2011/07/31

VEM ÄR VAR? VAR HÅLLER PARTILEDARNA HUS?


Jan Björklund har av vanligtvis pålitliga källor setts gått loss bland kundvagnarna i Ullared, Falkenbergs kommun, Hallands län. Rykten talar om Svensson-semestrande...

Maud Olofsson har enligt uppgift tagit ledigt från Näringsdepartementet. Maud syntes senast inhandla lådvin på Systembolaget i Kramfors, gnällandes över att detta monopol lever vidare. Rykten talaro m lite romantik i badtunnan tillsammans med maken och rosévin i plastglas.

Göran Hägglund sägs pilgrimsvandra i trakterna av Vadstena. Flera av varandra oberoende källor såg Hägglund med vandrarstav i näven, sandaler på fötterna och med en kokt korv i näven utanför OKQ8 på Södra Vägen i klosterstaden...

Gustaf Fridolin verkar enligt ihärdiga uppgifter från uppgiftslämnare i den undre världen tillbringa sin lediga tid på olika S/M-klubbar i Köpenhamn. Det unga språkröret syntes med närmast svarta sugmärken på halsen medan han letade efter en nattöppen Pölsemannen i trakterna av Vesterbro.

Åsa Romson tillbringar enligt samstämmiga utsagor sin ledighet hos retorikexperten Elaine Bergqvist för att lära sig något inför nästa år och Romsons tal i Almedalen. Från Elaine Bergqvists källare har det hörts många suckar och stönanden av uppgivenhet från mentorn...

Lars Ohly sågs av flera backpackers i Berlin medan han försökte lägga grunden till Berlinmuren 2.0 under överinseende av muraren, kamraten och namnen Werner. Tegelsten efter tegelsten lades på varandra några kilometer nordost om flygplatsen Tegel medan de tvenne kamraterna sjöng gamla kampsånger från DDR.

Jimmie Åkesson och Björn Söder tältar på olika platser i Skåne och Blekinge berättar källor som av rädsla för SD:s nätpöbel inte vågar ge sig till känna. Över spritköket diskuteras ivrigt om vilken folkgrupp, vilket kollektiv, vilken världsreligion partiet skall sikta in sig på nu när Anders Behring Breivik har kopierat herrar Åkessons/Söders skuldsedlar...

Håkan Juholt då? Jo, det tycks vara fastställt bortom all rimlig tvivel att Juholtar'n befinner sig i Wien eller åtminstone i Österrike. Flera av varandra oberoende källor har hört Juholtar'n sitta på olika pubar och gnälla över hur man blandar Dry Martini i alplandet. Dessutom har märkeskopiorna bland svångremmar på Wiens thai-marknad tagit slut av någon outgrundlig anledning.

Något alla nästan är säkra på är var statsministern håller hus. Fredrik Reinfeldt uppges vara i Turkiet, närmare bestämt i trakterna av Antalya. Rykten talar om lyxsemestrande och nyheten om den semestrande statsministern finns i varje tidning av rang. Andra djungeltrummor skriker däremot om att Reinfeldt lyxsemestrar i närheten av "Plattan" och har fotograferats på Hemköps livsmedelshall under Åhléns City...


Länkar: SvD, DN1, DN2, AB,
Bloggar: Moberg, Kent, Böhlmark - där jag snott bilden, som kommer från ygrogg...

2011/07/30

DE INSINUANTAS DREV


De insinuantas drev går vidare mot Fredrik Reinfeldts sätt att vara och hur han i spåren av de hemskheter som har inträffat i Norge har betett sig. Reinfeldt har inte brytt sig, Reinfeldt struntar i grannarnas tragedi, Reinfeldt är den mest vedervärdiga mannen i detta drama efter Anders Behring Breivik, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ser alla sossar och då speciellt norska, unga sossar som sina fiender och sörjer därför inte det som har hänt, Fredrik Reinfeldt sörjer inte de döda norrmännen eftersom han inte vill sitta i en av TV-kanalernas morgonsoffor och sörja offentligt. Fredrik Reinfeldt är i de politiska motståndarnas cyklopögon en vidrigt känslokall jäkel som tycker att några korta rader i ett brev till Stoltenberg och ett uppträdande framför TV-kamerorna och pressuppbådet på Rosenbad under fem minuter var precis lagom mycket sorg...

Olika personer sörjer på olika sätt, och Fredrik Reinfeldt är väl en milt sagt hämmad man när det kommer till att visa sina känslor offentligt. Sådan är han, vår statsminister, och det är därför hans personlighet nu används som slagträ i den ständigt pågående politiska misshandeln partier emellan. Nu är det sossarnas bloggare, sossarnas ledarskribenter och LO-kollektivets kvällstidning som svingar vilt, förvisso stimulerade av Peter Wolodarskis krav på en mer engagerad statsminister.

När Göran Persson inte grät ut så att tårarna sprutade under pressträffen efter mordet på Anna Lindh, och när samma statsminister inte satt i morgonsofforna dagarna efter mordet på en av sina bästa vänner och kollegor så hördes ingenting om en känslokall statsminister. Folk fattade att Göran Persson var djupt berörd, sorgsen in i benmärgen och i ett chocktillstånd. Göran Persson sörjde på sitt sätt, han hanterade sorgen på det sätt som Göran Persson hanterar en mördad kollega och vän.

När samma Göran Persson inte satt i morgonsofforna efter att hundratals av våra landsmän hade dött i Tsunamin som slog in över bland annat Khao Lak, Phuket och Phi Phi-öarna så fanns det skäl att ifrågasätta vad statsministern och hans stab hade gjort och när de hade gjort vad för att lindra de drabbades lidande. Men ingen ifrågasatte Göran Perssons känslor – ingen fick möjligheten att ifrågasätta Göran Perssons sorg. Folk fattade trots allt att Göran Persson var djupt berörd, sorgsen in i märgen och i ett chocktillstånd. Göran Persson sörjde på sitt sätt, han hanterade sorgen på det sätt som Göran Persson hanterar hundratals bortgågna landsmän i ett fjärran land.

När Ingvar Carlsson inte visade en tillstymmelse till att ha gråtit efter att hans ledstjärna och vän Olof Palme hade mött sin baneman några kvarter från partihögkvarteret på Sveavägen så var det ingen som drog fram krav på att Ingvar skulle vara på ett visst sätt, bete sig på ett sätt som inte gav någon möjligheten att ifrågasätta hans sorg. Folk fattade att Ingvar Carlsson var djupt berörd, sorgsen in i benmärgen och i ett chocktillstånd. Ingvar Carlsson sörjde på sitt sätt, han hanterade sorgen på det sätt Ingvar Carlsson hanterar en mördad statsminister, vän och partikamrat.

När Fredrik Reinfeldt inte sitter i morgonsoffor eller brottar sig in i domkyrkan i Oslo efter att ha fått se ett grannfolk i ett grannland, ett demokratiskt parti och dess ungdomar möta våldet i sin värsta utstuderade ondskefulla form så står socialdemokratins mest cyniska och gapiga agendasättare och tycker att Fredrik Reinfeldt skall bete sig på ett visst sätt, att han skall visa känslor när han i själva verket har svårt för just det.

Hade Fredrik Reinfeldt däremot inte i ett väldigt tidigt skede inte erbjudit svensk hjälp till Norge - samtidigt som han skickade över våra svenska kondoleanser i en stund vi inte kunde förstå – så hade det varit mycket, mycket värre än att han inte satt i en morgonsoffa, inte dök upp i Norska Kyrkan eller på Sergels Torg…

När man inte kan angripa en person för vad han gör eller inte gör så kan man ju alltid ta angreppet till personen istället. Till skillnad mot de två djupt berörda, sorgsna in i benmärgen och chockade sosse-statsministrarna så får Reinfeldt ta skit för den han är. Klart som fan att en moderat statsminister inte kan vara berörd, sorgsen eller chockad när det är sossar och i ett grannland som skjutits ihjäl i de socialdemokraters ögon som ser varje moderat med horn, bockfötter, svans och med en eldgaffel i högernäven.

Det som kommit att blomma upp som de insinuantas drev - mot en man som inte får vara den han är – mot Fredrik Reinfeldt, är ovärdigt vår svenska demokrati. Det är smutsigt, det sätter bilden av de svenska sossarna som några som har väldigt mycket att lära av sina norska kamrater. Det vi nu ser är lågt, unket och något som hade kunnat bli något som fick oss alla att sansa oss i den politiska debatten blev något helt annat. Politisk pajkastning när den är som sämst…

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Bloggar: Radikalen, Röda Berget,

2011/07/29

POLITIK, PERSON OCH PERSONLIGHET...


"Barack Obama har brytt sig mer än Fredrik Reinfeldt!", "Kim Jong-Il har brytt sig mer än Jimmie Åkesson!", "Bart Simpson har brytt sig mer än Peter Griffin!", "Vladimir Putin har brytt sig mer än Alexander Lukasjenko!", "Ingvar Carlsson har brytt sig mer än Håkan Juholt!" - och så håller det på när det gäller vem som har brytt sig mest om offren i Oslo och på Utöya. Larvigt? Mycket. Ingen utom den mest sjuka personen bryr sig naturligtvis om det som hände för exakt en vecka sedan i vårt västra grannland...

Det här med olika personligheter är inte lätt att hantera på balanserat sätt i det politiska samtalet mellan de som gillar en personlighetstyp och de som föredrar någon annan typ av människa. Själv tillhör jag de som oftast föredrar en balanserad men känslomässigt hämmad ledare som ändå inger förtroende framför en spelevink som pratar vitt och brett om allt mellan himmel och jord innan hjärnan fått vara med och tycka till om verbaliteterna. Själv tycker jag att en ledare hellre skall vara ansträngt gravallvarlig och allt annat än skojfrisk än oseriöst löjeväckande och påklistrat skämtsam. Själv anser jag att en konsekvent politiker som står upp för sina åsikter, men ändå är pragmatisk nog att ändra sig när felaktigheter upptäcks är mer trovärdig än en ledartyp som är som en mänsklig vindflöjel som bara har ambitioner i vokabulären…

Snacket går i spåren av hemskheterna i Oslo och Utöya om hur vår svenska statsminister Fredrik Reinfeldt beter sig och för sig i rollen som statsman. Reinfeldt jämförs med Jens Stoltenberg, en ledare i ett land som drabbats av chocken av det ohyggliga som har skett i ett grannland jämförs med en ledare i ett land som fått se terrorn slå till mot det egna samhällsbygget, mot det egna statsbärande partiet och hela det egna folket. Stoltenberg har utan tvekan hanterat situationen väldigt, väldigt bra – så bra man bara kan. Reinfeldt får skit för att han har hållit sig undan TV-kanalernas morgonsoffor och varit frånvarande. Själv tycker jag att det hade varit mycket värre om vi hade haft en statsminister som skötte styret av landet bredvid någon semestervikarierande soffpotatis på SVT eller TV4.

Vad Fredrik Reinfeldt känner och inte känner har inte med saken att göra. Han skall se till att Sverige i den mån det hade behövts hade funnits där för våra grannar i Norge. Att Fredrik Reinfeldt sedan är en personlighetstyp som aldrig någonsin kommer att kliva utanför det som säkerställt korrekt är en helt annan sak, även om jag naturligtvis skulle ha lättare att känna med en man som någon gång med sin mimik, med sitt språk och med hela sin uppenbarelse visade känslor. Men Reinfeldt är inte sådan, han är stel och hämmad – men ändå respekterad av det folk som han går sida vid med när han bär deras förtroende…

Acceptera att Fredrik Reinfeldt är som en överfryst isglass medan Håkan Juholt är som en snabbt smältande mjukglass i högsommarvärmen samtidigt som Jens Stoltenberg är en perfekt Tip Top i munnen. Förstå att Fredrik Reinfeldt är den personen som han är, medan Stoltenberg är den personlighetstypen som i spåren av vansinnesdåden i Norge har blivit en landsfader och en person som alla norrmän har tagit till sitt hjärta över partigränserna. Man är den man är, och sedan är det bara att göra sitt bästa.

Reinfeldt har trots sin brist på folklighet, trots sin allt annat än känslosamma personlighet – utåt sett – vunnit två val som skickat ut två väldigt olika sosse-ledare ur de politiska salongerna. Göran Persson har fått gå, Mona Sahlin likaså – och nu har sossarna svarat med Håkan Juholt. Gäller det folklighet och spontanitet så skulle vi kunna lämna politisk walk-over redan nu inför kommande val, handlar det om trovärdighet och förtroendekapital så borde den andra sidan fundera på om inte de har valt fel man till fel plats.

Själv hoppas jag innerligt att vi i Sverige aldrig någonsin, någonstans eller någon gång kommer att råka ut för något så hemskt att Fredrik Reinfeldts isglasspersonlighet börjar smälta när han tar på sig rollen som landsfader. Må vi förskonas från sådant som tvingar en obekväm statsminister att spela en roll han inte trivs med bara för att det är precis det som förväntas av honom…

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5Expr1, Expr2AB1, AB2
Bloggar: Stenholm, WesterholmBöhlmark, MMK,

2011/07/28

SOM MAN SÅR FÅR MAN SKÖRDA...


Det var en gång, för länge sedan då undertecknad satt i ett bergrum under Johannes brandstation och svarade på 112-samtal från allmänheten - en allmänhet som ville fråga när nattbussen mot Jakobsberg skulle lämna Klarabergsgatan, en allmänhet som undrade var man kunde förnya sitt pass sent en kväll, en allmänhet som undrade var klockan var eller rentav en en allmänhet som kanske behövde hjälp av räddningstjänsten, ambulanssjukvården eller polisen...

Svarade man på 100 samtal så kunde man utan att vara cynisk lätt räkna att ungefär 80-85 av dessa inte vara förenade med att vara larmsamtal - samtal på liv och död, samtal om pågående brottslighet. Efter några år bakom datorskärmen och under sitt headset så utvecklades en förmåga att sucka åt Svensson och Svenssons bild av vad som var ett larmsamtal - där skillnaden mellan en påkörd cyklist eller en påkörd igelkott inte alltid var självklar för den inringande. Men lik förbannat så satt man där när det var allvar, bläddrade i sitt beslutsstöd, det medicinska indexet - skärpt, koncentrerad och med ambitionen att hjälpa, inte att stjälpa.

Under vintern och våren  har det skrivits spaltmil om SOS Alarm och larmoperatörernas oförmåga att ställa rätt diagnoser över telefon, om oviljan att skicka ut ambulanser till de som har behövt och det mest extrema exemplet var Emil i Bagarmossen, ambulansområde A903, som dog för att en sjuksköterska på SOS-centralen i Stockholm åsidosatte sina rutiner och förlitade sig på sitt eget omdöme. Det var ett omdöme som den natten fick förödande konsekvenser för Emil, för Emils familj och nära och kära, för sjuksköterskans kollegor och medarbetare på SOS över hela landet och för den sjuksköterska som förlorat jobbet, lär förlora sin legitimation och nu kommer att ställas inför domstolen åtalad för grovt vållande till annans död...

Själv anser jag att det är naturligt att ett tjänstefel av den här omfattningen faktiskt leder till åtal. Det räcker liksom inte med att HSAN - Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd - och Socialstyrelsen får tycka till om lämpligheten för berörd person att jobba med just det som den berörda personen har valt som yrke. I det här fallet hade det räckt med att följa rutinerna, förstå vad beslutsstödet säger och skicka en ambulans för att med största sannolikhet rädda Emil, eller iallafall ge honom chansen att överleva...

De larmsamtal som ledde till Emils död och hanteringen av desamma av den utpekade sjuksköterskan är faktiskt grovt vållande till annans död - och därmed klampar jag före en rättslig process som kommer att ta spaltmeter efter spaltmeter i anspråk i det framtida mediabruset. Jag tror självfallet inte att sjuksköterskan hade för avsikt att grovt vålla Emils död, men att en överdriven tilltro till den egna förmågan och en drös med förutfattade meningar fick larmoperatören att göra fel efter fel, felbedömning efter felbedömning.

En bra SOS-operatör fattar att inte alltid tro på sin egna förutfattade meningar och sitt eget omdöme. En bra SOS-operatör följer sitt beslutsstöd för att helgardera sig i situationer där man faktiskt aldrig kan chansa - där varje chansning kan få förödande konsekvenser för andra människors hälsa och den egna karriären...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB, Expr

Mina tidigare SOS-inlägg hittar du här

2011/07/27

NÄR DET ACCEPTABLA BLIR OACCEPTABELT...


"Undrar vad Hellsborn har skrivit idag då? Han sätter ord på vår ideologi som ingen annan..."

Täckningen på det mobila bredbandet lämnar en hel i övrigt att önska ute på landsbygden, men när jag nu  har hittat en plats där datorn får kontakt med omvärlden så upptäcker jag att en trygg åttondeplats på den så kallade "Blogtoplist" helt plötsligt hade blivit en nionde plats. En raket i form av SD-toppen i Varberg har av någon obegriplig anledning rusat förbi mig och många andra bloggare.

Erik Hellsborns bloggande i spåren av det som hände i Oslo och Utöya har gått från något bara de närmast sörjande i den islamofobiska gemenskapen har brytt sig om till något som vi andra gärna tittar på medan vi funderar över Sverigedemokratins roll i svensk politik...

Sverigedemokraternas chefsideolog och hjärna - partisekreteraren Björn Söder - kommenterade tragedierna i Norge med "oacceptabelt att använda massmorden i politiskt syfte" på Twitter igår. Jag kan förstå att Björn Söder tycker det eftersom Anders Behring Breiviks syn på islam i stort är densamma som Söders parti haft som hjärtefråga sedan Sverigedemokraterna började putsa upp sin fasad och bli ett parti som alla andra.

När Erik Hellsborn ventilerar på bloggen om att det är mångkulturens och islamisternas fel att galningen i Norge löpte amok så säger han ju egentligen bara det som SD alltid har sagt och stått för. När Björn Söder tycker att det är oacceptalbelt att använda massmorden i politiskt syfte så bör vi komma ihåg vilket parti som tjoade som mest när Taimour Abdulwahab misslyckades med sitt massmördande i Stockholm. Av en händelse som kunde ha blivit lika blodig som Oslo och Utöya så kom det en extra debatt i Riksdagens kammare om just den typ av terror som SD gärna pratar om och använder i politiskt syfte...

Tyvärr, Björn Söder - och tack, Erik Hellsborn som tystats som bloggare av sitt parti när han skriver om sådant som vi alltid har hört från SD. Sverigedemokraterna av idag framstår som ett gäng hycklare som gärna pratar om och använder vissa terrordåd i politiskt syfte men som tycker det är oacceptabelt att lyfta frågor om retorik och värdegrunder när en massmördare på andra sidan gränsen västerut delar både värdegrund och retorik med det parti som heter SD.

Länkar: SvD1, SvD2SvD3, DN,
Bloggar: Klamberg, Laakso, Stenholm, Krassman

2011/07/25

ANDERS BEHRING BREIVIKS LEENDE...


Man kan anklaga mig för mycket, men speciellt lättrörd är jag inte. Innan odjuret som förvandlade tryggheten i Oslo och på Utöya till ett helvete demaskerades inför en hel värld som inte kunde tro sina tårfyllda ögon så var det väldigt länge sedan jag hade blivit berörd till tårar. Men det var en bok som i vintras fick mina barriärer att brista - en bok om ondska, om död, om terror, en bok som heter "Pol Pots leende". Efter att idag ha sett bilderna av Anders Behring Breiviks självgoda och nöjda leende skymtandes genom en bakruta på en norsk polisbil på väg till och från häktningsförhandlingen så är vi där igen - till en punkt i tillvaron då ett leende och ett par nöjda ögon blir själva sinnesbilden av den personifierade ondskan...

Jag mår fysiskt illa av att se Anders Behring Breivik sitta där nöjd med sig själv och med vad han har gjort. En sjuk man förvisso, mycket sjuk och förmodligen bortom räddning - men ändå? Med den nyss födda landsfadern Stoltenbergs tal i Oslos domkyrka under gårdagen både i hörselgången och på näthinnan så är det så att magen vänder sig när man ser massmördarens nuna i bilrutan. Den lyckliga mördaren, den utstuderade ondskan, den leende Anders Behrring Breivik och de mest primitiva formerna av hatande bubblar upp hos mig. Hur skall det då inte kännas för de anhöriga, för de berörda, för alla dessa norrmän som fick se sitt lands oskuld dö i kulregnet på Utöya?

Det går inte att gradera ondska, Anders Behring Breivik är precis lika vedervärdigt ond som den andra leende massmördaren vars hantverk drev mig till tårar. Anders Behring Breivik och Pol Pot, två leende massmördare som inte kunde leva med att det fanns folk som tyckte annorlunda. Idag, leendes i baksätet på en polisbilen, om inte redan innan så gick nog Anders Behring Breivik om Vidkun Quisling som Norges mest hatade man genom tiderna...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2,
Bloggar: PLC, Böhlmark, Stenholm, Andersson, Inslag

TROMBER ÖVER TROUVILLE - URSINNE PÅ UTÖYA


Stranden i Trouville, eftermiddagen den 24 juli 2011. Det skulle vara soligt...

Efter att levt i symbios med den lilla laptopen i mitt knä sedan i fredags kväll så kunde det inte bli mer rätt än att igår bryta banden om så bara för några timmar. En soffa framför en TV - där nynorsk och bokmål dominerade ljudbilden medan de visuella bilderna talade ett universellt språk om död, om hat, om lidande och om outsäglig sorg - skulle bytas mot en sandstrand på Sandhamn...

Vädret skulle bli anständigt, möjligtvis lite blåsigt under dagen och lite molnigt under förmiddagen. Eftermiddagen skulle dock bjuda på solsken och över tjugo grader i luften, perfekt för mig som skulle kliva i land i Sandhamn vid lunchtid. Jag hade läst in mig på den norska vädertjänsten på yr.no, på smhi.se och alla olika tidningars vädersajter - och alla berättade samma sak för mig samma morgon som jag skulle börja bege mig till en ö för lite kontemplation i spåren av det som hade hänt på en annan ö mindre än två dygn tidigare.

Alla meteorologer hade sagt samma sak - lite halvrisigt väder på förmiddagen, bättre efter lunch. Jag litade på det sades, samma dag, bara några timmar innan jag skulle lägga mig på Trouvilles sandstrand som en strandad sjöelefant. På vägen ut så såg de ut att ha rätt, molnen som låg över Stavsnäs när Waxholmsbolagets båt Dalarö tog kurs mot Sandhamn skingrade sig sakta men säkert och vid landstigningen på slutmålet så var himlen nästan lika blå som mitt hjärta.

Visst, det blåste på rätt bra - men någonstans kunde jag väl hitta lä. Om inte annat kunde de medföljande sönerna hitta lä bakom min väl tilltagna kroppshydda. Solen sken, och i tallskogen på Sandön började jag till och med svettas när jag vandrade mot stranden i ett lämmeltåg med brats, med rastande hundägare, med gamla tanter och med barnfamiljer som förmodligen hade läst samma väderleksrapporter som undertecknad...

Framme, upp med filtar och handdukar där det var som mest skydd från en stark pålandsvind. Himlen var blå, vattnet iskallt men i horisonten tornade moln upp sig - moln som meteorologerna inte hade sagt något om. Solen sken, vi njöt av lugnet och jag knappade lite förstrött på mobilen när datorabstinensen blev som värst. Att bada var inte att tänka på, vattnet var för kallt och nere vid strandkanten blev det alltmer uppenbart att de samlade meteorologerna på alla websajter och tidningar hade bestämt sig för att kvadda min och vår dag på stranden i Trouville, Sandön.

De mörka molnen drog in över ön, några regnstänk kändes och en tillvaro med alldeles för lite kläder på en strand där solen och lyckan försvann bakom något som inte skulle finnas där blev till en bisarr upplevelse där hoppet om att det bakom molnen skulle finnas ljus igen försvann för varje badgäst som gav upp innan oss...

Jag såg inte tromben från min position, men jag såg ett oväder som sniffade förbi oss en dag då inget oväder skulle komma till Sandhamn, Sandön och havsbadet vid Trouville. Någon annan såg en tromb ute över vattnet, och den fotograferades förmodligen ungefär samtidigt som jag gav upp. Idag finns bilden i Aftonbladet. Jag förbannade meteorologernas yrkeskunnande, deras förmåga att ljuga mig rakt upp i ansiktet samma morgon som jag stod i valet och kvalet om att fly TV-soffan för lite frisk luft medan jag packade ihop och bestämde mig för att ta en tidigare båt tillbaka till fastlandet, TV-soffan och den där datorn som skrek efter mig.

Tillbaka i Sandhamns pittoreska och charmerande by så försvann molnen, väntan på Dalarö blev en väntan i ett perfekt strandväder. Solen lyste åter över oss från en klarblå himmel, och i fjärran såg vi de mörka molnen dra bort mot Möja och Ljusterö. Det kändes som ett hån, det var jobbigt men jag hade iallafall fått frisk luft och låtit datorn vila i några timmar.

Under några ögonblick satt jag där på kajen och väntade in båten som skulle ta oss hemåt, och tyckte synd om mig själv. Det räckte med att vända blicken mot kiosken och kvällstidningarnas löpsedlar för att snabbt slå tillbaka de patetiska känslorna av självömkan. På en annan ö full av folk, på en annan plats där folk samlats så var inte en misslyckad väderprognos eller en massa moln som inte skulle finnas på himlen något att ens reflektera över.

Regnet föll över Utöya samtidigt som unga människor föll för en galen terrorists kulor. En tillvaro som de oskyldiga offren hade sett fram emot blev inget annat än ett helvete. Hur kunde jag då ha det sällsynt dåliga omdömet att sitta ner på en lastpall och tycka synd om mig själv för några mörka molns skull? Tårarna började rulla nerför mina runda kinder igen, tårar som borde ha tagit slut för länge sedan...

Länk: AB

2011/07/24

SD - PARTIET SOM BLUNDAR NÄR DET PASSAR...


"Det var inte länge sedan du skrev om en opinionsundersökning och sverigedemokratiskt ras. Det får du äta upp nu! När röken har lagt sig efter att en kulturberikare och islamist sprängt halva Oslo i luften så kommer vi att se helt andra siffror. Nordborna har sedan länge tröttnat på parasiter som tackar för vår/er gästfrihet genom att spränga oss i luften. Nu blandades självmordssbombarens blod kanske med sina norska offers blod. Låt det bli den enda blandningen av blod mellan rena och smutsiga. Amen" - signatur "Patriot People" 110722.

"Jag tycker synd om norrmännen, men det är precis så det blir när massinvandringen inte stoppas. Vi har tröttnat på feta kärringar i slöja och smutsiga gubbar med skägg som dreglar efter våra tjejer! Fattar ni inte att vi har tröttnat på skiten!!! Idag visar islamisterna i Oslo vad som kommer att hända i Stockholm eller Malmö om vi inte säger ifrån! Sverige behöver SD, Norge framskrittspartiet. Idag började vi ta tillbaka Norden från inkräktarna!" - signatur anonym 110722

"Fy fan vad skönt! Synd om de som dog av bomben naturligtvis. Men i en kamp krävs offer. De som dog när islamisterna visade sitt hat på riktigt i den norska huvudstaden var offer för en framtid för oss andra. Nu blir det mycket lättare att tysta dig och alla andra som inte fattar att multikulti dödar nordborna sakta och säkert. Kan du hålla käft framöver? Du kommer bara verka fånig om du fortsätter försvara massinvandrarna i framtiden! Folket kommer att lyssna på Jimmie, inte på dig eller någon annan fjant som blundar för det som alla andra ser!" - signatur anonym 110722

Det var tre kommentarer som jag fick i min inkorg i samband med ett blogginlägg som jag publicerade direkt efter bomben i Oslo - ett blogginlägg där faktiskt även jag var övertygad om att det var Gaddaffis hämnd eller talibanernas vedergällning för norska militära insatser i deras länder. Men där jag valde att se enskilda extremister som ansvariga så ramlade det ner tjugosex kommentarer som jag saxade bort bara för att de tangerade åtalspunkten "Hets mot folkgrupp". De tre jag publicerar ovan är förrutom rättstavade - de stavar så uselt de där SD-sympatisörerna - också saxade på det värsta hatet...

Jag tycker naturligtvis inte att det är Jimmie Åkessons fel att det som hände i Norge hände, eller att det är Björn Söder som ligger bakom Anders Behring Breiviks terrorattentat. Sverigedemokraterna har ingenting med sprängningen att göra, inte heller med avrättandet av Arbeiderpartiets framtid på Utöya.

Men det är rätt talande att alla de där kommentarerna om de vidriga islamisterna, om de fruktansvärda kulturberikarna som jag och alla andra landsförrädare gärna ser våldta våra svenska kvinnor, bränna ner polisstationer och råna svenska åldringar tystnade i samma ögonblick media gick ut med bilden av gärningsmannen. När det framkom att han var lång, blond och typisk norsk till utseendet så tystnade SD-sympatisörerna abrupt. Sedan det framkom att mannen bakom bomben och skjutandet på Utöya inte hette Mohammed eller Ibrahim, utan Anders Behring Breivik så hördes inget mer som faktiskt innebar att alla som delade terrorist-Mohammeds eller terrorist-Ibrahims religion var precis lika skyldiga som gärningsmannen.

Jag tycker naturligtvis att vore absurt ifall vi lade skulden på Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson eller Björn Söder för det Anders Behring Breivik har gjort - ett brott mot demokratin, mot friheten, mot mänskligheten, mot Arbeiderpartiet och mot Norge. Det är däremot inte alls absurt att ställa frågan i vilken mån Sverigedemokraternas, Jimmie Åkessons och Björn Söders retorik och ideologi inte ligger bakom fenomenet att skuldbelägga och demonisera ett helt folk för det som enskilda gör, gärna dra fram religionen och ursprunget när det passar SD:s politiska agenda - för att sedan gnälla ömkligt när det framkommer att den norska massmördarens egen värderingsgrund låg väldigt nära den bild av islam som SD har målat upp med grova penseldrag...

"Det var inte länge sedan du skrev om en opinionsundersökning och sverigedemokratiskt ras. Det får du äta upp nu! När röken har lagt sig efter att en kulturberikare och islamist sprängt halva Oslo i luften så kommer vi att se helt andra siffror" skrev den patriotiska kommentatorn i den översta kommentaren. När röken har lagt sig, när kyrkklockorna har slutat ringa och när chockvågorna efter Anders Behring Breiviks terrorattentat börjar lägga sig så kommer vi att få se helt andra siffror i opinionsundersökningarna.

Det är därför SD-folket är ännu mer prinsessor på ärten än de har varit tidigare i detta nu - där riksdagsmän skriker "Vet hut!" åt folk på Twitter eller där det helt plötsligt blev väldigt viktigt att inte prata om gärningsmannens ursprung eller motiv. De vet att deras retorik inte längre är trovärdig, där det kollektiva skuldbeläggandet aldrig mer kommer att fungera på det sätt de vill - och på det sätt som Sverigedemokraterna har byggt hela sin existens. Den största och värsta terroristen i vår del av världen var blond, ljus i hyn och heter Anders. Inte riktigt vad Jimmie Åkesson eller Björn Söder hade tänkt sig...

Avslutar med ett avslöjande tweet från Åkessons pressekreterare Linus Bylund - "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!" Avfölja betyder inget våldsamt, utan att Bylund inte längre tänker läsa den personens mikrobloggar på Twitter - inget annat, tror jag.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar: Krassman, Westerholm, Andersson, Stenholm, Västros, Böhlmark, DHE, Cornucopia, Jönsson

2011/07/23

STENHOLM GÄSTBLOGGAR: "JAG SER EN RÖDBLÅ REGNBÅGE PÅ HIMLEN IKVÄLL"


"Aldrig trodde väl jag att jag skulle sitta och skriva på en moderatblogg. Att jag idag upplåts plats på själva Tokmoderatens blogg är ändå inte konstigt. Nej, det är alldeles naturligt egentligen och av samma orsak är han att återfinna min blogg idag.

Idag förenas vi båda om en övertygelse och våra bloggar blir till mötesplatser för min och Antonssons gemensamma syn på vårt samhälles uppbyggnad. De blir till vapen mot alla de krafter som vill angripa vår demokrati och det öppna samhälle som både jag och han ovillkorligen står upp för. Min blogg är idag Antonssons och hans är min.

Vi må strida i sakpolitik, om ideologiska skillnader med både ironi och hårda ord för att emellanåt gå våra duster i den politiska boxningsringen. Men det finns också tillfällen då vi måste plocka av oss handskarna,sätta oss vid sidan av ringen och förenas kring hot större än vad vi själva är gentemot varandra. De avskyvärda handlingarna i Norge och vad det hotet faktiskt innebär är ett sådant tillfälle inte minst.

84 döda ungdomar flöt i vattnet, låg på klippor och på strandbankarna på ön Utöya. Många skadades och även de som fysiskt klarade sig undan kommer bära med sig psykiska bördor livet ut. Det bestialiska övergreppet på dessa unga människor som var där i kraft av sitt politiska intresse är svårt att ta in. Ett sommarläger för unga socialdemokrater i Norge förvandlades till en avrättningsplats av krafter som drivs av samhällshat och högerextremism.

Idag finns inga partifärger, idag finns inga vinnare på det politiska planet, bara förlorare. Idag är det sorg i allas våra hjärtan och tårarna har fallit många gånger det senaste dygnet. Vi ska ta oss tid att sörja, visa solidaritet och låta tankarna gå till de allra värst drabbade.

I Sverige finns dessa krafter och i olika uttrycksformer. Vi har högerextrema organisationer med motbjudande åsikter, tokradikala vänsterkonstellationer och enskilda personer som agerar på den bruna och mörka sidan i det politiska landskapet. Vi har vänsterpartisten Simon Fors från Pajala som på Twitter basunerar ut sitt hat mot moderater, borgerliga ledarskribenter och oliktänkande. Vi har twittrande Sverigedemokrater som försöker befläcka andra utan skuld. Vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag med rötter i en högerextrem organisation. I Sverige finns de mörka krafterna också.

Det som nu hänt i Norge går självfallet inte att förminskas eller jämföras med ovanstående. Men vi ska alla vara väl medvetna om att det handlar i grund och botten om samma unkna människosyn och tron på att vi människor har ett olikt värde. Det handlar om att man sätter sig över de politiska och samhälleliga grundstenarna som gör oss till det demokratiska och öppna land vi är. Det kommer vare sig jag eller Fredrik Antonsson kunna acceptera, den kampen kommer vi ta alla dagar i veckan.

Morgondagen kommer och med den ett uppdrag och ett fortsatt arbete som jag sida vid sida med Antonsson, partivänner, moderater och andra demokratiskt uppbyggda partier och dess medlemmar kommer stå upp för. Det handlar om vårt samhälle där vår syn inte är avhängd av vår politiska tillhörighet. Där vi röda, blåa eller gröna sätter försvaret för det demokratiskt öppna samhället allra, allra högst upp på dagordningen. Vi viker inte en tum!

Därför skriver Fredrik Antonsson på min blogg idag och jag på hans. Därför är den moderata bloggkollegan Thomas Böhlmark idag på Sveavägen 68 och deltar i manifesterandet där. Därför kramade jag gråtande människor på Stora torg i Halmstad idag. Därför skriver och handlar nu moderater, socialdemokrateter och många andra i gemensam sak. Vi tänker inte vika ner oss för högerextrema krafter som vill oss och vårt samhälle ont. Vi är samlade och vi är starka, demokratin och det öppna samhället kommer vi gemensamt försvara, var så säkra.

Stort tack till Fredrik Antonsson för gott samarbete och jag vet att vi i detta även fortsättningsvis kommer finna stort stöd hos varandra. Tack ni som läst och tagit er tid att en dag som denna läsa en Toksosses gästinlägg hos en Tokmoderat."

Sebastian Stenholm, bloggar på (S)ebastians tankar

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Moberg, Ardin, Bjereld, Graaf, Annarkia,

FÖR BRÖDRAFOLKENS VÄL - EFTERTANKENS TID


Klockan är 15:26 när detta inlägg publiceras, ett dygn har gått sedan bomben i Oslo briserade rakt i det demokratiska Norges ansikte med död, förödelse och kaos som effekt. Det har varit ett dygn av tårar och frustration - en kort tid som framför TV:n har upplevts vara så mycket längre än de där tjugofyra timmarna som är ett dygn.

Det som började med en bomb skickade chockvågor genom våra samhällen, men allra mest i Norge av skäl som ingen behöver fundera omkring. Jag var också övertygad om den fundamentalistiska terrorismen till en början, förtvivlad över att ett antal galenpannor i en gud eller en profets namn dödar otrogna oskyldiga medmänniskor och därmed drar med sig alla andra som råkar tro på samma gud och lyssna till samma profet i den kollektiva skulden. Jag skrev ett inlägg på den här bloggen, och som ett brev på posten dök dom upp - de där som klandrar hela folkgrupper för vad enskilda människor tar för sig - de som stolt kallar sig Sverigedemokrater...

Efter 18 minuter kom den första kommentaren - "Tacken för fri invandring och det är bara början" och den gick ju att publicera trots allt. Fler kommentarer dök, tangerandes åtalspunkten Hets mot folkgrupp och jag censurerade hej vilt medan magen ville vända sig. Nästan två timmar senare, ungefär samtidigt som den falska polismannen närmade sig de norska ungsossarnas läger på Utöya kom nästa publiceringsbara kommentar - "Det känns verkligen tryggt att veta att Tokmoderaten och alla ledande Moderater vet vad Islam står för. Då kan "Det sovande folket" fortsätta sin törnrosasömn, alternativt titta på friidrotten på SVT. God natt!"

I klipplådan hade jag då samlat på mig 23 mer eller mindre smutsiga kommentarer som jag inte vill återge, som alla andas samma budskap om att så här går det när vi blandar muslimer med västerlänningar. Lite senare går en blond, urnorsk man med en tydlig politisk agenda bärsärkagång på Utöya, blaand ungdomar som inte delade hans åsikter om ett rent Norge. I samma sekund som det i media började bubbla upp antydningar om att gärningsmannen på Utöya - som också misstänktes för bomben i Oslo - var allt än islamist, utan själva sinnesbilden av en norrman - så slutade webb-pöbelns kommentarer att ramla ner i granskningslådan...

Det har varit 24 timmar då jag inte har haft orken att politisera det som hände i Norge, och jag tänker inte göra mer än att lämna några lösa trådar för läsaren att knyta ihop helt själv. Alla vet hur SD-folket twittrade "äntligen" när Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i julhandelns Stockholm, alla vet hur SD-retoriken brukar låta när den typen av extrem terror som är SD:s växtnäring slår till. Alla vet hur SD-folket brukar låta och lät tills dess Anders Behring Breivik kom ut som gärningsman.

Jag läste en mycket träffande Facebook-uppdatering tidigare idag, en uppdatering som säger så mycket mer än bara de ord som bildar meningarna - "Nu skriver alla SD-bloggar om hur viktigt det är att inte skuldbelägga grupper för vad enskilda individer gjort, samtidigt som de klagar på att man lagt ut namn, bild och etnicitet på förövaren... Dessa insikter borde ju rimligen få dem att lägga ner partiet."

Det Anders Behring Breivik gjorde igår borde rimligtvis få vårt senaste riksdagsparti att fundera över sin retorik, över vad som är grunden för partiet. Det finns nämligen så mycket, mycket mer än bara religiösa tokskallar att vara rädda för i de samhällen vi försöker bygga - samhällen som håller ihop och stärks i kriser och av katastrofer, samhällen som inte söndras av rädslan för det främmande och ondsinta...

Länkar: Expr1, Expr2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Scaber Nestor, MMK, Tolgfors,

FÖR BRÖDRAFOLKENS VÄL - TRAGEDIN VÄXER...


Det som igår var ofattbara siffror om slakten på Uyöya, om 10, 11 kanske 12 ihjälskjutna ute på ön blev en mardröm när jag vaknade - 10, 11, 12 hade blivit 81, 82, 83, 84 eller fler döda. Folk har skjutits ihjäl för att de var unga politiskt aktiva i ett parti som Quislings neo-alter ego inte kunde förlika sig med att gå sida vid sida med...

Jag sörjer denna morgon ännu mer med Norge, chocken börjar sjunka in. Jag sörjer denna morgon med alla onödiga offer - politiska offer - med deras anhöriga, med det norska folket och med landets Arbeiderparti och dess ungdomsförbund. Tårarna rinner medan jag försöker förstå det overkliga som har hänt hos vårt brödrafolk i väster.

Dagar som denna måste man glömma allt politiskt käbbel, enas kring det viktigaste för oss - att hålla vår demokrati under armarna. Den norska demokratin är under attack från extremister som inte vill se en demokrati som fungerar, vår svenska demokrati framstår precis lika utsatt ifall någon skulle vilja slå till mot ett politiskt parti, ett ungdomsförbund eller vårt system. Där Norge och Arbeiderpartiet nu försöker bearbeta hemskheterna står vi svenskar, alla demokrater i Sverige bakom vårt brödrafolk och försöker att förstå det som inte går att förstå...

Den viktigaste slutsatsen är att ta kampen mot all form av extremism, oavsett hur den formerar sig. Enstaka galningar, rörelser eller partier som vill fylla sina politiska motståndare med bly. Demokratin måste stå upp för allas rätt att tycka till politiskt, uppmuntra det politiska engagemanget hos de som skall föra vårt demokratiska arv vidare - oavsett om det är en ung norsk sosse, en nyutrsprungen svensk liberal eller en finsk pånyttfödd miljöpartist.

Idag sörjer vi med Norge - för frihetens, för demokratins skull. Idag står vi sida vid sida med vårt norska brödrafolk. För brödrafolkens väl!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Röda Berget, Krassman, Westerholm, Edgelius, Böhlmark

2011/07/22

FÖR BRÖDRAFOLKETS VÄL - SIDA VID SIDA


Mörkret har sänkt sig över Stockholm, och är på väg att sänka sig även över Oslo och Utöya. Spekulationerna går varma om vem eller vilka som denna dag vände upp och ner på vårt västra grannland, en ensam galning, ett gäng inhemska galningar eller några utomstående galningar. Oavsett vem eller vilka som ligger bakom bombdådet och mördandet så är det en tragedi  för vårt broderfolk, och när jag nu sitter och tittar på Stoltenberg med justitieministern direkt på TV:n så vill jag trots allt omfamna bröderna och systrarna för att trösta och känna med er...

Den här kvällen när åskan drar in från öster över Sverige så vill jag ligga sked med Ola Norrman och krama om vårt broderfolk - trots sveket 1905, när norrmännen lämnade oss åt vårt öde, Jag vill syssla med krishantering och tröstande trots att vi svenskar stört oss i åratal på Petter Northugs dumdryga beteende mot våra - oftast - underlägsna skidåkare. Trots att norrmännens amatörer i ishockey förnedrade våra påstådda proffs i VM för några månaden sedan så vill jag gå fram till TV:n och ge Stoltenberg en puss på kinden när han pratar om Utöya i direktsändning.

En kväll som denna kan vi svenskar blunda för att Norge valde bort JAS 39 Gripen för ett dyrare amerikanskt plan och göra allt för att hjälpa ett broderfolk som valde fel då men som en kväll som denna tycks ha valt en statsminister som klippt och skuren för sitt jobb. Detta trots att han är sosse, den där Stoltenberg.

Vi svenskar älskar vårt grannland trots att en Svensson får tömma krediten på kortet för att käka på McDonalds, vi älskar vårt Broderfolk trots att vi ibland kan verka avundsjuka eller hatiska mot grannlandets framgångssaga på senare år. Det är kvällar som denna slutklämmen i vår svenska nationalsång känns så rätt som den bara kan kännas - "ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden". I kväll, imorgon och kanske för lång tid framåt är vi inte svenskar, danskar, finnar, islänningar eller norrmän - vi är nordbor som håller ihop som vi kanske inte har gjort på rätt sätt genom historien...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Bloggar: Kent, Högberg, Johansson, Andersson, Stenholm

"FÖR BRÖDRAFOLKENS VÄL!"


Där satt man på stranden strax utanför Sveriges huvudstad, samma huvudstad som för lite mer än sju månader sedan var i chock efter den vedervärdiga mannen från Tranås synnerligen misslyckade självmordsattentat - ett attentat som bara tog livet av gärningsmannen själv. Den vederärdiga mannen från Tranås hette Taimour Abdulwahab innan en rörbomb på magen gjorde honom till en martyr i sina egna och de mest skruvade islamisternas ögon...

Med mobilen i handen såg jag nyhetsflödet på Facebook, på Twitter och på tidningarnas mobila sidor. Det handlade om ett bombdåd i Oslo, av en mer framgångsrik bombare än Abdulwahab. Stranden strax utanför Stockholm var som paradiset, solen sken från en klarblå himmel, vattnet var lagom varmt till och med för en badkruka som mig och inget kunde egentligen vara bättre - om det inte samtidigt var så att Oslo var ett helvete samtidigt som Stockholm var ett paradis.

Ett bombattentat mot vårt grannland, mot den norska nationen och det norska folket, mot den norska regeringen och den norska demokratin och trots att jag ibland driver rätt friskt med lillebror på andra sidan den värmländska skogarna och på regnsidan av fjället så mår jag illa. Inget land förtjänar terrorister som spränger sig själva, bilar och oskyldiga människor i luften på grunder så vaga att bara en psykotisk fanatiker kan hitta ett motiv.

Norge är i chock, vi svenskar delar chocken över grannlandets tragedi. Det har talats om attentat mot Danmark i spåren av Jyllandspostens teckningar, det har talats om och utförts klantiga försök till attentat i Sverige i spåren av Lars Viilks undermåliga konstverk. Det har talats om terrordåd mot våra nordiska länder för att vi ställer upp i Afghanistan. Det har varit mycket talande om terror, men jag trodde att vi skulle få se rökplymer över Köpenhamn eller Stockholm efter "lyckade" attacker mot oss otrogna. Inte över Oslo, inte först i Norges huvudstad.

Terrorismen av idag kom till Sverige först med Taimour Abdulwahab, men det var i Norge de lyckades att förändra vår tillvaro med en bomb mot regeringskansliet. Hotbilden förändrades med en tydlig "bang" som krossade fönster på flera hundra meters avstånd från skräckens epicentrum - i Oslo, idag. Norge, Sverige och Norden är ingen skyddad verkstad som är den otrygga arbetsplatsen Jorden. Idag blev vi varse det mer tydligt än någonsin, idag lider vi med Norge, imorgon lider vi med någon annan. Ta hand om broderfolk, vi står vid er sida - nu och för alltid...

Utrikesminister Bildt erbjuder svenskt stöd. Bra! Det är nu det gäller, det som gällde innan unionsupplösningen - "För Brödrafolkens väl!"

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Troberg, Lundbäck, Högberg, Moberg, Cornucopia, Wiseman, CIng, Ledarbloggen

FREDRIKS FREDAGS-FILOSOFERANDE, DEL 4 VIDRIGA MÄNNISKOR OCH FORS


En människa som jag anser vara ett helgon kan av andra uppfattas som satan själv. Det handlar om med vilka ögon man ser på världen vi lever i...

Jag tycker att Margaret Thatcher är en god människa, Simon Fors - förtroendevald Vänsterpartist och känd Twittrare - tycker att Thatcher är den vidrigaste levande människan i hela den värld som vi lever i. Naturligtvis får Simon Fors tycka precis vad han vill, men själv förundras jag över att en kvinna som blev den första kvinnliga premiärministern i Storbritannien i demokratiska val, som i lika demokratiska val blev omvald av sina väljare och som aldrig har beordrat något massmord på sina medmänniskor kan anses vara vidrigast.

I min värld är Thatcher en underbar kvinna, en kvinna som har en egen helgdag tillägnad sig på den ö-grupp som hon befriade från diktatur, från tyranni, från ockupation. Den tionde januari varje år firar folket på Falklandsöarna "Thatcher Day" för att minnas hennes insats för deras frihet. Det var den tionde januari 1983 som Thatcher första gången besökte det folk som har hennes och de brittiska soldaternas insatser att tacka för sin frihet. Men i Pajala sitter Simon Fors, förtroendevald vänsterpartist och klassar Thatcher som den vidrigaste av oss som är vid liv...

Själv tycker jag att Ratko Mladic, nyss infångad serbisk före detta general och massmördare är vidrig. Mladics kompis Radovan Karadzic lever också, tillsammans med Mladic i Haag och i Krigsförbrytartribunalens celler. Karadzic är också vidrig. Båda två användel våldet som maktmedel mot folk som tyckte annorlunda, trodde på en annan gud eller bara råkade vara av ett annat folkslag än just serber. Men hemma hos förtroendevalda Fors i Pajala - där är Thatcher vidrigast.

Moammar Gaddaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien, Omar al-Bashir i Sudan - tre tyranner i arabvärlden som Thatcher enligt den twittrande vänsterpartisten i Pajala slår i vidrighet. Robert Mugabe i Zimbabwe, Teodoro Obiang Nguema i Ekvatorialguinea och Isias Afwerki i Eritrea, tre despoter i de mörkaste av de mörka diktaturerna i Afrika, alla tre är mindre vidriga än Margaret Thatcher om Simon Fors omdöme ger oss sanningen...

Kim Jong-Il - Fors partikamrat i Pyongyang, Nordkorea - och hela den charmerande militärjuntan i Burma, vidriga i mina ögon men i Fors ögon är gamla tant Thatcher ändå vidrigast. Alexandr Lukashenko i Vitryssland i vår omedelbara närhet, Mullah Omar i närheten av våra svenska soldater i Afghaninstan - hur vidrig måste inte Thatcher vara för att vara vidrigare än dessa vidrigheter till människor.

Jag har bara skrapat på ytan, lyft fram de värsta exemplen på den politiska arenan - sedan finns det folk i de kriminella kretsarna som rimligtvis borde kunna vara med i matchen om den vidrigaste levande människan. Men det är Margaret Thatcher som är vidrigast av oss alla, för det har Simon Fors berättat på Twitter...

Simon Fors sitter kvar på sin position uppe i Pajalas kommunfullmäktige och i Norrbottens landstingsfullmäktige som förtroendevald för sitt Vänsterparti. Simon Fors sitter kvar där trots att han är polisanmäld av SvD:s jurister efter att ha kläckt ur sig att "varje tänkande människa förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?" - en ledarskribent på en tidning med kopplingar till ett parti vars sympatisörer bör fyllas med bly enligt samma Fors.

Vänsterpartiets undfallenhet i denna cirkus är slående, och unikt för svenskt politik. För vad hade hänt om det var en förtroendevald Sverigedemokrat som hade skrivit att Katrine Kielos borde avrättas på Twitter eller Facebook? Eller om det hade varit en ung moderat som på de sociala mederna tyckte att alla vänsterpartister skulle slås ihjäl med en golfklubba? I det  första fallet hade Björn Söder sparkat iväg sin omdömeslösa partivän i omloppsbana runt vår planet, eftersom det sätter en bild av Sverigedemokraterna som man inte vill att folk skall se. I det andra fallet hade en framtida politisk karriär varit dödfödd, och allt som hade återstått var att starta en bisarr blogg som kan raljera över de politiska motståndarna på ett nästan åtalbart sätt...

Men Vänsterpartiet bryr sig uppenbarligen inte, Simon Fors åtnjuter förtroende från sina kamrater och kan sitat kvar som förtroendevald för sitt parti. Simon Fors kan till och med fortsätta twittra på ett sätt som skulle kunna vara befriande ärligt om det inte var så att han var ett av Vänsterpartiets toppnamn i Norrbotten. Det spelar liksom ingen roll vad Simon Fors skriver eller säger - han klarar sig ändå.

I Vänsterpartiets partistruktur så gör det liksom ingenting att en av deras företrädare skriver "En försäkringsläkare är läkare på samma sätt som Josef Mengele var det" eller "Och om någon undrar så hatar jag fortfarande mänsklighetens förtryckare. Exempelvis Moderata samlingspartiet" istället för att fundera över en ursäkt till de som upplever sig hotade eller kränkta. Någonstans känner Simon Fors stödet i ryggen när han klassar en folkvald premiärminister som Thatcher som vidrigare än alla våldsamma diktatorer tillsammans. Fors har stöd av ett parti som inte bryr sig, och ännu värre även av de som kallar sig demokrater...

"Träffade en socialdemokratisk politiker på byn idag. Hans ord till mig: 'Stå på dig, Simon. Låt dem inte tysta dig!' <3". Jag tror att Simon är lite för ärlig för sitt bästa när han twittrar, och på grund av den ärligheten så bör nog även SAP i Pajala fundera på vad och vem man stöttar på bygatan i Pajala. Kan herrar nätrötter Stenholm, Westerholm, Johansson och Högberg försöka förklara hur en socialdemokratisk politiker och partikamrat i obygden väljer att stå upp för en retoriker som Fors, med önskemålet om att ingen skall tysta en hatisk kommunist...?

2011/07/21

JAG MÖTTE ANNIE, JAG MÖTTE ANNIE...


"Det var en dag och jag var fyrtio år,
jag trodde mer på det onda än det som var gott.
Jag var fyrtio år och det fanns hemska typer på min skärm,
svarta antagonister, kalla kommunister, socialdemokrater och muppar
och politikens osynliga lag. Mörkret var mycket mörkt,
och ensam och rädd var jag...
Tycker ingen om mig?
Ingen tycker om mig...

Då kom hon som ett ljus ur mörkret
hon slickade min kind och sa "hos mig är du trygg och varm,
jag ska värma ditt hjärta, jag tycker om dig"
och i hennes ögon tindrade kärleken

Jag mötte Annie, jag mötte Annie och jag såg att godhet fanns,
hoppets stjärna lyste klart ovan hennes ludna skalp.
Jag mötte Annie, jag mötte Annie, hon viskade till mig sitt Voff...
Vi gick hand i hand och i mitt hjärta kändes trångt
Om man är liten och svag  - väljarna gråter...
och blir slagen med slag  - när kärnväljarna dör...
ingenting man begriper - men hjärtat det skriker Varför?
Om man är liten och svag - åh Alliansen snyftar... 
varje natt varje dag - bland mörka moln. 
Av allt ont blir man blå inuti utanpå, varför finns vi?

Men hemskhet kan vända,
och maskroser vändor sina knoppar att växa neråt i opinionen.
När pressdrevet glufsar mot Alliansen ,
då lufsar hon till oss . mig och dig, med all sin kärlek...

Jag mötte Annie, jag mötte Annie, älskling du kan rycka upp en ros!
Du pussar mina ledsna tårar med din mjuka nos.
Jag mötte Annie, jag mötte Annie - hon gör mig så varm och glad.
Tillsammans går vi hand i hand på politikens promenad..."

Apropå nyheten att Centern förtjänstfullt har lyft fram tre namn som sin nya Maud tyckte jag att det passade sig att slänga fram en milt omarbetad version av Ainbusk Singers gamla plågsamma hitlåt om hunden Lassie. Med ovanstående text markerar jag tydligt vem som jag vill se som ledare för våra alliansbröder och allianssystrar i Centerpartiet.

Centerns framtid ligger i förnyelse, på samma sätt som man nu förnyar sig när det kommer till att välja partiledare bland tre kandidater och inte få en att välja bland - som ett annat folkrörelseparti hade som interndemokratisk norm under våren. Centerns förnyelse ligger i att välja en förnyare som på allvar kan utmana de partier som man slåss om väljare med - ingen Hatt kommer att slå en Fridolin, ingen Jonnson kommer att framstå som mer framåt än en Romson... men Annie kan, tror jag.

Annie är frälsaren för ett parti som skriker efter frälsning och hallelujah-ögonblick efter en lång tid av lidande i skymundan. Som alliansvän vill jag se ett starkt Centerparti - faktiskt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB, AB ledare, Expr1, Expr2
Bloggar: Böhlmark, DHE, PLC, Ankersjö, Westerholm, Högberg

JUHOLT, ARBETAREN & SKITJOBBAREN...


I samma byggnad, vid Kungsbron i Centrala Stockholm, huserar både Aftonbladets och Svenska Dagbladets redaktioner. Där sitter de tillsammans - bland annat med sina ledarredaktioner. Det är en byggnad som rymmer stora skillnader i hur man ser på Sverige, ett hus där det ideologiska avståndet är betydligt större än det fysiska avståndet till varandra på några 10-tals meter uppåt eller neråt, åt höger eller vänster...

Igår satt man på SvD:s ledarredaktion och raljerade över Håkan Juholts förmodade utspel om att med statliga medel rädda OnOff, något som man mycket väl skulle kunna få höra av mannen som gett populismen ett ansikte med mustasch, med buskiga ögonbryn och ett leende som skulle kunna få Victor Muller att tappa ansiktet. Anledningen till att SvD insinuerar att populisten snart kommer hem från Rhodos med nya utspel grundar sig naturligtvis i den bild av kampen för SAAB:s överlevnad som socialdemokratin försöker måla. En inte alltför vacker tavla om att regeringen gör allt mellan himmel och jord för att sänka SAAB, Victor Muller och den eviga framgångssagan i Trollhättan.

Idag har Katrine Kielos lyckats formulera en ledare som är väldigt välskriven om att Juholt minsann inte vill köpa OnOff, om frågeställningar kring smurfar och nazism, Noaks ark på Ararat och Carl Philips liv som groda. Kielos gör sitt jobb och försvarar "sin" ledare - men det behövs liksom inte. Vi vet redan att en säljare på OnOff i Rörelsens ögon utnyttjas av riskkapitalister och har ett skitjobb medan den nuförtiden gravt understimulerade och dammsamlande fabriksarbetaren på SAAB har ett närmast heligt uppdrag i att hålla arbetarklassen vid liv ett tag till...

Till skillnad mot sin företrädare, Mona, så har aldrig Håkan Juholt sagt rakt ut att staten borde gå in och köpa SAAB. Juholt lindar in sina ord lite mer än så - "Vi socialdemokrater är som alltid redo att bidra till insatser och investeringar som ökar framtidsmöjligheterna för svensk fordonsindustri., men vi är i opposition.". "-Vi socialdemokrater är som alltid redo att bidra till insatser och investeringar som ökar framtidsmöjligheterna för svensk fordonsindustri. Den hårda kritiken från IF Metall ger skäl för regeringen att ompröva sin passiva hållning till fordonsindustrins förutsättningar." - samma början, men olika slutklämmar.

Andemeningen är dock densamma - det är landets skattebetalare som skall pumpa in pengar i ett företag som inte har tillverkat en bil på månader, vars karismatiska chef får åka på tiggarresa till Kina för att kunna betala ut lönerna, som aldrig någonsin med något plågsamt kort undantag har presterat siffror i sitt bokslut med ett plustecken framför. Eller skall man läsa Juholts text bokstavligt och tro att det är "vi socialdemokrater" som skall bidra med insatser och investeringar - eller är "vi socialdemokrater" och de svenska skattebetalarna en och samma sörja av människor i Juholts tankevärld. 

Jag tror inte Juholt vill att sosseriet skall köpa SAAB, eller ens att den med sossarna i symbios levande staten skall göra ut på inköpsresa till Trollhättan - men jag är övertygad om att Juholt vill pumpa in pengar i en bilfabrik som faktiskt aldrig har haft några större framgångar, om man bortser från att privatpersonen Juholt är inne på sin fjärde SAAB-bil...

Jag tror inte heller att Juholt har en tanke på att köpa OnOff, eller ens pumpa in pengar i hemelektronikkedjan. Faktiskt. Det är ju skillnad på fabriksarbetarna, och de säljare på OnOff som enligt sossarnas förstanamn i huvudstaden bara har "skitjobb". Fabriksarbetarna tillverkar, eller tillverkade bilar, som ingen vill köpa. Säljarna på OnOff säljer, eller har sålt, grejer som andra har tillverkat till alldeles för små vinstmarginaler.

Skillnaden är också att OnOff har hittat en Expert som är villig att köpa en stor del av deras varuhus, och hela lagret. SAAB hittade Victor Muller som förvisso är en expert på att skönmåla och tigga pengar av kineser, men inte så mycket mer än det. SAAB har fått pengar i förskott på en herrans massa bilar som man skall tillverka och skicka till sina borgenärer i Kina. Den dagen SAAB börjar tillverka bilar igen - om den dagen kommer - så tillverkar man bilar utan att tjäna pengar, bilar man redan har fått betalt för i förskott för att betala lönerna till fabriksarbetarna i Trollhättan som snart inte behöver gå till jobbet.

Muller köper sig tid mest hela tiden, men till och med ett ekonomiskt missfoster som undertecknad fattar att det inte håller i längden. Snart skall SAAB-folket ha lön igen, av vem skall Muller tigga då? Vem skall köpa bilar som inte tillverkas och betala i förskott? När kommer raset? Och varför vill Håkan Juholt att du och jag med våra skattepengar skall rädda något  som de flesta anser är bortom räddning? Varför är det i Juholts värld bara värt att rädda bilbyggare men inte skitarbetare...?

Skillnaden mellan SAAB och OnOff är att det senare faktiskt har kraften att leva vidare, i en ny kostym, med nya ägare och kanske en ljus framtid. SAAB har Victor Muller och ett mörker som inte vill lätta...

Länkar: AB idag, SvD igår
Bloggar: Kent, Moberg

2011/07/20

NYHETSTORKA OCH GRÅTANDE PARTILEDARE...


Nyhetstorkan i Sverige är nästan lika plågsam som den verkliga torkan på Afrikas Horn. Men där barn, kvinnor och män i Somalia, Etiopien, Djibouti och några andra länder lider alla helvetets kval i en mat- och regnlös mardrömstillvaro så är det inte alla svenskar som lider - här är det bara de som är beroende av kvällstidningarna som plågas.

Aftonbladet lyfter nyheter om hundar som blir tokiga av fästingmedel och att man har hittat landets äldsta snöre, Expressen kontrar med att Magnus Härenstam är matt i pälsen efter en blodpropp i benet och att dansbandet Perikles har kört i diket med  sin turnébuss och tvingas ställa in sin spelning på Liseberg. Men mitt i all torka så har Expressen trots allt hittat ett russin i den mögliga kakan att leva på tills dess nyhetstorkan är över...

"Filmen som fick Juholt att gråta" är rubriken på ett inlägg som handlar om en Juholtsk intervju i Svensk Damtidning - kvällstidningarnas senaste hovleverantör av politiska nyheter. Håkan Juholt satt och bölade när han gick på bio med sina söner, och det var bara Juholt som grät. Det var inte Titanic eller någon annan tårdrypande rulle som fick Håkan att i ensamt majestät brista ut i gråt - det var inte ens "Håkan Bråkan och Josef".

Nej, Håkan Juholt grät till "Tsatsiki, morsan och polisen" - och där hittade vi beröringspunkten mellan mig och Juholt. Jag har också gråtit till den filmen, men av helt andra skäl än Juholt. Jag lipade för att jag såg Alexandra Rapaport, kvinnan jag ville ha efter att ha stött ihop med henne på SöS-akuten när hon förkovrade sig för att kunna spela sin roll i TV-såpan "OP7" på Kanal 5. Rapaport var underbar, utseendemässigt - och spännande, som person...

Juholt bölade för att han fick se en unge som plötsligt blev lycklig. Kanske fick ungen nya glasögon, kanske lyckades ungens familj bryta med barnfattigdomen genom några nya bidrag eller kanske, kanske fick ungen följa med på Unga Örn-läger på Slandön. Juholt grät av helt andra skäl än mig, och förmodligen kan man genom informationen från Svensk Damtidning dra slutsatsen att Juholt är moraliskt överlägsen mig - och jag säger absolut inte emot.

Själv började jag fundera på vilka filmer som skulle framkalla gråtattacker hos Juholts kollegor bland partiledarna. Vilken rulle skulle få Lasse Ohly att bryta ihop som ett litet barn, och vilken skulle få Jan Björklund att sitta i mörkret och torka sina tårar? Tillåt mig att spekulera...

Lars Ohlys företrädare gick inte på bio för att gråta, utan för att sitta i ett hörn och kissa. Men Lars Ohly är inte Gudrun, han föredrar nog att kroppsvätskorna kommer ut via tårkanalerna och inte genom uretra. Förmodligen är en sådan film som skulle få Ohly känslomässigt labil "Goodbye Lenin" om en partitrogen kvinna som handlar i koma när socialismen lever och som vaknar när socialismen har dött - i DDR. Kvinnans son kämpar träget för att få kvinnan att tro att allt är som det var när hon försvann in i sitt koma. Kvinnan inbillar sig alltså att allt är som när Järnridån skyddade östtyskarna från fascisterna i väster, hon delar alltså Ohlys bild av verkligheten. Att förstå att han inte är själv borde beröra Ohly ordentligt.

Göran Hägglund skulle förmodligen gråta ordentligt åt Monty Pythons "Life of Brian" - av flera skäl som vi inte går in närmare på här annat än att klassa de brittiska komikerna som en samling störda blasfemiker.

Maud Olofsson - förmodligen den mest lättrörda av de lättrörda partiledarna - vad skulle få Maud att börja gråta? Sannolikt skulle "The China Syndrome" - Kinasyndromet få Maud ur balans efter Centerns omprövning av sin syn på kärnkraften. Själv tycker jag att Mauds tårar borde vara glädjetårar - då Centern trots allt landat i verkligehetn och inte i drömmarna...

Gustav Fridolin och Åsa Romson, de två språkrören, får gråta ut hos varandra när de ser på "Batman and Robin" där en grön kvinna utvecklas till "Poison Ivy" och visar världen vad galna miljökämpar är kapabla till både i seriernas värld och i den värld där vi alla lever. Är det inte så att Åsa Romsons insats på Almedalens scen är snarlik den som fick "Poison Ivy" att spåra ur på allvar...?

Håkan Juholt har alltså redan berättat vad han går igång på känslomässigt - Tsatsiki, morsan och polisen. En annan film som mycket väl kan få Juholt att börja gråta i framtiden är "War of the Roses".

Utbildningsminister Björklund borde rimligtvis bryta ihop totalt inför den hyperaktuella filmen med en undersköna Cameron Diaz - "Bad Teacher". En amerikansk rulle som bildsätter Björklunds bilder av den socialdemokratiska flumskolan på ett sätt som ingen borgerlig PR-byrå har lyckats med.

Statsminister Reinfeldt är svår att få att visa känslor, men skulle någon film få Reinfeldt att låta en tår rulla ner för statsministerkinderna så är det nog filmen om Margaret Thatchers agerande under Falklandskriget "Falklands Play". En stark konservativ ledare fast förankrad i en politik som hon tror på och som leder henne rätt när det kommer till att slå tillbaka såväl inhemska kritiker som en yttre fiende - en Thatcher som borde vara en ledstjärna för alla som gråter i biosalonger.

Slutligen Jimmie Åkesson - riksdagens svarta får och gossen Ruda. Självklart skulle Åkesson bli rörd till tårar av både "Blackhawk Down", där islamisterna i Mogadishu visar upp sitt hat mot oss västerlänningar och av "Pojkarna från Brasilien" som är det närmaste Åkesson kommer inkräktaren Tilde de Paula och programmet "Spårlöst" där det gäller att hitta sina riktiga rötter. Skulle inte den annars oberörde och kalla Åkesson då falla i gråt vet jag inte vad som skulle kunna få honom skakad men inte rörd...?

Länkar: DN, Expr, SvD,
Bloggar:

2011/07/19

KOOPERATIONEN, KINESER & KRÄKSKÄNSLOR...


Kooperationen - socialdemokratins känselspröt in i detaljhandeln - tänker sluta sälja läskmaskinen Soda Stream tills dess man lyckats utreda ifall de tillverkas på israeliskockuperad mark på Västbanken eller i Kina. Inga Soda Stream på de butiker som borde heta Domus men som heter Coop X-tra eller på varuhusen som borde heta OBS men som numera heter Coop Forum till den röda ledarens stora förtvivlan. Ursäkta mig, men på vilket sätt är det bättre om en produkt tillverkas i en kommunistdiktatur med noll pressfrihet, med noll yttrandefrihet, med avrättningar och systematiskt förtryck av de som som råkar tro på något annat än kommunismens allsmäktighet...?

Israel kan bättre, det är ett land som tyvärr inte utvecklas på ett sätt som känns helt tillfredsställande för oss som vill se Israel vara det där föredömet som behövs i en del av världen där våld, terror och ofrihet är en del av vardagslivet. Israel är utsatt för allt det där, våld, terror och grannar som inte vill se ett fritt Israel, och det är därför Israel går åt fel håll. Man är militärt överlägset sina arabiska grannar, man skulle inte behöva förnedra en palestinsk befolkning som lider under ockupationen och längtar efter frihet. Israel borde från dagens styrkeposition trots allt kunna visa upp en mer human och ömsint sida mot det folk som det är meningen att man skall kunna leva med som hyfsat goda grannar. Men båda sidorna snurrar runt i en ond cirkel där våld för att hämnas tidigare våld föder nytt våld som i sin tur skapar rädda otrygga människor i både de ockuperade områdena som Israel.

Men är Israels ockupation av palestinsk mark värre än en kinesisk ockupation av Tibet? Är israelernas övervåld mot palestinierna vidrigare än kinesernas terror mot de egna medborgarna? Är den israeliska demokratin med sina friheter något som Coop inte värdesätter när man tycker att det är bättre att deras Soda Stream-maskiner tillverkas i ett totalitärt tyranni? Hur kooperationens företrädare än vrider och vänder på frågorna så är bilden tydlig - Coop föredrar den kommunistiska diktaturen Kina framför demokratin i Israel som förvisso också ockuperar områden de inte borde ockupera.

Jag skakar på huvudet så mjället yr, förvånad över ett svenskt företags preferenser när det kommer till vilka man vill handla med. Just nu ligger fokus på en flotta av små båtar som vill bryta en blockad som inte är mer än ett vapenembargo mot Gaza, Ship to Gaza ligger och guppar i nyhetsflödet. Det är det nyhetsflödet som Coop vill utbyttja för att framstå som moraliskt överlägsna sina konkurrenter. Allt man lyckas med är att få Coop att framstå som inkonsekventa och dumma i huvudet - men att det var just det, det visste vi sedan förrut...

Länkar: SvD, Ledarbloggen
Bloggar: Böhlmark, Röda Berget

2011/07/18

FIENDENS FIENDE - FREDAGSMYS 2.0...

Det ser ut som vatten, men vem vet...?

Den minst mordiska och våldsamma av de två Carl Hamilton som är allmänt kända i Sverige kom i dag med ett utspel som är ungefär lika dödligt som när hans fiktiva namne sprang på Stig Berglins motsvarighet i en sunkig Moskva-lägenhet. Skall man tro på IOGT-NTO så vill den mer timida och ömsinta Hamiltonaren ta livet av alla lådvinsalkisar i det här landet på ett mer plågsamt, långsamt och utstuderat sätt. Carl B Hamilton vill låta Systembolaget köra hem varorna till kunden - och jag applåderar lika mycket som när Carl G Hamilton skickade landförrädaren till de sälla jaktmarkerna i en av Guillous bättre böcker...

Även ett monopol måste bry sig om sina kunder, och naturligtvis är det inte mer än rätt att man skall kunna byta ut "hemkört" mot hemkört. Tänk vad skönt för mig att slippa kånka på alla dessa fjollfärgade plastpåsar med alla dessa Saku Kuld i till det tomma kylskåpet. Tänk vad skönt att byta en lång transportsträcka mot en jättekort. Tänk vad skönt om Carl B Hamiltons förslag skulle bli verklighet.

Men varför inte ta det ett steg till? Där Systembolaget ger kunderna möjlighet att impulshandla på samma sätt som man fyller frysen för några timmar när Hemglass-jingeln ljuder på gatan utanför. Varför inte ha "Bärs-bilen" som kommer på torsdagen eller fredagen lagom till man har svalt den sista tuggan av den mikrade middagen? En grön bil med Systembolagets stilrena logga på sidan och med antingen en milt omarbetad version av OLW:s "Fredagsmys"-låt eller en naken "Just i dag är jag stark!" med Kenta som en signal för att locka ut de törstiga svenskarna? Skulle inte det vara att ta servicen ett steg längre, och göra de där polska skåpbilarna lite mer sällsynta...?

Under min uppväxt så hälsade jag ofta på hos min farmor och farfar på Ägostigen i Södertälje. Det var i mitten av 70-talet, och ett lokalt bryggeri eller någon leverantör körde runt med lastbil i de då lugna kvarteren och sålde backar med läsk och backar med lågprocentig pilsner till alla de som stormade ut. Det var då, på det glada 70-talet, en tid som Juholt trånar efter - en tid då Domus hette Domus, då alla Apotek hade en ägare och det var Juholts företrädare, då valfriheten på TV var att välja mellan ettan och tvåan.

Men det fanns alltså även en lastbil som kom med klirrande backar som jag minns med välbehag och som jag vill ha tillbaka på ett eller annat sätt och helst överallt. Det enda som skiljer sig nu är att jag inte vill ha fruktsoda eller sockerdricka i glasflaskorna, utan det flytande, porlande guldet som är överlägset bäst när det kommer till att släcka min törst...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Ekonomisten, Radikalen, Svensson, Böhlmark, Alliansfritt, Holma, Högberg