2010/03/30

EN KNUFF HIT, EN KNUFF DIT...


En av de viktigaste listorna för de politiska bloggarna är den så kallade Knuff-listan, en lista som anses mäta hur betydelsefull en blogg är. Knuff mäter inlänkningar, och en länk från en högt rankad bloggare är mer värd än en dito från en inte lika framgångsrik bloggare. Visst, man kan se listan som ett forum för bloggarnas inbördes beundrande, där man masserar varandra med länkar och uppmärksamhet. Men i brist på en funktion som mäter såväl länkar, besöksstatistik, RSS-prenumerationer och vilka bloggare som når samhällets toppskikt i form av höga politiker eller journalister så är Knuff ett av två bra alternativ. Det andra alternativet är Martina Linds fantastiska kreation, Politometern, som på allvar utmanar Knuff.

Under en lång period så samlade sossen Krassman in information om hur de politiska bloggarna stod sig jämfört med varandra, och han gjorde det på ett förtjänstfullt sätt. Men som den sosse Krassman är så fick vi Alliansbloggare bara vara med i jämförelserna så länge vi var långt efter och tappade mark. När den dagen kom, dagen då Alliansbloggarna såg att det barkade åt helvete, började lyfta varandra i kragarna och så sakteliga började flytta fram sina positioner - ja, då var particyklopen i Krassman framme. Hux flux började bara sosse-bloggarnas interna positioner att redovisas, och där dog den okritiska granskningen och trovärdigheten hos Krassman...

Jag har inte haft koll på Knuff-listan men har från och med detta datum, den 30 mars, börjat utvärdera bloggarnas framfart och tillbakagång på det slagfält som är de sociala medierna för politikernörden. Eftersom jag inte har en aning om hur Knuff-listan såg ut för en vecka sedan, så sätter jag i denna första analys ett lite längre perspektiv på hur man flyttat sig och sin blogg. Det var bara att gå tillbaka till Krassmans inlägg daterat den 30 januari, och se vad som har hänt på två månader. Jag försöker axla Krassmans mantel, den har bar innan han plockade motståndarna av planen och började ägna sig åt självbedrägerier.

Så varsågoda, Tokmoderatens första Knuff-lista för bloggar med rötterna i något riksdagsparti.

30/3 resp 30/1 Blogg +/-
2./1. Peter Andersson (s) -1
4./8. Kent Persson (m) +4
6./9. Johan Westerholm (s) +3
10./10. Mary X Jensen (m) +-0
11./12. Rödgrönt samarbete (s,v,mp) +1
13./15. Mark Klamberg (fp) +2
14./14. Kulturbloggen (s) +-0
15./16. Per Ankersjö (c) +1
16./26. Peter Högberg (s) +10
17./34. Röda Berget (s) +17
19./32. HBT-sossen (s) +13
20./24. S-buzz (s) +4
22./19. Kristian Krassman (s) -3
24./11. Dick Erixon (c) -13
25./30. Magnus Andersson (c) +5
28./31. Ett hjärta rött (s) +3
30./?? Jinge (v) ?
31./27. Johan Ingerö (lib) -4
33./49. Tokmoderaten (m) +16
35./36. Claes Krantz (s) +1
39./?? Martin Moberg (s) ?
40./?? Fredrik Federley (c) ?
41./38. Veronica Palm (s) -3
43./44. Bodströmsamhället (s) +1
47./46. Annie Johansson (c) -1
48./?? Seved Monke (fp) ?
50./?? Amanda Brihed (fp) ?

Som synes finns det en hel del frågetecken som jag inte har något svar på denna vecka, Kommande vecka kommer några av dessa möjligtvis rätas ut till utropstecken, medan några andra kommer att ha siffror man inte är nöjd med. Under de två månader som passerat sedan slutet av januari så kan man konstatera att de stora "vinnarna" är Röda Berget, Tokmoderaten, HBT-sossen samt Peter Högberg - jag och tre sossar...

Dessa är de första stegen i att faktiskt låta alla bloggare att följa med upp och ner på listan, utan politisk censur i med- eller motgång. I framtiden avser jag utveckla listan med flera olika parametrar och värderingar, för att om möjligt hitta den där listan som faktiskt säger det den vill säga - tips och råd tas tacksamt emot!

FYRA KLÄTTRAR UPP, TRE FALLER NER...


Egentligen borde jag väl gå och lägga mig efter ett nattpass på arbetet, och visst är John Blund min medförfattare när jag skall skriva ett tacktal till Aftonbladet och United Minds. Tacktalet kommer sig av att man denna morgon, denna tisdag då solen kämpar för att bryta igenom molnen ändå lyser upp min dag och bidrar till en behagligare sömn.

Opinionsundersökningar i allmänhet, och United Minds sådana i synnerhet, är väl att betrakta som något man inte bör fästa alltför stor uppmärksamhet vid men man kan ju ändå utläsa tendenser. Tendensen är nu att alla fyra allianspartierna stärker sina positioner, vissa mer och vissa mindre, och att de tre grönröda koalitionspartierna tappar i stöd. Ett val som vid årsskiftet såg avgjort ut, är numera en hyfsat öppen historia.

Men de grönröda leder fortfarande, och skall man se något positivt i det så är det ju att vi som inte vill se Mona titta ut från Rosenbad i höst inte kan gå på sparlåga. Det är full fart framåt, det är de grönröda som är räven och det är vi i Alliansen som är stövarna. Upplevelsen att jaga är ju mer behagligt än att känna sig jagad - och jagade, så måste de grönröda känna sig i detta nu.

Johan Westerholm, läsvärd sosse-bloggare, önskar en valrörelse där mindre fokus läggs på enskilda sakfrågor och mer fokus på vilket samhälle man vill se. Gott så, gärna för mig - frihetsdebatten tar jag gärna. Men faktum är att det är i alla dessa små frågor man ser sambanden om man verkligen har ambitionen att se helheten. Därför är det viktigt att diskutera RUT- och ROT-avdrag, att ta upp infrastruktursatsningar och enskilda skattesatser. Det är när man väver ihop de olika förslagen de två alternativen kommer slänga fram som ett lockbete inför väljarna som man kan se helheten. Denna morgon syns ingen grönröd helhetslösning, men inte heller en tydlig bild av vilka ambitioner regeringen har inför de kommande fyra åren. Den som väntar får se...

United Minds ger sosseriet lite över 30% av väljarna, 10% under den målbild som rörelsen har satt upp. Från att under storhetstiderna ha varit ett parti som varannan svensk gillade bäst så parkerar man nu i val efter val som det där tredjedelspartiet. Det är en historisk tillbakagång, i val efter val, som socialdemokratin har fått betrakta i vitögat.

Mona Sahlin lovade förnyelse när hon kvoterades in som partiledare, och om man tycker att det är förnyelse att binda ihop sig med Vänsterpartister och Miljöpartister så har hon ju lyckats. När det handlar det egna partiets förnyelse däremot, så står hon och marscherar på stället marsch. Det är samma gamla bidragsvurmande, det är inga visioner utan bara gnäll - och det är alltså inte så konstigt att kurvorna pekar neråt. Ett parti som bara talar om förnyelse men inget gör, med en ledare utan förtroende - knappast rätt väg att gå om man strävar mot de där 40 procenten igen...

Länkar: AB, SvD, Peter Andersson, Johan Westerholm, Mattias Lönnqvist, Peter Högberg (som tycker det är "bra" när en ledning halveras...), Krassman, Kent Persson och Seved Monke

2010/03/29

NÄR DE SPRÄNGDA TUNNLARNA UNDERMINERAR DEN GRÖNRÖDA MARKEN...


Det känns faktiskt rätt så skönt, att som politisk motståndare sitta bredvid och se på hur Carin Jämtin och Yvonne Ruwaida bjuder upp till en "dance macabre". Från varsitt håll har de två paranta kvinnorna tagit fram sina färgburkar, och är med stora penseldrag på väg att måla in sig i en röd och grön ringhörna - man kommer aldrig att nå samsyn utan att svekdebatten från trängselskatten kommer i retur.

För det är ju så mönstret ser ut, precis som när Göran Persson offentligt spolade ner Annika Billströms politiska trovärdighet i avloppet på det Sagerska palatset och köpte Miljöpartiets stöd genom att bygga upp en järnridå för de bilister som ville in till huvudstaden och köra bil. Nu är Annika Billström utbytt mot Carin Jämtin, och Jämtin har precis lika kategoriskt som Billström lovade att inga tullar skulle byggas lovat att den heliga Förbifarten skall sprängas fram under Lovön och Västerort.

Men en politisk pajas i gröna kläder och en mobil fastväxt vid örat sätter sig på tvären och vägrar samarbeta med sosseriet om man gör upp med infrastruktur-kramarna i det andra laget. Yvonne Ruwaida vägrar att ha något med Jämtin att göra om nu Jämtin visar civilkurage nog att stå upp för något som faktiskt behövs för att trafikinfarkten skall stoppas. När dessutom Ruwaida börjar med sin utpressning från en position där de gröna växer sig starkare för varje opinionsundersökning och där detta sker på Jämtins sossars bekostnad så bör nog alla vi som inser att även nya vägar behövs vara oroliga.

Det hedrar socialdemokraterna att man faktiskt står upp för Förbifarten. Alla som har sett Essingeleden i rusningstrafik förstår att det behövs avlastning och nya resvägar för våra bilister. När dessutom Essingeleden är så extremt sårbar som den är så är det ju egentligen helt barockt att inga alternativ finns. En bil med motorstopp i Fredhällstunnelns norrgående rör i rusningstrafik och köerna växer sig snabbt på hela vägen till Södertälje. En pråm som seglar in med en stor kran i en bro mellan Essinge-öarna och kaoset är ett faktum - och Miljöpartiet vill bara säga nej, nej, nej...

I Yvonne Ruwaidas värld så är alternativ-vägarna färjan Slagsta - Jungfrusund på Ekerö samt hennes riktiga "förbifart", riksväg 55 mellan Strängnäs och Enköping. Just broarna mellan Sveriges närmaste stad och Strängnäs är faktiskt det enda alternativet till Essingeleden om man nu inte skall korka igen hela innerstaden med bilar ifall något sker på eller med Essingeleden. Ett alternativ som borde byggas parallellt med Förbifarten är Österleden från Nacka, under Djurgården och fram till Norra Länken vid Ropsten. Men Österlänken är också den ett begrepp som Ruwaida får kramper av att ta i sin i mun.

Det skriks om satsningar på kollektivtrafik från de gröna, och sanningen är ju den att det sker mer på kollektivtrafiksfronten under Alliansen än vad de grönröda någonsin mäktat med. Tvärbanan förlängs, spårväg City börjar byggas och Citybanan tar form. Men Ruwaida är aldrig nöjd när vägar byggs, och använder just satsningar på kollektivtrafiken som ett synnerligen ihåligt alibi. Men det är klart, åker man taxi för skattepengar och sitter i mobilen dygnet runt för att sedan låta stadens skattebetalare stå för notan så är det svårt att hänga med i verkligheten för verklighetens folk.

Bataljen är i full gång på vänsterflanken, och ingen kan vara säker på vad utgången blir när Ruwaida och Jämtin gyttjebrottas. Förbifarten kan om det vill sig illa bli ytterligare ett i raden av socialdemokratiska löftesbrott, där makten måste säkras genom att svika väljarna. Vill man se ett Stockholm där även vägarna byggs ut vid sidan om andra trängande satsningar så är alternativet enkelt - rösta på ett Alliansparti i alla tre valen, till staden, till landstinget och till riksdagen. ´

2010/03/28

TÄNK OM DET VAR DU...


Avundsjukans alla obehagliga symptom börjar kännas i min allt annat än späda kropp, varför en gammal skånsk gubbe? Varför inte jag? Kallsvett och andnöd, gasavgång och örsprång... Ett rätt självklart svar är ju att det faktiskt krävs att man slänger in en eller några lottorader med tillhörande jokernummer för att vara med i "matchen", och det hade jag ju inte gjort.

Men tänk om jag hade satsat de där pengarna, tänk om jag hade lyckats pricka in alla siffror på både lotto och joker? Tänk om det i media hade stått att den rätta raden hade lämnats in på den där tobaksaffären mellan Bel Ami och Bolaget på Landsvägen i Sundbyberg? Den där sunkiga tobaksaffären som har ett gediget utbud av herrtidningar i sitt sortiment och ett paket solskadade kådisar i sitt skyltfönster? Tänk om det hade varit jag?

Det finns ju de som säger att lycka inte kan köpas för pengar. Men tänk om det hade varit jag som av en slump hade slängt in en vinnande rad samtidigt som jag stod där och bläddrade i någon dammig herrtidning. Tänk om en bräkande gute hade ringt upp lilla mig för att berätta att jag var 214.5 miljoner kronor rikare. Hade jag inte varit rätt lycklig då så hade jag varit en idiot...

Många "tänk om", men bara att dagdrömma om hur mycket lättare livet skulle bli med 214.5 miljoner på bankkontot är ju en rätt behaglig form av tidsfördriv. Under gårdagskvällen satt jag med två urdruckna pilsner på vardagsrumsbordet och förbannade mig själv. Tänk att inte jag hade sett det där uppenbara som skåningen hade sett - att siffrorna 7, 10, 16, 23, 26, 27, 35 tillsammans med några siffror ur jokernumret 3500292 var värda 215 miljoner...

Så då tillbaka till tänk om. Tänk om det hade varit jag? Hade mina prioriteringar avslöjat min politiska läggning? Kan man se vem som är moderat, sosse, folkpartist eller vänsterpartist på sättet som personen i fråga sätter sprätt på 214.5 miljoner? Troligtvis, kom jag fram till medan ölens effekter tog ett allt bastantare grepp om min skalle...

Hade mitt bankkonto fyllts på med 214.5 miljoner svenska kronor så hade jag först av allt gjort mig helt skuldfri. Det är ju så sant som den gamle, saknade sosse-ledaren Persson en gång skrev: Den som är satt i skuld är icke fri...

Att göra sig fri, att om möjligt rätta till de misstag man gjort på löpande band genom livet och faktiskt få möjligheten att sova med ett lite bättre samvete, är inte det att bli lite lyckligare genom att man fått tag på pengar för en gångs skull? Prio ett, betala av skulderna jag har och helt plötsligt har man bara 214 miljoner kvar. Därefter börjar ju den process som kräver lite mer av funderande. In med 200 miljoner på en isländsk bank låter ju som en bra idé, för framtida utsvävningar i sus och dus.

Sålunda har jag alltså 14 miljoner att njuta av. Ett fint hus, ett anonymt bidrag till partiets valfond och så var det 10 miljoner kvar. Fyra söner har man njutit sig till genom lite sumo-brottning i sänghalmen, och de kan väl få 1 miljon var till att börja med - att förfoga fritt över. Då har jag kvar 6 miljoner. Då skall man resa naturligtvis! Jorden runt med stopp på lite udda ställen som tilltalar mina intressen: Libyen, Kuwait, Brunei, Nordkorea, Sarah Palins hemstad i Alaska, Las Vegas, Gettysburg, Saint Barth, Chile och så vidare till mitt paradis på jorden - Falklandsöarna för minst ett halvår...

Om jag spenderar friskt på resorna så borde jag kunna bränna 2 miljoner av vinsten på detta, och kvar sitter jag med fyra miljoner. En shoppingtur på Dressman och MediaMarkt, och helt plötsligt är fyra miljoner bara tre och halv. In med de slantarna på kontot, för att njuta av livet och bara glömma bort att jag faktiskt har 200 miljoner till tryggt placerade på Island.

Men hur tänker då några av bekantingar i den politiska bloggosfären? Är de så förutsägbara som jag tror att de är?

Kommer folkpartisten Klamberg skänka 100 miljoner till Amnesty eller något ultrafeministiskt projekt i republikansk anda? Kommer vänsterpartisten Johan Lindahl se till att svensk-kubanska vänskapsförbundet går mot en ny vår med en välfylld kassa? Kommer sossen Westerholm stolt investera slantarna på ett sådant sätt att skatteuttaget maximeras? Kommer min moderata kollega Kent att donera allt till Universitetssjukhuset i Örebro? Kommer Adam Axelsson på MP:s kansli i stadshuset att hjälpa Yvonne Ruwaida med att betala hennes mobilräkningar? Kommer Centerns Per Ankersjö köpa ett batteri luftvärnsstrålkastare att lysa upp huvudstaden med nästa Earth Hour? Kommer kristdemokraten Peter Soilander ge tionde till kyrkan?

Alla är ju olika, men kan man se den ideologiska märgen på hur man sätter sprätt på 214.5 miljoner kronor...? Ta det som en utmaning, svara gärna med en kommentar eller ett blogginlägg. Hur människor drömmer olika är ju egentligen ett bra sätt att forma politik efter. Så dröm på, tänk om det var du...?

Länkar: AB1, AB2, SvD, DN, Expr

2010/03/27

LITE MER RUSSIN TILL RUSSINEN


Två inlägg om skatter på en dag, nu får man akta sig så man inte växlar in på ett stickspår och blir alltför seriös...

Men inte tusan kan man hålla fingrarna i styr när Alliansen helt plötsligt slänger fram det första, riktiga vallöftet - nämligen det löftet att man kommer sänka skatterna för landets pensionärer igen, och nu ännu lite mer. Detta blir den tredje skattesänkningen för våra pensionärer, och om det löfte uppfylls så kommer de gamla, gråa och snart hädangångna att ha fått påfyllning i sina penningpungar på i runda slängar 10 miljarder kronor. Fantastiskt, säger jag.

Men naturligtvis så skickar det parti, som gjort gnällandet till en konstform, fram sina evigt negativt malande företrädare för att... gnälla! Sossarna gnäller alltid, på allt som Alliansen gör eller tänker göra. Det börjar bli lite påfrestande nu faktiskt. Aldrig är det något som är gott nog åt firma Östros/Sahlin - alltid finns det fel att gnälla på. Denna gång är de dessutom ivrigt påhejade av sin geriatriska kamporganisation, PRO.

Nu är ju felet att pensionärernas skatt inte harmoniseras fullt ut med de som jobbar, och som har ett jobbskatteavdrag. "Orättvist" hörs gnällandet och så kan man ju också se på saken. Östros gläfser och Mona svammlar, för i deras värld så skapas inga jobb genom jobbskatteavdrag eller genom att göra det mer lönsamt att gå från studier eller bidrag till yrkeslivet. De får ha sin tro, vi på högerkanten tror oss veta bättre.

Något jag inte betvivlar ett dyft är att sosseriet har som ambition att harmonisera skatterna mellan de som jobbar och de som jobbat klart, men tro då för guds skull inte på sänkta skatter för gamlingarna. Nej då, trovärdigheten när det gäller att sänka skatter finns inte och har aldrig funnits hos ett parti som har skattehöjningen som patentslösningen på alla problem mellan himmel och jord. Skatterna kommer att harmoniseras, men genom att man höjer skatten för alla de som idag faktiskt har fått behålla lite mer av sin lön...

Alla människor är unika, så även de som gått och valt att bli pensionärer. Vissa pensionärer har det riktigt bra, med en hyfsad pension och rätt små omkostnader här i livet - och trots att man har det gott så kan man unna sig att välja bort att fira sonens 42-årsdag. Men vissa har det riktigt knapert, speciellt kvinnor som skött hemmet under den eran då folk faktiskt kunde leva på en lön. Det är mot dessa eftersatta kvinnor som satsningarna skall riktas, det är då vi är rättvisa.

Dagens besked om sänkta skatter för de som byggt Sverige är goda nyheter, men eftersom jag är uppväxt i ett sosse-hem så finns ju gnällandet även i min genuppsättning. Det kunde ha kommit tidigare, det kunde ha jobbats in i tidigare budgetar. Till exempel kunde regeringen ha valt att välja bort det fjärde steget i jobbskatteavdraget. Med ett sådant beslut hade man kunnat köra ner en disktrasa i halsa på den kroniskt gnällande oppositionen. Den hundralappen det fjärde steget i jobbskatteavdraget gav oss som jobbar betyder egentligen varken till eller från, de slantarna kunde istället ha gått till de mest plågade pensionärerna.

Men nu är det som det är, vi visar viljan att faktiskt låta folk få behålla mer av sin lön eller sin pension. Det andra gänget, gnällspikarna, de vet inte ens hur man använder sina stämband för att trovärdigt utstöta ordet skattesänkning...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB, Expr1, Expr2, Expr3

DEN YTTERSTA SKILJELINJEN...


Kanske var det så att jag faktiskt vände socialdemokratin ryggen när jag satt framför TV:n som en ung parvel och tittade på Kalle Ankas jul? Omöjligt är det ju inte, ty en bättre bild av skatternas fördärvlighet finns ju knappast. Ett av klippen handlar ju om Robin Hood, som förvisso sades ta från de rika för att ge till de fattiga, men där andemeningen egentligen är en helt annan - nämligen att låta folket behålla sina pengar själva.

Att se Sosse-Sverige som Prins Johns Disney-animerade sovrum är faktiskt rätt enkelt. I den breda sängen, med skattebetalarnas surt inarbetade och numera inhåvade slantar under armen och med tummen i munnen ligger allas vår Mona och snarkar. Vid fotgaveln ligger den lilla ormen Östros, rätt bildlik faktiskt, och ser till att Mona håller fast i det hon snott åt sig. Östros är allid vaken, ständigt beredd att försvara det heliga uppdraget att sno åt sig så mycket som möjligt av de stackars undersåtarnas pengar.

När Robin Hood och Lille John i form av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sedan börjar återföra slantarna till de som blivit beskattade till ruinens brant så blir det ju ett sjuhelvetes liv i det där sovrummet. Östros biter sig fast i skattepengarna och Mona vaknar yrvaket upp för att se hur folket utanför faktiskt jublar när skatteåterbäringen kommer.

När Östros idag på Svenska Dagbladets Brännpunkt försöker sig på konststycket att få svenska folket att förtränga att inte bara Sverige utan hela världen har gått igenom en monstruös kris. Att sossarna lämnade efter sig 70 miljarder i budgetöverskott och att regeringen har sänkt skatterna för lånade pengar är ett mantra som den lilla ormen i vaggan hoppas skall fastna hos folket. Här blir ju bilden tydlig, socialdemokraterna anser att alla pengar är statens och att när man tar in lite mindre i skatt av sina hårt arbetande medborgare så gör man det på lånade pengar...

Nej, Östros. Det handlar inte om att låna till skattesänkningar, det handlar om att ge folket möjligheter att arbeta sig ur den beroendeställning man har till staten och det statliga bidragssystem som sosseriet byggt upp för att hålla folket som gisslan. Pengarna man lånar, lånar man till statens drift, till vård, skola och omsorg, till försvar och rättsväsende, ja till allt det där som är statens ansvar - och man gör det enbart under den tid då effekterna av finanskrisen lever kvar.

Östros säger att välfärden i Sverige är sämre nu, för att sjuksköterskor, fritidsledare, lärare och socialsekreterare har fått mer i plånboken. Östros gläfser och gnäller, och ormen förvandlas likt en transformer till en rabiessmittad hund. Östros säger att välfärden i Sverige är sämre, när skolorna börjar göra upp med flumkulturen, när de av sossarna skapade vårdköerna betas av i en allt snabbare takt och när staten faktiskt har vett nog att prioritera i sina huvuduppgifter.

Det är den yttersta skiljelinjen i svensk politik, frågan om vems pengarna egentligen är - är det dina pengar där du faktiskt gör en uppoffring och skänker bort en rätt stor del av din lön till staten för att den skall kunna utföra sina uppdrag? Eller är det statens pengar, som Östros tycker, där du möjligtvis kan få behålla litegrann av "din" lön för att du skall ha en illusorisk känsla av frihet och självbestämmande?

Jag förstår att vi inte kan sänka skatterna hur mycket som helst, det samhälle vi har och vill se, kostar pengar. Men A och O är att alltid betrakta de pengar man samlar in som en dusör från medborgaren, pengar att vara rädda om och som man måste förvalta med allas bästa för ögonen. Det handlar om att prioritera, se var någonstans det bara rinner i väg skattekronor utan att man får någon effekt i det ekonomiska kvarnhjulet. Det handlar om att förstå att pengarna man tar egentligen är någon annans, inte statens.

Men när vi Alliansen letar efter möjligheter att se till att folket verkligen skall få behålla så mycket som möjligt av sin lön, så kallar Östros det för oansvarigt. I Östros värld är lösningen på varje hål i statens fickor att sno ännu lite mera av folket, bara så kan man hålla folket som gisslan med ett cyniskt bidragssystem som är sosseriets signum. För inte kan väl folket själva avgöra bättre än Östros hur man skall lägga upp sin hushållsekonomi...?

HELGKRÖNIKA: PÅ PROMENAD I DEN SOCIALA SANKMARKEN


Gårdagens mest intressanta blogginlägg kom faktiskt från Närkes metropol, från Örebro och Kent Persson. Kent lyfter fram frågan om varför han i sin roll som politiker använder sig av de sociala medierna - sin blogg, sitt Twitter-flöde samt Facebook - för att nå ut till väljarna.

Det är ingen tvekan om att Kent tar sitt uppdrag på största allvar, han dominerar i mångt och mycket ett alltför efterblivet moderat krigande på nätet. Tillsammans med Mary X Jensen så är Kent de moderata affischnamnen på den arena som kallas bloggosfären, medan jag av någon outgrundlig anledning aldrig kommer att få bli ett affischnamn. Skämt åsido så tror jag att mitt eget bloggande har en helt annan ambitionsnivå än den Kent och Mary har med sitt författande. Där parhästarna från Österåker och Örebro håller seriositeten i högsätet så strävar jag ju i många fall om att framstå som hyfsat oseriös.

Det var lite mer än en vecka sedan som vi moderater tog de första stapplande stegen för att ta oss upp på den arena som man inför valet måste upp på - arenan där de sociala medierna används politiskt. På Scandic Hotel Anglais, med utsikt över ett slaskgrått Humlegården satt vi och fick oss några dos av entusiasm, av kunskaper och goda råd från de som vet bäst. Kents blogg nämndes som ett föredöme, Marys likaså men inte ett ljud om Tokmoderaten men jag var trots allt ändå glad att bara få vara med. Frågan dök upp vem man bloggar för och varför, och jag saxar svaret ur mitt Twitterflöde: "Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla". Mer om mitt eget bloggande några stycken neråt...

Vi på Allianssidan har suttit och plaskat i vattengraven under en längre tid medan sossar och piratpartister dominerar alla grenar till perfektion. Måhända ett resultat av att vi gav motståndaren på käften 2006, var nöjda med det och trodde att allt skulle lösa sig bara regeringen drev igenom vallöfte efter vallöfte. I det röda gänget så sved förlusten ordentligt, och man började slipa alla sina vapen för att återta den där makten som man har fått för sig att man prenumerar på. Ett vapen var att utveckla gnällandet till en konstart, medan ett annat vapen var en kraftsamling på de sociala medierna - man skapade NetRoots.

Lite krasst kan man ju erkänna att vi Alliansbloggare är mer av individualister medan sossarna är kollektivister ut i de fingerspetsar man knappar ner sina sjuka budskap med. Inte nog med att man då har ett års försprång när vi nu klivit upp ur vattengraven för att börja torka av oss, man har även förmågan att genom kollektivet lyfta varandra.

Kent är Kent, Mary är Mary, Ankersjö är faktiskt Ankersjö precis som Klamberg otroligt nog är Klamberg och Peter Soilander är ingen annan än Peter Soilander. Alla olika, men med en gemensam syn på vilket valresultat vi vill se om ett halvår. Vi är företrädare för olika partier som faktiskt måste upp på banan, jaga på varandra när någon börjar sacka efter och uppmuntra varandra till stordåd. Vi måste börja ta igen på det röda lagets försprång, för att minska avståndet så gott det går... Individualister som stöttar varandra, som inte inordnar sig i ett kvävande kollektiv men som faktiskt ser storheten hos sina bröder och systrar.

Det politiska bloggandet ser jag faktiskt fortfarande som ett spel under utveckling. Ett spel där man ägnar sig mycket åt nagelfarande mellan bloggare, som ett rätt pinsamt forum för inbördes beundran och som ensamt har svårt att skapa de effekter man vill åt. Nej, det vi kan och det vi gör är att elda på gammelmedia - få dessa att lyfta vissa frågor och att hålla dessa kvar i fokus lite längre än vanligt. RUT-avdraget var en sådan fråga, Ask och de gredelina kuverten ett annat ämne där de politiska bloggarna fick folk att sätta sig in olika resonemang i tidningar och på nyhetssiter. Vi är inte så stora som vi vill tro, vi måste leva i symbios med de gamla tidningarna för att verka och påverka - ensamma så lockar vi ju bara de som kan klassas som politiska nördar och redan frälsta...

När jag för lite drygt 2 år sedan skapade den här bloggen så var mina ambitioner minst sagt grumliga - jag hade inte en tanke på vem jag skrev för och varför. Målet var att skriva av sig, ge min bild av hur jag upplevde nyhetsflödet och få ha lite kul. Två år har gått, och jag har faktiskt inte kommit närmare någon genomtänkt idé om vem jag vill nå med mina budskap och varför. Det jag vill är bli bekräftad, att folk som läser mina texter faktiskt skall tycka att det jag skriver är skoj, vidrigt, tänkvärt eller bara sanningen.

"Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla" skrev jag ju på Twitter när frågan dök upp på dagen om Sociala medier - och det stämmer ju faktiskt. Min blogg är lite speciell, inte som alla andra, och jag tror mig veta att mina läsare är både speciella och inte alls som alla andra. Antingen följer man Tokmoderaten på hans irrfärder för att man är lagom sjuk och gillar det han gör, eller så gör man det för att man älskar att reta upp sig på dumheterna. Vilken grupp man än tillhör så uppskattar jag att man tar sig tid att läsa svammlet och de obalanserade utläggningarna jag krystar fram. Alla läsare är välkomna, älskare och hatare...

När jag för 2 år sedan började skriva blogg kunde jag inte tro att jag skulle ligga på runt 1000 läsare per dag, besökande från olika länkar, trogna vänner samt en hel del som prenumerar på bloggens RSS-flöde. Jag är stolt, men jag är inte nöjd - jag måste vilja utvecklas, jag måste ha ambitionen att bli bättre. Bättre, mer utvecklad men utan att för den skull tappa den tråd som löpt genom de nästan 1100 blogginläggen - en tråd av sjuk humor, av egensinnigheter...

För att utvecklas så läser jag ju självklart mycket media, gammelmedia och nya, sociala media. Att Svenska Dagbladets ledarredaktion med herrar PJ Anders Linder, Gudmundsson, Arvidsson samt den underbara Sanna Rayman tillhör mina största inspiratörer är väl inget att hymla om. Sedan har vi ju mina kollegor på bloggosfären, ett spretande gäng där alla bidrar till mitt skapande på olika sätt. Jag länkar nedan till de, enligt mig, mest läsvärda politiska bloggarna. Alla ger mig inspiration, en inspiration som präglas av dagsformen och nyhetsflödet.

Just nu är inspirationsnivån låg, nyhetsflödet tråkigt - men valrörelsen närmar sig, och med den möjligheten att veva hysteriskt på den politiska bloggosfären. Vill du följa med? Välkommen!

Tre bästa M-bloggarna: Kent, Mary samt den gömda pärlan Anders Olsson.
Tre bästa FP-bloggarna: Mark Klamberg, Seved Monke och Amanda Brihed.
Tre bästa C-bloggarna: Per Ankersjö, Magnus Andersson och Hanna Wagenius
Två bästa KD-bloggarna: Peter Soilander och David Högberg
Tre bästa S-bloggarna: Johan Westerholm, Kristian Krassman samt Peter Högberg
Den bästa V-bloggaren: Johan Lindahl
Den bästa MP-bloggaren: Birger Schlaug

Fotnot: Helt subjektiva bedömningar, naturligtvis. Det finns band som måhända grumlar min opartiskhet i mina åsikter om vad som är bäst, och i V och MP-fallen är det faktiskt så att dessa är de enda bloggar som jag tittar till med någon form av stimulans...

Intresserad av fler och måhända andra politiska bloggar? Titta till den undersköna Martinas lika undersköna Politometer - en guldgruva för politikernörden... Trevlig Helg, vänner!

2010/03/26

OPINIONSLUGNET INNAN VALRÖRELSESTORMEN


Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmys. En soffa och ett ljus, ett bord med massa gott. Man kopplar av ihop och mumsar i sig nåt...

Just denna fredagmorgon så är det där nåt som man vill mumsa i sig en opinionsundersökning från Synovate. I den politiska snacks-skålen finns det åtminstone två smakfulla nyheter som man sväljer med välbehag. Självklart så smakar det gott när Sverigedemokraternas framgångssaga tycks vara inne på det sista kapitlet. Ett statistiskt säkerställt ras och ett SD utanför riksdagen smakar ju helt underbart.

Att sedan Alliansen är på väg att jobba i kapp de grönröda ger ju också det en härlig eftersmak i munnen när man sitter där och tuggar i sig siffror. Att mina egna Moderater backar litegrann stör mig inte det minsta, när de 0.2% som sett sig om efter en annan smaksättning vänt sig till något av de något mindre Allianspartierna. Centern +0.2%, Kristdemokraterna +0.5% och Folkpartiet, som är denna undersöknings välsmakande dip som lyfter med 0.9%. Uppenbart är att folk faktiskt tagit klivet över blockgränsen igen, kommit från de grönröda till gänget med världens fulaste logotype...

Begreppet de rödgröna har jag ju sedan länge övergett för de grönröda, och anledningen är ju enkel. Utan Miljöpartiets framgångar så skulle Mona Sahlin inte vinna. Sosse-bloggarna kommer gå man ur huse för att skönmåla morgonens siffror, påstå att de är riktigt glada och tillfreds över att de egna väljarna faktiskt ser ett bättre alternativ i Miljöpartiet, ja till och med hos Vänsterpartiet. Man har ju en förkärlek från Nätrötterna att skönmåla tillvaron så till den milda grad att det nästan blir löjligt, när man inte kan acceptera att folket gillade Reinfeldt bättre i rutan häromkvällen. Eller som nu, när man kommer att påstå att man är genuint glad att de egna väljarna nu ser koalitionskollegorna som mer tilltalande än ledarpartiet...

Sossarna presterar -1.5% i denna undersökning, medan parasiterna på sossekroppen i form av Miljöpartiet och Vänstern suger åt sig 0.5% respektive 0.4%. Inga stora strömningar av väljare, inget att yvas över men ändå - trenden är tydlig, det är Miljöpartiet som är loket som drar det grönröda valtåget.

Men vad händer den dagen då bevakningen av Miljöpartiet handlar mindre om hur spännande och tilltalande Maria Wetterstrand är som språkrör och mer om konsekvenserna av den politik som den spännande kvinnan vill driva igenom? "Den dagen, den sorgen"...

Det är fredag morgon, en opinionsundersökning som bara är en i raden publiceras och egentligen borde man ta den som alla andra med en nypa salt. Knappt tre veckor återstår innan vi som tycker det här med politiskt krigande på bloggosfären kan gå igång ordentligt, knappt tre veckor tills vi vet vad de olika alternativen verkligen vill. Det är då Anders Borg trollar fram sin budget, och därefter kommer de grönrödas svar på vad man innerst inne vill och kan komma överens om. Det är då kampen kan börja, det är då opinionsvindarna kommer övergå från en lätt bris till en ökande storm...

2010/03/25

ATT BLUNDA SÅ HÅRT ATT DET GÖR ONT


Förmodligen satt varenda politisk bloggare eller tyckare av rang bänkade framför TV:n igår kväll för att se på spektaklet på TV4 - debatten mellan Mona och Fredrik. Vi satt där och tittade på en rätt intetsägande tillställning, vi tittade på de två utifrån våra redan fastetsade bilder av vem som är god och vem som är ond, vem som har rätt och vem som har fel. Med dessa cementerade åsikter, som aldrig går att rucka på, sätter vi oss sedan för att skriva av oss antipatin om motparten och den okritiska kärleken till den egna husguden - så även jag.

När jag satt igår framför TV:n och knappade ner mina funderingar om den pågående debatten så var jag ju fast i min övertygelse om att det var Fredrik Reinfeldt som var minst dålig av de två. På samma sätt satt mina kollegor i sosseriets NetRoots och tyckte att Mona Sahlin var den som väckte mest beundran. Men jag ville ju se hur kreti och pleti, tittarna väljarna såg på debatten - och tack vare de tre nyhetssidorna på Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen så kan man se en rätt tydlig indikation på vem som faktiskt "vann".

På Aftonbladet har lite drygt 20.000 läsare tyckt till, och resulatet blev 68.9% som tyckte att Reinfeldt var bäst, och det matematiska snillet räknar då snabbt ut att 31.1% var förförda av Monas retorik och leende. Hyfsat tydlig utslag ifall ni frågar mig...

Klickar mig vidare till Expressen, där 4.200 har uttryckt sina åsikter och ger statsminister Reinfeldt ett övertag på 81% mot 19% för oppositionsledare Sahlin. Färre tyckare men ett ännu tydligare utslag.

Slutligen vidare till nyhetsvärldens motsvarighet till Bibeln, till Svenska Dagbladet. Som den lite mer exklusiva tidning man är så har man lite färre läsare som väljer att bidra till att bringa klarhet i frågan om vem som vann debatten. Sahlin når upp till 14% medan Reinfeldt borde vara nöjd med att 86% gillade honom bäst. Ännu färre tyckare, men ett resultat som inte ens den mest enögda sossen borde kunna negligera.

Tre undersökningar, samma resultat - samma strömningar i opinionen. Men man kan ju välja att blunda för det uppenbara, att blunda så hårt att det gör ont eller leta rätt på en sandlåda i trakten av Quality Hotel Nacka som man kan leka struts i. Just så beter sig Peter Högberg, röd bloggare från Vimmerby, när siffrorna inte passar hans bild av vad som är rätt och riktigt. Det är just när man inte vill se det uppenbara som den politiska enfalden blir som tydligast...

Ni kan titta till Peter Högbergs resonemang här, ett blogginlägg som inte andas ett spår av oro över det faktum att i runda slängar 75% av tittarna igår tyckte att Reinfeldt var bäst. När 3 av 4 tittare föredrar den sittande statsministern så grottar Högberg ner sig i akademiska resonemang och en verklighetsflykt där det inte är alltför avlägset att tycka att Högberg vill idiotförklara alla de som inte tyckte att Mona var bäst.

Peter Högberg tillhör i vanliga fall de mest läsvärda sossebloggarna i mina ögon, lätt att känna med och lätt att tycka om men här blev ambitionen att lindra Monas smärtor löjeväckande. Ofta får man höra snacket om att Nätrötter och sossar äger de sociala medierna och håller i taktpinnen på Internet. Borde då inte fackmedlemmar och particykloper tvångsmobiliseras för att kunna frisera de mörka siffrorna till något mer ljust? Eller är det så att man innerst inne tycker att det här med TV-debatter inte är Mona Sahlins forum?

Jag är övertygad om att undertecknad och Mona skulle ha det trevligt över en lunch, en fika eller en öl. Hon utstrålar ju ofta en folklighet som förmodligen gör sig bättre på en annan arena än en TV-studio eller en plenisal. Vi skulle nog kunna sitta och spåna, Mona och jag, tills dess det gick upp för henne vem jag var och det skållheta kaffet hälldes över mina genitalier eller den iskalla ölen råkade spillas innanför min åtsittande tröja. Mona är och kommer aldrig framstå som bekväm i formatet med att mötas i en debatt i TV - gång efter gång blir de negativa siffrorna en plågsam repris för en kvinna som inte når ut genom rutan...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB, Mary

2010/03/24

EN DEBATT I SAMMA, GAMLA HJULSPÅR...


Jag erkänner direkt. Ja, jag är partisk - och ja, jag har fruktansvärt svårt för Mona Sahlin närhelst hon dyker upp i media. Att då tro att man skall kunna författa något objektivt om den debatt som nyss avslutats hos Lennart Ekdahl på TV4 är ju att ägna sig åt hyckleri.

Mona kan ju säga vad hon vill egentligen, jag har min dom klar i skallen. Allt hon säger är nonsens och trams medan allt som Fredrik Reinfeldt kläcker ur sig är felfritt och seriöst. På samma sätt som jag sitter och retar upp mig på Monas darrande röst med ett evigt gnällande och konstpauser som inte passar in så lär det sitta sossar lite här och där som stör sig på Reinfeldts överlägsna flin och pompösa stil...

Debatten började bra, de två var eniga och snälla nog mot varandra att erkänna att det är på valdagen den 19 september som slaget avgörs. Just där, just då var Mona som bäst - men sedan barkade det åt helvete. Sedan började Mona att gnälla på regeringen för att den inte bedrivit sosse-politik under sina 3,5 år vid makten - helt omedveten om att väljarna valde Alliansen för att man var trött på bidrags-Sverige, på flumskola, på höga skatter och en arbetsmarknadspolitik som syftade till att gömma folk. Inte ett ord om vad Mona och de grönröda verkligen vill, det enda vi fick veta var att såväl Mona som Fredrik skulle få höjd skatt med Östros som skattmästare...

Debatten gick in i de vanliga hjulspåren, där Fredrik Reinfeldt fick stå där till höger och förklara varför Alliansen har drivit de frågor man drivit medan Mona drog upp stupstockar och gnällde vidare. Tjafs, tjatter och väldigt lite av vad man kan förvänta sig av kommande mandatperiod. Mona väljer som vanligt att blunda för att världen har gått igenom en finanskris och fortfarande kämpar med. Mona maler på om att regeringen förstört statsfinanserna genom att sänka skatterna på lånade pengar, stupstock, stupstock och sänka skatterna på lånade pengar.

Jag är färgad, jag är partisk men om jag nu hade varit neutral så är jag övertygad om att jag faktiskt hade tyckt att Fredrik Reinfeldt var bäst denna kväll. Mona svammlar på, osäkert och malande om sänkta skatter på lånade pengar och den heliga stupstocken. Kvällspressen lär ju som vanligt ha sina egna undersökningar om vem som lyckades bäst, det skall bli intressant att se om fler än undertecknad faktiskt ser igenom gnällandet, tjatet och ser ihåligheten i Monas försök att argumentera.

En som förtjänar beröm är faktiskt programledare Ekdahl, som höll i trådarna på ett förtjänstfullt sätt. Ett mycket bättre format än tidigare debatter på SVT:s Agenda, mer avslappnat och faktiskt mer givande. När kamerorna slocknade och eftertexten rullar fram så blir det tydligt - valrörelsen har börjat på allvar...! Som jag ser fram emot det som komma skall, med kampanjer och möten med de som i september skall välja.

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3

EN KVÄLL MED MIN IDOL OCH EN SOM INTE ÄR DET


Det finns små ögonblick i livet som man aldrig kommer att glömma, oavsett om man super bort hjärnan med belgisk öl eller drabbas av någon åldersrelaterad sjukdom som får minnet att svikta. Ett sådant ögonblick fick jag vara med om på Conventum i Örebro för lite mindre än ett år sedan.

Våren hade kommit till Örebro, precis som hundratals moderater som hade samlats för Kommunal rikskonferens i Kent Perssons hemstad. Många hundra partivänner men lik förbannat kände jag mig ensam, övergiven och helt vilse. De fåtaliga personerna som jag hade en ytlig bekantskap med hittade alltid någon annan att snacka ihop sig med och där stod jag i ett hörn och funderade på om det var okej att peta sig i näsan på ett politiskt massmöte.

Per Schlingmann hade nyss avslutat sitt tal och mediaföreträdarna rumlade ut ur kongressalen. Mats Knutsson, Lena Smedsaas, en massa andra halvfigurer på parad. Men så kom hon där, Sanna Rayman...

Sanna smög upp bredvid mig, yppade några ord om att hon gillade min blogg skarpt och helt plötsligt förvandlades jag från ett mähä till en stolt tönt som fått bekräftelsebehovet tillfredsställt för flera år framåt. Erkännandet värmde, och ännu mer när det kom från en kvinna vars skriverier på SvD:s ledarsida alltid har varit en av mina största inspirationskällor. Resten av dagen gick, och jag gick omkring mellan de olika seminarierna med ett leende på läpparna - stolt och nöjd.

Kvällen kom och den stora festen med den. Min blick svepte över Conventum Arena där fotfolket festade med såväl de poltiska högdjuren som tillresta journalister - jag letade efter Sanna Rayman. Ölen rann ner i strupen, maten förpassades till magsäcken och jag mådde riktigt, riktigt bra trots att min allt dimmigare blick inte lyckades pejla in min beundrade beundrarinna. Men helt plötsligt så satt hon där, med en Star Wars-inspirerad frisyr á la prinsessan Leia med hårkringlor på skallen, och precis lika plötsligt gick jag från att vara en berusad, burdus självgod bloggare till att bli ett mähä igen...

Sanna satt och snackade med massor av folk, och det verkade vara ett "tajt" gäng så jag ville inte tränga mig på. Jag fick istället för att suga åt mig beröm från Sanna Rayman prata försvarspolitik med Sten Tolgfors, få hjälp med att putsa mina glasögon av Carl Cederschiöld samt få lite värme av Fia Arkelsten. Sedan den kvällen har jag dock drömt om att sitta ner med Sanna Rayman, för att över en öl eller tre prata om bloggande, om politik - och i går var vi där.

Platsen var Internationella Pressklubben på Vasagatan, denna kväll informell mötesplats för Makthavaröl. Undertecknad, Sanna Rayman och sosse-bloggaren Westerholm hade en givande kväll i varandras sällskap. Det pratades politiskt bloggande, det pratades dagsaktuella frågor med fokus på färgade kuvert samt spånades om livet i största allmänhet. Djupare än så dyker jag inte, det som sades stannar mellan oss - men jag fyllde på bekräftelsebehovet igen.

Som om inte det räckte med att jag somnade med ett leende på läpparna igen, med många goda tips från en proffstyckare ekandes i min skalle - idag kan jag se att Aftonbladet uppenbarligen har förstått att jag och Sanna Rayman är rörande eniga om Ask-affären. De lyfter frågan om hur vi ser på det faktum att Ask suger sig kvar vid sin post när hon borde förstå bättre. Sanna Rayman får fritt spelrum i en annan tidning, och min blogg nämns i förbigående - men den nämns iallafall.

En minnesvärd kväll, som gav mig mycket. Tack, Sanna. Tack, Johan! Kan inte det här bli en oregelbunden tradition...?

UPPFÖRSBACKEN UTAN SLUT...


" -Jag har haft uppförsbacke ganska länge i den här typen av mätningar" erkänner Mona Sahlin apropå den senaste undersökningen från Novus Opinion om förtroendet för de två statsministerkandidaterna. Det är inte utan att lilla elaka jag faktiskt får en mikroskopiskt kort ingivelse av medkänsla och empati för tanten som försöker styra sosse-skutan...

Mona fortsätter insiktsfullt "-Men jag är säker på att när väljarna så småningom väljer regeringsalternativ så väger man ihop sakfrågor, vilken inriktning man vill se på politiken och personer", och det är väl just där problemet ligger för Mona Sahlin. När man väger ihop sakfrågor, politik, personer och en av personerna är med Mona Sahlins förtroendekapital så vill det ju till att man har en syn på sakfrågorna och politiken som kan kompensera upp personen. Frågan är ju snarare om sakfrågor och politik blir ett lyft eller ytterligare ett sänke när de rödgröna patentlösningarna skärskådas?

Om nu personer som Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson till skillnad mot Maria Wetterstrand upplevs som sänken så är ju frågan om en nedstängning av den svenska kärnkraften upplevs som något positivt? Frågan är om massiva skattehöjningar tilltalar folk som tittar på rödgröna ledaren med avsmak i blicken? I fråga efter fråga kan man se att Alliansen faktiskt ligger mer rätt än de rödgröna i förhållande till vad folk säger sig vilja se. Att då opinionssiffrorna ser ut som de gör när det gäller partisympatier framstår som ett av världens stora mysterier...

Personen, sakfrågorna och politiken går hand i hand - och helt plötsligt har Mona Sahlin satt fingret på hur politiken interagerar med sig självt och med väljarna. På samma sätt som Beatrice Ask sitter och fribajsar i det blåa skåpet med ett gredelint kuvert i sin hand och vägrar se dessa samband, så blundar Fredrik Reinfeldt av missriktad välvilja att stänga skåpet för tid och evighet. På samma sätt så vägrar Monas politiska bollblank, trots sin ledares insikter, att acceptera att man aldrig kommer att kunna bortse från Mona som person när valdagen är här.

Det sägs ofta att Mona Sahlin är Alliansens bästa valarbetare, och det ligger mycket i detta påstående så länge Monas förtroendesiffror fortsätter att ligga i botten. Ännu så länge har inte Mona lyckats vända de rödgrönas försprång till Alliansens fördel, men det kommer - var så säker. För varje gång Mona lockas fram i rampljuset och får sitt utrymme i TV så ger det oftast avtryck i opinionssiffrorna, och under ett valår blir det rätt mycket media för en statsministerkandidat.

I en pågående undersökning på det neutrala SvD.se så är de usla förtroendesiffrorna för Mona Sahlin ännu mer deprimerande för rödingarna - 90% har högst förtroende för Reinfeldt och 10% har det för Sahlin när detta skrivs. Usla siffror som förstärks till ett ännu mer uselt resultat i en blåfärgad tidning, och till och med partimegafonerna i NetRoots borde väl bli lite oroliga...

Sakfrågor, politik och person bildar en helhet - och är det någon som på allvar tror att de rödgröna skall trolla fram några vägvinnande sakfrågor eller en tilltalande politik ur dagens gnällorgie? Man måste nog det, för med personer som Mona, Östros och Ohly som affischnman behövs det råstyrka i de politiska sakfrågorna.

2010/03/22

SLÄPP UT PUDELN ELLER GÅ SJÄLV!


Rubrikerna skriker ut sitt budskap med stora, tjocka bokstäver i en färg som får mig att associera till en död politisk karriär, en politisk karriär som justitieminister - Beatrice Asks karriär. En serie av korkade uttalanden om det här med hur man skall behandla misstänkta, inte dömda eller lagförda, sexköpare har fått folk över hela det politiska scenen - från höger till vänster - att skrika om konsekvenser. De korkade uttalandena kom från Beatrice Ask, och trots massiv kritik har ingen hundskådare sett en tillstymmelse till en pudel komma ut från justitiedepartementet...

Den här dagen är det Beatrice Asks mångsysslande företrädare Thomas Bodström som har tagit en paus från styrelsemöten, författande, juridiska processer och lobbande för att få ta över Svenska Fotbollsförbundet. Bodström har tagit en paus enkom för att ge sig ut på den politiska scenen för att tycka att Beatrice skall släppa ut den där pudeln eller ta konsekvensen av sitt glappande och avgå. Det är inte ofta jag delar Bodströms ställningstaganden, men den här gången så dansar jag motvilligt politisk lambada med den sockersöte sossen. Bodströms åsikter denna gång är också mina, men vi har säkert kommit fram till vårt ställningstagande med olika syn på vad vill se för resultat. Bodström önskar kaos, jag önskar räfst och rättarting...

Beatrice Ask kan ju släppa ut pudeln och komma skrikande ut på gatan hojtandes om att de där färgglada kuverten inte var ett seriöst förslag, feltolkat eller bara ett missförstånd - och komma undan vingklippt och skadeskjuten. Bodström kan nog tänka sig detta alternativ, eftersom det innebär att Alliansregeringen sitter fast med en driftkucku som justitieminister. Det andra alternativet är ju att Ask fortsätter att strunta i att det är rättsvidrigt att hänga ut misstänkta, icke dömda eller lagförda män. Det är ju det hon vill, hänga ut misstänkta med färggranna kuvert - och därmed gör sig Beatrice omöjlig. Bodström lär väl uppskatta även detta alternativ, då man kan ifrågasätta regeringsdugligheten hos motståndaren i en tidigare profilfråga...

Själv vill jag faktiskt också se en rockad, där den vingklippta och förlöjligade justitieministern ställs åt sidan innan ännu fler dumheter produceras av Asks talcentrum. In med Maria Abrahamsson, en kommande politisk stjärna i det blåa laget - skarp som få, trovärdig som ingen annan i det ansvarsområde man får som justitieminister. Det visar på handlingskraft att våga byta ut ett misslyckande ett halvår innan valet. Det visar på ett gott omdöme att sätta in en betydligt mer lämpad person på en plats som är viktig för oss som vill se ett rättssystem som gör upp med det kravlösa Sverige. Gör om, gör rätt...

Bloggbävningen är på gång bland Nätrötterna och jag förstår varför - något annat vore ju ett grovt tjänstefel. Bodströms blogginlägg denna dag var ett inlägg där jag nickar instämmande för varje bokstav jag läser, och det "värsta" för Ask är att de flesta synes vara helt eniga i den här frågan. Det börjar gunga, det börjar skaka och bloggbävningen har bara börjat.

Jag kan inte och vill inte försvara en minister ur de egna leden som vill ha offentliga "spöstraff" för människor som bara är misstänkta och som sedan harklar ur sig dumheter som "– Det märkliga i den här diskussionen är att ingen vill diskutera problemet. Ingen bryr sig om de här tjejerna, men det gör jag." Som om färgglada kuvert till en misstänkt sexköpare, offentlig förnedring vore lösningen...?

BLOGGDEBATT: I DAG USA, I MORGON SVERIGE


Knappt hade man slagit ner de där sista tangenterna på den ack så försenade helgkrönikan så kom Kent Persson med en ny bloggdebatt, om sjukvårdspolitik. Med inspirationen hämtad i USA, efter Obamas framgångar med sin sjukförsäkringsreform så ställer Kent frågan "Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?" - och vem är bättre lämpad än mig att svara på det?

Fråga en sosse "Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?" och svaret blir genom att höja skatterna och skjuta till mer pengar. Svaret sitter i den socialdemokratiska ryggraden. Men trots att samma sossar i princip har prenumererat på makten i Sverige och anammat skattehöjningarna som patentlösning så sitter vi i dag i Sverige med en sjukvård som skulle kunna vara så mycket bättre. Visst, det krävs massor av pengar för att vården att fungera och det krävs många händer i samma vård för att uträtta de dagliga stordåden men problemet med sosseriet är att man har en förkärlek för felprioriteringar. En höjd landstingsskatt betyder i ett rött landsting oftast mer pengar till administration, kulturella satsningar och annat nonsens.

Vi har en mycket bra sjukvård i Sverige, en sjukvård som vi kan vara stolta över och man kan ju faktiskt också vara lite generös och erkänna att det faktiskt är de där andra i det röda laget som under sin storhetstid byggde något som oftast fungerar bra. Det var då, när välfärds-Sverige byggdes som sosseriet faktiskt förtjänade beröm. Men när vi kommer till att förvalta och förädla den sjukvård vi har så står samma parti med tomt huvud och stirrar sig blind på gårdagens lösningar.

I USA fattade man det historiska beslutet att öppna upp sjukvården för 95% av landets medborgare genom Obamas reformer. Att den gode Obama sedan var tvungen att stänga pengapungen för aborter genom kohandlande bevisar att landet med världens dyraste sjukvård inte är något föredöme för oss i Sverige. Vi har en svensk modell där vi betalar sjukvården över skattsedeln och sedan låter alla ta del av denna investering. Jag ser absolut ingen annan lösning för sjukvårdens finansiering än över skattsedeln, punkt slut.

Men det finns definitivt förbättringspotential för den svenska sjukvården. Ett första steg är att slå sönder landstingen, med sina enorma och penningslukande administrationer och politiska församlingar som mest dränerar vården på pengar. Sjukvården är något som staten skall ta ansvar för genom till exempel Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet. I dag spelar det faktiskt roll var man råkar bo i det här landet, det är bättre vård på vissa ställen än andra - helt fel ur ett soldariskt perspektiv men likväl vill sossarna ha kvar landstingen.

Att sedan staten har ett övergripande ansvar för sjukvårdens utformning över hela landet betyder däremot inte att det enbart är staten som skall driva sjukhus. Mångfald av utförare, konkurrensutsatt sjukvård och en valfrihet för den som behöver vård borgar för bästa möjliga vård. Småskalighet istället för stordrift, personligt istället ör opersonligt - en vård som möter upp mot de behov som finns och inte tvingar vårdtagaren att anpassa sig till den vård som finns.

Nya lösningar måste till, det går inte att gå omkring och tro att allt var som 1972 fortfarande. Man måste lära sig av sina erfarenheter och inte göra om dumheterna igen, man måste våga säga "förlåt, det blev fel!" och göra om.

Den av rödingarna genomdrivna sammanslagningen av Sahlgrenska, Östra och Mölndals sjukhus i rikets andra stad var ett veritabelt fiasko där inget blev bättre - bara sämre. Men lik förbannat så tyckte rödingarna i rikets första stad att en sammanslagning mellan Karolinska och Huddinge Sjukhus skulle vara en bra idé. Resulatet blev ett kaos som inte tjänar pengar åt landstinget - inte på annat sätt än att folk som väntade på Bypass-operationer dog ifrån sin kostnadskrävande vård i nya köer. Cynism eller dumhet? Förhoppningsvis det senare...

Skillnaden mellan att bo i Gnesta eller Vårdinge, ett avstånd på knappt 3 kilometer, är faktiskt avsevärt när det kommer till sjukvård - avancerad eller basal, när det kommer till väntan på ambulanser eller köer i vårdapparaten. Ett landsting som är konkursmässigt i Södermanland, ett annat som hankar sig fram i Stockholm. Så skall det inte vara, det skall vara samma förutsättningar så långt det är möjligt oavsett var du råkar bo i landet och oavsett vem som än har ansvar för sjukhusets drift.

Om man tar och gör om Stockholms län till ett Sverige i miniformat, och anpassar vården efter den verklighet som råder så kan man ju göra ungefär såhär:

1) Bryta upp sammanslagningen mellan Karolinska och Huddinge. Låta Huddinge bli ett privat högspecialiserat alternativ till KS som blir statens spjutspetskompetens i huvudstaden.
2) Låta Danderyds sjukhus samarbeta organisatoriskt med KS.
3) Låta Södertälje, Norrtälje och Södersjukhuset utvecklas i olika driftformer som till exempel rent privata alternativ eller personaldrivna lösningar.
4) Låta St Görans ägare utveckla sitt sjukhus efter sin ambitioner och förutsättningar.
5) Undersöka ifall det finns något intresse från marknaden att öppna upp Löwenströmska och Nacka till de viktiga hörnstenar i sjukvården de skulle kunna vara. Nacka - Värmdö samt Sollentuna - Upplands Väsby - Sigtuna växer så det knakar men sjukvården ligger centraliserad på SöS och KS.

Samspelet mellan huvudmannen Staten och utföraren måste vara friktionsfritt och väl reglerat. Man får aldrig någonsin glömma bort vem man bedriver sjukvård för - den enskilda och hjälpsökande medborgaren som förväntar sig det bästa.

Nya tider kräver nya lösningar, men vi finansierar de nya lösningarna tillsammans över skattsedeln. Våga se framåt!

Länkar/nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Expr
Länkar/debattörer: Mary, Kent, Eva ... och fler så småningom.

HELGKRÖNIKA: EN DÖRR TILL DÖDEN


Dörren till akutrummet stängs med en smäll, ambulansen har precis anlänt och arbetet med att rädda liv har redan pågått i en halvtimme - i hemmet, i ambulansen. Nu är det dags för läkarna att göra sitt, bakom den stängda dörren. Ett kargt akutrum, en samtrimmad personalgrupp som rutinmässigt kämpar för livet på en svensk akutmottagning, på ett svenskt akutsjukhus varenda dag, kväll och natt...

Adrenalinet pumpar hos den koncentrerade personalen. Adrenalin sprutas in, defibrillatorn ger den hastigt avklädda patienten sin elektriska kyssar och handventilatorn brölar så där dovt som bara en handventilator kan bröla. Denna gång gick det bra, man fick liv i patienten och sjukvården hade lyckats med sitt uppdrag - att rädda liv.

Läkaren går med lätta steg från det akutrum, där en tidigare livlös kropp nu stabiliseras för transporten till intensiven, mot det lilla skrymsle där den tidigare livlösa kroppens anhöriga har fått tillbringa sin tid i vånda och ångest medan sjukvården utförde sitt heliga uppdrag. Läkaren berättar inte utan stolthet att hjärtat återigen slår men att andningen behöver stöttas med respirator ett tag till, och de anhöriga börjar fälla tårar - men denna gång handlar det inte om glädjetårar.

Den tidigare livlösa kroppen rullas inåt i vårdbygget, mot intensiven och en väntande respirator. Den tidigare livlösa kroppen hade innan hjärtstoppet för lite drygt en timme sedan kämpat mot cancern, mot plågor och smärta. För den tidigare livlösa kroppen kom hjärtstoppet som en befrielse, men befrielsen lär få vänta när nu vården gjort det man förväntar sig av vården.

Den senaste veckan har sjukvårdens inställning till att avsluta ett lidande varit uppe i media. Det började med en kvinna som i ett brev till Socialstyrelsen bad att få se sitt lidande upphöra. Frågan om liv och död är så svår att man faktiskt inte kan säga att någon har rätt eller fel. Döden är ju ett jobbigt ämne, det är ett faktum, och då blir det alltid lite svårare att diskutera döden på ett sätt som borgar för vett och sans.

Vården har två huvuduppgifter, att bota där det är möjligt och annars lindra på bästa sätt. Men när lindrandet inte fungerar, när livet blir en orgie i smärta och ångest i väntan på det oundvikliga men alltför avlägsna slutet, kan man då inte se döden som en form av lindring? Det handlar inte om att med berått mod ta livet av folk som professionen anser vara hopplösa fall. Det handlar om att hjälpa folk som faktiskt vill avsluta lidandet och som kan tänka klart utan att vara påverkade av läkemedelsrus. Det handlar om avsluta behandlingar, det handlar om att avsluta lidandet i samsyn med den lidande, dennes nära och kära, och att göra detta med värdighet. Men jag förstår att det finns andra som tycker annorlunda, vilket jag naturligtvis respekterar.

Frågan är svår att ta i, den är ju jobbig eftersom det handlar om att ta farväl och om att lida, om att avsluta behandlingar som faktiskt innebär att man släcker livets låga och om att kämpa vidare trots att slutet ändå blir detsamma...

Det viktiga är att vi alla vågar ta debatten, lyssna av alla argument och förlika oss med att det faktiskt här och där på våra vårdinrättningar och hem finns folk som egentligen inte orkar längre. Men det finns även folk som i andras ögon må sakna livskvalitet och hopp om bättring som ändå vill fortsätta kämpa tills den dagen då det oundvikliga inträffar.

Som anställd i vården sedan 20 år har jag varit med om situationer i själva vårdandet där man ifrågasätter om det man gör är rimligt och etiskt, och precis lika ofta så har man förvånats över människans förmåga att återhämta sig. Att påstå att frågan har ett enda svar som är rätt är helt fel, så när politikerna kategoriskt säger nej till att ens diskutera frågan om hur man kan definiera lindrande så handlar det nog om rädsla när den är som tydligast. Men tänk längre, försök att respeketera vuxna människors egna beslut om det egna livet - det vinner vi alla på. Vem vill innerst inne att man plågar sina medmänniskor...?

Westerholm skriver bra i samma ämne, läsning rekommenderas varmt.

Helgkrönika på en måndag? Så kan det bli när man jobbar i vården, och har ynnesten att umgås med sina vårdtagare även på helger. Hoppas att funderingarna ändå var värda att vänta på. Höres, vänner!

Länk/nyhet: AB, SvD, SvD, DN
Länkar/krönikörer: Mary, Kent, Peter Soilander, Röda Berget, Westerholm

2010/03/21

NÄR "DEMOKRATERNA" LOVAR VITT OCH BRETT...


Det finns inte så värst många likheter mellan de två partierna som båda börjar "S" och slutar på "demokraterna" - Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Just att båda börjar på "S" och slutar på "demokraterna" är nog den enda likheten som inbitna sossar vill erkänna, men se i dag dök det upp ett nytt likhetstecken. Båda dessa partier lovar brett men har ingen som helst idé om hur man egentligen skall lyckas finansiera sina löften.

Men medan sosseriet pratar om höjda skatter för samhällets rikaste när man egentligen menar höjda skatter för alla så pratar sverigedemokraterna om att dra in slantar genom att stänga gränserna till danska nivåer när man egentligen menar att man helst av allt vill kasta ut alla ur landet som inte passar in i deras rasbiologiska tänk...

Under de senaste veckorna har löftesstormen från sossarna nått orkanstyrka, det handlar om nya studentbostäder, det handlar om skattebefrielse på studentbostäder och en massa annat som man inte har finasierat, men denna dag så var det de andra "S"-"demokraterna" som tog över i löfteskarusellen. Det snurrar fort när man vill framstå som de flestas goda vän.

"- Den absoluta ambitionen från vår sida är att vi ska ha en politik som går ihop ekonomiskt. Det kommer att krävas av oss när vi nagelfars i media." säger Jimmy Åkesson till gammelmedia, och innerst inne så anar han nog att den där nagelfaringen blir en plågsam process. Det blir liksom så nära tomma ord och tomma siffror som ingenting betyder skall finansiera "reformer" som SD vill se. Man pratar om att dra in 25-40 miljarder på att dra ner invandring och anhöringinvandring till danska nivåer, och redan där borde väl någon reagera. Skillnaden mellan 25 och 40 miljarder är ju 15 miljarder, inte direkt någon nätt summa i felmarginalen...

Visst, jag vill också se mera pengar till försvaret och jag skulle inte ha något emot om landets mest utsatta pensionärer fick det bättre men jag vill se en finansiering och inte vanföreställningar som en garant för att staten mäktar med dessa åttaganden. När sedan Jimmy Åkesson börjar mumla om höjd A-kassa och en höjd föräldrapenning så tar populismen sig sådana proportioner att det börjar bli pinsamt likt det parti som man säger sig hata, det andra "S"-"demokratiska" partiet. Men så dyker vårdnadsbidrag och RUT upp i löfteslavinen, och inte ens SD:s ekonomiska talesmän kan väl på allvar tro att man kan få ihop allt detta bara genom att anpassa invandringen till danska nivåer?

Nej, sanningen är den att Sverigedemokraterna vet att man aldrig någonsin kommer att behöva ta ansvar för sina löften och drömmar. Man kan lova vitt och brett, för att aldrig någonsin behöva oroa sig över att bli anklagad för att bryta sina löften - lite som ett annat parti som börjar på "Vänster" faktiskt.

Ingen borde egentligen ta Sverigedemokraternas löften om guld och gröna skogar för alla som lystrar till namnet Svensson på allvar, det är ihåligt och förblir ihåligt hur de än må räkna. Något man däremot måste ta på allvar är att de andra löftesspridarna faktiskt kan komma att bli tvungna att ta ansvar för sina löften om guld och gröna skogar till alla som nu inte råkar vara företagsledare, miljonärer eller anställda i de hushållsnära tjänsterna. Hur man då lever upp till dessa löften återstår att se, men om man vill och verkligen vill stå upp för det man lovar så vitt och brett omkring sig - så är det faktiskt så att vi alla får vara med och betala, mycket, över skattsedeln...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Högberg

2010/03/20

POLITIK HANDLAR OM FÖRTROENDE


Återigen så kommer det en sådan där undersökning där folket har fått berätta vilket förtroende de har för de olika partiledarna, återigen så borde Mona, Baylan och sossarna fundera på vad som faktiskt sägs. Det är ju inte ofta som vi har hjärtat till höger kan sitta och läsa opinionsundersökningar med ett leende på läpparna, men när förtroendekapitalet räknas igenom så är det oftast en befrielse...

Ett annat ord för politiker är ju förtroendevald, och kanske är det just därför jag aldrig kommer att bli mer än en politisk bloggare. För att vara förtroendevald så behöver man ju väljarnas förtroende, det ter sig ju rätt naturligt. Ibland kan det vara så att man inte alls tilltalar motståndarsidans fotfolk, men att man istället har ett grundmurat förtroende i de egna leden. Ibland kan man vara så pass respektingivande och trygg i sig själv att man faktiskt skapar förtroende över partigränser, över blockgränser - Maria Wetterstrand är ett tydligt exempel på det. Sedan har vi ledare som inte har ett grundmurat förtroende i de egna leden och ännu mindre i de andra partierna - och här är Mona Sahlin ett ännu tydligare exempel än vad Wetterstrand är...

Sosse-bloggaren Alexandra Einerstam vill se ett val där det handlar mindre om person och mer om politik. Det vore väl fint om det var så, om nu inte politiken drevs framåt av personer, enskilda och i grupp, för andra personers bästa. Person och politik går hand i hand, och hur mycket politiska utspel man än strör omkring sig så spelar det ju ingen roll hur bra den än må vara om man inte har förtroende för budbäraren.

Som det parti som lovar alla guld och gröna skogar bara de får makten så ter det ju sig naturligt att sossarna sprider vallöften omkring sig som en dyngspridare sprider dynga över åkrarna. Frågan är om folk har förtroende för de som hasplar ur sig alla löften? Ställ upp Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt, och utgången är tydlig. Ställ upp Thomas Östros mot Anders Borg, och utgången är lika tydlig - väljarna har inte och får inte förtroende för sossarnas frontfigurer.

När man för frågan på tal, på bloggkommentarer eller ansikte mot ansikte, med nätrötter eller andra besatta sossar så förnekar de att de överhuvudtaget bekymrar sig över Mona Sahlins usla förtroendekapital så länge folket ändå säger "sossarna" i andra undersökningssammanhang. Nu är det ju så att den grönröda ledningen i opinionen inte beror på att folk tilltalas av ett sosseri under Sahlin utan på att Miljöpartiet har en ledare som utstrålar det som Mona saknar.

Den dagen då väljarna dessutom skall börja värdera de löften som ges och vilket förtroende de har för för den lovar vitt och brett så kommer även den bild man har av den förtroendevalda att spela in. Då, om inte för så kommer kallsvetten att börja rinna längs med fasaden på Sveavägen 68, då kommer man få stå där med en inkvoterad partiledare som endast tilltalar particykloper och "rörelse"-megafoner ur alla led... Det talas om en mardrömssits, men sossarna håller för öronen och vägrar lyssna.

Då, om inte förr kanske vi med hjärtat till höger kan börja läsa andra opininsundersökningar än förtroendemätningar med ett leende på läpparna. Sambandet finns där, men sossarna blundar och vägrar titta.

2010/03/19

UR ASK(AN) I ELDEN...


En fantastiskt givande dag på Hotell Anglais fick mig att vakna till på flera punkter där jag låg i dvala, bland annat öppnades Twitter-världens storhet upp för mig av fru Karamell. Men medan vi satt där och förkovrade oss så hände något som fick mig att tro att det ansvariga statsrådet på justitiedepartementet, allas vår Bea, lever kvar i en tid då folk trodde på tomtar och troll, en era då tjuven fick sitta i skampåle utanför kyrkporten. Något måste hon ha drabbats av, lilla Beatrice Ask, ett tillstånd, då orden som kom ur hennes mun inte alls synkroniserade med hjärnan.

Eller kan det vara så att justitieministern på fullt allvar menar att vi skall straffa sexköparna på ett sätt som vi inte straffar någon annan som sysslar med kriminella handlingar? Skall sexköparna förrutom det straff de får i våra domstolar också straffas med skampåle och offentlig förnedring? Här handlar det ju dessutom om misstänkta, inte dömda individer. Hårresande är ju bara förnamnet. Hade nu inte Mona Sahlin redan tjatat ihjäl begreppet skampåle i den politiska debatten så hade hon ju haft alla möjligheter att ta och svänga sig med sitt favoritord igen.

Det har ju varit mycket Beatrice Ask nu på sistone, först förslaget om att drogtesta ungdomar under 15 år utan att föräldrarna får säga bu eller bä - naturligtvis helt förkastligt enligt de värderingar om frihet och syn på familjen som vi borde ha. Vi använder ju ofta det i vår argumentation om familjen, att man själv vet bäst i den minsta formen av de beslutsfattande organen - familjen Nu klampar vi omkring som en elefant i en porslinsbutik, och levererar ett förslag på ett så klumpigt och dåligt underbyggt sätt att jag nästan börjar tvivla på att vi vill ha frihetsvurmarna med oss in i valrörelsen... Att sedan intentionen må vara god och att det är livsviktigt att upptäcka missbruk i unga år är en helt annan sak, faktiskt.

"De tycker att jag är lite vild ibland" säger justitieminister Ask nu om ett annat förslag som går ut på att skicka myndighetsbrev i kuvert som i praktiken blinkar, tutar och skriker ut "Sexköpare!" till en mottagare som kanske eventuellt har köpt sig njutning. "De" är hennes kollegor och de måste ju undra vad som felar sin kollega. Jag som i min enfald trodde att vi hade ett rättssystem som höll sig på mattan och faktiskt inte har som ambition att kränka folk annat än genom det straff man döms till. Det känns som ekon från en svunnen tid, det känns som taget från den del av vår historia då tomtar och troll var en del av faunan - det känns inte modernt.

Skulle hon inte sitta på sin kammare nu, justitieminister Ask, och önska att den där jättepaddan aldrig hade tillåtits hoppa ur hennes lilla mun så är det något riktigt fel. Det krävs mer än en pudel för att jaga in den där groteska paddan i Asks mun igen, det krävs ett halvdussin undernärda Grand Danois som jagar paddan med mord i blicken. Sedan får Ask faktiskt svälja såväl stolthet som padda och be om ursäkt för att munnen var snabbare än tanken och att det bara blev så fel, så fel...

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, DN, Mary, Inslag

EN NY DAG - NYA MEDIERS DAG


Så var det dags, dags att om möjligt börja knapra in på det där gigantiska övertaget som NetRoots-gänget jobbat till sig under lite drygt ett år av kampanjande på bloggosfären. I dag är det dags att visa att vi som inte är kollektivister ut i fingerspetsarna faktiskt kan och vill göra något vettigt av de de möjligheter som bjuds. Denna dag på Hotell Anglais är det dags att möta likasinnade, nyfikna och vetgiriga moderater - det är dags för Nya Mediers dag...

Det skall bli riktigt roligt, jag andas morgonluft och hoppas innerligt att det här är de första trevande stegen i en återtagningsprocess som vi ser. Att träffas och lyssna på ett gäng inspirerande föresläsare är nog så trevligt men A och O är att träffa varandra, nätverka och få ett ansikte på den där bloggaren man följer.

Som spindeln i nätet denna dag hittar vi fru Karamell, Mary X Jensen. Otroligt nog så har jag aldrig träffat kvinnan trots att vi båda är baserade i 08-området, men likväl tycker jag att jag känner Mary väl. På Facebook igår kunde man ta del av att denna spindel i nätet hade svårigheter att välja klädsel inför dagens evenemang. Skönt att hon verkar känna sig såpass trygg nog i själva "roddandet" att hon kan fokusera på det estetiska.

Frågan är ju om Mary kommer att bryta mot partiets klädkod genom att ha på sig knutblus och vadmalskjol, eller kommer hon vara sådär modern och tilltalande som partiet vill att vi skall vara...? Själv struntar jag i slipsen men har på mig min skjorta, min slitna kostym och ser ut som den där halvlodisen jag är. Oj, vad ytligt det blev.

Många spännande föreläsningar, många spännande personer att knyta an till och jag ber att få återkomma imorgon med en liten redogörelse om hur det gick till när moderaterna som parti vaknade upp och började gnugga sanden ur ögonen.