2011/11/30

NYA TIDER. NYA MÅL. NYA TOKMODERATEN...



... det är dit du behöver klicka dig för att hitta den nya Tokmoderaten. Jag flyttar alltså in hos Nyheter 24 för att börja skriva med understöd av en generösare och mer hjälpsam aktör än Googles Blogger.

Bloggen Tokmoderaten har levt i nästan fyra år på den här platsen, en plats som nu går från att vara en aktiv blogg med frekventa postningar till att bli ett minne av det som en gång var. Tokmoderaten på Blogger blir ett arkiv av nästan fyra års postningar, i med- och motgång, med god ton och inte så god ton.

Jag tackar dig som har läst och följt mig alldeles oavsett vilka skäl du må ha haft för detta. Naturligtvis hoppas jag att du följer med mig vidare på bloggens utvecklingsstege, att du tittar till mig på Nyheter 24 och sprider nyheten att det är där, där som Tokmoderaten härjar nu.

Utan mina läsare hade jag inte bloggat, utan alla dessa som kommenterar mina skapelser hade jag inte fått nytt bränsle för att orka vidare. Så ett uppriktigt TACK till alla er som på något sätt uppskattar det jag gör på bloggen och har gjort på samma plats...

Klockan är nu 20:38 när jag summerar statistiken och slår mig för bröstet. Sedan starten den 18 januari 2008 har jag haft lite mer än 582.000 unika besökare på bloggen. Antalet inlägg uppgår till 2021 inklusive denna och jag har släppt igenom 6584 kommentarer på dessa.

De fem mest lästa inläggen under dessa år har varit i tur och ordning: 

De tre mest kommenterade inläggen under dessa år hade varit ännu lite mer kommenterade om jag inte hade haft censur bland kommentarerna. Det är nämligen så, att om skriver elaka saker om SD så kommer alla politiska prinsar och prinsessor på ärten och skriver hotfulla kommentarer som även andas sådant man kan bli fälld i domstol för. Nåväl, dessa tre är det iallafall...

1) Sverige, demokratin och en stenad Petzäll - 2011-05-13. 43 kommentarer
2) Bojkotta Grekland som semestermål! - 2011-04-16. 41 kommentarer
3) SD- partiet som blundar när det passar - 2011-07-24. 36 kommentarer

Det var lite siffror och tillbackablickande. Då var då, nu är nu men mycket kommer att vara sig likt efter nystarten. Nu ser jag framåt, och framåt för mig är på Nyheter24. Detta var det sista inlägget här. Detta är nu ingen levande blogg längre, snarare ett dött arkiv. Häng med mig framåt är du snäll...? Tack!

DEN 30 NOVEMBER - DEN DUBBLA DÖDSDAGEN...


Kulan genomborrade hela skallen, stannade inte upp någonstans i kraniet eller i den porösa hjärnan. In genom den ena tinningen, ut genom den andra och döden var ögonblicklig. Det var kväll, det var mörkt och ingen kunde säga med säkerhet ifall det var en av motståndarnas kulor som ändat det där livet där och då, eller ifall det var en av de egna som ledsnat på all skit som mannen med den nu genomborrade skallen hade ställt till med under sina år som maktspelare, som agendasättare...

Det var den här dagen, den 30 november för 293 år som en rätt misslyckad krigarkung stupade av en kula i kraniet i en löpgrav vid Fredrikstens fästning i Norge. Året var 1718, dagen alltså den 30 november när kung Karl XII stupade i höstmörkret. Av många anses fortfarande kung Karl XII som en hjältekonung, av ännu några fler som ett misslyckande - mannen som krigade bort stormakten Sverige, körde landet i botten och såg till att kvinnorna i riket till stor del fick improvisera själva för att ha lite fredagsmys i århundranden framöver. Männen dog som flugor på olika slagfält, men kung Karl XII kunde inte sluta kriga. Det var hans livsuppgift att kriga mot allt och alla på lite olika sätt, mot yttre fiender och mot det egna, krigströtta folket.

Den här dagen, den 30 november 2011 -293 år senare - tar även bloggen Tokmoderaten sina sista andetag i det här formatet. Den 30 november kommer inte längre bara vara Karl XII:s dödsdag, utan även den gamla Tokmoderatens dödsdag...

Mailet från de framgångsrika redaktörerna på Nyheter 24 vid Stureplan liksom genomborrade hela skallen, stannade inte upp i något nostalgiskt filter eller bearbetades på ett sätt som skulle ha gjort att de där locktonerna i mailet var ointressanta. Döden var inte ögonblicklig, det blev mer av en dödskamp där förutsättningar ältades och plus och minus vägdes mot varandra innan den där bloggen lade sig ner för att dö en plågsam död - en död som förr eller senare skulle komma i något format. Förr är nu, den 30 november - när året är som mörkast.

Det här är faktiskt det näst sista inlägget som publiceras på Tokmoderatens blogger-sida, ett inlägg som är historiskt då det faktiskt är det enda inlägget som kommer att publiceras på tvenna tokmoderata bloggar. Jag stupar här och nu, krystar bara fram en dödsruna i form av en länk framåt klockan 23.59 för att klockan 00:01 återfödas i en annan skepnad efter historiens kortaste likfärd med slutpunkt på Nyheter 24:s redaktion vid Stureplan. På nedre Östermalm kommer Tokmoderaten att leva vidare, som en prostituerad del av ett spirande nyhetsimperium.

Det kommer inte att finnas tid för saknad, inte för gråt eller hulkanden. Glädjen över att gammalt blir nytt kommer förhoppningsvis få min kreativitet att ta några steg till. Nytändning. Nystart. Nyheter 24. Där finns jag snart. Löften om att få vara den jag är som bloggare har tagits emot, att inte vara som alla andra blir sålunda även mitt ordspråk på min nya hemvist.

Jag hoppas att Du som har följt mig genom åren - som är fast i mitt nät - har som ambition att följa mig när jag går vidare. Jag försöker skapa för de läsare som älskar eller hatar det jag gör. Jag försöker att brinna för att entusiamsera eller framkalla kräkningar. Jag vill inte lämna någon oberörd när jag skriver - och det är därför du som älskar eller hatar måste följa med. Alla mina läsare är lika värdefulla oavsett om läsandet grundades i djup kärlek eller ändlöst hatande och föraktande. Jag vill ta med er alla in i min nya framtid, och gärna hitta fler som vill engageras på något sätt.

Så häng på, hitta mig HÄR framöver. Ändra på "favoriter" på webb-läsaren och trygga min framtid som den där bloggaren som inte är som alla andra och som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång kommer att bli det heller. Farväl, och välkommen...

Länkar:
Bloggar:

2011/11/29

SAMMA ANDAS SKOLOR: LUNDSBERG & KJS...


Lundsbergs skola, Storfors.
Kustjägarskolan, Oskar Fredriksborg, Vaxholm.

Två platser så olika men ändå så lika. På båda ställena fostras och fostrades de som skulle bli det svenska samhällsbyggets elit, i form av formstöpta företagsledare eller de bästa av de soldater som dåtiden värnpliktsförsvar kunde skicka fram mot en presumtiv fiende. På Lundsberg, på KJS kasern och övningsområden på och kring Oskar Fredriksborg på Rindö, Vaxholm, fostrades folk i miljöer för att nå lite längre än alla andra - med metoder som inte alls var som för alla de andra...

När jag var både värnpliktig i kustartilleriet under 1986-87 och som kadett i samma bransch 1988-90 så blev jag alldeles knäsvag inför de som hade samma uniform som mig men kompletterad med en stukad basker med den gyllene treudden som symbol för sin kompetens. Där de skulle storma i land på en ö full av Ivan för att rädda landet satt jag nedspräng i ett atomsäkert skyddsrum och såg hur den militära symbolen för ett kustjägarkompani flyttades över plottingtavlan av en beväring med en fluorescerande penna i sin näve. De var värda respekt, de hade fostras till att vara de tuffaste av de tuffa. De var den militära motsvarigheten till de som gick ut från Lundsberg.

KJS låg i medias fokus till och från men nästan hela tiden det utbildades en elit där och då. Det fanns pennalism, det fanns kränkningar, det fanns sådant som var straffbart i det vanliga samhället - men kustjägarna utbildades för något som var så långt ifrån det civiliserade man kan komma, för kriget krav.

Lundsberg har också ofta legat i medias fokus av nästan samma skäl. Det talas och skrivs om tvång, om förnedring, om hot och misshandlande - och tydligen lever ett militärt motto kvar innaför skolans väggar. "Det som inte dödar härdar" och på Lundsberg vill man tydligen fostra härdade människor för de värsta utmaningarna. Men det är ju frivilligt att gå på Lundsberg, precis som det var frivilligt att bli kustjägare...

Det finns naturligtvis inget rimligt försvar för det som sägs ha skett på Lundsberg, även om jag förstår att en elitistisk miljö ofta spårar ur. Det handlar om att skilja agnarna från vetet, låta de med tillräckligt tröflytande säd i brallan stanna kvar och bli de där som alla andra förr eller senare börjar se upp till. Problemet är när man går över gränserna, från det lagliga till det olagliga, för att skapa sina studenter till samhällets framtida stöttepelare och galjonsfigurer.

Där sitter bilden av Lundsberg nu, igen och lär någon gång återkomma med precis samma negativa nyheter i ett mediabrus på jakt efter det som alltid sker i det fördolda, här och nu - där och då. Lundsberg är en speciell plats i den svenska skolhierarkin och det finns skäl till varför de problemen som finns där finns just där. Det handlar om att fostra de som är att betrakta som eliten, de som är härdade utan att för den skull behöva stryka med...

Länkar: AB1, AB2, SvD, Expr
Bloggar:

2011/11/28

DOCENTEN OM ETT FRIHETLIGT PARTIS DÖD...?


För länge sedan - under den förra mandatperioden - hade jag ambitionen att faktiskt få jobba med politik, få sprida politik och hjälpa en moderat riksdagsman eller riksdagskvinna som en så kallad politisk sekreterare. Det var då, det gick inget bra och egentligen var jag bara riktigt nära att få ett sådant jobb en gång men föll igenom den sista gallringen på att jag var sörmlänning och inte smålänning.

Försöken att byta bransch var otaliga, jag var på så många intervjuer hos olika ledamöter att jag inte ens minns alla jag försökte sälja in mig oss som politisk tjänsteman. "Kan du skriva? Kan du förmedla politiska budskap och författa pressmeddelanden? Kan du opinionsbilda?" var tre frågor som ofta dök upp. Svaret blev lika ofta att "Visst kan jag det! Kolla gärna in min blogg Tokmoderaten så får du se exempel på min storhet!"... typ. Där och då dog förmodligen ambitionerna att någonsin någongång eller någonstans få en liten tjänstekammare i någon av riksdagens otaliga byggnader...

En av de jag satt hos och försökte sälja in mig till var Ann-Marie Pålsson, då riksdagskvinna och hela tiden docent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Där hon satt och ställde kluriga frågor om hur jag såg på politik satt jag mest och försökte krysta fram något som med lite fantasi kunde upplevas som ett relevant svar. Där Anne-Marie Pålsson var docenten, hjärnan, tänkaren var jag den där mannen som levde för att kasta skit på politiska motståndare på det mest primitiva sättet. Det kändes rätt tidigt att vi inte var synkroniserade för fem öre, och intervjun kändes så körd den bara kunde vara.

Jag gav upp, blev mer ärlig när jag förde fram min egen uppstudsighet och min totala brist på respekt för det egna partiets osynliga maktstrukturer. Då sken Anne-Marie Pålsson upp och visade någon form av gillande. Där hade vi vår beröringspunkt och jag fick en bok om platt skatt författad av docenten på andra sidan ledamotsrummet, och varje gång jag har försökt jobba mig igenom textmassan har det börja ryka ur öronen medan det inifrån kraniet har hörts ett missljud som påminner srakt om en motor som skär på en gammal sovjetisk skördetröska. Nu har Anne-Marie Pålsson skrivit en bok igen, en bok som får media...

Anne-Marie Pålsson lyfter fram sin syn på den moderata partikulturen i Riksdagen, en partikultur som handlar om lydnad och tystnad, om en partiledare som gapar skiten ur de ledmöter som visar upp någon sorts självständighet. Docent Pålsson gör upp räkningen med det parti hon sedan min anställningsintervju vänt ryggen.

Jag har ingen aning om det docent Pålsson skriver stämmer fullt ut, men jag inbillar mig i mitt utifrån-perspektiv att de berättelser media bjuder på ligger farligt nära verkligheten. Jag kan inte förtränga hur en av mina moderata favoritledamöter, Karl Sigfrid under FRA-debatten uppenbarligen fick lida alla helvetets kval när han ville stå upp för de ideal som han trodde på - "Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister. Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?" Det är den partikulturen som då yttrade sig som Anne-Marie Pålsson nu tydligen skjuter in sig på...

Men är det inte ett måste, att när ett kroniskt oppositionsparti går till att bli ansvarstagande och statsbärande också måste lägga sig till med en hel del sådana beteendemönster som gör ont i en frihetlig själ? Naturligtvis, men måste vi statsbärande moderater anamma samma gamla modell som de tidigare statsbärarna utvecklat till perfektion - där partipiskan kittlat deras röda nackar mest hela tiden? Naturligtvis måste de nya Moderaterna anpassa sig till en ny verklighet där det faktiskt är så att vi måste vara säkra på att vinna voteringar för att inte framstå som helt bakom flötet.

Men friheten, den frihet som alltid varit en naturlig del av vår ideologiska spinalvätska är svår att kompromissa bort - men just ekvationen tillsammans med ett tryggt maktutövande är i det närmaste en omöjlig ekvation att få att gå ihop. Det är uppenbarligen där Anne-Marie Pålsson har hittat näring att skriva en bok, om något som funnits under hela sosse-eran och nu under alliansens tidevarv. Det handlar om knapptryckarkompaniet ur en extremt självständig moderat riksdagsledmots ögon.

Verkligheten är aldrig så härlig och ärlig som man vill att den skall vara, det är förmodligen därför Anne-Marie Pålsson numera är moderat historia, ett namn bland alla de där som suttit ner i en bänkrad på Helgeandsholmen och varit tvungen att köpslå med sina egna ideal för att hålla kvar makten där man mest av allt vill ha den - i icke-socialdemokratiska händer.

Själv tycker jag att det hade varit väldigt spännande ifall jag - de moderata bloggarnas största fribajsare hade kunnat varit politisk sekreterare åt hon som faktiskt kom att bli de moderata riksdagsledamöternas största fribajsare - trängd till tystnad, kuvad i knapptryckandets konst, frispråkig bara i frihet. Trots allt och tyvärr tror jag att det är en kostnad för att få och behålla makten, att trycka tillbaka de personliga åsikterna för gruppens konsensus, Det är inte frihet, det är maktutövande...

Länkar: SvD, DN, AB, AB, Expr
Bloggar: DHE,

OM UNDERSKATTANDE & UNDERPRESTERANDE


Bloggkollegan och boxaren Nicklas Eriksson lämnade en kommentar på min blogg som fick mig att börja fundera på det politiska varats olidliga lätthet som fribajsande opinionsbildare. Nicklas skrev "Hmm, jag tror minsann att herr Tokmoderaten har lite hybris. Ska jag nämna namnet 'Bo Lundgren' kanske, så att Tokmoderaten minns sitt partis långa och svåra år som ett 17%-parti, skriandes i medievinden? Underskattning av motståndaren är det som fäller de flesta, inte hur skicklig motståndaren är, det är något mina år som boxare har lärt mig."

Naturligtvis har Nicklas helt rätt i att det faktiskt är underskattningen som i 9 fall av 10 fäller en tillsynes överlägsen motståndare till sist. Naturligtvis har Nicklas rätt i att det för inte alltför längesedan var så att moderaterna var hälften så stora som idag, ungefär i samma veva som socialdemokraterna var nästan dubbelt så stora som de är idag. Det var då, nu är nu - tiderna förändras, men går liksom igen...

Socialdemokraterna såg förmodligen på Moderaterna och Bo Lundgren med ungefär samma blick som vi ser på sosseriet av idag. Skadeglädje mixat med lite empati, självgodhet och hybris blandat med insikten att motståndaren nog måste göra något radikalt för att komma upp på banan igen. Vi moderater skickade iväg Bosse till Riksgälden, en plats där han ärligt talat fungerar så mycket än i rampljuset som partiledare. Socialdemokraterna fortsätter att blunda för att Håkan Juholt är en politisk pajas, en driftkucku, en man som kanske är kul och folklig men som nästan ingen har förtroende för - i en förtroendebransch som politiken är. Politik handlar inte bara om ideologi, inte bara om retorik eller visioner.

Politik handlar faktiskt om vilka personer som skall sälja in budskapet, om man litar på den som pratar och har förtroende för det sägs eller om man bara tycker att allt är ihåliga floskler utan substans eller förankring i den verklighet som väljarna ser. Just därför så underskattar jag inte socialdemokratin - de kan komma tillbaka. Just därför så överskattar jag inte Håkan Juholt, för han är i mina ögon redan körd som mannen som kan rädda partiet. Den dagen sossarna återigen bestämmer sig för att förnya ledarskapet, plocka in någon som inte talar med kluven tunga och svammlar iväg i ett dussintal olika riktningar samtidigt under samma radiointervju - den dagen är de med i matchen igen. Politik är förtroendebransch, där personer med förtroende är nödvändiga för att vinna terräng...

Detta för mig osökt in på dagens undangömda dräpa i sossarnas husorgan Aktuellt i Politiken. Tre sossar som faktiskt vågar sticka ut näsan kräver rejäla förändringar i det socialdemokratiska persongalleriet. Hälften av de gamla, trötta, visionslösa politruckerna skall bort till förmån för nytt blod, nya mål och en ny framtid - ungefär det som hände i Moderaterna efter Bo Lundgrens insatser som partiledare med andra ord.

Johan Westerholm, Sandro Wennberg och Annika Högberg skriver om att skifta gammalt, misslyckat och trött mot sådana som inte känns så - alls. I mina ögon har de rätt, men i mina öron kan jag redan nu få höra hur de återigen får hysteriskt med skäll av en gammal butter riksdagsman med bockskägg från Skåne och en gammal förstå-sig-påare från Härnösand och många, många fler.

Socialdemokratin är speciell, minst sagt. Inte ens i partiets värsta kris i mannaminne så tycker de som är partikramare och ledarskapets brunslipsar att det är fel på något i Rörelsen. Nej, det är fel på media, det är fel på väljarna, det är fel på vädret, det är fel på allt utom dagens socialdemokrati, dess företrädare och ledarskapet. Ett parti som är en spillra av det parti man var i fornstora dagar är det bara för att alla andra, de som inte är sossar, vill partiet illa. Socialdemokratin är ett parti med en långt framskriden variant av förföljelsemani...

Jag pratade med Johan Westerholm över mobilen igår, om den där debattartikeln som nu 'lyfts' fram där kravet är hälften bort - in med nytt. Det fanns enligt honom långt många fler och mer välkända sossar i olika positioner som skulle vilja vara med och signera debattartikeln. Men, i dagens interna debatt i det röda partiet så orkar de inte med att utsättas för vreden av de som tycker att allting är bra, att Karin Wanngård och Thomas Rudin är rätt personer att rädda sosseriet i Stockholm - samma personer som tycker att Håkan Juholt är rätt man att styra skutan rätt i rikspolitiken trots att ingen har förtroende för att han kan läsa ett sjökort.

I ett parti som mår som sossarna mår idag är det bara att riva upp ogräset kring rosens stjälke och plantera nytt. Sverige behöver en opposition som kan vara en blåslampa på regeringen, och inte en kreamtorieugn för det egna partiet. Socialdemokraterna behövs som maktspelare i svensk politik för att en tillsynes visionslös regering återigen skall hitta tillbaka till det "vi" vann valet på 2006 - på en ny politik för ett nytt Sverige. Att dagens förvaltande ministär firar triumfer och slår rekord i positiva siffror i samma takt som sossarna slår nya rekord i negativa beror inte på egen råstyrka utan på oppositionens oförmåga att vara ett vettigt alternativ.

Sossarna behöver nytt folk, en ny retorik, en ny politik, nya visioner. Då den dagen kommer då man faktiskt förstår att Sverige 2011 inte alls är Sverige 1958, 1967 eller 1973 - den dagen behöver vi inte längre underskatta våra motståndare. Så länge de blundar för verkligheten med samma ögon som förrut, så länge de inte lever i samma verklighet som väljarna med ett ledarskpa utan förtroende - så länge är det faktiskt svårt att inte underskatta socialdemokratin av idag. De faller fritt som i en dröm...

Länkar: AiP, SvD, DN, DN, Expr,
Bloggar: Westerholm, Kent,

2011/11/27

JUHOLT OCH EN RÖRELSE MOT AVGRUNDEN...


Första advent, det är höst i luften men vår på termometern - iallafall i området kring hufvudstaden. Medan den värsta stormen sedan Gudrun drar in över västkusten så drar orkanen kring Håkan Juholt vidare på Sveavägen 68, i partiföreningar - ja, i hela Rörelsen...

Idag kommer nya förtroendemätningar, där den nya partiordföranden sätter historiska rekord för en socialdemokratiska partiledare. Det är inga rekord som kan göra någon sosse glad, tvärtom. Aldrig någonsin, någon gång, någonstans har det före detta statsbärande partiet haft en partiledare med så genuint uselt förtroende som Håkan Juholt. Skall man tro på alla dessa opinionsundersökningar som målar bilder av socialdemokratin i nattsvart kulör så är det inte ens så att förtroendet för Juholt inte ens existerar i det egna partiet. Men lyssnar man på Juholt själv, så är allt frid och fröjd. Det är ingen kris i partiet, att det ser ut som det gör beror bara på olyckliga omständigheter och dumma väljare som inte förstår vad Juholt och socialdemokratin vill eller varför.

Ibrahim Baylan hade i sin roll som Mona Sahlins partisekreterare det inte lätt att beskriva en verklighet som inte alls passade med positivism, glada nyheter och förtroende. Ibrahim Baylans skönmålande gjorde honom till Sveriges svar på Bagdad Bob - Saddam Husseins allt annat än balanserade informationsminister. Under Håkan Juholts ledarskap har Juholt själv tagit över som svensk politiks Bagdad Bob. Det är numera svårt att ta mannen, misslyackandet, mustaschen på allvar när allt är frid och fröjd när verkligheten är en annan...

Sedan Juholts hyresbidrag lyftes fram i media har han varite extremt frånvarande på sin Facebook-sida, enplats där han innan drevet drog igång gödslade de sociala medierna med sina floskler, med sin transparenta retorik och med sin verklighet. Håkan Juholt drog ned på takten, och jag kunde inte redovisa mina regelbundna redogörelser för Juholst facebookande.

Men nu går det återigen att lyfta fram Håkan Juholts liv på Facebook - som ett led i att lära känna den politiska fiendens överbefälhavare, sossarnas svar på Roldolfo Graziani. Så varsågoda - Håkan Juholts verklighet på nätet...

2011-10-08 kl 21:27  "Jag har sedan 1994 lämnat alla uppgifter skriftligen till Riksdagen som ersätter för dubbelt boende. Mitt hem är i Oskarshamn. Jag har varit säker på att jag gjort rätt. Ingen har sagt att jag gjort fel. För en mån sedan fick jag besked att jag gjort fel. Sedan dess har jag gjort allt jag kan för att göra rätt, men förgäves. Igår sa Riksdagen att de inte hade ngt krav på mig. Väldigt förvirrande, trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra. Jag har aldrig försökt lura någon. Är inte felfri alls, men just i den här frågan har jag hela tiden försökt göra rätt"

2011-11-02 kl 16:23  "Juholt, Miliband och Gabriel i gemensam artikel inför G20 toppmötet i Cannes: "Som vi såg under 2008 kan en global ekonomisk kris bara lösas genom ett globalt ekonomiskt ledarskap. Vi har sett alltför lite av den varan under de senaste 18 månaderna. Nu är det dags att ta nya tag och lägga fram en plan med lösningar inriktade på den vacklande tillväxten och den stigande arbetslösheten. En plan som lever upp till G20-ledarnas främsta ansvar: ansvaret att leda.""

2011-11-12 kl 12:02 "Vi måste nu ta krafttag - även över blockgränserna - för att se att det som hänt med vården av våra äldre på flera boenden aldrig sker igen. Idag presenterar vi nio punkter rörande hur vi tydligt vill förbättra äldrevården, och säkra en värdig ålderdom som vi alla kan se fram emot. Dagens utveckling kan inte få fortsätta!"

2011-11-14 kl 12:06 "Talade om kunskapsbaserad ekonomi i en fullsatt aula i Umeå."

2011-11-14 kl 13:42 "Vi socialdemokrater vet att barnfattigdomen kan avskaffas genom politisk vilja och prioriteringar. Vi ställer inte upp på en samhällsmodell som kräver att allt fler barn drabbas av fattigdom. Det är orättfärdigt ett rikt samhälle. Ta ställning mot barnfattigdom redan idag."

2011-11-14 kl 17:14 "Vi måste kunna se medborgarna i ögonen och garantera att skattemedlen till välfärd också ska gå till välfärd. Det finns inget stöd för detta marknadsexperiment och medborgarvärdet måste ställas över penningvärdet, det handlar om ett djupt ideologiskt vägval för Sverige"

2011-11-15 kl 10:18 "I Aftonbladet beskriver jag idag min farmors boende i livets slutskede. Boendet drevs med ett tydligt vinst­intresse. Vinsten handlade­ dock inte om pengar, utan om de boendes lycka och välmående. Det blev min farmors vinst, och min vinst som anhörig. Det blir i förlängningen även samhällets vinst, att kunna garantera ­våra äldre än värdig och trygg ­ålderdom."

2011-11-17 kl 17:39 "Tillsammans med Stefan Löfven på IF Metalls förtroenderåd tidigare idag"

2011-11-17 kl 17:45 "Socialdemokraternas konstituerande uppgift är att forma politiken utifrån löntagarnas bästa, det ska vara utgångspunkten. Är det en politik som är bra för löntagaren, då är den bra för Sverige. Vi ska sätta dagordningen - politiken ska kretsa kring våra värderingar" - Ur tal på If Metalls förbundsråd tidigare idag."

2011-11-17 kl 18:37 "Presenterade idag huvudsekreterare och biträdande sekreterare i programkommissionen inför kongressen 2013. Nu börjar debatten och diskussionerna för ett nytt partiprogram!"

2011-11-19 kl 14:38 "Tillsammans med SSU-ungdomar i Halmstad, efter tal inför 400 engagerade åhörare om äldrevård, utbildning och framtidsvisioner - om medborgarvärde framför penningvärde"

2011-11-19 kl 17:54 "Diskuterar trygga och utvecklande anställningar och växande handel med Boris Lennerhov, VD på Gekås Ullared"

2011-11-20 kl 20:13 "Besökte idag utställningen med verk av den banbrytande ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki på Nationalmuseum. I början på 1870-talet använde de konsten för att belysa och ifrågasätta den sociala och ekonomiska situationen i tsarens Ryssland. Samlar inspiration för den kommande veckans resor och tal, bland annat på det årliga Anna Lindh-seminariet, denna gång om den arabiska våren."

2011-11-21 kl 16:21 "Närvarade idag vid upprättelsecermonin för personer som under sin barndom utsatts för övergrepp eller försummelse i social dygnsvård. Ceremonin ägde rum i Stadshuset. Viktigt att de som drabbats nu får en ursäkt. Deras berättelser ska hjälpa oss att förhindra att detta sker igen. För mig var det viktigt att vara här och visa min respekt."

2011-11-21 kl 21:08 "Tal i jönköping inför 500 om social demokrati och vårt alternativ till den borgerliga politiken. Om satsningar på skola, hållbara arbetsplatser, näringsliv och investeringar för framtiden."

2011-11-21 kl 21:09 "Fotografen Kai Rehn överlämnade en gåva till socialdemokraterna, en tavla med Olof Palme på cykel."

2011-11-22 kl 09:22 "Just nu i samtal med politiker och aktivister från Nordafrika och Mellanöstern. Alla samlade vid Anna Lindh-seminariet arrangerat av Olof Palmes internationella center. Bland deltagarna: Dr Nabeel Shaat, Fatah, Ayat Mneina från Libyen, och Mona Sahlin."

2011-11-23 kl 19:16 "Besöker Outokoumpo i Avesta. Om vi ska vara en industrination i framtiden måste vi ha en aktiv näringspolitik."

2011-11-24 kl 12:54 "Samtal på Gävle sjukhus om villkor för patienter och personal. Har också fått en demonstration av den nya teknikutvecklingen inom diagnostiken."

2011-11-24 kl 20:05 "talar i Uppsala om barnfattigdomen i Sverige och om Socialdemokraternas väg framåt."

2011-11-25 kl 09:33 "För alla er jag inte har haft möjlighet att möta runt om i landet - idag publicerar vi en text på SvD Brännpunkt kring våra viktiga prioriteringar inför 2012. Engagera dig du med, och arbeta för utbildning, arbete, medborgarvärde och framtidsinvesteringar med oss redan idag!"

Det var det, så här långt. Inte ett ord om förtroendekriser, inte en stavelse om ett parti i fritt fall - inte en enda antydan till att Håkan Juholt faktiskt förstår hur folket och väljarna ser på hans parti i allmänhet och på honom i synnerhet.

Länkar: SvD, DN, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Krassman, Westerholm, Anybody, Västros, Högberg, Lidby

2011/11/25

DEN POLITISKA IHÅLIGHETEN & EN IHÅLIG EK...


Under natten fälldes en ihålig ek utanför TV-huset, en avspärrad genomfartsgata kan återigen öppnas och ingen behöver längre vara rädd att få ett tusenårigt träd i skallen när man flanerar längs Oxenstiernsgatan. Det krävde 40 poliser för att avlägsna de svenska motsvarigheterna till aktivisterna på Tahirtorget i Kairo. De män och kvinnor ur ordningsmakten som bara gjorde sitt jobb fick höra både kränkande påhopp och den svenska nationalsången på trumpet medan de bar bort den ena stollen efter den andra innan motorsågsmassakern kunde börja...

"Det är ett jättestort håll i den och det är några decimeter frisk ved i ena kanten" berättar en av poliserna efter det att eken fallit för motorsågar innan orkanen Berit hade skickat den i backen tillsammans med ett gäng understimulerade pensionärer i trädkronan över ett gäng skolkande skolbarn som förmodligen inte begrepp bättre. En ek, förvisso gammal men rutten - ett träd i den huvudstad och storstad man knappt kan skönja i all grönska när man flyger in mot Arlanda - fick så många att engagera sig.

Det handlade tydligen om att rädda Stockholm som en grön stad, när både Djurgården och Gärdet låg ett stenkast från den där eken med allt vad grönska innebär. Trångsyntheten visste inga gränser. Det var viktigare att stå upp för ett träd än den där bilen, barnvagnen eller flanören som förr eller senare skulle få eken i huvudet vid ett olämpligt tillfälle.

Socialdemokraterna i Stockholms stadshus ville att eken skulle få stå kvar, eller iallafall att ärendet skulle dras i en jättelång långbänk. Litegrann som hur samma sossar ser på Slussen, där betong och murbruk trillar ner i skallen på de som försöker överleva vardagen i kollektivtrafiknavet och vägklövern. Socialdemokratin står upp för ställen som är farliga för folket, man drar gärna beslut i långbänk och när man som i fallet med Slussen är på väg att sätta spaden i jorden för den nödvändiga renoveringen och ombyggnaden så börjar man obstruera. Socialdemokraterna i Stockholm har inga problem med att låta en flera decennier lång politisk fars ta ytterligare något decennium bara för att man gillar att skapa problem för de som har fräckheten att ta makten och härligheten från de som är ämnade att styra Sverige och Stockholm i tid och evighet...

Håkan Juholt skriver dagen till ära en debattartikel i SvD där han listar de fyra frågor som han tänker driva som oppositions- och opinionsledare. Håkan Juholt nämner förvånande nog inte räddandet av en rutten och numera fälld ek på Östermalm eller ambitionerna att återigen sätta stopp för en nödvändig renovering och ombyggnad av Slussen - trots att det är huvudstads-sossarnas två hjärtefrågor, eller där eken var en hjärtefråga till cirka klockan 05:00 imorse.

Håkan Juholt maler på som en skiva som har hakat upp sig, om sin sociala demokrati, om den kunskapsbaserade ekonomin och mot den segregerade skolan - där alliansen tydligen då måste stå för en icke-kunskapsbaserad ekonomi och en segregerad skola. Håkan fortsätter om medborgarvärde istället för marknadsvärde, där enbart statliga monopol kan sälja mediciner under kontorstid eller leverera el. Håkan pratar om infrastruktursatsningar och om ett intimt samarbete för mellan näringsliv, staten, partiet och fackföreningsrörelsen där iallafall vissa LO-förbund skall ta över lagstiftandet om man skall ta Juholt på allvar.

Igår nåddes Sveavägen 68 av nyheten att det är fler sossar som tycker att Juholt skall avgå än de som vill att han skall stanna. Det finns tydligen en gräns vad avser retoriskt snömos även från de som faktiskt fortfarande är sossar. Liza Marklund är en sådan sosse, Jonas Gardell en annan - och ute i verkligheten, bortanför Juholts konstateranden om att han har starkt stöd, att partiet mår bra, att det minsann inte är någon kris i sosseriet - finns många, många fler sossar som tycker som Marklund och Gardell.

Idag nås Sveavägen 68 av ytterligare en opinionsundersökning där sossarna visar upp bilden av sig själva som en blek skugga av något som en gång var. Socialdemokraterna är ett fjärdedelspart, hälften så stort som de där hälften-partiet man var när folket och väljarna hade förtroende för partiets politik, relevans och ledarskap. Idag finns ingenting alls kvar av det där, alls. Idag kan Håkan Juholt fortsätta att fylla på floskelfloden med nya floskler utan att någon, någonstans, någonsin eller någon gång tar honom på allvar. Det är ett parti på väg mot katastrofen - men i Juholts värld är allt bra och kommer att bli ännu bättre bara han får tjata in sitt budskap till väljarna fram till 2014. Tillåt mig att tvivla...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2,
Bloggar: Västros, Böhlmark

2011/11/24

DEPECHE MODE - 30 ÅR AV REN KÄRLEK


Jag hade precis blivit tonåring när jag fastnade. Som en späd, smal, mähäig och töntig 13-åring i den fagra villaidyllen till förort mellan Tumba och Södertälje hörde jag Depeche Modes andra singel "New Life" från en kassettspelare på en badstrand och det var kärlek från första tonen. Det var början på ett nytt liv, med marionettdockor, ett drömmande om mig själv där vilken sekund som helst pojkar kunde säga "Gå!" - och jag kunde inte få nog...

Tjejen som spelade den där kassetten, med de två första Depeche Mode-singlarna och deras baksidor, var den där kvinnan i vardande som jag tyckte var så underbart vacker, härlig och jag vilade mina synsvaga ögon på mest hela tiden i klassrummet. Det var sånger om en ismaskin, om skrikande, om nytt liv och om att drömma om sig själv - och alla var så underbart lättilgängliga, mycket mer lättillgängliga än den där tjejen som låg bredvid bandspelaren och njöt av den svenska sommaren.

Kanske var det så enkelt att jag var så lättpåverkad att jag började gilla Depeche Mode bara för att hon gjorde det. Alldeles oavsett så inleddes där på Karlskonaviksbadets strand en sommardag för 30 år sedan ett förhållande mellan mig och ett gäng grabbar från en annan förort, till en större och häftigare stad.

För 30 år och 2 månader sedan släpptes Depeche Modes första LP-skiva - Speak and Spell. Jag slet snabbt ut mitt exemplar på den gamla skivspelaren i pojkrummet, låtarna hackade och ljudet blev raspigare och raspigare och redan på senvintern 1981/82 var jag tvungen att investera veckopengarna i ett sprillans nytt exemplar. Återigen kunde jag börja terrorisera bröder och föräldrar med en monotont dunkande trummaskin och min favoritlåt Photographic på högsta volym...

Det var då, nu är nu - 30 år och två månader senare. Fortfarande tillhör Photographic mina absoluta favoriter från ett band jag har varit mer trogen än något annat eller någon annan. Trettio år, två månader och 12 album senare är kärleken lika varm som nykärleken den där dagen på en badstrand i Rönninge. Depeche Mode har följt mig genom livet, genom himmel och helvete. Jag förlorade oskulden till Depeche Mode i bakgrunden, jag har fått dödsbud över telefonen med jag har lyssnat på Depeche Mode, jag har firat mina söners födelse genom att lyssna på Depeche Mode. Dave Gahans röst, Alan Wilders synthslingor, Vince Clarks tidiga och Martin Gores senare musikaliska skapelser och Andy Fletchers löjliga dansande bredvid sin självspelande synth - allt finns med mig, alltid och överallt.

Jag är i princip lika enkelspårig musikaliskt som jag är politiskt. Det som är så fantastiskt med Deepeche Mode i mina öron och ögon är att de på sina 12 album har musik som tar mig genom alla olika sinnesstämningar. Från det lättillgångliga, ytliga och glada på Speak and Spell och A Broken Frame vidare in i ett mörkare vemod och mer djup på flera andra skivor.

Det är svårt att sitta 30 år och 2 månader och välja sina absoluta favoriter och inte. Alla skivor, nästan alla låtar betyder något för mig på något sätt. Det finns några bottenskrap som jag aldrig kommer att ta till mig - som Little Soul från den senaste skivan "Sounds of the Universe". Men nästan allt annat är som syret i luften, som vattnet och mina Whoppers - det jag behöver för att leva...

Måste jag välja är Black Celebration mitt favoritalster bland albumen och Stripped från samma skiva den låt som jag går igång på mest. Men det är som sagt svårt att välja så jag väljer ett spår från varje album och snickrar ihop en egen spellista - som kan hittas på Twitter här - och som ni kan skapa själva enligt nedanstående mall ifall ni känner för det och har tid över:

1. Photographic - "Some bizarre version" från The Singles 81-85
2. It's no good - från Ultra
3. Two minute warning - från Construction time again
4. Enjoy the silence - från Violator
5. Lie to me - från Some great reward
6. I feel loved - från Exciter
7. Rush - från Songs of faith and devotion
8. In sympathy - från Sounds of the universe
9. Nothing - från Music for the masses
10. Stripped - "Single version" från The Singels 86-98
11. Nothing's impossible - från Playing the angel
12. The sun and the rainfall - från A broken frame


Det är musik som spänner över 30 år, och som i mina öron är odödlig. För 30 år sedan lämnade Vince Clark de andra tre i bandet åt sitt öde, häromdagen kom nyheten att Vince Clark och hans efterträdare som den musikaliska motorn Depeche Mode Martin Gore slår sina kloka huvuden ihop och skapar ett nytt projekt med namner VCMG - en techno-duo. Depeche Mode överlevde och gick stärkta ur Vince Clarks avhopp. Däremot saknar jag Alan Wilder, som ersatte Vince Clark som musiker i bandet, något enormt. Ett inhopp på flygel under en låt under en välgörenhetsspelning ger mig hopp om att Alan snart kan vara tillbaka - och följa med på nästa inspelning, turné eller iallafall den "tack och farväl-turné" som någon gång måste komma...

2011/11/23

SOCIALDEMOKRATIN & SVINDLAREN ANTONOV...?


"(S) om SAAB-krisen: Regeringen skulle ha sagt ja till Antonov"

Det där är rubriken Dagens Opinion med publiceringsdatum den 8 september detta år, alltså för två och en halv månad sedan...

Mannen som skapade rubriken heter Lars Johansson, socialdemokraternas näringspolitiska talesperson - utnämnd av ingen mindre än Håkan Juholt. För två och en halv månad sedan tyckte Lars Johansson, en av de viktigaste pusselbitarna i Håkan Juholts lagpusslande alltså att regerringen Reinfeldt var korkad, dum och elak mot Victor Muller och SAAB när man vägrade släppa till när Antonov var som mest utmanande och upphetsande.

Två och en halv månad är jättelång tid i socialdemokraternas värld, på den tiden hinner Juholts förtroende komma och gå, partiet hinner tappa ungefär var tredje väljare och man hinner kanske upptäcka att det där som Lars Johansson gick ut och gnällde på regeringen Reinfeldt där och då kanske inte var det minst underbegåvade man har gjort.

I morse kunde vi se att Tommy Waidelich gick omkring och inbillade sig att han minsann är precis lika bra som Anders Borg, och att en socialdemokratisk regering skulle vara precis lika bra som den alliansregering som sitter här idag. Tillåt mig att tvivla, eftersom socialdemokraterna tyckte att det var en alldeles underbar, härlig idé att släppa in Antonov i SAAB - tillsammans med Victor Muller...

Tommy Waidelich och Lars Johansson vill alltså släppa in en man som är misstänkt och efterlyst över hela kontinenten för att ha förskingrat minst 3 miljarder kronor av litauiska bankkunders pengar - pengar som med lite livlig fantasi kanske skulle ha använts för att rädda Victor Muller och SAAB. Vad är oddsen för Waidelich att kamma hem titlar som årets finansminister i Europa med den typen av politik tro? Vad är oddsen för att någon någonsin någonstans någon gång skall kunna ta den näringspolitiska talesmannen Lars Johansson på allvar när han kliver ut i rampljuset för att tillrättavisa regeringens politik och beslut?

Kanske är det dags för pudel nummer 498 för Juholts skuggregering, att erkänna att man tänkte fel eller inte förstod varför det fanns skäl att regeringen sade nej till den där ryssen som nu jagas av poliser i hela EU. I Lars Johanssons världsbild ville naturligtvis regeringen att SAAB skulle plågas och torteras till konkurs. Det är liksom därför Sverige av idag är ett land där allt är åt helvete, där kylan slår nya rekord och där Anders Borg får pris som den bästa finansministern i Europa. I Lars Johanssons värld kan det naturligtvis inte vara så att regeringen hade skäl till att vara skeptiska till en man som Vladimir Antonov...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr/GT, AB/E24, AB/E24, AB/E24
Bloggar:

WAIDELICH: AVUNDSJUKANS ANLETSDRAG...


Frihet. Jämlikhet. Broderskap.

De tre orden brukar återfinnas på var och varannan röd fana när arbetarrörelsen rör på sig den första dagen i maj, ackompanjerade av klagosånger och kampsånger. Det tre orden är de tre ben som socialdemokratins ideologi sägs vila på - frihet, jämlikhet och broderskap.

Ett bord med tre ben står inte stadigt, inte heller en pall eller en stol - inte ens ett folkrörelseparti faktiskt. Förvisso är socialdemokratin av i dag rejält ostadig, men så har det ju inte alltid varit. För bara några år sedan var socialdemokratin stadigheten i Sverige partifierad, då man stod starkare än alla andra, så man var statsbärarna som ingen orkade flytta på. Då var då, nu är nu...

Socialdemokratin har sedan jag började upptäcka politik också haft ett fjärde ben att bygga sin stadighet på, något som gett partiet stadga och som har skapat jantelagens Sverige. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Avundsjuka. Vissa sossar kanske uttrycker avundsjuka med ett annat ord - rättvisa. Men kan samhället bli rättvist utan avundsjuka, där man stör sig på den som är mer framgångsrik, den som tjänar mer, den som lyckas när man själv misslyckas? Är det inte rättvisa att ge alla samma förutsättningar att lyckas i livet, och sedan skörda frukterna av sina ansträngningar?

Jag har alltid upplevt socialdemokraterna som ett parti för de avundsjuka. Ett av mina första politiska minnen var när jag tvingades paradera i första maj-tåget i Gnesta som 7-8-åring med ett plakat i mina små arbetarnävar som handlade om just tåg - inte om frihet, jämlikhet, broderskap eller avundsjuka. Min mor hade snickrat ihop ett plakat och skrivit "Fler vagnar på pendeltåget till Gnesta!". Det var ett av få budskap i det där tåget som jag när jag nu ser tillbaka på hjärntvättsseansen faktiskt kunde ställa upp på. Men det var inte mitt plakat, paradorkestern eller den gråa tjocka gumman som höll talet som etsade sig fast från där och då, på gräsytan mellan Elektron och den gamla vårdcentralen som var byggd som ett fort i den algeriska öknen.

Nej, minnesbilderna kom när en gubbe i en fin Mercedes rullade förbi i motsatt fil, mot demonstrationståget och hur några unga sossar började hytta med näven och skrika saker som borgarbracka och utsugare. De störde sig på att den där mannen körde en fin bil, på att han uppenbarligen hade råd med något som inte hade råd med. Han kan ha varit sosse, folkpartist, kanske rentav moderat - bilföraren. Men i talkörens ögon var han äckligt priviligerad, ett kapitalistsvin som förmodligen såg över människovärdet och hyllade penningvärdet. Det var avundsjuka, det var jantelagens Sverige, det var en verklighet där rättvisa innebar att ingen skulle köra Mercedes Benz...

I dag kommer den bilden tillbaka. I dag kan vi som är moderater och alliansvänner med stolthet läsa att den respekterade tidningen Financial Times har utsett den tydligen ännu mer respekterade svenska finansministern Anders Borg till den bästa finansministern i Europa. Det är stort för oss. Det är en fjäder i hatten. Det är ett erkännande att allt inte är så nattsvart med gamla Svedala som man lätt kan tro på när avundsjukans apostlar trummar ut sin floskelretorik. Avundsjukans apostlar är Håkan Juholt och mannen som idag gav avundsjukan anletsdragen av en brevbärare från Sumpan - Tommy Waidelich.

Hade Tommy Waidelich varit svensk finansminister så hade han naturligtvis fått priset, iallafall om han och inte Financial Times hade fått bestämma. Hade inte Göran Persson och ett gäng andra sossar varit finansministrar innan Anders Borg så hade mannen med hästsvansen aldrig fått den där utnämningen analyserar brevbäraren och finansministerkandidaten Waidelich. Hade inte euro-krisen härjat över Europa så hade Anders Borg inte varit med i diskussionerna överhuvudtaget kläcker han ur sig, mannen som på en debatt slet ut meningen "Det får vi återkomma till..." för tid och evighet.

Tommy Waidelich framstår som avundsjuk. Tommy Waidelich är avundsjuk! Tommy Waidelich är riktigt, jävla avis på Anders Borg som ännu en gång hyllas för sina insatser för svensk ekonomi när sosseriet vill ha det till att Borg är mannen som förstört Sverige för tid och evighet. I dagens mediabrus sätts bilden av den avundsjuka och förorättade Tommy Waidelich som minsann tycker att det inte alls är svårt att bli utsedd till Europas skarpaste finansminister, och som faktiskt också hade varit precis så där bra bara han fick chansen...

Jag kan skriva under på att socialdemokraterna under den store bonden från Torp faktiskt lämnade ett hyfsat dukat bord efter sig när folket till slut tröttnade på Göran Persson och valde något nytt. Det var ett tacksamt läge att ta över, men det är inte för det som var då som Anders Borg nu prisas. Det har varit en första finanskris, det är en euro-kris nu - och det är Borg och Alliansens förmåga att klara sig igenom dessa stålbad han får sin utnämning för.

Anders Borg får utnämningen för politisk förmåga, för ekonomisk prestation och för trovärdigheten på marknaden. Hur Göran Perssons ande har fått Anders Borg att uträtta sina stordåd är det förmodligen bara Waidelich som kan motivera - och då genom att göra sig ännu lite löjligare än vad han redan är.

Kanske, eller rent av sannolikt, skulle Tommy Waidelich kunna få några plus-poäng om han bara gav ett litet erkännande till Anders Borg här och nu. Men sossarna av idag är inte sossarna under Juholt och Waidelich ifall de inte gör bort sig närhelst de får chansen. Det är precis det Waidelich gör nu, när avundsjukan och gnällandet för samma konturer som Tommy Waidelichs kroppshydda...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr, AB1, AB2
Bloggar: Västros, Kent, Ledamoten, Böhlmark, MMK

2011/11/22

FALLER FRITT SOM I EN DRÖM. ANDRA KAPITLET


Juholt säger att han minsann skall leda de sociala demokraterna i valet 2014. Vilket av avlen han menar är ännu så länge okänt för de som med sin tystnad lägger grunden för att så kanske inte blir fallet - iallafall inte i riksdagsvalet den 14 september. Håkan Juholt kanske menar att han skall leda sitt parti till ett historiskt nederlag i valet till Europaparlamentet någon gång i juni för att sedan få ta sitt pick och pack, eller så menar han att det handlar om att leda de sociala demokraterna i Oskarshamn i kampen för att låta Domus få fortsätta heta Domus...

Thomas Östros uttalar inget stöd för Håkan Juholt, inte ens med lite fantasi. Mona Sahlin passar på frågan ifall hon tror att Juholt är rätt man i rätt tid för att ta sosseriet genom de valtäta månaderna  när 2014 borde vara som vackrast. Det Juholtska ledarskapet ifrågasätts både öppet och dolt, men Juholt själv är övertygad om att han minsann är den starke mannen som skall leda Rörelsen i någon sorts riktning där de flesta anar att det är bakåt som gäller.

Nu blåser det igen, och stormen om lagar eller frivilliga överenskommelser om hur partibidrag från privatpersoner skall dras fram i ljuset påminner starkt om orkanen kring två skånska sossars påhitt om medborgarskap på prov daterat den där fredagen socialdemokratin helst vill glömma. Precis som då som läxas de som lanserade förslaget tydligen upp av Håkan Juholt - då Morgan Johansson och Ilmar Reepalu, nu Sven-Erik Österberg. Frågan är vad dessa två händelser säger om det Juholtska ledarskapet...?

Tänker man snällt, kanske naivt och godtroget så kanske man tror att dessa personer tycker att Håkan är en ledare som man kan köra över, komma med förslag och uppgörelser med arvsfienderna i Sverigedemokraterna eller Moderaterna utan att förankra dessa med han som utåt sett styr partiet. Kanske är det så, kanske är Håkan Juholt en ledare som ingen längre lyssnar på, som alla kör förbi och som inte klarar av att styra sitt parti på ett sätt där tydligheten kommer i dagen.

Kanske är det så att Håkan Juholt är motarbetad av Österberg, av Reepalu och Morgan Johansson - tre herrar som är att betrakta som relativt starka förgrundsfigurer för sitt parti. Är det så som det kanske är så är Håkan Juholt redan tre år innan valet en förlamad anka som inte ens de egna tar på allvar, och då ännu mindre de som skall gå till valurnorna det där året då Håkan Juholt skall leda sitt parti i ett val...

Grubblar men lite mer cyniskt och konspiratoriskt så kan det ju förhålla sig på ett helt annat sätt, där faktiskt herrar Reepalu, Johansson och Österberg faktiskt förankrade sina förslag i det Juholtska intellektet i god tid innan de släppte sina förslag till allmänhetens och medias beskådan. I sådana fall så gömmer sig Håkan Juholt fegt när han märker hur vindflöjeln börjar peka åt ett annat håll än den samlade intelligensen i Partiet hade tänkt sig.

Visste Håkan Juholt vad som var på gång redan innan, för att sedan och som en efterhandskonstruktion neka till all kännedom medan han skäller på budbäraren så är Juholt den fegaste ledaren sosseriet har haft. Själv har jag svårt att se att socialdemokratin från en månad till en annan har gått och blivit så lite toppstyrt att enskilda företrädare leker ryska leken med sina motståndare utan att Juholt har en aaaaaning om vad som händer runt omkring sig.

Vilken version som än må stämma så är det förödande för Håkan Juholts ledarskap. Antingen har han noll koll på sitt parti - ett parti som skiter i sin förlamade anka till ledare. Eller så skiter Håkan Juholt helt sonika i att ta ansvar för de förslag som andra lägger fram med hans goda minne när han märker varthän det blåser. Kanske var det därför nästan alla politiska tjänstemän på Sveavägen 68 passade på att ha krismöte när Juholt hade arbetslunch i Tallinn, ett gäng tjänstemän som kanske är trötta på att inte ha rätt uppbackning...?

Hur det än ligger till så borde de som har makten att tillsätta och avsätta partiledare i socialdemokraterna ta sig en funderare på hur det fungerar nu och hur det någonsin, någon gång eller någonstans skulle kunna funka bättre med ett politiskt ledarskap i fritt fall i ett parti i fritt fall. Hur det än må vara så leder inte Håkan Juholt sitt parti idag, inte som de behöver ledas.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Kent, Böhlmark, Röda Berget, Westerholm, Västros, MMK, DHE, Högberg

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE...?


Gubbväldet i svensk politik blir allt tydligare för varje nyhetsinlägg om våra inhemskheter. Jimmie Åkesson är förvisso ingen gubbe, vare sig utseendemässigt eller retoriskt. Fredrik Reinfeldt ser inte gubbig ut, men säkerställer gubbigheten när han talar. Håkan Juholt både ser ut som och låter som en gubbe från Knohult, typ...

Hursomhelst. Det känns rätt skönt att Jimmie Åkesson hoppar upp som gubben i lådan idag, ett upphopp som kom som en reaktion på att statsministern och 32-delsnegern hade fått några spaltdecimeter i Sydsvenskan att ventilera sin syn på Sverigedemokraterna i synnerhet och oppositionen i allmänhet.

Det har varit mycket Håkan Juholt, både i mediabruset och på den här bloggen - nästan för mycket för att man inte skall tänka på ord som enformigt och förutsägbart. Därför är pajkastningen mellan statsministern och 32-delsnegern Reinfeldt och blekingen och SD-ledaren Åkesson ett skönt avbrott, även om Juholt naturligtvis inte kan hålla sig ifrån även de här nyheterna.

Bilden är ju den att är det något som 32-delsnegern statsministern och den blekingska oppositionsledaren är eniga om så är det Håkan Juholts betydelse för oppositionens möjligheter att vara mer sams. Jimmie Åkesson sätter bilden av en pragmatiker som gärna kommer överens med Jimmies gäng, en partiledare som inte är en lika engagerad SD-motståndare som sin företräderska. Fredrik Reinfeldt ser Juholt som ryggradslös i sitt förhållningssätt till Jimmies parti, inte alls lika besjälad av att ta striden som sin företräderska. Där Mona var tydlig, är Håkan Juholt otydlig - men det är ju något som tycks ligga i den mannens natur...

Jimmie Åkesson då? Jo, jag börjar med ett erkännande i spåren av Agenda häromkvällen som kom att handla mer om Östros hade förtroende eller inte för mannen som gav den skalliga mannen från Lappland en sketen ros när Ibrahim Baylan fick en hel famn. Innan Östros spelade Jimmie Åkesson upp sitt register, om socialkonservatism, om nationalism, om parti-interna gnällspikar och lite annat smått och gott. Jimmie Åkesson är duktig på det han gör, han är skärpt, han kan tala till folk på ett sätt som folket förstår - trots dialekten - och han gör sig bra i media.

Att sedan slipsen inte passade näsduken i bröstfickan är den enda synpunkten jag kan ha på Jimmie Åkessons framträdande rent visuellt. Jimmie är så duktig att han är farlig, ty han är en ulv i fårakläder. Jimmie låter rekorderlig och sympatisk men mellan raderna finns det där som borde skrämma bort de som trots allt sätter människovärdet främst, alla människors värde - inte bara blekingars eller helsvenskars utan även zigenares, somaliers eller 32-delsnegrers.

För hur mycket och hur ofta han än trycker på att han själv - Jimmie - inte är främlingsfientlig eller rasist, något som hans parti naturligtvis inte heller kan vara i så fall - så hyllar han siten Avpixlat. Avpixlat är riksdagsledamoten Kent Ekeroths kärleksbarn, efterföljaren till den hädangångna bloggen Politiskt Inkorrekt. Avpixlat för fram budskap och nyheter som det inte krävs någon avancerad form av slutledningsförmåga eller fantasi för att få till att vara motorn i SD:s propagandamaskineri på nätet.

När Jimmie Åkesson hyllar Avpixlat tar han som högste företrädare för sitt parti ställning för främlingsfientliga påhopp från en webb-sida där nakna rasismen har ersatts av något lite mer subtilt men där det inte finns utrymme att missförstå. När Jimmie Åkesson berättar att partiet inte hade varit där man är idag utan föregångaren Politiskt Inkorrekt så erkänner han att det är lågpanneretoriken, de grova generaliseringarna och näthatandet som har hjälpt till att ta Sverigedemokraterna in i Riksdagen.

Jimmie Åkesson kallar Fredrik Reinfeldt för feg och föraktfull, Fredrik Reinfeldt ser rött av Jimmie Åkessons parti. Båda har förmodligen helt rätt i sina ståndpunkter om man ser till hur de är gängade och skruvade. Fredrik Reinfeldt är föraktfull mot Sverigedemokraterna som politiskt parti, och skall så vara om någon bryr sig om mina åsikter. Fredrik Reinfeldt är däremot inte feg när det kommer till att lätta på sina åsikter om Jimmies parti samtidigt som han ser rött.

Däremot skall inte Fredrik Reinfedlt förakta de där dryga 337.000 väljarna som valde Jimmies parti framför något av alla de där andra. Det finns andra skäl till framgångssagan än Politiskt Inkorrekt eller Avpixlat, skäl som de andra partierna bör ta på allvar utan att för den skull ifrågasätta människovärdet hos de som kommit hit. Det handlar om att få integrationen att fungera, där kravlösheten begravs och där samhället ger de nya svenskarna de instrument de behöver för att bli en del av samhällsbygget. Det är ett samhällsbygge som måste underhållas, som måste renoveras och byggas till.

Det behövs fler händer, inte färre. Det behövs en syn på människan som något värdefullt där vi tillsammans bygger Sverige starkare, inte där "dom andra" måste åka hem för att vi skall kunna gå tillbaka till ursprungsritningarna från 50-talet igen, då Domus hette Domus och då en chokladboll på caféet hette negerboll. Alla partier med en ambition att skicka hem Jimmie till Sölvesborg igen bör ta problemen - med en integration som inte integrerar, ett utanförskap utan gränser - på allvar och inte förakta de som faktiskt gick på Jimmies retorik och mellan-raderna-politik...

Länkar: SydS1, SydS2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvDExpr
Bloggar:

2011/11/21

PARTIET SOM INGEN LÄNGRE KAN BLI KLOK PÅ...


De som ser sansat och nyktert på det politiska hantverkandet brukar jubla och omfamna breda uppgörelser i olika sakfrågor, där man över parti- och blockgränser har värkt ihop någon sorts samsyn. Nu är vi där - vi stora och de som en gång var stora - i frågan om partiernas finanser. Det handlar om partistödet från våra skattepengar och partibidrag från enskilda sympatisörer, lag eller frivilligt redovisande. Återigen tycks det som om Socialdemokraterna tänker göra helt om och sälja sin själ och sina ståndpunkter för lite mer av dina och mina skattekronor i partistöd. Återigen visar socialdemokratins nuvarande ledarskap att ryggraden är av en amöbas kaliber.

Socialdemokraterna är nuförtiden partiet som ingen kan bli klok på, som alltid gör fel saker vid fel tillfällen och som verkligen utmanar sina sympatisörers tålamod till det yttersta...

Det räcker med att gå in på Twitter eller Facebook för att se att många bokstavstrogna sossar nu är vansinniga på sosseriets nya färdriktning under sin alltid lika vilsekomna chaufför Juholt vid ratten. Ingen sosse tycker att det var en bra idé att helt plötsligt och bara sisådär börja fnaska för att få ett högre partistöd. Själv tycker jag att det är oändligt kul av flera skäl.

Håkan Juholt och de i sosseriets ledning som har fattat beslutet att släppa kravet på lagstiftning som ett medel att få insyn i vem som sponsrar sitt parti ur sin egen plånbok. Bra så. Det handlar om valhemligheternas bevarande, det handlar om privatpersoner som skänker till och för något de tror på. Det handlar inte om företag som det särintresse de kan vara vill skaffa sig en bättre position i makthavarens blickfång. Men Håkan Juholts fotfolk har kört det mantrat länge nu, om att de måste finnas massor av hemligheter gömda som måste dras fram i ljuset - till kostnaden av att enskilda människor får skylta med var de står politiskt.

Misstänkliggöranden och insinuationer, allt det där som har haglat från opinionsbildare på vänsterkanten - de vapnen sliter nu Håkan Juholt och de socialdemokratiska ledarskapet ur händerna på de egna. Allt för att få lite mer skattepengar för att överleva...

Socialdemokraterna har en groteskt stor organisation kring partiet, en organisation som var groteskt mycket större under de tidigare och framgångsrika åren. Nu är man ett parti som alla andra, men med en överdimensionerad partistruktur. Klart som fan att Håkan Juholt behöver lite extra kronor för att kunna ha så mycket folk omkring sig som kommer att behövas för att hålla koll på honom. Socialdemokraterna vill inte och kan inte anpassa sig till tillvaron då man inte längre är ett stort, starkt, stolt parti som varannan svensk hade sympatier för. Man är en spillra av de fornstora dagarna. Men partiets tjänstemän, alla kvarvarande trälar på Sveavägen 68 måste ju få sin lön, och alla de där cheferna som blev en till idag.

Det är inget populärt beslut att helt plötsligt slipa bort en konfliktyta som jag verkligen förstår att sossarna haft ett intresse av att hålla liv i. Hade jag varit sosse hade jag också varit insinuant och raljerande i frågan om partibidrag från andra än statskassan, trots att det mest stötande är att mycket av LO-medlemmarnas pengar går till ett politiskt parti och inte till gagn för LO-kollektivet som sådant.

Hade jag varit sosse hade jag tyckt att det hade varit underbart att sätta bilden av moderaterna som ett köpt parti av myglare, beroende av särintressenas välvilja trots att det är sosseriet som är beroende av undersköterskors och byggnadsarbetares medlemsavgifter till sina fackförbund för sin egen överlevnad.

Hade jag varit sosse så hade jag tuggat fradga ikväll, när ytterligare en politisk 180-graders sväng kommer från ett parti som ingen längre kan bli klok på, som alltid gör fel saker vid fel tidpunkt. Är det något i svensk politik sossarna fortfarande är bäst på så är det att göra bort sig själva, igen och igen och igen...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB1, AB2, SVT
Bloggar: Böhlmark, Westerholm, DHE, Kent, Högberg

FALLER FRITT SOM I EN DRÖM...


Opinionsundersökning efter opinionsundersökning säger samma sak med sina siffror, om ett parti som faller fritt som i en dröm. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledarskap och med Tommy Waidelich som "opinionsledarens" siffernisse är för SAP själva en mardröm, och för oss med hjärtat till höger i bröstkorgen en dröm...

Opinionsundersökning efter opinionsundersökning berättar samma historia, och i den mån man kan ifrågasätta relevansen i siffrorna från de olika opinionsinstituten så borde ingen politisk förstå-sig-påare nu kunna säga "socialdemokraterna", "optimism" och "framgång" ens i samma stycke. Håkan Juholt kan. Håkan Juholt målar en svart tillvaro i så ljusa färger att ingen längre förstår var han befinner sig, eller när han befinner sig där.

Thomas Östros satt i Agenda igår, och jämförde Håkan Juholts ledarskap och ledarstil med en popcorn-maskin - och Östros kunde inte pressa ut de där orden "Jag har förtroende för Håkan Juholt som socialdemokratisk partiordförande" ur sin oftast hånflinande mun. Det blev något om att Östros har förtroende för det Verkställande Utskottet i Partiet, och om dom har förtroende för Juholt så har Östros förtroende för att de vet vad de gör.

Thomas Östros satt i Agenda igår och positionerade sig. Precis som i fallet med Mona Sahlin, som innan Håkan Juholts inträde i den socialdemokratiska hetluften framstod som den sämsta partiledaren sossarna hade kvoterat in så känns Östros hästlängder bättre än sin efterträdare.

Trots allt och egentligen mot bättre vetande är det så, Mona var en dröm jämfört med Juholt, Östros var kunnigheten personifierad där brevbärare Waidelich ger okunnigheten ett ansikte. När Juholt påbörjade sitt eget lagbygge så förstärktes Rörelsens "Brain Drain" till historiskt skrämmande nivåer, ungefär på samma sätt som dagens opinionsundersökningar för den med hjärtat till vänster måste läsa SKOP, Demoskop, United Minds och SIFO med skräck i blicken...

Man skulle kunna sitta och jubla över att mer än var tredje svensk numera titulerar sig moderat när det kommer till politik, men om det finns något som Juholt mot alla odds har rätt i när han pratar politik så är det att regeringen är trött och visionslös, där det mest spännande inför framtiden är ett nytt jobbskatteavdrag. Det tragiska är att med en sådan opposition som firma Juholt och Waidelich bjuder Sverige på så fungerar det utmärkt för statsminister Reinfeldt att sitta i hörnrummet på Rosenbad och samla navelludd för att tilltala mer än var tredje svensk.

Det fruktansvärda är att en regering som förvaltar, förvisso förtjänstfullt, utan nya idéer på våra framtida problem kan sitta och gäspa sig igenom en mandatperiod bara för att ingen har ett kryddmått av förtroende för Håkan Juholt som oppositionsledare och statsministerkandidat för det röda laget. Men så är läget nu, och visst är försiktigheten som är det enda som Regeringen Reinfeldt utstrålar idag rätt i tiden när ingen vet vad krisen i vår omvärld tar vägen och hur vi måste parera för att minimera följderna för oss här uppe i norr som till skillnad mot de i söder faktiskt håller koll på plus och minus.

Men vad skall regeringen ta sig för när krisen är över, vilka visioner finns det då att omsätta i den politiska praktiken? Handlar det bara om fler jobbskatteavdrag? Eller kan det finnas andra frihetliga reformer att plocka fram? Tydlighet skriker jag efter när oppositionen är otydlig i handling men tydlig i sin retorik och i sin flod av floskler...

Jag tyckter att vi borde han använt tiden då sossarna tjafsade fram Håkan Juholt till sin nya partiledare till att redan i svallvågorna efter valet 2010 hitta den där framgångsvågen att surfa på fram till 2014. Politisk framgång är inte förvaltande, politisk framgång når man inte genom att tycka att visioner är dyra och farliga - politisk framgång får man genom att prioritera rätt, tänka rätt och faktiskt visa vad man vill ändra - inte vad man vill behålla. Det går att berätta redan nu. Det går att ha visioner, som kan kosta - man behöver inte datumsätta allt. Det går faktiskt att köra i full fart in i framtiden när den man tävlar mot har lagt i backen mot det gamla 70-talet...

En usel opposition lägger grunden för en trött och självgod regering. Därför är regeringen Reinfeldts svagheter faktiskt socialdemokraternas och Håkan Juholts fel. Hur mycket måste man anstränga sig, hur mycket behöver man prestera när man möter en opposition som faller fritt som i en dröm...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvDSvD, SvD BrP, DN, DN, DN, AB, Expr
Bloggar: Högberg, Böhlmark, Stenholm, Westerholm, Västros

2011/11/20

LASSE BRANDEBYS LIV SOM SIG SJÄLV...


Ett litet inlägg på Twitter på mobiltelefonens lilla skärm gav mig ett besked som jag inte ville ha, och som jag först inte kunde tro på. Vidare in på Expressens mobilsajt, och den nyhet som fanns på under 140 tecken visade sig vara sann. Lasse Brandeby hade lämnat oss, Lasse Brandeby var död. Lasse Brandeby fick leva 66 år som sig själv, en alldeles för kort tid...

För mig är Lasse Brandeby för evigt förknippad med rollfiguren, den dryga och självgoda göteborgaren som alltid vet bäst men ändå gör sämst. Kurt Olsson var en figur jag skrattade mycket åt, den göteborgska humorn när den är som är bäst. Lasse Brandeby i Kurt Olssons skepnad var något som förgyllde tiden framför TV:n och i fallet med "Filmen om mitt liv som mig själv" även på bioduken.

Lasse Brandeby och jag hade förmodligen ingenting alls gemensamt, han var lika mycket vänster som jag är höger, han var rolig där jag är orolig. Men nu lever jag när han är död, och jag tänkte passa på att hylla en sällsynt skojig göteborgare med mitt favoritklipp ur den där filmen om Kurt Olssons liv som sig själv. Det handlar om något annat som också har gått bort, som är ett varmt minne i mitt inre och som jag saknar lika mycket som jag kommer att sakna Lasse Brandeby som komiker och som Kurt Olsson - den allmänna värnplikten där till och med folk som Kurtan och Arne fick tjäna fosterlandet med en k-pist m/45B med säkringslucka...

Vila i frid Lasse Brandeby. Tack för alla skratt, tack för den tid vi fick med ditt kulturskapande...



Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Böhlmark

PLÖTSLIGT FRAMSTÅR MONA SOM EN STJÄRNA...


När Mona Sahlin var misslyckad partiordförande i en dippande socialdemokrati var vi många som pratade om henne som en politisk parentes, som den inkvoterade kvinnan, som hon som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång skulle få en sämre efterföljare som hövding över sossarna. Idag vet bättre...

Samsynen var total kring middagsbordet igår kväll när vi kom in på politik och den socialdemokratiska krisen, något som alltid tycks hända när jag är en del av middagssällskapet. Mona Sahlin var egentligen inte så dålig iallafall,om man jämför henne med mannen som sitter bakom hennes skrivbord idag. Mona Sahlin var faktiskt inte så otydlig, iallafall om man jämför henne med mannen som numera har hennes gamla titel på sitt visitkort. Mona Sahlin var rena rama drömmen som partiledare för Socialdemokraterna, när Håkan Juholt är rena rama mardrömmen som partiledare för de sociala demokraterna.

Krisen började med Persson heter det i morgonens Svenska Dagblad, och kanske var det så. Det var då den starke ledaren bara omgav sig med nickedockor, ja-sägare och utåt sett rätt inkompetenta politiker för att framstå som den trygge landsfadern som pekade med hela handen och styrde landet på egen hand. Men inte ens där, inte ens då - där de mest inkompetenta sossarna blev statståd medan de kompetenta flydde hals över huvud - så lyckades den numera bevisat inkompetenta Håkan Juholt med att kliva fram i rampljuset.

Ingen vettig människa har idag förtroende för Håkan Juholt som oppositionsledare, som tilltänkt statsministerkandidat - men se det bryr sig inte Håkan Juholt om. Allt är frid, allt är fröjd säger Juholt nöjd när media konfronterar honom med dåliga nyheter som i Håkan värld är bra nyheter, något som kommer blåsa förbi bara han får svammla lite till i media, strö floskler och one-liners omkring sig som en dyngspridare på västgötaslätten. Alla andra tänker på att politiken är en förtroendebransch, och att Håkan Juholt saknar förtroende igår, idag och imorgon - hos sina egna och hos alla andra...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3
Bloggar:

2011/11/19

ÅRET 2011 - MER ÄN 2000 SKÄL ATT SKÄLVA...


... det räcker inte att tugga och svälja.

Blind och nästan ohämmad kärlek är för härligt. Ett tecken på sådan kärlek är när ens kollegor i bloggosfären helt utan påtryckningar faktiskt levererar ett hyllningsepos som får mig att bli skakad, men inte rörd. Fredrik Lidby, alltför sällsynt postare från Sollentuna, var mannen som bara sisådär kände för att ta plats på min blogg, i detta inlägg med nummer 2011.

Jag tackar, eftersom jag inte har tid i detta nu ge mig på den där sosse-kvinnan som stal böcker eller att återigen djupdyka i den Juholtska floskelfloden. Så tack för alla vänliga ord nedan, tack för att du fyllde ut min blogg idag med en gästblogg Lidby, och om ni andra efter att ha läst texten undrar ifall Fredrik Lidby är riktigt klok i huvudet som har gått på mig med hull och hår så är svaret - oftast men inte alltid...

Så varsågoda, gästbloggen...

"Detta år lider så sakta mot sitt slut, men än finns det mycket som kommer att hända… Enligt elaka rykten lider även en annan tidsmaskin och kalender mot sitt slut i sin nuvarande form. Då skälver alla trogna längs med ryggraden, såväl "medhållare som mothållare". Den smått galne och tokige tokbloggaren, tillika motståndare i kubik till SuperMario med följande varumärke; "Politisk korrekthet, ödmjukhet, vett och sans ingår sällan, däremot ironier, sarkasmer, bombastiska inlägg och rena provokationer" tänker lägga av säger han…

Men lugn, bara lugn, han kommer att byta kanal och sända från en mondän hemsida, där det finns både smått och gott i hans smak…

Tokmoderaten, mannen, myten och legenden… eller? (som det heter på modern svenska) Det är nog redan sant efter hans endast knappt fyra år i "bloggosfären". Jag roar mig med att studera hans gamla inlägg, den 18 januari 2008 sjösatte han sin blogg med mottot Åt höger för Bövelen…

Som flera av hans hatkära belackare säkerligen kommer att konstatera, är hans lekamen på den bilden en aning smidigare än i dagens tappning. Årgång 2011, snart 2012, är en årgång som fyllts av diverse "junkfood" med hamburgeriet som bas, dock aldrig i staden med samma namn, dit han säkerligen kunde tänka sig att repa lacken vid en vända för att fylla tanken med maltdryck. Ty det är malt han föredrar, och då helst från landet balt varifrån han härstammar, åtminstone delvis. Eftersom jag till hans vånda själv helst vänder blicken mot sydligare breddgrader med mera finjästa, vinifierade drycker, kan jag tyvärr inte komma ihåg märket på hans kära malt. Tror han förlåter mig denna gång.

När man gör "nedslag" (ett av min gode vän och oppo(s)itionsråds i Sollentuna favorituttryck) i Tokmoderatens bibliotek av över 2000 blogginlägg, slås man av hur de blir större, längre och svulstigare. Är det en medveten eller omedveten trend månntro? Jag hittar ett som är ett kvartal yngre än inledningen som återspeglar en del av den Tokmoderat, alias Fredrik Antonsson, som jag känner… En snäll kille, romantiskt kär i kvinnobilder - förmodligen även i verklig form - OCH i mellanöl, även kallat pilsner som taget ur en pilsnerfilm måhända…

Jag har hört både det ena och det andra om vad han i detta inlägg berör, men jag har aldrig stämplat honom för det. Fredrik och min namne är snäll. Punkt. Sedan har han andra sidor - som alla människor - sådana man helst inte umgås med.

Jag hoppar till slutet av 2009, och då handlar det mest bara om Måååna i (S). Läs själva…

…och lite McDonald’s så klart… Det var tiden då de rödgröna formade sina trupper inför valet 2010, och hans adventskalender är imponerande på många sätt, liksom omfånget på hans texter.

Våren 2010, anstormande valrörelse, och det var då jag lärde känna min vän på allvar. Vi hade fruktbara diskussioner, och möttes på Länsförbundets kansli i deras satsning på att främja moderata bloggares aktiva bloggare på olika nivå. Självfallet ingick öl i efterspelet… Toker som han kallas bland flera i "sfären" brukar inte dra sig för att berätta om sin "betongkeps" i sin blogg och han bjuder friskt på sig själv. Jag minns fortfarande med stolthet när jag som rätt okänd och trevande bloggare fick en länk från Fredrik. Det värmde, ett erkännande liksom.

Hans fortsatta drift med sig själv, med hjälp av diverse valaffischer blev ett varumärke, som han också "transplanterade" till T-shirts, kepsar - utan betong med mera. Läs exempelvis detta inlägg.
Fredrik har lärt mig mycket om bloggande och jag har nog faktiskt lärt honom en del också även om jag inte alltid vet om han inser det. Vi har mött och umgåtts med andra bloggare och samhällsengagerade. Jag har fått nya vänner, både inom mina egna läger och i den s.k. fiendens läger. Är det något som Fredrik och jag - Fredrik i Sollentuna - har gemensamt, så är det att vi har lätt att korsa olika typer av gränser, fast ibland på lite olika sätt kanske. Det är oerhört berikande och värdefullt, och inte minst ROLIGT.

För två veckor sedan var jag på resa med min kära, och besökte Skåne och Småland som ett led i en present jag fått av goda vänner vid större bemärkelsedag. På den resan var Fredrik levande i mitt sinne, nästan lite "magiskt" dels genom att vi besökte Moheda och mångsysslaren Erik Laakso med blivande fru. Erik har jag lärt känna genom just Fredrik, på Gotland i somras, naturligtvis i Almedalen.

Dels genom att vi en timme tidigare, i bilen, hade hört en annan av mina nyvunna vänner, Per Hagwall, prata i P4 Extra hos Erik Blix rörande hans artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Som sagt, lite magiskt. Jag hade under hela resan en uppdämd lust att blogga, men hittade inte tiden. Jag har stoffet, vi får se om jag publicerar det i efterhand.

Tokmoderaten är som sagt en tokbloggare. Han har alltid tid att blogga, det har blivit en drift. Har han inte tid så hittar han den ändå. Jag tror att han är "sfärbäst" på det sättet. Sedan är kanske inte alltid varje inlägg sfärbäst i kvalitet. Jag själv jobbar på att få upp "kadensen" som ibland ställs på pottkanten genom att "livet tar sin beskärda del av tiden". Jag vet inte hur han gör, men han gör det på sitt sätt. En del av förklaringen tror jag finns där jag började, i hans första inlägg;

"När politik kommer på tal är det alltid mina personliga synpunkter som skrivs. Min roll som moderat fritidspolitiker får stå tillbaka, även om den konservativa värdegrunden alltid finns med."

Ett sätt som många har svårt att tugga i sig och svälja, men han backar inte för det. Det kräver ändå en viss respekt, oavsett vad man tycker om hans skrift.

Tack Fredrik för att du vågar vara dig själv, tack för att du bjuder på dig själv och tack för att du stimulerar till utbyte mellan oss "nätnördar". Vi är många som kommer vilja smaka på tappningen av ditt nya fat! Välkommen Tok-årgång 2012!"

Foto ovan - Per Hagwall