2011/05/31

GÄSTBLOGG: JESUS CHRISTUS & AFTONBLADET


Häromdagen var jag så oinspirerad så att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, jag bad om hjälp med ny inspiration eller åtminstone några gästbloggar att fylla ut med. Döm om min förvåning när det för en gångs skull blev otroligt uppenbart att Gud hör bön, när han lät sin enfödde son, framavlad med Jungfru Maria och förlöst utan lustgas i ett stall utanför Bethlehem.

Jesus Christus ville gästblogga, och kan man då säga nej till att sprida kärlekens evangelium på en blogg som annars mest handlar om förakt, om hånande och allt sånt som Jesus Christus aldrig skulle befatta sig med.

Så varsågoda - gästbloggen av Jesus Christus i egen hög person, eller någon annan immateriell uppenbarelseform:

"Aftonbladet - kapitalets och åsiktsförtryckets lakejer.

Mitt namn är Jesus Christus. Jag tror på Socialdemokratin - i Rättvisans, Solidaritetens och den Heliga Beskattningens namn. Jag har åsett Högern köra landet i botten de senaste 5 åren. Cancersjuka kastas ut på gatan, Barnfattigdomen gallopera och Medelklassen transmogrifieras till giriga ego-zombies, oroligt sneglande ner i den egna plånboken.

När vår Frälsare Juholt klev högst upp på barrikaderna, fylldes mitt hjärta av glädje. Jag uppfylldes av Solidaritet och Gemenskap kring Kampen för ett bättre Sverige, och jag såg framför mig hur alla progressiva och socialistiska krafter en gång för alla skulle samlas för att besegra den ondskefulla Högerregimen.

Döm om min förvåning när vår förut mest pålitliga kanal Aftonbladet började skriva den ena tvivlande artikeln efter den andra. Enligt dem är det inte alls givet att Håkan Juholt är den smorde. Både Karin P och Lena M framför både kritik och förslag på andra frälsargestalter.

Att Aftonbladet idag är fullständigt korrupt och i själva verket fungerar som kapitalets och åsiktsförtryckets lakejer, stod helt klart när jag själv blev utkastad från deras snack-forum tidigare i veckan!

Jag hade skrivit en uppskattande kommentar om vår Partiledare, och gratulerade till de fantastiska valframgångarna i väst. Två veckor senare slutar plötsligt min kommentatorsfunktion att fungera, och jag får följande meddelande från Aftonbladet -

"Hej

Vi kommer inte öppna ditt konto igen.
Du har inte "bara" haft en ordväxling en gång.
Här har du en kommentar som du har spammat in .

"Juholteffekten på valresultaten går inte att tolka på något annat sätt än att Juholt hittills gjort ALLT RÄTT! Det var rätt att undanhålla informationen till valberedningen angående hans tjuvaktiga sambo. Det var rätt att kritisera Dry Martini-priserna i Istanbul, det var rätt att utse den ena kvinnliga virrpannan efter den andra som kämpar för viktiga frågor som muslimska helgdagar och IT-Titti.

Vidare var det helt rätt att utse en skuggfinansminister utan ekonomisk kompetens, det var rätt att bluffa om barnfattigdomen - S har ju i alla fall en kulturpolitik att ge de stackars ungarna! Det var rätt att flyga ner planen till Libyen i tre månader för att sedan göra helt om.

Alla rätt - och väljarna har visat att de gillar vad de ser. Juholt är en perfekt Partiledare. Det är bara att köra på i samma stil och valsegern 2014 ligger som i en liten ask! Välsignad vare Juholt - i Rättvisans, Solidaritetens och den heliga Beskattningens namn. Amen."

Mvh Moderator."

Det är fruktansvärt att förrädarna på Aftonbladet motarbetar oss sant progressiva krafter, som i Juholt ser en framtid och en Räddare av den Sociala Demokratin. Aftonbladet, som en gång var Rörelsens stolta flaggskepp på Mediehavet. Ni borde verkligen skämmas!

Är det inte ödets ironi att den enda som upplåter plats åt Herren Jesus ord är Tokmoderaten, från djupaste fiendeland? Förledd och förförd av Högerns lögner, låter han ändå åsiktsfriheten råda. Välsignad varde du, Tokmoderat.

Amen..."

Är det bara jag som tycker att det är konstigt att en röd tidning som Aftonbladet censurerar de som drar välvilligt inställda slutsatser om Håkan Juholts ledarskap och de enorma framgångar som Rörelsen numera röner? Är det bara jag som tycker att det är helt sjukt att en röd tidning som Aftonbladet har något som kallas MODERATor och som skall styra vad som får sägas och vad som får skrivas på den tidningens websidor?

Politruck? Politisk kommissarie? Ideologisk korrekturläsare eller censor? Alla de titlarna passar bättre än att lyfta fram en namnet på en politisk antagonist och dra det namnet i smutsen när man klampar in och dekapiterar yttrandefriheten...

Jag tvekade inte en sekund på att låta Jesus Christus tala till läsekretsen när Aftonbladet vägrade. Ännu så länge når jag förvisso inte lika många läsare - men med Herrens hjälp kommer den dagen då frälsningen är oundviklig och då alla förstår att icke förty så krävs det dock en öppenhet om politikens innersta väsen...

Hallelujah!

Länk: DN

2011/05/30

JUHOLT & EN SLAV-TILLVERKAD SVÅNGREM...?


Politisk journalistik blir ibland - eller ärligt sagt ofta - rätt så löjlig när det handlar om att sätta dit kända politiker för olika saker. Monas väska under valrörelsen var ett praktexempel, men som man som politisk antagonist inte kunde göra annat än att försöka sätta spinn på. Nu handlar det om Monas efterträdare, om Juholt och en svångrem som med stor sannolikhet är tillverkad av arbetare under slav-liknande förhållanden...

Jag har också ett jättefint läderbälte i byrålådan, ett bälte som påstås vara av märket Lacoste men som förmodligen har ungefär samma äkthetsgrad som bloggerskan Kissies 'rattar'. Jag köpte mitt läderbälte i Turkiet, på en souk i Marmaris för en herrans massa år sedan och den kostade ungefär lika mycket som den där kalla ölen av märket Efes som jag svepte för att fira mitt lyckade prutande med. Men hade jag några som helst skamkänslor där och då, över de som tillverkade bältet under förhållanden som skulle få en svensk facklig ombudsman att börja tugga fradga? Alls icke, jag gjorde en bra affär och det anser jag än idag eftersom bältet är i nyskick efter att ha varit gömt och skyddad under en överhängande isterbuk.

Juholt köpte en Hugo Boss-kopia istället, och får nu murvlarna efter sig - och visst blir det rätt löjligt. Var och varannan Svensson har märkeskopior hemma, och det enda man kan göra är att lida när färgerna förändras vid den första tvätten, när EdT:n slutar dofta efter några minuter eller när botten går ur den där handväskan som verkade så fin. Men mitt bälte var av bra kvalitet, och det är säkert Juholts också.

Problemet med Juholt och hans slav-tillverkade svångrem är inte så mycket att han har gjort det som de flesta resande svenskar någon gång har gjort - utan att han säger att han är moraliskt överlägsen alla dessa likgiltiga Svenssöner som bara gör det alla andra gör. Juholt vill stå där med sin pekpinne och lära svenskarna hur man skall leva, med ett återskapat apoteksmonopol, med en avsevärt beskuren mångfald i vård och skola - med mindre av valfrihet för medborgarna i ett samhälle där politikern alltid vet bäst. Ett parti och en Juholt som säger sig vilja att trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå skall stå upp stöttar med bara trälarna med ord, inte med handlandets handlingar.

Att alla andra redan gör eller har gjort det är ingen ursäkt som Juholt kan ta till när han stolt visar upp märkeskopian av ett Hugo Boss-bälte över getingmidjan. Juholt är den han är - just nu iallafall - och skall förmodligen framöver bara handla sina kläder på Domus, på Dressman eller Kapp-Ahl för att vara på den säkra sidan när mediadrevet går. Tänk på Tullverkets tentakler, Håkan...

Juholt är partiledare för ett parti som byggt hela sin existens på pekpinnande och moralisk överlägsenhet mot alla som inte vill ta till sig deras argument eller retorik. När Juholt nu har bevisat att han är precis som alla vi andra så försvinner ytterligare ett skäl till varför vi har ett parti som alltid vet bäst, som alltid pekar med pekpinnen åt alla andra och som tycker att detaljstyrning av medborgarnas liv, leverne och vanor är bland det roligaste som finns. Tänk så löjligt det kan bli med ett bälte - måhända tillverkat av en före detta drogad barnsoldat, numera drogad barnarbetare - men tänk också vad tydliga otydligheterna i samspelet mellan handling och ord kan te sig när man säger en sak och gör något helt annat... 

Länkar: Expr
Bloggar:

MONA "FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE..." - IGEN


Mona Sahlin och Thomas Bodström är kompisar på ett sätt som bara de som har riktiga kompisar kan förstå. För när Mona var chef och när Bodström var hennes underhuggare så tog sig Bodström friheter som ingen annan av underhuggarna, men Mona förstod verkligen inte vad som skedde när de andra började gnälla. Thomas Bodström var affischnamnet som inte tog sitt uppdrag i Riksdagen på allvar, det fanns så mycket annat som var mer spännande - som att sitta i styrelser, som att vara med i lekprogram i TV, som att resa iväg till Amerikat mitt under valrörelsen och som att skriva mediokra deckare - om man skall tro på Monas efterträdares förmåga att recensera böcker...

Men Mona Sahlin har alltid funnits där för Bodström, sett förbi hans brister och inbillat sig att den fuktiga sängkammarblicken och det sneda leendet skall locka väljare som annars hade gått någon annanstans. Mona och Thomas Bodström är gamla grannar, och det är effekterna av detta vi nu får se - när Mona går från helgon till paria i "Rörelsen" på några spaltcentimeter i DN.

Jag var oerhört ifrågasättande till varför sosseriet hade kvoterat in fru Sahlin som sin partiordförande, och jag luftade öppet mina ståndpunkter om Mona i den här bloggen. Kvinnan må ha varit trevlig, social och demokrat men hon var även en person som folk inte hade det minsta förtroendet för. Mona talade till folk på en förskolepedagogs vis, Mona havererade varje gång hon ställdes framför TV-kamerorna, Mona hade "loser"-stämpeln i pannan i röd färg långt innan valdagen - Monas väg till att bara vara en parentes i sosseriets historieböcker var utstakad. Men trots allt, Mona hade erfarenheten och Mona hade en bredd i politiken som hennes efterträdare saknar...

I dag berättar Mona att hon verkligen inte förstår vad som händer med hennes socialdemokrati, i fråga om Libyen-insatsen - med en efterträdare som inte vet hur han skall kunna knyta ihop sitt resonemang med det egna tänkandet och med kraven från olika falanger och förstå-sig-påare som vill dra partiet i en riktning som kanske inte alla andra vill. Mona Sahlin må ha varit ett stolpskott politiskt, men Håkan Juholt är så här långt ett självmål i krysset.

Mona förstår inte vad som sker, men hon ser att det finns krafter som bara vill backa bandet - till en tid då apoteksmonopolet gav människovärde och då Domus verkligen hette Domus och inte Coop Extra. Mona var en förnyare i tanken, men inte i handlingen - för hennes handlingskraft var kraftigt beskuren av folk som underminerade hennes ställning mest hela tiden. Det var andra krafter, som till exempelvis bittra män från obygden som satt och surade över en borttappad tjänst som partisekreterare, som satte sig på tvären när Mona dissade Vänstern samtidigt som hon hissade Miljöpartiet. Utan Ohly och Vänsterpartiet hade Mona framstått som förnyare, med Ohly i släptåget så var bilden tydlig - det var en socialdemokrati som skulle ge de mest sanslösa vänsterstollarna i Sverige ett manöverutrymme de verkligen skulle manövrera på...

Mona svarar på några frågor i DN, och kvinnan som Netroots-gänget hyllade under hela hennes ämbetstid är helt plötsligt inte värd ett jotta. Mona tycker att Juholt var taskig mot Bodström när Juholt kallade Bodström medioker deckarförfattare -  då är Mona lika illa som Göran Persson, och inte alls lika bra som Ingvar Carlsson. När Mona kallar Bodström partiets Zlatan är hon absurd, trots att likheterna utifrån är slående. Vem kan få så mycket media? Vem kan skita i sitt parti och sitt landslag periodvis och ändå lyssnas på? Vem pratar först och tänker sen? Vem samlar från röda kort från de som inte alls ser storheten i en nedsparkad motståndare...?

Mona var en gudinna så länge hon inte tyckte till om de som kuppade bort henne, så länge hon inte yttrade ett ord om att bakåtsträvarna i sosseriet vinner mark. Mona Sahlin är och var Mona Sahlin på gott och ont, men inte ens det får hon vara för de nätrötter som kräver villkorslös kapitulation när man väl kickats bort. Nu är Mona Sahlin också Göran Persson, en bitter människa och en "back-stabber" på sitt eget parti. Sällan har väl ett partis nervositet varit så tydlig som nu, när taket blir en krypgrund och där ingen tillåts ifrågasätta den nye ledaren i en intervju i DN.

Mona Sahlin har all rätt i världen att vara bitter och öppenhjärtlig i sina kommentarer om vad som sker i det parti som efter lite mer än 3 år på posten ansåg att hon var en sopa. Inte nog med att Mona Sahlin hade oss i motståndarleden emot sig, ständigt insinuerande och påhoppande - hon hade även ett eget parti där var och varannan av fotfolket och företrädarna bara ville lägga krokben för henne. Hon hade sina bloggare, de som stod upp för henne i vått och torrt då - men som idag inte kan med att hon andas lite av frihetens luft och lättar på sitt hjärta.

Det är bilden av ett nervöst parti, ett parti där ingen någonsin, någon gång eller någonstans skall komma och påstå att Juholt är ett självmål - inte Bodström inte Mona, ingen alls som har den sociala demokratin som ledstjärna. De är trots den lätta brisen av medvind i opinionen väldigt illa ute, och det vet dom. Upp flyga orden, tanken står stilla...

Länkar: DN1, DN2, AB, Expr, SvD, SvD
Bloggar: Westerholm, Johansson, Böhlmark

2011/05/29

DAGENS MÅSTE-LÄSA-TIPS TILL LÄSEKRETSEN!

Per T Ohlsson heter han, min nya hjälte och ledstjärna. Per T Ohlsson skriver på Sydsvenskan, en tidining från de ockuperade områdena längst ner i söder och en tidning som jag inbillar mig att inte alltför många i läsekretsen följer slaviskt. Per T Ohlssons text idag är en text som alla borde läsa - en text om Håkan Juholt, 'deras' ledare och statsministerkandidat...

Det blir ett långt urklipp ur Sydsvenskan, för alla bokstäver och meningar måste med för att fatta det genialiska avslutet där Per T Ohlsson visar vem Juholt är egentligen.

Så mitt lästips till läsekretsen denna gråa, tråkiga söndagsmorgon blir ett inlägg som snabbt tryckte ner känslan av att jag som skribent-wanna-be skulle vara lika bra som de som tjänar pengar på att skriva rätt långt ner i de fotriktiga skorna. Läs och ta till er - Per T Ohlsson om Juholts fataliteter...

"Håkan Juholt har inlett starkt som ny socialdemokratisk partiledare. I varje fall anser han det själv. Dessutom är Juholt "överraskad över att jag var så väl förberedd på allt". Det säger han i en stor intervju med Expressens Cecilia Hagen, publicerad förra söndagen.

Kanske tänker Juholt på sitt linjetal vid partikongressen den 26 mars, levererat med patos och mottaget med stormande bifall. Möjligen tänkte han också på omvalet i Västra Götaland den 15 maj. Att Socialdemokraterna undvek ännu ett nederlag är en fjäder i hatten för Juholt, som kampanjade med gott humör.

Men det är en sak att hålla brandtal inför politiska trosfränder, en annan att locka nya väljare, och det är tveksamt om man kan dra nationella slutsatser av ett regionalt omval med 43 procents valdeltagande.

I själva verket har Håkan Juholt haft en skakig start. Hugskotten, reträtterna och pinsamheterna har avlöst varandra. Och under tiden har jag gång på gång gripits av deja vu:

Jag har sett honom förut, fast i en annan skepnad. Var? I TV, så mycket står klart, men i vilket sammanhang? Kan det vara en av Juholts företrädare? Som ny partiordförande – och därtill regeringschef – uppvisade Göran Persson snarlika drag. Men det gick snabbt över och han blev statsman. Det här är värre, mycket värre.

Det blev fel redan i kongresstalet. Juholt förklarade att Socialdemokraterna skulle utvärdera pensionssystemet tillsammans med LO, Saco och TCO och lät förstå att pensionerna blir en stridsfråga i valet 2014. Saco och TCO, måna om sitt oberoende, sköt naturligtvis idén i sank.

Därefter var det fastighetsskatten, denna politiska plåga för Socialdemokraterna. Juholt öppnade för en ny "modell" för fastighetsbeskattning, men fick mothugg från verkställande utskottet.

Fast mest besvärande, inte minst för ett parti som alltid slutit upp bakom FN-tanken, är Libyen.

Med bisarra argument om "drogade barnsoldater" tvingade Juholt fram att de Gripenplan som används i den FN-sanktionerade operationen för att skydda Libyens civila bara får genomföra spaningsuppdrag. Sedan, på första maj, sade han att de svenska planen skall dras tillbaka när riksdagsmandatet löper ut i sommar, även om Sverige skall ta sin "del av kakan", ett häpnadsväckande språkbruk i en fråga som gäller liv och död för tusentals människor.

Efter kritik från andra socialdemokrater, bland dem förre utrikesministern Jan Eliasson, retirerade Juholt till en ny position: Sverige kan medverka med marina stridskrafter. Men sådana efterfrågas inte av Nato, som leder operationerna. Istället har Nato stort behov av just den spaningskapacitet som Sverige bidrar med.

Eftersom insatsen mot den mordiska Kaddafiregimen i Tripoli baseras på ett beslut i FN:s säkerhetsråd, resolution 1973, innebär Juholts linje, om det nu är en linje, att Socialdemokraterna i praktiken överprövar FN; han anser sig uppenbarligen vara bättre informerad om behoven i Libyen än någon annan.

Bakgrunden till det bedrövliga skådespelet är, enligt Fokus, att försvarsutskottets nye ordförande Peter Hultqvist motsätter sig Libyeninsatsen. Och han har en skuld att kassera in: Hultqvist, ordförande för Dalarnas S-distrikt, var involverad i de intriger som ledde till Juholts upphöjelse.

Följaktligen har Håkan Juholt, av partiinterna skäl, underminerat den tradition av bred enighet i utrikes- och säkerhetsfrågor som tjänat landet väl.

Också annat förstärker intrycket av att S-ledaren har dåligt omdöme.

I påskas satt en semestrande Juholt och skroderade i en bar i Istanbul, där svenska turister hörde vad han sade. Juholt klagade på sin Martini, hånade statsminister Fredrik Reinfeldt (M), berömde sig själv och idiotförklarade en partikamrat, låt vara att han efteråt förnekade det sistnämnda. Och häromdagen dömde han ut den förre justitieministern Thomas Bodström, aktuell med boken Inifrån, som "medioker deckarförfattare".

Juholt verkar inte ha förstått att en politiker som gör anspråk på statsministerposten bör uppträda med ett visst minimum av stil och värdighet.

De utnämningar som följde på Juholts tillträde omges av frågetecken. Kunniga och erfarna politiker som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har fösts åt sidan – i Östros fall under förödmjukande former – medan de nya namnen hämtas från partiets tredjesortering. Juholt må bullra tomt om kulturens betydelse, men med honom skingras socialdemokratins stolta bildnings- och kunskapsarv för vindarna.

Den nye ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich kan ungefär lika mycket om ekonomi som Peter Hultqvist kan om försvar och säkerhet. Juholt hade rimligen ett finger med i spelet när Karin Wanngård presenterades som oppositionsledare i Stockholms stadshus. Hon började med att förolämpa en hel yrkeskår, försäljarna, och fick genast be om ursäkt. Den nya gruppledaren i riksdagen, Carina Moberg, har inte gjort några djupare parlamentariska avtryck.

Själv kom Håkan Juholt från ingenstans till partiledarposten. Trots många år i riksdagen – han valdes in 1994 – utsågs han aldrig till minister och har i stort sett bara sysslat med försvarspolitik, vilket gör hans turer i Libyenfrågan ännu märkligare.

Juholt fanns inte med på listan när den initierade Christer Isaksson radade upp sannolika statsråd i en rödgrön regering efter valet 2010 i boken Den nya vän(S)tern. Och i Erik Fichtelius intervjusvit med Göran Persson, Aldrig ensam alltid ensam, nämns han en gång på drygt 600 sidor.

Håkan Juholts enda merit tycks ha varit att han ogillade Mona Sahlin sedan han snuvats på posten som partisekreterare. Därför var han en lämplig person att lyfta fram för de traditionalister som tog makten i partiet efter det svidande valnederlaget 2010, trots att de själva hade orsakat katastrofen genom att tvinga Sahlin att inkludera Vänsterpartiet i koalitionsplanerna. Om man skall kalla det en kupp eller inte kan diskuteras, men på det hela taget hamnar nog Thomas Bodström nära sanningen när han beskriver processen i sin öppenhjärtiga bok.

Inget av detta påverkar dock Håkan Juholt. I Expressen lägger han ut texten i enlighet med Shakespeares berömda iakttagelse:

Upp flyga orden, tanken stilla står.

Han beskriver sig själv som "vansinnigt beslutsför" och har, enligt egen utsago, "en förmåga att ta in allt" på samma gång:

"Som nu. Jag pratar med dig samtidigt som jag hänger med i vad folk har för sig utanför fönstret."

Där andra ledande politiker upprätthåller en privat sfär dundrar Juholt på om hur han fick 800 svar på sin kontaktannons på nätet och om hur den nuvarande särbon sedan "gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann", varpå det bar iväg på parets första semester. Till Vitryssland.

Om Juholt inte blir statsminister tar han det inte personligt, säger han, "för då är det en mycket större förlust, en förlust för landet".

Cecilia Hagen, veteran i intervjubranschen, noterar att Juholts pressekreterare "ser oavbrutet nervös ut". Man förstår varför.

Vem är nu detta? Var och när har jag sett honom i TV?

Svenska Dagbladet jämförde nyligen Juholts Libyenkrumbukter med kultserien Pang i bygget. Visst påminner det lite om när den uppskruvade Basil Fawlty snubblar omkring i hotellreceptionen. Men det stämmer ändå inte. Där Basil Fawlty är omväxlande kolerisk och inställsam är Håkan Juholt jovialisk och jordnära. Och Basil är egen företagare.

Ett tag funderade jag på George Costanza, en av Jerry Seinfelds vänner i komediserien Seinfeld. George har, liksom Juholt, en uppfattning om sig själv som inte står i paritet med verkligheten. Det mesta ­George företar sig går snett och ofta lyckas även han framkalla så kallad sekundärskam. Ändå passar han inte riktigt in på Juholt. Costanza är bittert förgrämd; Juholt är en glad lax.

Men så, under läsningen av Expressen­intervjun, dyker han upp, huvudpersonen i en TV-serie som var populär på 1970- och 1980-talen:

Ständigt pladdrande rakt ut i luften. Ständiga teorier om hur allt egentligen hänger ihop och fungerar. Ständiga klavertramp. Det bredbenta, tanklösa skrävlandet som ofelbart slår tillbaka. Särskilt ett avsnitt tränger sig på.

Över en tallrik cornflakes säger han till sin mor – de bor ihop – att om bara Leonid Brezjnev kommer in genom dörren så ordnar sig allt:

"Det hade tagit mig fem minuter att lösa den här världsgrejen."

När modern tvivlar grips han av eftertanke:

"Tio minuter då."

Om några år kan han vara svensk statsminister:

Marve Fleksnes."

Länkar:
Bloggar: Böhlmark,

GÄSTBLOGG: KUNGEN NU OCH I FRAMTIDEN

Efter att ha sågat Kungens stab, hans PR-folk och sättet de krishanterar på - och lite försiktigt lyft fram en av de få möjliga utvägarna som återstår ifall gänget på Hovet fortsätter marschera i klaveret så fick jag åtminstone två vänner i samma monarkistiska kretsar som mig att reagera. Jag hade blivit mainstream, jag var populist - jag förstörde varumärket Tokmoderaten på samma sätt som Bertil Ternert nuförtiden verkar ha som mål att kvadda statsskicket.

Men jag är inte den som låter mina kritiker tystas ner, om det inte handlar om SD-folk som bara har som mål att väva in sina budskap i kommenterandet i varje ämne där inte ens integrationsfrågan finns på tapeten. Därför upplåter jag därför denna morgon en gästblogg till Staffan Strömbäck, partivän, vän och ordförande i socialnämnden i den kommun där kungafamiljen råkar bo.

Så varsågoda - Kungen nu och i framtiden...

"Under senaste veckorna har alltfler, även en del moderater, ställt frågan om det inte vore dags för kungen att abdikera till förmån för tronföljaren, kronprinsessan Viktoria. Det finns till och med de som tagit mediacirkusen till intäkt för att ifrågasätta monarkin som institution. Som om en republik med en president skulle vara en garanti för att statschefen alltid beter sig korrekt. OM kungen varit på nattklubb med nakna damer är det ändå långt ifrån cirkus Berlusconi... se t ex:


För närvarande finns det väl inte mer än en tungt kriminellt belastad person samt någon eller några journalisters ord på att det existerar bilder på att kungen varit på tillställning med halv- eller helnakna damer. Med ytterst begränsad egen erfarenhet från kontakter med media, finns det dock en del som talar för att personer i dessa kategorier sällan tillhör de mest trovärdiga sanningsvittnena.

På en så skakig faktagrund är det beklämmande att se och höra ledande (och ibland mindre ledande) moderater ge råd till kungen avseende allt ifrån mediahantering till abdikation.

Somliga för fram att en av kungens vänner har försökt köpa bilder från en tungt kriminellt belastad person - och att detta skulle vara komprometterande för kungen. De som för fram detta argument verkar inte över huvud taget ta någon som helst hänsyn till det faktum att dels har den mindre omdömesgille personen i kungens vänkrets som försökte köpa eventuella bilder klargjort att så skett utan kungens vetskap, dels att kungen tydligt har tagit avstånd från (möjligen f.d.) vännens agerande.

Och även om vår monark faktiskt skulle ha varit på tillställning med hel- eller halvnakna damer, så är det långt ifrån ett beteende som diskvalificerar honom från att fortsatt fungera som statschef. Stora delar av Sveriges befolkning sitter faktiskt varje vecka och ser på Big Brother och Paradise Hotel. Det får väl finnas några gränser för dubbelmoralen, även i den politiska retoriken.

Poängen med en monarki är inte personen, utan institutionen. Ämbetet tillsätts inte efter kompetens, utan ärvs. Vissa monarker är bättre, andra är sämre. Det finns ett egenvärde i en institution som står över den dagliga (och ibland alltför) populistiska dagspolitken. Och som finns, oavsett om Persson, Reinfeldt, Palme eller Bildt är statsminister.

Den ordningen har vi haft i många hundra år i Sverige. Den ordningen bör vi fortsätta med."

Staffan Strömbäck

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Böhlmark, Pettersson

2011/05/28

"UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP EN GÅNG..."

"Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till Kungen fram!

Var Honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till Honom sätt,
du folk av frejdad stam!"

Han har det inte lätt just nu, Hans Majestät Konungen - vår Carl Gustaf. Det finns ingen i media-Sverige som har en tanke på att göra kronan på hans hjässa lätt, och bland undersåtarna i den frejdade stammen är det allt färre som all sin tro till Honom sätter. Tvärtom, så sjunger fler och fler av svenskarna en enkel och en samfälld sång ur sina hjärtans djup som av reaktionerna att döma går till Kungen fram...

Jag är monarkist, jag är traditionialist och tycker att det är behagligt, skönt, fint och bra att vi har en statschef som inte har rötterna i något politiskt parti - men det finns det som tycker annorlunda, och som stör sig på att ett uppdrag går i arv. Men om det funkar bra i Hennes och Mauritz, så varför inte i Konungariket Sverige?

I dessa dagar ifrågasätts monarkin som aldrig för och i bakgrunden finns en bok, några påstådda bilder på statschefen i sällskap med fulla polare och lättklädda eller inte-alls-klädda fruntimmer och en jugge-maffia som nu ges möjligheten att påverka Sverige på ett sätt som ingen inbillade sig. Vad som är sant och vem man skall tro på låter jag vara osagt - men jag kan krasst konstatera att staben runt vår monark nuförtiden tycks vara plockade bland fallfrukten. Det är ett gäng som inte klarar av PR-arbetet och som definitivt saknar fingertoppskänsla när det kommer till krishanterande. De är totalt inkompetenta, och de fattar inte att tystnaden i detta fall inte signalerar något annat än en ovilja att göra upp med sanningen - oavsett vad sanningen är.

Är det bara jag som saknar en Elisabeth Tarras-Wahlberg i dessa dagar då drevet går? Hade hon släppt fram Kungen framför ett drev, för att göra sig själv till åtlöje - som han gjorde ute på landet under en pressträff i samband med någon jakt...? Hade Tarras-Wahlberg låtit Kungens ställning som landets statschef undermineras för varje dag, timme, minut av självpåtagen tystnad?

Jag är Konungen trofast, och hans ätt. Men min trofasthet för Konungen börjar naggas i kanten nu, och jag ställer mig frågan ifall det inte vore bäst om Hon ur ätten som är född och fostrad för att ta över nu skall göra just det. Vid 65 år brukar Svensson gå i pension, och det kanske även borde gälla Bernadotten på tronen. Han är vår Kung, han har - oftast - gjort ett bra jobb som vår statschef trots att jag inbillar mig att Han inte alltid har varit bekväm i den roll som han föddes in i men där han tog plikten framför allt för Sverige i tiden.

Med fel folk omkring sig, och med gamla historier som kommit ikapp så är frågan om inte det bäst för Sverige i tiden skulle vara att lämna över och få njuta av ett liv som pensionär när nytt blod tar över och där Ockelbo blir vår andra huvudstad...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

2011/05/27

(S)KRATTAR BÄST SOM (S)KRATTAR SIST...

Idag är dom glada, sossarna. En fredag då alla bitar faller på plats, då Juholt-effekten ger "Rörelsen" luft under vingarna och när varenda Nätrot blir alldeles till sig i brallan över att deras nyvalda ledare trots allt och mot all vett och sans har lyckats vända ett fall till ett hopp. Naturligtvis vill jag gratulera hela socialdemokratin, Håkan Juholt, Carin Jämtin och alla jublande glada sossar till denna stora seger, denna opinionstriumf...

Men skrattar bäst som skrattar sist kanske man skulle kunna säga utan att vara allt för elak och glädjedräpande. Det sossarna jublar åt i dag är siffror som under vilka andra omständigheter som helst hade setts som en katastrof för ett parti som är vana vid andra siffror under opponerandet - och själv ser jag, tyvärr för sossarna - tack och lov för oss andra, en betydligt mörkare framtid för sosseriet.

Med en Hermods-kurs i statistik i bakgrunden så har jag ägnat mig åt att jämföra maj-07 - med Mona Sahlin som nyvald partiordförande - med maj-11 med Håkan Juholt som ny sosse-ledare. Dagens siffror, de siffror som alla sossar jublar i högan sky över och siffrorna i exakt samma läge för fyra år sedan, och vad finns det att vara glad över?

I dagens SKOP har Juholt fått sossarna att "levitera" till 33.0% av väljarna - Hallelujah! I Statistiska Centralbyråns PSU maj 2007 så  hade Mona Sahlin lyft sitt parti till 45% - för att sedan kraschlanda lagom till valet. Mona var alltså avsevärt bättre än Håkan på att sugga till sig sossiga väljare, men trots det så lyckades sosseriet lite mer än tre år senare med konststycket att misslyckas kapitalt...

Med min Hermods-kurs i bakhuvudet så har jag skapat en sannolikhetstabell för hur valet 2014 med dessa referenspunkter lär sluta - och då tål det att upprepas: Skrattar bäst som skrattar sist. För enligt mina Hermods-baserade kalkyler så kommer sossarna bara vara en skugga av sin forna storhet när väljarnas röster adderas på valnatten 2014. Tabellen enligt följande:

SAP: SCB 05-07: 45.0%, Val 09-10: 30.66% =  - 14.34%
SAP: SKOP 05-11: 33.0% - 14.34% = Val 09-14: 18.66%?

MP: SCB 05-07: 5.5%, Val 09-10: 7.34% = + 1.84
MP: SKOP 05-11: 8.9% + 1.84% = Val 09-14: 10.74%?

V: SCB 05-07: 5.0%, Val 09-10: 5.6% = + 0.6%
V: SKOP 05-11: 4.1% + 0.6% = Val 09-14: 4.7%?

SD: SCB 05-07: 4.0%, Val 09-10: 5.7% = + 1.7%
SD: SKOP 05-11: 4.2% + 1.7% = Val 09-14: 5.9%?

M: SCB 05-07: 23.9%, Val 09-10: 30.06% = + 6.16%
M: SKOP 05-11: 33.0% + 6.16% = Val 09-14: 39.16%?

FP: SCB 05-07: 5.9%, Val 09-10: 7.06% = + 1.16%
FP: SKOP 05-11: 7.2% + 1.16% = Val 09-14: 8.36%?

C: SCB 05-07: 6.5%, Val 09-10: 6.56% = + 0.06%
C: SKOP 05-11: 4.7% + 0.06% = Val 09-14: 4.76%?

KD: SCB 05-07: 4.4%, Val 09-10: 5.6% = + 1.2% 
KD: SKOP 05-11: 3.8% + 1.2% = Val 09-14: 5%?

Enligt mina beräkningar så bör alltså Juholt-effekten i förhållande till verkligheten och tidens gång se till att sossarna hamnar på lite drygt 18.66%. Så skratta idag sossar, skratta medans ni kan och medans ni finns - för det är trots allt ingen ljus framtid som jag och Hermods målar upp för er...

Länkar: DN1, DN2, AB1, AB2, Expr, SvD, SvD
Bloggar: MP, Moberg, Kent, Krassman, Högberg, Stenholm, Johansson, Böhlmark, Västros

2011/05/26

BLÅTT ÄR BRA - RÖTT ÄR RUTTET...

Tidningen Fokus har rankat Rikets kommuner, från bäst till sämst - var man skall bosätta sig och var man inte skall slå sig ner. Olika parametrar ger en lista som för en person som undertecknad är lika förutsägbar som spännande. Det blir en lista som säger att röda kommuner är rätt ruttna att bo i medan de blåa kommunerna bara är bäst...

För trots alla andra parametrar som Fokus har använt sig av så skulle de kunna ha gjort jobbet lite lättare bara genom att kolla hur det ser ut i valmanskåren. En kommun med ett starkt framträdande moderat inslag är bra, och en kommun med dito sossigt är inte alls lika bra.

Tittar man på de tio bästa kommunerna att bo i, så ser det ut så här om man jämför de moderata och socialdemokratiska valresultaten 2010:

1. Lomma - M: 51.88%, S: 18.16%
2. Danderyd - M: 42.12%, S: 6.71%
3. Ydre - M: 17.83%, S: 30.57%*
4. Vellinge - M: 49.80%, S: 9.66%
5. Lund - M: 28.05%, S: 21.93%
6. Täby - M: 41.85%, S: 12.26%
7. Kävlinge - M: 33.77%, S: 29.74%
8. Solna - M: 40.82%, S: 23.37%
9. Växjö - M: 32.38%, S: 29.70%
10. Nacka - M: 44.20%, S: 16.72%

* =Undtantaget som bekräftar regeln är Ydre, men där är Centern iallafall jämnstora med sossarna...

Dom tio sämsta kommunerna då? Var finns skillnaderna? Låt oss skärskåda valresultaten i de kommunerna.

281. Högsby - M: 10.60%, S: 41.05%
282. Bjuv - M: 21.43%, S: 42.44%
283. Hagfors - M: 9.85%, S: 50.10%
284. Hofors - M: 12.96%, S: 43.39%
285. Surahammar - M: 14.23%, S: 48.54%
286. Kramfors - M: 12.38%, S: 49.49%
287. Södertälje - M: 21.90%, S: 36.95%
288. Haparanda - M: 15.93%, S: 57.43%
289. Oxelösund - M: 28.69%, S: 39.15%
290. Ljusnarsberg - M: 17.38%, S: 43.35%

Där fanns det inget undantag som bekräftade regeln, alla kommuner i det absoluta bottenskiktet har socialdemokratiska partier som är större än de moderata ditona.

Utan att behöva vara speciellt skärpt kan man alltså konstatera att en bra kommun har ett starkt blått parti, medan en usel kommun har desto fler rödingar i fullmäktige. Förmodligen kommer det nu dyka upp folk som börjar bortförklara det som Fokus undersökningen visar, de som hittar svepskäl och inte alls vill se sambanden - de som tycker att det är helt naturligt att röda kommuner är sämre än blåa bara därför. Men faktum kvarstår, i de sämsta kommunerna har rödingarna styrt i princip sedan den allmänna röströsten klubbades igenom - och där ligger dom, i botten...

Men varför inte prova något nytt i Surahammar eller Hofors? Varför inte fundera på om det verkligen är så att de som styr idag gör ett bra jobb eller om det inte vore läge att byta majoritet i nästa val och se om det räcker för att helt plötsligt ge trötta, desillusionerade och uppgivna kommuner ny luft under vingarna och möjligheten att prova på något nytt?

Varför bara köra på i samma gamla hjulspår bara därför att det alltid har varit så? Skulle det inte vara skönt att bryta en tradition som uppenbarligen inte längre funderar för att hitta nya vägar in i framtiden? Eller tycker folket i Ljusnarsberg eller Hagfors att de lever i en drömtillvaro som inte vi andra, och tidningen Fokus inte förstår sig på...?

Själv inbillar jag mig att man möter framtida utmaningar med nya metoder och inte genom att stå stelbent och bara blunda inför det som alla andra tycks se. Men det är ju jag det...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr, SydS
Bloggar:

2011/05/24

BODSTRÖMS BOK - PR-KUPP OCH KUPPANDE?

Så satt han där i morgon-TV, framför den sockersöte Micke Leijnegard och kunde inte annat än att bara njuta av situationen. Allt strålkastarljus är på Thomas Bodström, högst upp nyhetssiterna skrivs det om Bodström, hans bok och hans sanningar - överallt skymtar Bodström och en välregisserad PR-kupp fortlöper enligt planerna...

Egentligen skall väl inte jag uppröras ett dugg över att Bodström syns både här och där och väldigt mycket överallt, själv har jag ju de senaste dagarna skrivit tre postningarämnet Bodströms bok - och det här är det fjärde inlägget i ämnet. Tjatigt? Jovisst, ungefär lika tjatigt som att se den återbördade emigranten sitta och berätta om sitt liv som ko-dräpare, som full minister inför ett mediauppbåd och som mannen som sitter på alla lösningar på de sociala demokraternas problem.

Men det här skall bli den sista postningen i ämnet Bodström, den sista postningen innan jag på allvar recenserar det han skrivit ner i sin bok "Inifrån. Makten. Myglet. Politiken". Det här inlägget skall inte handla så mycket om Bodströms bok som om de vibbar han skickade ut i morgon-TV denna morgon med smilfinken Leijnegard som bara-på-ytan-skrapande-mys-pys-journalist framför sig. Bilden av sosseriets pånyttfödda Messias tonade fram i små röd-grön-blå punkter, frälsaren kommer snart tillbaka och det är Bodström som vet precis hur socialdemokratin skall hitta tillbaka framåt - inte bakåt.

Lyssnar man mellan raderna på det Bodström sade om sitt partis nuvarande tillstånd så var det lika djupt deprimerande för en sosse som upplyftande för en borgare att ta till sig hörselintrycken. Bodström sågade sitt jämns med fotknölarna, han sågade de som vill backa bandet och som vill tillbaka till 70-talets storhetstid med dåtidens politik. Bodström sågade de stängda processer som banade väg för bakåtsträvaren Juholt - han som tycker att apoteksmonopol ger människovärde och som gnäller över att Domus inte längre heter Domus överallt. Bodström berättade om ett kuppande mot kompisen Mona som kuppmakarna inte vill stå upp för. Bodström berättade vad han såg för problem med sitt parti med både ett utifrån och ett "Inifrån"-perspektiv - och Bodström satt på alla svaren.

Thomas Bodström säger att han skall hålla sig undan politiken några år, för att sedan troligtvis göra come-back. Det handlar om ett ideologiskt ställningstagande precis lika mycket som om ett strategiskt tänkande på basal nivå där Bodström har tittat in i framtiden och sett sin bild av vad som väntar. Bodström ser parentesen Sahlin följas upp av parentesen Juholt, mannen som i sina ambitioner att backa bandet kommer att lyckas med det som Mona också lyckades med - att misslyckas. Thomas Bodström är en spelare, en spelare vill vinna den riktigt fina vinsterna och när Bodström sitter och säger att han inte har några partiledarambitioner så låter det nästan lika trovärdigt som när Göran Persson sade nej, nej och nej.

Skillnaderna mellan gammelsossar och nysossar, mellan vänster- och högerfalangerna, är i många fall långt mycket djupare än skillnaderna i bilden av verkligheten mellan andra partier. Bodström och Juholt lever inte i samma verklighet, där Juholt kramar sitt Domus-varuhus i Oskarshamn på ett sätt som får väggarna att börja vika och där Bodström älskar mångfalden och nymodigheter. Bodström väntar in Juholts fall för att med boken och PR-mästrandet som vapen ta över ett parti som ännu mer desperat kommer att söka efter den verkliga frälsaren någon gång på senhösten 2014 - och inte bara nöja sig med en floskelmakare.

Med Bodström sosseriet isåfall en person som kan bli en kortsiktig frälsare innan han splittras i sin egen tillvaro som den mångsysslare han är. Rörelsen får en ny floskelmakare, men med floskler som andas framtid och inte dåtid, med en retorik som känns ny och inte gammal och en man som kan storstadens urbana medelklass på ett sätt som Håkan Juholt aldrig, någonsin, någonstans eller någon gång kommer att lyckas med...

Länkar: Expr1, Expr2, SvD, SvD, SvD, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3
Bloggar:  Konservativa tankar, Westerholm,

2011/05/23

BODSTRÖMS BOK - SOSSE-KONSPIRATIONEN...

De som har läst mina de lösryckta styckena som jag har publicerat och jämfört dessa med allt det som återgivits i media om Thomas Bodströms bok om livet inifrån "Rörelsen" inser att jag inte har haft så många rätt i mina postningar. Naturligtvis ber jag läsekretsen så hemskt mycket om ursäkt för att förtroendet kan ha naggats i kanten, för att jag mot bättre vetande men med den bästa välviljan låtit publicera texter som enligt min källa kom från Bodströms bok. Det var texter som tydde på gedigen insikt i förehavandena i det sociala demokratiska partiet, texter som faktiskt skulle kunna ha nedtecknats av Thomas Bodström själv...

Men allt var tydligen bara en unken konspiration med målet att underminera det förtroende jag bar på mina axlar som en seriös och välinformerad bloggare - uppenbarligen ville någon i sosseriet sparka undan benen på min trovärdighet som opinionsbildare och folkupplysare. Det var nära att de lyckades.

Om man jämför de fantastiskt välformulerade texterna i PDF-filerna så inser man med lite eftertänkande och Thomas Bodströms tidigare rappakalja i deckarformatet att mannen inte är kapabel att skriva något så språkligt korrekt, grammatiskt genomtänkt och litterärt fulländat som de texter jag trodde kom från hans bok. Det jag trodde på borde ha fallit på sin orimlighet när en blek amatör helt plötsligt formulerade texter som em fullfjädrad författare - något Bodström inte är och aldrig kommer att bli. Jag borde ha sett sanningen redan där och då, men jag var förblindad av min ambition att lyfta fram ett scoop - och texterna med fokus på Håkan Juholts bravader under valrörelsen kändes ju rätt så rätt...

I dag kan jag bara be om ursäkt för att jag i två olika inlägg har insinuerat att jag har haft utdrag ur Bodströms bok - när så icke var fallet. Jag anar en konspiration, och eftersom jag inte är en journalist annat än i mina egna drömmar så bryr jag mig inte om källskydd och värnande av källan till de publicerade texterna. Jag struntar i hederskodexen att skydda uppgiftslämnarna när uppgiftslämnaren tydligen bara har varit ute efter att döda min karriär som bloggosfärens mest trovärdiga, seriösa politiska bloggare. Så varsågoda - här är mailadressen till min källa: sap.mona.s@gmail.com.

Det jag skrev var tydligen inte sant men ibland så överträffar tydligen verkligheten dikten även i Thomas Bodströms liv. För vem kunde ana att det i den gamla justitieministern fanns en mörk figur som inte drog sig för att stena en oskyldig kossa till döds från en linbanegondol i Alperna i sin ungdoms dagar. Det värsta är att han lite drygt 40 år senare skrävlar över detta i sin bok - Ko-dräparen. Ko-dräparen Thomas Bodström.

Stenar verkar det finnas gott om i Bodströms liv, för när justitieminsitern skulle hålla presskonferens i Göteborg samtidigt som stenarna haglade över hans underhuggare i polisen så mötte Bodström pressen påstruken. Berusad i tjänsten, mitt under ett EU-toppmöte och som ansvarigt statsråd för de stackars poliser som stenades av våldsverkare och pöbel på Göteborgs gator - hur lämpligt var det? Nästan lika olämpligt som att stena en oskyldig kossa i Alperna, om inte lika galet...

Bodström beskriver tydligen också att han brukade hålla tal med gylfen nere. Om detta berodde på att Bodström hoppades på något, att han just där och just då kände sig lite galet exhibitionisk eller bara var förvirrad förtäljer inte historien som återberättas i Expressen. Själv har jag sett filmen Polisskolan och drar mina slutsatser med en viss scen därifrån på hornhinnan. Bodström fick tydligen anmärkningar på den öppna gylfen, men det skedde lik förbannat flera gånger...

Jag väntar nu spänt på att själv få läsa hela Bodströms bok, som den är skriven på riktigt och inte fragmentariskt saxat ur mediabruset. Så kära Norstedts, skicka över ett recensionsexemplar så skall jag som den - trots allt - mest seriösa och mest insatta bloggaren i det blåa laget med flest läsare ur alla kretsar ge mig i kast med en riktig recension, en litterär genomlysning som heter duga. Tack på förhand!

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, DN, DN
Bloggar: Högberg, Jinge, Westerholm, Västros,

BODSTRÖMS BOK - FLER LÖSRYCKTA STYCKEN

För nästan en vecka sedan avlöjades på den här bloggen några stycken textmassa som av mina källor påstods komma från Bodströms bok "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken" och idag, nu på morgonen så lär vi få veta allt om alla. Det är den här morgonen som boken släpps, till drivande journalister och drivna läsare - och alla är bara så nyfikna på om verkligheten beskrivs bättre av Bodström än overkligheten i hans undermåliga deckar-försök...

Bodström i egen hög person säger sig "inte tagit hänsyn till någon" när han har suttit på sitt favoritcafé för att framför datorn torftigt och pliktskyldigt formulera sina bilder av verkligheten i den politiska stormens öga. Bodström försöker nog så gott han kan, och innerst inne förstår den gamla fotbollsspelaren att det här förmodligen är hans enda chans att få höra Peter Englund läsa upp hans namn som pristagare av Nobels litteraturpris.

Själv ser jag framemot att få läsa hela boken, och inte bara små fragment som påstås komma från boken och som jag har fått i form av PDF-filer från en anonym källa, fragment som i huvudsak skjuter in sig på den nyvalda partiledaren Håkan Juholt. De första fyra små berättelserna hittar du här, och här följer ytterligare tre stycken som sägs vara lösryckta stycken ur Bodströms bok "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken".


"Carin Jämtin ringer och gråter i luren, hon pratar osammanhängande om något som Håkan Juholt har gjort och gett henne skulden för. Mer än så får jag inte ur den upprivna kvinnan innan hon klickar bort mig i ett gråtanfall.

Ilija Batljan ringer och skriker i luren, vrålar osammanhängade på sprucken svenska om något som Håkan Juholt har gjort och gett honom skulden för. Mer än så får jag inte ur den paniska mannen innan han klickar bort mig mitt i en ström av montenegrinska svordomar.

Vad kan Håkan ha gjort? Varför är de två sosse-stjärnorna i staden och länet så upprörda? Jag tar en kort promenad genom riksdagshusets korridorer för att söka upp Håkan Juholt på hans rum och söka fakta, Inifrån Juholts rum hörs ett våldsamt skrattande, han är tydligen rätt kul därinne tänker jag och knackar på dörren. "Kom in" hörs det på sjungande småländska och jag öppnar dörren...

Där inne sitter Juholt med fötterna på bordet och skrattar högt för sig själv med DN i nävarna. Han visar stolt upp på DN Debatt och rubriken som han är så nöjd med - "När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?" och han verkar mäkta stolt.

"Tack och lov är jag ju inte stockholmare, men nu får jag skratta och nu älskar jag mig själv faktiskt" utbrister Juholt medan han jonglerar med DN. "Vilken snilleblixt från min sida! Nu har jag vunnit valen åt Carin och Ilija här i storstaden, med ett så enkelt grepp som att skriva en debattartikel i deras namn. Gud vad tacksamma de kommer att vara när valnatten kommer och vi firar våra triumfer tillsammans med några av de första offentliganställda tunnelbanebutlerserna."

Jag berättar att Ilija svor och att Carin grät, och att ingen av de två verkade speciellt glad över att Håkan hade skrivit en debattartikel om skratt, kärlek, butlers och smutstvättspåsar på tuben. Håkan spänner ögonen i mig och skrattandet försvinner lika snabbt som sosse-väljarna i huvudstaden lär göra. Håkan börjar skaka och muttrar något om "otacksamma puckon!" och med en svepande rörelse med handen så visar han med all tänkbar tydlighet att han inte vill ha mig där i rummet.

Jag går ut i korridoren, och skrattandet återkommer inifrån Juholts rum. Vad har partiet gjort för att förtjäna Juholt, vad illa har vi gjort? Gud vad jag hatar Håkan..."


"Platsen var Brunogallerian i de gamla arbetarkvarteren på Södermalm, och restaurangen Ljunggren i samma köptempel. Jag var ditbjuden för att mingla med mina beundrare, de yngre beundrarna, de mest hängivna beundrarinnorna och jag trivdes som fisken i vattnet! Alla ville prata med mig, alla ville finnas i min närhet och där satt jag och bara fanns till.

Eftersom alla var så unga hade jag bett personalen på restaurangen att bara ställa fram svart vinbärssaft till  gästerna - jag är ju trots allt gammal justitieminister och väl medveten om vad ett liv där beroendeframkallande substanser kan ställa till med för elände. Beundrarna, beundrarinnorna - alla verkade besvikna över att de inte fick dricka något tyngre än saft.

Pagrotsky kom till platsen, och ungdomarna förstod nog inte riktigt vem han var. Han var ju så mycket mindre än de, och lika sprallig som en 4-åring som fått Red Bull till frukost - och Paggan drog snabbt vidare. Men så kom den där andra partiföreträdaren med ansiktshår till lokalen, Håkan Juholt...

Håkan Juholt ville hjälpa till, och han började med att gå ut i köket för att fylla på karafferna med saft som en vänlig gest. Håkan kom tillbaka med välfyllda karaffer och ungdomarna började dricka Håkans "saft" med ett mycket större engagemang än den saft som jag hade fixat fram. Efter ett tag blev ungdomarna konstiga, närmast berusade och jag tog en klunk saft - och döm om min förvåning när den smakade identiskt med mitt eget vin! Jag tittade efter Håkan, men han stod vid dörren och fipplade med sin mobiltelefon - och på väg ut genom dörren hörde jag Juholt säga "Tjenare Niklas Svensson, Juholt här. Jag har ett scoop åt dig..."

Där satt jag, omgiven av ungdomar från 15 år och upp till acceptabel ålder för alkoholintag - men där alla oavsett ålder var fulla och odrägliga. Mobilen börjar vibrera, jag ser att det är Expressens murvel Niklas Svensson som ringer - och jag vet vad han vill prata om. Gud vad jag hatar Håkan..."


"De ringer från Norstedts, mitt förlag, och undrar ifall jag vet var Mona håller hus. Visst jag är en god vän till hon som låtsas leda partiet men inte ens jag med min simultanförmåga vet var Mona kan finnas. Varje gång de har ringt från förlaget till det mobilnummer som går till beställaren av hennes bok "Möjligheternas land" så hamnar de hos någon som svarar Håkan och sedan skrattar innan han bara lägger på. Boken är klar är budskapet de vill ha fram. Den finns i tiotusentals exemplar, bara att hämta och leverera. Jag fattar ingenting.

Vad är det som håller på att hända, skall Mona ge ut en bok? Hon som knappt kan formulera sig begripligt ens i barnboksformatet? Hon som inte är som jag, en fullfjädrad författare slash politiker slash styrelseproffs slash jurist slash pappa slash fotbollsspelare slash Fångarna på fortet-deltagare. Hon kan inte skriva en bok, hur fan kommer det sig då att Norstedts tryckt en bok av henne...?

Jag får tag på Mona när hon sitter hemma och försöker förstå hur den där lilla bankdosan till datorn fungerar, och hon vet ingenting om någon bok. "Möjligheternas land? Det har jag hört Håkan tjata om flera gånger, nästan lika ofta som jag har hört honom tjafsa om att vi skall börja kalla oss sociala demokrater och vår politik som social demokrati. Men nej, någon bok har jag inte skrivit och nej, jag har inte låtit Norstedts göra det åt mig eller oss. För vem läser böcker om politik? Om det inte är med en massa skandaler eller skitsnack om andra det vill säga..."

Monas sista mening ger mig ett uppslag om vad jag skall göra när jag flyr till USA efter valet - en bok om just det. Men samtdigt funderar jag på vem eller vad som har splittrat mitt förlag? Vem kan underminera min ställning som den enda sossen värd att läsa?

Mobilen ringer från Sveavägen 68 och ekonomiavdelningen. De är förtvivlade och helt vilse. Någon har beställt en bok för halva valbudgeten, en bok från Norstedts som heter "Möjligheternas land" och som påstås vara skriven av Mona. "Det är ju helt absurt!" skriker dom i luren. "Mona kan inte skriva en bok och halva valbudgeten är borta! Vad skall vi göra Thomas? Ibbe svarar inte från källaren på Döbelnsgatan 4"

Svaret är enkelt - gå till LO-borgen och tigg några 10-tals miljoner av LO-folket. De är nöjda med svaret, men jag måste ta reda på vem som har skrivit boken och lagt en beställning som raserade vår valbudget. Vem i hela världen kan vara så dum?

Jag behöver inte vänta länge på att bli upplyst. Mobilen ringer igen, det är Håkan Juholt och han öppnar med att vråla att "Vi har valsegern som i en liten ask! Jag har skrivit en bok åt Mona som kommer vända valvindarna! Möjligheternas land - snart i var mans hand. Det är Partiets svar på Maos lilla röda, precis lika spökskriven - men av mig Håkan Juholt."

Han är så stolt, han nästan exploderar på andra sidan etern och verkar inte alls ta till sig att jag med skarpa ordalag ifrågasätter det lämpliga med att försöka vinna val med en bok - i dessa moderna tider. "Vi skall backa bandet Thomas! Vi skall tillbaka tilld en tid då ingen - ingen! - ifrågasatte den sociala demokratins maktmanopol. Med den här boken kommer vi dit, bakåt, till 70-talet typ...

Själv såg jag ändlösa rader av pallar framför mig, pallar med en bok som ingen ville köpa och som ingen ville läsa. Ett enormt resursslöseri faktiskt. Norstedts kunde spara trycksvärtan till min nästa bok istället - en bok som jag tror skall heta "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken". Men, Gud vad jag hatar Håkan..."


Idag kommer boken ut och verkligheten kommer att slå emot som en rak vänster. Thomas Bodström har gjort det igen - han har skrivit en bok, han har lovat att leverera och han har återigen satt familjen i bakgrunden för sina egna ambitioner att få ännu en sträng på sin lyra.

Länkar: AB, AB, SvD, DN, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4
Bloggar: Stenholm, Johansson, Moberg

2011/05/22

SOS ALARM OCH KOMPETENSHETSANDET...

Drevet mot SOS Alarm rullar vidare med oförminskad styrka, och det var ett tag sedan jag orkade med att ge mig in i ett ämne där jag trots allt tycker mig sitta med mycket mer kött på benen på en annars fet kropp. Till skillnad mot de journalister som driver drevet har jag jobbat med precis det som nu ligger i skottgluggen - 112-samtal, med prioritering av sjukvårdsfall, med ambulansdirigering. För mig som gammal kollega till de som nu verkar i stormens öga för att försöka hjälpa sina medmänniskor är det otroligt jobbigt att tänka mig in i arbetsmiljön på landets SOS-centraler...

Jag minns små mini-drev från min egen tid bakom tangentbordet och under "head-setet", hur folk med nyhetssidorna på hornhinnan och nyhetsrapporterna studsande mellan hammaren och städet gick in i nödsamtalet med föreställningen att det på andra sidan linjen satt en vidrig elaking som bara ville den hjälpsökande illa. Ett redan jobbigt arbete blev ännu jobbigare, en ännu svårare uppgift blev mycket svårare - eftersom varje riktigt larmsamtal är ett unikt möte där samspelet mellan den som ringer och den som svarar måste fungera. Om bilden redan från början är att det är en idiot man skall få prata med så är risken för misslyckande så mycket större. Det gäller en inringare som tror att operatören på andra sidan inget hellre vill att den hjälpsökande skall dö, och det gäller naturligtvis också en nerkörd 112-operatör som efter 25 verbala påhopp och en ständig ström av okvädesord ser alla inringare som mytomaner eller bara dumma i huvudet.

Emils död var en väckarklocka, där man såg de förödande effekterna av att inte slaviskt följa rutinerna och det medicinska index som skall vara lag och inte något man kan strunta i bara för att man sitter som erfaren sjuksköterska bakom bordet. Det var en sjuksköterskas bristande förmåga att ta till sig de rutiner som borde sitta i ryggmärgen och en massa förutfattade meningar som dödade Emil - onödigt och ovärdigt. Men det var en välutbildad sjuksköterska som gjorde felbedömningen, inte en 112-operatör med "bara" undersköterska-kompetens eller erfarenheten från ett call-center som gjorde fel. Men trots detta går kompetenshetsen vidare...

Själv anser jag, förvisso partisk så det sjunger om det, att det snarare blir större risker för felsteg om man bara skulle bemanna en SOS-central med sjuksköterskor, eller för att dra det ett snäpp till - varför inte läkare? Ju mer kunskaper man sitter på, ju mer väver man in sig i egna grubblerier och funderingar och sätter rutinerna åt sidan för att någon gång landa fel. Det behövs både och, en vägg av snabbtänkta 112-operatörer som gärna kan vara undersköterskor med rätt bakgrund eller andra lämpliga personer - och en bakre linje med sjuksköterskor som kan ge råd eller ta hand om prioriterandet när/om den med lite mindre medicinsk utbildning i bagaget inte lyckas klura ut vad som gäller - trots det genomtänkta medicinska indexet. Sjuksköterskan skall också vara den som har befogenhet att neka någon ambulans.

Socialstyrelsen utreder nu en herrans massa fall där SOS Alarms personal påstås eller rent av har misslyckats med att förstå verkligheten som den ser ut på andra sidan telefon-linjen. Varje enskilt fall är ett misslyckande, varje enskild människa som trillar mellan stolarna och får lida för att man inte förstår rätt på larmcentralen är ett onödigt offer. Men kan vi någonsin gardera oss mot att det som hände Emil den där natten aldrig inträffar igen?

Svaret är tyvärr nej - den mänskliga faktorn spelar alltid in och människor missförstår varandra. I Emils fall fanns det inga möjligheter att missförstå att det var fara och färde, och Emils död var en effekt av ignorerade rutiner och en alldeles för stor tilltro till att man själv visste bättre än beslutsstödet - med sin kompetens som sjuksköterska i ryggen. Det är ingenting som SOS Alarm eller samhället kan fixa till genom att ställa högre ktav på formell kompetens, det viktiga är att rätt personer anställs och att dessa förstår värdet i att följa de rutiner som utarbetats just för förhindra att sådant som händer Emil händer igen...

Slutligen, det här om ett ökat vinstuttag från ägarna Staten, Landstingen och Kommunerna i företaget SOS Alarm. Sällan har väl en nyhet legat så fel i tiden som den nyheten? SOS Alarm skall bära sina kostnader, få det stöd företaget behöver av ägarna för att fungera som det måste fungera. Skulle SOS Alarm råka gå med vinst så är det pengar som skall in i den egna verksamheten - för fortbildning, för trivselåtgärder och för tekniska påhitt som gör att SOS-operatörerna kan jobba ännu bättre och säkert i framtiden.

För att SOS Alarm skall fungera behövs trygga operatörer, trygga i sin roll och trygga med sina arbetsuppgifter. Idag, imorgon och i drevets spår är det nog inte så mycket som känns tryggt i berget under Johannes Brandstation, på brandstationen i Eskilstuna, i Trygghetens hus i Östersund och alla andra platser där man faktiskt försöker hjälpa - inte stjälpa...

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, Expr
Mina andra inlägg i ämnet: 112

2011/05/21

NYA SPRÅKRÖR - NYA GALENSKAPER...

Det är väl på sin plats att gratulera Gustav Fridolin och Åsa Romson till sina hedersuppdrag som språkrör för Miljöpartiet - så grattis till er båda och må ni inte lyckas hälften så så bra som er föregångare.

Det är två nya språkrör som på olika sätt skall ta sitt parti framåt - och vad som är framåt i Miljöpartiet vet väl ingen riktigt eftersom partiet trots alla framgångar med firma Wetterstrand/Eriksson är ett av de mest bakåtsträvande partierna i Riksdagen. Miljöpartiet säger sällan ja, om det inte råkar handla om höjda bensinskatter eller en avvecklad kärnkraft, men desto oftare nej.

Det är det här nej-sägandet som återigen får Miljöpartiet att framstå som helt borta när det gäller några av de förslag man klubbade igenom under sin kongress. Några av förslagen är så absurda att jag måste få fråga hur gröningarna har tänkt - om de har tänkt överhuvudtaget...

Förslag 1 att skaka på huvudet åt: - Förbud mot all svensk vapenexport till militära syften. Jaha? Vad lämnar det för marknader åt vår vapenindustri? Våra världsledande u-båtar säljs in till Sea World för att med vissa modifieringar kunna ta med folk på turer bland de riktigt stora fiskarna? JAS 39 Gripen som jordfräs i Brasilien? Stridsfordon 90 som taxi i de laglösa delarna av Mexico? Hade det inte varit mer ärligt att från Miljöpartiet bara föreslå förbud mot all svensk vapenexport? Punkt!

Förslag 2 att slita sitt hår åt: - Framtida Afghanistanpropositioner ska bara stödjas om de militära anslagen minskar kraftigt. Jaha? Framtida Afghanistanpropositioner ska bara stödjas om Försvaret får mindre pengar? Då handlar det om att propositionerna kommer att innebära sämre skydd, sämre utbildning för de som får åka till Afghanistan och ett ännu sämre försvar av hemlandet.

Samtidigt som Miljöpartiet vägrar prata om NATO eller andra säkerhetsfrämjande utvägar för Sverige så låter deras stolligheter om att minska anslagen kraftigt som något som hamnar bra nära landsförräderi...

Förslag 3 att börja gråta över handlar också om Afghanistan, om soldater och om att se nyktert på verkligheten: - Största delen i stöd till Afghanistan ska vara civil personal och säkerhetsstödjande trupp ska inte få strida. Är det bara jag som kommer ihåg vad Talibanerna gjorde i FN-lägret med civil personal? En halshuggen svensk hjälparbetare, massor av civil personal som fick sätta livet till när terrorn slog till.

Talibanerna skiter i om västerlänningarna bär uniform och vapen eller är civila - de är legitima mål alldeles oavsett. Med säkerhetsstödjande personal som inte får strida kommer Talibanerna närmare hjälparbetarna, inpå livet på de som är där för att försöka hjälpa afhanerna att få ordning på sitt land. Miljöpartiet offrar gärna civil, i princip oskyddad personal till mördare och barbararer på pacifismens altare.

De drömmer om en god och fredlig värld, mupparna i MP. Verkligheten är en annan, och det borde vara verkligheten och inte drömmarna vi förhåller oss till när vi försöker skapa säkerhet, som vapenexportörer, som fredsframtvingare och som bidragande nation när Sverige behövs i världen.

Miljöpartiet drömmer vidare, och det som är en dröm för dom kan bli en mardröm för Afghanistan. Men grattis Fridolin och Romson, grattis till era uppdrag - och se nu till att jobba för att era förslag blir verklighet så skall nog det här bli bra...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: WesterholmEkonomisten, Högberg, Stenholm, Böhlmark

VÄNSTERPARTIET OCH DEN VIDRIGA VREDEN

Vänsterpartiet Ohlynisterna avser att utforma en helt ny strategi för att ta väljarna med storm, efter tre valförluster på rad under quasi-kommunisten Ohlys gedigna ledarskap. Underbart att det krävdes tre valförluster och ett balanserande på 4%-spärren innan någon i det ideologiskt-konservativa gänget i Vänsterpartiet till slut reagerade och fattade att något måste göras...

Vänsterpartiet är vår ideologiska huvudmotståndare om man letar efter motsatser i politiken. Vänsterpartiet är emot nästan allt det vi är för, och vi är emot nästan allt som de är för - och det är skillnaderna som utvecklar en demokrati. En demokrati som inte alltid har stått överst på Vänsterpartiets agenda om man skall läsa Ohlys citat som de står - "Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen". Det fanns en tid då "Kommunisterna" var den hårdsmälta slutklämmen bakom prefixet Vänsterpartiet och själva varudeklarationen i partinamnet - en ideologi som handlar mer om revolutioner än om fria val. Ohly var själv kommunist, ända tills dess den där 4%-spärren blev alldeles för jobbig att vara intim med.

Men Vänsterpartiet har utvecklats sägs det, och under Gudrun Schyman tog man steget från kommunismen till en mer pragmatisk socialism och hux-flux blev man också mer tilltalande i vänstertänkarnas kretsar. Det var ett naturligt steg, ett steg som köpte tid och överlevand för ett parti som inte alls levde i rätt tid eller rätt verklighet. Tack vare denna utveckling av Vänstern så går det faktiskt att prata med partifolket, som inte alls är obehagliga eller fyllda av hat bara för att jag råkar ha blivit moderat.

Tornedalen och Pajala har alltid varit en plats där de mest hängivna revolutionärerna har haft sin hemvist, och en av de ledande vänsterpartisterna i Vittula råkar jag följa på nätet via Twitter. Egentligen borde jag lämna Simon Fors, som han heter, och hans kommentarer på Twitter därhän eftersom jag själv inte alltid är rumsren i mina kommentater. Men där jag är en politisk fribajsare utan några som helst förtroendeuppdrag så sitter Simon Fors både i Kommunfullmäktige i Pajala och Landstingsfullmäktige i Norrbotten - vilket gör att det han skriver inte är tankar och funderingar från vem som helst.

Visst är det skönt när kommunfullmäktige-/landstingsfullmäktigeledamoten Simon Fors kryper till sängs i Pajala efter att ha författat först ett kärleksfullt inlägg som får mig att känna med mannen - "Jag är så lycklig över all vänskap och kärlek jag har i mitt liv". Tänk att få lägga sig ner för att sova när midnattssolen är i antågande med sådana känslor i skallen, härligt och något jag aldrig någonsin, någon gång eller någonstans själv har fått känna.

Men Simon Fors har även andra känslor i kroppen vid sänggång, känslor som han också måste skriva ur sig på Twitter - kanske för att kunna sova ännu lite godare. Efter lyckan över vänskap och kärlek så trollar han farm det blinda hatet mot de som råkar tycka annorlunda, föraktet mot de som inte har samma ideologiska ryggrad som Simon Fors. Tydligen är även hatandet viktigare än kärleken, eller hur skall man annars tolka "Och viktigare: Borgarsvin. Jag hatar er"...?

Kom det från vem som helst som inte satt på förtroendeuppdrag så skulle det vara något att skaka på huvudet åt, och glömma bort - men nu är det en man som fått Vänsterpartiets förtroende och deras väljares stöd att sitta i två demokratiskt valda församlingar som kastar ur sig det viktigaste han kände - "Borgarsvin. Jag hatar er". Är det lämpligt, är det passande för en förtroendevald att tycka att viktigaste av allt inte är kärleken till de som tycker likadant eller är vänner utan att hata svinen som råkar se på världen med andra ögon? Är det med sådan representanter i förarsätet som Vänsterpartiet skall hitta rätt väg till väljarna?

Hade jag varit nätrot nu så hade jag direkt börjat att insinuera att Marielle Andréasson Nakunzi och Johan Lindahl, som jag känner som vettiga vänsterpartister, tycker likadant som Simon Fors ifall de inte omedelbart tar avstånd från hatets evangelist från Pajala. Men jag är övertygad om att de har mer innanför pannbenet än Simon Fors när det kommer till demokratisk vandel, annars hade de aldrig varit så pass trevliga de ändå har varit mot ett "Borgarsvin" som undertecknad.

Vänsterpartiet pratar om förändrade strategier - men det kanske inte behövs i Pajala där partiet står starkt i val efter val och där retoriken mer låter 1917 än 2011. Vänsterpartiet har varit rädda och tveksamma till att vara populära sägs det, och nu uppmanar V sina företrädare att inte predika och prata luddigt om partiets vägval. Simon Fors i Pajala och i Norrbotten har redan börjat prata ur skägget så lite luddigt man bara kan om vad han tycker om de som inte tycker som han - de är svin, de skall hatas. Respekten för att andra kan söka andra vägar finns inte i Simon Fors kynne, och så länge Vänsterpartiet i Pajala och Norrbotten låter mannen från Pajala låta hatet vara den bästa drivkraften så står man hand i hand och hatar tillsammans...

Länkar: DN, DN
Bloggar: Böhlmark,

2011/05/20

NÅGRA FOLKBILDANDE SERIER FÖR BARN...?

Debatten om Bamse och migrationsverkets skönmålande alternativt ärliga serietidning om avvisningar och processerna kring vilka som får stanna och vilka som får gå har inte lagt sig ännu. Jag gick ut häromdagen och var kategorisk motståndare till att Bamse lade sig i politiken med en ny ideologisk ryggrad i den lurviga kroppshyddan, precis som jag alltid har föraktat Bamse för hans tidigare ständigasocialistiska ställningstaganden.

Men efter att ha fått sova på saken så är det kanske inte så himla fel att använda den mest lättillgängliga formen av litteratur för våra yngre för att redan från början få dessa att förstå samhället, vad som fungerar och inte, hur vuxenlivet kan te sig när seriefiguren är ens mamma eller pappa i verkligheten. Jag har några förslag på vilka myndigheter och organisationer som skulle kunna ta till serietidningen som grepp i informationsarbetet - och som säkert skulle få avsedd effekt bara man valde rätt serietidning...

Svenska Jägareförbundet borde väl snarast ta kontakt med redaktionen för "Hälge" och skapa "Hälge och Vargjakten" - en serietidning med det underlydande budskapet från Hälge att han hellre blir jagad av vargar än älskad av dig, och där 'dig' är Naturskyddsföreningen.

RFSL skulle med fördel lägga beslag på "Nalle Puh". Homofobiska strömningar sprids i Sjumilaskogen och Nasse känner sig pressad. Nasse bestämmer sig för att fly till Tjeckien, men klarar inte bögtestet vid gränsen och får därefter hjälp av Nalle Puh att hitta en väg in till Prag. Nasse bjuder Nalle Puh på mousserande rosévin men Nalle Puh tar istället tjeckisk öl med lite honungston i smaken...

Försvarmakten begår ett tjänstefel om de inte enrollerar 91:an och ser till att få "91:an i Långtbortistan"i tryck. En bild om hur det nya insatsförsvaret mest hängivna soldater, 91:an och 87:an tillsammans med Revär sitter på en kulle utanför Mazar-e-Sharif och spanar efter talibaner. Major Morgonkrrök och Överste Gyllenskalp är militära rådgivare åt president Karzai och har hittat på en helt ny taktik för att vinna befolkningen hjärtan - med serietidningar.

Skatteverket kan skapa "Asterix och 3:12-reglerna", en plågsam berättelse i ett lättläst format om vad som händer bautasten-entreprenören Obelix när han fyller i deklarationen fel...

Finansdepartementet och Anders Borg - "Smurfarna och pensionssystemet". Gammelsmurf övertygar alla de andra smurfarna om att smurfa bort bromsen i pensionssystemet. När de andra smurfarna blir gamla finns inga pengar kvar.

Arbetsmarknadsdepartementet - "Tintin och Fas 3". Kapten Haddock får sparken på grund av ett kroniskt ovårdat språk och ständig alkoholism från sitt fartyg Karaboudjan. Väl i land bedöms han inte stå till arbetsmarknadens förfogande och utom räddning med rehabilitering. Kapten Haddock hamnar i Fas 3 - som inte alls är så illa.

Justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen - "Kalle Anka och sexköpslagen". Alexander Lukas lyckas lägra Kajsa Anka, och Kalle Anka blir förtvivlad. Kalle tröstar sig på fyllan genom att för Joakim von Ankas första guldslant köpa sig ömhet, närhet och älskog. Kalle blir gripen mitt i akten av Darkwing Duck, och efter ett tag trillar det ner ett gredelint kuvert i Kalles brevlåda. Kalle får skämmas...

Arbetsförmedlingen - "Snövit och sjukförsäkringarna". Prosit nyser hysteriskt av allt gruvdamm, men bedöms som arbetsförmögen av Arbetsförmedlingen. Får efter rehabiltering ett RUT-jobb istället, med marginellt mindre damm i arbetsmiljön.

Colombianska ambassaden - "Buster och Wild Kids". Åshöjdens pojklag 10 år åker till Wild Kids-lägret för strapatser. De hittar Ola Lindholms "vita pulver"-gömma och alla pojkar blir snabbt jätteglada och entusiastiska över upptäckten.

SAP - "Åsa Nisse och partiledarposten". Partiet kan inte komma överens om vem som skall bli ny partiledare efter den inkvoterade Eulalia. Till slut får man ta Åsa-Nisse som kompromisskandidat och Klabbarparn som finanspolitisk talesperson. Även den minst sannolika kan faktiskt bli sannolik till slut är budskapet.

Det var några förslag på att ta serierna in i folkinformationen för våra yngsta. Har du något annat förslag, släpp idéen på kommentatorsspåret nedan. Vem vet, kanske just din idé får någon myndighet eller organisation att nappa...

Länkar: SvD, DN, ExprAB

FRÅN KUFAR TILL BANBRYTARE TILL ETT PARTI NÄSTAN SOM ALLA ANDRA...

Två veckor har gått sedan det var vi moderater som invaderade Karlstad och kongresshallen på Tage Erlanders gata - det här veckoslutet är med de gröna miljömupparna som kongressar i samma lokaler. 

Två veckor har gått sedan urmannen Anders Borg höll ett tal som fick närmare 1800 moderater att hamna i ett maranata-liknande tillstånd, men idag var det en kvinna, och en snygg sådan som heter Maria Wetterstrand som fick sina beundrare i samma trans.

Två veckor har gått sedan hela Karlstad CCC var fullt av blåmyror som sprang omkring och spånade kring arbetslinjen, och idag undrar jag ifall Peter Eriksson tog sig tid att vädra ur hela kongresscentret från allt vad blåa dunster och moderata dofter som kunde leva vidare de vackra lokalerna vid Klarälvens strand...

Miljöpartiet har alltså sin kongress, och det är dags att vinka farväl till skönheten Maria och odjuret Peter. Skall man ge Milöpartiets avgående språkrör lite "cred" och det skall man väl i de sista skälvande sekunderna av deras politiska gärning så kan man ärligt erkänna att de tagit sitt parti till nivåer som jag trodde var omöjliga för ett parti av kufar för andra kufar. Men man har nyktrat till, EU är inte längre den stora Satan och Miljöpartiet är mer trovärdiga i sina utrikespolitiska resonemang än "storebror Håkan". Man har tagit sig an en förändring utan att för den skulle förlora själen i partiet - och det hedrar Miljöpartiet.

Deras nomineringsprocess och valet av de nya språkrören är också något som hedrar Miljöpartiet som företeelse. Öppenheten är från min synvinkel som natt och dag jämfört med sosseriets arbetande med att ta fram Håkan Juholt. En stämma där kandidater får sälja in sig själva som framtida språkrör är så mycket mer av demokrati än de storslagna kröningen av kejsarpingvinen Juholt som ny överstepräst i sekten SAP. Miljöpartiet är folkrörelse, inte i ord - utan också i handling. Miljöpartiet är ett parti som sticker ut, och gör det rätt - tills imorse...

För imorse möttes vi av rubriker om taxiåkande kvinnliga topp-miljöpartister igen. Knappt hade folket hunnit glömma Yvonne Ruwaidas taxiresande i tid och otid förrän nyheten slog ner idag - kandidaten Valtersson åker också taxi, massor av taxi, otroligt mycket taxi, taxi för 18.000 kronor på några månader. Valterssons viktigaste miljöfråga sägs enligt egen utsago vara: "Minska koldioxidutsläppen i trafiken" och det gör man ju knappast som ensamåkande medpassagerare i en taxi. De är duktiga på hyckleri miljömupparna, när de gapar om mindre bilresande, noll satsningar på nya vägar och ambitionen att göra bilresandet till en klassfråga - men samtidigt landade den här frågan i media lite väl lägligt för kandidat Romson väl...?

Helt plötsligt framstår Miljöpartiet som ett parti som alla andra, där skitkastningen och underminerandet av andra kandidater helt plötsligt är okej. Visst, det var Aftonbladet och några andra tidningar som lyfte nyheten men källan finns någonstans i de kretsar som hellre ser Romson än Valtersson som skönhetens efterträdare. Den tredje statsmakten spelar med, och Valterssons morgon blev inte som det var tänkt, där krishanterande tog den tid som hade behövts för de sista timmarna av lobbying. Romson kan bara sitta ner och gnugga händerna, och vänta på att en nyhet på morgonen fällde avgörandet i en strid som hade kunnat varit ett föredöme i politiskt maktkampande.

Oavsett vem det blir som kvinnligt språkrör har de ett väldigt stort tomrum att fylla efter den förvisso rätt späda skönheten Maria. Det kommer att bli jobbigt, det kommer att vara närmast omöjligt och den som blir vald kommer alltid att jämföras med henne som tog partiet till den maktposition man har fått. På den manliga posten kommer nog masochisten Fridolin att mer än väl fylla ut Peter Eriksson kvarlämnade UFF-kostym i sin nya roll. Fridolin är given, och efter morgonen ligger Romson i vinnarhålet - på väg att krystas fram till ett gäng miljöpartister som trots all spelad glädje och eufori över de nya språkrören vet vilka de har förlorat, men inte vilka de har fått...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Andersson, Moberg, Barth-Kron

2011/05/19

KOLLEKTIVT VURMANDE FÖR KOLLEKTIV SKULD

Igår så var det några ur motståndarlägret som sin vana trogen skulle försöka kleta ner oss moderater med skuld, skuld ifall vi inte offentligt tog avstånd från den frispråkige riksdagsmannen Hanif Balis Twitter-inlägg med förslag på hur vi Moderaterna bör bete oss för att bryta nacken av den Sverigedemokratiska framgångssagan. Hanif Bali rabblade upp tre förslag på Twitter, där ett förslag fick igång de närmast professionella gråterskorna i Netroots...

Hanif Bali skrev nämligen "Avskaffa soc.bidraget för arb.lösa" och utan att ge mig i kast med ett resonemang med sosseriets nätkrigare om vad förkortningarna 'soc.bidraget' och 'arb.lösa' kan betyda mer än socialbidraget och arbetslösa så kan jag ju öppna med att inte hålla med Hanif om det är det han menar. Därmed slår jag i ett första steg undan benen för Johan Westerholms och hans kollektivist-kollegors försöka att kollektivt kleta ner oss på den blåa sidan av bloggosfären med ett uttalande vi inte behöver förhålla oss till - förrän den dagen då det blir partiets politik och inte en enskild ledamots kommentarer på Twitter.

Johan Westerholm skriver "Eller vad säger opinionsbildarna Fredrik Antonsson, Mary X Jensen, Thomas Böhlmark och Kent Persson om saken? Jag kan i sammanhanget kanske påpeka att en tystnad från er kommer tolkas som om ni sympatiserar med Hanif Bali´s senaste utspel" och då handlar det om just den där meningen om soc.bidraget och arb.lösa.

Enligt Johan Westerholms modell så håller man med om saker man tycker är stolliga om man inte går i polemik, fördömer eller offentligt sågar den som skrivit eller formulerat stolligheter. Det är där det blir intressant, riktigt intressant...

För skulle Johan Westerholms modell med det kollektiva skuldbeläggandet och den instämmande tystnaden också skulle gälla Netroots-gänget som nu avkräver oss fördömanden mot Hanifs Twitter-resonemang så vet vi numera var vi har Westerholm, Peter Johansson på toppen av det Röda Berget, Martin Moberg och även Sebastian Stenholm. Alla fyra står tydligen upp för syskons rätt att leka "gömma korven" med varandra, enligt Monica Greens grubblerier i mars 2010.

Alla fyra tycker att incest är helt okej, att det är är socialdemokrati att stå upp för en bror och syster som vill knulla upp varandra. Varför tog annars ingen av de fyra avstånd från Monica Greens tankegångar när det var på tapeten? Inte ett ord, inte en bokstav om Monica Greens funderingar kring incest kan spåras hos de ledande nätrötterna. Tystnaden kan enligt Westerholm-formeln bara tolkas som om Nätrötterna tycker att den nyutnämnda IT-taleskvinnan Monica Green var helt rätt ute, och att den sexuella frigörelsen i Sverige kan ta ytterligare ett steg i en innovativ men bisarr riktning. För gäller den instämmande tystnaden oss så gäller den även er, kära nätrötter...

Man kan ju tycka att den relativt färska bloggaren Sebastian Stenholm borde ha ett alibi för att han inte tog avstånd, men han hade ju chansen att som ny bloggare börja med att ta avstånd från alla Monica Greens klavertramp - men det gjorde han inte och då tycker han förmodligen precis som Westerholm, Moberg och Johansson att det var vettiga insikter som levererades av Monica Green den där i mars då nätrötterna med sin tystnad höll med om precis allt hon sa.

Men visst är det så att det trackrecord som Green har i kategorin tramsande vittnar om att allt hon gör i Riksdagen är tragiskt samtidigt som hon dessutom innehar ett av de finaste förtroendeuppdragen i Sverige  - och det gör det hela till en riktigt urusel fars - speciellt när tystnaden om klavertrampandet från Netroots var öronbedövande...

Med det här inlägget hoppas jag att trycka ner kollektivisternas ambitioner att skuldbelägga ett annat kollektiv för sin tystnad. Ta inte till det här greppet igen, för ni har genom ert eget agerande visat att ni inte är ett dugg bättre än de av oss som tycker att tysthet är ett av de bästa sätten att visa vad man tycker om dumheter. Så sluta tramsa nu, nätrötter - skiten fastnar även på den som kastar bajset, och i detta fall är det på er...