2011/04/30

DEN MORALISKA MÅLVAKTEN - HÅKAN JUHOLT


"S står och trampar på samma plats - Ingen Juholt-effekt" är rubriken på DN när ännu en opinionsundersökning berättar det som skulle kunna vara sanningen om hur flödet av väljare går och inte går. Varenda opinionsundersökning har berättat i princip samma sak sedan sosseriet valde Håkan Juholt till sin kompromisskandidat och nödlösning till partiledare. Det vill inte lyfta, smekmånaden med väljarna blev inte längre än en presskonferens på Sveavägen 68 - men det fria fallet är ändå stoppat, och Juholt har genom sin blotta närvaro som ny ledare stabiliserat det gamla statsbärande partiet på en trygg plats som Sveriges näst största parti...

Medan Håkan satt och skrockade stolt i den där Istanbuliska hotellbaren över att ha gjort kulturfrågorna till sitt signum så satt de flesta andra och tappade hakan över Håkan. Tror han, Håkan alltså, på fullt allvar att kulturfrågorna är de frågor som kommer att fälla avgörandet i valet 2014? På vilket sätt skulle en ännu mer övertygad kulturvänster kunna skifta majoritetsförhållandena när Juholts målgrupp redan är avogt inställda till allt vad Alliansen tar sig för i de frågor där Håkan Juholt redan är en pragmatisk lobbyist? För min egen del kan Håkan Juholt gärna få fortsätta att vara kulturens och konstens försvarare. Så länge det alternativ jag sympatiserar med fortsätter vara det trovärdigaste alternativet i svensk politik när det kommer till jobbfrågan, finanspolitiken, utrikespolitiken och allt det där andra så kan Håkan få krama kulturvänstern ännu lite hårdare.

Idag kan vi även läsa att Håkan Juholt tycker att han genom sitt partiledarskap har kvaddat sin särbos liv. Håkan nådde ju sin nuvarande position genom ett gediget falskspelande där han först underminerade Monas trovärdighet efter valet, sedan i slutskedet av nomineringsprocessen skicka signalerna om att han minsann skulle tacka ja om han bara fick frågan. Håkan Juholt borde ha anat att särbons förskingring skulle explodera i ansiktet på honom den dagen då han på allvar blev en kandidat till att få styra det här landet.

Men det anade Håkan inte, trots att han kallar sig journalist - när han i själva verket hade skitjobbet annonssäljare till en början. Håkan läste inte de händelser som komma skulle rätt, och han var naiv och bristen på verklig journalistisk igenkänningsförmåga slog igenom och tanten hängdes ut som det hon en gång var. Håkan Juholt förstörde inte hennes liv genom att försöka blunda för det oundvikliga, Håkan Juholt satte möjligtvis en nygammal bild på särbon för att han trodde att smekmånaden skulle hålla i sig - för att han var så folklig, så rolig och gillar Elvis.

När nu Håkan Juholt lyfter frågan igen så häller han återigen fotogen på den brasa som vi som motståndare försöker få till för att elda upp den lilla trovärdighet som Håkan Juholt har kvar i sin roll som partiledare. Frågan var borta från nyhetsflödet, ingen av de som läser tidningen och går till jobbet hade en tanke på att Juholts kvinna hade ett förflutet som inte var så himla tilltalande - och då passar Håkan Juholt på att lyfta frågan igen. Gillar han att plåga sig själv, eller är det särbon som skall få höra hur korkad hon var när hon genom att göra det hon gjorde skapade problem för sin Håkan? Är det så att Håkan Juholts pressfolk är helt tokiga eller vad är det frågan om när han nu skall försöka sätta bilden av sig själv som gärningsmannen och särbon som offret?

Just den bilden är det jag ser iallafall, bilden där Håkan Juholt - mot bättre vetande - gräver upp en fråga som var död och begraven - och dessutom ikläder sig rollen som en moraliska målvakt som har förstört sin särbos liv genom att vara dum och naiv. Det är inte så man stärker sina odds för att bli partiledare Håkan Juholt. Man kan vara människa, man skall vara en människa för att få folkets förtroende men man skall vara en människa som inte är dum, naiv och efter ett helt vuxet liv i politikens sold inte har fattat hur media fungerar.

Suck... Vad har sosseriet gjort för att förtjäna detta efter allt det man redan har gått igenom under vintern. Kompromissen och nödlösningen visar varför han var en nödlösning och en kompromiss - och inget första-, andra-, tredje- eller fjärdehandsalternativ att ta över efter Mona. Det spelar liksom ingen roll att man är rolig när man är ännu roligare för motståndaren genom att man gör allt fel...

Länkar: AB, SvD, DN, DN Ledare,
Bloggar: Peter Andersson, Peter Högberg

2011/04/29

HOS TOKMODERATEN ÄR DIN DONATION HEMLIG!


Gårdagens politiska nyhet lästes upp av allas vår partisekreterare Sofia Arkelsten på den Blå Hörnet vid korsningen mellan Stora Nygatan och Schönfeldts gränd i den Gamla Staden i självaste huvudstaden. Nyheten handlade om att vi moderater minsann har rättat in oss i ledet och hädanefter avser röja valhemligheten för alla de som är goda nog att donera över 20.000 kronor till Moderaterna och vår kamp för jämlikhet, rättvisa, fred och frihet.

Av ett tidigare kompakt motstånd i frågan om att offentliggöra våra mest generösa sympatisörer märktes inget och det framkom även att vi ensidigt och utan dröjsmål skulle ta täten och göra det som nästan alla andra redan har gjort när vi utan moraliska betänkligheter lämnar ut dessa stackare till vänsterpöbelns vrede. För arga är dom - vänsterns opinionsbildare och de besuttnas företrädare - när frågan lyfts, frågan om de som anser att vår kamp är värd att stötta med några kronor. Detta samtidigt som fackföreningarna gödslar SAP med medlemmarnas pengar och kommenderar ut sina ombudsmän att valarbeta för ett parti som inte längre är dominant bland de väljare som faktiskt har ett arbete...

Men som den framgångsrika moderata opinionsbildare jag har utvecklats till så har jag hittat ett alternativ för de som vill bidra ekonomiskt med över 20.000 kronor men ändå förbli anonyma med en bevarad valhemlighet. Varför inte sätta in pengarna hos mig istället? Jag lovar att bevara hemligheten så länge som den lite mer välsbeställda sympatisören fortsätter att fylla på mitt opinionsbildar-konto med färska slantar. Den dagen man slutar leverera så får vi ta upp en diskussion om hur detta snåla beteende bör hanteras alternativt bestraffas.

Vad skulle jag då göra med alla dessa pengar som skulle strömma in till mig istället för ett parti som avser lätta på en tidigare helig förpliktelse att garantera anonymiteten hos donatörerna? Det finns ett gigantiskt tomrum i min personvalskampanj, ett historiskt viktigt uppdrag för att väcka liv i Europaparlamentet - ett nog så viktigt projekt att pumpa in pengar i. En resa till Almedalen 2011 för att vidga vyerna och några pilsner på minglet under Sverigemötet "KRIKS" i Karlstad skulle också bli lättare att budgetprocessa i den egna plånboken. Dessutom skulle jag naturligtvis behöva betala gamla skulder, köpa en ny laptop och resa runt på andra studieresor för att kunna ta bloggen ett steg längre - för partiets och det politiska hantverkets bästa.

För lite mer än 20.000 kronor från de som vill stötta moderat opinionsbildning men samtidigt förbli hemliga så skulle jag bli en ännu större budbärare i den ständigt fortgående moderata idédebatten - och samtidigt iklä mig rollen som en modern Robin Hood. Att ta emot massor av pengar från de rika, och ge till den fattiga mig. Hur underbart vore inte det? Och detta trots att jag själv betraktar mig som genom-korrupt...

Länkar: Expr Ledare, AB Ledare, SvD1, SvD2,
Bloggar: Moberg, Högberg, Partistaten, Konservtankar, Blå nyanser

SVERIGEDEMOKRATERNAS EGEN TV-KANAL - 2...


06:00 GOD MORGON SVERIGE Kent Ekeroth och Alexandra Brunell väcker ett nyvaket folk.
09:00 FRÅGA DOKTORN Björn Söder och anden efter Jan Arvid Böök svarar på tittarnas frågor om rasbiologi.
10:00 EN UNGE I MINUTEN Dokumentär från 2011. William Petzäll räknar ensamkommande flyktingbarn vid Öresundsbron.
11:15 REKLAMPAUS SD:s egna reklamfilmer.  Även idag - Burkorna och Pensionärerna...
11:20 TOTAL BLACKOUT. Dokumentär från 2010. Jimmie Åkessons skräck under ett strömavbrott i Sölvesborg - är det islamisterna som kommer?
11:55 LUNCHNYHETER från SD-redaktionen, med Kent Ekeroth.
12:00 MODEAKUTEN Erik Almqvist hjälper dig med skovalet inför sommaren - ridstövlar eller stålhätta?.
13:00 SÅ SKALL DET LÅTA! Jimmie Åkesson recenserar gamla tal. Idag Joseph Goebbels tal "Rasfrågan och Världspropagandan" i Nürnberg 1933.
14:00 DU ÄR VAD DU ÄTER Björn Söder och Sven-Olof Sällström åker omkring i en cab och skriker fula ord till alla som äter orientalisk mat.
15:30 BARNPROGRAM - Heijk. Alexandra Brunell lär dig hur du gör en armbindel av en ICA-kasse och en fasces av påskriset plus en vanlig yxa.
16:15 BARNPROGRAM - Björnes Magasin. Björn Söder har ett magasin vid passkontrollen på Arlanda där han fångar upp sådana som inte släppts in.
17:30 SOMMAR MED ERNST Erik Almqvist och några pojkar i SDU tillbringar en sommar i Ernst Röhms fotspår i Tyskland. De renoverar ett lustslott vid Bodensee - snickartips, bara bringor och diskussioner om manlig vänskap.
19:00 KVÄLLSNYHETER från SD-redaktionen, med Stellan Bojerud som nyhetsankare.
19:20 EKONOMINYHETER från SD-redaktionen, med Johnny Skalin.
19:30 SD-SPORTEN William Petzäll rapporterar om SM i armbrytning och DM i Hambo från Hårga.
19:50 SD-VÄDRET Alexandra Brunell ger oss vädret. Sol över Bjuv, tromber över Angered...
20:00 LEDARNAS LEDARE Jimmie Åkesson, Göran Assar Oredsson, Sven-Olle Ohlsson, Marc Abramsson, Nils-Eric Hennix och Curt Linusson tävlar i grenarna armsträckning och långmarsch med sträckta ben.
21:00 FILM - BIRTH OF A NATION Amerikansk film från 1915 av DW Griffith. Familjen Cameron får hjälp av män som liknar Staffan Stalledräng.
23:55 KORTFILM - WILLIAMS TRIUMF Svensk kortfilm från 2010. William Petzäll lyckas kräkas i hinken i fyllecellen, alla blir glada.
00:00 MITT I NATUREN Stellan Bojerud jagar inkräktare i Kymlinge-reservatet.
01:00 DÄR ÄR DITT LIV William Petzäll kidnappar en ovälkommen snyltgäst och assisterar denna till Somalia.
02:15 SPORT VI MINNS Alexandra Brunell berättar om de senaste rönen om Jesse Owens - att han var en korsning mellan en färgad och känguru.
02:45 AMAZING RACE Björn Söder och Ian Wachtmesiter diskuterar den fantastiska nordiska rasen.
03:15 NATIONALSÅNGEN Ultima Thule framför "Du gamla, Du fria" - alla verserna.

Länkar: SvD1, SvD2
Bloggar:

2011/04/27

"DET SOVANDE FOLKET" - PÅ RIKTIGT...


Året var 1993 när vår nuvarande och förtroendeingivande statsminister Fredrik Reinfeldt skrev boken "Det sovande folket" och först idag låter oss forskarna oss veta att han minsann visste vad han talade om. Nu får vi nämligen veta orsaken till att socialdemokratin under hela 1900-talet dominerade svensk politik så totalt - ett folk som såg vaket ut, men där hjärnorna sov...

Efter åratal av överbeskyddande socialdemokratisk statsbärande så kunde Svensson koppla bort delar av hjärnan och låta den ta en tupplur medan man från Sveavägen 68 tänkte så det räckte och blev över till det sovande folket.

Reinfeldt såg det då, idag går han sida med ett folk vars förtroende han bär - ett folk som inte längre kan gå i sömnen. Själv tycker jag att det bara känns skönt att ha hittat en fullt pålitlig och rimlig förklaring till varför så många av mina bästa vänner har gått och blivit sossar. Det handlar bara om att delar av deras hjärnor inte vill vakna till liv efter ett 1900-tal då vi som ett kollektiv skulle vyssjas till sömns av Beppe Wolgers eller Staffan Westerborgs strumpor.

Men där min hjärna har vaknat, så sover deras vidare och de mörka mardrömmarna om Alliansens Sverige upplevs som verkliga, medan de sprudlande önskedrömmarna om ett felfritt sosse-Sverige frodas i både det medvetna och undermedvetna. Sossarna sover och drömmer, vi andra får förhålla oss till verkligheten och hoppas att den dagen kommer då även deras hjärnor vaknar fullt ut när de är vakna för att sedan få vila när de sover...

Länkar: DN,
Bloggar:

Fotnot: Bilden lånad från Flickr och Rabulist som hade skrivit en bildtext som han måste ha skrivit när stora delar av hjärnan sov: "Denna polisen såg lite såsig ut vid Moderaternas torgmöte vid Sergels Torg i Stockholm den 3 juni. Men jag förstår honom. Moderaternas politik är sövande. Fattig på idéer och inaktuell."

2011/04/26

DET MODERNA KORSTÅGET SPÅRAR UR...?


"Herre, förlåt mig ty jag har syndat. Gör mig ren igen, hela det som jag har förstört Gud..."

Det moderna korståget har nått vägs ände, de beväpnade prästerna avväpnas från de lite tyngre vapnen som de fått hantera bland Afghanistans berg och kullar. Kvar står de där, värnlösa - redo att vända andra kinden till med en liten ynklig pistol som enda skydd mot de där skäggiga stollarna vars respekt för andra religioner manifesterades när samma skäggiga stollar sprände Buddha-statyerna i Bamiyan i samma Afghanistan.

Den svenska kyrkan har redan lagt sig i den inrikespolitiska debatten vid ett flertal tillfällen, senast om sjukförsäkringarna. Nu är det dags att sätta stopp för de svenska prästernas bidrag i kampen för ett tryggare, säkrare och bättre Afghanistan - och nu är kyrkan inne och klampar i försvarspolitiken. Vill en präst använda en kulspruta när baslägret angrips av skäggiga män så låt gå. Vill prästen i Gud den allsmäktiges namn låta granatsprutan sprida evangeliet bland de som inte kommer ha några moraliska grubblerier efter att ha skickat en otrogen hund till evigheten så låt gå...

Det är krig, soldaterna kan behöva ett religiöst bollplank men det religiösa bollplanket kan även behöva hjälpa soldaterna att freda sig. Då duger inte en pistol, men kanske en kulspruta eller ett välsignat Stridsfordon 90 med sin allsmäktiga 40 millimeters automatkanon. Att bara bry sig om sig själv när döden springer emot dig - oavsett om du är präst eller skyttesoldat - borde vara tabu. En bibel stoppar ingen Taliban, det gör bara kulor och granater. En präst som bara skyddar sig själv, och inte andra, är en belastning för truppen.

Vår insats i Afghanistan är inte ett modernt korståg i religionens namn, men väl ett korståg för att ge afghanerna en drägligare tillvaro - en verklighet där religiösa fanatiker jagas bort av andra icke fullt så fanatiska religiösa, däribland en och annan svensk fältpräst. Vår insats i Afghanistan, i trakterna kring Mazar-e-Sharif, är ett korståg för en bättre framtid, där även flickor får gå i skolan och där tryggheten ökar med vår närvaro.

Då ingår det att möta eld med eld, för att Gud vill det. Då borde inte den svenska kyrkan i sin trygga tillvaro i ett land som varit förskonat från krigets elände i över tvåhundra år sitta med moraliska pekpinnar när det framkommer att en präst har bemannat en kulspruta. Visst är fältprästens huvuduppgift själavård, samtal och bara att finnas till hands. Men verkligheten kan förändras snabbt i en krigssituation, där våldet finns runt hörnet. Att då sitta i det fridfulla Sverige, i ett tryggt församlingshem eller i stiftets kontor och bestämma hur verkligheten skall se ut när väl helvetet bryter ut på andra sidan jorden är det sedvanliga svenska hyckleriet när det luktar som mest - oavsett hur man tolkar religionens regelverk.

Romarbrevet 15:1: "Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse."

Länkar: SvD,
Bloggar:

2011/04/25

"SÅ SKINER SOLEN SNART PÅ OSS ÄNDÅ...?"


Ett så fantastiskt underbart väder så att det gör ont, den tidiga sommarvärmen värmer upp våra stelfrusna kroppar efter en helvetisk kall och snöig vinter - och detta trots att det faktiskt bara är påsk. Fotbollsmatch i Södertälje, på den lite modernare arenan ute vid Scaniarinken än det gamla råtthålet Bårsta IP vid Max. Sönerna tjatade, sönerna skrek, sönerna inbillade sig att de skulle få se det som skulle bli en kassaskåpssäker seger för ett pånyttfött AIK ute i den södra förstaden - men jag sade nej...

Jag är nöjd med mitt nej, ett nej som föddes ur flera olika upplevelser på Råsunda när mina söner har fått panik på vägen ifrån familjeläktaren på Södra vid Råsunda efter matcher mot Göteborg, Göteborg och Göteborg. Tre gånger har AIK möt IFK och vi har varit där, tre gånger då vi har hoppats att förra gången var en engångsföreteelse eller att förra och förrförra gången var en tvågångsföreteelse som inte skulle upprepas en tredje gång. Men tre gånger har jag fått springa med gråtande ungar i släptåg undan en hord av huliganer som påstår sig älska samma lag som mina söner - men som efter matcherna, trots segrar, bara har väntat på att få sänka en "Glenn".

Tjutande sirener, kravallpolis som spejar och som tar men som ändå inte mäktar med att skapa en trygg atmosfär även för en barnfamilj som gapar av fasa när våldet spelas upp framför ögonen på barn som tror att brinnande bengaler på planen, exploderande knallskott och känslan av rädsla och fruktan är vad fotboll handlar om...

Jag såg de där bilderna framför mig igår kväll, när vi började resonera lite lätt om en annandag påsk på Södertäljes fotbollsarena - och de där bilderna fick mig att välja ett nej. Idag finns det ingen som tycker att jag fattade fel beslut när jag valde en annan väg, en väg som bar oss rätt - och som inte lät oss resa kollektivt i över en och en halv timme för att se 20 minuter av fotboll och ett klimax i huliganism där en linjeman lär höra ett knallskott i sitt öra för lång tid framöver. Det räcker med att se bilderna på Cro Magnon-huliganerna som klänger i skyddsnäten på kvällstidningarnas hemsidor för att veta att det kommer att dröja länge igen innan jag tror att sönerna tjatar om att se sitt pånyttfödda AIK igen.

Ibland så kan det blåsa kalla stormar, men idag var det en het orkan som blåste över läktarna i Södertälje - en orkan som kommer att få konsekvenser för AIK som förening, sportsligt och ekonomiskt. Ibland kan himlen vara ganska grå, idag var den blå men upplevdes som totalt mörker för oss som älskar fotboll och vill se på underhållning istället för våld. De sjunger om att alla vägar bär AIK rätt, frågan är om det inte är dags för en remake av AIK:s introlåt?

Det enda vi vet är att snart så är det dags igeeeen... när huliganismen dödar intresset för en ny generation att njuta av fotbollen live. Det kan redan nu vara försent, men nu är det banne mig dags för AIK, Djurgården  - och även det Hammarby som jag som pappa plågats till att sympatisera med - att göra upp med de som säger sig älska det laget men som bara vill slåss i lagets färgers namn. Skall det vara helt omöjligt?

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Krassman

DEN FÄRGGLADA SOCIALDEMOKRATIN...


Om gårdagens politiska nyhet handlade om vad oppositionsledaren Juholt sade, gnällde på och gjorde i en hotellbar under påsksemestern i Istanbul så handlar dagens nyhet om ett kommunalråd med samma politiska färg på en helt annan plats i verkligheten - i Nordmaling. Medan de lärda kan tvista om det var begåvat eller inte att som Juholt sitta i baren och idka högläsning ur sin egen inbox medan han muttrar gnällande om att priset på en drink är åt helvete för högt så tror jag ingen politisk förstå-sig-påare kan ducka för det som samtidigt händer i det där kommunhuset i obygden.

Färgstarka politiker som tar plats är sådana politiker jag brukar uppskatta, sådana som är sig själva och inte grottar ner sig i en formstöpt mall över hur en folkvald politiker skall agera och se ut för att kännas som en i gänget, inte den där som sitter och tittar ner på folket från ett ovanifrån-perspektiv. Sossarna sade att Juholt var allt det där när man valde honom som den ultimata nödlösningen till kompromisskandidat. Håkan Juholt saknade rätt bakgrund och rätt erfarenheter men han var ju iallafall folklig, rolig, gillade Elvis och hade en mustasch som kunde förtrolla nästan vem som helst - fick vi veta.

Det är måhända folkligt att springa omkring i munkjacka, piratbyxor och gnälla över drinkpriser i en hotellbar på ett turistmål, men knappast roligt. En som däremot framstår som milt galen och rolig i sin roll som heltidspolitiker är kommunalrådet Ulla-Maj Andersson i Nordmaling. Det räcker att söka på hennes namn på google och göra en bildsökning så radar bilderna upp sig en efter en. Ulla-Maj Andersson verkade vara en politiker som vågade vara och bjuda på sig själv. Någon som inbillar sig att vi någonsin skulle få se Leif Gripestam i Täbys kommunhus utspökad på samma sätt framför en häpen fotograf? Eller Anders Lago på gågatan i Södertälje knappt igenkänd av en enda förbipasserande skattebetalare...?

Knappast, men Ulla-Maj Andersson har en faiblesse för att spöka ut sig och det kunde ju ha slutat där. Men när hon samtidigt tvingas flytta ut från kommunhuset för att var och varannan av de anställda upplever henne som farlig, kränkande och obehaglig i sin roll som det högsta politiska hönset i kommunen i Nordmaling så är det en annan bild som målas upp. Den illröda hårfärgen och den påskkärringliknande framtoningen ger i kombination med de anställdas berättelser inifrån kommunhuset en annan bild - långt ifrån de där bilderna av en mysig tant som gärna spökar ut sig framför kameran som en del i propaganda-arbetet...

Hade Ulla-Maj Andersson varit en anställd chef tjänsteman i samma kommunalhus så hade hon med största sannolikhet suttit väldigt löst på jobbet, åtminstone varnad eller kanske till och med avskedad. Bilden som återberättas i media är en bild där det inte är en utan de flesta som jobbar i samma lokaler som Ulla-Maj Andersson som upplever samma situation - samarbetssvårigheter. Men Ulla-Maj Andersson är folkvald och kan bara avsättas av väljarna i Nordmaling eller av det parti som satt henne där. Hoppet står uppenbarligen till väljarna eftersom partiet, Socialdemokraterna, inte alls kan förstå att Ulla-Maj Andersson är ett arbetsmiljöproblem trots att nästan alla anställda i kommunhuset har gett uttryck för just det motsatta.

Det handlar om ett parti i Nordmaling som struntar i signalerna som nu når riksmedia om ett kommunalråd som tvingas flytta ut från sitt kontor, ut från kommunhuset och till en plats där hon inte kan kränka, skrämma eller bete sig illa mot sina underhuggare. Det känns rätt ruttet när man inte kan förstå att om flera källor uppger samma sak så finns det en substans i nyheterna som man borde ta på allvar och inte vifta bort som något som bara är en masspsykos bland kommunhusets anställda. Det är så man förstärker politikerföraktet, till och med mot fritidspolitiker och heltidsditon i en svensk landsortskommun...

Länkar: AB,
Bloggar:

2011/04/24

JUHOLT GÖR MIKLAGÅRD...


Det har tagit sin lilla tid, och förmodligen kommer jag att bli en av de sista politiska bloggarna som kommenterar Håkan Juholt med kulbos förehavanden på Hotell Pierre Loti i Istanbul - eller som den progressive bakåsträvaren Håkan kallar staden, Miklagård...

Vem vet, kanske kan det ha varit värt att vänta på, mitt inlägg som i själva verket har blivit ett scoop. För vem om inte jag, allas er Tokmoderat, lyckades få tag på den där källan som både tjuvlyssnade och tjuvfotograferade Håkan i Miklagård. Det var en krävande uppgift, och det kostade på att få källan att tala men till slut så gick det, och mycket berodde på att källan själv har svårt för Håkan Juholt efter en förlorad maktstrid och en avskedsakt där källan stod ensam med endast en ynka ros i sin hand medan Ibbe fick massor av rosor.

Förutom det som redan är känt från skvallertidningen Expressen - där Håkan Juholt gnällde på drinkpriser och drinksammansättningar i samma andetag som han raljerade över kollegor och läser högt ur sin inbox för alla och envar som är intresserade av att lyssna - så finns det mera att dra fram i ljuset. Källan, som vi kan kalla "Bergsprängarsonen Thomas Ö" låter oss veta mer av hur Håkan Juholts påskfirande i en skybar ovanför Miklagård gestaltade sig...

TM: Jag har förstått att Du har fått mycket pengar av Expressen för att berätta och visa dina bilder. Men det finns mer att berätta...?
TÖ: Jomenvisst hörru! Jag hade precis köpt en peruk och ett par groteskt stora solglasögon som jag av en händelse provade ut tillsammans med ett lösskägg i skybaren på Pierre Loti när det där omaka paret ramlade in, Håkan Juholt och hanses fruntimmer. De tjafsade redan i entrén till baren så jag slog mig ner hyfsat nära och började tjuvlyssna.
TM: ...Och vad tjafsades det om?
TÖ: Att hon fruntimmret minsann skulle knipa igen. Hon hade tydligen sagt till Håkan att han med sitt gråa hår, sin gubbiga mustasch minsann ser gammal ut alldeles oavsett om han sätter på sig en hipp Björn Borg-munkjacka och ett par vita piratbyxor. Håkan tyckte precis tvärtom, att kläderna gjorde mannen och att han hade lyckats backa bandet minst 20 år tillbaka i tiden bara genom att handla en märkeskopia på souken tillsammans med ett par brallor som ingick i priset.
TM: Där ser man. Uppenbarligen kan kvinnor det där med kläder bättre än Håkan, men så är han ju i symbios med kultur-Sverige nuförtiden. Då passar det sig ju med att klä sig otidsenligt. Något mer?
TÖ: Jo, hon gnällde på att han att hade mer hår på underbenen än på överläppen och det inte passade sig att ha sådana där halvkorta byxor då. Men Håkan lyssnade inte allas på det örat, mumlade något om att hennes var hårigare när han stövlade fram till baren och försökte på sin dåliga engelska beställa en "Dräpare". Föga politiskt korrekt om ni frågar mig, och bartendern vägrade blanda Bailys med det närmaste Explorer man hade - och då blev Håkan på ännu sämre humör...
TM: Men politiska utspel då? Pratade han något om politik bortsett från det vi redan fått veta?
TÖ: Ja, men han var mycket fokuserad på det där med att han och kulturen i Sverige efter bara en månad är som ett par siamesiska tvillingar medan Reinfeldt inte är känd för någon fråga alls efter fem år vid rodret. Men då öppnade hanses tant munnen igen och lyfte fram jobblinjen, jobbskatteavdragen och allt som har med jobb att göra som känns som Reinfeldt. Det skulle hon inte ha gjort, för Håkan kastade sin första "Drajja" i ansiktet på henne. Han är temperamentsfull, Håkan.
TM: Men om vi bortser från att Håkan skall vinna valet 2014 på att vara ett med kulturvänstern, fanns det något mer?
TÖ: Nej, inte direkt. Han verkade inte alls ha så skoj faktiskt. Jag tror att han var på väg att få migrän eller något. Han var sur, vresig och  inte alls så där rolig och lustig som det sägs därhemma. Det var fel på allt, drinkpriserna, sängen, minibaren och att det var ett vattendrag som delade på staden. Jag tyckte synd om hon, kvinnan, som fick höra allt det där gnället. Jag som trodde att jag var bäst i Sverige på att gnälla, men nej då. Inte ens den titeln fick jag behålla när Håkan klampade in på Sveavägen 68 som en elefant i en porslinsbutik...
TM: Tack så jättemycket för jätteintressanta observationer från Istanbul, Thomas!
TÖ: Det var så lite så. Jag ställer gärna upp i framtiden med nya scoop...

Självklart inte så mycket politiskt sprängstoff där inte, men vad kan man förvänta sig från Håkan Juholt på påsksemester - en tid för vila, kontemplation och några "Drajjor" i en hotellbar. Tydligt är det iallafall att jag har hittat en ny källa att använda mig av för underrättelseinhämtning inifrån sosseriets innersta kärna.

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Kent,

2011/04/23

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR - FALL 2


"SOS 112, vad har inträffat?"

För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...

"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en man som skriker, han eller någon i hans närhet är i nöd. Det första begripliga ordet jag uppfattar är "vi behöver en ambulans!" och per automatik skapar jag ett ambulansärende medan jag försöker få ner honom på jorden lite snabbt. Vilket nummer ringer du ifrån, var befinner ni er - och eftersom samtalet kommer från en fast telefon så är det lätt att konstatera att adressen stämmer överens med telefonnumret som stämmer överens med den man som jag pratar med.

"Ni behöver en ambulans till adressen i byn, och vad är det som har hänt?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Fy fan, det är blod över hela golvet!" skriker mannen på andra sidan, fortfarande i ett hysteriskt tillstånd. Tankarna flyger genom huvudet - Artärblödning? En kraftig blödning i slutskedet av en graviditet? En djup sårskada i en muskel? Att jag varit så förutseende att jag redan har fyllt i en A1 på ärendet känns med alla de bilder som snabbt passerar mitt undermedvetna helt korrekt. "Är den som blöder vid medvetande? Andas han eller hon? Vad är det som blöder?" blir mina följdfrågor, och de två första besvaras till min lättnad med ett "Ja!"...

Den tredje frågan däremot, vänder samtalet på några sekunder. "Det är min fru! Jag råkade slänga igen badrumsdörren när hon var på väg ut, och hon klämde sin stortå. Gud så den blöder! Den ser ut som en utsprungen ros, och nageln är borta. Fy fan, det ser illa ut...". En blödande stortå som ser ut som en ros, där nageln är borta. Tanten andas och är vaken, men blöder och gubben är hysterisk. "Sitter tån kvar på foten?" frågar jag och får återigen ett "Ja!" till svar. Men hallå? Vad är det som är livshotande i den här situationen frågar jag mig och plockar bort prioriteringen A1, och låter fältet stå tomt.

"Tar din hustru några blodförtunnande mediciner?" och den här gången blir svaret "Nej!". Det börjar mer och mer likna ett fall som för några meningar sedan lät som en solklar prio etta men som nu inte ens borde få ambulans. "Vad gör din fru nu, ligger hon ner?" frågar jag och svaret blir "Ja, hon ligger i soffan. Fan vad stortån ser ut!". "Har du en förbandslåda hemma, ett första förband? Har ni en bil?" frågar jag då och det har han - både förband och bil. "Linda då in tån med ett hårt tryck med förbandet, lägg upp foten i högläge och vänta tills blödningen verkar upphöra. Sedan kan ni väl ta bilen in till akuten så får vi se om de sätter några stygn och röntgar tån" blir mina råd...

"Men vad fan. Jag jobbar i en bransch där man får se mycket elände och det här är det äckligaste jag har sett! Varför kan vi inte få en ambulans?" frågar han häpet. "Det är klart det ser äckligt ut, det är ju på din fru du ser skadan. Men din hustru kommer fortare till sjukhus om du kör henne själv till akuten" berättar jag uppriktigt eftersom jag med den simultanförmåga jag har lyckats se att närmaste lediga ambulans är 5 mil bort, och att den knappast kommer att åka med blåljus och sirener för en blödande stortå som ser ut som en ros och där nageln har lossnat.

"Men ni har ju en helikopter?" konstaterar han helt korrekt när jag berättar om den tid det lär ta att få en ambulans till hans breddgrader. Skall jag skratta eller gråta? Visst, varje enskild händelse upplevs helt olika beroende på relation, på erfarenhet, på vad man tycker sig uppleva men ändå - en ambulanshelikopter för en stortå!? När de är på fastlandet och inte på någon avlägsen ö utan båtförbindelse? Min rekommendation till honom för att få in frugan till sjukan blir alltså - "Ta bilen om du är i skick att köra, lägg frugan i baksätet med foten högt och ta med mobilen så att du kan ringa ifall hennes tillstånd skulle förändras."

Men mannen på andra sidan fortsätter insistera på att få en ambulans, och eftersom jag som underskötare inte får neka någon hjälpsökande ambulans väljer jag att snabbt rapportera över ärendet till en av kollegorna som kallas HMK - Högre Medicinsk Kompetens - en sjuksköterska som får fälla avgörandet. Jag kopplar över och passar på att slinka ut för en snabb kopp kaffe som blir en lite längre kopp kaffe på tio minuter...

Kaffesmaken sitter kvar i gommen när jag kommer ut i trafikrummet igen, och kollegan HMK skakar på huvudet och jag går fram för att kolla hur det gick och vad som hände. Det slutade med en ambulans, han gav inte efter och fattade inte att hans fruk skulle komma snabbare under vård om han körde själv. Nu sitter och ligger de två och väntar på en ambulans som i sakta mak jobbar sig fram mot adressen, en adress som en helt annan ambulans når en timme och fyrtio minuter senare eftersom den första fick vända mot en Prio 1:a på vägen. Körtiden från bostaden till akuten var 20-25 minuter om man följer trafikreglerna.

Mannen i fråga var blockerad, han trodde att en sårskada på frugans stortå var presumtivt dödlig och att det minsann behövdes en ambulans eller en helikopter. Att jag ändå pedagogisk hade förklarat att det inte var någon fara spelade ingen roll. Det finns andra som inbillar sig att man får en gräddfil förbi de kroniska köerna på akuten om man kommer med ambulans - något som inte stämmer eftersom det bara är allvarlighetsgraden av sjukdomen eller skadan som avgör hur länge man får vänta när man väl kommer in på sjukan...

Men gjorde jag fel som tyckte att han och hon kunde åka in själva till sjukhuset med den blodiga stortån? Gjorde sjuksköterskan fel när hon till slut lade upp en beställning på en ambulanstransport med prioritet 3? Fattade inte vi hur jobbigt detta var för den vårdsökande? Jo, det gjorde vi men det betyder inte att behovet av ambulans förelåg i mina ögon - men ett behov som senare fastställdes av en kollega med högre medicinsk kompetens. Kommentera gärna, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mannen på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon.


Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3 - men jag fick inte neka någon ambulans - då krävdes det att en sjuksköterska gjorde sin egen bedömning. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Stortån kan vara ett pekfinger, en tumme eller en lilltå, badrumsdörren en stålgrind, en bildörr eller något annat som kan klämma. Platsen kan ligga både längre eller närmare sjukhuset - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det inte till något ambulansbehov.

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6DN7, Expr1, Expr2, Expr3, AB

2011/04/22

LÅNGFREDAGENS LIDANDE - NOVUS OPINION


Det var på självaste långfredagen som Jesus fick släpa sitt kors genom Jerusalem, på sin Golgata-vandring mot korsfästelsen, mot lidande och mot den illusoriska döden. Ingen annan helgdag är så förknippad med lidandet som långfredagen, och denna långfredag räcker det inte med att vi som kallar oss kristna tänker på Jesus. Nej, då skall vi lida när Novus Opinion berättar att socialdemokratins Golgatavandring har tagit slut, att "Rörelsens" korsfästelse är över och att "Partiet" har återuppstått i Håkan Juholts person.

För tredje mätningen i rad hos Novus ökar sosseriet, och det är naturligtvis bara ytterligare en av alla dessa opinionsundersökningar som man inte skall bry sig om - egentligen. Men jag tyckte ändå att det under denna dag då vi tänker på lidandet också tänker på att lida lite över att sossarna inte alls var döda när Lena Mellin, Lotta Gröning och några andra bar in partiet i den klippgrav i källaren på Sveavägen 68 där man trodde att det gamla stastbärande partiet skulle få vila i frid.

Men är det så konstigt att tilltron till det gamla, tidigare dödförklarade partiet återuppstår när man trollar fram en så gedigen nödlösning till kompomisskandidat som den folkliga, roliga och Elvis-diggande mannen med mustasch - Håkan Juholt...?

Nej, efter ett ledarlöst tillstånd i ett parti som under lång tid har varit Sveriges mest dominerande maktfaktor så vänder alla vindar i en handvändning när väl en ledare kommer på plats - oavsett om han eller hon är bra, dålig eller urusel. Det är det som händer nu, när folk känner sig lite tryggare med Håkan vid rodret än ingen alls är att folk vänder åter till ett parti som under mäster Håkans ledning inte vet vad man skall tycka.

Därför är det inte alls konstigt att det är vi som vill se "Rörelsen" lida som istället får lida när vid denna långfredag får se att de inte lider längre, att de har återuppstått och det fortfarande finns liv i vår politiska huvudmotståndare. Det är dags att släppa påskäggen, snapsglasen och ta tag i Alliansens framtid och visioner. Val vinner man aldrig på gamla meriter utan bar på en vettig framtidsvision där väljarna känner igen sig. Det är det vi måste börja med att lansera nu, och då menar jag inte jobbskatteavdrag nummer 9 med 137 kronor mer i månaden till varje arbetande skattebetalare utan något mer, något som ger avtryck och som slår tillbaka utanförskapet till en icke-fråga...

Jag vill se hur Håkan Juholt sliter sin mustach och kryper in i sin klippgrav igen efter valen 2014, väl medveten om att var den där frälsaren som bara dansade en sommar.

Länkar: SvD, DN, Nyheterna
Bloggar:

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR - FALL 1


"SOS 112, vad har inträffat?"

För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...

"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en ung kvinna som skriker, hon eller någon i hennes närhet behöver hjälp. Rösten i andra ändan av telefonlinjen skriker på ett främmande språk jag gissar på är arabiska, men helt plötsligt kommer några ord på svenska som får mig att rycka till. "Min son, blöder huvud. Mycket, mycket!" Där och då skapar jag ett ambulansärende medan jag mot regelverket självsvådligt plockar fram telefonnumret och adressen som det rings i från. Det känns rätt när kaoset och språkförbistringen är så nära total man kan komma. Jag frågar om de bor på den gatan och om det står det namnet på dörren - och de ledande frågorna svaras det ja på. Gott så, då vet jag iallafall vart vi skall skicka hjälpen.

"Vad är det som har hänt? Varför blöder din son?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Ramlat från bordet! Rakt i hårt golv. Blöder från huvudet!" skriker mamman på andra sidan linjen, och jag oroar mig över att jag inte hör något skrikande barn i bakgrunden. "Hur gammal är han? Går det att prata med honom? Är han vaken?" frågar jag snabbt. "2 år, 2 år! Nej, inte prata - bara tyst. Inte vaken! Bara skakar!" Aj fan, knappen till medlyssning trycks ner och kollegan får upp ärendet på sin skärm för omedelbar utalarmering.

Texten jag skrivit är kort och koncis: Pojke 2 år. Skalltrauma. Fall fr bord. Blöder fr skalle. Ej pratbar. MVL? och det blir närmaste ambulans 8 minuter bort som får uppdraget tillsammans med en av länets dåförtiden 4 akutbilar som råkar stå på samma brandstation och enkelt kan hänga på mot olycksplatsen.

Jag ligger kvar i samtalet, försöker lugna mamman med att hjälp är på väg och det fungerar faktiskt. Jag får reda på att sonen ligger i hennes knä, och jag hör iallafall en andning om än stånkande i bakgrunden. "Ambulansen är snart framme. Finns det någon där som kan möta ambulansen?" frågar jag och mamman svara "Storebror! Han åker ner!" och storebror åker ner medan vi fortsätter prata. Barnet andas, och det känns som om jag har gjort vad jag har kunnat när ljuden från en ambulans och en akutbil som närmar sig hörs i  min hörlur. Allt gick som det skulle, barnet andades och hjälpen kom fram precis så snabbt som den skulle kunna vara där. Barnet krampade inte våldsamt, skakade litegrann var den beskrivning jag fick av mamman på den lilla svenska hon kunde. Det sista jag hör i hörluren är hur en ambulansjukvårdare hörs ropa "Hej, vi är från ambulansen..." och vi bryter samtalet.

Jag fortsätter jobba på med mina 112-anrop där 9 av 10 inte alls är lika skarpa som det där samtalet jag hanterade nyss. Det handlar om numret till Polisens växel, det handlar om en understimulerad snorhyvel som sitter och återuppringer 112 hela tiden från samma telefonkiosk på torget vid Sandsborg, det handlar om någon som tror att grannen är besatt av onda andar och faktiskt någon tror sig följa efter ett rattfyllo med bilden och som därför får gräddfilen in till polisen ledningscentral. Plötsligt tjoar kollegan på ambulansdirigeringen och visar att jag har ett samtal från ambulansen på plats hos det där barnet. Bra, lite feedback och återkoppling tänker jag - fast övertygad om att det snart kommer en förvarning till KSB, det vill säga Astrid Lindgrens barnsjukhus...

"Vad i helvete håller ni på med där nere i berget?" hör jag en upprörd narkossköterska skrika till mig innan jag ens har hunnit hälsa klart. "Var det du som skickade iväg en ambulans och en akutbil på en näsblödning? Var det du?" och jag stammade fram ett "Ja...? Men jag trodde att det var..." innan jag fick "Det var en näsblödning! Han satt i mammas knä och blödde näsblod! Det har vi åtgärdat på plats, och vi lämnar nu platsen för andra uppdrag, hälsa kollegan det!"

Men jag kunde inte förlika mig med att ta skit för något som jag absolut inte kunde ha fått min intervju med den skadades mamma till att vara - en näsblödning. Jag berättade vad som hade sagts, vilka frågor jag ställt och vilka svar jag hade fått. Jag berättade om att mamma sade att sonen ej var vaken, skakade, inte pratade och att jag inte hade hört någon gråt under samtalets gång. Jag drog mina slutsatser på det jag trodde mig veta, men som jag trots allt inte hade en aning om. Den arga narkossköterskan föll till föga och accepterade min förklaring innan hon knäppte av mobilen ungefär samtidigt som de fick ett nytt jobb med en trafikolycka på motorvägen norrut.

Jag spolade tillbaka bandet, lyssnade på min insats och kom fram till att jag nog ändå hade gjort rätt när jag drog igång ett pådrag som aldrig skulle ha blivit av om jag bara hade vetat att det handlade om en näsblödning och bara det.

Men gjorde jag fel när jag tyckte att det var självklart att skicka både ambulans och akutbil på ett ärende där jag bara gissade vad som väntade, gissningar grundade på något som hade berättats för mig på svag svenska?  Kommentera gärna inlägget, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mamman på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon, precis som ambulans- och akutbilspersonalen förmodligen idiotförklarade mig rakt av i sin verkliga verklighet.


Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Bordet kan vara ett skötbord, en näsa kan vara en tunga - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det till en solklar prio etta - något det inte alls var...

Länkar: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB,

2011/04/21

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR, DEL 2...


Man vet inte om man skall nöja sig med att gråta eller ta och bryta ihop när nu textmassan från Emils tre samtal till SOS Alarm delvis offentliggörs. Emils död är förmodligen ett resultat av ett antal grova felbedömningar, åsidosatta rutiner och något som borde klassas som ren och skär inkompetens från den sjuksköterska som vägrade förstå att det var något allvarligt som höll på att hända i Emils lägenhet ute i Bagarmossen...

Det är riktigt jobbigt att läsa den utskrivna texten, så fruktansvärt jobbigt att det är svårt att ta till sig vad som egentligen hände den där olycksaliga natten. Det är för mig helt obegripligt hur man kunde låta bli att skicka iväg en av länets ambulanser till Bagarmossen när jag läser texten och där det framkommer att sjuksköterskan uppenbarligen är så blockerad av sin egen bild om vad som finns på andra sidan telefonlinjen att han struntar i att ta till sig nödropen i kombination med en flämtande andning. Men varför blev det så fel, så katastrofalt?

Ingen kan få mig att tro att den där sjuksköterskan i berått mod tog livet av Emil genom att vägra gå med på att en ambulans borde skickas till platsen. Den förutfattade bilden satt där den inte skulle och Emil var precis som alla de där andra inringande unga killarna som fick jobbigt med andningen på grund av panikångest. För så ser verkligheten ut, där 9 samtal av 10 inte handlar om det som var lika akut som Emils situation. Hade Emil varit allergisk, haft astma eller haft någon annan känd lungsjukdom hade han förmodligen fått sin ambulans eftersom sjuksköterskan då hade haft lättare att lägga sitt pussel. Hade det hela inträffat när svininfluensan var som mest omskriven hade Emil säkert också fått åka med "sjukvagnen" till akuten illa kvickt. Nu var det inte så, och resultatet är lika vidrigt som förödande för tilltron till de på SOS Alarm som trots allt är vardagshjältar mest hela tiden...

Emils familj skriver ett öppet brev till politikerna, ett brev som berör och som gör nästan lika ont att läsa som den textmassa som är orden från Emils nödsamtal. Det är ett balanserat brev, med en nykter syn på vad som har hänt och som inte borde ha fått hända. Det finns bara en fråga där önskedrömmandet om hur vi skall förhindra att det som hände Emil händer igen dyker upp- och det är önskemålet om att alla som i telefonen begär hjälp av sjukvården också skall få det. Det blir motsägelsefullt när man rabblar upp ett antal skäl till varför SOS Alarm i de allra flesta fallen lyckas hjälpa den hjälpsökande och hitta rätt prioritering.

"Krav på ambulans för nageltrång" nämns, och det var inte en unik situation på min tid tillsammans med en hel del andra diagnoser där Svensson tycker att ambulansen vore ett lämpligt transportsätt. Några meningar längre ner svävar man ut i "Enda sättet att förhindra att detta upprepas är enligt oss att flytta beslutet om adekvat hjälp till EFTER att sjukvårdspersonal på plats har undersökt den hjälpsökande. Vi kräver att de ansvariga lanstingspolitikerna svarar oss på följande fråga: Vad hindrar en förändring av larmrutinerna som innebär att varje inkommande samtal med begäran om hjälp resulterar i att någon form av sjukvårdsresurs skickas ut?"

Man har förstått arbetssituationen men ändå inte, eftersom det skulle krävas ett hundratal "sjukvårdsresurser" bara i Stockholms län för att kunna hantera ett arbetssätt i linje med det som Emils familj önskar - och det vid sidan av de runt 60 ambulanserna, 2 akutbilarna, akutläkarbilen och 1 till 2 helikoptrar som redan finns och som knappt räcker till. Även om det vore drömmen att skicka hem en sjuksköterska eller en läkare till varje person där det fanns grubblerier om vad som kan komma att krävas så blir det helt ogörligt, för att det är så pass många som vill ha den där hjälpen som Emil felaktigt inte fick och som många andra med rätta inte skulle få.

Nej, A och O är att förlita sig på sitt beslutsstöd, det som på min tid kallades index där man genom ett antal frågor inte kunde låta bli att sätta rätt prioritet på ambulansen. Visst, man är beroende på att man fattar vad personen på andra sidan vill säga med sina svar också - språkförbistring, fyllesnack eller afasi i spåren av en stroke kan ju göra bedömningen svårare. Men likväl, går man på den information som man får och drar sina slutsatser av vad som sägs och inte på sina förutfattade meningar så kan man inte göra fel. Däri ligger problemet, att inte låta sig övertygas om att man vet bättre än de rutiner som måste fungera - då skulle Emil med största sannolikhet ha levt idag...

Filippa Reinfeldt svarar i sin roll som ansvarig landstingspolitiker på familjens öppna brev, och det är bra att hon gör det. Jag tror att Filippa är precis lika övertygad om att en välfungerande ambulanssjukvård tillsammans med en likadan räddningstjänst och polisorganisation är den innersta kärnan i välfärdens kärna. Det är där och då folk behöver hjälp som samhället måste finnas till hands och inte svika. Problemet är bara att resurserna i Stockholms län redan idag är för få och att det kan få konsekvenser för medborgarna.

Som 112-operatör prioriterar man sina ärenden efter det som sägs i samtalet, inte efter hur det ser för kollegan på andra sidan bordet som försöker hitta rätt ambulans till rätt larm. Det är sedan upp till ambulansdirigenten att trolla med knäna, och vara problemlösare ut i fingerspetsarna. För trots att Stockholms län växer med i snitt en medelstor landsortsstad per år så tillförs inga ambulanser, inte på min tid iallafall. Den medelstora landsortsstaden har i de allra flesta fallen 2 eller 3 ambulanser, Stockholms län runt 60 stycken. När folkmängden ökar borde antalet ambulanser öka, precis som antalet vårdplatser på sjukhusen - om man inte har hittat den där formeln som innebär att alla nyfödda och nyinflyttade är friska som nötkärnor...

På min tid i "Berget" fanns det 4 akutbilar som kunde stötta ambulanserna, idag finns det två och länets befolkning har ökat med nästan ett Göteborg. Är det okej? Hur påverkar det tryggheten? På min tid under headsetet fanns det cirka 50 ambulanser, idag är det 7 ambulanser till och befolkningen har ökat med i runda slängar 350.000 personer i "lenet". Räcker det för att hålla jämna steg med de krav som ställs? Nej, och det är faktiskt upp till Filippa Reinfeldt precis som det borde ha varit upp till hennes föregångare - sossen med snedluggen - att hänga med och balansera resurser mot behov.

Jag tänkte ta påskdagarna till att koppla bort mitt politiska bloggande, om inget oförutsatt och häpnadsväckane inträffar, för att istället delge er några fall från min verklighet som 112-operatör under de första åren av 2000-talet. Det kommer att vara fall som är helt avpersonifierade, milt förändrade och avgeografiserade för att ingen någonsin skall kunna känna i sitt elände i min text. Jag gör det för att visa på hur jag upplevde min tid som 112-operatör - det både bästa och jobbigaste arbete jag någonsin har haft...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5
Bloggar: Radikalen, Andersson

2011/04/20

EN SPLITTRAD SOSSE & SKOLORNA I SUMPAN


Mannen bakom den kommunaliserade skolan var ingen mindre än sosseriets landsfader-wanna-be Göran Persson, skolminister under Carlsson-regimen. Idag skördar vi frukterna av Göran Perssons och socialdemokratins felbeslut att låta städer och kommuner själva ta ansvar för något som i rättvisans namn borde vara en statlig angelägenhet. Olika kommuner satsar olika mycket på skolan, vissa satsar mindre men får ändå ut en bra effekt om man ser till resultaten medan andra satsar mer men misslyckas kapitalt.

Sundbybergs stad tillhör definitivt ett av landets sorgebarn när det kommer till hur den kommunala skolan fungerar. Ansvarig politiker för grund- och gymnasieskolan i Sundbyberg är nuförtiden nätroten Marika Lindgren-Åsbrink, avkomma till den förre finansministern Erik Åsbrink. I rättvisans namn så har inte Marika suttit speciellt länge på den position där hon nu sitter, när hon inte skall vara skuggfinansminister Tommy Waidelichs vänsteralibi det vill säga...

För är det så klokt att splittra på sig så som Marika Lindgren-Åsbrink nu tvingas göra, när skolan i Sundbyberg efter nästan ett sekel av oavbrutet sosse-styre underpresterar så totalt? Kan Marika Lindgren-Åsbrink sitta kvar som ordförande i "sin" nämnd, en nämnd som hon ärvde efter Jonas Nygren - nuvarande borgmästare i Sumpan - när även herrar Juholt och Waidelich lär dra i hennes armar för att få sin beskärda del av uppmärksamheten? Borde inte en stad som uppvisar de sämsta betygen i grundskolan i hela Stockholm län kräva full fokusering från ansvarig politiker? Borde inte skolorna i Sundbyberg som inte mäktar med mer än att placera sig på plats 262 av Sveriges 290 kommuner resultatmässigt vara värda något bättre...?

Under Jonas Nygrens tid som boss för den kommunala skolan i Sundbyberg satt han mest och gnäggade med skygglapparna på och tyckte att alla kurvor pekade åt rätt håll och att allt snart skulle vara frid och fröjd med den kommunala skolan i Sundbyberg. Men de skolor som Marika Lindgren-Åsbrink fick ärva efter Jonas Nygren var inte alls på väg åt rätt håll, och hur kul kan det vara för Marika att försöka få ordning på skolor som Rissneskolan där skolinspektionen har 23 mer eller mindre allvarliga punkter där man riktar kritik mot skolan. Den kommunala gymnasieskolan Löfströms klarar sig marginellt bättre med 19 punkter som är värda att kritiseras av de som inspekterar skolor.

Löfströms gymnasium är förresten ett sorgebarn för räddningstjänsten på andra sidan Gränsgatan, i Solna, som titt som tätt får åka på både falsklarm och riktiga bränder i en skola där tryggheten enligt många elever inte är bättre än torgmarknaden i Misrata...

Skolan i Sundbyberg får hyfsat mycket pengar av staden, men resultaten speglar inte de satsningar som görs och när prognoserna tyder på att Marika Lindgren-Åsbrink ändå går över budget med nästan 15 miljoner och inte levererar mer så kan man med tanke på faderskapet fundera på hur långt ifrån trädet äpplet kan falla. Det handlar om strukturfel, ett trött politiskt ledarskap som bara har viftat bort varningssignalerna om att Sundbyberg är en stad som inte alls klarar av uppgiften att driva sina kommunala skolor på ett sätt som ger valuta för pengarna och kvalitet i undervisningen.

Till råga på allt skall hon alltså splittra sina arbetsinsatser nu Marika, mellan ett haveri till skola och ett parti som behöver just henne för att tänka ekonomisktpolitiskt åt Tommy Waidelich och Håkan Juholt. Det enda positiva i den här sörjan kan vara att bloggen "Storstad", nätrötternas statistik och diagram-flaggskepp nu sänks av sin egen befälhavare i brist på tid, i brist på engagemang. Intet ont som inte har något gott med sig sägs det...

Länkar: AB1, AB2,
Bloggar:

2011/04/19

SD - DEN LÅGA TAKHÖJDENS PARTI


Jag som satt och inbillade mig att Sverigedemokraterna inte alls var som vi andra, eller att det iallafall var den bild de så gärna vill att vi andra skall se. Men de är inte ett dugg annorlunda, Jimmie Åkessons och Björn Söders kärleksbarn till parti, om man bortser från att de har en människosyn som inte delas av de så kallade etablerade partierna. Där man säger sig vilja utmana det politiska etablissemanget har partiledare Åkesson och partisekreterare Söder skapat ett parti som på många sätt är värre när det kommer till partilkultur än alla de andra partierna tillsammans...

Nu handlar det om att man vill utesluta den starke mannen i Bjuv, Allan Jönsson. Allan har tydligen spelat alldeles för mycket Allan med partiet för att få fortsätta att vara den där lokala ledaren som ledde SD i Bjuv till alldeles för stora framgångar. När Allan kallar partiet för toppstyrt så har han sett rätt, och när Allan säger att SD är alldeles för enkelspårigt i sin främlingsfientliga framtoning så häpnar jag - eftersom det är själva grunden för SD-retoriken. Nu blir Allan varse att SD har ännu lite lägre till taket än de etablerade partierna som man säger sig utmana och att toppstyrningen är minst lika extrem som partiets ideologiska grund.

Att ha sina synpunkter på en integrationspolitik som inte fungerar som den bör, och att föreslå lösningar på hur Sverige skall kunna komma tillrätta med det alldeles för stora utanförskapet bland de som av ett eller annat skäl har kommit hit är inte rasism eller intolerans. Det är när man delar upp samhället i vi och dom, de infödda och inkräktarna som man tassar iväg i fel riktning - i den riktning som toppstyrarna Jimmie Åkesson och Björn Söder vill leda sitt parti.

Sedan SD dansade svensk hambo in i de fina salongerna så har uteslutningsärendena duggat tätt i det nyaste av de nya riksdagspartierna. Folk sparkas i väg åt vänster och höger av SD:s medlemsutskott, eller förekommer sparken i bakdelen genom att ta sitt pick och pack och dra innan Björn Söders stälhätteförsedda Dr Marten träffar med full kraft. Allan Jönsson har dock nästan 20% av Bjuv-borna i ryggen, folk som uppenbarligen gillar Allan som SD-företrädare.

Kanske kan det bero på att Allan, som på bilden ovan har en exakt likadan Dressman-tröja som jag har och förmodligen i samma storlek, säger det som de flesta SD:arna kanske börjar få upp sin ögon för att Jimmie, Björn och de andra i SD-toppen bara är ett gäng politiska lycksökare. Kanske kan det bero på att SD nu visar sin inbyggda intolerans även inåt i partistrukturerna, där folk som tycker annorlunda och andas ut lite kritik mot Jimmies och Björns arvoden och enfråge-fixering helt plötsligt blir icke önskvärda i ett parti där takhöjden sjunker för varje nytt uteslutningsärende...

Ärligt talat tror jag att SD skulle må bättre om folk som Allan, gräsrötterna i partiet, fick andas fritt och uttrycka sin skepsis över att Jimmie Åkesson och Björn Söder är på väg att skapa det mest toppstyrda och det mest paranoida partiet som sett Riksdagens väggar och lokaler från insidan. När man nu börjar täppa till käften på "lyckade" lokalpolitiker som Allan Jönsson i Bjuv så börjar man också bädda för en framtid då det nyaste av de nya av riksdagspartierna kommer att behöva sova oroligare och där mardrömmen handlar om en splittring i de gamla grundstenarna som en gång skapade SD...

Länkar: SvD, DN,
Bloggar: Röda Berget, Högberg,

EFTER OVETT KOMMER MASSOR AV VETT...


Det bästa att få folk att skicka in kommentarer på ett blogginlägg brukar vara att trampa de fullständigt humorbefriade och självömkande Sverigedemokraterna på tårna. Då brukar det rassla till i mailboxen, och elakheter blandas med hot om våld och någon enstaka människa som tycker att jag nog trots allt satte fingret i ögat på de som överreagerar. Men trots alla kommenterarer på mina inlägg om Jimmie Åkesson, Björn Söder eller William Petzäll så var det när jag i affekt krävde en turistbojkott som rekordet i kommentarer slogs med råge...

Efter det som hände i spåren av en händelse som enligt en svensk läkare mycket väl kunde vara en våldtäkt på den grekiska ön Samos, där den grekiska rättvisans gjorde det tilltänkta offret till gärningskvinna och anklagad henne för förtal så var det lätt att fördöma Grekland och landets rättssystem. Men när samma land har en handelsattaché på sin ambassad som så snällt gav oss bilden av hur hans han land ser på svenska kvinnor så var min reaktion naturlig, i mina ögon. Svenskor i världen var billiga luder, om man skulle ta diplomatens ord och vrida dom bara litegrann - han hade nämligen vridit det hela rätt bra själv.

Men samtidigt som jag förfasas över hur Grekland och i detta fall även en grekisk toppdiplomat tillsammans med den grekiska rättvisan gör allt för att få oss att vända Grekland ryggen så finns det så många fler greker som är underbara. Jag minns kyparen på restaurang Dionysos på strandpromenaden i Agia Pelagia, Kreta. Underbar men helt hysteriskt dålig på att tåla stress, Fawlty Towers "Manuel" var rena rama drömmen i den yrkesrollen men maten smakade underbart gott när man väl fick den. Å andra sidan gjorde inte väntan så mycket eftersom det var ett roligt spektakel att se denna yrkesman försöka få ordning på vem som skulle ha vad, när och hur mycket de senare skulle betala för. Jag minns en herrans massa andra trevliga greker som jag är övertygad om aldrig skulle dela de åsikter som handelsattachén på den grekiska ambassaden ventilerade.  Och ja, jag skulle faktiskt gärna åka till Grekland på semester igen - någon gång, någonstans...

Idag skriver ett antal svenskgreker en mycket bra debattartikel på SvD Brännpunkt. Det är sådana initiativ som får mig att byta fot, när människor med rötterna i det där landet som klantat till det något enormt går ut och kräver att staten Grekland ber om ursäkt offentligt, att det är dags för gamla Grekland att ta tag i sina problem. Herrar Karatzas, Evaggelidis, Kjällkvist och Papaspriopoulos visar att de är betydligt bättre på ta hand om Greklands öde i det här landet än den skogstokige diplomaten. Med vanligt folk som ställer sig upp och berättar att de älskar sitt Grekland för att i nästa andetag se nyktert på de problem vissa greker skapar för alla andra så dödar de en debatt som inte hade blivit någon debatt ifall den greksiska rättvisan och den grekiska ambassaden hade fungerat som den skulle.

Så då alla dessa kommentarer, där alla är långtifrån lika balanserade och vettiga som de fyra begåvade svenskgrekerna. Kör ett lite axplock av de värsta och de bästa, bara för att fylla min kvot av tecken per blogginlägg:

"Så patetiska ni är, det luktar svensk avundsjuka på långa vägar. Ni skulle mer än gärna vilja vara som oss greker men ni saknar pungkulor. Betalar ni 15 euro för ett äckligt vin så säger det mer om hur korkade ni är än något annat. Ni kan ju åka till era goda vänner i Albanien och Turkiet så kommer ni att känna er som hemma... Jag röstade blått men det blir en fet bojkott till nästa val... SD here we come." skriver signaturen Hellas über alles.

"Helt rätt! Vi borde dessutom dra in de pengar som redan utlovats i stöd till det här skämtet till land. Någon som tror att de ska lyckas få ordning på sin ekonomi? Låt Grekland sjunka och gör världen bättre! Inte minst för kvinnor som går säkrare!" skriver en av alla dessa anonyma kommentatorer.

"Fattar inte vad en sån primitiv typ gör på en ambassad. Men om en välutbildad, berest grek har såna uppfattningar, vad kan man då förvänta sig av en grekisk lokalpolis från Samos?" skriver en annan anonym.

"Hej tokmoderat, Du är inte en sjöelefant! Kastrat däremot? Ska bli skönt att slippa se feta fulla svenskar som Du i vackra Hellas. Ta en semester vecka i sjöbbo istället!" skriver Megapeos och jag förmodar att det är i Sjöbo han vill att jag skall turista...

Alla andra 36 mer eller mindre sansade kommentarer hittar du i mitt inlägg här.

Länkar: SvD, SvD, SvD

2011/04/18

"POODLES GOES POLITICS..."


Sossarna har hitta sin tilltänkta ersättare till Butler-mamman Carin Jämtin som gått och blivit partisekreterare efter alla sina framgångar som det högsta hönset för sosseriet i huvudstaden. Precis som när det gäller Juholt, Waidelich, Moberg med flera så är det inte den mest välkända och välrenommerade sossen som kliver fram - utan den för allmänheten närmast okända kvinnan Karin Wanngård...

Det räckte med att googla för att förstå att Karin Wanngård av idag inte är den där människan som folk vänder sig om på gatorna för att man känner igen den politiska kändisen. Jag knappade ner Karin Wan.. och där fanns hon, på femte plats i google-rankingen bland Karin Wan:arna. Det var först då Karin Wanngård fanns, inte när man skrev Karin W eller Karin Wa - men hon tycks finnas i verkligheten när hon nu skall ta över efter Carin Jämtin.

När man väl söker och hittar information så får man veta lite mer än att Karin Wanngård har en frisyr som gav rubriken - "Poodles goes politics" och som förstärker bilden av ett parti som med stolthet kommer att backa bandet. Bandet backas åtminstone till 80-talet eller början av 90-talet då pudelfrillor var lika populära som groteskt stora axelvaddar och ett visst statsbärande parti. Men bakom den där pudel-frillan så finns det en sossepolitiker, okänd för de flesta men med en tydlig agenda - där sosseriet i huvudstaden lämnar mittfältet för att springa längs vänsterkanten.

Karin kallar sig nämligen stolt för socialist, och det är bra med ett tydligt varumärke när Juholt försöker få folk att tro att det handlar om social demokrati. Karin är socialist och också tydlig med att hon skulle vara vänsterpartist om hon var tvungen att välja något annat parti än sossarna, och det är väl inte så konstigt för en socialist. Lite svårare att tänka sig dock när man tänker tillbaka på de gamla sossarna, sådana som Palme, Carlsson, Persson - sådana män som höll kommunisterna och dess arvtagare på armlängds avstånd.

Men tror nu sosseriet i huvudstaden att man kommer att vinna de val som Carin Jämtin förlorade genom att gå tydligt till vänster, så lycka till då. Själv har jag en annan bild av vad socialdemokratin hade behövt göra för att inte krympa ännu lite mer och låta MP-mupparna bli det dominerande oppositionspartiet i framtiden. Det handlar om att se huvudstadsbornas vardag, en vardag där socialism inte alls är lika kompatibelt med väljarkåren som en pragmatisk social demokrati. Men nu väljer man annorlunda, och kanske vet socialdemokraterna bättre än mig hur de och stockholmarna tänker.

Framtiden får utvisa om dagens nyhet om den okända efterträdaren var ett genidrag eller ytterligare en spik i kistan på en social demokrati som lämnar storstaden därhän för att samla sina väljare på landsbygden istället. För mig är det tydligt att en politik för Sverige inte kan handla om en politik där man överger visa delar av landet för att satsa på andra. Det behövs en politik för hela Sverige, för Stockholm, de andra städerna och landsbygden. Jag ser Karin Wanngård som ett tecken på att sossarna har kapitulerat i 08-området, och att man inte längre tänker ha en politik för hela landet. Men vad vet jag, kanske tycker stockholmaren att en socialist som ser sig själv som så klart vänster att hon är halv-ohlynist är rätt person att vända vindarna...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr
Bloggar: Böhlmark

2011/04/17

NÅDATIDEN, ETT ÅR ELLER HUNDRA DAGAR?


Juholt får enligt en klarsynt förstå-sig-påare i SvD ett år på sig att vända sosseriets Golgata-vandring i opinionsundersökningarna. Visst finns det andra partier som också krisar, de inte fullt så stora kompisarna i Alliansen till exempel, Centern balanserar på 4% spärren samtidigt som KD leker limbo med samma gräns när man gång på gång lyckas ta sig under densamma med snäv marginal. Men varken Maud eller Göran är nya i sina roller som partiledare, ingen av dom har fått spaltkilometer med media och den uppmärksamhet som Håkan Juholt har fått efter att nödlösningen och kompromisskandidaten klubbades igenom för några veckor sedan. Ingen av Maud eller Göran kan dra fördel av att kännas ny, fräsch och spännande som nykomling, sådant som Håkan Juholt borde ha lyckats med...

Det fria fallet för socialdemokratin i opinionsundersökningarna har förvisso stannat upp, men vad var annars att vänta efter en vinter som borde ha gett varenda fullblods-sosse samma hårfärg som Mäster Håkan? Det har varit en vinter utan ledare, utan politisk färdriktning där den djupaste av de djupa politiska kriserna i det här landet öppnade upp sig för en häpen allmänhet som funderade på hur ett gammalt statsbärande parti kunde raseras så fort. När då ledaren är på plats, och när förnyelsen byts mot budskapet att backa bandet så är det naturligt att man får lite luft under vingarna. Håkan Juholt glidflyger med sitt parti, men han får det inte att lyfta.

Ett år talas det om att Håkan Juholt har på sig att bli den där räddaren i nöden, men några av de mest drivna bloggande sosse-nätrötterna har bara gett honom hundra dagar innan de kommer att börja bli sådär jobbigt kritiska som de var innan Juholt blev Håkan med partiet. Han måste leverera, han måste falla "Rörelsen" på läppen och då inte nebart för att han är folklig, rolig och gillar Elvis Presley. Socialdemokratin har köpt sig lite tid med Håkan Juholt, den bästa svenska partiledaren på one-liners men inte på så mycket mer. Den dagen kommer då den nu bortglömda krisen kommer åter och när Juholts oförmåga att välja rätt folk runtomkring sig kommer att få genomslag bland ett folk som kräver mer än skämt och politiska floskler för att falla till föga.

Om Mona Sahlin, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan med flera var ett b-lag om man jämför med gamla allstar-lag i Rörelsen så leder Juholt i bästa fall ett Korpen-gäng. Det är den politiska fallfrukten i ett parti som tidigare ägde svensk politik. Det är ett lagbygge där den ekonomiskpolitiska talespersonen Waidelich ser ut att skita på sig så fort han ställs i en debatt eller där den gruppledaren är så transparent att hon vilken dag som helst kan få huvudrollen i någon genuskorrekt uppföljare av Osynliga mannen...

Jag räknar ner dagarna till den där hundrade dagen då Juholts illusoriska framgångar skall resultera i lite ärlighet från det bloggande fotfolket. Jag längtar efter den 29 juni då Juholt har haft 100 dagar på sig att dupera sitt parti att han är rätt man för att leda partiet rätt, med sina floskler, med sina one-liners och sitt vurmande för backande band och återskapade monopol. De människor som idag tycker att Håkan Juholt är räddningen kommer den 29 juni att bli tvungna att bekänna färg, och erkänna sina misstag eller få fortsätta att leva i vanföreställningen att även en nödlösning och en kompromisskandidat bara måste vara bäst för att han är folklig, rolig, har mustasch och gillar Elvis Presley.

Han fick ingen smekmånad Juholt, väljarna och folket ser nämligen det som sossarna vägrar att se i detta nu - att han inte kommer att räcka till, att han inte är intresserad av förnyelse och där det enda spännande med honom är att han var okänd innan Berit Andnor trollade fram honom ur den röda hatten. Vi andra, vi som inte är sosse-cykloper, förstår varför han aldrig blev statsråd, varför han var okänd utanför Oskarshamn och angränsande kommuner och varför han kommer att göra sin företrädare till den där saknade ledaren som man slarvade bort efter ett tjuv- och rackarspel som hade Håkan Juholt som en av de främsta spelarna.

Länkar: SvD
Bloggar:

VAR E VARGEN? I BERGSHAMRA...!


Vargfobikerna i Värmland och den andra obygden lär väl sitta och gnugga händerna åt dagens nyhet om att två - förmodade- vargar har angripit en kvinna med barnvagn och hund i en av Norrtäljes "förorter". "Äntligen få de där 08:orna se hur det att leva med vargen inpå knuten!" går nog tankarna hos de som levt med vargen inpå knuten längre än de i Stockholmstrakten. Att sedan Norrtälje och Bergshamra har riktnummer 0176 bryr man sig knappast om...

Det här har kommit att bli en jobbig vår för en sån som mig som kategoriskt har stått upp för vargens rätt att existera överallt i vårt land och som kärnkraftskramare i spåren av Fukushima. Men skall dagens händelse i Bergshamra, Norrtälje påverka min syn på vargens rätt att överleva i ett Sverige som förändras? Skall det som hände i Fukushima i spåren av en jordbävning och en tsunami få mig att ändra ståndpunkt? Nej, så pragmatisk är jag inte och så populistisk vill jag aldrig bli.

Självklart är det bedrövligt att människor i närheten av vargarnas revir skall behöva gå omkring och vara oroliga för sitt liv, sina husdjurs eller sina kossor, får eller annan boskap väl och ve. Men skall konsekvensen vara att vi skjuter av alla vargar som närmar sig trakter där människan lever - och då i princip varenda varg inom landets gränser? Jag tycker inte det, jag tycker att vargen har sin plats i Sverige och då även i Riala, i Värmlands skogar och bland Bergslagens moderata berg. Den dagen då människan börjar skjuta av ett djur bara för att skapa sig en trygghet man redan har i 99 fall av 100 känns för mig som en överreaktion.

Tyvärr så kommer vi säkerligen att få höra om krav på ett överreagerande i spåren av det vi nu läser, bara för att det handlar om Stockholms-trakten och inte i Torsbys utkant. Besinna er, det är inte den första hunden och inte den sista hunden som har haft oturen att korsa vargens väg. Vi kommer att få uppleva det igen, om vi inte väljer att utplåna hela släktet av Canis Lupus i Sverige och det vill väl bara de mest extrema vargfobikerna väl...?

Länkar: SvD, DN1, DN2, AB, AB, Expr
Bloggar: MMK, Ekonomisten, Cornucopia

2011/04/16

BOJKOTTA GREKLAND SOM SEMESTERMÅL!


Han har förvisso fått sparken, den där grekiska diplomaten på ambassaden som lättade på sitt hjärta angående det här landets kvinnliga globetrotters. "Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!" skrev diplomaten i ett svar på ett brev. Brevet, från en med rätta upprörd svensk, handlade om den historien där en svensk kvinna har våldtagits i hans hemland men där den grekiska rättvisan nu vill sätta dit för förtal och falsk tillvitelse...

Först och främst så säger det den grekiska toppdiplomaten skriver ändå hur bilden i Grekland är mot de svenska kvinnor som väljer att turista i hans hemland. Denna bild förstärks av det konkursmässiga turistlandets rättssystem, där man drar ungefär samma slutsatser som diplomaten och förvandlar ett offer till en gärningskvinna. Bilden av den svenska kvinnan i Grekland är bilden av ett billigt våp som bara är i landet för att hitta några Adonissar, en bild som i några enstaka fall stämmer in men som knappast kan vara den korrekta bilden av en svenska på semester.

Att en enskild diplomat ger uttryck för sin syn och då i förlängningen även sitt lands syn på svenska kvinnors leverne på det sätt han har gjort är helt förkastligt, men han fick ju sparken. Ännu värre är det att den grekiska rättvisan uppenbarligen delar den bilden och frågan är varför svenska kvinnor, svenska män och svenska familjer då skall bemöda sig med att resa till det konkursmässiga landet för att bränna våra semesterslantar på souvlaki, bifteki och fetaost? Varför skall vi genom vårt resande stötta ett land som ser ner på 50% av det här landets befolkning och som har ett rättssystem som skulle få det att gå i brallan på Julian Assange? Varför välja Grekland när vi kan välja något annat land, där vi är välkomna och där synen på ett helt lands kvinnliga befolkning inte sätts av ett fåtal erotiska lycksökerskor...?

Nej, en turistbojkott av Grekland skulle nog sitta fint - som en markering på att vi inte accepterar deras syn på rättvisans gång, på att vi inte sitter nöjda medan deras ambassadtjänstemän målar upp bilden av den svenska kvinnan i allmänhet som lättfotad och sexfixerad. Jag har då aldrig märkt av att den svenska kvinnan är vare sig lättfotad eller sexfixerad, men det kan ju bero på att jag inte är någon adonis utan mer av en strandad sjöelefant med en rejäl portion underhudsfett...

Välj Turkiet istället, välj Spanien eller något annat land som inte är Grekland. Kanske till och med den grekiska lydstaten Cypern fungerar - bara inte Grekland. Låt det där ruttna landet krisa lite till...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Mäster Gunnar

2011/04/15

ALDRIG NÅGONSIN, NÅGONSTANS, NÅGON GÅNG


"De ska inte hänga med någonstans mer än ut ur Riksdagen..." sade tydligen Juholt med anledning av "Ylvagate" och en svensk inrikespoltik som påstås vara på väg ner i sandlådan.

Förmodligen läser jag Håkan Juholts mening som Satan läser det Nya Testamentet, men krävs det inte att den som vill att någon hänger med faktiskt går före? Betyder inte det att den extrema kompromissen och den mest påtagliga nödlösningen Håkan Juholt avser gå före ut ur Riksdagen med sitt parti och att Jimmie Åkesson, Johnny Skalin och Sven-Olof Sällström vid det tillfället och endast då får hänga med - ut ur Riksdagen...?

Flera är de som har kallat "Ylvagate" för politiskt sandlådetrams, löjiligt nonsens och ett sätt att flytta fokus från realpolitik till att istället handla om Ylva verkligen bjöd in Sällström på sitt rum eller inte. Själv tycker jag om när sådant här händer, när bilden sätts av en sosse som gjorde ett misstag och som inte kan stå för det. Flera är ju de som har hört att Ylva kallade på Sven-Olof Sällström och lockade med honom, och när till och med miljöpartisten Mehmet Kaplan säger att Sällström kan ha missuppfattat Ylva så är det faktiskt det närmaste ett bevis man kan komma.

Sällström berättade redan igår sin version av vad som hände på Ylvas rum och varför han var där. Det är en trovärdig redogörelse för vad Sällström uppfattade som en inbjudan att hänga med och snacka ihop sig, och inte ens jag vill tro att Sällström är så fräck att han utan att bli inbjuden tränger sig in på Ylva Johanssons rum för att fortsätta med den uppvaktningskampanj som Johnny Skalin inledde under VÅP-debatten i kammaren. Tvärtom så tycker jag att det finns skäl att för en gångs skull tro mer på en sverigedemokrat än en panisk Ylva Johansson som förmodligen förstår att vi är rätt många som känner doften av faeces från det blå skåpet i hennes omtalade arbetsrum...

Sällströms berättelse bestyrks även av ett antal andra riksdagsledamöter som säger sig veta vad dom såg. Förvisso är inte dessa neutrala för fem öre, eftersom de tillhör Alliansen allihopa. Ylva är sosse, Ylvas tidigare chef har lovat att aldrig någonsin, någonstans eller någon gång ha med SD att göra. Alldeles oavsett hur mycket Juholt än känner sin kompis Ylva, och alldeles oavsett vad som är sant eller i inte om hur Sällström tog plats i Ylvas rum så har man hanterat frågan på ett osedvanligt klantigt sätt från sosseriet.

Det hade oavsett vad som än hände varit bättre ifall Ylva hade gått ut och sagt att det var ett misstag att släppa in Sällström på rummet för en tête-à-tête i den banbrytande politikens anda. Nu började hon istället gapa om att Sällström ljuger, att alla som såg hur hon bjöd med sig Sällström ljuger eller inbillar sig saker och detta följs upp av en milt galen gruppledare som gapar om att det är åt helvete med twittrande riksdagsledmöter. De blåser själva ännu mer liv till en händelse som kan betraktas som sandlådepolitik och trams, och de gör det så dåligt att Ylvagate kommer leva vidare så länge som Ylvas ord står mot Sällströms, så länge Ylvas ord står mot Christoffer Järkeborn och andra vittnesmål. Känslan är att de flesta tror att aldrig någonsin upphörde på Ylvas rum, att aldrig någonstans upphörde i samma rum och att aldrig någon gång dog där och då...

Ibland kan man tycka att man har rätt och torrt på fötterna men ändå kapitulera och säga "Förlåt! Vad dum jag var..." Precis så hade Ylva kunnat döda den här historien innan den blev mer än en kommentar på Twitter. Slutligen, till de sossar som tycker att vi är löjliga och elaka - hur f*n hade era reaktioner sett ut ifall någon röding hade sett Sällström på Tomas Tobés rum? Hade inte ni varit precis lika upphetsade och stolliga som ni nu tycker att "vi" är...?

Länkar: SvD Ledare, SvD, Expr1, Expr2, Expr3, DN, DN, AB
Bloggar: Axelsson, Kent, Andersson, Järkeborn