2011/02/20

BIG BROTHER 2014 - NYA MEN GAMLA BEKANTA


Söndagkväll, soffan, horisontalläge med fjärrkontrollen i höger hand och med vänstern inanför byxlinningen. På fyran är det Wallander igen, och ingenting på någon av de andra kanalerna får mig att sluta bläddra - inte förrän jag når den nya kanalen TV11 och den senaste upplagan av Big Brother.

Big Brother, Paradise Hotel, Baren och en hel del andra så kallade dokusåpor lär ha en rätt stor skuld till varför en hel ungdomsgeneration i det här landet sitter och skriker varandra i örat trots att man bara sitter några decimeter ifrån varandra. Skaparna av dessa TV-program skulle förmodligen fällas i domstol ifall det var kriminellt att få landets unga att tro att man måste synas och måste höras för att finnas. Den rotlösa, ytliga ungdomsgenerationen rår inte ens för det själva, eftersom programmen alltid visats på bästa sändningstid på en kanal som nästan alla kunde se.

I kväll var det en ny kanal, men samma gamla Big Brother igen. In med en häradsbetäckare, några blåsta individer som tittarna kan reta upp sig på och något vuxet alibi till kock som skall försöka hålla ordning i den kommande fylle- och sexorgien som är målet med hela produktionen. Allt är som vanligt, ingenting känns nytt - men jag fick en idé som jag hoppas att någon eller några kommersiella kanaler, eller varför inte det gamla TV-monopolet anammar inför valrörelserna 2014.

Ungdomarna är allt som oftast ointresserade av politik, och vet rätt lite om vad som skiljer partierna åt eller vilka visioner som ryms i partiprogrammen. Nästan ingen under 40 år, bortsett från förlästa och ensamma lillgamla personer, tittar på partiledardebatterna och ingen normalt funtad väljare orkar se dessa ändlösa debatter på Agenda veckorna innan valet. Frågan är då varför man inte "lånar" Big Brother-huset och skickar in 16 företrädare för de 8 riksdagspartierna att bo där tillsammans de 100 dagarna som ligger innan valdagen?

Det skulle bli spännande, nya koalitioner byggs och gamla allianser kan raseras när man röstar ut någon som man borde gilla men som man spyr på. Helt plötsligt skulle en dygnet-runt-övervakning av 16 topp-politiker ge väljarna en helt ny bild av våra politiker, där man kan se vem som tolererar alkohol sämst eller vem som kommer ut i bikten som något helt annat än den bild som är den vanliga och gängse uppfattningen hos folk. Jag tror att intresset skulle vara på topp, och att de annars så ointresserade ungdomarna helt plötsligt skulle få fart på ett politiskt engagemang som vi behöver för att bygga vidare på samhällsbygget...

Programledare för det "riktiga" Big Brother är den fagra Gry Forsell, men som programledare för den politiska varianten passar hon nog inte. En som däremot skulle passa som handen i handsken är allas vår Janne Josefsson. Herr Josefsson kan glömma dolda kameror inne i valstugor, för här har han öppna kameror och öppna mikrofoner dygnet runt att ta till.

Så då till deltagarna, två från varje parti som skulle kunna få valarbeta i direktsänd TV, dygnet runt i 100 dagar - en fantastisk insats! Precis som när det handlar om det "riktiga" Big Brother så gäller det att hitta folk som skapar spänningar, berör och kompletterar varandra. Förmodligen klarar partierna inte själva av att välja folk så jag gör det åt dom.

Det minsta partiet i Riksdagen är KD, och jag skulle gärna se att våra Alliansvänner skickar in Ebba Busch och Lennart Sacrédeus - en vacker kvinna och en man som berör och kan anses vara spritt språngande galen till och från. Med dessa två deltagare skulle 4%-spärren bara finnas i Göran Hägglunds mardrömmar efter en direktsändning av programmet...

Vänsterpartiet är bara ett kryddmått större än KD och de skulle naturligtvis propsa på att skicka in en man och en kvinna i huset. Jag väljer då Josefine Brink och partiledaren Lars Ohly. Josefine Brink har ett genomslag i media som få andra vänsterpartister och livserfarenheter som få andra i gänget. Lars Ohly skickas in för att han enligt den blivande hustrun är en älskare av rang, och en sådan person behövs alltid. Sedan kan ju Ohly sitta i soffan och berätta om när han spelade fotboll med Nacka Skoglund, fick sms från befrielsens Prag innan sms:et dykt upp som kommunikationsmedel och andra minnesvärda tillfällen som bara Ohly minns.

Riksdagens svarta får är ju Sverigedemokraterna. Här är valet enkelt - in med William Petzäll! Den mannen kan snedtända, slå sönder inredningen och välta TV-apparater - och det blir ju bra TV i alla de TV-apparater som inte välts. Petzäll har en viktig roll att fylla när han tar sig en fylla, och produktionen behöver nog Petzäll mer än Petzäll behöver produktionen. Som sällskap till Petzäll skickas Jimmies fästmö Louise Erixon. Louise har redan TV-vana efter att träffat Kjell-gurun, och i sin roll som ledarens närmast stående kamrat kan hon om möjligt hålla lite koll på Petzäll...

Centerpartiet har också sin givna deltagare i Fredrik Federley. Spontan och kontroversiell, Fredrik ibland och Ursula ibland. Federley skulle också vara en succé i ett program som lever på starka personligheter. Bredvid Federley önskar jag se den betydligt mer tillbakadragne men ack så kompetenta jordbruksministern Eskil Erlandsson. Eskil skulle kunna bli mysfarbrorn i huset, när han läser godnatt-sagor om tidelag för de andra deltagarna.

Det näst största allianspartiet, våra vänner i Folkpartiet, får det angenäma nöjet att skicka in Nyamko Sabuni i huset. Nyamkos närvaro skulle kunna skapa de beröringspunkter till Petzälls och Erixons ideologi som man gärna vill lyfta fram i en dylik produktion. Vid sin sida har Sabuni Johan Pehrsson som kan vara ordningsman i huset när allt spårar ur. Ordning och reda, utröstning någon dag efter fredag...

Miljöpartiet lyckades knipa platsen som landets tredje största parti, och de gröna får bidra med två riktiga praktexemplar till programmet - Yvonne Ruwaida och EU-parlamentarikern Carl Schlyter. Genom att skicka in Ruwaida i huset frigörs ekonomiska medel som annars skulle ha gått till hennes taxi-resor och mobilsamtal och som istället kan användas till prispengarna. Schlyter är en duktig debattör med ett tillsynes gott humör som får ikläda sig rollen som glädjespridare i huset.

Så då mitt eget parti, Moderaterna. Här gäller det att tänka sig för ordentligt för att allt skall bli rätt. Finansminister Anders Borg i all sin originalitet är ett självskrivet val för att bearbeta väljarna i 100 dagar, om han inte blir utröstad det vill säga. Borg är verbal, skärpt, har hästsvans och kan ses som en kuf ibland - alltså klockren. Även vi moderater börjar bli mer och mer av kvoteringsvurmare, och då skall det in en kvinna - en moderat kvinna. Partisekreteraren Sofia Arkelsten skulle vara ett bra val, men hon behövs som valledare i världen utanför, och därför får hennes plats tas av ingen mindre än kompisen Anna König Jerlmyr. Anna är väldigt snygg, Anna är väldigt trevlig, Anna är allt det där som gör sig bra i TV. Att hon dessutom är en hejare på att enkelt och vettigt föra ut våra budskap gör henne som väldigt bra deltagare.

Sossarna är fortfarande störst i Riksdagen, men har ändå bara två platser att fylla upp. För att få lite liv i luckan och några snaskiga påhopp så skulle riksdagskvinnan Monica Green göra sig utmärkt som representant för sitt parti. Skulle programmet vara på väg in i någon tråkig diskussionsorgie så är det bara till att reta upp Monica och programmet kommer att ta fart. Jag inbillar mig också att TV-profilen och den sockersöte sossen Jens Orback skulle kunna använda sina erfarenheter på rätt sätt i sitt gamla medium. Orback och Sacrédeus skulle kunna ligga på kammaren och diskutera hästar och bögar i tid och evighet och ingen skulle kunna stänga av TV:n...

Visst skulle det bli succé? Visst skulle TV-bevakningen av valrörelsen förnyas på ett sätt som vi aldrig sett förut? Ni läste det här först, och är det någon kanal som anammar min idé så kräver jag ersättning och att få sitta med i produktionsledningen. Helt plötsligt skulle svensk politik bli spännande igen, för många, många fler - och det är väl bra?

Sedan kan man utveckla konceptet vidare. Varför inte skicka i väg ett gäng andra till någon öde ö med KG Bergström i rollen som Paolo Roberto i Politiker-Robinson? Eller KDU, LUF, CUF, UV, SDU, MUF, GU, SSU och MUF-folk till Paradise Hotel? Varför inte låta de ökända skåpsuputerna i Riksdagen ha en egen variant av Baren nere på Skeppsbron under ledning av Gabriel Romanus som programledare? Möjligheterna är oändliga, bara fantasin sätter gränsen för hur vi tar vår demokrati ett eller två steg längre...

Länkar: AB1, AB2, Expr1, Expr2

3 kommentarer:

Patrik, Ängelholm sa...

Rätt lågt av dig att rått och cyniskt driva med någons sjukdomstillstånd, även om det råkar handla om en meningsmotståndare. Även om det bara handlat om alkoholism, och inte som i Petzälls fall om kombination alkohol / ångestdämpande medicinering, så hade det varit lågt. Alkoholism är, även när andra inslag saknas i bilden, en sjukdom.

Ps. Och en sak till, innan du hånskrattar åt Petzälls öde... http://www.aftonbladet.se/nyheter/article233132.ab

Anonym sa...

Att moderater hånar åt de sjuka är inget nytt :) kolla bara sjukförsäkringssystemet.

Anonym sa...

Haha klockrent.