2011/01/19

MONA OCH MARIA SÄGER TACK OCH ADJÖ...


Nu är det inte lång tid kvar, bara några minuter faktiskt. Snart är det dags för en historisk partiledardebatt, där en partiledare och ett språkrör gör sina sista insatser i just det forumet. Det är Mona Sahlins sista partiledardebatt och det är Maria Wetterstrands sista dito - och jag kommer att sakna båda två men av lite olika anledningar...

Att jag har varit fixerad vid Mona Sahlin som partiledare och partiordförande för sosseriet är väl en väl dold hemlighet för de flesta bortsett från den skarpsynte bloggaren Krassman. I det undanskymda har jag arbetat för att förstärka bilderna av Mona som den parantes som hon kommit att bli och som avslutas idag. Med subtila pikar och knappt synliga nålstick har jag haft ambitionen att punktera ballongen Sahlin, för att i min oändliga godhet ge socialdemokratin en ny ledare som inte bara slår herrar Åkesson och Falkvinge när det kommer till förtroendemätningar. Hela tiden har jag haft oppositionens bästa för ögonen, ty enligt alla beräkningsmodeller och algoritmer så borde ju en allianskramare stå upp för att Mona skulle få fortsätta som vår bästa valarbetare.

När Mona Sahlin idag går upp i talarstolen för att debattera så kommer jag att känna tomheten komma krypande. Tomrummet som Mona kommer att lämna efter sig kommer att utvecklas till ett svart hål som med största sannolikhet suger i sig mycket av den inspiration jag fått av Mona Sahlin och hennes politiska gärningar. Den dagen i mars då Mona säger tack och adjö även formellt så kommer den här bloggen bli lite fattigare, lite mer oförutsägbar men ändå med målet att flytta fokus till den person som får ta över Monas tappade stafett-pinne...

Om Mona Sahlin kommer saknas för hennes gedigna insatser för Alliansen så kommer jag inte att sakna Maria Wetterstrand av de skälen - Maria och hennes gröningar var ju de som höll uppe oppositionen genom en alltmer förvirrad valrörelse. Utan Maria Wetterstrand så hade regeringen med största sannolikhet fått egen majoritet och Sverigedemokraterna hade varit utan inflytande.

Nej, orsaken till att jag kommer att sakna även Wetterstrand beror ju på att det är en politiker väl värd att respektera. Wetterstrand brinner, Wetterstrand har en tydlighet som många andra politiker saknar och Wetterstrand är precis det som Miljöpartiet behövde för att gå från ett kuf-parti till ett parti för en lite bredare supporterskara. Att Wetterstrand sedan är klart snyggast, eller minst ful, av partiledarna är ju också det en anledning att sörja över att dagens partiledardebatt blir språkrörets sista. Som plåster på såren kan man iallafall konstatera att vi även sett Peter Eriksson för sista gången...

Om mina föraningar slår till så kan vi förvänta oss en rätt avslagen debatt, där förmodligen endast Jimmie Åkesson lär väcka de där riktigt starka och äkta känslorna hos de andra. Vi har en regering som inte behöver göra mer än att förvalta ett redan fungerande styre och vi har en opposition som inte har något ledarskap och där den formella oppositionsledaren sedan länge checkat ut och lämnat bygget. Hur spännande kan det då bli? Statsministern skall tydligen tacka oppositionsledaren med både tal och gåva, och tacka fan för det efter allt det hon gjort för "oss". Men snälla, överraska mig med något annat...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, Expr1, Expr2, AB

5 kommentarer:

Anonym sa...

En fråga till alla så himla kunniga ur högern….
Hur kunde det bli så att under ett starkt högerstyre för 100 till 130 år sedan så tvingades 2 000 000 Svenskar som då va 40% av befolkningen till att låta skepas över atlanten till USA”s skogar…?
Samt snälla berätta lite om förhållandena i båtarna samt hur de blev mottagna…
Fanns det hus som väntade?
Fanns det sjukhus läkare?
Fanns det skolor?
Fanns det trygghet?
Hur många kom fram?

Mattias Lönnqvist sa...

Den större delen av emigrationen skedde från mitten av 1800-talet, med toppar 1869 och 1887. Backar vi 130 år i tiden kommer vi till 1881 så du kan räkna toppen 1887 i dessa 130 år, men inte 1869.

En ny topp nåddes 1903, då drygt 35.000 lämnade Sverige. Detta, och fortsatt utvandring under 1900-talet, ledde till den s.k. Emigrationskommissionen som utredde varför många lämnade landet och hur utvecklingen kunde vändas.

De stödde den liberala politiken och var ett (av flera skäl) till den kommande rösträttsreformen.

Totalt lämnade drygt 1,5 miljoner landet under utvandringen.

Under en stor del av den period som åtgärder togs för att förbättra situationen i Sverige -- så att färre skulle känna sig tvingade att emigrera -- hade vi en liberal regering under ledning av Karl Staaff och det är alltså primärt liberalerna (de som idag anses vara en del av höööögern) vi har att tacka för att denna utveckling vändes. Socialdemokraterna hade å andra sidan ingenting alls med detta att göra.

Många av de problem som ledde till emigrationen till Usa var skapade av den monarki som fram till 1876 hade makten. Det var nämligen först med liberalen Louis de Geer som vi fick en statsminister och Sverige tog de första stegen mot en modern demokrati.

(Grovt sammanfattat då, exempelvis fanns redan innan 1876 en regering, och det var en ganska lång utveckling med förändring från ståndsriksdag till en tvåkammarriksdag och mycket annat)

Bulle sa...

Jag skulle gärna ta på mig allt ansvar för emigrationsvågen till USA under 1800-talet, men tyvärr bildades Allmänna Valmannaförbundet först 1904. Det är med sorg jag noterar att vänstern slutat skrämmas med vad borgarna gjorde 1991-1994 och numera går tillbaks till 1800-talet. För att svara på dina frågor i tur och ordning: Förhållandena på båtarna var förfärliga, det var visserligen all inclusive, men standarden får anses usel, eftersom varken luftkonditionering eller bordpingis uppfunnits än. Nej, det fanns inga hus. Det fanns en del läkare och ett och annat sjukhus. Skolor var också den amerikanska vildmarken sparsamt försedd med. Nej, det fanns ingen trygghet, mest på grund av den rikliga förekomsten av rovdjur. Ganska många kom fram.

Jag vill påpeka att de amerikanska nybyggarna levde fruktansvärt tråkiga och jobbiga liv, mest eftersom det som gör USA roligt, det vill säga hamburgare, internetporr, Jerry Springer och M1A1 Abrahams inte var uppfunna än. Å andra sidan fanns inte heller NBC, Sex and the City, eller Ted Kennedy än, så det kanske jämnade ut sig.

Magnus sa...

Men i USA orsakade vår migration något för urbefolkningen?

Off topic:

Funderade på att blogga följande, men vill inte skräpa ned min blogg med tok... Kanske snart, men kommenterar så här så länge. Går bra, eller?

Åkessons grace och stilrena stil

En sida hos Jimmie Åkesson som inte fokuserats mycket i media -- de vi vet är gemensamt anti-SD-konspirerande och ska väck när SD fått makten -- är väl Jimmies takt och ton. Idag i riksdagen när Mona Sahlin avtackades. Har bara sett detta klipp på SvD, som i ödmjuk artighet dock borde kunna gå till 100 höjdare som distinkwished gentlemannaship.

I Åkessons Blekinge eller i SD:s starka skånska fäste skulle Åkessån iofs komma undan med att vara motsatsen, dvs ovänlig, då Mona där representerar stockholmaren.Men så bra att Åkesson visade prov på naturbegåvning beträffande ödmjuk elegans.

Enligt Annie Johansson var Åkesson dock slät i debatten mot Reinfeldt, men betyg av politiskt övertygade (på olika sidor) brukar ju inte säga mycket. Kent Ekeroth twittrade gillande att Åkesson var aggressiv.

Framför allt bra att Åkesson inte flamsade med någon humor som kunde verka blödig när han tilltalade Mona, eller kom på tanken att t ex göra reklam för litteratur som svenska översättningen av boken Ill Fares the Land (Illa far landet) med socialdemokratiskt perspektiv på samhälle och stor invandring. Hade verkat blödigt. Tacka vet jag Åkessons stilrena stil.

I Aftonbladet har idag Jonathan Leman artikeln SD har inte gjort upp med sitt naziförflutna. Stillöst.

Magnus sa...

Åkesson hade alltså kunnat överlämna litteratur som present, tänkte jag. Men tur han inte har rådgivare som jag; nu framgår kristallklart hans och SD:arnas omdöme.