2010/10/31

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 4


Sedan tre veckor tillbaka så rullar Tokmoderatens Tokiga Tävling fram likt en snöboll. Bollen växer i takt med att läsekretsen engagerar sig djupt för att fylla tomma tanke- eller pratbubblor. Förra veckan var Veronica Palm motivet för tävlingen, och eftersom den fagra sosse-kvinnan anses vara så het så smälte lite av snöbollen faktiskt - intresset backade litegrann. Förmodligen en engångsföreteelse, och redan den här veckan så hoppas jag på att snöbollen växer ännu lite till...

Tävlingen går alltså vidare utan omprövning eller förnyelse. Snöbollen rullar till och med fredagen den 5 november klockan 18:00 - så länge kommer läsarna att få tävla om de helt unika priserna.

Förra veckans pratbubbla har återigen blivit en tankebubbla, och det känns som en naturlig utveckling då situationen som motivet Bodström befinner sig i är en bild som säger mer än tusen ord, och därför kommer inte Bodströms verbala förmågor att slå igenom. Bodström har ju flyttat till USA, till ett Dunkin' donuts-café utanför Boston, men hans insatser i den svenska politiska historien lever vidare. Bodström är väldokumenterad, både i rörliga och orörliga bilder, till den här orörliga bilden vill jag att just du fyller ut hans tankegångar i en situation som han enligt uppgift befann sig rätt ofta...

Plita ner ditt förslag på mailen, med Thomas Bodströms funderingar just där och just då. Skicka sedan iväg detsamma till tokmoderaten@gmail.com senast ovan nämnda tidpunkt för att delta i tävlingen. Alla förslag som undertecknad tycker är tillräckligt bra, tillräckligt roliga och som inte kan anses vara tillräckligt stötande för att hamna i rätten kommer publiceras nästa lördag tillsammans med pristagaren och ett hedersomnämnande...

Nästkommande söndag är det sedan dags för en ny bild, en ny bubbla att fylla och en ny tävling. Nya förslag på lämpliga bilder med rötterna i den svenska politiken tas tacksamt emot på samma mailadress som ovan. Om det är någon bild som används belönas även detta bidrag med ett pris av samma värde som priset i "fylla i bubblan"-tävlingen.

Priserna då? Beroende på vad man har mellan benen eller om man som man föredrar trosor eller som kvinna kalsonger så kan man fritt välja mellan ett par trosor eller kalsonger ur Tokmoderatens unika klädkollektion som ni hittar här och här. Kontakt kommer att tas med vinnarna för att utröna vad som är mest åtråvärt...

Dessutom kan man naturligtvis få vara anonym i tävlingen, källskyddet är heligt för mig för de som önskar stå vid sidan av strålkastarljuset. Vissas vurmande för den här bloggen kan påverka deras livssituation på ett negativt sätt har jag förstått. Men trots alla de negativa biverkningar ett deltagande i Tokmoderatens Tokiga Tävling än må föra med sig så hoppas jag på just din hjälp med att sprida tävlingen till folk som kan bidra med roliga och underfundiga förslag.

2010/10/30

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 3 - VINNARNA, FÖRSLAGEN, PÅHOPPEN....


Så var det då återigen dags att berätta vem som vann Tokmoderatens Tokiga Tävling, den tredje tävlingen i numerisk ordning. Många äro de, om än något färre än senast, som har lämnat sina förslag eller påhopp, och naturligtvis blev det väldigt svårt att sålla agnarna från havren. Det var svårt, väldigt svårt, men till slut så bestämde jag mig, i min roll som enväldig jury, för en vinnare och ett hedersomnämnande.

Vinnaren kallar sig "Bonden från Torp" och denna bonde är till perfektionens gräns pricksäker när han fyller ut Veronica Palms pratbubbla. Det vinnande förslaget, lämnat av "Bonden från Torp" lyder: "...och Ibbe tog tag i henne såhär om midjan och drog ner henne mot knät. Det kostade 500 euro, nån jävla no-touch policy på strippklubbarna i Bryssel - tacka vet jag Club Kino"

Hedersomnämnandet går också till en anonym förmåga vid namn "Ibbe", som inte vill skylta mer än så med sin identitet. "Ibbe" är inne på samma sexistiska spår som bonden tror jag. Eller är jag formad av en tillvaro där avsaknaden av fysisk närhet får mig att associera allt till sex och samlevnad? "Ibbe":s förslag lyder: "Gunnar Axén? Nej, absolut inte 30 centimeter. Men så här lång i alla fall."

Med min perverterade fantasi fick jag för mig att nästan alla höll på och anspelade på sex i sina förslag denna vecka, mer än mindre smakfullt. Sålunda blev det till att släppa igenom alla dessa förslag för att överhuvudtaget få en tävling till stånd...

"Alltså. Har han så här lång släpper jag till direkt!" skriver signaturen Jan Banan när han återigen bidrar till tävlandet. Om det är en banan som åsyftas förtäljer inte historien.

"Om vi går till val på att höja skatterna kan vi bli så här stora!" är den återkommande David F:s förslag, ett förslag som den 52-hövdade kriskommissionen kanske borde ta till sig.

"Ja, jag funderar på att byta namn. Som socialdemokrat tycker jag att mina initialer alltför ofta förknippas med VänsterPartiet. Därför funderar jag på att heta Seronika Dalm. Fiffigt, eller hur!?" tycker Inger B är det självklara innehållet i pratbubblan...

"Nu vill jag lösa pusslet -strunt samma vad jag sade i september angående förskola, föräldrar, december och Lucia-nattlinnen. Kan jag anstränga mig på något sätt så att den där tokblå tomten kommer lite tidigare?" var ytterligare ett anonymt förslag från Anony(m) i Norrort med en länk till SvD som extra krydda.

"Nejdå, jag tror Bodström har en sån här åtminstone!" konstaterar Jonas E när sexismen återigen gör en inbrytning på min rumsrena blogg.

En annan som återkommer är faktiskt den som är mest underfundig denna vecka, Visionären. Medan nästan alla andra pratar storlek så kör Visionären en mer konstnärlig approach - "Upp flyga orden, men tanken stå still. Jag är den kvinna som inget hellre vill"

Från konst till snusk är steget sällan långt och ner den anonyma Leffe P snuskar sig så känns det som om den här bilden på Veronica lockade fram det värsta ur läsekretsen. Eller vad säger man om ett förslag det här? "Jag blir upprörd när jag hör att SD vill stänga gränserna. Jag träffade en man från Afrika igår som hade flytt undan krig, fattigdom och förtryck - och han var fanimej såhär välhängd!"

Som synes saknas en hel del av mina tidigare bidragsgivare, som till exempel Olah och Erik L - och i deras fall handlar det faktiskt inte om den censur som jag trots allt var tvungen att använda för att inte dra på mig en rättsprocess. Jag hoppas att alla hänger på igen när det är dags för en ny tävling imorgon.

Stort tack för allt engagemang! Tänk på att trägen vinner, och sprid gärna tävlingen bland era nära, kära och de dära - ju fler tävlande desto roligare får vi. I morgon kommer en ny tävling, håll ögonen öppna och häng på. Motivet denna gång är Thomas Bodström. Det handlar trots det om tänkande och inte på vad han säger med sin somnulenta stämma. Väl mött vänner!

2010/10/29

ETT LITET LJUS I ETT KOMPAKT MEDIA-MÖRKER


Sällan har väl en opinionsundersökning betytt så mycket för ett sargat psyke som denna morgon. Jo, jag vet att just dessa opinionsundersökningar inte betyder någonting - att det är på valdagen som allt avgörs. Men lik förbannat så känns det riktigt j-vla skönt att det finns ett litet ljus i form av Synovates senaste alster när alla andra nattsvarta rubriker handlar om att jaga Sofia Arkelsten...

Synovate låter oss veta att Moderaterna aldrig någonsin har haft ett större stöd än just nu, eller kanske snarare då Synovate frågade sin panel. Mer än var tredje tillfrågad person säger sig ha förstått det här med politik när de säger "Moderaterna!". Hela 35.2 procent säger sig vara moderater, och det är ju lite mysigt att ta med sig ner i TV-soffan inför fredagsmyset, en pilsner och några nävar chips. Men samtidigt så gnager ju våra mindre vänners fortsatta Golgata-vandring, en promenad i uppförsbacke som både Kristdemokraterna och Centern tycks vara ute på.

Om våra vänner har det tungt så har även våra politiska huvudmotståndare ett veritabelt helvete just nu. Sossarna backar till 28.4 procent, och inte ens tillsammans med Ohlys vänsterpartister så når man upp till den volym som vi Moderater har jobbat oss upp till. I skuggan av det pågående drevet har man en groteskt stor kriskommission som ännu inte har börjat jobba för att hejda ett fritt fall i opinionen. Sossarna har det jobbigt, och inte undra på att deras fokus dessa dagar ligger på att fylla medias bensintankar med en mer bränsle i frågan om Arkelsten-affären.

Tittar man på eftervalsopinionen 2010 versus det som hände 2006 så ser man en tydlig skillnad. När valnatten 2006 var över, när den gamle Göran Persson aviserat sin avgång så slog opinionen över till sosseriets fördel nästan omgående. Två månader efter valet så hade sosseriet ökat från 35% till 40% samtidigt som Alliansen backade med 4 procentenheter. Trenden höll sedan i sig till den dagen då Sören Holmberg konstaterade att Alliansen var rökt.

Efter valet 2010 sitter den ännu mer förlorande sosse-partiledaren kvar, och den dåliga trenden verkar fortsätta och det rejält. Väljarna som hade flytt Göran Perssons styre vände åter så fort han berättade om sina planer att bli heltidsbonde på Öfvre Torp. När Mona Sahlin biter sig fast så fortsätter de desillusionerade sossarna som hittat en annan tillflyktsort att rota sig just där de hamnat.

Men som sagt, detta är bara en opinionsundersökning och inte den absoluta sanningen. Men trenderna är tydliga, det som 2006 var en vindkantring till oppositionens fördel redan på valnatten är en förstärkning för regeringsmakten 2010. Att det bara är en opinionsundersökning spelar i dessa dagar ingen som helst roll då jag måste söka efter varje litet ljus i mörkret som jag kan hitta. För att hitta kraft och ork att orka med att sitta bredvid ett drev som går efter en person som inte förtjänar att korsfästas offentligt så behövs nyheter som morgonens opinionssiffror. Tänk att några siffror som skulle kunna vara en högst normal kroppstempratur ger vibbar av en kokande värme. Trettiofem komma två, känns så bra något kan kännas just nu.

Länkar: DN
Bloggar: Peter Andersson, Kent,

2010/10/28

HYCKLERIETS HÖGSTA HÖNA HÖJER RÖSTEN


Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när socialdemokraternas infamösa partiordförande Mona Sahlin tar till ton i den så kallade Arkelsten-affären. För oss som kan vår politiska historia så känns det ju som om Mona Sahlin är en av de människorna i politikerskrået som verkligen borde knipa igen och hålla sig ifrån att sätta epitetet omdömeslösa på andra...

Det är hyckleriets högsta höna som höjer rösten när hon får chansen att kackla med tupparna som driver drevet. Mona Sahlin - denna kvinna som alltid har haft ett sjusärdeles gott omdöme - säger att Sofia Arkelsten "visar ett fruktansvärt dåligt omdöme" som sedan varvas med "hon visade prov på otroligt dåligt omdöme".

Mona spelar naturligtvis sin roll i politikens fars, till synes sjukligt minnessvag över vad hon själv bär med sig i sin ryggsäck. Mona pratar om andra som har ett "fruktansvärt dåligt" eller ett "otroligt dåligt omdöme" när hon själv är ohotad svensk mästarinna i just den grenen. Eller vad säger man om en statsministerkandidat som hade fruktansvärt svårt att skilja på sin egen ekonomi och skattebetalarnas dito?

Fia Arklesten må ha varit naiv som inte insåg att hennes resor, som betalades av företag och inte av skattebetalarna, skulle ifrågasättas när medias likhundar hade sniffat klart och av en opposition som mer än gärna flyttar fokus från en förnyelseprocess som är lika död som Hjalmar Branting. Men nu är det som det är, Fia föses fram av ett drev som utvecklat sig till en lavin, och det verkar svårt att få stopp på skiten. För att ytterligare förlänga plågan så öppnar så Mona Sahlin munnen och börjar svamla om andra personers omdöme...

Året var 1995, Mona Sahlin var rörelsens kronprinsessa och tjänade bra mycket mer än de flesta av alla de väljare hon representerade i Riksdagen. Men trots sin gedigna inkomst så räckte inte pengarna, och Mona började använda sitt "tjänstekreditkort" för att ta ut "förskott" på sin lön. Det handlade om "förskott" på lönen med i runda slängar 53.000 kronor - och trots dessa "förskott" så hade Mona inte råd att betala 98 felparkeringsböter, TV-licens eller en cykel hon köpt på kredit till dottern sin. Det handlades chokladbitar och annat både stort och smått, äckligt och gott, för skattebetalarnas pengar. Chokladbitarna, Toblerone, gav affären dess namn när media sniffade fram just den här historien - men borde affären inte heta "53.000-kronorsaffären" istället?

Allt kom naturligtvis upp till ytan, och då även en svart avlönad barnflicka betald av hon som tycker att "för mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är". Det dök upp hyrbilar och kontantuttag på det där tjänstekortet. Det som hände då säger rätt mycket om Monas eget omdöme, och det blev ju inte bättre av att hon drog till Mautitius under sin time-out. Visst, den resan betalade hon själv - men vi skattebetalare fick stå för en assistent och två livvakters resa till paradiset på jorden. Vad säger man om det omdömet? Fanns det en förklaring i Mona Sahlins eget omdöme när hon inte längre var aktuell som Ingvar Carlssons efterträdare...?

Hur som helst, det finns rimligtvis några för oss ännu okända förklaringar till varför Monas pengar inte räckte till, varför "förskott på lönen" var den enda utvägen för en underavlönad folkvald att klara sin privatekonomi. Sossarna skall ju opponera och jaga sina politiska motståndare, så även Mona. Just detta ingår ju i deras arbetsbeskrivning som opposition. Men jag tycker att det skulle vara klädsamt ifall de som har ett dåligt omdöme i meritförteckningen inte kastar bautastenar i växthuset som Mona gör nu. Varför inte skicka fram en snövit Sven-Erik Österberg som budbärare för att så sina frön om omdömeslöshet? Det skulle ju inte framstå som osmakligt iallafall.

Själv har jag ju en hel djurkyrkogård bland mina omaka strumpor och urvuxna kläder i min garderob men jag aspirerar inte på någon politisk maktposition längre. Jag står för mitt dåliga omdöme men när den enda svenska topp-politikern som möjligtvis kan tävla med mig i dåligt omdöme börjar kasta skit omkring sig så kan jag inte låta bli om att påminna fru Sahlin och läsekretsen om att den som gapar om "fruktansvärt" och "otroligt dåligt" omdöme minsann inte borde vara den som skriker högst dagar som dessa...

Länkar: AB, Expr
Bloggar: PLC

NÄR DREVET BLIR EN LAVIN...


...som drar med sig allt i sin väg. Det är känslan jag känner när jag sitter uppkopplad och följer Expressens direktrapportering av statsminister Reinfeldts veritabla gatlopp mellan gräddan av rikets politiska journalister. Finns det något som är positivt med den här skiten och den här sörjan så är det att en frusterad man som undertecknad får se statsministerns undersköna presschef Roberta Alenius så mycket, mycket mer. Men det är det enda som är ett ljus i det mörker som uppstår när hundra journalister slänger ur sig så många frågor att ljuset inte når fram till Reinfeldt där han med en dåres uthållighet svarar korrekt på de frågor som oftast formulerade på exakt samma sätt.

Frågan är vad vi ställer för krav på de som vi vill skall representera oss i vårt demokratiska samhälle, vill vi att de skall och mögla i kammaren eller på tjänsterummet? Vill vi att de skall följa samhällsutvecklingen, interagera med de spelare som spelar spelen som utspelas utanför väggarna på Helgeandsholmen? Tycker vi att det är rätt och riktigt att man skall betala själv när man blir bjuden till någon happening som ger oss en mer förkovrad riksdagsledamot, ja då kan vi skrika högt när olika resor för Fia Arkelsten dras med i det drev som utvecklats till en lavin...

Det är väldigt jobbigt att se en person som man högaktar och uppskattar något enormt dras med i den där lavinen, ta sina törnar och såras på olika sätt. Just så står jag handfallen vid sidan om det som sker, en situation där jag står och vill göra något för att lindra Fias och partiets smärta men där lavinen är för stark för att jag med min späda kropp och svaga retorik skall kunna lägga mig i vägen.

Det syns inget slut på det som nu spelas upp, fler resor till olika platser och arrangerade av olika intresseorganisationer och ett styrelseuppdrag som hon nu lämnar läggs till de spaltkilometer som redan har skrivits på mer eller mindre insinuanta sätt. Så här kommer det att fortsätta till en mer intressant nyhet bubblar upp till ytan eller till den dagen den tredje statsmakten får igenom sin vilja - ytterigare ett huvud på pressens silverfat.

Många bloggare skrev ännu mer igår, och skrivandet lär fortsätta från våra politiska motståndare så länge medias fokus ligger på Arkelstens person och inte på den rödgröna skilsmässan eller sosseriets ändlösa kris. Många skrev dumheter, men en som stärkte sina aktier hos mig var Thomas Hartman - en man som sett ett drev som blev en lavin i vitögat. När Hartman skriver väcks min beundran för en man som jag förmodligen hade dekapiterat med några blogginägg när Crazy Horse-affären spelades upp. Hartman skriver på sin blogg:

"Tidningen (Aftonbladet) förfasar sig över att hon uppenbarligen fick flygbiljetter, hotell och middag betalt av ”oljejätten”. Tidningen har helt rätt att det är en skandal. Nämligen ännu ett exempel på skandalöst usel journalistik.

Det är bra att vi vet att Sofia Arkelsten har relationer med Shell. Så långt fyller artikeln ett allmänintresse. Men därefter blir det bara en sorglig pekoral över det moraliserande som media ibland tycks ägna sig åt.

För det första får vi förstå att det är fel att Arkelsten som riksdagsledamot har ett nätverk där Shell ingår.

För det andra får vi förstå att det är fel av henne att låta Shell betala hennes resa.

Varför då?

Jag har mycket hellre politiker som reser och har ett brett nätverk än politiker som stannar hemma och borrar klackarna i backen. Det senare ger varken utveckling, förnyelse eller nytänkande.

Om någon bjuder in en person att prata på en konferens i Piteå förutsätter jag att den som bjuder in betalar resa, uppehälle och eventuell mat. Vad menar tidningen? Att bara för att mötet är utomlands så ska detta betraktas annorlunda? Eller förväntar sig tidningen att jag som skattebetalare ska öppna plånboken och betala för att Sofia Arkelsten deltar på Shells arrangemang?

Det finns en obehaglig underton i artiklar som denna som vi alla måste hjälpas åt att komma tillrätta med oavsett partifärg. Annars får vi ett mycket märkligt och småaktigt samhällsklimat.

Eller har jag missat nåt? Håller du med mig eller har jag fel?"

Klockrent Hartman! Stor respekt för en stor man med stora tankar.

2010/10/27

SNÄCKAN FIA, DEN GULA SNÄCKAN OCH EN RESA


Sofia Arkelsten är en helt underbar person, den allra bästa partisekreterare som vårt parti skulle kunna få när vi tar stegen för att gå från de nya till den ännu lite nyare Moderaterna. Efter en smekmånad med pressen så slog de till idag, hårt och skoningslöst, och jag lider med Sofia som får uppleva ett drev hon kunde vara utan...

Det handlar om en resa till de trakter av Frankrike där bernadotterna har sitt ursprung, till staden Pau. Dit flög Sofia Arkelsten och där bodde Sofia Arkelsten på hotell ditbjuden av Shell, den gula snäckan flög ner den gyllene snäckan för att hon skulle vara med på en årligen återkommande happening som en studieresa i sin roll som miljöpolitisk talesperson för vårt parti.

Måhända var det så här i efterhand naivt att inte inse att de pressen skulle gräva fram uppgiften - återigen var ju den politiska journalistikens likhund Niklas Svensson i farten - om att Shell tyckte att Fias deltagande i "brain-stormingen" var såpass värdefull att de betalade resan . Måhända var det så här med facit i handen naivt att inte förutse att press och politiska motståndare skulle vrida den här resan till något som associeras med skumrask-affärer och mutor. Måhända var det naivt att inte släppa den här "bomben" själv när pressen frågade efter eventuella lik i den Arkelstenska garderoben, då hade historien varit död och begraven redan och ingen orkan skulle blåsa upp i det lilla vattenglaset Sverige.

Men gjort är gjort, och ytterligare ett drev går i media. Själv är jag ju hemligt förälskad i den sköna kvinnan som heter Sofia Arkelsten, och kanske är det därför som jag tycker att det är trams alltihop. Den Sofia jag känner har en integritet som gör att jag inte betvivlar att hon står upp för det hon tror på alldeles oavsett om hon bjudits på en drink, en resa eller en middag. Den Sofia jag känner står stark när det blåser och min förhoppning är att det även i detta fall skall bli så att det som inte dödar faktiskt härdar en redan härdad tjej lite till...

"Självklart beklagar jag om mitt deltagande i nämnda studieresa kan uppfattas som att jag låtit mig påverkas på ett otillbörligt sätt. Det är centralt att vi som folkvalda uppträder på ett sätt som gör att vår integritet inte kan ifrågasättas" är Sofias kommentar om resan. Det andas ånger, det känns som en pudel och efter allt som måhända var naivt så känns rätt och riktigt. För mig behövs varken ånger eller pudlande, men jag är ju jag som jag är.

Grabbarna på Alliansfritt har gjort ett stapeldiagram om hur ofta Shell har nämnts på Fias blogg, och än sen? Jag sommarjobbade på McDonalds för 27 år sedan och fick ett antal rabattkuponger när jag slutade. Det blev gratis pommes till burgaren eller en gratis glass till menyn när jag väl gick dit igen. Rabattkupongerna låg inte i lönen, så frågan var om Anwar som bossade på "Donken" Vasagatan såg mig som den framtida opinionsbildar-wanna-be:n som jag har utvecklats till. Var det ett försök till otillbörlig påverkan, eller visste han att jag skulle stå stark med mina egna insikter om att konkurrenterna Big Burger, som Burger King hette då, faktiskt smakade bättre på mina smaklökar? Men kollar Utbult/Fridén hur många gånger jag skriver om McDonalds i förhållande till Burger King så kan det säkert framstå som om jag är en mutkolv som låtit de där rabattkupongerna att bli ett lydigt redskap för den gyllene bågarnas ledare...

Sofia kan tänka självständigt, hon har integritet och kan stå upp för det hon tror på. Just därför delar jag hennes känslor en dag som denna, en dag då insinuationerna står som spön i backen. Jag kommer stå sida vid sida med Fia medan ett drev driver vidare i spåren av något som måhända var naivt...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5, SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB
Bloggar: LÄS HARTMAN!, Mary, Westerholm, Högberg

TOKOMETERN - POSTVALSANALYS NUMMER 1 - "RED STORM RISING..."


Det var mer än en månad sedan väljarna gick till valurnorna för att tycka till och välja sina förtroendevalda företrädare. Den politiska bloggosfären som gått på högtryck under valrörelsen har på många sätt fallit ihop i ett tillstånd av post-elektional tomhet, där många har svårt att hitta inspirationen igen och där det sedvanliga medhårsstrykandet förbytts i något som ännu bara suddiga konturer. Tydligt är dock att de genomorganiserade nätrötterna var snabbt uppe på benen - till skillnad från sitt parti som fortfarande krampar i spasmer efter att ha fått en höger upper-cut av väljarna som visste vad den tog.

Det är alltså dags att sammanställa den första Tokometern efter valet och underrubriken lyder "Red storm rising" - och om inte Nätrötterna har haft sjuklig hybris innan valet så lär de vara bortom all räddning nu. Det befästs maktpositioner här, det skrivs debattartiklar i nordens största dagstidning där och både här och där så försöker de kidnappa kriskommissionens arbete med ett eget alternativ. Som grädde på moset kommer också en Tokometer där den röda stormen just nu blåser starkare och starkare för varje dag. Men betyder det något överhuvudtaget? De lärda tvistar om de politiska bloggarna spelade någon roll i utgången det nyss avslutade valet. Jag har min bild klar, jag vet vad jag såg och det är med en blandning av både skräck och ödmjukhet jag konstaterar att motståndaren arbetar extremt målinriktat och med full fokus på den framtid som deras parti inte verkar ha.

Så varsågoda, den första Tokometern efter valet. Siffrorna i parantes står för placeringarna på Knuff-listan, Politometerns lista samt Bloggportalens lista. Förutsättningen för att vara med är att man finns med på "förstasidan" på någon av rankinglistorna - och därför faller många denna vecka bort medan ett gäng välkomna nykomlingar stormar in. Tokometern den 27 oktober 2010 ser ut så här...

1 (2) Alliansfritt Sverige, s. (2-6-1=9)
2 (1) Peter Andersson, s. (1-5-5=11)
3 (6) Johan Westerholm, s. (6-11-2=19)
4 (3) Kent Persson, m. (3-13-7=23)
5 (5) Kulturbloggen, s. (17-8-7=32)
6 (7) Peter Högberg, s. (12-17-4=33)
7 (4) Marys Moderata Karameller, m. (10-9-16=35)
8 (12) Jinge, v. (31-3-10=44)
9 (10) Röda Berget, s. (16-21-8=45)
10 (9) Tokmoderaten, m. (8-32-9=49)
11 (14) Kristian Krassman, s. (19-28-21=68)
12 (13) S-buzz, s. (32-16-24=72)
13 (15) HBT-sossen, s. (23-29-26=78)
14 (8) Per Ankersjö, c. (13-22-44=79)
15 (ny) Martin Moberg, s. (15-40-25=80)
16 (17) Storstad, s. (23-51-10=84)
17 (ny) Thomas Böhlmark, m. (21-58-15=94)
18 (ny) Rasmus Jonlund, fp. (29-70-47=146)
19 (ny) Peter Soilander, kd. (43-60-45=148)

Förändringarna på dagens lista är groteskt stora, på gränsen till att outhärdliga för mig som vill ha en lättarbetad lista. Flera av vännerna, som Mark Klamberg, Magnus Andersson och Johan Hedin är bortspolade i det kortare perspektivet som Aftonbladets Bloggportal levererar. Erik Laakso är tillfälligt väck på grund av en bugg hos Politometern, och därför får jag bara till 19 namn på en lista med plats för 20. Men likväl ett stort grattis till de nykomlingar som jobbat sig in på listan, Böhlmark, Soilander och Jonlund samt Martin Moberg som till slut fattade att ett deltagande på Bloggportalen var ett måste för att hamna på Tokometern.

Listan känns röd, väldigt mycket jätteröd - och det är nästan så att jag mår fysiskt illa över utseendet på min sammanställning. Jag ger Tokometern en månad på att sätta sig tillrätta, de politiska bloggarna en chans att jobba vidare innan jag ger mig i kast med en ny lista. Den som väntar få se vad som ligger i vågskålarna då... Väl mött vänner!

2010/10/26

EN RÖDGRÖNT ÄKTENSKAP UTAN HOPP




De träffades på politikens variant av Raymond och Maria - Maria, Peter och Mona - hösten 2008. De tre personerna fattade tycke för varandra, och bestämde sig för att gänga sig och flytta ihop. De var en oortodox familjebildning, med tre partners istället för två - men Maria och Peter var så "tighta" att de möjligtvis kunde räknas som en partner. De trivdes bra ihop, trots att Mona började utveckla anorexia samtidigt som Maria och Peter tillbringade dagarna med att äta upp Monas mat...

Men det fanns folk som störde sig på att de tre hade ett osedvanligt harmoniskt förhållande, folk talade bakom ryggen på Mona, Maria och Peter, det spreds rykten om att de tre hade mobbat bort en partner som hette Lars och som inget annat ville än att vara intim med de andra tre. Men ryktena om mobbing blev verklighet när Mona, Maria och Peter en kulen oktober-dag för två år sedan lovade att leva lyckliga tillsammans i minst 12 år. Det lovades på tidningarnas politiska familjesidor att de skulle leva lyckliga tillsammans så länge att man kunde fira något som påminde om Siden-bröllop. Men samtidigt så flyttade den försmådde och utmobbade Lars in i trapphuset i den fastighet där de lyckliga tre hade inlett sitt nya liv.

Lasse satt i trapphuset och vrålade ut ömsom hotelser, ömsom brunstläten för att få komma in i värmen. Många av Monas vänner tyckte gott att Mona kunde vara lite snäll mot den kroniskt ensamme mannen i röd plyschdress. Mona skulle ju inte vara Mona om hon inte var lättpåverkad av vad andra tyckte runtomkring henne, så efter ett tag fick Lars flytta in och såväl hotelser som brunstlätena upphörde som genom ett trollslag.

De fyras gäng gav sig fan på att bli de som styrde i kvarteret, de skulle minsann gör upp med det sammansvetsade gänget av tre gubbar och en tant som tagit över. Allt de gjorde hade som mål att kasta ut Fredrik och hans hejdukar, och till en början gick det bra. Men allt som börjar bra slutar inte lyckligt, och deras plan gick i stöpet - och den dysfunktionella familjebildningen nämndes som en starkt bidragande orsak.

Medan de satt in sin inpyrda lya och filosoferade över hur någonting som såg så ljust ut kunde bli så mörkt så föll löftet om att leva lyckliga ihop i minst 12 år i glömska. Skilsmässan var ett faktum, alla behövde de ta en paus från de andra för att slicka sina sår och gå till sin terapeut. Var för sig började man separationen, att ta hjälp av familjerådgivningen fanns inte på tapeten. De insåg att ett förhållande som börjat på en politisk "Swingers"-klubb och där en senare partner hotat sig till ömhet och kärlek var dömt att misslyckat. Löftet om tolv års gemensam lycka och ett dussin år av ett frodande kärleksliv bara var en illusion, inget någon vettig människa hade trott skulle lyckas. Separationen kom, de fyras gäng skiljdes - utåt sett som vänner - och en kärlekshistoria som skulle bli lång blev bara en parantes...

Det rödgröna samarbetet är över, dött och begravet, placerat i malpåse och satt i stand by-läge. Separationen var oundviklig, en kopia blir aldrig bättre än orginalet och den rödgröna röran framstod faktiskt aldrig som ett vettigt alternativ till Alliansen. Det som sades bli en tolv år lång kärlekssaga slutade efter två år, men ingen verkar sörja mer än de egna misslyckandena. Det man ville bygga gemensamt bryr man sig inte längre om, krisarbetet tar fart på varsitt håll och en enig opposition är numera mer avlägset än någonsin. Ingen sörjer, alla jublar och en politiskt parantes och en fars ser sitt slut. De säger att de tar en paus, men de sade också att de skulle hålla ihop i tolv långa år. Kan man någonsin tro på vad de säger, vad de menar igen...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr, AB1, AB2

EN FRAMGÅNGSRIK FÖRNYELSE FORTSÄTTER...?


Sitter framför datorn, kvällen är snabbt på väg att gå vidare mot natt, och på DN Debatt dyker ett ämne upp som de flesta politiska förstå-sig-påare gärna vill lyfta fram och kommentera så här veckorna efter valet. Vissa partier har större problem än andra, läs gärna Socialdemokraterna och läs ogärna våra mindre alliansvänner i Centerpartiet och Kristdemokraterna. Men trots att vi moderater efter det bästa valet i historieböckerna skulle kunna sitta trygga i Harpsunds-ekan och ta ett par tag med årorna på en spegelblank sjö så finns det ett behov av förnyelse även hos oss - hos oss som "vann" valet som ingen vann, hos oss med de framgångar som skulle kunna få oss att sitta still och bara ro...

Min bloggkollega och vän Kent Persson verkar i en annan miljö än mig, Kent Persson är moderat i Örebro - 200 kilometer från maktens epicentrum i hufvudstaden och på "landet" trots att staden är en storstad med svenska mått mätt. Det Kent skriver på DN Debatt är en klarsynt genomgång om vad vilka steg vårt parti måste ta för att fortsätta vara intressant för väljarna och intressant för oss själva. Det handlar om att ta förnyelsen och förändringen ett steg längre - från riksplanet till lokalplanet. Det handlar om att bygga starka och vitala länsförbund och lokalföreningar ute i kommunerna, om att bli ett parti för hela Sverige och inte bara för storstäderna.

Idag är Moderaterna ett patetiskt ynkligt litet parti norr om Dalälven, i det som är Norrland. Finns det något i vår politik som diskvalificerar oss i den landsändan där folk biter av orden och där man får använda mild tortyr för att ha en dialog med en okänd medmänniska? Naturligtvis inte, precis som vi kan skörda framgångar i storstäderna så borde vi kunna göra samma sak på landet. Kanske är det så enkelt som att se till att jobben kommer åter till de delar av landet där folket inte röstar på oss, eftersom de arbetande massorna nuförtiden föredrar oss framför sossarna. Kanske är det så enkelt som att låta folk bryta med det bidragsberoende som innebär ett osynligt band med vår politiska motståndare. Kanske är det så enkelt att tänka så, men desto svårare att komma dit - men med vår nya partisekretare Fia finns det iallafall hopp...

Ett statsbärande parti som vi redan är ett embryo till att bli, behöver en gedigen organisation överallt och alltid - oavsett om man styr eller sitter i opposition. Det gamla arbetarpartiet, före-dettingarna i SAP, har det överallt och alltid - men är överdrivet organiserade till byråkratiska dimensioner. Men i sitt symbios-förhållande med fackföreningsrörelsen så har man kunnat bygga sina strukturer under hela 1900-talet - och vi har inte brytt oss om att finnas överallt för alla. Det är ett jobb som ligger framför oss, att finnas där i grannhuset eller på arbetsplatsens fikarum för att berätta vad vi vill och varför.

Kent filosoferar i debattartikeln om hur vi moderater måste anamma en mer tilltalande politik i frågor som skola och sjukvård - där vi går mot mer fokus på hur vården fungerar för våra väljare och varför, och där mindre fokus läggs på vem som driver sjukhuset eller skolan. Det är rätt väg att gå, men vi skall aldrig glömma bort att väljarna också måste kunna välja bort det som inte fungerar för att välja något som fungerar - mångfaldens frihet. Mer om det när jag tar mig an Kents bloggdebatt den här veckan - om en levande idédebatt. Tills dess, läs Kents debattartikel - själv är jag både glad och stolt över att ha en vän som sätter så fina ord på sina ännu finare tankar...

Länk: DN
Bloggar: Kent 1, Kent 2

2010/10/24

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 3


Tanken med att få läsarna att börja känna sig lite mer delaktiga i den blogg jag försöker underhålla just dig med är faktiskt av gigantiskt intresse för mig - kanske en av de största målsättningarna med att blogga. Sedan två veckor tillbaka så rullar den här tävlingen vidare likt en snöboll, som växer för varje gång den rullat ett varv. Visst har responsen från läsarna varit bra, och bättre. Men det finns ju ingenting som är så bra att det inte kan bli ännu bättre. Tävlingen går alltså vidare,snöbollen rullar på. Snöbollen rullar till och med fredagen den 29 oktober klockan 18:00, så länge kommer läsarna att få tävla om några unika priser.

Det är ett trendbrott i tävlingen den här veckan. Tankebubblan och blivit en pratbubbla, och det är en naturlig utveckling med tanke på att det är den snygga Veronica Palm som är motivet för veckan. Veronica Palm pratar oftast innan hon har tänkt efter vad hon egentligen vill säga. I kombination med en ohämmad förmåga att skapa politiska one-liners så känns det helt rätt att använda Veronica Palm här och nu... Tävlingen handlar alltså om vad DU tror att den fagra sosse-kvinnan säger innan hon tänker?

Plita ner ditt förslag på mailen, med Veronica Palms uttalande just där och just då. Skicka sedan iväg detsamma till tokmoderaten@gmail.com senast ovan nämnda tidpunkt för att delta i tävlingen. Alla förslag som undertecknad tycker är tillräckligt bra, tillräckligt roliga och som inte kan anses vara tillräckligt stötande för att hamna i rätten kommer publiceras nästa lördag tillsammans med pristagaren och ett hedersomnämnande...

Nästkommande söndag är det sedan dags för en ny bild, en ny bubbla att fylla och en ny tävling. Nya förslag på lämpliga bilder med rötterna i den svenska politiken tas tacksamt emot på samma mailadress som ovan. Om det är någon bild som används belönas även detta bidrag med ett pris av samma värde som priset i "fylla i bubblan"-tävlingen.

Priserna då? Beroende på vad man har mellan benen eller om man som man föredrar trosor eller som kvinna kalsonger så kan man fritt välja mellan ett par trosor eller kalsonger ur Tokmoderatens unika klädkollektion som ni hittar här och här. Kontakt kommer att tas med vinnarna för att utröna vad som är mest åtråvärt...

Dessutom kan man naturligtvis få vara anonym i tävlingen, källskyddet är heligt för mig för de som önskar stå vid sidan av strålkastarljuset. Vissas vurmande för den här bloggen kan påverka deras livssituation på ett negativt sätt har jag förstått. Men trots alla de negativa biverkningar ett deltagande i Tokmoderatens Tokiga Tävling än må föra med sig så hoppas jag på just din hjälp med att sprida tävlingen till folk som kan bidra med roliga och underfundiga förslag.


Edit: Min spökskrivare Högerspöket hemsökte min lägenhet medan jag sov under tävlingstiden med ett förslag som han viskade fram. Förslaget var riktigt bra - "Östros ekonomiska politik är som jag. En oändlig aptit i den ena ändan, och skit i den andra". Hade jag kunnat fokusera på att minnas hans viskningar så hade nog bidraget vunnit faktisk - men nu glömde jag bort det eftersom jag var hungrig just då...

2010/10/23

ETT PARTI AV LANDSFLYKTINGAR...?


Det är inte utan att man känner sig lite abstinent - jag har ju låtit knapparna på tangentbordet med bokstäverna "M", "o", "n" och "a" vila rätt så mycket på sistone. Det har liksom inte funnits någon riktig anledning att skjuta in sig på sosseriet högsta höna, om man bortser från det besvärande faktum att hönan är identisk med en kvinna som heter Mona Sahlin. Men idag nosade Niklas Svensson, den politiska journalistikens egen likhund, upp en ny nyhet som jag självfallet inte kan låta bli att kommentera.

Mona gjorde som Bodström - hon tog bondpermis från Riksdagen. I Monas fall handlade det bara om en vecka i värmen någonstans i Thailand, medan Bodström har eftersänt sin post till något obskyrt Dunkin' Donuts-café utanför Boston eftersom han kommer sitta där och skriva böcker i nästan ett år. Men handlingen är ju densamma, att ta ledigt utan att ha fått lov...

Själv drar jag mig till minnes ett citat av den numera vackert solbrända kvinnan som heter Mona. När det blåste som mest kring Mona 1995 så visade hon upp att hon lever i en annan verklighet än sina väljare när hon försvarade sig med "Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra". Då hade hon shoppat loss med tjänstekreditkortet för rent privata behov.

Att Mona Sahlin behövde ladda batterierna efter en väldigt jobbig valrörelse och ett ännu jobbigare valresultat fattar väl alla. Men vi andra - vi på "golvet" - vi måste ju iallafall lämna in en ledighetsansökan och få den beviljad innan vi kan unna oss att ladda våra batterier i värmen, med en paraplydrink i handen och med en värmande sol i plytet som får en att glömma allt vad kriskommissioner heter. Men precis som herr Bodström så drog fru Sahlin utan att ens fråga "arbetsgivaren" om lov, och jag hade nog fått en skriftlig varning eller sparken om jag hade gjort så.

Monas presschef försvarar sin chef med att man valde semesterveckan med omsorg, eftersom "inga avgörande beslut skulle fattas i Riksdagen". Jaha, så det är OK att bara dra när inga avgörande beslut skall fattas eller när det bara är slentrianmässigt tråkigt i kammaren? Själv skall jag fundera ut vilka ursäkter jag skall ta till när jag sticker iväg utan lov från mitt arbete. I mitt fall funkar det nog inte ändå, eftersom det är skillnad på folk och folk - där vissa lever enligt andra regler än alla andra. Just därför känns det skönt att det finns andra förtroendevalda, som unge herr Fridolin som fattar att just sådant här sticker i ögonen på de som lever enligt reglerna på arbetsplatsen.

Länkar: Expr1, Expr2
Blogg: Thomas Böhlmark - the one and only...

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 2 - PÅHOPPEN, FÖRSLAGEN, VINNARNA...


Det var det så dags att återigen berätta vem som vann Tokmoderatens Tokiga Tävling, den andra tävlingen i ordningen. Många äro de som har lämnat sina förslag eller påhopp, och naturligtvis blev det väldigt svårt att sålla agnarna från rågen. Men till slut så bestämde jag mig, i min roll som enväldig jury, för en vinnare och ett hedersomnämnande.

Vinnaren kallar sig Jonas E och Jonas är till perfektionens gräns pricksäker när han fyller ut den okända bebisens tankebubbla. Det vinnande förslaget, lämnat av just Jonas E lyder: "Så där lycklig ser jag också ut när jag har bajjat blöjan full"

Hedersomnämnandet går till Magnus i Solna, som inte vill skylta mer än så med sin identitet. Magnus berättar om ett ämne som jag har genomlidit, där små barn börjar hjätntvättas av rörelsens indoktrinerare innan de klarar av att tömma tarmen på toaletten. Magnus korta men fantastiskt empatiska förslag lyder: "Jaha, jag är sosse alltså..."

Det var betydligt färre som anspelade på sex och samlevnad i sina förslag denna vecka, mer än mindre smakfullt, och alla de förslagen upplevde till och med jag som sexuellt frusterad som för mycket... Men många förslag var bra, och många kom från de som deltog redan förra veckan.

"Hur kunde du mamma?" skriver signaturen Jan Banan i sin återkomst, tydligen omedveten om att Östros är känd för att limma på alla som inte är på sin vakt.

"And Cut! Now clean up the mess the other clever baby did listening to you!" är David F:s internationella förslag.

"Hjälp, dom har precis spenderat min framtida pension" var ett insiktsfullt förslag från Norse Vampire.

"Varför säger gubben att jag är för liten?" var meningen som Andreas N försökte ta hem segern med.

"Han tycker precis som jag….för lite, för sent... Jag vill ha mat, mat, mera mat. NU!" är min trogna läsares Inger B:s förslag - en av få kvinnor som lägger ner sin själ för att vinna underkläder.

Olah är tillbaka igen, återigen som en mästare på att sätta ord som blir självklara. Olahs förslag lyder "Mamma är bäst. Östros är ond"

En annan som återkommer är den skarpaste av hjärnor, Mattias L. Mattias förslag dyker lite djupare ner i det politiska träsket - "Pappa har förklarat att skolpengen gör att jag kan välja bort den kommunala skolan när jag blir lite större. Hoppas att föräldrapengen gör att jag kan välja en annan pappa redan nu."

Mannen som vann den här veckan hade ett annat förslag som också höll hög klass, Jonas E satte ord på det som alla såg men som ingen kunde beskriva. "Vad kul att farbrorn har samma frisyr som jag!"

Några var de som lämnade sina förslag via kommentarer på bloggen, och självklart skall även de redovisas.

"Hoppas jag hörde rätt när morsan sa att gubben bredvid är Tarzan..." skriver mannen som fixat en skateboardpark till Tyresös ungdomar nästan helt på egen hand - Dick Bengtsson.

Visionären kommer med två klockrena förslag: "Nu har han äntligen hamnat rätt! Bland alla oss andra bebisar. Synd bara att fröken inte orkade hålla honom också i sin famn. Det är nog därför de skrattar" följt av "Undrar vad det är som är så märkvärdigt med den där jätte-bebisen Blöjros. Visst, han kan stå för sig själv och tydligen klä sig själv - i någon förfärlig Ullareds-kavaj. Men det som kommer ur hans mun skiljer sig väl inte särskilt från vad som kommer ur min. Mest kräk och gnäll om du frågar mig." Applåder och visslingar!

Östros alter-ego, Sven-Erland Västros har fått för sig att det är mammans om funderar, och att funderingen lyder: "Vem f*n är mannen i Ullareds-kavajen och vad gör han här?"

Sossen Westerholm spinner också på om Ullared-kostymen när han flyttar tillbaka tänkandet till knodden med "Jag vill också ha en Ullaredskavaj med sosse ros!"

Slutligen, bilden som är illustrationen i detta inlägg - skapat av Erik L med inspiration från hans kvinna. Erik L:s bidrag hittar du alltså högst upp i inlägget-

Stort tack för allt engagemang! Tänk på att trägen vinner, och sprid gärna tävlingen bland era nära, kära och de dära - ju fler tävlande desto roligare får vi. I morgon kommer en ny tävling, håll ögonen öppna och häng på. Motivet denna gång är Veronica Palm. Det handlar därför inte om tänkande utan om vad hon säger utan att tänka sig för...

2010/10/22

KÄNSLAN AV ATT SPELA TILLBAKA TIDEN 18 ÅR...


Det är väldigt länge sedan John Ausonius härjade i sin roll som "lasermannen" i huvudstaden. Det var 18-19 år sedan - högst upp i almanackorna stod det 1991 och 1992 - den kroniska namnbytaren, som började sitt liv som Wolfgang Zaugg, sköt ihjäl en människa och fysiskt sårade nio andra. De som blev psykiskt sårade av Ausonius försök till en egen variant av etnisk resning var väl i stort sett hela det svenska samhället. De allra flesta var upprörda över att främlingsfientligheten och intoleransen tog de mest våldsamma vägarna kring kiosker, gatukök, invandrarföreningar eller någon mörk gångväg...

Året är 2010 och trots att Ausonius sitter bakom lås och bom så känns det som tiden har stått stilla när en ny galning härjar, i en annan av landets storstäder men med samma måltavlor. Rikets tredje största stad lever i skräck och skjutandet verkar eskalera för varje dag som går, på samma sätt som också Ausonius hade sitt klimax under januari 1992. Malmös egen "laserman" kör på och en hel stad är i chock, medan galningen förmodligen sitter och njuter av all uppmärksamhet och över att bli jämförd med den där Ausonius, mannen som är kanoniserad av de främlingsfientliga krafterna i det här landet.

All uppmärksamhet lär trigga tokskallen att fortsätta till den dagen då ordningsmakten sätter käppar i hjulen för vanvettigheterna, så egentligen borde jag ju inte bidra till mer uppmärksamhet. Men, det är ju ett händelsemönster som faktiskt också relaterar till vilket politiskt klimat vi har här i landet. Det som var Ny Demokrati under Ausonius "jaktrunda" är Sverigedemokraterna under Malmö-galningens dito,

På något sätt så känns allt igen, ett parti av galningar för galningar tar plats i Riksdagen och en utomstående galning går igång och sätter igång med sina galenskaper. Finns det bara ett tillräckligt intolerant och främlingsfientligt parti i maktens korridorer så tycks det vara alibi för en skjutgalen extremist med fokus på folk med andra färgnyanser på hudkostymen. Det säger faktiskt en hel del om vart samhället tar vägen när partier som stigmatiserar hela kulturer och folkslag väljs in i Riksdagen och följs av de som tar deras politiska retorik ett steg längre...

För staden Malmös skull, för allas vår trygghet och för landet Sveriges gemensamma välbefinnande så måste polisen i Skåne få ett snabbt slut på det som nu sker. Alla krafter måste läggas på att stoppa vansinnet, innan någon stryker. Det enda sättet att få stopp på det som händer lär vara att man griper galningen - nu, men ännu hellre igår!

2010/10/21

DAGS ATT FRITA EN KIDNAPPAD UTRIKESPOLITIK?




Sosseriets kriskommissioner har inte börjat jobba ännu, om man bortser från nätrötternas egna "öppna kriskommission" som såg sitt ljus häromdagen. Oavsett om det handlar om öppna eller stängda kriskommissioner så handlar det om att man måste lyfta på alla stenar som man hittar för att rädda sitt parti från det fria fall man nu befinner sig i. Under den första av stenarna som man lyfter lär man hitta Lars Ohly, under den andra hans parti, under den tredje hans ideologi och under den fjärde ett spår om vad de tre tidigare fynden betytt för det egna partiet...

De flesta omedelbara analyserna om varför många tidigare sossar hade lämnat sitt gamla parti handlade om just samarbetet med Ohly och hans parti. Många var de som absolut inte kunde leva med att rösta fram en regering där den gamle tågmästaren skulle ingå som en naturlig del av ett rödgrönt samarbete. Efter valdagen var väljarnas dom tydlig, de gillade inte att ha med tågmästare Ohly på tåget - medan ett samarbete med Miljömupparna inte fick så många sossar att gå i kupétaket.

Visst måste det ha varit en lång och plågsam process där man var tvungen att ta till sig Vänsterpartiets sjukligt anti-amerikanska utrikespolitik och faktiskt göra den till alla de tre partiernas. Det kom krav på att alla amerikaner i uniform skulle åka till USA och stanna där oavsett vad som händer i världen, och Urban Ahlin - sosseriets utrikespolitiska talesperson såg ut att skämmas när han tafatt försökte försvara dumheterna i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiska plattformen. Vänsterpartiet kidnappade frågan och inget lösen i världen kunde få herrar Ohly och Linde att släppa offret.

I en fråga där Mona bara några månader tidigare hade rest till själva kokpunkten av verkligheten - till Mazar-e-Sharif - och där Urban Ahlin bara ett halvår visat att sosseriet faktiskt fattade vad som behövs i Afghanistan kunde man sedan se att sossarna inte hade några ambitioner att ta sig för en fritagningsoperation. Den utrikespolitiska retoriken dikterades av kidnapparna Lars och Hans, och Monas erfarenheter från sin långa resa och Urban Ahlins verklighetsförankring betydde ingenting när det gällde att hålla buset på gott humör. Vänsterpartiet satte agendan, Vänsterpartiet berättade för Mona vad som gällde och precis så lät det sedan...

Det var nog inte den enda orsaken till att sosseriet gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten blev ett faktum, men svagheten i förhållande till några gapiga men mindre busar blev tydlig. Kunde Vänsterpartiet utan problem få det större partiet att dansa efter deras pipa i en fråga så varför inte i fler?

Tragedierna i Afghanistan fortsätter, en svensk soldat har stupat och fyra av hans kollegor har sårats i strider mot terrorister, men det är ju inte de enda tragedierna. Afghanska flickor som går till skolan skjuts ihjäl bara därför av terroristerna - ett exempel av de fortlöpande tragedierna. Men Sverige vore ju inte Sverige om inte diskussionen kom upp om att dra hem våra soldater så fort det blir en motgång. Ohly skriker naturligtvis högre än vanligt, Mona är passande nog tyst och bilden av att det är just Ohlys linje som gäller blir ännu lite tydligare. Vad effekterna skulle bli för Afghanistan eller för de länder som avser ta ansvar för att folket i det landet slipper ännu mera terror bryr sig inte Ohly om, och i och med Monas tystnad inte heller hon. Vi samarbetar ju med USA, och bara det är skäl nog att vi skall packa och dra fortare än kvickt. Att vi samarbetar med USA på uppdrag av FN betyder ingenting alls, eftersom vi aldrig någonsin, någonstans eller någongång skall gå sida vid sida med "jänkarna"...

Idag har statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt bjudit in oppositionen för att hitta en gemensam väg ut ur Afghanistan, när den vägen är farbar och lämplig att åka på. Mona går själv, Ohly skriker ännu lite mer om att regeringen försöker splittra oppositionen. Faktum är att det är Ohlys gapighet och Mona Sahlins svaghet som har splittrat landet. Det fanns en genuin samsyn som delades av alla allianspartierna och de mer verklighetförankrade sossarna. Den samsynen är bortblåst av Ohly, Linde och en sosse-ledning som tycker att det är viktigare att framstå som eniga med ett gäng tokskallar i samma regeringsalternativ än att stå upp för det som är rätt.

Nu har Mona och Urban Ahlin chansen att ställa tillrätta, att lyssna på de som inte dikterar sina utrikespolitiska tankar med enbart USA-hatet för ögonen. Skulle de våga skulle de vinna, för inte förrän den dagen då man klipper banden till Vänsterpartiet så kommer någon kriskommissions förslag att någonsin betyda något. Det är dags nu, låt er splittras - det kommer ni att vinna på. Det kommer Sverige att vinna på. Det kommer Afghanistan att vinna på. Alla vinner på att Vänsterpartiet får yla i ensamhet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB

...och ibland dyker de där tillfällena upp, då man kan ta Nätrötternas tystnad i en fråga för var det är - en skamkänsla över att partiet tillsynes går i Ohlys ledband.

2010/10/20

NÄR NÄTRÖTTERNA GÅR UTAN MONA...


Där satt jag vid middagsbordet, en gigantisk tallrik pommes, cevapici, sallad och hemgjord vitlöksyoughurt stod på menyn och medan jag satt och smaskade så bläddrades det i pappersupplagan av Aftonbladet. När jag kom fram till debattsidan så stannade bläddrandet upp, högst upp på en helsidesartikel kunde jag läsa "Nu går vi utan dig, Mona!" och författarna var välkända antagonister ur de röda bloggarna. Artikeln var undertecknad av bland annat Peter Högberg, Johan Westerholm, Alexandra Einerstam och Peter Johansson - alla med sin maktbas i bloggosfären.

Rubriken fick mig att hoppas på att sprickorna i Rörelsen skulle vidgas, att NetRoots stjärnnamn skulle göra upp med det parti som de säger sig stötta i vått och torrt. Var det en ny frontlinje i den drabbning som kallas Rosornas Krig som jag fick se växa fram inför min fascinerade blick? Var det en revolt som seglade upp?

Nä, tyvärr inte. Det finns ett antal ideologiska och strategiska skärmytslingar hos vår politiska huvudmotsåndare som man utan att överdriva kan kalla för ett förstadium till ett nytt Rosornas Krig, men Nätrötternas debattartikel och krishanterande är det inte - bara i rubriken. När Ilija Batljan tar ton och sjunger ut så drar han vapen mot sitt eget partis totala misslyckande, han öppnar en ny front. När Jens Orback skjuter in sig i Afghanistan-frågan, där han känner sig obekväm över att finna sig i att hans parti har anammat Vänsterpartiets linje, så är det vapenskrammel i riktning mot de kamrater som tycker att det är en vettig idé att fortsätta låta Linde och Ohly att diktera den rödgröna utrikespolitiken.

När personer som stått på första plats på en landstingslista kallar det egna partiets förslag om en skatt perversa, eller när en gammal minister vägrar anpassa sig till partilinjen så är det mer av Rosornas Krig än när några bloggare säger att de går utan Mona - nu...

Nätrötterna gör det de skall när de är frusterade över att partiet utsett en kriskommission som är så stor att den kräver allmän mobilisering och ett tidsödande samtrimmande innan den kan börja fungera. Nätrötterna vill att partiet agerar snabbare, mer samlat och mer fokuserat - något som inte moderpartiet mäktar med när det skall tas hänsyn till höger och vänster, neråt och uppåt, inåt och utåt. Socialdemokraterna fattar att det är kris men partiet kan inte fatta varför eller hur det gått så illa - partiet ser inte att förändring krävs i en förändrad värld. SAP lever kvar i samma form nu som under de 60-, 70- och 80-tal då man dominerade rikets politik-

Jag ser Nätrötternas debattartikel som en blåslampa i arslet på partiets nomenklatura i allmänhet och Mona med sin Ibbe i synnerhet. De är inte nöjda, Höberg, Westerholm, Einerstam med flera, så de startar sin egen kriskommission med nätet som arena för att komplettera den stora, orörliga kriskommissionens tröga arbete. Nätrötterna agerar blåslampa och även om jag tror att de gör precis rätt sak i rätt tid så är jag osäker på om det egna partiet fattar det. Lyckas de är de värda all respekt - då har de lyckats pissa in sitt revir i partiet på ett sådant tydligt sätt att urindoften ligger tung i kvarteret runt Sveavägen 68.

Länkar: AB, SvD

2010/10/19

DÅLIGA DAGAR PÅ LÖPANDE BAND...


När jag gick upp imorse så trodde jag att den här dagen iallafall skulle bli bättre än gårdagen, en gårdag som var usel och plågsam på flera sätt. Men det kunde bli värre och den här gråa, regniga och vidriga höstdagen slog gårdagen med hästlängder - iallafall ur ett rent självcentrerat och sjukt egoistiskt perspektiv. Mer om vad som gjorde den här dagen så jobbig ber jag att få återkomma till i min söndagsskröna, där jag har både tid och möjligheter att ta ut svängarna i frågor som jag betraktar som lite mer personliga...

Gårdagen då? Vad var det som gjorde gårdagen till en usel dag trots att vädret faktiskt var okej för att vara en svensk oktober-måndag? Det fanns ju ett antal anledningar att deppa ihop, och den första var att nya svenska förluster i Långt-bort-i-stan. Inga stupade förvisso, men två allvarligt skottskadade soldater i en eldstrid med terrorister på landsbygden utanför Mazar-e-Sharif. Det var absolut en nyhet som när den ploppade upp i nyhetsbruset var spiken i kistan på en dålig dag som då blev ännu sämre.

Redan tidigare på dagen hade vi som kallar oss moderater fått dåligt humör av att få höra att statsministerns högra hand, statssekreteraren och majoren Hans Gustaf Wessberg, skulle lämna sin post. En djupt deprimerande nyhet som satte sin prägel på dagen. HG Wessberg har skött sin uppgift galant, en uppgift han fick tack vare eller på grund av att hans kvinnliga företrädare Ulrica Schenström hånglade upp en TV4-reporter inför paparazzi-fotografernas mörkerkameror.

Wessberg blev den trygga utpost som den faktiskt orutinerade och nya statsministern Fredrik Reinfeldt så väl behövde. Känslan av att allt vände när HG Wessberg kom in med sin medfödda trygghet och organisationsförmåga var påfallande, iallafall för mig. Jag hade hoppats att Hans Gustaf Wessberg skulle sitta på statsministerns, den allsmäktige Fredriks, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda - men tji fick jag och får nu sitta och ha panikångest medan jag funderar på vem skall sätta sig bredvid statsministern nu.

Men då kom jag att tänka på att HG Wessberg minsann hade valts till Riksdagen, och att hans övergivande av post skulle föra något gott med sig. En rätt ung moderat riksdagsgrupp som genom Anton Abeles intåg hade blivit ännu yngre skulle nu få förmånen att få in en mentor av monumentala dimensioner i gänget, och man skulle bli av med Anton Abele. Två flugor i en smäll, och två goda saker som balanserade upp den dåliga nyheten om att Reinfeldt får leta ny statssekretare...

Men så kom eftermiddagen, och HG Wessberg lät meddela att han inte hade några ambitioner att flytta in på Helgeandsholmen, - Hans Gustaf ville ut i näringslivet. Efter allt som HG ändå har gjort vägrar jag tänka tankar om svek, trots att hans beslut befäster Anton Abeles nya maktposition som rikets yngsta riksdagsledamot. Jag tänker absolut inte på svek a la Bodström, jag tänker på att jag vill önska HG Wessberg all lycka till med vad han än tar för sig. Tack HG!

Anton Abele då, varför är jag så avigt inställd mot honom? Kanske beror det på att jag känner mig som 42-årig ärke-loser när en knappt byxmyndig snorhyvel lyckas jobba sig till en position som riksdagsledamot - en position jag aldrig någonsin kommer att komma i närheten av. Det är ren och skär bitterhet, massor med avundsjuka och ett sjukligt Jantelag-lydande det handlar om med andra ord.

Men det finns även spår av ilska över att samma unga herre, Anton Abele, är en historierevisionist av stora mått. Anton har nämligen ägnat sig åt själv-censur, där hans tidigare valfilmer suddats ut av honom själv. Det är filmer som dyker upp på Youtube nästan dagligen, men som sedan raderas av Abele och kretsen runt honom. Rena nidbilder, visst ta bort dom - men själva orginalet, avtrycket i den virtuella världen, måste få leva kvar som ett animerat monument av en ung mans ambitioner att jobba sig uppåt ännu lite till...

Det handlar om valfilmer som gav Anton Abele uppmärksamhet, och all PR är väl bra PR...? Mitt tips till Anton Abele för att återvinna respekten han behöver är att stå för det han gjort, alldeles oavsett om den där kaffekoppen på bordet i valfilmen inte matchade varken soffan, gardinerna eller Metros framsida. Stå upp för den konst du skapat, oavsett om du skäms för den i efterhand, Anton Abele. Lägg upp filmklippen igen, och du kommer att bli en hjälte som vågar stå upp för att allt du gör och gjort inte är perfekt. Gör du så, Anton Abele, så önskar jag även dig lycka till i ditt heliga uppdrag de kommande fyra åren...

Länkar: SvD1, SvD2

HÅRD PRESS - HEMIFRÅN, UTIFRÅN OCH INIFRÅN


Det börjar kännas jobbigt att återigen kommentera vår svenska Afghanistan-insats med ett blogginlägg om sårade soldater, om nya strider och en svensk militär närvaro som blir jobbigare och jobbigare för varje minut. Häromdagen stupade en svensk soldat medan två av hans kollegor sårades, och idag var det dags igen med två skadeskjutna svenska soldater. Summa summarum så har alltså vår truppkontignent i Mazar-e-Sharif på några dagar fått 1% av sin numerär försatt ur stridbart skick...

Betyder dessa mörka nyheter att jag tycker att vi skall plocka hem våra soldater? Nej, absolut inte - det vore förödande för våra soldaters framtida säkerhet i framtida utlandsmissioner, angelägna eller inte. Skulle våra politiker fega ur så fort någon svensk stupar så kan vi ju kallt räkna med vilka soldater som hamnar i skottlinjen först från de som inte vill ha några utbölingar i sitt "krig".

Jo, de som drar så fort det börjar bli jobbigt, de som tror att krig inte kostar i blod, svett och tårar - de som skulle kunna vara svenskar om Ohlynismens utrikespolitiska grundbult skulle bli den svenska linjen. Förvisso är Ohly och hans hejdukar bara rabiata motståndare till svenska insatser så länge vi råkar slåss på samma sida som de förhatliga jänkarna. Det lär vi förvisso göra varje gång det blir aktuellt att stå för demokrati, mänskliga rättigheter och freden i någon avlägsen del av världen.

På samma sätt som jag tycker att det vore förödande att dra oss tillbaka för att vi råkar ut för förluster så anser jag att några av ÖB Sverker Göranssons uttalanden idag är precis lika korkade som de krav på att vi skall lämna. När ÖB går ut och konstaterar att vår reducerade svenska bataljon "är hårt pressat i många dimensioner" så föder han ännu mer mod hos de som är våra motståndare och fiender i den delen av Afghanistan som är vårt ansvarsområde. Om fienden känner att vår våra soldater blir hårt pressade i många dimensioner för att en kollega stupar, och fyra såras på kort tid så lär de utsätta oss för en ännu hårdare press.

Jag vill inte måla varken fan själv eller Mulla Omar på vägen, men jag tror att det kommer att bli värre, rentav mycket värre innan det börjar bli bättre i Afghanistan. Om ÖB Göransson pratar om ett hårt pressat förband nu, vad skall han säga när det blir värre? Ett extremt pressat förband? Ett förband så pressat att reträtt är den enda utvägen? ÖB har satt bilden av vad som krävs för att pressa oss, och det spelar ingen roll vad han säger om beslutsamhet, vilja och ambitioner.

Utan att för den skull se ner på de svenska killar och tjejer som uträttar stordåd med hjältemod i en alltmer ovänlig miljö varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn i trakterna av Mazar-e-Sharif så frågar jag mig hur hårt pressade våra duktiga soldater är om man jämför med de franska soldaterna i Dien Bien Phu 1954? Irakierna i sina egenhändigt grävda gravar i den kuwaitiska sanden 1990? De tyska tonårspojkarna och krymplingarna som utgjorde Berlins sista försvarslinje mot den röda stormen? Vi må ha det jobbigt, men det handlar om ett krig som kommer att bli värre och att redan nu sitta och säga att vi är hårt pressade är kontraproduktivt.

Soldaterna måste få känna stödet hemifrån, utifrån och inifrån för att kunna leverera det de är skickade att göra. Att de idag känner sig ifrågasatta av en rätt stor del av den befolkning som valt de politiker som skickat dem till Afghanistan är en skam, när de borde känna att hemlandet långt borta står bakom dem i deras uppgift. De behöver veta att vi delar deras umbäranden så gott det går, att vi delar deras sorg och frustration när det blir förluster och jobbigt. Idag lever våra soldater under en hård press, men det handlar lika mycket om press hemifrån, inifrån som utifrån...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, Expr3, DN, AB1, AB2

2010/10/18

GÄSTBLOGG: SVEN-ERLAND VÄSTROS – SVERIGES MEST PROGRESSIVA BLOGGARE...!


Den politiska vinden har vänt - dessa rallare från Arvidsjaur har tröttnat på att vara utförsäkrade och sluter upp kring partiets nya devis "Förnyas - men inte förändras"

Denna morgon presenterar jag stolt en gästblogg från en ny favorit bland de progressiva bloggarna till vänster, Sven-Erland Västros, här på Tokmoderatens blogg. Genom att läsa Sven-Erlands blogg så förstår man bättre vilken fiende vi står emot och hur hård kampen kommer att bli...

Så varsågoda vänner, Sven-Erland – Sveriges mest progressiva bloggare - inbjuden att reda ut begreppen.

"Det säger en hel del om det bedrövliga tillstånd som högern befinner sig i, när jag, Sven-Erland – Sveriges mest progressiva bloggare – bjuds in till eftervalsanalys av den nya högerns främste tänkare, Tokmoderaten. Redan av namnet framgår varför högern upplever en sådan ideologisk vilsenhet – men jag förstår den: Ni har räddat regeringsmakten, men förlorat er själ. Ni saknar värderingar. Ni vet inte hur det är att dela värdegrund med andra – i gemenskap. Jag unnar er att ha varit med på Bommersvik, se den röda fanborgen, symbolen för internationell solidaritet, ta varandra i händerna, höja dem i luften, sjunga Internationalen och uppleva den varma och innerliga känsla som sann solidaritet innebär! Men nu när Alliansen förlorat och riksdagsmajoriteten glidit er ur händerna så har ni inte ens en ideologisk grund att falla tillbaka på.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: Högern har vunnit i storstäderna, men vi progressiva krafter mobiliserar, partiet omgrupperar - ”Om vi nu inte kan lära oss av våra misstag, så kan vi i alla fall lära av framgångarna” som Mona, vår partiordförande, säger. Det fruktlösa fjäsket för den urbana medelklassen - villaägarna i Södra Ängby - måste upphöra. Vi måste lära av våra framgångar: De kommuner i Norrlands inland där socialdemokratin varit framgångsrik, som Åsele, Dorotea, Lycksele, Arvidsjaur etc – är alla orter där Partiet ligger på nästan 50% i kommunalvalen. I exempelvis Vilhelmina fick vi 51,75% i riksdagsvalet, men den riktigt stora framgången är kommunalvalet där Partiet gått från 41,3% 2006 till 54,9% i årets val – egen majoritet alltså. Jag har utförligt beskrivit denna exempellösa framgång i mina rapporter från Vilhelmina. Kampen fortsätter!

Vi på partikansliet på Sveavägen har därför formulerat vår paroll för valseger 2014: Förnyas - men inte förändras! Just nu verkar det kanske som om loser takes it all: Moderaterna kommer larvande sist i kön, som den tjocke killen i klassen – men lyckas på något sätt få den snygga tjejen. Och denna snygging är det social-liberala samhället, som samtliga partier konvergerat mot. Ja, utom Ohly, men honom ville vi ju egentligen inte ha med i den rödgröna båten.

Men den trygghet i opinionsvindarna som högern känner är en illusion: Jag kan som landets mest progressive tänkare förutspå medelklassens död. Och tillägga att Partiet bör stödja och påskynda denna utveckling. Jag citerar Jan Myrdal: Ett samhälle måste alltid ha ett folk och en härskarklass – och det var aldrig meningen att härskarklassen skulle bestå av Arkelstenar och Schlingmän. I en globaliserad värld utsätts den svenska medelklassen för konkurrens av sina växande och välutbildade motsvarigheter i Asien. Här ligger vårt stora hopp: Medelklassen kommer inte att har råd att vara medelklass. Ett nytt trasproletariat skapas och det är slut med platt-tv och resor till fjärran mål. Stora grupper av unga kommer att stå där med sina undermåliga högskoleutbildningar från nyöppnade universitet – och Partiets varma famn är redo att ta emot dem. Dessutom får vi hjälp av 40-talisterna: De unga hittar inga bostäder samtidigt som hus och våningar gapar tomma när 40-talisterna fotvandrar i Toscana. Dessa själviska seniorer skall vi för övrigt också få att ansluta sig: Mängder av Stockholmare har bostäder värda mångmiljon-belopp. Det är dags att införa en progressiv fastighetsskatt, som börjar på 0% för våra kärnväljare i Norrlands inland och når 5% för de allra dyraste radhusen i Vällingby.

Kampen fortsätter och framtiden är ljus för Partiet – borgarbrackor!"

Länkar: DN, SvD

2010/10/17

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 2


Att få läsarna att känna sig delaktiga i det jag skapar är faktiskt av stort intresse för mig, om inte rent av ett av de största målen med bloggen. Förra veckan gick en tävling av stapeln och gensvaret från läsarna var bra. Men ingenting är ju så bra att det inte kan bli bättre, så det är bara att köra vidare. Därför, och för att fortsätta öka delaktigheten, ge alla och envar möjligheten att påverka innehållet så avser jag från och med nu till och med fredag den 23 oktober klockan 18:00 låta läsarna tävla om några fina priser...

Bilden ovan säger väl egentligen mer än tusen ord, den okända bebisens blick i Thomas Östros omedelbara närhet säger väl egentligen allt om vad den där söta "bebben" tycker om oppositionens rabiata gap-apa till ekonomisk talesperson - men vad tror DU att det lilla barnet tänker?

Plita ner ditt förslag med bebisens funderingar just där och just då på mailen och skicka iväg detsamma till tokmoderaten@gmail.com senast ovan nämnda tidpunkt för att delta i tävlingen. Alla förslag som undertecknad tycker är tillräckligt bra, tillräckligt roliga och som inte kan anses vara tillräckligt stötande för att hamna i rätten kommer publiceras nästa lördag tillsammans med pristagaren och ett hedersomnämnande...

Nästkommande söndag är det sedan dags för en ny bild, en ny bubbla att fylla och en ny tävling. Nya förslag på lämpliga bilder med rötterna i den svenska politiken tas tacksamt emot på samma mailadress som ovan. Om det är någon bild som används belönas även detta bidrag med ett pris av samma värde som priset i "fylla i bubblan"-tävlingen.

Priserna då? Beroende på vad man har mellan benen eller om man som man föredrar trosor eller som kvinna kalsonger så kan man fritt välja mellan ett par trosor eller kalsonger ur Tokmoderatens unika klädkollektion som ni hittar här och här. Kontakt kommer att tas med vinnarna för att utröna vad som är mest åtråvärt...

Dessutom kan man naturligtvis få vara anonym i tävlingen, källskyddet är heligt för mig för de som önskar stå vid sidan av strålkastarljuset. Vissas vurmande för den här bloggen kan påverka deras livssituation på ett negativt sätt har jag förstått.

TOKMODERATENS SÖNDAGSSKRÖNA - OM ATT VÄLJA VÄG OCH INTE ALLTID RÄTT VÄG


Nyhetsflödet denna morgon är så brett att det faktiskt känns svårt att välja vad jag skall blogga om. Det har kommit en ny opinionsundersökning som visar att vi Moderater fortsätter att gå som tåget, om det då inte handlar om ett svenskt SJ-tåg som alltmer sällan rullar som det skall. Visst skulle jag kunna kommentera dessa siffror som är glädjande för oss moderater men mer ångestframkallande för våra små alliansvänner i KD och Centern.

Men denna morgon landar jag i en nyhet som berör mig djupt samtidigt som jag faktiskt äcklas över att Anna Lindhs och Bo Holmbergs söner skall få lida ännu lite mer bara för att en TV-kanal som TV4 vill fullända sin förmåga att skapa sensationsjournalistik.

Anna Lindhs tragiska och alltför tidiga bortgång tillhör de politiska händelser som berört mig mest. Tillsammans med mordet på Olof Palme så är mordet på Anna Lindh det svartaste kapitlet i historien om den svenska politikens öppenhet och landets naivitet om att vi levde i en skyddad verkstad - långt bort från hotbilder och lönnmördare, långt bort från psykfall i en blå keps med en mora-kniv i fickan. Morgonen då Göran Perssons röst brast i direktsändning samtidigt som tårar rullade ner för de plufsiga kinderna så föll även jag i gråt...

När jag gick och kröp ner under täcket på kvällen den 10 september så var jag i chock efter illdådet på Filippa K, första våningen på NK - bourgoisens "hovleverantör" av det mesta mellan himmel och jord. Trots att Anna Lindh var svårt skadad så talade ändå mediarapporterna om ett hyfsat stabilt tillstånd. Anna fanns ju på KS, själv flaggskeppet i Stockholms sjukvård och en inrättning som vi på SöS fnyste åt för att det var ett så drygt och självgott bygge utanför stadsgränsen. Då jobbade jag nämligen på Södersjukhuset, nu finns jag i lokaler på ett barnsjukhus med utsikt över den akutmottagning där Anna Lindh togs om hand.

På morgonen kom så det hemska dödsbudet, och det dröjde faktiskt inte speciellt lång tid innan skvallret och baktaleriet tog fart i vårdkedjan. De som hade tagit hand om Anna Lindh hade överarbetat situationen bara för att det var utrikesministern, man hade försökt sig på en betydligt mer avancerad vård än den som till exempel hade givits till en uteliggare som fått kompisens förskärare i levern. Anna Lindhs lever var sargad, hon blödde enormt och medan man sydde, brände och försökte stoppa hennes blödningar så hade man kunnat göra annorlunda, mer "basic". Ryktena gick om att om att man bara gjort som man skulle ha gjort med uteliggaren så skulle resultatet kanske ha blivit ett annat...

Ingen kan få mig att tro eller ens inbilla mig att alla de där läkarna på KS inte gjorde det som man trodde var bäst just där och just då, man ville rädda Anna Lindh. Man kämpade som djur, man slet sitt hår i förtvivlan när nya blödningar dök upp samtidigt som man fått stopp på en annan - man gjorde det man trodde var bäst för Anna Lindh.

Idag drar Kalla Fakta fram det skvaller och de rykten som cirkulerat i åratal i vårdsvängen, bland oss som då jobbade under landstingets vingar. Allt handlar om "tänk om...", om att allt kunde ha varit så mycket mer annorlunda om man hade gjort på ett annat sätt. Så kan man ju filosofera om de flesta händelserna i livet, det finns ju alltid vägval där man undrar hur livet sett ut om man valde den andra vägen.

Det är inte omöjligt att Anna Lindh hade överlevt och blivit Göran Persson kronprinsessa om man hade kört "packa och lägg tryck på blödningarna" istället för att öppna, sy och bränna. Men det är ju inget vi kan vara säkra på, och hade man gjort kört "basic"-varianten och Anna Lindh trots det hade gått bort så hade kvällens Kalla Fakta handlat om varför man gjorde si stället för så. Anna Lindh var svårt skadad och utgången inte alls självklar.

Nu blev det som det blev, Anna Lindhs söner miste sin mor, Bo Holmberg miste sin fru och Rörelsen miste sin kronprinsessa. När Kalla Fakta denna kväll börjar älta i det som var och som vi inte kan göra någonting åt så lider jag med Anna Lindhs söner igen, två grabbar som redan lidit mer än vad någon skall behöva. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt yttersta för att rädda deras mor, men det går aldrig att vara helt övertygad om att man valde rätt väg. Hursomhelst har någon lärt sig något, något som man kan ha nytta av nästa gång någon kommer in med någon form av skada på levern.

De processerna behöver absolut inte ske i TV, de kan gott ske på ett sådant sätt att man inte rör upp ett redan hanterat trauma för en omgivning som också vet att alla gjorde vad trodde var rätt och riktigt den där natten på operationssalen på KS. De som har lämnat oss har lämnat oss för gott och det enda vi kan göra är att ta med oss erfarenheterna från sjukvårdandet in i framtiden...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, Expr
Bloggkrönikörer: Högberg, Westerholm, Kent, Mary