2011/10/31

FOLKOMRÖSTANDE GREKER GRÄVER GRAVAR...


Ordet demokrati kommer från grekiskan, där ordet demos - folket - har slagits ihop med krati -styre. Sålunda betyder demokrati folkstyre, och nu skall tydligen hela det grekiska folket få vara med och styra sitt land mot undergången.

Den grekiska sossen och premiäministern Giorgios Papandreou är delvis skolad i bland annat demokrati i Sverige, och när Papandreous sorgebarn till land nu tydligen skall folkomrösta om man vill ha stöd och hjälp av omvärlden eller inte så kan ju Papandreou med fördel anamma svensk folkomröstningstradition. Ju mer obegripliga alternativ man konstruerar desto lättare är det att få fårskocken av väljare att gå dit man vill, i den mån någon nu lyckas med att få de bångstyriga grekerna att fatta någonting överhuvudtaget.

Papandreou bör alltså med vår genuint genomtänkta svenska folkomröstning om kärnkraften i minnet konstruera tre alternativ, tre linjer, för grekerna att välja mellan.

Linje 1 bör ha "Drachmer för Grekland!" som budskap. Tydligt avståndstagande från allt vad vett och sans innebär för folket i Europa i allmänhet och Grekland i synnerhet. Ett alternativ för kroniska devalveringar och billigare fetaost och olivolja.

Linje 2 kan förslagsvis ta "Avveckla Euron men med förnuft" som sitt budskap. Ett alternativ för att få Merkel och Sarkozy att hoppas på ett grekiskt mirakel ett tag till, tills grekerna fattar att de inte längre kan gå i pension vid 38-års ålder och då säga nej till allt och alla.

Linje 3 är det uppriktigaste alternativet och kan använda "EU - Nej tack!" som sitt budskap. För ett bångstyrigt folk utan sjukdomsinsikt är det sannolikt att grekerna i sann demokratisk anda väljer det senaste alternativet och därmed lägger grunden för eurons och EU:s framtida undergång.

Den observante ser att det faktiskt inte finns något alternativ för att ta emot hjälp, lika lite som det fanns något alternativ för utbyggd och bibehållen kärnkraft när vi svenskar fick tycka till för 31 år sedan. Orsaken är densamma som då, att det alternativet är dödfött - ej gångbart bland väljarna. Grekerna strejkar sig allt djupare in i krisen, de fattar inte varför de sitter där de sitter och sittstrejkar för att få 16 månadslöner om året och en pensionsålder i nivå med när man blir könsmogen.

Grekland av idag är en tragedi, och jag tycker uppriktigt synd om den där Papandreou, socialistinternationalens ordförande och grekernas hövding, som skall styra och administrera ett folk som inte fattar bättre. Folkomröstningen kommer att visa vad Grekland av idag är för ett land, en spillra av något stort som byggde världen och skapade demokrati. Nu är Grekland ett land som med sitt folkstyrande kommer att leda sina grannar och vänner i fördärvet... Efcharisto!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN,
Bloggar: DHE, Böhlmark

POLITISKT TRAMSANDE OCH HISTORIEONANI...


Förlåt!

Helgen har inneburit ett bloggvacuum från allas er favoritbloggare som ni kunde ha varit utan, men ibland så räcker inte tiden till - och ärligt talat så gör den inte det just nu heller. Men ett livstecken, ett bevis på att min plågade kropp fortfarande lever är nog ett måste denna måndagmorgon när det var lite ljusare på morgonen...

Att jag själv inte har haft tid att blogga betyder inte att jag inte har haft tid att sitta med mobilen i handen och läsa vad andra nätaktivister har tyckt och tänkt under helgen. Ett av de inläggen jag läste är också anledningen till att jag just nu och just här prioriterar att visa att jag lever.

Peter Johansson - det röda berget med rötterna i Grängesberg men nu fast i Reepalus livsverk Malmö - gjorde en stor sak häromdagen av att allas vår partisekreterare Sofia Arkelsten hade dumpat honom på Twitter. Sofia hade avföljt Peter Johansson, och dessurom blockerat honom från att följa henne och den röda stollen visste inte om han skulle betrakta nät-bojkotten med stolthet eller besvikelse i blicken. "Stolthet över att jag tydligen varit en så pass stor tagg i Soffans dyna att hon väljer att ta bort den, besviken över att partisekreteraren för ett parti som anser sig vara statsbärande har så njugg inställning till det moderna medielandskapet" skriver sossen - och jag kan upplysa honom att det inte är bara är moderater som har en njugg inställning till medialandskapet...

Det var en gång, bara dygn efter det att Håkan Juholt till alla sossars oändliga glädje och gamman hade blivit enhälligt vald till deras nya partiordförande. Det var en stund av utomkroppsliga upplevelser, och även om jag var mer skeptisk till Juholt än de som leviterade i hans närhet så tyckte jag att det var ett spännande val - trots att Håkan var en uppenbar nödlösning för att hindra falangerna i sossarna att slå ihjäl varandra. Jag äskade Håkan Juholts vänskap på Facebook, bara för att vi verkade ha samma intresse av att ha roligt i politiken.

Det var på den tiden Håkan Juholt hade ett personligt konto på Facebbok, ett konto för sina vänner och inte bara en idolsida. Någongång, någonstans och faktiskt någonsin så såg Håkan tydligen möjligheten för oss att ha kul tillsammans på nätet, men säg den kärlek som varar för evigt...?

Jag dumpades av Håkan, medan massor av lojala ryggdunkare och partister minsann fick fortsätta att vara kompisar med Håkan Juholt. Jag hänvisades till Håkans fan-sida, och det kändes inte alls bekvämt eftersom jag själv betraktade mig som en ärlig, konstruktiv kritiker av Juholt som kompis på nätet - inte en sådan där som får utomkroppsliga upplevelser av småländsk dialket och synen av en mustasch. Håkan Juholt slängde mig på soptippen, bara för att jag tyckte annorlunda och inte stack under stol med det.

Nuförtiden verkar det förvisso som om Juholt faktiskt har dumpat alla sina kompisar på Facebook, att den där privata kompissidan är död och begraven och där alla hänvisas till att bara vara Håkans fans. Det kan vara så att sidan är hemlig också, vad vet jag - om ett parti och en partiledare som gapar om öppenhet och transparens.

Peter Johansson försöker alltså göra en historia av att Sofia Arkelsten inte vill läsa hans insinuationer på Twitter och dessutom förvägra honom möjligheten att hitta mer ammonution i partisekreterarens flöde. Visst, det är lite löjligt men vi är isåfall inte ensamma om att vara löjliga. Juholt dumpade mig som kompis, Jimmie Åkesson blockerar mig på Twitter sedan tidernas begynnelse och jag har inte sett någon anledning att sätta mig i sandlådan och kasta kattkorvar på Peter Johansson. Men när han sätter ett likhetstecken mellan en företrädares blockering och tycker att rimmar illa med den nya öppenheten i den nyare medierna så borde han ha tänkt ett, två eller tre steg längre - det röda berget som sitter i sandlådan mest hela dagarna.

Det är tydligen inte något som är unikt för Sofia Arkelsten, att klippa banden med de man tycker är jobbiga på nätet. Det finns även aspiranter, eller iallafall sådana som med mycket fantasi kan påstås vara just aspiranter, till statsministerposten som gör precis likadant.

Politiken just nu handlar inte om budgetar eller skuggbudgetar, inte om förtroende eller visioner. I Juholt-krisens spår har socialdemokratin flyttat den politiska holmgången till några mindre begåvade rader i ett moderat idéprogram och till en svunnen tid som faktiskt är historia. Det är ungefär lika tramsigt som att hålla på att älta i vem som blockar vem på nätet - men genom att ta kampen in i historieböckerna så tror jag att sossarna viker ett eget kapitel i samma bok till en tårdrypande beskrivning av partiets undergång...

Länkar:
Bloggar. Röda Bergets inspirerande inlägg, Böhlmark, Edgelius,

2011/10/28

GOD MORGON. ÄR DU RIKTIGT VAKEN ÄN...?


"God morgon,
är du riktigt vaken än?
God morgon,
har du sett något glatt i tidningen?
Nej, det var väl längesen.
Är du riktigt vaken än?

God morgon,
nu behövs det glada tag.
God morgon,
ta och leta fram ditt bättre jag.
Har du några bra förslag?
Nu behövs det glada tag.

Se solen, åter stiger solen.
Se solen, det blir en härlig dag.
God morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,
högre ambitioner.
Partiet har fått vingar,
åter glada toner.

Borta är nu natten,
hör på alla skratten.
God morgon, god morgon,
god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,
gladare är sinnet.
Flaggan är i toppen,
ömsa gamla skinnet.

Klockorna ska ringa,
sångerna ska klinga.
God morgon, god morgon,
god morgon, god morgon min vän.

God morgon,
hur är det med kärleken?
God morgon,
har du satt din sista slant på den?
Hur är det med kärleken?
är ni överens om den?

Se solen, åter stiger solen.
Se solen, det blir en härlig dag.
God morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,
högre ambitioner.
Partiet har fått vingar,
åter glada toner.

Borta är nu natten,
hör på alla skratten.
God morgon, god morgon,
god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,
gladare är sinnet.
Flaggan är i toppen,
ömsa gamla skinnet.

Klockorna ska ringa,
sångerna ska klinga.
God morgon, god morgon,
god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,
högre ambitioner.
Partiet har fått vingar,
åter glada toner.

Borta är nu natten,
hör på alla skratten.
God morgon, god morgon,
god morgon, god morgon min vän"

Med en milt omarbetad version av den gamla fjollschlagern "God morgon" med Chips skulle Håkan Juholt kunnat ha vaknat om det hade varit så att hans "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-i-huvudet"-resa hade fungerat och lämmeltåget av väljare hade vänt tillbaka till Rörelsen igen. Nu är det inte så, alls. Det är snarare tvärtom.

SIFO sade samma sak alldeles nyss, Synovate säger det idag - Socialdemokratins och Juholts kris är oändligt djup. Det finns i dagsläget ingen verklig opposition vilket naturligtvis är förödande för en regering som kan samla navelludd mest hela dagarna utan att behöva oroa sig för vad som komma skall. Regeringen Reinfeldt behöver inte prestera, inte vara på tårna - det räcker med att spela på motståndarens inkompetens för att vinna matchen...

Idag är det vi på högerkanten som kan nynna på Kickis och Elisabeths gamla schlagertruddelutt. Det är en god morgon för oss, det är god natt för socialdemokratin och faktiskt även för ett demokratiskt system som är beroende av att det faktiskt finns en opposition som fungerar. Så är det inte idag, och så lär det inte vara imorgon - God morgon!?

Länkar: DN1, DN2AB, Expr
Bloggar: Andersson,

2011/10/27

DEN SNURRIGA SOSSE-LEDAREN OCH SIFFRORNA


Heter man Håkan Juholt så har man uppenbarligen en egen tideräkning, en tidsaxel som inte är som den vi andra lever efter. När den vanliga svenska ungen fyller åtta år och börjar i andra klass i vad som finns kvar av flumskolan så är den Juholtska individen halvvägs till pension och lite till med en fysisk ålder på 35-36 år beroende på när man frågor...

Så räknade Juholt nämligen idag, i Riksdagen och under en debatt med statsminister Reinfeldt. Där Statistiska Centralbyrån och alla sifferkunniga människor i det politiska skrået kunde läsa sina siffror rätt och se att det inte på 8 år har varit så många som varit beroende av försörjningsstöd så lallar Håkan Juholt om att det under de senaste 35 eller rentav 36 åren aldrig har varit så många som tvingas till soc för att överleva.

Någon hade gett Håkan Juholt fel siffror, sedan kanske det inte alls var så att denna någon var en verklig person utan bara ett väsande väsen. Plötsligt var det ett missförstånd, en felhörning eller kanske till och med en partiledare som inte fattar vad som sägs eller förmdelas till honom. Alla skyllde på alla, ingen och någon annan hade gjort bort sig när Håkan lanserade sin egen tideräkning ininfrån kammaren - där 8 år är 36 år och 36 år mycket väl kan vara 8 år...

Det är inte mycket som blir rätt i den Juholtska tillvaron nu. Det pratas om förtroendekrisernas urmoder, det talas om en ledare som måste återvinna respekten hos en väljarkår som inte gör annat än missförstår och misstänker Juholt mest hela dagarna. Juholt pratar om att ta tjuren vid hornen, se till att väljarna börjar lyssna på honom igen när han pratar politik - och är det då inte bra om det som hoppar ur den spontana Juholtaska käften ändå ligger hyfsat nära verkligheten?

Håkan Juholt snackar om att bedda sitt lag, ta in mer kompetens - och var det inte bråttom innan så är det dags nu. Landet Sverige har de-facto ingen oppositionsledare längre, vi har en politisk pajas och en demokratisk driftkucku som ingen längre kan ta på allvar. Håkan Juholt fick sin position som en nödlösning för att ena de evigt trätande falangerna i rosornas krig. Idag, igår och imorgon kommer konsekvenserna av att välja just en nödlösning bli mer plågsamma för Rörelsen för varje minut som går - om det så handlar om 8 minuter eller 36 minuter...

Länkar: DN, AB,
Bloggar: DHE,

U 137 - DAGEN DET OVERKLIGA BLEV VERKLIGT


För 30 år sedan, runt klockan 20:00 den 27 oktober 1981 körde den sovjetiska u-båten S-363 upp på ett ordentligt grund vid Torumskär i Gåsöfjärden någon mil sydost om marinbasen och staden Karlskrona. U-båten kämpade för att komma loss under hela natten, och påträffades inte förrän morgonljuset den 28 oktober av två lokala fiskare som i sin tur larmade marinen i Karlskrona. Den svenska militären ville inte tro sina öron men skickade ut vedettbåten Smyge för att kolla exakt hur fulla de där fiskarna måste ha varit - men där satt den S-363, eller U-137 som den är känd som i Sverige, på ett grund och utan att ha en chans att komma loss för egen maskin...

Jag var 13 år när de tidigare hjärnspökena och budget-ubåtarna gick från att vara en illusion till att bli verklighet, när hotet från den stora elaka stormakten i öster blev så mycket mer tydligt för Svensson. Om jag hade haft några funderingar över vad jag ville bli när jag blev stor så klarnade allt till TV-bilderna i Aktuellt och Rapport, till tidningarnas svarta löpsedlar om något som var det närmaste kriget Sverige hade det andra världskriget. Med 50% estniskt blod i mitt blodomlopp, med det andra hemlandet ockuperat och torterat av samma nation som hade skickat in sin S-363 i ett militärt skyddsområde så var det naturligt för mig att redan som 13-åring fundera över om inte officersyrket skulle vara rätt väg för att hantera min ryssofobi.

Den sovjetiska marinen laddade upp utanför vårt vatten, med flera fartyg med offensiv förmåga och bärgningsfartyg som skulle kunna gå in och hämta "deras" statsfartyg, en u-båt som Ivan ansåg hade diplomatisk immunitet där den låg i ett svenskt militärt skyddsområde - och sällan har stor och stark versus liten och svag framstått så tydligt i retoriken som då. För hur hade Sovjetunionen reagerat om den svenska u-båten HMS Neptun hade "felnavigerat" upp på en grynna i inloppet till Baltijsk eller Kaliningrad? Någon som har några som helst illusioner om att en svensk u-båt hade släppts iväg och utan en i Sibirien internerad besättning...?

Vi var ett litet land, militärt svagt jämfört med stormakt Röd, Sovjetunionen - men vi spelade matchen på hemmaplan och vi tänkte inte ducka när motståndaren började veva för att skrämma upp oss. Det fasta kustartilleriet i Karlskrona skärgård bemannades, eldledningsradarn gick över på hoppande målföljning mot de ryska fartygen i söder och på flygbaserna hängdes skarpa sjömålsrobotar upp under vingarna på flygplanen som utgjorde "ÖB.s klubba" - Första flygeskaderns AJ37 Viggen. Flottans fartyg grupperades på bästa sätt, och svenska u-båtar lekte katt och rätta med sovjetiska örlogsfartyg. Detta samtidigt som gräddan av värnpliktsförsvaret - kustjägare och fallskärmsjägare - övade anfall under buller och bång mitt framför ögonen på en skärrad sovjetisk besättning. Ordern denna gång var tydlig, statsminister Fälldin hade gjort helt klart att militären skulle "hålla gränsen".

Det var 1981, och fem år senare ryckte jag in på MKV/KA4 i Göteborg för att ta de första trevande stegen mot att infria min livsdröm om att bli en pusselbit i det svenska försvaret mot de som kränkte oss redan i fredstid och som i krigstid inte skulle ta några som helst hänsyn till att vi var "alliansfria i fred syftandes till neutralitet i krig". Det var fem år som hade gått sedan Sovjetunionen förödmjukades inför världens ögon i en trång vik i Karlskorna skärgård, men fem år som hade inneburit att främmande periskop och u-båtstorn i svenska vatten hade blivit betydligt vanligare än till exempel havsörnar. Hårsfjärden, Karlskrona igen och igen, Sundsvall och Töre - samt en herrans massa platser som jag var på i gröna kläder där en seglare där eller fiskare här och där hade sett något som fick larmkedjan att gå igång. Överallt fanns fienden, men överallt kom han undan - eller gjorde han det...?

Det finns hemligstämplade dokument om det som skedde under alla dessa u-båtsjakter i spåren av S-363/U-137:s kölvatten som jag tror kommer att visa att vi inte alls var så usla som media och folket ville ha det till där och då. När hemligstämpeln släpps kommer det nya rubriker i kvällspressen om döda dykare, om vrak på botten, om u-båtar som har fått bogserats hem till andra sidan "Fredens Hav" med stora hål i skrovet - om det är jag övertygad. Om bara en tiondel av de rykten och skrönor som i slutet av 80-talet cirkulerade bland oss i gröna och blåa kläder har någon som helst verklighetsförankring så kan vi trots allt vara stolta över att vi gjorde precis det som Fälldin gav order om när ryssen stod på grund - när vi höll gränsen.

Men jag tror också att det finns hemligstämplade dokument som också visar på att vi släppte iväg instängda u-båtar från vatten där ingen annan flyktväg fanns än genom ett u-båtsnät eller en minlinje. Jag är övertygad om att det fanns politiska och militära "landsförrädare" som genom falskspel och konflikträdsla hellre flydde än fäktade. Det fanns alltså andra skäl än rent kompetensmässiga skäl hos militären till varför bara S-363/U-137 var den enda kränkande u-båten som kunde nationalitetsbestämmas med 100%-ig säkerhet. Den dagen hemligstämplarna lyfts bort, den dagen kommer visa om jag och alla andra som såg hotet från öster i vitögat bara hade en fobi mot Ivan och var överdrivet rädda för vad som hände då och över vad som komma skulle den dagen stormakterna gick från snack till handling i fientligheter eller om vi faktiskt hade rätt...

Länkar:
Bloggar:

2011/10/26

MANNEN, MYTEN, MUSTASCHEN, SNABBLÄSAREN


För en vecka och en dag sedan började Juholt sin resa land och rike runt, för att träffa de som fortfarande finns vid hans sida, de sossar som fortfarande har någon sorts förtroende kvar för sin ledare och den poltik han vill arbeta för. För en vecka och en dag sedan besökte Håkan Juholt ABF-huset i Sundbyberg, en kursgård på Lidingö och en samlingslokal i Tyresö - för att be om ursäkt, för att söka förlåtelse...

Resan började vid Esplanaden i Sundbyberg, hos sossarna i Sundbyberg och när jag såg TV-utsändningen från den Juholtska "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-i-huvudet"-resan så var det många bekanta ansikten som passerade i revy medan kameran panorerade de som sökt sig dit för att få en skymt av mannen, myten, mustaschen.

Trots att det var många bekantingar som satt där - någon ung sosse i en frisyr jag inte längre kan associera med ett hysteriskt bölande på en valvaka och någon som såg lika omunter ut som vanligt - så var det några andra ord som fick mig att börja reflektera över vad Juholt kan och mäktar med när hela havet stormar kring honom. Det handlade om den Juholtska förmågan att kunna läsa snabbt, väldigt snabbt, ja rentav övernaturligt snabbt...

Inför de mest fanatiska sossarna i Sumpan berättade nämligen deras partiledare, partiordförande Juholt att han minsann hade läst vartenda mail, vartenda brev som hade trillat ner i partiets mailboxar och brevlådor under den gångna krisen. Vartenda dokument i skriftlig form som hade kommit till SAP om Juholts förehavanden hade han, Håkan Juholt, personligen läst - och själv började jag fundera på hur snabbt han läser och hur lite sömn han kräver, den där mannen, myten, mustaschen.

Från mina kontakter inifrån de politiska antagonisternas högkvarter på Sveavägen 68 har jag fått höra att det är cirka 4500 brev och mail som hade tagits emot av Håkan Juholts parti samma dag som han åkte till Sundbyberg, till Lidingö och till Tyresö. Det är en himla massa brev och mail det, väldigt många - och förmodligen av varierande längd. Några lär ha varit i nästan bokform, andra bara en mening som skrek ut besvikelse eller andades stöd och stöttning. Det lär ha tagit olika långa tid att läsa vart och ett av de där breven, men någonstans måste jag ju gissa på ett medelvärde för läsandet och några sekunder av reflekterande...

Låt oss säga att vart och ett av de där breven och mailen tog Juholt 2 minuter att ögna igenom, analysera och suga åt sig innebörden av, där det fanns de som bara tog några sekunder och de som tog mycket, mycket mer tid. Om Juholt personligen läste 4500 brev under den värsta och mest pressande veckan av sin politiska karriär så läste han alltså brev under 9000 minuter av den tid då varenda journalist jagade honom, samtidigt som partiet försökte krishantera bäst man kunde.

Gör man om 9000 minuter till timmar så handlar det alltså om att Juholt personligen läste brev i 150 timmar medan alla människor i hanses närhet drog i honom av olika skäl. Juholt visste att han var tvungen att ta del av medlemmarnas och väljarnas vrede, och därför var han tvungen att lägga all sin kraft på att läsa, läsa och läsa.

Fortsätter vi att göra om timmar till dygn så vet vi att det borde ha tagit Håkan Juholt 6 hela dygn, och 6 timmar att personligen läsa alla de där mailen och breven som han alltså har läst. Ingen tid för sömn, ingen tid för mat - bara ett självspäkande läsande som han personligen var tvungen att utföra. Ingen tid för något annat överhuvudtaget, och de rykten som sade att Juholt hade låst in sig på kontoret på Sveavägen 68 utan någon som helst kontakt med omvärlden under krisen kanske ändå har rätt - för där inne, i sin ensamhet satt Håkan Juholt och läste så ögonen blödde...

Jag tyckte synd om Juholt, som på en vecka tydligen bara fick 18 timmar att partiledardebattera, äta mat, sova, umgås med kulbon och resa fram och tillbaka mellan jobbet och det där hemmet som hade satt honom i den där situationen som gjorde att han nu var tvungen att läsa i 6 hela dygn och 6 timmar till. Min empati fick mig att mail socialdemokraterna och fråga om de hur många mail och brev det handlade om, om stackars Juholt verkligen läste alla själv och personligen - och jag fick ett svar som inte sa så mycket mer än att han förmodligen hade fått lite hjälp i läsandet.

"Den senaste veckans händelser har bidragit till ett ökat intresse från allmänhetens sida för Socialdemokraterna. Detta har märkts bland annat genom ett ökat inflöde av telefonsamtal och mail till både ledamöter och personal.

Dessa hanteras nu. Socialdemokraternas dialog med sympatisörer, väljare och medborgare är en viktig del av vårt arbete."

Inget svar om mängden mail eller brev, bara att intresset för Socialdemokraterna hade ökat hos allmänheten och att detta intresse hanteras nu - av Håkan personligen och kanske eventuellt några fler. Inget svar gör att jag får lita på mina andra källor, som levererar siffror som får mig att se på Juholt som en övermänsklig motståndare. En förmåga att läsa och ta åt sig text under ack så lång tid kombinerad med kraften att orka göra det oavbrutet i 6 hela dygn och 6 timmar - och jag börjar tro att det är som de säger, nätrötterna. Vi skall vara rädda för Håkan Juholt, mycket rädda...

Eller är det helt enkelt så att han återigen slirar lite i leran när han skall ikläda sig en roll han inte är vuxen att spela? Ungefär som den där obekräftade skrönan om några dygn i ett kommunistiskt fängelse i Polen och tryckpress-smugglande till Solidaritet? Eller är han, Håkan Juholt, helt enkelt snabbläsaren, sossen och mannen som lever i en verklighet där dygnet har 48 eller 72 timmar...?

Länkar:
Bloggar:

2011/10/25

"NÅGONSTANS I SVERIGE" - PETZÄLL GOES WILD


"Min riksdagsman, han var modelejon, dandy, charmör.
Kan hända för min skull, jag är svag just därför.
Men nu är den tiden längesen förbi,
jag såg hans twitterflöde flimmra förbi.

Hans tweets är för raka och hans dator igång,
hans språkbruk för bittert och hans texter som sång.
Men det gör det samma för han är ex-sverigedemokrat,
någonstans i Sverige...

Jag har sett på hans kort att han är oklippt och dann,
han rakar sej ej på flera veckor ibland.
Men det gör det samma för han är ex-sverigedemokrat,
någonstans i Sverige..."

Den 26 september hotade William Petzäll sitt gamla parti med att spela fult om SD spelade fult. Frågan är om den dagen har kommit idag, nästan på dagen en månad senare? I dag twittras det hysteriskt från Petzälls twitter-konto, och om uppgifterna skulle stämma så är det ett fulspel som får förödande konsekvenser för Sverigedemokraterna som politisk kraft i Sverige.

På ett LVM-hem någonstans i Sverige sitter den politiska vilden, ex-sverigedemokraten William Petzäll och är just vild. Petzäll svingar vilt åt alla håll i sitt gamla parti - och det han skriver sänder förmodligen chockvågor in i ett parti som njutit av mediaskuggan i spåren av Juholt-gate och nu de moderaterna svagheterna i vår egen historia. Någonstans i Sverige sitter Petzäll skyddad av att vara tvångsvårdad, twittrandes om hur SD-ledningen använder nätet för sin propaganda, en SD-ledning som gärna skulle vilja veta vart någonstans i Sverige är för att kunna klippa kablage och störsända i etern...

Linus Bylund, Jimmie Åkessons sköna presshanterare, började morgonen med att ifrågasätt om det verkligen var William Petzäll som satt inlåst på ett hem och twittrade - han var ju inte så insatt i de där siterna som Bylund då måste vara insatt i för att veta att Petzäll är oinsatt i. Att twitter har en begränsning på 140 tecken kan ju få den mest insatta, om än drogade, källan att framstå som oinsatt. Frågan är vad som nu kommer från den osäkrade handgranat i Jimmie Åkessons och Björn Söders underkläder som den likaledes osäkrade William Petzäll har planterat.

Propaganda, politisk retorik och kampanjande på nätet är en förutsättning för att kunna verka politiskt i det nya informationssamhället. Att SD hade stor nytta av den framgångsrika siten Politiskt Inkorrekt är det ingen tvekan om när det gällde att sätta SD:s bilder och trigga de egna medlemmarna ideologiskt med bilder på färgade brottslingar. Att Politiskt Inkorrekt hade SD-riksdagsmannen och galjonsfiguren Kent Ekeroth som ekonomisk beskyddare visade vad SD-ledningen hade för syn på sitt främsta vapen på nätet - en inställning man absolut inte kan klandra partiet för.

Politiskt Inkorrekt gick i graven, och följdes av Avpixlat - och det är där Petzäll kommer med sina första avslöjanden. Männen bakom den nya siten har, också fullt förståeligt och naturligt, sina tentakler rakt in i SD:s hjärta och hjärna. Martin Kinnunen, tidigare nämnda personer Bylund och Ekeroth sägs vara eldsjälarna. Vill man nå ut med sin politik och sin retorik till väljarna på nätet så är det begåvat att skapa något som PI var och Avpixlat är...

Petzäll - eller vem det nu är som använder hans Twitter-konto den här morgonen - går vidare med uppgifterna om allt som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat skriver om kommer från hackade mailkonton hos i stort sett varenda journalist värd namnet. Helt plötsligt framstår surkärringen Mobergs ordergivande till en stackars journalist om att inte skriva något om en viss nyhet som rena rama västanfläkten jämfört med de uppgifter som nu sprids snabbt på Twitter.

Petzäll är skyddad av tvångsvården, ingen lär komma åt honom för en kommentar - och timingen för Twittrandet är alltså helt perfekt. Ingen kan motringa, ingen kan kolla om det som skrivs är sant - allt vi nyfikna i våra strutar har att gå på är en strid ström av tweets som om de stämmer är det första spadtaget i grävandet av SD:s grav...

Bitterhet, känslan av att vara övergiven och förnedrad av sina tidigare bästa kompisar kan ta sig de värsta uttrycken. För oss som vill SD illa, som vill se Åkesson och Söder gråta ut framför KG Bergström om tre år så är det naturligtvis härligt att se Petzälls hämnd slå till med full kraft. Men vad får det för effekter på alla partier som faktiskt skulle behöva mer öppenhet, mer transparens? Kommer man bli ännu räddare för att släppa in sådana som - mig? - i de fina salongerna? Där rädslan för att släppa in en osäkrad haubits i partiet får rädslan för det okända och den okände att bara mötas av låsta dörrar. Förmodligen, och snart har vi en svensk politisk miljö som är lika stängd som NHL.

Edit kl 12:20: Det verkar som om det inte var Petzäll själv, utan någon annan som utgav sig för att vara Petzäll som körde sitt spinn på Twitter under förmiddagen. De flesta av mina synpunkter och slutsatser ovan bör därför ignoreras eller iallafall tas med en rejäl skopa salt...

Länkar: Resumé, N24, Expr, Expr, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB
Bloggar:

ATT GLO BAKÅT ELLER BLICKA FRAMÅT...?


Mellanvalsår och mellanvalshöst, och det svenska politiska klimatet borde vara lika tråkigt som ett normalt svenskt höstväder. Men den här hösten - när det återstår tre år till politikens klimax eller antiklimax lite beroende på var man råkar ha sina sympatier - har ju varit väldigt spännande för den som är sjuk nog att gå igång på svensk politik.

William Petzälls avhopp från SD i spåren av hans missbrukande, Socialdemokratins oförmåga att skapa en budget som alla i partiet kunde ta till sig, Juholt-gate med efterföljande drev och nu historieförfalskande partisekreterare - och sällan har väl så mycket hänt på så kort tid under en tid då ingenting brukar hända...?

Min partisekreterare, för så ser jag på unga fröken Arkelsten, får nu klä skott för några textrader ur det nya moderata idéprogrammet. Det är några rader som kan få läsaren att tro att det var de nya moderaternas föregångare som stod upp för införandet av både allmän som kvinnlig rösträtt, som stod på barrikaderna mot apartheid-regimen i Sydafrika.

Alldeles oavsett hur man vrider historien, läser sina historieböcker så kan jag ens med bästa välvilja få det till att det resonemanget stämmer överens med den verklighet som väljaren ser och har sett. Det är därför Fia Arkelsten pudlade igår, det är därför socialdemokratin ältar dåtidshistoria medan de nya statsbärarna försöker skapa nutidshistoria...

Jag kan någonstans inom mig förstå känslorna av det dyker upp ett parti som inte tycks nöja sig med att sno bara retoriken och till vissa delar även politiken, utan också socialdemokratins historia. Själv går jag tillbaka några månader, ett måndagsmöte som firade 20 år av baltisk självständighet där det dök upp några sossar som trots sin undfallenhet mot Sovjet-ockupanterna på andra sidan Östersjön sade sig ha varit pådrivande i kampen för baltisk frihet. Estland, Lettland och Litauen var ju enligt en socialdemokratisk utrikesminister inte alls ockuperade och sålunda fria. Det fanns kabinettsekreterare som oroade sig mer över att Kuba hotades av det imperialistiska USA än över de balter som genom KGB:s försorg mötte sin skapare på den sibiriska tundran bara för man hade nämnt ordet "frihet" på ett modersmål som man i Moskva ville utplåna.

När samma person som var kabinettsekreterare då i samband med det senaste måndagsmötet historiereviderade å det grövsta blev jag fysiskt illamående, Pierre Schori i egen låg person hjälpte mig på traven med viktminskningen - när undfallenhet och likgiltighet inför kuvade grannländer passande nog glömdes bort där och då...

Men jag dömer inte alla sossar efter Schoris historiereviderande, inte heller hela partiets struktur efter Sten Anderssons svek. Det finns sådana som Pär Nuder, som Ilmar Reepalu - sossar med rötterna i samma jordmån som jag som måste ha mått precis lika illa som jag när sossarna svek och i efterhand inte kan stå för sina svek. Idag handlar det inte om baltisk frihet, utan om rösträtt och sydafrikansk frihet - om en nymoderat partisekretare som får klä skott för några meningar i ett idéprogram som vi kunde ha varit utan.

De riktigt gamla moderaterna och de gamla moderaterna hade inte sina finaste ögonblick där och då, då när rösträtten skulle klubbas igenom och där när man i Riksdagen skulle fördöma Sydafrika för sin apartheidpolitik. Att ens påstå det i ett idéprogram är snällt skrivet korkat, medan jag med mina vänstra hand blockerar den högra från att skriva det jag egentligen vill uttrycka.

Att låta motståndaren flytta fokus från sådant som sker i nuet till sådant som ligger i dået är inkompetent och uselt. Ingen vettig människa kan väl med HBT-frågorna och hanteringen av den arabiska våren på näthinnan inbilla sig att de nya moderaterna och vi som fortfarande är gamla idag skulle ta strid mot grundläggande demokratiska och moraliska ståndpunkter i svensk politik? Nu får vi genom en usel hantering av just den här frågan ta debatten om det som hände när mormor och morfar var nykära och kopulerade vid ko-stigens slut...

Sofia Arkelsten har inte alls skrivit hela idéprogrammet själv, hon var inte ens med i den grupp som formulerade "Ansvar för hela Sverige". Men som partisekretare har hon ansvaret för att mediahantera de där raderna som någon sansad moderat i idéprogramsgruppen borde ha förstått sprängkraften i. Att då börja lalla och svammla om sådant som inte Svensson känner igen sig i är inte... begåvat?

Eller är det månne så att det är den socialdemokratiska flumskolan som återigen har firat triumfer när det gäller att inte lära sina elever historien som den ser ut, där det faktiskt var sossar som skrek mest mot apartheid och borgare som brydde sig om balterna...? Utan de där raderna, utan några plågsamma försök att skriva om historien hade vi i dag kunnat diskutera helt andra och roligare saker - så som Juholt-gate, sossarnas skuggbudget och vilka som egentligen låg bakom bloggen Politiskt Inkorrekt...

Länkar: AB, AB, SvD, DN1, DN2, Expr
Bloggar/blå: Hagwall, Edgelius, Böhlmark, Hagbom
Bloggar/röd: Västros, Moberg, Stenholm

2011/10/24

GRUPPLEDAREN SOM VILLE TYSTA MEDIA...


I spåren av och såren efter Juholt-gate så borde till och med den mest trögtänkta meningsmotståndaren fatta att sosseriet inte är speciellt bekväma i umgänget med den samlade insinuanta och illvilliga journalistkåren. Att det blir lite fel ibland kan man förstå, som när självaste partiordföranden sent en lördagkväll och sannolikt med några riktiga Dry Martinis i kroppen ventilerar sina synpunkter på det drivande mediadrevet på sin Facebook-sida.

Men vissa fel är mer allvarliga än att i affekt statusuppdatera på Facebook. Vissa fel kan utan några som helst konspirationteoretiska funderingar leda till frågor om vad sosseriets gruppledare Carina Moberg egentligen tycker om den del i grundlagen som handlar om pressfrihet. Vissa fel borde få någon av de där andra 348 ledamöterna i Svea Rikes Riksdag att fundera allvarligt på om inte Konstitutionsutskottet borde ta och titta på det Mobergska misstaget, ett misstag eller vad det nu var som handlade om att styra en journalist i en mycket bekvämare riktning än den kritiskt granskande journalistens vägval.

Reportern från tidningen Riksdag och Departement frågar apropå tillkspandet av tydligare hyresregler - "Borde ni ledamöter ha tagit initiativ tidigare?"

Carina Moberg, gruppledare för SAP i Riksdagen och ledamot av Riksdagensstyrelsen: "Det vill jag inte kommentera just nu. Nu gör vi det. Om vi borde ha gjort det tidigare eller inte vill jag inte att du skriver någonting om, tack." - och så var det med synen på den journalistiska friheten versus politikerns högre ambitioner när det kommer till att bestämma...

Tack är ett ord som kan vara både vänligt och bestämmande. Säger jag "tack för maten" med ett inställsamt tonläge till den där snygga servitrisen på lunchrestaurangen gör jag det för att jag trots min kroppshydda och mitt icke alltför tilltalande utseende i övrigt hamna på något som med lite fantasi kan tas för plus. Säger jag med barsk stämma till sonen "Städa ditt rum nu, tack!" handlar det om ordergivning, om en befallning och något som inte är förhandlingsbart. Carina Moberg låg med till visshet gränsande sannolikhet i den senare kategorin - där hon mer eller mindre beordrade journalisten från Riksdag och Departement att inte göra sitt jobb som han borde göra det.

Det är där och då det blir skrämmande, där ingen pudel i världen kan göra det som är gjort ogjort. Bilden av en sur och vresig kärring, förvisso under press, sitter där - en riksdagskvinna där de muskler som behövs för att framkalla ett leeende sedan länge har förtvinat och där hon - Carina Moberg - minsann sätter sig över pressfriheten när hon tydliggör vad som passar sig att skriva och inte.

"Självfallet skall ingen ge en journalist anvisningar om vad som ska skrivas eller inte skrivas. Den journalistiska integriteten och självständigheten är ett av fundamenten i vårt demokratiska samhälle. Det var en olycklig kommentar av mig" säger Carina Moberg puddlandes till journalisternas egen tidning "Journalisten" när hennes härskartekniker gentemot den tredje statsmakten kommer i dager.

Moberg kallar kommentaren olycklig. Jag skulle vilja säga att den är så mycket mer än olycklig. Kommentaren är rent ut sagt förödande för bilden av ett parti vars företrädare i spåren av ett drev vill styra media i en annan riktning bara för att det blir lite skönare att vara sosse då. Det är en kommentar som är så mycket mer än olycklig eftersom den visar på maktfullkomlighet och en syn på sig själv som sittandes över allt och alla...

Länkar: Riksdag och Departement, Journalisten
Bloggar: Böhlmark, Nilsson, DHE, PLC, Lidby, Hagbom

SEGRAREN SKRIVER ALLTID HISTORIEBÖCKERNA


"...och då var jag säker på vad Oldsberg ville ha fram. Jag drog i nödbromsen, för det var till Durban vi var på väg!"

Jag tror inte att dagens sossar - de som gnäller på att vårt nyantagna idéprogram innehåller sådant som de tycker är historieförfalskning - verkligen förstår vad vi försöker säga och varför, och det trots att de om några borde fatta bäst. När Lena Hjelm-Wallén och Ulf Bjereld stör sig på några meningar om tider som flytt så visar de upp en oanad oförmåga att känna in vad vi moderater har blivit nuförtiden.

För är det egentligen inte så att vi är det statsbärande partiet? Det dominerande partiet på nästan samma sätt som sossarna var det när det var aktuellt att slåss för allmän röstrött och senare mot apartheid? Kan man inte säga att det faktiskt är de nya moderaterna som är det nya Sverige och när meningarna om "Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" så handlar det om vad Sverige som statsbygge har stått för - med vissa mer drivande än andra...?

Rättviseperspektivet innebär att vi som styr landet nu, vi som är statsbärarna och ledande i det enda regeringsalternativet kan ta till oss äran för vad tidigare regeringar har gjort - en känsla som är ständigt närvarande. Precis som Sverige alltid har varit ett land där kampen för jämställdhet, mot apartheid och för rösträtt så finns det andra sidor av att vara statsbärare faktiskt. Det faller även på axlar att ta åt oss äran för försöket att införa löntagarfonder, för en folkomröstning om ja och nej, där det istället blev tre kanske-alternativ, för högertrafik och allt annat som format vårt samhälle.

Det fanns ju en tid då det var socialdemokratin som alltid tog åt sig äran för allt gott som hänt i Sverige, på den tiden då det gamla statsbärande partiet inte var ett skämt och partiets ledare en driftkucku. Det var en gång så att det sossarna som ensamma och på egen hand gjorde Sverige till det land vi nu är, utan stöd av vare sig liberaler, bondeförbundare eller högerpartister. Det är andra tider nu, tider som Ulf Bjereld och Lena Hjelm-Wallén inte vill se...

När vi moderater nu tar ansvar, ansvar och ännu lite mer ansvar för att ansvara för Sverige på ett ansvarsfullt sätt så är det upp till oss att också ta ansvar för Sveriges historia. Det kanske kommer en tid då socialdemokratin upplever en renässans igen - även om det är svårt att tro idag - då de blir vad de en gång var. Då kan deras statsbärande idéprogram ta åt sig äran för alla dessa jobbskatteavdrag, för RUT och för ROT, för friskolor och valfrihet överallt åt alla, för den sänkta restaurangmomsen. Det kommer kanske, men inte så sannolikt en dag då sossarna också kan börja "historieförfalska" om de vill.

De har ju faktiskt redan börjat lite lätt, då det egna förslaget om sänkt restaurangmoms nu målas upp som satans påhitt, då mycket av de som man i valrörelsen och den egna retoriken målade upp med svarta, grova penseldrag som orsaken till planetens förestående undergång faktiskt inte verkar vara så farligt när man skuggbudgetar...

I politik, precis som i krig, är det vinnaren som skriver historien. Vill sosseriet någonsin, någon gång och någonstans börja skriva historia igen bör de nog lägga sina kollektiva pannor i djupe veck medan de gnuggar sina geniknölar. Som det ser ut idag är det vi moderater med våra vänner som både skapar och skriver, medan motståndaren bara gnäller och förfaller.

Länk: DN, DN, SvD, Expr
Bloggar: Röda Berget - Grattis på 50-årsdagen!, Edgelius, Moberg, Westerholm

2011/10/23

JUHOLT GÖR EN FJÄRDEDEL AV EN TREDJEDEL


Det finns något räkneexempel där matematisk inkompetens bevisas genom att någon mindre vetande glädjs över att faktiskt ha en hel fjärdedel när kompisen bara har en tredjedel av en godispåse, en back öl eller kanske till och med väljare. Den här morgonen borde de mest hängivna sossarna anamma just det förhållningssätt där det låter bättre med fjärde- än tredjedelen bara för att överleva när nyhetsmedier och SIFO berättar om ett historiskt fall i spåren av Juholts golgata-vandring med en taggig rosenkrans på den mustaschklädda skallen...

Från en tredjedel till en fjärdedel på någon vecka, ett historiskt uselt resultat i en SIFO-undersökning, en historisk nedgång och ett parti som under en ledare som saknar förtroende hos väljarna men påstås ha förtroende hos sina kompisar i VU - och allt kommer att bli så bra bara krutröken lägger sig och Juholt får hälsa på de som fortfarande är frälsta ute i landet. Att partisekreterare Jämtin ser bekymrad ut och pratar uppgivet om en jobbig och plågsam väg framöver är fullt förståeligt - Jämtin minns förmodligen hur Mona Sahlins förmåga att återhämta såg ut.

Den socialdemokratiska förnyelsen är identifierad. Under Sahlin/Baylan-eran var det partisekreteraren som spelade Bagdad Bob-rollen i rörelsen, medan partiledaren själv oftast såg nyktert på svarta rubriker och deprimerande opinionssiffror. Under Juholt/Jämtin-förnyelsen så är det numera partiledaren själv som leker Bagdad Bob medan partisekreteraren ser den historiskt usla och vedervärdiga verkligheten i vitögat. Juholt reser land och rike runt och säger förlåt till kadern av den där fjärdedelen som trots allt hänger sig kvar i ett parti i stormens öga.

En regering är aldrig bättre än sin opposition, och när det finns sossar som tycker att jag borde njuta av att ha Juholt som överstepräst för oppositionen. Visst, det är roligt att se historiska fall och nattsvarta siffror för socialdemokratin, en verklighetsfrånvänd partiledare som inte har samma perceptionsförmåga som de flesta andra och som tror att allt blir bra bara krutröker lägger sig, han kliver ur torktumlaren och får resa runt och prata med den där fjärdedelen som stannat kvar trots hanses ledarskap. Men samtidigt är jag orolig eftersom jag vill se mitt eget part och Allians-regering på tårna - med fokus på en politik för framtiden. Sverige behöver inte en Reinfeldt bakom ratten som med ett självgott flin på läpparna bara tittar i backepegeln och ser hur Juholt sladdar av vägen i varje kurva på väg mot ett nytt "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-huvudet-möte" någonstans i Sverige...

Reinfeldt har rätt när han i dagsläget konstaterar att det bara finns ett regeringsalternativ i Sverige idag, och det är inte det alternativet som har en ledare som utklassas i förtroendemätningar och opinionsundersökningar. En välmående demokrati mår dock bra av att iallafall ha två hyfsade alternativ som står mot varandra - och så ser inte verkligheten ut hur mycket än Juholt än inbillar sig det. Det är en miljö där en man mustasch helt på egen hand, och kanske med lite bistånd från media faktiskt har lyckats med att få vår demokrati att bli ännu lite mer ointressant för den väljare som vill kunna välja. Idag är valet enkelt för de flesta, och det kommer dessvärre - för socialdemokratin och demokratin - vara så till den dagen då VU med sina tentakler ut i verkligheten fattar det enda vettiga beslut de kan fatta. Om inte är man snart ett femtedelsparti, inte ett fjärdedelsparti - och då kan Reinfeldt slå på farthållaren, somna bakom ratten och glömma allt vad fokus innebär.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr, AB
Bloggar: Westerholm, DHE, Krassman - verklighetsflyktingen, Kent, Andersson och sist och absolut minst - Böhlmark

2011/10/22

KATASTROFEN SOM INTE ÄR EN KATASTROF...


"Ingen panik. Det är ingen fara för någonting alls, inte någon gång om ens någonsin. Det är absolut ingen katastrof. Allt är bra. Allt går som på räls. Ingen panik. Det är ingen fara..."

Så lät det kanske vid livbåtarna på den osänkbara Titanic, medan folket ombord blev mer och mer oroade över att fören tippade mer och mer ner mot vattenytan i spåren av den där kollisionen med ett isberg. Det fanns ingen anledning till någon panik, det var ingen fara och absolut ingen katastrof. Iallafall verkade det inte så till en början.

Håkan Juholts hyresbidrags-isberg gled upp bredvid den dittills glada gamängen till partiledare redan i gryningen den 7 oktober och medan Juholt sakta försökte gira undan men försent så dök det upp två u-båtar i form av Ilmar Reepalu och Morgan Johansson som satte sina torpeder i det Juholtska skrovet - ett skrov som efter kollisionen på morgonen hade haft förödande svårt att upprätthålla den Juholtska flytförmågan. Men det som hände där och då är ingen katastrof, inte alls något för socialdemokratin att oroa sig för.

Idag visar en ny SIFO-undersökning att statsminister Reinfeldt leder över oppositionsledare Juholt med 63-15 i procent när det gäller förtroende. Av hundra tillfrågade har alltså 63 procent förtroende för Reinfeldt som statsminister, medan 15 procent verklighetsfrånvända stackare inbillar sig att det har större förtroende för Juholt i den rollen. Men det är ingen katastrof säger professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson - och helt plötsligt börjar jag grubble över vad som kan anses vara en förtroendemässig katastrof rent om inte detta är det?

Mona Sahlin förlorade val, iallafall delvis, på att väljarna saknade förtroende för henne och i förlängningen hennes förmåga att på ett förtroendefullt sätt arbeta för den politik som hon sade sig stå för. Idag har Juholt lyckats måla in sig i samma typ av hörn som Mona - men det är ingen katastrof...

Mina källor inifrån SIFO:s sifferanalyscentral berättar om att man ställde Juholts förtroende mot en hel del andra svenskar - kända hos allmänheten - där frågan var densamma: "Vem har du störst förtroende för som statsminister?"

Resultatet var förödande för Juholt iallafall utom ett, men det kan väl ändå inte betraktas som en katastrof...

Håkan Juholt vs Stefan Holm: 23% - 57%. Vet ej: 20%
Håkan Juholt vs Clownen Manne: 19% - 61%. Vet ej: 20%
Håkan Juholt vs Anna Odell (Konstfack): 21% - 51%. Vet ej: 28%
Håkan Juholt vs Kicki Danielsson: 14% - 52%. Vet ej: 34%
Håkan Juholt vs Jan-Emanuel Johansson: 16% - 54%. Vet ej: 30% 
Håkan Juholt vs Berth Milton: 26% - 55%. Vet ej: 19%
Håkan Juholt vs Kissie: 31% - 58%. Vet ej: 11%
Håkan Juholt vs Göran Greider: 26% - 61%. Vet ej: 13%
Håkan Juholt vs Jimmie Åkesson: 33% - 33%. Vet ej: 34%

Men det är väl som sagt ingen katastrof, att oppositionsledaren har ett förtroendekapital som är så lågt i väljarkåren att motsvarande katastrofala siffror aldrig tidigare varit aktuella att trycka i en tidning eller kommentera på en blogg. Det kan väl absolut inte vara en katastrof att i förtroendebransch som politik är vara utklassad och nedkörd när det gäller förtroende, eller kan det vara så att Peter Esaiasson är ute och cyklar enhjuling på fyllan?

Men Håkan Juholt har iallafall förtroende från sitt enhälliga Verkställande Utskott, och det kanske är det som är den verkliga katastrofen för ett parti desperat behov av förtroende...?

Länkar: DN, SvD, Expr1, Expr2
Bloggar: Högberg,

2011/10/21

NYFIKEN BLÅ? NYFIKEN RÖD? NYFIKEN FREDRIK...


Året var 1985, det var riksdagsval och det saknades till min stora förtvivlan ett år i min fysiska ålder för att jag skulle få följa med mina missledda föräldrar in i vallokalen för att välja något helt annat än det parti de valde. Det är 26 år och en månad sedan sedan, då jag var politiskt nyfiken och där min nyfikenhet rdan då hade fått mig att landa i Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns knä - men där nyfikenheten på politiken i alla riktningar var stor...

Hade någon från framtiden, från Örebro, Conventum och de nya Moderaternas stämma lyckats resa 26 år och en månad tillbaka i tiden för att spela upp ett politiskt tal på ett raspigt kassettband. På den då extremt moderna bandspelaren som oftast användes för att ladda in spel på min ZX Spectrum 48K skulle ljudet av en man som inledde med att säga tack elva gånger strömma ut. Om jag där och då, i forntidens Rönninge omedelbart hade avtvingats en lekmanna-analys om vilket framtida parti som kommer att låta så 26 år och en månad senare så hade mitt svar som nyfiken blå varit - "Det måste vara en sosse, Palmes arvtagare. De kommer stå stilla i utvecklingen i 26 år! Hallelujah! De moderata framgångarna kommer snart som ett brev på posten!"

Nu är det ju inte alls så, 26 år och en månad senare. Talet i Conventum hölls av den mest framgångsrika moderata partiledaren i historien, statsminister sedan fem år och inne på sin andra ämbetsperiod - min namne Reinfeldt. För 26 år och en månad sedan kände jag faktiskt inte till Reinfeldt, men han hade då mer hår och en annan syn på politiken. Sedan dess har håret fallit och rakats av, sedan dess har han gått från att vara ung och övertygad till att bli äldre, lyssnande, pragmatisk och nyfiken...

Det är fruktansvärt svårt att vara kritisk mot en ledare och ett parti som skördar de framgångar som de nya Moderaterna av idag skördar mest hela tiden. Det är tydligt att vi 800.000 som redan var moderater 2002, trots Bo Lundgren idag betraktas som en lite minoritet vars röster inte kan mäta sig med den nytillkomna miljonens väljares önskemål. Det är lika tydligt att det idag inte finns en enda fråga som utåt sett är helig, i ett parti där allt och alla kan offras för att maximera väljarantalet i de val 2014 och 2018 som vi nu skall vinna. Det är ett parti som skall lyssna och ta in alla människors åsikter för att göra dessa till våra egna, oavsett hur väl de klingar mot den ideologiska ryggrad som snart är så porös att den vittrar sönder.

Visst, det är bra att lyssna på folket för att se vad de tycker och tänker, och ibland kan man hitta ett guldkorn hos väljarna att putsa upp och bygga upp sin framtid kring. Men... Vi måste i bakgrunden stå fast förankrade i någon sorts övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel politiskt. Det är inte fel att vara lyssna och vara nyfiken, det är inte fel att stå upp för oberoende och starka institutioner i vårt samhällsbygge, det är inte alls fel att stå upp för ett land som håller ihop i samhällssammanhållningens anda och det är absolut inte fel att stå upp för ett jämställt samhälle mellan kvinnor och män...

Men bör vi som frihetsälskare, som ser individer och inte till kollektiv, anamma principen om lagstiftning och kvotering för jämställdhetens skull? Bör vi för att vara pragmatiska och inkännande helt plötsligt svänga och tycka att snoppen eller snippan är just den del av kompetensen eller personligheten vi måste stå upp för när det kommer till ett samhällsbygge? Skall vi verkligen förvandla individer med olika mål i livet, olika utmaningar och olika förutsättningar bara till ett kön? Kvinnor kan, och kvinnor kan det mesta precis lika bra som männen och männen kan det mesta precis lika bra som kvinnor. Låt enskilda individer själva ta ansvar för hur de lever sitt liv, för hur de tar tillvara på vardagens vedermöder - och utan politisk-moralisk pekpinnar in i styrelserum, vardagsrum eller fikarum.

Fredrik Reinfeldt är övertygad om att världen skulle vara en bättre plats om kvinnan och mannen var jämställda, fullt ut och överallt - och visst har han rätt. Det skulle förmodligen vara färre krig, mindre väpnade konflikter och mer fokus på sådant som inte är militär hårdvara och macho-muskelspännande i politiken. Samtidigt skulle vi ha en osäker värld i spåren av PMS-svängningar, grannländer som långsint sitter och surar utan att ha förmågan att på ett ärligt och rättframt sätt prata bort konflikter, grannar som inte kan prata, bara skvallra. Det som är fint meed mänskligheten är ju att män och kvinnor kompletterar varandra så bra med sina för- och sina nackdelar i sättet att vara. Kvinnor kan, men det kan även vi män...

Det är farligt ha visioner, det kostar alltid 100-tals miljarder att ha visioner fick vi höra samtidigt åhöraren varnades för just visioner. Själv har jag en vision som ligger i linje med de gamla moderaternas syn på solidaritet med grannar, en vision som förvisso kostar ett antal miljarder men inte några 100 - en vision om ett Sverige som är säkerhetspolitsikt närande och inte tärande i vår del av världen. En vision om ett Sverige som faktiskt kan handla solidariskt och inte bara förklara solidaritet för grannar som numera mest skakar på huvudet åt vårt säkerhetspolitiska hycklande.

Reinfeldt höll ett tal på 37 minuter, ett tal som ifrågasatte konsumtionssamhället och uppmuntrade partiet att lyssna, ta in och vara en vindflöjel som vänder sig i takt med de politiska vindarna. Han höll ett tal som hade sina poänger, men som samtidigt befäste bilden av oss moderater som ett parti som vill ha makten framför allt. Visst, jag ser hellre blåa sossar än röda sossar i Rosenbad - men är makten verkligen värd sitt pris när maktutövandet vilar på en grund av inlyssnande, pragmatism och undfallenhet för vad som viktigast för väljaren just idag? Är det så att vi inte längre tror på det vi en gång trodde på? Skall det verkligen behöva vara så att man 26 år och en månad från 1985 inte ens kan vara säker på vilken färg talaren har och man inte redan visste...?

Så länge det går bra, borde jag hålla käft. Men så länge det går bra mest för att motståndaren är inkompetent och politiskt impotent så är jag orolig för att vi bara krattar gången för att även vi en dag landar där de är idag - som politiska driftkuckus som inte fattar bättre. Bara genom att förnya men med förstånd kan vi fortsätta att vara relevanta och med möjligheten att vara moderat pragmatiska. Bara genom att stå fast vid de värderingar vi en gång hade som ledstjärna kan vi vara säkra på en framtid som leder oss alla rätt - både vi 800.000 gamla och den nya miljonen moderater. Det handlar om frihet, om individens makt över sig själv och sin ekonomi - det handlar om gammal hederlig moderat politik, sådant som skall bestå även om vi lyssnar på de som tycker annorlunda...

Länkar: SvD, DN,
Bloggar: Moberg, Andersson, Edgelius (läs!), Böhlmark (som alltid placerar mig sist i länklistan nu när han börjat jobba där han jobbar... )

Bilden lånad av Stämmobloggen

2011/10/20

I DEN STORA SVAMPENS SKUGGA - MODERAT STÄMMA MED OLIKA STÄMMOR


I skuggan av Sveriges största och blekaste kantarell har de nyaste av de nya moderaterna samlats för att ha partistämma - i staden där alla vägar möts och där Kent Persson är borgmästar-wanna-be. Medan jag sitter farmför datorn och snörvlar allt medan jag känner att kroppstempraturen stiger så är det alltså en hel del av mina vänner i politiken som får tillbringa några dagar i Conventum i Örebro, med minglande, med beslutsfattande, med debatter, med midddagar och partaj. Allt detta medan jag är fast förankrad i verkligheten, i 08-området och bland det folk som vi genom ett par vettiga beslut tänker jaga in i det Schlingmannska spindelnätet lagom till valet 2014. Visst är jag avundsjuk, men det handlar om livspusslande...

Medan jag satt på apoteket så höll partiordföranden och statsministern sitt öppningstal till de hänförda partivännerna på läktarna, till alla journalister och murvlar, till de fåtaliga väljarna som hade så lite att göra att de valde SVT24 och statstelevisionens direktsändning. Jag missade alltså Fredrik Reinfeldt - men kunde genom att sitta och glo ner i en mobiltelefon medan DDR-kön på Kronans Droghandel saktade betades av följa talet genom andras kommentarer. Innan jag hittar en egen bildversion av talet att titta på så vilar jag på hanen, med mina synpunkter och alltid ack så konstruktiva kritik.

Fredrik Reinfeldt talade i Conventum till de redan frälsta, de som aldrig skulle komma på tanken att göra som Ann-Marie Pålsson och överge vårt gemensamma kärleksbarn, partiet som vägrar att åldras. Inför en redan hänförd skara människor spelar det egentligen mindre roll vad man säger och hur man säger det. Möjligtvis kan talet och retoriken fungera som tändvätska för de partiarbetare som sedan skall bland verklighetens folk och stå upp för för politik och våra vägval.

Håkan Juholt talade igår i Göteborg inför de närmast sörjande och redan besatta sossarna, de som inte ens skulle komma på tanken att överge en orörlig rörelse ens om partiledaren avslöjades som kannibal. Håkan Juholt gjorde succé när han på olika scener i Göteborg lovade att förstatliga apoteken igen, återreglera elmarknaden och järnvägstrafiken. Det var det gamla vanliga slagorden om monopolen som ger människovärde - och det blev tydligt att Juholts resa handlar mer om att försöka behålla de väljare han har vid sin sida än att försöka hitta nya.

Precis som Reinfeldt idag så talade alltså Juholt inför sådana som applåderar talaren även om han råkar rapa eller släppa väder, men med skillnaden att Juholt lät som vanligt när Reinfeldt tassade in på okända jaktmarker lite trevande. Reinfeldt talade enligt mina källor till de som skulle kunna tänkas bli moderater mer än till de som redan var fast i nätet medan Juholt bara talade till sina egna. Vem har då störst möjlighet att få sitt parti att växa...?

Det är vår första dag av en moderat stämma där alla stämmor bör höras moderat mycket. Det handlar om att våga hitta en ny vision av vårt samhällsbygge - bortom jobbskatteavdrag 6.0 -med nya idéer där den enskilda människan står i fokus med friheten som ledstjärna. Förnya men med förstånd. Förnya utan att därför klampa in i något som är det motsatta till blue labour - red tories. Förnya utan att göra samma misstag som sossarna som med Reepalu-insatsen snart är att betrakta som brown labour. Förnya även med gamla moderata ideal ekandes i det undermedvetna. Förnya för att de blir bättre med något nytt, inte bara för att det prompt måste vara nytt. Förnya med förstånd.

En förnyelse som inte har sina rötter i samma mylla som partiet en gång växte fram blir ett ostadigt om en växande parti. Börjar det blåsa är det viktigt att rötterna håller kvar partiet i vindbyarna, kommer stormen är det livsnödvändigt om inte hela partiet skall blåsa omkull. Vi ser idag vad som händer i vår politiska arvfiendes led efter stormen eller orkanen, där förankringen har varit dålig och där grenaran spretar åt olika håll och tar upp kastvindarna med ett förödande resultat till följd. Bara den som förnyar sig med rötterna med sig kommer stå stark och trygg oavsett väderlek och politiskt klimat. Tänk på det, när ni i Örebro förnyar med förstånd...

När han klev ner från scenen, Fredrik Reinfeldt, så gjorde han det som den enda tänkbara statsministern i folkets ögon. Att Reinfeldt nuförtiden mest är för seriös, gravallvarlig och överspänd spelar mindre roll när den där kandidaten på motståndarsidan är en pajas med en faiblesse för transparenta one-liners är det faktiskt en fara för oss som trots allt vill se Fredrik Reinfeldt skicka ut sin tredje sosse-ledare i det där utanförskapet där de tjänar 160.000 kronor på att samla navelludd.

Faran är att vi underpresterar och slår oss till ro om motståndet är så klent som det var under Mona, och som det ser ut att bli med Juholt. Jag längtar tillbaka till en tid då Reinfeldt bet ifrån så bra och så underbart mot den store mannen som nu bor på Torp - Göran Persson...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, Expr1,
Bloggar: Kent, Västros, Kärrholm

I EN RODDBÅT PÅ MEDELHAVET OMGIVEN AV DROGADE SIMMANDE BARNSOLDATER...?


Det har sina nackdelar med alltför snabbt nyhetsflöde. När jag började skriva talade uppgifter om Gaddaffi som gripen under ett flyktförsök i en konvoj av små båtar, en gripen Gaddaffi vid liv. Halvvägs in i inlägget handlade nyheterna om en sårad Gaddaffi gripen i en Hussein-liknande håla, en Gaddaffi som fick åka ambulans. Väl färdigt med inlägget är nyheten att Gaddaffi är död. Om en kvart kanske det heter att inte ens var Gaddaffi, eller att han är vid liv i öknen. Därför kör jag på mitt första och förmodligen helt uppåt väggarna felaktiga inlägg. Jag kanske till och med framstår som mer väck än mannen med bordningsstyrkan och vurmandet för de drogade barnsoldaterna? Vem vet, men det bjuder jag isåfall på...

Tänk om Håkan Juholt hade fått sin vilja igenom? Tänk om NATO hade tyckt att det var en fantastisk idé den där obskyra oppositionsledaren från det lilla säkerhetspolitiskt hycklande landet i allmänhet och partiet i synnerhet trollade fram ur sin hatt när han ville plocka hem JAS 39-planen och ersätta dem med en bordningsstyrka? Tänk om - då hade det kanske hade varit Juholts förtjänst att despoten och diktatorn Gaddaffi idag äntligen fångades in...

Det hade kunnat vara en svensk bordningsstyrka som hade gripit den politiska pajasen i färggrann pyjamas, och Juholts skarpsinne hade gjort hon till arabiska vårens oomstridde hjälte. För när de sataniska piloterna i sina NATO-uniformer och i sina NATO-flygplan lemlästade och sprängde bort artilleripjäser och stridsvagnar som sköt på civila så tyckte Juholt att vi borde låta våra svenska piloter ta det lugnt för att skona de drogade barnsoldaterna som enligt mina källor nu simmade bredvid Moammars roddbåt på redden utanför Sirte.

Medan mördarna i sina västerländska stridsflygplan sköt ner Moammars piloter i sina öststatsplan så tyckte Juholt och sossarna att vi gjorde bäst i att fotografera det som hände här och där i den libyska öknen. Men hade vi bara NATO förstått vad Juholt förstod, att Gaddaffi skulle fly i en roddbår från Sirte så hade vår svenska bordningsstyrka på ett annat lands fartyg kunnat vara de som ändade det libyska inbördeskriget i all sin vidrighet...

Moammar Gaddaffi är gripen, en diktator kommer få sona sina handlingar mot det folk han inte i sin vildaste fantasi kunde inbilla sig skulle resa sig som grannarn i väster och i öster. Gaddaffi svarade mot ropen om frihet med våld, med krig och med död - men en av den afrikanska kontinentens mest välutrustade militärmakter stod sig i det långa loppet slätt mot ett folk med ett gemensamt intresse av frihet.

Vad som väntar och vad som kommer i spåren av Gaddaffi vet ingen säkert, det kan bli bra men det kan precis lika gärna bli riktigt illa i ett land utan demokratiska traditioner och inbyggda spänningar i en gammaldags klanstruktur. Precis som när Saddam Hussein hittades i sin jordhåla är det dock med en känsla av tillfredsställelse som jag njuter av nyheten att ännu en despot och diktator nu får ta konsekvenserna av sitt förakt mot det egna folkets vilja att förnya sitt land och dess styre...

Och där är inlägget slut - baserat på nyheter som var 45 minuter gamla men tydligen ändå helt inaktuella.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2,
Bloggar:

2011/10/18

DEN ÖVERGIVNA ÖN GOTLAND - DÅ OCH NU...


Det var en gång en ö. En stor och vacker ö, med sina unika raukar, med en stad på Världsarvslistan, med ett årligt politiskt spektakel i en lummig park mellan den medeltida stadskärnan och havet och med badvänliga stränder som faktiskt lämpade sig väl för att landstiga på. Den stora vackra ön låg mitt i det som en gång kallades "Fredens Hav" men som sedan det lades en gasledning på botten strax öster om ön hade inneburit en markant ökad närvaro av tsar Vladimirs fartyg i det hav som omger hela ön.

Den stora vackra ön tillhör ett ännu större och precis lika vackert land, men det är ett land som inte bryr sig speciellt mycket om den där ön som bara uppskattas av fastlänningarna när det är sommar, sol, varmt i vattnet och Keno-dragning. Ledarna i det stora ländet tyckte för ett tag sedan - innan tsar Vladimir besteg tronen och lovade att återupprätta det tidigare ack så stolta imperiet - att hotet mot den stora vackra ön var borta för evigt. Försvaret av ön kunde skötas av ett bondeuppbåd, och när det blev tydligt att tsar Vladimir var på gränsen till paranoid och uppvisade klart psykopatiska drag mot alla som en gång hade ingått i hans företrädares union så bestämde man sig för att reagera. Man skeppade över 12-14 riddarrustningar, ställde dom i ett stall strax söder om huvudorten och skulle i händelse av fara skeppa över några ståtliga kompetenta män som kunde ta sig an uppgiften att hjälpa bönderna med att skrämma en eventuell fiende på flykten...

Men det räckte inte, och en dag siktades ett antal fartyg som närmade sig den stora vackra öns kust - och vårdkasarna tändes. Bondeuppbådet samlades och skulle bjuda motstånd mot de annalkande inkräktarna på några förutbestämda slagfält. Vid Ajmunds Bro, i närheten av Mästerby, tänkte man stoppa fiendens överlägsna styrka och funkade inte det så fick man väl slåss på Tofta skjutfält med vad som fanns kvar. Från fastlandet kunde man inte förvänta sig någon hjälp, ty den stora vackra ön var effektivt blockerad på olika sätt. Den enda landningsbanan för flygplan hade några rejäla kratrar i asfalten, och utanför varje hamn guppade minor medan det under vattnet fanns undervattensbåtar. De där tyngre grejerna, i ett stall, kunde ingen längre hantera på ön.

Utfallet av en stark, professionell fiende mot ett svagt utrustat uppbåd av hobbysoldater kunde lätt förutses, och det som hade hänt lite mer än 750 år tidigare upprepades ännu en gång i all sin vidrighet. Den övergivna ön Gotland fick klara sig själv för att fosterlandet i väster svek sitt åtagande att skydda alla delar av landet.

Alla har väl hört historien om den danske kungen Valdemar Atterdags våldtäkt på Gotland, som slutade med att Gotland för århundraden hade ett gediget överskott av kvinnor. De vapenföra männen dödades vid Ajmunds bro, vid Mästerby och Fjäle Myr medan de sista spillrorna av de som kunde stå och se ut som soldater slaktades utanför ringmuren - utan pardon. Brandskattning följde, och det som hände då kan hända igen. Idag är kung Valdemar lika med tsar Vladimir - Rysslands blivande president med efternamnet Putin.

I Vladimir Putins sinnesvärld skall det ryska imperiet återskapas, och i det ingår våra tre grannländer Litauen, Lettland och mitt andra hemland Estland. För att kunna köra över Baltikum lär till och med den mest korkade ryska militärstrategen ha tänkt tanken att först säkra den där stora, vackra ön mitt i det som en gång var "Fredens Hav". Den som har Gotland kontrollerar nämligen Östersjön, och kontrollerar man Östersjön så kan man effektivt styra ifall balterna skall kunna få hjälp eller inte av sina allierade i NATO eller EU. Just därför är den svenska militära frånvaron, ointresset av att faktiskt kunna försvara Gotland, ett hån mot de länder som vi lovat att solidariskt stå upp för om ofreden kommer...

Idag satt jag i Timbros lokaler och lyssnade på Bo Hugemark, på Karlis Neretnieks, på Björn von Sydow. Det var en diskussion om Sveriges förmåga att kunna leverera mer än tomma ord, utan också handling, i den solidaritetsförklaring som upprepas som ett mantra vid varje regeringsförklaring nuförtiden. Arrangör var Fri Värld, under gediget ledarskap av partivännen och riksdagsledamoten Mats Johansson. Diskussionen handlade om det svenska försvarets framtida förmåga att kunna hjälpa när hjälpen behövs, och det kan vi - om det stannar vid en mindre kris likt den där ockupationssoldaten i brons som esterna flyttade från centrala Tallinn till den ryska krigskyrkogården. Blir det värre än så, så står vi oss slätt med det anorektiska försvar som vi numera håller oss med.

Karlis Neretnieks talade mycket om Gotland, och han om någon vet vad han pratar om. Karlis Neretnieks var brigadchef på Gotland på den tiden Gotland hade ett försvar värt namnet, med en brigad som var den manstarkaste i hela invasionsförsvaret om än sämre utrustad än sina fastlandsditon och med kustartilleri vid de stränder där inkräktaren kunde tänkas försöka kliva i land. Själv höll jag under min tid i gröna kläder till i ett bergrum där detta kustartilleri skulle ledas, ett berg i trakten av Rute och bland de kaserner som utbildade soldater för att ta en strid vi idag inte kan eller verkar vilja kunna ta.

En återskapad svensk militär närvaro på Gotland är ett måste och det räcker inte med ett garage med 12 till 14 stridsvagnar för att markera att vi menar allvar. Gotland är grinden till det svenska fastlandet och språngbrädan för att kunna hjälpa de som vi säger oss vilja hjälpa. Utan Gotland är vår solidaritetsförklaring ett ännu större skämt än det redan är, ty utan Gotland så kan vi inte ens låta det anorektiska försvaret försöka hjälpa de som vi lovat hjälpa.

Björn von Sydow sade, trots att han är sosse, en del vettiga saker om just Gotlands försvar. Den gamle försvarsministern tycker att vi bör ha någon form av militär närvaro på Gotland och att vi behöver långdistansluftvärn. Att det sedan var von Sydows parti som lade ner P18, LV2, A7 och KA3 är ju en annan sak...

Redan idag kan vi visa vår solidaritet genom att ständigt ha 4 till 6 JAS-39 Gripen på Visby Flygplats, svenskt stridsflyg som kan ta över ansvaret från NATO för att freda balternas luftrum tills dess de små länderna har skapat en egen förmåga i luften - som enligt mina estniska källor ligger 5, 10 eller 15 år bort. Idag har NATO ständigt en flygstyrka i Litauen, på basen Siauliai - en styrka från som ibland bemannas med rumänska, tjeckiska, belgiska, danska, portuguiska eller norska flygförband. Det är länder i NATO som har betydligt färre flygplan än det svenska flygvapnet och som kanske kan användas till något annat om vi visar vår solidaritet med de som vi säger oss vilja vara solidariska med. Vi kan verka från Gotland ibland, från baser i Baltikum till och från - om vi bara vill och vågar.

Björn von Sydow lyfte fram solidaritetsförklaringen som det ordbajseri det är. Det finns ingen svensk planering, ingen svensk strategi eller tankar om svensk taktik för att kunna implementera de vackra orden i handling. Sverige av idag lovar något där vi inte vet vad vi egentligen kan göra. Det är dags att börja fundera på vad vi vill och vad vi kan. Vad vi måste är att börja med att återigen bry oss om Gotland, och finnas där med de vapensystem som kan skrämma någon på riktigt. Ett svenskt militärt återtagande av Gotland är det första steget att visa solidaritet med de folk som år 1940 och 1944-45 hade den stora vackra ön som ett förstahandsmål när de flydde från en av tsar Vladimirs idoler och företrädare...

Länkar: Expr
Bloggar: Wiseman, CIng, Krigskonster,

KÖP OCH LÄS - Midvintermörker av Lars Wilderäng och Till bröders hjälp, red Bo Hugemark

2011/10/17

GOLGATA-VANDRINGEN BLIR EN ERIKSGATA...


"...och visst är det som så att rönnbären känns lite extra röda i år" sade oppositionsledaren från sin position i Riksdagens talarstol under partiledardebatten förra veckan. Det var då, i början av drevet och med en - faktiskt - såväl mänsligt som retoriskt imponerande Juholt. Idag ligger de där extra röda rönnbären på trottoarerna i väljarnas Sundbyberg, bland allmännyttans bestånd i Tyresö och på vägen ut mot fackfolket på Rönneberga ute på Lidingö. Det är nerblåsta extra röda rönnbär, söndertrampade extra röda rönnbär, extra röda rönnbär som luktar ruttet och ser allt annat än tilltalande ut trots att de för inte så länge sedan var just extra röda.

Tomheten som infinner sig efter en mediastorm är svår att hantera för oss som gärna vill tycka till om politiker och deras uppenbarelser. Från att ha raljerat över Juholts problem med att leda de sociala demokraterna på ett sätt som de verkligen skulle behöva ledas är det nu dags att skjuta in sig på Juholts retorik, på Juholts politik och på Juholts syn på den värld som både han och jag lever i. Idag skall Juholt ut i verkligheten för att möta sossar lite här och mycket där. Det är speciellt inbjudna lojalister och personalen på ABF-huset i Sundbyberg, det är fackföreningstoppar från LO på Rönneberga, Lidingö och det är inbjudna medlemmar hos den tynande skaran sossar i Tyresö. Med risk för att verka ha en lika avancerad form av hybris som den resande oppositionsledaren så tycker iallafall jag att det är anmärkningsvärt att Juholt väljer att resa till två av de platser i AB-länet där jag oftast flanerar, pratar, verkar och värker...

Juholt skall ut på sin Eriksgata till sina underhuggare och till fotfolket, de som har blivit inbjudna och utvalda att träffa sin ledare och ledstjärna - och det är nog ett måste för en ifrågasatt ledareutan förtroende att göra sin resa. Själv vill jag dela med mig av några restips på vägen, några platser på vägen som Juholt gärna kan få titta till för att se om den verklighet han så ofta beskriver stämmer överens med en annan verklighet, den verklighet som faktiskt gjorde att sossarna förlorade valet 2010 på ett historiskt uselt sätt och den verklighet som gjorde att regeringen Reinfeldt trots allt fick förnyat förtroende.

På vägen ut mot ABF-huset i Sundbyberg passerar Juholt förmodligen byggarbetsplatsen till det Nya Karolinska Sjukhuset i Solna och skulle hans sällskap mot förmodan våga svänga höger efter kaoset på andra sidan den provisoriska Solnabron så når han det gamla, sunkiga Karolinska Sjukhuset. I smältdegeln av röda tegelbyggnader ligger Radiumhemmet, platsen där man vårdar cancersjuka. Juholt kan ju svänga förbi och räkna hur många cancersjuka som i högerns kalla och blåsiga Sverige kastas ut framför ögonen på han, på hans söta pressis och alla andra överrockar som han numera måste ha med sig. För det var väl ungefär så han sade i partiledardebatten, eller...?

Om Nya Karolinska i Solna är ett byggkaos så är det ungefär vad centrala Sundbyberg också är, på vägen fram mot ABF-huset så byggs Tvärbanan längs Landsvägen, en ny bro över järnvägen parallellt med Ekensbergsbron och det satsas på infrastrukturen på ett sätt som man inte skulle kunna tro när man lyssnar på Juholt.

På andra sidan järnvägen ligger Svenska Spels huvudkontor, de enda som skall ha monopol på att göra Svensson rik. Att bli rik på tipset, på oddset eller några triss-lotter är helt okej till och med i Juholts ögon - att bli rik på arbete och egna meriter är fult och smutsigt.

Det är det som är Juholts stora problem, trots att han är i det närmaste retoriskt fulländad när han väser ur sig sin verklighet, sina bilder av ett samhälle där tack och lov inte många känner igen sig. Juholt målar med grova penseldrag, bara i allians-svart och sosse-vitt - ingen gråskala finns, inget för den sansade men ändå kritiska medborgaren att känna igen sig i.

Efter att ha minglat och fikat med några rättrogna sundbybergare är det dags för Lidingö och Rönneberga. På vägen dit passerar Juholt Norra Länkens in- och utfarter på två ställen, vid Norrtull och vid Värtahamnen i Hjorthagens skugga. Men nej, det satsas inte på infrastruktur i Alliansens Sverige.

Lidingö följs av Tyresö och vid infarten till den fantastiska skärgårdskommunen ligger McDonalds. Det är ett fast food-hak som tillhör de som snarare kan klassas som slow food-hak. Kliv gärna av och förklara för de ungdomar som står i kassan, vid grillbordet eller i närheten av fritösen varför deras jobb är värda det retoriska förakt och det ohämmade raljerandet om deras insatser för arbetslinjen. Juholt må tycka vad han vill om den sänkta restaurangmomsen, han kan till och med ha rätt i mycket av det han säger men...

Men när han gör en Wanngård 2 och börjar förlöjliga Sveriges största ungdomsarbetsgivare och alla ungdomar som sliter där har han återigen visat vad sossarna står för - där vissa jobb är skitjobb, där arbetslöshet och bidrag är bättre...

Juholts problem, förrutom trovärdigheten och förtroendet för honom som partiledare är just det att han med alldeles för yviga penseldrag, slarvig färgsättning försöker måla en tavla av Sverige som de flesta i familjen Svensson inte kommer att känna igen hur mycket de än anstränger sig. Känner inte folket igen den bild av verkligheten som deras tilltänkta kandidat förmedlar så är man snart inte längre deras kandidat. Det är det som är sosseriets problem av idag, svartmålandet och en skuggbudget som är så motsägelsefull att det krävdes tre varianter innan den godkändes ens av de mest trofasta sympatisörerna - de som sitter i Riksdagen för Håkan Juholts parti.

Håkan Juholt skall ut och resa i verkligheten, träffa partimedlemmar och fackföreningsfolk - de som fortfarande är honom trogna. Hade det inte varit bättre att sikta in sig på de som faktiskt har flytt socialdemokratin av en eller annan eller kanske massor utav anledningar? Det tror jag hade varit bättre om Juholt vill veta hur hans ledarskap bör se ut för att någon gång, någonstans om någonsin återhämta sig efter den golgata-vandring som nu mynnar ut i en Eriksgata - en Håkansgata...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN, DN, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Lidby,

Bilden lånad av Tyresö Pingstkyrka