Alexandra skall ta sig till Sölvesborg och ledaren. Erik stånkar medan han dansar någon sorts exotisk dans när han krasst konstaterar att han inte kan göra något åt Alexandras situation.

Då ringer Alexandra upp den skarpaste människan i hela umgängeskretsen - partisekreteraren Björn Söder.

Den jobbiga situation finns inte som inte Björn Söder har en lösning på, och även den här gången så hittar Björn Söder lösningen. "Om inte Jimmie kan komma så kan han inte komma. Improvise, Overcome, Adapt!" halvskriker Björn. "Ta in på hotell, och åk till Jimmie imorgon bitti istället!". Alexandra accepterar att sitta fast i Kristianstad över natten, och ger sig ut bland stadens hotell för att hitta ett ledigt rum. Men precis som för 2010 år sedan i en annan stad, i en del av världen där de som nu vill komma till Sverige i en okontrollbar massa, så finns det inga rum för den som behöver natthärbärge. Ingenstans finns det några rum åt en ung tjej som inte pratar skånska, som är en tydlig 08:a. Alexandra blir ännu lite mer förtvivlad.

Alexandra söker sig till Heliga Trefaldighetskyrkan, som hon hört har ett litet hemligt rum för de som är i behov av skydd och tak över huvudet. En vänlig präst tar emot Alexandra, trär på en svart huva över den blonda kalufsen och det tilltalande ansiktet och leder Alexandra till ett lönnrum. Därinne finns redan två ensamkommande ensamsimmande flyktingpojkar från Afghanistan som gömmer sig för de som inget hellre vill än att kasta ut dom. Alexandra kryper ihop i en kall, hård men ändå säng. Medan de två afghanerna snarkar lite diskret några meter bort så lägger hon sig i fosterställning och sjunger sig själv till sömns "Stilla natt, heliga natt! Allt är frid. Stjärnan blid, Skiner på bloggaren i kyrkans vrå, och de sovande främmande två. Jimmie till jorden är kommen, oss är en frälsare född..."

Inga kommentarer: