2011/06/14

VISKNINGAR & ROP - FRÅGOR & FÖRHANDLINGAR


Det starka ljuset från flera starka strålkastare gjorde det omöjligt att se vilka det var som satt framför mig i den där källarskrubben på Schönfeldts Gränd i Stockholms gamla stad. Jag var tvungen att kisa, titta ner och låta ett av sinnena bli placerat i malpåse för att istället fokusera på det som kom in i mina öron via ljudvågor. Ord som ansvarstagande, om att göra nytta nämndes av en man som i motljuset tycktes vara lång, gänglig och iförd ett par osedvanligt fula skor...

Jag skulle bli kontaktpersonen mellan Alliansregeringen och den bruna delen av oppositionen, för att trygga makten genom mitt sätt att vara - ett sätt som har gett mig massor av pluspoäng hos de så kallade Sverigedemokraterna. Att min morfar hade slagits för tyskarna i det senaste världskriget skulle förmodligen ge mig några bonuspoäng när jag skulle snacka ihop mig med Jimmie Åkesson och Björn Söder om det framtida samarbetandet. Men, huvudorsaken till att det var jag som var utvald var att det var jag - och bara jag - som i hela medlemskadern av nya moderater var mest lik Ylva Johansson, sossen som kurtiserade SD mest vågat av alla Sveriges politiker.

Lamporna slocknade, de fulla skorna sprang ut och jag hade äntligen fått en roll att spela i den politiska fars som Sveriges politiska vardag har utvecklats till. På bordet låg en lista över ett antal frågor där det var av stor betydelse för regerandet att Sverigedemokraternas opponerande desarmerades. Jag ögnade igenom listan och kliade mig i det ansade skägget medan jag funderade över hur jag bäst skulle ta kontakt med SD. Snart jag fram till att vägen in i deras nervcentrum låg genom att skriva en kommentar på Alexandra Brunells blogg där jag bjöd in mig själv för samtal.

Jag postade min kommentar som raderades i samma sekund som en brölande skåning som kallade sig Björn ringde upp mig bara någon minut senare och skrek något om en träff vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården om 30 minuter. SL fick ta mig och den där listan med viktiga punkter dit med den blåa linjens tunnelbanevagnar under huvudstadens gator. Var det Björn Söder, denna respektingivande man med den stenhårda blicken som ville konfrontera mig? Jag blev lite rädd, för det finns ju ett gäng SD-are som vill misshandla, tortera och slutligen döda mig för att jag haft lite roligt på den här bloggen på deras bekostnad...

Där stod han vid foten av krigarkonungen, Björn Söder. Med händerna i fickorna, sparkandes grus så såg han på avstånd ut som en liten skolpojke med sommarfrisyr och skolavslutningskostym. Jag presenterade mig, räckte fram handen som seden sig bör men Björn Söder ville inte skaka hand med mig. Han spände ögonen i mig och väste fram på sjungande skånska "Din feta fähund...!" - och jag tyckte i mitt oroliga inre att vårt möte kunde ha fått en bättre start.

Men en mjukglass i Kungsträdgården kan tydligen få Björn Söder på pratbart humör, och vi satte oss på en liten gräsplätt för att snacka om sådant som vi absolut inte ville skulle komma till medias kännedom, om lösa meningsutbyten om några frågor där Alliansen och mannen med de fula skorna trodde att det kunde vara värt att prata med SD om.

Det handlade om sammansättningen i hönsgödsel, om fridlysning av några blommor och insekter, om nya anarkistiska lagar gällande de redan anarkistiska cyklisterna - och vi var rörande överns om att vara överens inåt och inte överens utåt. Fler frågor togs upp, och Björn Söder blev mer och mer tillfreds med att få vara med och utöva makten över Sverige. Nya tömningsrutiner för mulltoaletter, utökat statligt stöd till folkdansgillen runt om i landet och så vidare - men Björn Söder såg grubblande ut med sin vita vaniljglass överallt i det runda ansiktet...

"Invandringspolitiken då?" frågade han, och jag satte upp handen i ansiktet på honom och sade "Nej! Det är en fråga där vi inte kan prata med er..." Björn Söder såg besviken ut och suckade djupt medan han följde upp med "Försvaret då?", men även där hade jag - trots att jag faktiskt ansåg att SD låg hyfsat rätt i just den delen av det politiska pusslet - bara ett negativt svar att ge. Björn Söder rabblade upp frågor om statliga bolag, om Fas 3, om utförsäkringar och om jobbskatteavdrag - men i alla de frågorna så kunde jag bara konstatera att Björn Söder redan hade kommit överens med Ylva Johansson och sossarna, och att diskussioner i de frågorna inte var fruktbara.

Björn Söder frågade mig vad dessa möjligheter att vara med och påverka politiken skulle "kosta" mer än tystnad. I denna fråga hade jag fått fria tyglar och kläckte ur mig: "En kväll med Alexandra Brunell kanske?" men Björn skakade på sin skalle så att frisyren kom i oordning. Det var inte aktuellt, alls. Möjligtvis kunde jag få hänga med Erik Almqvist på Patricia, men inte mer än så. Jag svarade med "Louise Erixon, en middag och en sängfösare!" som slutbud och Björn Söder skulle ta upp det äskandet med Jimmie sade han innan han reste sig upp, torkade bort glassen och traskade iväg bort mot Helgeandsholmen med snabba steg...

Jag hade hunnit till Västra Skogen innan det ringde i mobilen, det var Björn Söder som skrek hätskt igen. Jimmie tyckte inte att de frågor som vi ville göra upp om var värda en kväll med Louise, Möjligtvis om vi kunde komma överens om höjda avgifter på Öresundsbron, till drömlandet Danmark med sin alternativa tillämpning av Schengen-avtalet. För mig kändes det som en icke-fråga och jag inbillade mig att det inte var något jag behövde förankra hos mannen i motljuset med de fula skorna. "Låt gå" blev mitt svar, eftersom jag var så sugen på att få stirra in i Jimmies fästmös plaskvåta sängkammarblicksögon över en Kebabtallrik på Jerusalem Kebab. Löftet var att jag Louise och hennes livvakt skulle plocka upp mig vid 17-tiden.

Jag satte mig i soffan, tittade på Fäbodjäntan för att komma i rätt stämning och väntade in den fagra Louise. Det ringde på dörren, men döm om min förvåning när jag inte alls satt i soffan och tittade på gammal hederlig svensk mjukporr utan låg i min stökiga säng. Jag tittade i titthålet i dörren, och det var inte alls Louise som stod där - utan en polsk tavelförsäljare av utseendet att döma. Jag tassade tillbaka till sängen - allt hade bara varit en dröm. En obetydlig nolla, en politisk icke-person utan något att säga till om - det var det jag var, fortfarande. Förmiddagen var långt gången, men det kändes ändå helt rätt att dra täcket över mig och skrika "Godnatt!" till mannen med tavlor som stod vid dörren och fortfarande plingade på hysteriskt...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, AB, Expr
Bloggar: Högberg, Moberg, Krassman

3 kommentarer:

silverstolpe sa...

Det är aldrig roligt med mardrömmar.

Peter Sten sa...

Så förvånande att fina herrn Tokmoderaten förhandlat med era bröder i Sverigedemokraterna. Överklassen är sig lik.

Pettet sa...

Att vöra sig lustig på någon annans bekostnad, är inte en speciellt attraktiv egenskap.
Tummen ner för Token ...