Tokmoderaten

NYA TIDER. NYA MÅL. NYA TOKMODERATEN...

2011-11-30T21:14:00.002+01:00

... det är dit du behöver klicka dig för att hitta den nya Tokmoderaten. Jag flyttar alltså in hos Nyheter 24 för att börja skriva med understöd av en generösare och mer hjälpsam aktör än Googles Blogger.

Bloggen Tokmoderaten har levt i nästan fyra år på den här platsen, en plats som nu går från att vara en aktiv blogg med frekventa postningar till att bli ett minne av det som en gång var. Tokmoderaten på Blogger blir ett arkiv av nästan fyra års postningar, i med- och motgång, med god ton och inte så god ton.

Jag tackar dig som har läst och följt mig alldeles oavsett vilka skäl du må ha haft för detta. Naturligtvis hoppas jag att du följer med mig vidare på bloggens utvecklingsstege, att du tittar till mig på Nyheter 24 och sprider nyheten att det är där, där som Tokmoderaten härjar nu.

Utan mina läsare hade jag inte bloggat, utan alla dessa som kommenterar mina skapelser hade jag inte fått nytt bränsle för att orka vidare. Så ett uppriktigt TACK till alla er som på något sätt uppskattar det jag gör på bloggen och har gjort på samma plats...

Klockan är nu 20:38 när jag summerar statistiken och slår mig för bröstet. Sedan starten den 18 januari 2008 har jag haft lite mer än 582.000 unika besökare på bloggen. Antalet inlägg uppgår till 2021 inklusive denna och jag har släppt igenom 6584 kommentarer på dessa.

De fem mest lästa inläggen under dessa år har varit i tur och ordning:

1) Anders Behring Breiviks leende - 2011-07-25

2) Caroline af Ugglas - "Snälla, snälla..." - 2009-02-07

3) Kanadagäss, kossor & fulla älgar - 2008-07-23

4) Sverigedemokraternas egen TV-kanal... - 2011-04-27

5) Svin-vaccinets hemliga biverkning! - 2009-10-27

De tre mest kommenterade inläggen under dessa år hade varit ännu lite mer kommenterade om jag inte hade haft censur bland kommentarerna. Det är nämligen så, att om skriver elaka saker om SD så kommer alla politiska prinsar och prinsessor på ärten och skriver hotfulla kommentarer som även andas sådant man kan bli fälld i domstol för. Nåväl, dessa tre är det iallafall...

1) Sverige, demokratin och en stenad Petzäll - 2011-05-13. 43 kommentarer

2) Bojkotta Grekland som semestermål! - 2011-04-16. 41 kommentarer

3) SD- partiet som blundar när det passar - 2011-07-24. 36 kommentarer

Det var lite siffror och tillbackablickande. Då var då, nu är nu men mycket kommer att vara sig likt efter nystarten. Nu ser jag framåt, och framåt för mig är på Nyheter24. Detta var det sista inlägget här. Detta är nu ingen levande blogg längre, snarare ett dött arkiv. Häng med mig framåt är du snäll...? Tack!

DEN 30 NOVEMBER - DEN DUBBLA DÖDSDAGEN...

2011-11-30T06:06:00.003+01:00

Kulan genomborrade hela skallen, stannade inte upp någonstans i kraniet eller i den porösa hjärnan. In genom den ena tinningen, ut genom den andra och döden var ögonblicklig. Det var kväll, det var mörkt och ingen kunde säga med säkerhet ifall det var en av motståndarnas kulor som ändat det där livet där och då, eller ifall det var en av de egna som ledsnat på all skit som mannen med den nu genomborrade skallen hade ställt till med under sina år som maktspelare, som agendasättare...

Det var den här dagen, den 30 november för 293 år som en rätt misslyckad krigarkung stupade av en kula i kraniet i en löpgrav vid Fredrikstens fästning i Norge. Året var 1718, dagen alltså den 30 november när kung Karl XII stupade i höstmörkret. Av många anses fortfarande kung Karl XII som en hjältekonung, av ännu några fler som ett misslyckande - mannen som krigade bort stormakten Sverige, körde landet i botten och såg till att kvinnorna i riket till stor del fick improvisera själva för att ha lite fredagsmys i århundranden framöver. Männen dog som flugor på olika slagfält, men kung Karl XII kunde inte sluta kriga. Det var hans livsuppgift att kriga mot allt och alla på lite olika sätt, mot yttre fiender och mot det egna, krigströtta folket.

Den här dagen, den 30 november 2011 -293 år senare - tar även bloggen Tokmoderaten sina sista andetag i det här formatet. Den 30 november kommer inte längre bara vara Karl XII:s dödsdag, utan även den gamla Tokmoderatens dödsdag...

Mailet från de framgångsrika redaktörerna på Nyheter 24 vid Stureplan liksom genomborrade hela skallen, stannade inte upp i något nostalgiskt filter eller bearbetades på ett sätt som skulle ha gjort att de där locktonerna i mailet var ointressanta. Döden var inte ögonblicklig, det blev mer av en dödskamp där förutsättningar ältades och plus och minus vägdes mot varandra innan den där bloggen lade sig ner för att dö en plågsam död - en död som förr eller senare skulle komma i något format. Förr är nu, den 30 november - när året är som mörkast.

Det här är faktiskt det näst sista inlägget som publiceras på Tokmoderatens blogger-sida, ett inlägg som är historiskt då det faktiskt är det enda inlägget som kommer att publiceras på tvenna tokmoderata bloggar. Jag stupar här och nu, krystar bara fram en dödsruna i form av en länk framåt klockan 23.59 för att klockan 00:01 återfödas i en annan skepnad efter historiens kortaste likfärd med slutpunkt på Nyheter 24:s redaktion vid Stureplan. På nedre Östermalm kommer Tokmoderaten att leva vidare, som en prostituerad del av ett spirande nyhetsimperium.

Det kommer inte att finnas tid för saknad, inte för gråt eller hulkanden. Glädjen över att gammalt blir nytt kommer förhoppningsvis få min kreativitet att ta några steg till. Nytändning. Nystart. Nyheter 24. Där finns jag snart. Löften om att få vara den jag är som bloggare har tagits emot, att inte vara som alla andra blir sålunda även mitt ordspråk på min nya hemvist.

Jag hoppas att Du som har följt mig genom åren - som är fast i mitt nät - har som ambition att följa mig när jag går vidare. Jag försöker skapa för de läsare som älskar eller hatar det jag gör. Jag försöker att brinna för att entusiamsera eller framkalla kräkningar. Jag vill inte lämna någon oberörd när jag skriver - och det är därför du som älskar eller hatar måste följa med. Alla mina läsare är lika värdefulla oavsett om läsandet grundades i djup kärlek eller ändlöst hatande och föraktande. Jag vill ta med er alla in i min nya framtid, och gärna hitta fler som vill engageras på något sätt.

Så häng på, hitta mig HÄR framöver. Ändra på "favoriter" på webb-läsaren och trygga min framtid som den där bloggaren som inte är som alla andra och som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång kommer att bli det heller. Farväl, och välkommen...

Länkar:
Bloggar:

SAMMA ANDAS SKOLOR: LUNDSBERG & KJS...

2011-11-29T12:46:00.000+01:00

Lundsbergs skola, Storfors.
Kustjägarskolan, Oskar Fredriksborg, Vaxholm.

Två platser så olika men ändå så lika. På båda ställena fostras och fostrades de som skulle bli det svenska samhällsbyggets elit, i form av formstöpta företagsledare eller de bästa av de soldater som dåtiden värnpliktsförsvar kunde skicka fram mot en presumtiv fiende. På Lundsberg, på KJS kasern och övningsområden på och kring Oskar Fredriksborg på Rindö, Vaxholm, fostrades folk i miljöer för att nå lite längre än alla andra - med metoder som inte alls var som för alla de andra...

När jag var både värnpliktig i kustartilleriet under 1986-87 och som kadett i samma bransch 1988-90 så blev jag alldeles knäsvag inför de som hade samma uniform som mig men kompletterad med en stukad basker med den gyllene treudden som symbol för sin kompetens. Där de skulle storma i land på en ö full av Ivan för att rädda landet satt jag nedspräng i ett atomsäkert skyddsrum och såg hur den militära symbolen för ett kustjägarkompani flyttades över plottingtavlan av en beväring med en fluorescerande penna i sin näve. De var värda respekt, de hade fostras till att vara de tuffaste av de tuffa. De var den militära motsvarigheten till de som gick ut från Lundsberg.

KJS låg i medias fokus till och från men nästan hela tiden det utbildades en elit där och då. Det fanns pennalism, det fanns kränkningar, det fanns sådant som var straffbart i det vanliga samhället - men kustjägarna utbildades för något som var så långt ifrån det civiliserade man kan komma, för kriget krav.

Lundsberg har också ofta legat i medias fokus av nästan samma skäl. Det talas och skrivs om tvång, om förnedring, om hot och misshandlande - och tydligen lever ett militärt motto kvar innaför skolans väggar. "Det som inte dödar härdar" och på Lundsberg vill man tydligen fostra härdade människor för de värsta utmaningarna. Men det är ju frivilligt att gå på Lundsberg, precis som det var frivilligt att bli kustjägare...

Det finns naturligtvis inget rimligt försvar för det som sägs ha skett på Lundsberg, även om jag förstår att en elitistisk miljö ofta spårar ur. Det handlar om att skilja agnarna från vetet, låta de med tillräckligt tröflytande säd i brallan stanna kvar och bli de där som alla andra förr eller senare börjar se upp till. Problemet är när man går över gränserna, från det lagliga till det olagliga, för att skapa sina studenter till samhällets framtida stöttepelare och galjonsfigurer.

Där sitter bilden av Lundsberg nu, igen och lär någon gång återkomma med precis samma negativa nyheter i ett mediabrus på jakt efter det som alltid sker i det fördolda, här och nu - där och då. Lundsberg är en speciell plats i den svenska skolhierarkin och det finns skäl till varför de problemen som finns där finns just där. Det handlar om att fostra de som är att betrakta som eliten, de som är härdade utan att för den skull behöva stryka med...

Länkar: AB1, AB2, SvD, Expr
Bloggar:

DOCENTEN OM ETT FRIHETLIGT PARTIS DÖD...?

2011-11-28T18:56:00.000+01:00

För länge sedan - under den förra mandatperioden - hade jag ambitionen att faktiskt få jobba med politik, få sprida politik och hjälpa en moderat riksdagsman eller riksdagskvinna som en så kallad politisk sekreterare. Det var då, det gick inget bra och egentligen var jag bara riktigt nära att få ett sådant jobb en gång men föll igenom den sista gallringen på att jag var sörmlänning och inte smålänning.

Försöken att byta bransch var otaliga, jag var på så många intervjuer hos olika ledamöter att jag inte ens minns alla jag försökte sälja in mig oss som politisk tjänsteman. "Kan du skriva? Kan du förmedla politiska budskap och författa pressmeddelanden? Kan du opinionsbilda?" var tre frågor som ofta dök upp. Svaret blev lika ofta att "Visst kan jag det! Kolla gärna in min blogg Tokmoderaten så får du se exempel på min storhet!"... typ. Där och då dog förmodligen ambitionerna att någonsin någongång eller någonstans få en liten tjänstekammare i någon av riksdagens otaliga byggnader...

En av de jag satt hos och försökte sälja in mig till var Ann-Marie Pålsson, då riksdagskvinna och hela tiden docent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Där hon satt och ställde kluriga frågor om hur jag såg på politik satt jag mest och försökte krysta fram något som med lite fantasi kunde upplevas som ett relevant svar. Där Anne-Marie Pålsson var docenten, hjärnan, tänkaren var jag den där mannen som levde för att kasta skit på politiska motståndare på det mest primitiva sättet. Det kändes rätt tidigt att vi inte var synkroniserade för fem öre, och intervjun kändes så körd den bara kunde vara.

Jag gav upp, blev mer ärlig när jag förde fram min egen uppstudsighet och min totala brist på respekt för det egna partiets osynliga maktstrukturer. Då sken Anne-Marie Pålsson upp och visade någon form av gillande. Där hade vi vår beröringspunkt och jag fick en bok om platt skatt författad av docenten på andra sidan ledamotsrummet, och varje gång jag har försökt jobba mig igenom textmassan har det börja ryka ur öronen medan det inifrån kraniet har hörts ett missljud som påminner srakt om en motor som skär på en gammal sovjetisk skördetröska. Nu har Anne-Marie Pålsson skrivit en bok igen, en bok som får media...

Anne-Marie Pålsson lyfter fram sin syn på den moderata partikulturen i Riksdagen, en partikultur som handlar om lydnad och tystnad, om en partiledare som gapar skiten ur de ledmöter som visar upp någon sorts självständighet. Docent Pålsson gör upp räkningen med det parti hon sedan min anställningsintervju vänt ryggen.

Jag har ingen aning om det docent Pålsson skriver stämmer fullt ut, men jag inbillar mig i mitt utifrån-perspektiv att de berättelser media bjuder på ligger farligt nära verkligheten. Jag kan inte förtränga hur en av mina moderata favoritledamöter, Karl Sigfrid under FRA-debatten uppenbarligen fick lida alla helvetets kval när han ville stå upp för de ideal som han trodde på - "Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister. Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?" Det är den partikulturen som då yttrade sig som Anne-Marie Pålsson nu tydligen skjuter in sig på...

Men är det inte ett måste, att när ett kroniskt oppositionsparti går till att bli ansvarstagande och statsbärande också måste lägga sig till med en hel del sådana beteendemönster som gör ont i en frihetlig själ? Naturligtvis, men måste vi statsbärande moderater anamma samma gamla modell som de tidigare statsbärarna utvecklat till perfektion - där partipiskan kittlat deras röda nackar mest hela tiden? Naturligtvis måste de nya Moderaterna anpassa sig till en ny verklighet där det faktiskt är så att vi måste vara säkra på att vinna voteringar för att inte framstå som helt bakom flötet.

Men friheten, den frihet som alltid varit en naturlig del av vår ideologiska spinalvätska är svår att kompromissa bort - men just ekvationen tillsammans med ett tryggt maktutövande är i det närmaste en omöjlig ekvation att få att gå ihop. Det är uppenbarligen där Anne-Marie Pålsson har hittat näring att skriva en bok, om något som funnits under hela sosse-eran och nu under alliansens tidevarv. Det handlar om knapptryckarkompaniet ur en extremt självständig moderat riksdagsledmots ögon.

Verkligheten är aldrig så härlig och ärlig som man vill att den skall vara, det är förmodligen därför Anne-Marie Pålsson numera är moderat historia, ett namn bland alla de där som suttit ner i en bänkrad på Helgeandsholmen och varit tvungen att köpslå med sina egna ideal för att hålla kvar makten där man mest av allt vill ha den - i icke-socialdemokratiska händer.

Själv tycker jag att det hade varit väldigt spännande ifall jag - de moderata bloggarnas största fribajsare hade kunnat varit politisk sekreterare åt hon som faktiskt kom att bli de moderata riksdagsledamöternas största fribajsare - trängd till tystnad, kuvad i knapptryckandets konst, frispråkig bara i frihet. Trots allt och tyvärr tror jag att det är en kostnad för att få och behålla makten, att trycka tillbaka de personliga åsikterna för gruppens konsensus, Det är inte frihet, det är maktutövande...

Länkar: SvD, DN, AB, AB, Expr
Bloggar: DHE,

OM UNDERSKATTANDE & UNDERPRESTERANDE

2011-11-28T16:34:00.000+01:00

Bloggkollegan och boxaren Nicklas Eriksson lämnade en kommentar på min blogg som fick mig att börja fundera på det politiska varats olidliga lätthet som fribajsande opinionsbildare. Nicklas skrev "Hmm, jag tror minsann att herr Tokmoderaten har lite hybris. Ska jag nämna namnet 'Bo Lundgren' kanske, så att Tokmoderaten minns sitt partis långa och svåra år som ett 17%-parti, skriandes i medievinden? Underskattning av motståndaren är det som fäller de flesta, inte hur skicklig motståndaren är, det är något mina år som boxare har lärt mig."

Naturligtvis har Nicklas helt rätt i att det faktiskt är underskattningen som i 9 fall av 10 fäller en tillsynes överlägsen motståndare till sist. Naturligtvis har Nicklas rätt i att det för inte alltför längesedan var så att moderaterna var hälften så stora som idag, ungefär i samma veva som socialdemokraterna var nästan dubbelt så stora som de är idag. Det var då, nu är nu - tiderna förändras, men går liksom igen...

Socialdemokraterna såg förmodligen på Moderaterna och Bo Lundgren med ungefär samma blick som vi ser på sosseriet av idag. Skadeglädje mixat med lite empati, självgodhet och hybris blandat med insikten att motståndaren nog måste göra något radikalt för att komma upp på banan igen. Vi moderater skickade iväg Bosse till Riksgälden, en plats där han ärligt talat fungerar så mycket än i rampljuset som partiledare. Socialdemokraterna fortsätter att blunda för att Håkan Juholt är en politisk pajas, en driftkucku, en man som kanske är kul och folklig men som nästan ingen har förtroende för - i en förtroendebransch som politiken är. Politik handlar inte bara om ideologi, inte bara om retorik eller visioner.

Politik handlar faktiskt om vilka personer som skall sälja in budskapet, om man litar på den som pratar och har förtroende för det sägs eller om man bara tycker att allt är ihåliga floskler utan substans eller förankring i den verklighet som väljarna ser. Just därför så underskattar jag inte socialdemokratin - de kan komma tillbaka. Just därför så överskattar jag inte Håkan Juholt, för han är i mina ögon redan körd som mannen som kan rädda partiet. Den dagen sossarna återigen bestämmer sig för att förnya ledarskapet, plocka in någon som inte talar med kluven tunga och svammlar iväg i ett dussintal olika riktningar samtidigt under samma radiointervju - den dagen är de med i matchen igen. Politik är förtroendebransch, där personer med förtroende är nödvändiga för att vinna terräng...

Detta för mig osökt in på dagens undangömda dräpa i sossarnas husorgan Aktuellt i Politiken. Tre sossar som faktiskt vågar sticka ut näsan kräver rejäla förändringar i det socialdemokratiska persongalleriet. Hälften av de gamla, trötta, visionslösa politruckerna skall bort till förmån för nytt blod, nya mål och en ny framtid - ungefär det som hände i Moderaterna efter Bo Lundgrens insatser som partiledare med andra ord.

Johan Westerholm, Sandro Wennberg och Annika Högberg skriver om att skifta gammalt, misslyckat och trött mot sådana som inte känns så - alls. I mina ögon har de rätt, men i mina öron kan jag redan nu få höra hur de återigen får hysteriskt med skäll av en gammal butter riksdagsman med bockskägg från Skåne och en gammal förstå-sig-påare från Härnösand och många, många fler.

Socialdemokratin är speciell, minst sagt. Inte ens i partiets värsta kris i mannaminne så tycker de som är partikramare och ledarskapets brunslipsar att det är fel på något i Rörelsen. Nej, det är fel på media, det är fel på väljarna, det är fel på vädret, det är fel på allt utom dagens socialdemokrati, dess företrädare och ledarskapet. Ett parti som är en spillra av det parti man var i fornstora dagar är det bara för att alla andra, de som inte är sossar, vill partiet illa. Socialdemokratin är ett parti med en långt framskriden variant av förföljelsemani...

Jag pratade med Johan Westerholm över mobilen igår, om den där debattartikeln som nu 'lyfts' fram där kravet är hälften bort - in med nytt. Det fanns enligt honom långt många fler och mer välkända sossar i olika positioner som skulle vilja vara med och signera debattartikeln. Men, i dagens interna debatt i det röda partiet så orkar de inte med att utsättas för vreden av de som tycker att allting är bra, att Karin Wanngård och Thomas Rudin är rätt personer att rädda sosseriet i Stockholm - samma personer som tycker att Håkan Juholt är rätt man att styra skutan rätt i rikspolitiken trots att ingen har förtroende för att han kan läsa ett sjökort.

I ett parti som mår som sossarna mår idag är det bara att riva upp ogräset kring rosens stjälke och plantera nytt. Sverige behöver en opposition som kan vara en blåslampa på regeringen, och inte en kreamtorieugn för det egna partiet. Socialdemokraterna behövs som maktspelare i svensk politik för att en tillsynes visionslös regering återigen skall hitta tillbaka till det "vi" vann valet på 2006 - på en ny politik för ett nytt Sverige. Att dagens förvaltande ministär firar triumfer och slår rekord i positiva siffror i samma takt som sossarna slår nya rekord i negativa beror inte på egen råstyrka utan på oppositionens oförmåga att vara ett vettigt alternativ.

Sossarna behöver nytt folk, en ny retorik, en ny politik, nya visioner. Då den dagen kommer då man faktiskt förstår att Sverige 2011 inte alls är Sverige 1958, 1967 eller 1973 - den dagen behöver vi inte längre underskatta våra motståndare. Så länge de blundar för verkligheten med samma ögon som förrut, så länge de inte lever i samma verklighet som väljarna med ett ledarskpa utan förtroende - så länge är det faktiskt svårt att inte underskatta socialdemokratin av idag. De faller fritt som i en dröm...

Länkar: AiP, SvD, DN, DN, Expr,

Bloggar: Westerholm, Kent,

JUHOLT OCH EN RÖRELSE MOT AVGRUNDEN...

2011-11-27T11:15:00.002+01:00

Första advent, det är höst i luften men vår på termometern - iallafall i området kring hufvudstaden. Medan den värsta stormen sedan Gudrun drar in över västkusten så drar orkanen kring Håkan Juholt vidare på Sveavägen 68, i partiföreningar - ja, i hela Rörelsen...

Idag kommer nya förtroendemätningar, där den nya partiordföranden sätter historiska rekord för en socialdemokratiska partiledare. Det är inga rekord som kan göra någon sosse glad, tvärtom. Aldrig någonsin, någon gång, någonstans har det före detta statsbärande partiet haft en partiledare med så genuint uselt förtroende som Håkan Juholt. Skall man tro på alla dessa opinionsundersökningar som målar bilder av socialdemokratin i nattsvart kulör så är det inte ens så att förtroendet för Juholt inte ens existerar i det egna partiet. Men lyssnar man på Juholt själv, så är allt frid och fröjd. Det är ingen kris i partiet, att det ser ut som det gör beror bara på olyckliga omständigheter och dumma väljare som inte förstår vad Juholt och socialdemokratin vill eller varför.

Ibrahim Baylan hade i sin roll som Mona Sahlins partisekreterare det inte lätt att beskriva en verklighet som inte alls passade med positivism, glada nyheter och förtroende. Ibrahim Baylans skönmålande gjorde honom till Sveriges svar på Bagdad Bob - Saddam Husseins allt annat än balanserade informationsminister. Under Håkan Juholts ledarskap har Juholt själv tagit över som svensk politiks Bagdad Bob. Det är numera svårt att ta mannen, misslyackandet, mustaschen på allvar när allt är frid och fröjd när verkligheten är en annan...

Sedan Juholts hyresbidrag lyftes fram i media har han varite extremt frånvarande på sin Facebook-sida, enplats där han innan drevet drog igång gödslade de sociala medierna med sina floskler, med sin transparenta retorik och med sin verklighet. Håkan Juholt drog ned på takten, och jag kunde inte redovisa mina regelbundna redogörelser för Juholst facebookande.

Men nu går det återigen att lyfta fram Håkan Juholts liv på Facebook - som ett led i att lära känna den politiska fiendens överbefälhavare, sossarnas svar på Roldolfo Graziani. Så varsågoda - Håkan Juholts verklighet på nätet...

2011-10-08 kl 21:27 "Jag har sedan 1994 lämnat alla uppgifter skriftligen till Riksdagen som ersätter för dubbelt boende. Mitt hem är i Oskarshamn. Jag har varit säker på att jag gjort rätt. Ingen har sagt att jag gjort fel. För en mån sedan fick jag besked att jag gjort fel. Sedan dess har jag gjort allt jag kan för att göra rätt, men förgäves. Igår sa Riksdagen att de inte hade ngt krav på mig. Väldigt förvirrande, trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra. Jag har aldrig försökt lura någon. Är inte felfri alls, men just i den här frågan har jag hela tiden försökt göra rätt"

2011-11-02 kl 16:23 "Juholt, Miliband och Gabriel i gemensam artikel inför G20 toppmötet i Cannes: "Som vi såg under 2008 kan en global ekonomisk kris bara lösas genom ett globalt ekonomiskt ledarskap. Vi har sett alltför lite av den varan under de senaste 18 månaderna. Nu är det dags att ta nya tag och lägga fram en plan med lösningar inriktade på den vacklande tillväxten och den stigande arbetslösheten. En plan som lever upp till G20-ledarnas främsta ansvar: ansvaret att leda.""

2011-11-12 kl 12:02 "Vi måste nu ta krafttag - även över blockgränserna - för att se att det som hänt med vården av våra äldre på flera boenden aldrig sker igen. Idag presenterar vi nio punkter rörande hur vi tydligt vill förbättra äldrevården, och säkra en värdig ålderdom som vi alla kan se fram emot. Dagens utveckling kan inte få fortsätta!"

2011-11-14 kl 12:06 "Talade om kunskapsbaserad ekonomi i en fullsatt aula i Umeå."

2011-11-14 kl 13:42 "Vi socialdemokrater vet att barnfattigdomen kan avskaffas genom politisk vilja och prioriteringar. Vi ställer inte upp på en samhällsmodell som kräver att allt fler barn drabbas av fattigdom. Det är orättfärdigt ett rikt samhälle. Ta ställning mot barnfattigdom redan idag."

2011-11-14 kl 17:14 "Vi måste kunna se medborgarna i ögonen och garantera att skattemedlen till välfärd också ska gå till välfärd. Det finns inget stöd för detta marknadsexperiment och medborgarvärdet måste ställas över penningvärdet, det handlar om ett djupt ideologiskt vägval för Sverige"

2011-11-15 kl 10:18 "I Aftonbladet beskriver jag idag min farmors boende i livets slutskede. Boendet drevs med ett tydligt vinstintresse. Vinsten handlade dock inte om pengar, utan om de boendes lycka och välmående. Det blev min farmors vinst, och min vinst som anhörig. Det blir i förlängningen även samhällets vinst, att kunna garantera våra äldre än värdig och trygg ålderdom."

2011-11-17 kl 17:39 "Tillsammans med Stefan Löfven på IF Metalls förtroenderåd tidigare idag"

2011-11-17 kl 17:45 "Socialdemokraternas konstituerande uppgift är att forma politiken utifrån löntagarnas bästa, det ska vara utgångspunkten. Är det en politik som är bra för löntagaren, då är den bra för Sverige. Vi ska sätta dagordningen - politiken ska kretsa kring våra värderingar" - Ur tal på If Metalls förbundsråd tidigare idag."

2011-11-17 kl 18:37 "Presenterade idag huvudsekreterare och biträdande sekreterare i programkommissionen inför kongressen 2013. Nu börjar debatten och diskussionerna för ett nytt partiprogram!"

2011-11-19 kl 14:38 "Tillsammans med SSU-ungdomar i Halmstad, efter tal inför 400 engagerade åhörare om äldrevård, utbildning och framtidsvisioner - om medborgarvärde framför penningvärde"

2011-11-19 kl 17:54 "Diskuterar trygga och utvecklande anställningar och växande handel med Boris Lennerhov, VD på Gekås Ullared"

2011-11-20 kl 20:13 "Besökte idag utställningen med verk av den banbrytande ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki på Nationalmuseum. I början på 1870-talet använde de konsten för att belysa och ifrågasätta den sociala och ekonomiska situationen i tsarens Ryssland. Samlar inspiration för den kommande veckans resor och tal, bland annat på det årliga Anna Lindh-seminariet, denna gång om den arabiska våren."

2011-11-21 kl 16:21 "Närvarade idag vid upprättelsecermonin för personer som under sin barndom utsatts för övergrepp eller försummelse i social dygnsvård. Ceremonin ägde rum i Stadshuset. Viktigt att de som drabbats nu får en ursäkt. Deras berättelser ska hjälpa oss att förhindra att detta sker igen. För mig var det viktigt att vara här och visa min respekt."

2011-11-21 kl 21:08 "Tal i jönköping inför 500 om social demokrati och vårt alternativ till den borgerliga politiken. Om satsningar på skola, hållbara arbetsplatser, näringsliv och investeringar för framtiden."

2011-11-21 kl 21:09 "Fotografen Kai Rehn överlämnade en gåva till socialdemokraterna, en tavla med Olof Palme på cykel."

2011-11-22 kl 09:22 "Just nu i samtal med politiker och aktivister från Nordafrika och Mellanöstern. Alla samlade vid Anna Lindh-seminariet arrangerat av Olof Palmes internationella center. Bland deltagarna: Dr Nabeel Shaat, Fatah, Ayat Mneina från Libyen, och Mona Sahlin."

2011-11-23 kl 19:16 "Besöker Outokoumpo i Avesta. Om vi ska vara en industrination i framtiden måste vi ha en aktiv näringspolitik."

2011-11-24 kl 12:54 "Samtal på Gävle sjukhus om villkor för patienter och personal. Har också fått en demonstration av den nya teknikutvecklingen inom diagnostiken."

2011-11-24 kl 20:05 "talar i Uppsala om barnfattigdomen i Sverige och om Socialdemokraternas väg framåt."

2011-11-25 kl 09:33 "För alla er jag inte har haft möjlighet att möta runt om i landet - idag publicerar vi en text på SvD Brännpunkt kring våra viktiga prioriteringar inför 2012. Engagera dig du med, och arbeta för utbildning, arbete, medborgarvärde och framtidsinvesteringar med oss redan idag!"

Det var det, så här långt. Inte ett ord om förtroendekriser, inte en stavelse om ett parti i fritt fall - inte en enda antydan till att Håkan Juholt faktiskt förstår hur folket och väljarna ser på hans parti i allmänhet och på honom i synnerhet.

Länkar: SvD, DN, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Krassman, Westerholm, Anybody, Västros, Högberg, Lidby

DEN POLITISKA IHÅLIGHETEN & EN IHÅLIG EK...

2011-11-25T08:24:00.001+01:00

Under natten fälldes en ihålig ek utanför TV-huset, en avspärrad genomfartsgata kan återigen öppnas och ingen behöver längre vara rädd att få ett tusenårigt träd i skallen när man flanerar längs Oxenstiernsgatan. Det krävde 40 poliser för att avlägsna de svenska motsvarigheterna till aktivisterna på Tahirtorget i Kairo. De män och kvinnor ur ordningsmakten som bara gjorde sitt jobb fick höra både kränkande påhopp och den svenska nationalsången på trumpet medan de bar bort den ena stollen efter den andra innan motorsågsmassakern kunde börja...

"Det är ett jättestort håll i den och det är några decimeter frisk ved i ena kanten" berättar en av poliserna efter det att eken fallit för motorsågar innan orkanen Berit hade skickat den i backen tillsammans med ett gäng understimulerade pensionärer i trädkronan över ett gäng skolkande skolbarn som förmodligen inte begrepp bättre. En ek, förvisso gammal men rutten - ett träd i den huvudstad och storstad man knappt kan skönja i all grönska när man flyger in mot Arlanda - fick så många att engagera sig.

Det handlade tydligen om att rädda Stockholm som en grön stad, när både Djurgården och Gärdet låg ett stenkast från den där eken med allt vad grönska innebär. Trångsyntheten visste inga gränser. Det var viktigare att stå upp för ett träd än den där bilen, barnvagnen eller flanören som förr eller senare skulle få eken i huvudet vid ett olämpligt tillfälle.

Socialdemokraterna i Stockholms stadshus ville att eken skulle få stå kvar, eller iallafall att ärendet skulle dras i en jättelång långbänk. Litegrann som hur samma sossar ser på Slussen, där betong och murbruk trillar ner i skallen på de som försöker överleva vardagen i kollektivtrafiknavet och vägklövern. Socialdemokratin står upp för ställen som är farliga för folket, man drar gärna beslut i långbänk och när man som i fallet med Slussen är på väg att sätta spaden i jorden för den nödvändiga renoveringen och ombyggnaden så börjar man obstruera. Socialdemokraterna i Stockholm har inga problem med att låta en flera decennier lång politisk fars ta ytterligare något decennium bara för att man gillar att skapa problem för de som har fräckheten att ta makten och härligheten från de som är ämnade att styra Sverige och Stockholm i tid och evighet...

Håkan Juholt skriver dagen till ära en debattartikel i SvD där han listar de fyra frågor som han tänker driva som oppositions- och opinionsledare. Håkan Juholt nämner förvånande nog inte räddandet av en rutten och numera fälld ek på Östermalm eller ambitionerna att återigen sätta stopp för en nödvändig renovering och ombyggnad av Slussen - trots att det är huvudstads-sossarnas två hjärtefrågor, eller där eken var en hjärtefråga till cirka klockan 05:00 imorse.

Håkan Juholt maler på som en skiva som har hakat upp sig, om sin sociala demokrati, om den kunskapsbaserade ekonomin och mot den segregerade skolan - där alliansen tydligen då måste stå för en icke-kunskapsbaserad ekonomi och en segregerad skola. Håkan fortsätter om medborgarvärde istället för marknadsvärde, där enbart statliga monopol kan sälja mediciner under kontorstid eller leverera el. Håkan pratar om infrastruktursatsningar och om ett intimt samarbete för mellan näringsliv, staten, partiet och fackföreningsrörelsen där iallafall vissa LO-förbund skall ta över lagstiftandet om man skall ta Juholt på allvar.

Igår nåddes Sveavägen 68 av nyheten att det är fler sossar som tycker att Juholt skall avgå än de som vill att han skall stanna. Det finns tydligen en gräns vad avser retoriskt snömos även från de som faktiskt fortfarande är sossar. Liza Marklund är en sådan sosse, Jonas Gardell en annan - och ute i verkligheten, bortanför Juholts konstateranden om att han har starkt stöd, att partiet mår bra, att det minsann inte är någon kris i sosseriet - finns många, många fler sossar som tycker som Marklund och Gardell.

Idag nås Sveavägen 68 av ytterligare en opinionsundersökning där sossarna visar upp bilden av sig själva som en blek skugga av något som en gång var. Socialdemokraterna är ett fjärdedelspart, hälften så stort som de där hälften-partiet man var när folket och väljarna hade förtroende för partiets politik, relevans och ledarskap. Idag finns ingenting alls kvar av det där, alls. Idag kan Håkan Juholt fortsätta att fylla på floskelfloden med nya floskler utan att någon, någonstans, någonsin eller någon gång tar honom på allvar. Det är ett parti på väg mot katastrofen - men i Juholts värld är allt bra och kommer att bli ännu bättre bara han får tjata in sitt budskap till väljarna fram till 2014. Tillåt mig att tvivla...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2,
Bloggar: Västros, Böhlmark

DEPECHE MODE - 30 ÅR AV REN KÄRLEK

2011-11-24T13:41:00.003+01:00

Jag hade precis blivit tonåring när jag fastnade. Som en späd, smal, mähäig och töntig 13-åring i den fagra villaidyllen till förort mellan Tumba och Södertälje hörde jag Depeche Modes andra singel "New Life" från en kassettspelare på en badstrand och det var kärlek från första tonen. Det var början på ett nytt liv, med marionettdockor, ett drömmande om mig själv där vilken sekund som helst pojkar kunde säga "Gå!" - och jag kunde inte få nog...

Tjejen som spelade den där kassetten, med de två första Depeche Mode-singlarna och deras baksidor, var den där kvinnan i vardande som jag tyckte var så underbart vacker, härlig och jag vilade mina synsvaga ögon på mest hela tiden i klassrummet. Det var sånger om en ismaskin, om skrikande, om nytt liv och om att drömma om sig själv - och alla var så underbart lättilgängliga, mycket mer lättillgängliga än den där tjejen som låg bredvid bandspelaren och njöt av den svenska sommaren.

Kanske var det så enkelt att jag var så lättpåverkad att jag började gilla Depeche Mode bara för att hon gjorde det. Alldeles oavsett så inleddes där på Karlskonaviksbadets strand en sommardag för 30 år sedan ett förhållande mellan mig och ett gäng grabbar från en annan förort, till en större och häftigare stad.

För 30 år och 2 månader sedan släpptes Depeche Modes första LP-skiva - Speak and Spell. Jag slet snabbt ut mitt exemplar på den gamla skivspelaren i pojkrummet, låtarna hackade och ljudet blev raspigare och raspigare och redan på senvintern 1981/82 var jag tvungen att investera veckopengarna i ett sprillans nytt exemplar. Återigen kunde jag börja terrorisera bröder och föräldrar med en monotont dunkande trummaskin och min favoritlåt Photographic på högsta volym...

Det var då, nu är nu - 30 år och två månader senare. Fortfarande tillhör Photographic mina absoluta favoriter från ett band jag har varit mer trogen än något annat eller någon annan. Trettio år, två månader och 12 album senare är kärleken lika varm som nykärleken den där dagen på en badstrand i Rönninge. Depeche Mode har följt mig genom livet, genom himmel och helvete. Jag förlorade oskulden till Depeche Mode i bakgrunden, jag har fått dödsbud över telefonen med jag har lyssnat på Depeche Mode, jag har firat mina söners födelse genom att lyssna på Depeche Mode. Dave Gahans röst, Alan Wilders synthslingor, Vince Clarks tidiga och Martin Gores senare musikaliska skapelser och Andy Fletchers löjliga dansande bredvid sin självspelande synth - allt finns med mig, alltid och överallt.

Jag är i princip lika enkelspårig musikaliskt som jag är politiskt. Det som är så fantastiskt med Deepeche Mode i mina öron och ögon är att de på sina 12 album har musik som tar mig genom alla olika sinnesstämningar. Från det lättillgångliga, ytliga och glada på Speak and Spell och A Broken Frame vidare in i ett mörkare vemod och mer djup på flera andra skivor.

Det är svårt att sitta 30 år och 2 månader och välja sina absoluta favoriter och inte. Alla skivor, nästan alla låtar betyder något för mig på något sätt. Det finns några bottenskrap som jag aldrig kommer att ta till mig - som Little Soul från den senaste skivan "Sounds of the Universe". Men nästan allt annat är som syret i luften, som vattnet och mina Whoppers - det jag behöver för att leva...

Måste jag välja är Black Celebration mitt favoritalster bland albumen och Stripped från samma skiva den låt som jag går igång på mest. Men det är som sagt svårt att välja så jag väljer ett spår från varje album och snickrar ihop en egen spellista - som kan hittas på Twitter här - och som ni kan skapa själva enligt nedanstående mall ifall ni känner för det och har tid över:

1. Photographic - "Some bizarre version" från The Singles 81-85

2. It's no good - från Ultra

3. Two minute warning - från Construction time again

4. Enjoy the silence - från Violator

5. Lie to me - från Some great reward

6. I feel loved - från Exciter

7. Rush - från Songs of faith and devotion

8. In sympathy - från Sounds of the universe

9. Nothing - från Music for the masses

10. Stripped - "Single version" från The Singels 86-98

11. Nothing's impossible - från Playing the angel

12. The sun and the rainfall - från A broken frame

Det är musik som spänner över 30 år, och som i mina öron är odödlig. För 30 år sedan lämnade Vince Clark de andra tre i bandet åt sitt öde, häromdagen kom nyheten att Vince Clark och hans efterträdare som den musikaliska motorn Depeche Mode Martin Gore slår sina kloka huvuden ihop och skapar ett nytt projekt med namner VCMG - en techno-duo. Depeche Mode överlevde och gick stärkta ur Vince Clarks avhopp. Däremot saknar jag Alan Wilder, som ersatte Vince Clark som musiker i bandet, något enormt. Ett inhopp på flygel under en låt under en välgörenhetsspelning ger mig hopp om att Alan snart kan vara tillbaka - och följa med på nästa inspelning, turné eller iallafall den "tack och farväl-turné" som någon gång måste komma...

SOCIALDEMOKRATIN & SVINDLAREN ANTONOV...?

2011-11-23T18:24:00.002+01:00

"(S) om SAAB-krisen: Regeringen skulle ha sagt ja till Antonov"

Det där är rubriken Dagens Opinion med publiceringsdatum den 8 september detta år, alltså för två och en halv månad sedan...

Mannen som skapade rubriken heter Lars Johansson, socialdemokraternas näringspolitiska talesperson - utnämnd av ingen mindre än Håkan Juholt. För två och en halv månad sedan tyckte Lars Johansson, en av de viktigaste pusselbitarna i Håkan Juholts lagpusslande alltså att regerringen Reinfeldt var korkad, dum och elak mot Victor Muller och SAAB när man vägrade släppa till när Antonov var som mest utmanande och upphetsande.

Två och en halv månad är jättelång tid i socialdemokraternas värld, på den tiden hinner Juholts förtroende komma och gå, partiet hinner tappa ungefär var tredje väljare och man hinner kanske upptäcka att det där som Lars Johansson gick ut och gnällde på regeringen Reinfeldt där och då kanske inte var det minst underbegåvade man har gjort.

I morse kunde vi se att Tommy Waidelich gick omkring och inbillade sig att han minsann är precis lika bra som Anders Borg, och att en socialdemokratisk regering skulle vara precis lika bra som den alliansregering som sitter här idag. Tillåt mig att tvivla, eftersom socialdemokraterna tyckte att det var en alldeles underbar, härlig idé att släppa in Antonov i SAAB - tillsammans med Victor Muller...

Tommy Waidelich och Lars Johansson vill alltså släppa in en man som är misstänkt och efterlyst över hela kontinenten för att ha förskingrat minst 3 miljarder kronor av litauiska bankkunders pengar - pengar som med lite livlig fantasi kanske skulle ha använts för att rädda Victor Muller och SAAB. Vad är oddsen för Waidelich att kamma hem titlar som årets finansminister i Europa med den typen av politik tro? Vad är oddsen för att någon någonsin någonstans någon gång skall kunna ta den näringspolitiska talesmannen Lars Johansson på allvar när han kliver ut i rampljuset för att tillrättavisa regeringens politik och beslut?

Kanske är det dags för pudel nummer 498 för Juholts skuggregering, att erkänna att man tänkte fel eller inte förstod varför det fanns skäl att regeringen sade nej till den där ryssen som nu jagas av poliser i hela EU. I Lars Johanssons världsbild ville naturligtvis regeringen att SAAB skulle plågas och torteras till konkurs. Det är liksom därför Sverige av idag är ett land där allt är åt helvete, där kylan slår nya rekord och där Anders Borg får pris som den bästa finansministern i Europa. I Lars Johanssons värld kan det naturligtvis inte vara så att regeringen hade skäl till att vara skeptiska till en man som Vladimir Antonov...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr/GT, AB/E24, AB/E24, AB/E24
Bloggar:

WAIDELICH: AVUNDSJUKANS ANLETSDRAG...

2011-11-23T14:16:00.000+01:00

Frihet. Jämlikhet. Broderskap.

De tre orden brukar återfinnas på var och varannan röd fana när arbetarrörelsen rör på sig den första dagen i maj, ackompanjerade av klagosånger och kampsånger. Det tre orden är de tre ben som socialdemokratins ideologi sägs vila på - frihet, jämlikhet och broderskap.

Ett bord med tre ben står inte stadigt, inte heller en pall eller en stol - inte ens ett folkrörelseparti faktiskt. Förvisso är socialdemokratin av i dag rejält ostadig, men så har det ju inte alltid varit. För bara några år sedan var socialdemokratin stadigheten i Sverige partifierad, då man stod starkare än alla andra, så man var statsbärarna som ingen orkade flytta på. Då var då, nu är nu...

Socialdemokratin har sedan jag började upptäcka politik också haft ett fjärde ben att bygga sin stadighet på, något som gett partiet stadga och som har skapat jantelagens Sverige. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Avundsjuka. Vissa sossar kanske uttrycker avundsjuka med ett annat ord - rättvisa. Men kan samhället bli rättvist utan avundsjuka, där man stör sig på den som är mer framgångsrik, den som tjänar mer, den som lyckas när man själv misslyckas? Är det inte rättvisa att ge alla samma förutsättningar att lyckas i livet, och sedan skörda frukterna av sina ansträngningar?

Jag har alltid upplevt socialdemokraterna som ett parti för de avundsjuka. Ett av mina första politiska minnen var när jag tvingades paradera i första maj-tåget i Gnesta som 7-8-åring med ett plakat i mina små arbetarnävar som handlade om just tåg - inte om frihet, jämlikhet, broderskap eller avundsjuka. Min mor hade snickrat ihop ett plakat och skrivit "Fler vagnar på pendeltåget till Gnesta!". Det var ett av få budskap i det där tåget som jag när jag nu ser tillbaka på hjärntvättsseansen faktiskt kunde ställa upp på. Men det var inte mitt plakat, paradorkestern eller den gråa tjocka gumman som höll talet som etsade sig fast från där och då, på gräsytan mellan Elektron och den gamla vårdcentralen som var byggd som ett fort i den algeriska öknen.

Nej, minnesbilderna kom när en gubbe i en fin Mercedes rullade förbi i motsatt fil, mot demonstrationståget och hur några unga sossar började hytta med näven och skrika saker som borgarbracka och utsugare. De störde sig på att den där mannen körde en fin bil, på att han uppenbarligen hade råd med något som inte hade råd med. Han kan ha varit sosse, folkpartist, kanske rentav moderat - bilföraren. Men i talkörens ögon var han äckligt priviligerad, ett kapitalistsvin som förmodligen såg över människovärdet och hyllade penningvärdet. Det var avundsjuka, det var jantelagens Sverige, det var en verklighet där rättvisa innebar att ingen skulle köra Mercedes Benz...

I dag kommer den bilden tillbaka. I dag kan vi som är moderater och alliansvänner med stolthet läsa att den respekterade tidningen Financial Times har utsett den tydligen ännu mer respekterade svenska finansministern Anders Borg till den bästa finansministern i Europa. Det är stort för oss. Det är en fjäder i hatten. Det är ett erkännande att allt inte är så nattsvart med gamla Svedala som man lätt kan tro på när avundsjukans apostlar trummar ut sin floskelretorik. Avundsjukans apostlar är Håkan Juholt och mannen som idag gav avundsjukan anletsdragen av en brevbärare från Sumpan - Tommy Waidelich.

Hade Tommy Waidelich varit svensk finansminister så hade han naturligtvis fått priset, iallafall om han och inte Financial Times hade fått bestämma. Hade inte Göran Persson och ett gäng andra sossar varit finansministrar innan Anders Borg så hade mannen med hästsvansen aldrig fått den där utnämningen analyserar brevbäraren och finansministerkandidaten Waidelich. Hade inte euro-krisen härjat över Europa så hade Anders Borg inte varit med i diskussionerna överhuvudtaget kläcker han ur sig, mannen som på en debatt slet ut meningen "Det får vi återkomma till..." för tid och evighet.

Tommy Waidelich framstår som avundsjuk. Tommy Waidelich är avundsjuk! Tommy Waidelich är riktigt, jävla avis på Anders Borg som ännu en gång hyllas för sina insatser för svensk ekonomi när sosseriet vill ha det till att Borg är mannen som förstört Sverige för tid och evighet. I dagens mediabrus sätts bilden av den avundsjuka och förorättade Tommy Waidelich som minsann tycker att det inte alls är svårt att bli utsedd till Europas skarpaste finansminister, och som faktiskt också hade varit precis så där bra bara han fick chansen...

Jag kan skriva under på att socialdemokraterna under den store bonden från Torp faktiskt lämnade ett hyfsat dukat bord efter sig när folket till slut tröttnade på Göran Persson och valde något nytt. Det var ett tacksamt läge att ta över, men det är inte för det som var då som Anders Borg nu prisas. Det har varit en första finanskris, det är en euro-kris nu - och det är Borg och Alliansens förmåga att klara sig igenom dessa stålbad han får sin utnämning för.

Anders Borg får utnämningen för politisk förmåga, för ekonomisk prestation och för trovärdigheten på marknaden. Hur Göran Perssons ande har fått Anders Borg att uträtta sina stordåd är det förmodligen bara Waidelich som kan motivera - och då genom att göra sig ännu lite löjligare än vad han redan är.

Kanske, eller rent av sannolikt, skulle Tommy Waidelich kunna få några plus-poäng om han bara gav ett litet erkännande till Anders Borg här och nu. Men sossarna av idag är inte sossarna under Juholt och Waidelich ifall de inte gör bort sig närhelst de får chansen. Det är precis det Waidelich gör nu, när avundsjukan och gnällandet för samma konturer som Tommy Waidelichs kroppshydda...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr, AB1, AB2
Bloggar: Västros, Kent, Ledamoten, Böhlmark, MMK

FALLER FRITT SOM I EN DRÖM. ANDRA KAPITLET

2011-11-22T21:31:00.002+01:00

Juholt säger att han minsann skall leda de sociala demokraterna i valet 2014. Vilket av avlen han menar är ännu så länge okänt för de som med sin tystnad lägger grunden för att så kanske inte blir fallet - iallafall inte i riksdagsvalet den 14 september. Håkan Juholt kanske menar att han skall leda sitt parti till ett historiskt nederlag i valet till Europaparlamentet någon gång i juni för att sedan få ta sitt pick och pack, eller så menar han att det handlar om att leda de sociala demokraterna i Oskarshamn i kampen för att låta Domus få fortsätta heta Domus...

Thomas Östros uttalar inget stöd för Håkan Juholt, inte ens med lite fantasi. Mona Sahlin passar på frågan ifall hon tror att Juholt är rätt man i rätt tid för att ta sosseriet genom de valtäta månaderna när 2014 borde vara som vackrast. Det Juholtska ledarskapet ifrågasätts både öppet och dolt, men Juholt själv är övertygad om att han minsann är den starke mannen som skall leda Rörelsen i någon sorts riktning där de flesta anar att det är bakåt som gäller.

Nu blåser det igen, och stormen om lagar eller frivilliga överenskommelser om hur partibidrag från privatpersoner skall dras fram i ljuset påminner starkt om orkanen kring två skånska sossars påhitt om medborgarskap på prov daterat den där fredagen socialdemokratin helst vill glömma. Precis som då som läxas de som lanserade förslaget tydligen upp av Håkan Juholt - då Morgan Johansson och Ilmar Reepalu, nu Sven-Erik Österberg. Frågan är vad dessa två händelser säger om det Juholtska ledarskapet...?

Tänker man snällt, kanske naivt och godtroget så kanske man tror att dessa personer tycker att Håkan är en ledare som man kan köra över, komma med förslag och uppgörelser med arvsfienderna i Sverigedemokraterna eller Moderaterna utan att förankra dessa med han som utåt sett styr partiet. Kanske är det så, kanske är Håkan Juholt en ledare som ingen längre lyssnar på, som alla kör förbi och som inte klarar av att styra sitt parti på ett sätt där tydligheten kommer i dagen.

Kanske är det så att Håkan Juholt är motarbetad av Österberg, av Reepalu och Morgan Johansson - tre herrar som är att betrakta som relativt starka förgrundsfigurer för sitt parti. Är det så som det kanske är så är Håkan Juholt redan tre år innan valet en förlamad anka som inte ens de egna tar på allvar, och då ännu mindre de som skall gå till valurnorna det där året då Håkan Juholt skall leda sitt parti i ett val...

Grubblar men lite mer cyniskt och konspiratoriskt så kan det ju förhålla sig på ett helt annat sätt, där faktiskt herrar Reepalu, Johansson och Österberg faktiskt förankrade sina förslag i det Juholtska intellektet i god tid innan de släppte sina förslag till allmänhetens och medias beskådan. I sådana fall så gömmer sig Håkan Juholt fegt när han märker hur vindflöjeln börjar peka åt ett annat håll än den samlade intelligensen i Partiet hade tänkt sig.

Visste Håkan Juholt vad som var på gång redan innan, för att sedan och som en efterhandskonstruktion neka till all kännedom medan han skäller på budbäraren så är Juholt den fegaste ledaren sosseriet har haft. Själv har jag svårt att se att socialdemokratin från en månad till en annan har gått och blivit så lite toppstyrt att enskilda företrädare leker ryska leken med sina motståndare utan att Juholt har en aaaaaning om vad som händer runt omkring sig.

Vilken version som än må stämma så är det förödande för Håkan Juholts ledarskap. Antingen har han noll koll på sitt parti - ett parti som skiter i sin förlamade anka till ledare. Eller så skiter Håkan Juholt helt sonika i att ta ansvar för de förslag som andra lägger fram med hans goda minne när han märker varthän det blåser. Kanske var det därför nästan alla politiska tjänstemän på Sveavägen 68 passade på att ha krismöte när Juholt hade arbetslunch i Tallinn, ett gäng tjänstemän som kanske är trötta på att inte ha rätt uppbackning...?

Hur det än ligger till så borde de som har makten att tillsätta och avsätta partiledare i socialdemokraterna ta sig en funderare på hur det fungerar nu och hur det någonsin, någon gång eller någonstans skulle kunna funka bättre med ett politiskt ledarskap i fritt fall i ett parti i fritt fall. Hur det än må vara så leder inte Håkan Juholt sitt parti idag, inte som de behöver ledas.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB
Bloggar: Kent, Böhlmark, Röda Berget, Westerholm, Västros, MMK, DHE, Högberg

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE...?

2011-11-22T13:55:00.004+01:00

Gubbväldet i svensk politik blir allt tydligare för varje nyhetsinlägg om våra inhemskheter. Jimmie Åkesson är förvisso ingen gubbe, vare sig utseendemässigt eller retoriskt. Fredrik Reinfeldt ser inte gubbig ut, men säkerställer gubbigheten när han talar. Håkan Juholt både ser ut som och låter som en gubbe från Knohult, typ...

Hursomhelst. Det känns rätt skönt att Jimmie Åkesson hoppar upp som gubben i lådan idag, ett upphopp som kom som en reaktion på att statsministern och 32-delsnegern hade fått några spaltdecimeter i Sydsvenskan att ventilera sin syn på Sverigedemokraterna i synnerhet och oppositionen i allmänhet.

Det har varit mycket Håkan Juholt, både i mediabruset och på den här bloggen - nästan för mycket för att man inte skall tänka på ord som enformigt och förutsägbart. Därför är pajkastningen mellan statsministern och 32-delsnegern Reinfeldt och blekingen och SD-ledaren Åkesson ett skönt avbrott, även om Juholt naturligtvis inte kan hålla sig ifrån även de här nyheterna.

Bilden är ju den att är det något som 32-delsnegern statsministern och den blekingska oppositionsledaren är eniga om så är det Håkan Juholts betydelse för oppositionens möjligheter att vara mer sams. Jimmie Åkesson sätter bilden av en pragmatiker som gärna kommer överens med Jimmies gäng, en partiledare som inte är en lika engagerad SD-motståndare som sin företräderska. Fredrik Reinfeldt ser Juholt som ryggradslös i sitt förhållningssätt till Jimmies parti, inte alls lika besjälad av att ta striden som sin företräderska. Där Mona var tydlig, är Håkan Juholt otydlig - men det är ju något som tycks ligga i den mannens natur...

Jimmie Åkesson då? Jo, jag börjar med ett erkännande i spåren av Agenda häromkvällen som kom att handla mer om Östros hade förtroende eller inte för mannen som gav den skalliga mannen från Lappland en sketen ros när Ibrahim Baylan fick en hel famn. Innan Östros spelade Jimmie Åkesson upp sitt register, om socialkonservatism, om nationalism, om parti-interna gnällspikar och lite annat smått och gott. Jimmie Åkesson är duktig på det han gör, han är skärpt, han kan tala till folk på ett sätt som folket förstår - trots dialekten - och han gör sig bra i media.

Att sedan slipsen inte passade näsduken i bröstfickan är den enda synpunkten jag kan ha på Jimmie Åkessons framträdande rent visuellt. Jimmie är så duktig att han är farlig, ty han är en ulv i fårakläder. Jimmie låter rekorderlig och sympatisk men mellan raderna finns det där som borde skrämma bort de som trots allt sätter människovärdet främst, alla människors värde - inte bara blekingars eller helsvenskars utan även zigenares, somaliers eller 32-delsnegrers.

För hur mycket och hur ofta han än trycker på att han själv - Jimmie - inte är främlingsfientlig eller rasist, något som hans parti naturligtvis inte heller kan vara i så fall - så hyllar han siten Avpixlat. Avpixlat är riksdagsledamoten Kent Ekeroths kärleksbarn, efterföljaren till den hädangångna bloggen Politiskt Inkorrekt. Avpixlat för fram budskap och nyheter som det inte krävs någon avancerad form av slutledningsförmåga eller fantasi för att få till att vara motorn i SD:s propagandamaskineri på nätet.

När Jimmie Åkesson hyllar Avpixlat tar han som högste företrädare för sitt parti ställning för främlingsfientliga påhopp från en webb-sida där nakna rasismen har ersatts av något lite mer subtilt men där det inte finns utrymme att missförstå. När Jimmie Åkesson berättar att partiet inte hade varit där man är idag utan föregångaren Politiskt Inkorrekt så erkänner han att det är lågpanneretoriken, de grova generaliseringarna och näthatandet som har hjälpt till att ta Sverigedemokraterna in i Riksdagen.

Jimmie Åkesson kallar Fredrik Reinfeldt för feg och föraktfull, Fredrik Reinfeldt ser rött av Jimmie Åkessons parti. Båda har förmodligen helt rätt i sina ståndpunkter om man ser till hur de är gängade och skruvade. Fredrik Reinfeldt är föraktfull mot Sverigedemokraterna som politiskt parti, och skall så vara om någon bryr sig om mina åsikter. Fredrik Reinfeldt är däremot inte feg när det kommer till att lätta på sina åsikter om Jimmies parti samtidigt som han ser rött.

Däremot skall inte Fredrik Reinfedlt förakta de där dryga 337.000 väljarna som valde Jimmies parti framför något av alla de där andra. Det finns andra skäl till framgångssagan än Politiskt Inkorrekt eller Avpixlat, skäl som de andra partierna bör ta på allvar utan att för den skull ifrågasätta människovärdet hos de som kommit hit. Det handlar om att få integrationen att fungera, där kravlösheten begravs och där samhället ger de nya svenskarna de instrument de behöver för att bli en del av samhällsbygget. Det är ett samhällsbygge som måste underhållas, som måste renoveras och byggas till.

Det behövs fler händer, inte färre. Det behövs en syn på människan som något värdefullt där vi tillsammans bygger Sverige starkare, inte där "dom andra" måste åka hem för att vi skall kunna gå tillbaka till ursprungsritningarna från 50-talet igen, då Domus hette Domus och då en chokladboll på caféet hette negerboll. Alla partier med en ambition att skicka hem Jimmie till Sölvesborg igen bör ta problemen - med en integration som inte integrerar, ett utanförskap utan gränser - på allvar och inte förakta de som faktiskt gick på Jimmies retorik och mellan-raderna-politik...

Länkar: SydS1, SydS2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, Expr
Bloggar:

PARTIET SOM INGEN LÄNGRE KAN BLI KLOK PÅ...

2011-11-21T23:05:00.003+01:00

De som ser sansat och nyktert på det politiska hantverkandet brukar jubla och omfamna breda uppgörelser i olika sakfrågor, där man över parti- och blockgränser har värkt ihop någon sorts samsyn. Nu är vi där - vi stora och de som en gång var stora - i frågan om partiernas finanser. Det handlar om partistödet från våra skattepengar och partibidrag från enskilda sympatisörer, lag eller frivilligt redovisande. Återigen tycks det som om Socialdemokraterna tänker göra helt om och sälja sin själ och sina ståndpunkter för lite mer av dina och mina skattekronor i partistöd. Återigen visar socialdemokratins nuvarande ledarskap att ryggraden är av en amöbas kaliber.

Socialdemokraterna är nuförtiden partiet som ingen kan bli klok på, som alltid gör fel saker vid fel tillfällen och som verkligen utmanar sina sympatisörers tålamod till det yttersta...

Det räcker med att gå in på Twitter eller Facebook för att se att många bokstavstrogna sossar nu är vansinniga på sosseriets nya färdriktning under sin alltid lika vilsekomna chaufför Juholt vid ratten. Ingen sosse tycker att det var en bra idé att helt plötsligt och bara sisådär börja fnaska för att få ett högre partistöd. Själv tycker jag att det är oändligt kul av flera skäl.

Håkan Juholt och de i sosseriets ledning som har fattat beslutet att släppa kravet på lagstiftning som ett medel att få insyn i vem som sponsrar sitt parti ur sin egen plånbok. Bra så. Det handlar om valhemligheternas bevarande, det handlar om privatpersoner som skänker till och för något de tror på. Det handlar inte om företag som det särintresse de kan vara vill skaffa sig en bättre position i makthavarens blickfång. Men Håkan Juholts fotfolk har kört det mantrat länge nu, om att de måste finnas massor av hemligheter gömda som måste dras fram i ljuset - till kostnaden av att enskilda människor får skylta med var de står politiskt.

Misstänkliggöranden och insinuationer, allt det där som har haglat från opinionsbildare på vänsterkanten - de vapnen sliter nu Håkan Juholt och de socialdemokratiska ledarskapet ur händerna på de egna. Allt för att få lite mer skattepengar för att överleva...

Socialdemokraterna har en groteskt stor organisation kring partiet, en organisation som var groteskt mycket större under de tidigare och framgångsrika åren. Nu är man ett parti som alla andra, men med en överdimensionerad partistruktur. Klart som fan att Håkan Juholt behöver lite extra kronor för att kunna ha så mycket folk omkring sig som kommer att behövas för att hålla koll på honom. Socialdemokraterna vill inte och kan inte anpassa sig till tillvaron då man inte längre är ett stort, starkt, stolt parti som varannan svensk hade sympatier för. Man är en spillra av de fornstora dagarna. Men partiets tjänstemän, alla kvarvarande trälar på Sveavägen 68 måste ju få sin lön, och alla de där cheferna som blev en till idag.

Det är inget populärt beslut att helt plötsligt slipa bort en konfliktyta som jag verkligen förstår att sossarna haft ett intresse av att hålla liv i. Hade jag varit sosse hade jag också varit insinuant och raljerande i frågan om partibidrag från andra än statskassan, trots att det mest stötande är att mycket av LO-medlemmarnas pengar går till ett politiskt parti och inte till gagn för LO-kollektivet som sådant.

Hade jag varit sosse hade jag tyckt att det hade varit underbart att sätta bilden av moderaterna som ett köpt parti av myglare, beroende av särintressenas välvilja trots att det är sosseriet som är beroende av undersköterskors och byggnadsarbetares medlemsavgifter till sina fackförbund för sin egen överlevnad.

Hade jag varit sosse så hade jag tuggat fradga ikväll, när ytterligare en politisk 180-graders sväng kommer från ett parti som ingen längre kan bli klok på, som alltid gör fel saker vid fel tidpunkt. Är det något i svensk politik sossarna fortfarande är bäst på så är det att göra bort sig själva, igen och igen och igen...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB1, AB2, SVT
Bloggar: Böhlmark, Westerholm, DHE, Kent, Högberg

FALLER FRITT SOM I EN DRÖM...

2011-11-21T10:06:00.008+01:00

Opinionsundersökning efter opinionsundersökning säger samma sak med sina siffror, om ett parti som faller fritt som i en dröm. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledarskap och med Tommy Waidelich som "opinionsledarens" siffernisse är för SAP själva en mardröm, och för oss med hjärtat till höger i bröstkorgen en dröm...

Opinionsundersökning efter opinionsundersökning berättar samma historia, och i den mån man kan ifrågasätta relevansen i siffrorna från de olika opinionsinstituten så borde ingen politisk förstå-sig-påare nu kunna säga "socialdemokraterna", "optimism" och "framgång" ens i samma stycke. Håkan Juholt kan. Håkan Juholt målar en svart tillvaro i så ljusa färger att ingen längre förstår var han befinner sig, eller när han befinner sig där.

Thomas Östros satt i Agenda igår, och jämförde Håkan Juholts ledarskap och ledarstil med en popcorn-maskin - och Östros kunde inte pressa ut de där orden "Jag har förtroende för Håkan Juholt som socialdemokratisk partiordförande" ur sin oftast hånflinande mun. Det blev något om att Östros har förtroende för det Verkställande Utskottet i Partiet, och om dom har förtroende för Juholt så har Östros förtroende för att de vet vad de gör.

Thomas Östros satt i Agenda igår och positionerade sig. Precis som i fallet med Mona Sahlin, som innan Håkan Juholts inträde i den socialdemokratiska hetluften framstod som den sämsta partiledaren sossarna hade kvoterat in så känns Östros hästlängder bättre än sin efterträdare.

Trots allt och egentligen mot bättre vetande är det så, Mona var en dröm jämfört med Juholt, Östros var kunnigheten personifierad där brevbärare Waidelich ger okunnigheten ett ansikte. När Juholt påbörjade sitt eget lagbygge så förstärktes Rörelsens "Brain Drain" till historiskt skrämmande nivåer, ungefär på samma sätt som dagens opinionsundersökningar för den med hjärtat till vänster måste läsa SKOP, Demoskop, United Minds och SIFO med skräck i blicken...

Man skulle kunna sitta och jubla över att mer än var tredje svensk numera titulerar sig moderat när det kommer till politik, men om det finns något som Juholt mot alla odds har rätt i när han pratar politik så är det att regeringen är trött och visionslös, där det mest spännande inför framtiden är ett nytt jobbskatteavdrag. Det tragiska är att med en sådan opposition som firma Juholt och Waidelich bjuder Sverige på så fungerar det utmärkt för statsminister Reinfeldt att sitta i hörnrummet på Rosenbad och samla navelludd för att tilltala mer än var tredje svensk.

Det fruktansvärda är att en regering som förvaltar, förvisso förtjänstfullt, utan nya idéer på våra framtida problem kan sitta och gäspa sig igenom en mandatperiod bara för att ingen har ett kryddmått av förtroende för Håkan Juholt som oppositionsledare och statsministerkandidat för det röda laget. Men så är läget nu, och visst är försiktigheten som är det enda som Regeringen Reinfeldt utstrålar idag rätt i tiden när ingen vet vad krisen i vår omvärld tar vägen och hur vi måste parera för att minimera följderna för oss här uppe i norr som till skillnad mot de i söder faktiskt håller koll på plus och minus.

Men vad skall regeringen ta sig för när krisen är över, vilka visioner finns det då att omsätta i den politiska praktiken? Handlar det bara om fler jobbskatteavdrag? Eller kan det finnas andra frihetliga reformer att plocka fram? Tydlighet skriker jag efter när oppositionen är otydlig i handling men tydlig i sin retorik och i sin flod av floskler...

Jag tyckter att vi borde han använt tiden då sossarna tjafsade fram Håkan Juholt till sin nya partiledare till att redan i svallvågorna efter valet 2010 hitta den där framgångsvågen att surfa på fram till 2014. Politisk framgång är inte förvaltande, politisk framgång når man inte genom att tycka att visioner är dyra och farliga - politisk framgång får man genom att prioritera rätt, tänka rätt och faktiskt visa vad man vill ändra - inte vad man vill behålla. Det går att berätta redan nu. Det går att ha visioner, som kan kosta - man behöver inte datumsätta allt. Det går faktiskt att köra i full fart in i framtiden när den man tävlar mot har lagt i backen mot det gamla 70-talet...

En usel opposition lägger grunden för en trött och självgod regering. Därför är regeringen Reinfeldts svagheter faktiskt socialdemokraternas och Håkan Juholts fel. Hur mycket måste man anstränga sig, hur mycket behöver man prestera när man möter en opposition som faller fritt som i en dröm...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD BrP, DN, DN, DN, AB, Expr
Bloggar: Högberg, Böhlmark, Stenholm, Westerholm, Västros

LASSE BRANDEBYS LIV SOM SIG SJÄLV...

2011-11-20T18:48:00.002+01:00

Ett litet inlägg på Twitter på mobiltelefonens lilla skärm gav mig ett besked som jag inte ville ha, och som jag först inte kunde tro på. Vidare in på Expressens mobilsajt, och den nyhet som fanns på under 140 tecken visade sig vara sann. Lasse Brandeby hade lämnat oss, Lasse Brandeby var död. Lasse Brandeby fick leva 66 år som sig själv, en alldeles för kort tid...

För mig är Lasse Brandeby för evigt förknippad med rollfiguren, den dryga och självgoda göteborgaren som alltid vet bäst men ändå gör sämst. Kurt Olsson var en figur jag skrattade mycket åt, den göteborgska humorn när den är som är bäst. Lasse Brandeby i Kurt Olssons skepnad var något som förgyllde tiden framför TV:n och i fallet med "Filmen om mitt liv som mig själv" även på bioduken.

Lasse Brandeby och jag hade förmodligen ingenting alls gemensamt, han var lika mycket vänster som jag är höger, han var rolig där jag är orolig. Men nu lever jag när han är död, och jag tänkte passa på att hylla en sällsynt skojig göteborgare med mitt favoritklipp ur den där filmen om Kurt Olssons liv som sig själv. Det handlar om något annat som också har gått bort, som är ett varmt minne i mitt inre och som jag saknar lika mycket som jag kommer att sakna Lasse Brandeby som komiker och som Kurt Olsson - den allmänna värnplikten där till och med folk som Kurtan och Arne fick tjäna fosterlandet med en k-pist m/45B med säkringslucka...

Vila i frid Lasse Brandeby. Tack för alla skratt, tack för den tid vi fick med ditt kulturskapande...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

Bloggar: Böhlmark

PLÖTSLIGT FRAMSTÅR MONA SOM EN STJÄRNA...

2011-11-20T09:47:00.000+01:00

När Mona Sahlin var misslyckad partiordförande i en dippande socialdemokrati var vi många som pratade om henne som en politisk parentes, som den inkvoterade kvinnan, som hon som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång skulle få en sämre efterföljare som hövding över sossarna. Idag vet bättre...

Samsynen var total kring middagsbordet igår kväll när vi kom in på politik och den socialdemokratiska krisen, något som alltid tycks hända när jag är en del av middagssällskapet. Mona Sahlin var egentligen inte så dålig iallafall,om man jämför henne med mannen som sitter bakom hennes skrivbord idag. Mona Sahlin var faktiskt inte så otydlig, iallafall om man jämför henne med mannen som numera har hennes gamla titel på sitt visitkort. Mona Sahlin var rena rama drömmen som partiledare för Socialdemokraterna, när Håkan Juholt är rena rama mardrömmen som partiledare för de sociala demokraterna.

Krisen började med Persson heter det i morgonens Svenska Dagblad, och kanske var det så. Det var då den starke ledaren bara omgav sig med nickedockor, ja-sägare och utåt sett rätt inkompetenta politiker för att framstå som den trygge landsfadern som pekade med hela handen och styrde landet på egen hand. Men inte ens där, inte ens då - där de mest inkompetenta sossarna blev statståd medan de kompetenta flydde hals över huvud - så lyckades den numera bevisat inkompetenta Håkan Juholt med att kliva fram i rampljuset.

Ingen vettig människa har idag förtroende för Håkan Juholt som oppositionsledare, som tilltänkt statsministerkandidat - men se det bryr sig inte Håkan Juholt om. Allt är frid, allt är fröjd säger Juholt nöjd när media konfronterar honom med dåliga nyheter som i Håkan värld är bra nyheter, något som kommer blåsa förbi bara han får svammla lite till i media, strö floskler och one-liners omkring sig som en dyngspridare på västgötaslätten. Alla andra tänker på att politiken är en förtroendebransch, och att Håkan Juholt saknar förtroende igår, idag och imorgon - hos sina egna och hos alla andra...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3
Bloggar:

ÅRET 2011 - MER ÄN 2000 SKÄL ATT SKÄLVA...

2011-11-19T12:49:00.000+01:00

... det räcker inte att tugga och svälja.

Blind och nästan ohämmad kärlek är för härligt. Ett tecken på sådan kärlek är när ens kollegor i bloggosfären helt utan påtryckningar faktiskt levererar ett hyllningsepos som får mig att bli skakad, men inte rörd. Fredrik Lidby, alltför sällsynt postare från Sollentuna, var mannen som bara sisådär kände för att ta plats på min blogg, i detta inlägg med nummer 2011.

Jag tackar, eftersom jag inte har tid i detta nu ge mig på den där sosse-kvinnan som stal böcker eller att återigen djupdyka i den Juholtska floskelfloden. Så tack för alla vänliga ord nedan, tack för att du fyllde ut min blogg idag med en gästblogg Lidby, och om ni andra efter att ha läst texten undrar ifall Fredrik Lidby är riktigt klok i huvudet som har gått på mig med hull och hår så är svaret - oftast men inte alltid...

Så varsågoda, gästbloggen...

"Detta år lider så sakta mot sitt slut, men än finns det mycket som kommer att hända… Enligt elaka rykten lider även en annan tidsmaskin och kalender mot sitt slut i sin nuvarande form. Då skälver alla trogna längs med ryggraden, såväl "medhållare som mothållare". Den smått galne och tokige tokbloggaren, tillika motståndare i kubik till SuperMario med följande varumärke; "Politisk korrekthet, ödmjukhet, vett och sans ingår sällan, däremot ironier, sarkasmer, bombastiska inlägg och rena provokationer" tänker lägga av säger han…

Men lugn, bara lugn, han kommer att byta kanal och sända från en mondän hemsida, där det finns både smått och gott i hans smak…

Tokmoderaten, mannen, myten och legenden… eller? (som det heter på modern svenska) Det är nog redan sant efter hans endast knappt fyra år i "bloggosfären". Jag roar mig med att studera hans gamla inlägg, den 18 januari 2008 sjösatte han sin blogg med mottot Åt höger för Bövelen…

Som flera av hans hatkära belackare säkerligen kommer att konstatera, är hans lekamen på den bilden en aning smidigare än i dagens tappning. Årgång 2011, snart 2012, är en årgång som fyllts av diverse "junkfood" med hamburgeriet som bas, dock aldrig i staden med samma namn, dit han säkerligen kunde tänka sig att repa lacken vid en vända för att fylla tanken med maltdryck. Ty det är malt han föredrar, och då helst från landet balt varifrån han härstammar, åtminstone delvis. Eftersom jag till hans vånda själv helst vänder blicken mot sydligare breddgrader med mera finjästa, vinifierade drycker, kan jag tyvärr inte komma ihåg märket på hans kära malt. Tror han förlåter mig denna gång.

När man gör "nedslag" (ett av min gode vän och oppo(s)itionsråds i Sollentuna favorituttryck) i Tokmoderatens bibliotek av över 2000 blogginlägg, slås man av hur de blir större, längre och svulstigare. Är det en medveten eller omedveten trend månntro? Jag hittar ett som är ett kvartal yngre än inledningen som återspeglar en del av den Tokmoderat, alias Fredrik Antonsson, som jag känner… En snäll kille, romantiskt kär i kvinnobilder - förmodligen även i verklig form - OCH i mellanöl, även kallat pilsner som taget ur en pilsnerfilm måhända…

Jag har hört både det ena och det andra om vad han i detta inlägg berör, men jag har aldrig stämplat honom för det. Fredrik och min namne är snäll. Punkt. Sedan har han andra sidor - som alla människor - sådana man helst inte umgås med.

Jag hoppar till slutet av 2009, och då handlar det mest bara om Måååna i (S). Läs själva…

…och lite McDonald’s så klart… Det var tiden då de rödgröna formade sina trupper inför valet 2010, och hans adventskalender är imponerande på många sätt, liksom omfånget på hans texter.

Våren 2010, anstormande valrörelse, och det var då jag lärde känna min vän på allvar. Vi hade fruktbara diskussioner, och möttes på Länsförbundets kansli i deras satsning på att främja moderata bloggares aktiva bloggare på olika nivå. Självfallet ingick öl i efterspelet… Toker som han kallas bland flera i "sfären" brukar inte dra sig för att berätta om sin "betongkeps" i sin blogg och han bjuder friskt på sig själv. Jag minns fortfarande med stolthet när jag som rätt okänd och trevande bloggare fick en länk från Fredrik. Det värmde, ett erkännande liksom.

Hans fortsatta drift med sig själv, med hjälp av diverse valaffischer blev ett varumärke, som han också "transplanterade" till T-shirts, kepsar - utan betong med mera. Läs exempelvis detta inlägg.
Fredrik har lärt mig mycket om bloggande och jag har nog faktiskt lärt honom en del också även om jag inte alltid vet om han inser det. Vi har mött och umgåtts med andra bloggare och samhällsengagerade. Jag har fått nya vänner, både inom mina egna läger och i den s.k. fiendens läger. Är det något som Fredrik och jag - Fredrik i Sollentuna - har gemensamt, så är det att vi har lätt att korsa olika typer av gränser, fast ibland på lite olika sätt kanske. Det är oerhört berikande och värdefullt, och inte minst ROLIGT.

För två veckor sedan var jag på resa med min kära, och besökte Skåne och Småland som ett led i en present jag fått av goda vänner vid större bemärkelsedag. På den resan var Fredrik levande i mitt sinne, nästan lite "magiskt" dels genom att vi besökte Moheda och mångsysslaren Erik Laakso med blivande fru. Erik har jag lärt känna genom just Fredrik, på Gotland i somras, naturligtvis i Almedalen.

Dels genom att vi en timme tidigare, i bilen, hade hört en annan av mina nyvunna vänner, Per Hagwall, prata i P4 Extra hos Erik Blix rörande hans artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Som sagt, lite magiskt. Jag hade under hela resan en uppdämd lust att blogga, men hittade inte tiden. Jag har stoffet, vi får se om jag publicerar det i efterhand.

Tokmoderaten är som sagt en tokbloggare. Han har alltid tid att blogga, det har blivit en drift. Har han inte tid så hittar han den ändå. Jag tror att han är "sfärbäst" på det sättet. Sedan är kanske inte alltid varje inlägg sfärbäst i kvalitet. Jag själv jobbar på att få upp "kadensen" som ibland ställs på pottkanten genom att "livet tar sin beskärda del av tiden". Jag vet inte hur han gör, men han gör det på sitt sätt. En del av förklaringen tror jag finns där jag började, i hans första inlägg;

"När politik kommer på tal är det alltid mina personliga synpunkter som skrivs. Min roll som moderat fritidspolitiker får stå tillbaka, även om den konservativa värdegrunden alltid finns med."

Ett sätt som många har svårt att tugga i sig och svälja, men han backar inte för det. Det kräver ändå en viss respekt, oavsett vad man tycker om hans skrift.

Tack Fredrik för att du vågar vara dig själv, tack för att du bjuder på dig själv och tack för att du stimulerar till utbyte mellan oss "nätnördar". Vi är många som kommer vilja smaka på tappningen av ditt nya fat! Välkommen Tok-årgång 2012!"

Foto ovan - Per Hagwall

JUHOLT, HÅNSKRATTANDET OCH ELRÄKNINGEN

2011-11-18T13:21:00.003+01:00

Ta mod till dig, gå fram till den där främmande personen på gatan som du är på väg att möta och ställ frågan som Håkan Juholt nog inte vill höra svaret på. Vilket experiment i svensk politik upplever du just nu som mest misslyckat - Alliansregeringen eller Håkan Juholts sociala demokrati? Fyllgubben eller pundaren som inte fattade frågan kanske brölar regeringen, men varje nykter svensk med någon form av en fungerande perceptionsförförmåga kommer att svara Håkan Juholts sociala demokrati. Det är ett ledarskap i opposition som är så undermåligt att om ledarskapet flyttade in på Rosenbad så skulle ingen inom eller utanför landets gränser längre kunna ta Sverige på allvar...

Det är mycket Juholt nu. Inte en dag utan Juholt, inte en tidning eller nyhetswebsida utan denna Juholt på en framträdande plats. Hade det stämt att all media är bra media så borde folket kring Juholt vara jätteglada att han cirkulerar där han cirkulerar och långt felr hade kanske svarat Alliansregeringen på den där frågan. Men fallet Juholt tycks, tillsammans med sin företräderska Mona, var de två undantagen som bekräftar regeln - där mer media snarare är förödande...

Jag har skrivit om det tidigare, och jag växlar in på samma spår igen - innan växlarna har frusit fast i den stundande kalla vintern i det allt bistrare Sverige. Det handlar om Juholts liv i en parallell verklighet, där allt är frid och fröjd - där partiordföranden blir glad, munter, uppiggad och peppad av tillvaron i sitt parti. Detta medan de vanliga fotfolket sliter sitt hår i förtvivlan, gråter över ett ledarskap som leder partiet in i ett förfall och aldrig någonsin, någonstans eller någon gång får känna sig sådär lyckliga som Håkan Juholt är nu.

En överlevnadsmekanism? Ett sätt att orka med? Eller är han bara i en annan värld, Håkan Juholt? Folket har inte förtroende för honom som ledare, inte ens en majoritet av de egna väljarna. Motvinden är total och av orkanstyrka rakt in i det Juholtska plytet men allt är härligt, och det skall bli så skönt när vintern kommer med skyhöga elpriser och inställda tåg - så att Allians-experimentet kan rasa ihop.

Tänk vad kul för Håkan Juholt när ännu en barnfamilj får strömmen avstängd när de inte mäktar med räkningen bara för att elpriserna i spåren av bland annat nedläggningen av Barsebäck har skjutit i höjden. Tänk så skönt för Håkan när Svensson står på perrongen i Tumba och väntar på ett tåg mot Stockholm bara att växlarna mellan Östertälje och Rönninge frusit sönder i spåren av decennier av eftersatt järnvägsunderhåll. Tänk vad skönt för Håkan Juholt att kunna lägga all skuld på den regering som sitter där idag, och inte själv behöva ta ansvar för vad hans eget parti har gjort när de under majoriteten av Sveriges moderna historia har styrt Sverige.

Håkan Juholt är en politiker som inte har förtroende hos väljarna, och det är inte så konstigt - alls. Svenska väljare är nämligen inte så dumma i huvudet som Håkan Juholt vill ha dom till, kanske med sitt eget intellekt som mall för alla andra. Väljarna ser längre tillbaka i tiden än till den förra, eller förrförra vintern. De fattar att det inte är Catarina Elmsäter-Svärd eller inte ens Åsa Torstensson som är skyldiga till att järnvägsnätet är i behov av runda slängar 30-40 miljarder kronor i satsningar för att komma i kapp av åratal av socialdemokratisk osthyvelspolitik. Väljarna ser sambandet mellan elbrist, elräkningens storlek och den gisslan-situation Göran Persson befann sig när Miljömupparna utpressade honom och fungerande kärnkraftverk stängdes bara därför att...

Håkan Juholt ser framtiden an med tillförsikt. Får bara Svensson lida litegrann eller rätt så mycket i vinter så kommer de att överge Alliansen och komma till Juholts lag - så ser planen ut. Att Juholts egna lösningar på elbrist eller infrastrukturproblem bara finns i hans fantasi och utan täckning ekonomiskt spelar liksom ingen roll.

Håkan Juholt är en billig politiker som kör med billiga knep, som hänger upp sin retorik på transparenta floskelorgier och trams. Håkan Juholt är en partiledare utan något som helst förtroende bland väljarna, och det är konstigt. Det konstiga är att han inte har vett att fatta själv varthän det barkar. Kanske har det med verklighetsflyktandet att gör, vem vet...

Länkar: SvD, SvD, DN, AB
Bloggar: Radikalen,

NÄR NYTÄNKANDET STAVAS LARS ENGQVIST...

2011-11-17T19:38:00.003+01:00

Tänk dig att partnern har sagt att hon eller han vill överraska dig med en romantisk middag, där den romantiska middagen är två kokta korvar och en pappmugg med Kamprad-Cola vid ett bord strax utanför kassalinjen på IKEA. Hur spännande eller lyckat känns det?

Tänk dig att partnern har sagt att han eller hon vill överraska dig med en mysig resa på tu man hand, där den mysiga resan på tu man hand är med SL:s pendeltåg till Mölnbo för att "stadsvandra" i länets mest geografiskt extrema tätort. Hur spännande eller lyckat känns det?

Tänk dig att partnern har kommer hem med två bio-biljetter i näven för ett gemensamt fredagsmys med lite popcorn och bubbelsaft i en mörk biosalong, där biobiljetterna går till Spy Kids 4D. Hur spännande och mysigt känns det?

Tänk dig att den socialdemokratiska partiordföranden bjuder in till en pressträff där en storstilad politisk återkomst utlovas som sekreterare för partiets programkommission, och där det är mähät Lars Engqvist som är den där gamla sossen som gör en storstilad politisk come-back. Hur spännande, progressivt och framåttänkande känns det - egentligen?

Men så blev resultatet av Håkan Juholts jakt efter någon politisk stofil att ha i sitt lagbygge. När det blev känt att det skulle bli en storstilad politisk come-back för någon gammal sosseprofil började skvallret och ryktesspridningen på Twitter, på Facebook och andra sociala medier. Det spekulerades om det inte var någon av de före detta statsministrarna Göran Persson eller Ingvar Carlsson som skulle komma till Juholts räddning. Det ventilerades att det kanske var Jan Nygren eller den nyss avpolletterade SSU-ordföranden Jytte Guteland som skulle föra in lite nya idéer i det nya socialdemokratiska partiprogrammet.

Men det blev Lars Engqvist, som handplockades från det statliga TV-bolaget som Juholt kommer att bojkotta så länge han inte får bestämma vem som skall stå var i partiledardebatterna. Lars Enqvist är en genuin gråsosse, med sin politiska höjdpunkt när han fick leka statsminister samtidigt som Göran Persson bytte höftled på Södersjukhuset och var indisponibel på grund av en bångstyrig undersköterska på den postoperativa avdelningen. Hur spännande känns det att Lars Engqvist skall leda socialdemokratin in i framtiden tillsammans med Håkan Juholt...?

Varför inte välja någon som Ardalan Shekarabi, Luciano Astudillo, Maryam Yazdanfar, Jytte Guteland, Niklas Nordström eller någon annan som lever i den verklighet som är här och nu, till skillnad mot Lars Engqvist som lever i dåtiden?

Det är inte spännande alls, det är inte framtidstänkande, det är Lars Engqvist och det är Håkan Juholt som formar den socialdemokratiska framtiden - i den mån det finns någon framtid för ett parti som en gång var den hälften av svenskarnas framtidsskapare. Det enda som är spännande är att följa förfallet, dödsdansen och implosionen utifrån i det gamla statsbärande partiet som genom ett trollslag började kännas så oändligt gammalt och orkeslöst...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB
Bloggar: Kent, Röda Berget, DHE, Westerholm, Högberg

ÖPPENHET! NYFIKENHET! KLÅFINGRIGHET?

2011-11-17T07:48:00.000+01:00

När Christer Björkman sitter på sitt tjänsterum i TV-huset och lyssnar igenom melodierna som vill vara med i hans Melodifestival så brukar det ibland, rentav rätt ofta trilla ner en ljudslinga eller en textrad som han har hört förrut - i en helt annan låt av helt andra upphovsmän. "Låtstöld! Plagiat!" skriks det om - och nu har det där beteendemönstret när man faktiskt hittar inspiration hos andras alster tagit sig in i politiken.

Moderaterna är i hetluften nu, när några textrader ur Moderaternas debattartikel om vården av äldre tydligt har funnit sin inspiration i texter framarbetade av allianskompisarna i KD. Det är liksom ingen idé att neka till att firma Gerdau/Arkelsten har inspirerats av KD:s jobb, till och med så mycket att de i vissa fall har rippat textestycken rakt av. Det är ett erkännande av att KD ligger rätt i de här frågorna, när det stora, starka, statsbärande partiet i Alliansen faktiskt tycker likadant och skriver om äldrevård nästan precis likadant. Enigheten är total, samsynen rörande och inget grus i maskineriet skulle finnas om det inte fanns de som upprördes...

"Textstöld! Plagiat!" heter det från de KD-företrädare som vägt varje bokstav på silvervåg när de skrev om äldrevård. KD sitter i samma regering som de som nu ägnar sig åt textstöld och plagierar, KD har ansvaret för äldrevården och är de som skall sitta och skriva ihop Regeringens ståndpunkter. Att sedan ett annat Alliansparti, om de tycker likadant som den regering de sitter i med sina kompisar kopierar texten borde ju inte vara ett problem. I det här fallet handlar det dessutom skademinimering, i debatten om Caremas sätt att vårda våra äldre. Det handlar om att snabbt visa att hela regeringen tar problemet på allvar, inte bara regeringens minsta parti. Det handlar om att vi alla fyra delar på den skuld som man kan försöka lägga i regeringens ryggsäck. Det handlar faktiskt om att vi Moderater, när vi snor och plagierar texter faktiskt hjälper KD att nå ut.

Det har blivit lite av ett moderat signum nuförtiden att låna de bästa idéerna här med den skönaste retoriken där, anpassa lånen efter våra egna gratis-visioner och göra allt vi gillar till de nyaste av de nya moderaternas frågor. Handlar det inte KD-texter om äldreomsorg så handlade det om den odödliga varianten av en gammal sosse-valaffisch eller begreppet arbetarparti. Det är en del av förändringen - som jag som stock-konservativ kan ha synpunkter på - där man plockar de godaste russinen ur andras kakor för att få den egna att smaka bättre. Det är framgångsrikt, det är en del av det vi moderater är nu - öppna, nyfikna och faktiskt rätt klåfingriga...

Länkar: AB, Exp, SVT
Bloggar:

UTSPEL MED FEL ELLER FEL MED UTSPEL...?

2011-11-16T14:34:00.006+01:00

Varje gång han gör ett utspel så blir det fel, oppositionsledare Juholt. Handlar det inte om att han helt på egen hand har tänkt åt både Vänsterpartiet och Miljöpartiet hur de skall bojkotta SVT tillsammans med honom, så handlar det om när i historieböckerna vi senast hade fler än nu som var beroende av försörjningsstöd för att hålla näsan över vattenytan. Då räknade Håkan fel på 28 år, då 36 Juholt-år var 8 verkliga år, och då räknade Håkan fel på vad Miljöpartiet eller Vänsterpartiet skulle göra när han tänker fortsätta bojkotta SVT så länge de tänker fritt.

Till skillnad mot Håkan Juholt så fattade kanske Miljöpartiet att det var bra att synas i TV och ta debatten med både Jimmie Åkesson och Alliansens fyrklöver. Till skillnad mot Håkan Juholt så kanske Vänsterpartiet har fattat att man gjorde fel förra gången, när man bojkottade och inte fick synas eller höras i debatten - och det egentligen är rätt tramsigt vem som står var...

Nu är han ute och luftar lungorna igen Juholt. Nu handlar det om att våra svenska skolor är mer segregerade än i segregationens hemland - i USA. Det säger Juholt, och Juholt hänvisar vid sina uttalanden till Skolverkets rapporter i ämnet. Problemet är bara att Skolverket själva inte alls vill kännas vid de slutsatser som Juholt drar och lanserar som sina egna sanningar. Skolverket säger att det inte stämmer, men Juholt fortsätter att tycka vad Skolverket egentligen tycker om han får tycka till. Det börjar bli svårt att ta Håkan Juholt på allvar.

Det kanske ligger i en fungerande oppositions arbetsuppgifter att svartmåla verkligheten och Regeringen med grova svarta penseldrag, men Juholt använder en bred roller och taktjära när han skall försöka måla en mörk bild av ett Sverige som väldigt många inte känner igen. Håkan Juholts försök att jämt och ständigt, som ett mantra, upprepa negativa saker om Sverige slår tillbaka så länge det finns mängder av människor som inte alls delar Håkan Juholts bildspråk. Ingen lyssnar längre på en man som ständigt svävar iväg, utan faktakoll och med påhittade underlag för sina påståenden. Det börjar bli svårt att ta Håkan Juholt på allvar, och så har det varit rätt länge nu.

De säger, sossarna alltså, att får de bara börja prata politik så kommer alla nedåtpekande kurvor att börja peka uppåt igen. Opinionssiffrorna kommer att peka uppåt, Håkan Juholts förtroendesiffror kommer att få resning. Allt kommer att bli bra när Håkan Juholt kommer att få prata politik, och inte om reseräkningar eller hyresbidrag. Problemet är bara att närhelst Håkan Juholt försöker att prata politik, oavsett om det handlar om försörjningsstöd eller skolsegregering så blir det så fel. Det blir så galet att de där nedåtpekande kurvorna inte har en chans i helvetet att bli så bra som det behövs för att rädda mannen som bara kan räddas om han får snacka politik, och hitta på eller göra fel igen. Det börjar bli väldigt svårt att ta Håkan Juholt på allvar, någon gång, någonstans om än någonsin...

Håkan Juholt var en nödlösning, den enda som de olika trätande falangerna i Sosseriet kunde samsas omkring. Förmodligen nådde de konsensus när de inbillade sig att Håkan Juholt trots allt skulle kunna göra jobbet - han var ju rolig, kul, spontan, folkkär, hade mustasch och gillade Elvis Presley. Nu vet falangerna att så inte var fallet, Håkan kan inte jobbet och den ifrågasatta Mona Sahlin framstår som rena rama drömmen med Håkan Juholt.

När falangerna upptäcker den verklighet som Håkan Juholt flyr så bubblar gamla stridigheter upp till ytan igen, där falangernas gunstlingar återigen kommer att lyftas fram inom kort. Det finns sossar som sitter i Skåne och ber sina oroade kamrater att veta hut och hålla käft - när alla egentligen vet att väljarna framöver kommer ha väldigt svårt för att ta Håkan Juholt på allvar.

Länkar: SvD, SvD, SvD, Expr, Expr, DN, DN, AB
Bloggar: Granqvist, DHE

JIMMIE OCH EN LUNCH HOS BERNADOTTERNA...

2011-11-15T21:31:00.001+01:00

"Åk hem dit ni kom ifrån, jävla svartskallar!" skrek Jimmie medan två medlemmar ur Högvakten skickade honom i en parabolisk bana från granittrappans översta steg till grusplanen därunder. Besöket hos den motvillige monarken hade inte alls gått bra. Inte bra alls...

En svart Volvo 745 sladdade in på grusplanen vid Drottningsholms slott. Det var lunchtid, det var den 6 december och Jimmie hade börjat dagen med att öppna lucka sex i SVT:s adventskalender till en lussebulle och ett glas glögg. Ur bilen klev Jimmie, Erik Almqvist, Björn Söder och Alexandra Brunell - parlamentets egen prinsessa. Björn Söder öppnade bakluckan och släppte ut två SÄPO-vakter som hade fått resa ut till kranskommunen Ekerö i fjärde eller femte klass. De bildsköna hunkarna till livvakter sträckte på sig, andades ut och var faktiskt lite oroliga över vad den här lunchen skulle mynna ut i.

Det var en stor dag för Jimmie. Efter att ha mobbats av Nobelstiftelsen så var det en upprättelse att äntligen, efter många om och ännu några fler men få käka lunch med HMK Carl XVI Gustaf, konung över götarna, svearna och venderna och den rättmätige hertigen av Skåne - och hans familj. Jimmie Åkesson var jättenervös, och när man blir nervös så kan man dämpa nervositeten med alkohol och det var precis vad Jimmie tänkte på när han spetsade morgonglöggen med en flaska som Björn Söder hade tagit i beslag av William Petzäll i plenisalen. Några russin, lite mandel och lucköppning medan glöggen värmde strupen och gjorde Jimmie grisrosa - och allt var så svenskt det bara kunde vara.

Ut ur porten kliver Jimmie iklädd en vadmalsuniform m/58 med korpralens gradbeteckning på kragspegeln, med ett par välputsade gummikängor och en gammal basker från KA2 i Karlskrona - allt inköpt på Ö o B för att göra ett bra intryck på familjen Bernadotte. Björn Söder skakar på huvudet medan Erik Almqvist skrattar elakt samtidigt som Alexandra Brunell sätter de sista dragen med kajalen i backspegeln. Björn känner att Jimmie luktar sprit, men det går inte att ställa in - bara att ta tjuren vid hornen och hoppas att Kungen är förkyld...

Resan går över Kungsholmen, över Tranebergsbron, till vänster vid Brommaplan och över bron vid Nockeby där det Bernadotteska residenset plötsligt blir synligt bildskönt vid vattnet. Erkännandet är nära, snart skall Jimmie få käka lunch med de som bär de svenska traditionerna, idealen - ursvenskheten personifierad i vår monark.

Det Sverigedemokratiska följet hälsar på de kontraktsanställda högvaktssoldaterna och Jimmie försöker göra en honnör men sätter pekfingret i ögat. I dörren står Carl XVI Gustaf och Silvia och tar emot med tillgjorda leenden. Jimmie försöker återigen göra honnör, men sätter nu långfingret i ögat. Tårarna rinner ur det högra ögat, och Jimmie säger till värdparet att han gråter för att han är så rörd över att få komma på lunch hos svenskarnas konung.

Svearnas, götarnas och vendernas kung ser mer än vanligt förvirrad ut när han glatt hälsat på Säpovakterna och vänder sig mot Jimmie. Han frågar vänligt vilka de är. Jimme förklarar att han är ledare för SD - "Sverigedemokraterna alltså" - förtydligar han. Carl XVI Gustaf blir än mer förvirrad innan något klickar till inuti den majestätiska skallen. Han ursäktar sig och drar snabbt med sig Drottningen åt sidan.

Sverigedemokraternas hjärntrust hör bara brottstycken av det samtal som förs borta vid vaktkuren. De lyckas bara snappa upp meningarna "Du skulle aldrig ha skolkat från SFI", "För tusende gången, här i Sverige heter det Säkerhetspolisen och förkortas SÄPO, inte Sicherheitsdienst och SD", "Att du alltid ska ta upp det! Hon förstår mig i alla fall, eller åtminstone vad jag säger", "Ska du säga! Victoria är mer lik Jay Leno än mig!" samt "Nej, nej, det tror jag inte!" Samtalet med Drottningen avslutas med att Kungen utbrister "Nu vänder vi blad!"

Det dysfunktionella paret återvänder till sina oväntade gäster och Kungen mumlar något ohörbart innan han med en motvillig inbjudande gest bjuder in gästerna i sitt hem.

SD-gänget följer värdparet in i matsalen och serveras en genuint svensk lunch som Silvia själv har fixat till. Det bjuds på blodpudding, på knaperstek bacon och Ingvar Kamprads IKEA-lingonsylt. Till detta serveras Silvia favoritvin. Björn Söder smackar nöjt när han ser vad som bjuds. "Härligt. Skall man se födan som en politisk markering mot de som är för fina i kanten för att äta svenska svin?" Jimmie Åkesson skrattar högt medan Kungen skakar besvärat på huvudet. Värdpar, prins Carl Philip, prinsessan Madeleine och SD-gäster sätter sig till bords och börjar äta den genuint svenska lunchen. Men något känns del, det är en obehaglig spänning i luften.

Prins Carl Philip och Erik Almqvist är de enda som verkar komma överens, och när prinsen frågar unge herr Almqvist om han vill följa med till Gustaf den femtes tennisplan för en holmgång så kvittrar Erik snabbt "Javisst!", kanske för att fly den kyliga miljön i matsalen på Drottningholm.

Prinsessan Madeleine sitter och retar upp sig på att Alexandra Brunell sitter och skrävlar om att hon är parlamentets prinsessa och bloggprinsessa. Madeleine kallar Alexandra för "förortsslampa", Alexandra Brunell svarar med att "Ekerö är faktiskt också en förort". De två bildsköna kvinnorna går från munhuggande till barnsligheter och börjar stänka, hälla champagne på varandra. Kungen tittar girigt på parlamentsprinsessan Brunell när hennes vita klänning blir genomskinlig av förstklassig Dom Perignon, en bild som påminner om när Kungen hälsade på hos kaffeflickorna.

Jimmie försöker fräckt värva den distraherade Kungen till sitt parti trots att han vet att Konungen måste vara opolitisk. "Tänk bara på hur vi är de enda garanterna för att det inte skall komma hit folk som tar våra jobb!" säger Jimmie upphetsat. Kungen mumlar något om att hans förfader minsann kom hit från ett avlägset land för att ta ett svenskt jobb. Jimmie ser lätt besvärad ut när han följer upp med "Jo, men ni har väl aldrig snyltat på de svenska skattebetalarnas givmildhet? Ni lever ju inte på bidrag?" Kungen rättar till glasögonen och mumlar något om apanaget är att betrakta som lön eller bidrag.

Mungiporna på monarken börjar sjunka som ett grekiskt kreditbetyg medan Jimmie snabbt häller i sig ett glas rödvin. "Men tänk på de där, de som tar med och importerar sina fruar från fjärran länder och som sedan skiter i att lära dom svenska ordentligt? Visst är det hemskt?" och partiledare Åkesson väver sig ett eget spindelnät. Kungen suckar djupt och frågar ifall Jimmie vill kasta ut familjen Bernadotte, och på vilket sätt Jimmies exempel skulle kunna få Honom - Götarnas, Svearnas och Vendernas konung - att bli Sverigedemokrat.

Jimmie viskar till en uppgiven Björn Söder tvärs över bordet vad han kan ta för exempel för att få Konungen på bättre humör - "Skall jag ta den där jämförelsen med den somaliska analfabeten som aldrig någonsin kommer att kunna få ett vettigt jobb? Han skiljer sig väl iallafall från Kungen, Björn?" Björn Söder är matt och halvskriker i affekt "Ja, det som skiljer de två är väl att somalierna är helanalfabeter med Kungen bara är halvanalfabet. Är du nöjd nu Jimmie?!?"

Kungen slår näven i bordet och säger att "Nu får det för bövelen vara nog! Brukar ni förnedra folk på det här sättet?" Alexandra Brunell får lite luft vid bordsändan där Madde har henne på rygg och försöker skendränka henne med en Dompa. Mellan klunkarna kläcker parlamentsprinsessan ur sig "Jo, det är liksom det vår politik går ut på..."

Statschefen får nog, han trycker på larmknappen under matsalsbordet och snart finns det fyra kontraktsanställda högvakter i dörrposten till matsalen. Kungen beordrar SD-gänget att lämna hans boning, men Jimmie vägrar. "Jag har ju för fan inte fått någon efterrätt! Det hörde jag att Juholt fick, och då skall jag minsann också ha det. Jag stannar här". Björn Söder försöker få med sin partiordförande ut men Jimmie håller benhårt fast vid sin vägran trots att vakterna börjar rätta till sina vita handskar medan de leker arga leken. Björn Söder suckar, greppar den halvdränkta Alexandra Brunell och sliter med henne ut till den där Volvon som står parkerad utanför.

Ungefär samtidigt som vakterna greppar tag i Jimmie Åkesson för att kasta ut honom passerar Björn Söder en 30-sträcka utanför en lågstadieskola i 100 knyck, och i baksätet ligger Alexandra Brunell och gråter tårar som luktar Dompa. Medan vakterna bär Jimmie genom hallen så lär Carl Philip Erik Almqvist hur en riktig backhand ser ut på Gustaf den femtes tennisplan och manlig vänskap manifesteras åtminstone på en plats den här dagen då eftermiddagens mörker börjar sänka sig över Drottningholm...

"Åk hem dit ni kom ifrån, jävla svartskallar!" skrek Jimmie medan två medlemmar ur Högvakten skickade honom i en parabolisk bana från granittrappans översta steg till grusplanen därunder. Besöket hos den motvillige monarken hade inte alls gått bra. Inte bra alls...

Länkar: AB1, AB2, AB3

ROSORNAS KRIG ÖVER I EN NY FAS - SMS-FASEN

2011-11-15T16:01:00.001+01:00

Rosornas krig pendlar från tillfälliga vapenvilor, vidare in olika långintensiva skov och ibland rena rama blodbadandet. Efter det att Håkan Juholt tog över ledarskapet efter Mona så blev det en kort vapenvila men när Håkan visade sina fältherre-egenskaper framför det egna fotfolket så började ett till en början lågintensivt myteri. Efter det att Håkan Juholt satt på sig tvenne klavér på sina fötter och börjat bugga framför väljarkåren gick det lilla myteriet över i något som nu mest är att likna vid ett blodigt, hämningslöst inbördeskrig.

Där är Rosornas Krig idag, och häromdagen skickade Sigtunas svar på starke man iväg en krigsförklaring över sms - och plötsligt har en av falangerna fått se sin ledare kliva fram för att ta striden med en ledare som han inte alls är nöjd med...

Anders Johansson är en av få sossar i huvudstadsområdet som får vara med och bestämma, Anders Johansson är en framgångsrik socialdemokrat i en landsända där sossarna börjar bli riktigt sällsynta. Anders Johansson kunde inte hindra nervimpulserna från en alltmer frustrerad hjärna att trycka ner knapparna på mobilen så att det skapades ett sms som var så nära en krigsförklaring man kan komma. Ett misstroendevotum är det definitivt, kanske är det därför Carin Jämtin drabbats av selektiv stumhet och Håkan Juholt springer iväg från journalisterna i ankomsthallen på Bromma flygplats utan att svara på några frågor.

Anders Johansson sitter i Socialdemokraternas partistyrelse och är därmed en av de högsta hönsen i den hönsgård som dagens socialdemokrati är. När han skickar ett sms till sina kompisar i Rörelsen där den sista strofen säger att han inte vill vara en del av förfallet, ett förfall ovärdigt det fina partiet socialdemokraterna. Så illa är det alltså, när partistyrelsemedlemmar tycker att ledarskapet leder partiet in i något som är ett förfall.

Att Sigtunas svar på starke man skickar sms om partiledarens inkompetens till sina kompisar är något som inte lär vara en spontan handling, eller en känsloyttring i affekt. Det är utstuderat, det är en dolkstöt och det är en krigsförklaring. Varför Anders Johansson lättar på sina kokande känslor just kan man grubbla längre över, han hade ju chansen när Juholt hängde löst i spåren av drevet - men då hade Håkan Juholt ett starkt stöd?

Kanske var det så att Anders Johansson störde sig på att Håkan Juholt, Tommy Waidelich och de andra i deras starka lagbygge satt på Håkans rum och sjöng karaoke efter den senaste opinionsmätningen -"Vi är på gång! Vi är laddade, vi är tända!" i sann Ledinsk anda. Det var en bild av verkligheten som kanske inte Faller Anders Johansson på läppen och inte så många andra balanserade sossar heller för den delen - de som har sjukdomsinsikt. Håkan Juholt saknar allt vad verklighetsförankring heter, han saknar sjukdomsinsikt och blundar för att det bara är när han i egen hög eller låg person håller sig undan media som socialdemokraterna får ökat stöd...

Socialdemokratin har sedan valet varit en osannolik fars, ett statsbärande parti som imploderar och som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång verkar komma upp på spåret igen. Man har valt en nödlösning, som själv tyckte att han var helt fel person för att axla ledarskapet - tills dess han fick frågan om han inte skulle passa bra. Man har valt Håkan Juholt, mannen som har lyckats med det omöjliga - att krypa under Mona Sahlins erbarmeligt usla förtroendesiffror. Man har en ledare som enligt partistyrelsemedlemmar driver SAP in i ett ännu värre förfall. Man har Håkan Juholt.

Jag hade varit helt utan empati ifall jag inte hade kännt med de vänner jag har på andra sidan frontlinjen - de som nu slåss mer med varandra än mot oss. Sverige behöver en bra opposition, och det är egentligen inte min uppgift att säga vem som skall leda socialdemokraterna framöver. Men jag kan inte låta bli att tycka att det för oppositionens skull förmodligen är så att det krävs att fältherren från Oskarshamn kliver ner från sin vita springare, lämnar över tömmarna till någon annan och lämnar slagfältet. Först då kan det, kanske, bli ett eldupphör i Rosornas krig igen. Först då kommer det finnas kraft och ork i den röda armén att utmana de som sitter på högerflanken och samlar navelludd medan de röda har försökt slå ihjäl varandra.

Juholt måste nog dessvärre lämna över befälet för att rädda vad som räddas kan av de sönderslagna spillrorna. Jag vill det inte, men jag vill ha en stark opposition som kan väcka på en trött regering. Så avgå Juholt, helst igår men senast imorgon. Men själv fortsätter Juholt mala på i samma gamla retoriska floskler alldeles oavsett vilka frågor han än får, han låter som han alltid gör nuförtiden. Men nu ser Håkan Juholt ut som en besegrad man, en fallen fältherre som lider...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, AB, SvD, DN, DN-TV
Bloggar: Högberg, Västros, MMK, Westerholm

OSÄKERHET & SÄKERHET - EMPATI & CYNISM

2011-11-14T17:52:00.001+01:00

"Jag får inte pusselbitarna att gå ihop. De ljud han ger ifrån sig stämmer inte överens med den fysiska symptombilden. Jag blir osäker..." säger tydligen den tidigare SOS-sjuksköterskan inne i rättssalen när rättegången om felhanteringen vid Emils onödiga död har tagit fart.

Sjuksköterkan bedyrar sin oskuld, men just de där orden "Jag blir osäker" får mig faktiskt att tycka att skulden i det här fallet blir tydligare. Är man säker så vet man vad man gör när man nekar någon som ringer 112 så har man alltid gjort rätt, är man osäker skall man inte chansa och låta sannolikhetskalkyler avgöra om resultatet blir bra eller dåligt. Är man osäker på vad som händer på andra sidan linjen så skickar man dit en ambulans för att se vad som är säkert i osäkerheten - om de behövs där eller inte. I fallet Emil hade ambulanssjukvårdaren och ambulanssjuksköterskan förmodligen på några sekunder kunnat konstatera att det som var osäkert över en telefonledning var säkert i när de klev in genom dörren...

Jag har jobbat på SOS, jag vet att man efter ett tag blir cynisk och får för sig att nästan varenda människa som ringer in gör det för att lura till sig en ambulans eller en gräddfil till polisens ledningscentral. Så är det ofta, men så länge man inte är säker på vad som händer - så länge man är osäker så får man inte chansa när andra människors hälsa eller säkerhet står på spel.

Sjuksköterskan, som tycker att han är oskyldig, körde igång sin processor, lät erfarenheter och sannolikhetskalkyler snabbt räkna ut att Emil ute i Bagarmossen förmodligen hade pankångest och jobbigt att andas bara därför. Men säker var han inte, när pusselbitarna inte gick att få ihop och osäkerheten fanns tydligen där. Det är då man skall tänka på rutiner, vilka rutiner man skall följa och när.

Som SOS-operatör har man tydliga rutiner som skall följas - alltid - för att man skall vara säker och inte osäker på om man gör rätt eller inte när man skiter i att chansa. I det här fallet fanns det tydligen fem lediga ambulanser i närområdet att använda, resursbristen var i detta fallet inte något att skylla på - som man kan göra i andra situationer när ambulansdirigenten får trolla med knäna för att hitta en lösning på en närmast ohanterbar situation...

Det enda sjuksköterskan är oskyldig till är att med berått mod ha tagit levet av Emil. Det finns inte i min föreställningsvärld att någon i någon av landets larmcentraler tycker att folk skall lida, att folk skall dö. Men nu blev konsekvenserna av SOS-syrrans feltänk och osäkerhet något som med säkerhet har förstört både sjuksköterskans liv och framtid, precis som den ändade Emils liv så meningslöst och för tidigt samtidigt som Emils familj och vänner har sitt tomrum att försöka leva med. Ingen vinner, men det handlar om upprättelse - om att få rättvisa i något som alltid kommer att vara så orättvist.

Den som vågar vinner heter det i de brittiska SAS-soldaternas motto, i de svenska SOS-operatörernas värld gäller inte det. Man vågar inte chansa, man skall inte vara osäker, man skall vara säker på att man har gjort rätt och man inte har gjort rätt så skall felet iallafall inte ta livet av folk utan snarare rendera en utskällning från en bitsk ambulanssjukvårdare över mobilen - någon som tycker att de har fått åka på ett "skitjobb" när allt man gjorde var att vägra chansa och leva med sin osäkerhet.

SOS Alarm skall i spåren av det som hänt och i svallvågarna efter den Tsunami av kritik som Socialstyrelsen levererar se över hur de rekryterar folk. Empatiska personer skall man leta efter, säger man. Det har man redan idag även om det kan vara svårt att tro när kvällstidningarnas löp ger bilden av ett gäng monster på andra sidan 112-anropet. Men ingen människa kan stå emot när det gäller att formas av sin vardag, av sitt yrke, av det man får höra och uppleva.

Även den mest empatiska personen skulle efter en tid som 112-operatör utveckla någon form av cynism. Men är man inte säker på att man har rätt när man sitter och är cynisk så skall det iallafall finnas kvar empati nog att våga vara osäker och låta bli att chansa. Förmodligen är det så långt vi kommer idag, om vi inte bara kör videosamtal på 112...

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar:
Min egen SOS-samling av blogginlägg hittar du här.

SOCIALDEMOKRATINS STUDSMATTA

2011-11-13T15:56:00.002+01:00

Säg att man har en man med mustasch, som man under yviga rörelser puttas ut från ett fönster sjätte våningen, Partihögkvaretet, Sveavägen 68 av en elak journalist från en kvällstidning. Säg att den där mannen med mustasch landar på en stor studsmatta som någon vänlig själ har ställt där nere på trottoaren bara för att det skulle kunna komma opinionsledare flygande...

Mannen med mustaschen faller, faller och faller - innan han landar i studsmattan och studsar upp i den klara höstluften igen. Men det finns ingenting i den Newtonska tyngdlagen som får mannen med mustasch att stanna där i luften, på en hög nivå - där han kan kliva in genom fönstret och börjar leda igen. Han kommer upp en liten bit, och där är vi med dagens SIFO-siffror, mitt i studsen.

För eller senare dör dock studsförmågan ut, och mannen med mustasch hamnar platt mitt i mattan för att aldrig mer lyfta oavsett vad han vill eller försöker med. Det är då effekten av det där första fallet blir så tydligt, det är då han fastnar på en bottennivå. Det har hänt förrut, någon ur den tredje statsmakten skickade ut mannen med mustaschens föregångare genom ett fönster under den tidigare karriären - och kvinnan som snackade till folket som en drogad dagispedagog skulle ha talat till sina barn studsade aldrig mer tillbaka upp i det blå oavsett vad hon tog sig för.

Det är min analys av dagens SIFO, att Juholt och socialdemokratin just nu och i spåren av mannens turnerande land och rike runt för att förklara och be om förlåtelse studsar upp en liten bit. Kanske ser det bra nu, men eftersom mannen med mustaschen har en förmåga att själv under krampanfallsliknande former kasta sig själv mot backen så finns det inget hopp om att Rörelsens ledare skall röra sig tillräckligt högt för att ta sig tillbaka till tiden innan den 7 oktober igen.

Rörelsen är rökt så länge man har Juholt som ledare, tillsammans med Juholts handplockade stab av sosseriets fallfrukter. Det behövs ett omtag, en nystart redan nu efter nystarten i mars. Socialdemokratin gör om samma sak som man gjorde med Mona Sahlin - man försöker övertyga väljarna om sin politik med en ledare som väljarna saknar allt förtroende. De borde ha lärt sig läxan, det gör man tydligen inte.

Dagens studs kommer följas av ett fall till, en något mindre studs upp, ett fall igen, en ännu mindre studs uppåt - och snart kommer Monas studsande innan Håkans framstå som vacker gymmnastik jämfört med husmorsgympa. Det är min domedagsprofetia, och även fast jag är blå i själen så hoppas jag att jag antingen har fel eller att sossarna lär sig sina läxor.

En regering behöver ha en bra opposition för att kunna leverera. Det gör man inte idag, och det kanske mannen med mustaschen bör fundera över när han gnäller som värst på visionslöshet och trötthet hos de som styr. De kan vara visionslösa, de kan vara trötta, de kan vara så usla som Juholt vill ha det till men de är det för att oppositionen är så historiskt usel. De behöver inte vara bättre än vad de är, det räcker tydligen med att vara visionslös och trött för att spöa Juholts opposition ändå. Det är det som är det sorgliga med oppositionens fall...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, AB
Bloggar: Anybody, Westerholm, Pettersson, Högberg

SOCIALDEMOKRATERNAS EGEN TV-KANAL...

2011-11-12T08:08:00.006+01:00

06.00 EN INTE SÅ GOD MORGON SVERIGE. Österberg & Green väcker väljarna.
10.00 VÅRA BÄSTA ÅR. En resa tillbaka i tiden, till 60- och 70-talet med Göran Greider.
11.15 BIGGEST LOSER. Carin Jämtin förklarar varför Håkan är rätt man på rätt plats.
12.00 LUNCHNYHETERNA. Nyheter från Sveavägen 68 med Mona Sahlin.
12.30 SVAGASTE LÄNKEN. Ulf Bjereld & Stig-Björn Ljunggren analyserar S-ledarskapet.
13.15 PÅ SPÅRET. Mona Sahlin berättar hur pressdrevet upptäcks & hur man tar sig ur det.
14.00 ALLA ÄLSKAR HÅKAN. Rapport från United Minds där förtroendesiffror analyseras.
14.45 DET INDISKA PARISERHJULET. Kortfilm. Håkan åker pariserhjul och säger förlåt.
15.00 EFTERMIDDAGSMATINÈ FÖR BARNEN. Ådalen -31 av Bo Widerberg.
17.00 BARNPROGRAM. När allt blir plus - Lär dig räkna med Tommy Waidelich.
17:30 BARNPROGRAM. Göran Persson och kossan Doris besöker Domus i Oskarshamn.
18.00 AKTUELLT I POLITIKEN. Riktiga nyheter med Thomas Östros.
18.15 KALLFRONT. Väderleksrapport med Veronica Palm från det allt kallare Sverige.
18.20 SOSSE-SPORTEN. Thomas Bodström om dagens sport ur vänsterperspektiv.
18.30 MIDDAGSDEBATT. Katrine Kieolos leder debatt med Håkan Juholt & Carin Jämtin.
19.00 DEN VEDERVÄRDIGA MANNEN FRÅN TÄBY. Dokumentär om Reinfeldt.
19:30 BIDRAGSLOTTO. Göran Johansson lottar ut bidrag till A-lotteriets lottköpare.
20.00 PARTILEDARE SÖKER PÖK. En ensam ledare går igenom 800 brevsvar om sällskap.
21.00 STARKE MAN. En remake av borgar-TV:s förnedring. I huvudrollen: Håkan Juholt.
21.30 LILLA AL-ILMAR SHOW. Ilmar och lilla Al-Fadji räknar judar som flyr Malmö.
22.00 FILM: COQ ROUGE. Ledaren hjärntvättar Carl Hamilton att mörda Carls släkting Eva.
23.30 VÅRA VÄRSTA ÅR. Thomas Östros läser ur dagboken om tiden i Monas närhet..
23.45 EFTERLYST. Thomas Bodström och Claes Borgström efterlyser försvunna väljare.
00.15 AMAZING RACE. Följ med på Håkan Juholts Förlåt-tour runt landet i 320 blås.
00.35 2 1/2 MEN. Sitcom med Österberg, Östros och Pagrotsky, Inspelad på Bommersvik.
01.00 ANTIKRUNDAN. Carin Jämtin går igenom medlemslistorna och belönar trotjänare.
01.30 PENGARNA PÅ BORDET. Tommy Waidelich hälsar på hos borgarbrackorna i Duvbo.
02.15 SKITIGA JOBB. Karin Wanngård hälsar på hos McDonalds och hos en säljare.
02.45 INTERNATIONALEN. TV-kvällen avslutas med SSU:s gosskör.

Länkar: Expressens oblyga kopia,
Bloggar: Egen om SD-TV, Kent, Thomas, Dennis

JUHOLTS INSPIRATION FRÅN VITRYSSLAND...

2011-11-11T13:53:00.002+01:00

SVT körde för några år sedan några snuttar filmklipp mellan sina program om hur viktigt det är och alltid har varit med fri television, två kanaler fria från de kommersiella krafternas reklam - inte beroende av kapitalisternas pengar och sålunda en fri TV till skillnad mot den ofria kanalerna...

Efter att den ryska ambassaden överreagerat i spåren av Grotesco-gängets fantastiska ryska version av Tingeling som mellanakt i Melodifestivalen så skickade ansvariga TV-människor över en stor bukett med blommor till de som kallat skojfriska svenskar får psykfall - och bilden av den frai televisionen började rämna. Kanske var det där och då, när ryssen gnällde över några komiker som Håkan Juholt fick för sig att den fria televisionen inte var så fri och självständig trots allt?

Juholt kräver att SVT skall visa respekt för honom, att han och ingen annan skall få bestämma hur det skall se ut i en debattstudio när partiledarna möts. Juholt skiter i den fria televisionens rätt att själva utforma sina program - om inte utformningen är respektfull mot honom. Juholt hotar med att bojkotta den fria televisionen och istället sälja sig till TV4 om de bara visar respekt för honom. Att TV4 sedan över en reklamfinansierad kanal, ofri och i kapitalets ledband struntar Håkan Juholt i - bara han får bestämma.

Idag nås vi även av nyheten att Håkan Juholt vid sidan av att kräva respekt av journalistkåren i TV-huset också har börjat tänka och fatta beslut åt sin kompisar i Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För när det gäller bojkottande av SVT så har Håkan bestämt åt dom att de minsann också tänker bojkotta alla debatter där Håkan tvingas stå i närheten av Jimmie Åkesson. Att de sedan själv tänker annorlunda och inte alls har bestämt sig för att följa i Juholts bojkottsspår är en helt annan sak - för i Juholts värld är han hela oppositionens självklara ledare. Han tänker åt hela oppositionen, han berättar vad oppositionen vill och vad oppositionen inte vill. Att de andra tänker i andra banor berör inte den auktoritära Håkan Juholt - mannen som vill göra den fria televisionen ofri och hela oppositionen till hans blindhundar...

Håkan Juholt var i Minsk och Vitryssland för några år sedan, och det är tydligt att han har tagit till sig av Lukashenkos stil när det gäller att tänka åt andra och bestämma åt media. Det finns ju inte en TV-chef i hela Vitryssland som har det dåliga omdömet att inte ha respekt för vad ledaren tycker och tänker. Juholts tid i Minsk måste ha tillbringats på någon sorts mediahanteringskurs under Lukashenkos vingar.

Om det nu är så hemskt att vara i Jimmies omedelbara närhet så har ju Juholt alla möjligheter att ta ut svängarna ordentligt under den Nobelfest där Jimmie Åkesson inte får komma in. Det är ju nästan så att man inbillar sig att det är Håkan Juholt som har tvingat festarrangörerna i Nobelstiftelsen att välja mellan Juholt och Åkesson för att Håkan inte skall tvingas bojkotta även den där tillställningen. Valet borde ju vara enkelt för varje festfixare - mannen som är så kul och folklig istället för han som springer ut ur lokalen så fort någon säger ordet främlingsfientlig.

De är rätt lika ändå, Håkan och Jimmie - politikens prinsar på ärtan. Skillnaden ligger trots allt i att Jimmie aldrig någonsin vägrar debatt-tid i TV beroende på vem som står bredvid honom. Alltså är Juholt ligger snäpet före Jimmie när det gäller att vara familjeöverhuvud i politikens svar på löjliga familjen...

Länkar: DN1, DN2, SvD, Expr1, Expr2
Bloggar: Pettersson, Kent, Radikalen, Anybody, Västros, Westerholm, MMK

CAREMA OCH DE KISSIGA KUNDERNA...

2011-11-11T07:54:00.000+01:00

Jag tillhör de som tror att det behövs konkurrens för att en verksamhet skall bli så bra som möjligt, detta oavsett om det handlar om apotek, livsmedel eller äldrevård. Finns det bara en butik i byn, så kan man ha vilka priser man vill och en usel sevice - kunderna har inget annat val än att komma tillbaka. Finns det bara ett apotek i köpingen, så kan man ha hur långa köer som helst till receptdiskarna - kunderna har inget annat val än att komma tillbaka. Finns det bara en utförare av äldreomsorg i staden, så kan ha hur dålig verksamhet som helst - det finns liksom ingen annanstans att ta vägen för de äldre som faktiskt behöver omsorg...

Jag har sett den kommunala äldreomsorgen spåra ur på ett antal platser där jag har haft kära och rätt nära. I brist på konkurrens har den kommunala äldreomsorgen på vissa platser gått över i likgiltighet, i förvaring - utan känslor och utan omtanke. Därför har jag applåderat när de har har behövat "tagga upp" för att överleva i en marknadssituation, när de äldre och deras anhöriga faktiskt kan byta bort det som inte fungerar.

Men så kom Carema...

Det blåser om Carema. Flera olika boenden under företagets vingar visar på fruktansvärda brister i en verksamhet där brister inte kan accepteras. Företagets höjdare har plockat ut bonusar från ett företag som uppenbarligen tappat greppet totalt om människovärdet när man tar av gamlingarna blöjorna för att väga kisset och kanske återanvända den halvsunkiga blöjan lite till. Det luktar kiss, det stinker bajs om detta Carema!

Har man väl tagit av blöjan för att man tycker att det är dags så sätter man inte på den igen, bara för att den är halvfull av urin och inte helfull. Allt detta för att spara någon krona, som i förlängningen blir några kronor till när man har vägt ännu lite fler blöjor.

Det handlar inte bara om blöjor i det här fallet. Det handlar om människovärdet, ett människovärde som bara kan erhållas av ett monopol om man skall tro på Juholt. Själv tror jag faktiskt fortfarande på konkurrensen, en konkurrens som i spåren av de svarta rubrikerna i tidningarna, på nätet och på TV kommer ge Carema två framtidsmöjligheter - förbättring eller förödelse. Carema kan välja att ta sina problem på djupaste allvar, strunta i sina chefsbonusar tills dess företaget levererar det som köparen - kommunerna - förväntar sig av verksamheten. Eller så kan de försvinna, då ingen framöver kommer att vilja ta i det blöjvägande företaget ens med gummihandskar och plastförkläde...

Men ingen skall inbilla mig att det här handlar om privat versus kommunal verksamhet i ett kvalitetsperspektiv. Alla utförare har sina problem, Carema tydligen mer än många andra. Men oavsett hur dåligt det är med blöjvägande och en hets att spara in några ören här eller en krona där - så sitter nästan alla brister i ett dåligt ledarskap. Det har funnits kommunala äldreboenden där man fått sparka undersköterskor och vårdbiträden för att de i sin arbetsmiljö tycker att det är okej att förnedra de som de har ansvar för.

Det finns äldreboenden drivna av något vårdföretag som tagit sin effektiviseringsiver och viljan att hålla ner kostnaderna in i absurdum. Inget är bra. Det behövs en tydlighet från de folkvalda som faktiskt sitter på ansvaret för verksamheten i välfärdens kärna att stå upp för att det är en kärnverksamhet i välfärden som måste fungera. Något annat kan vi som medmänniskor aldrig någonsin acceptera...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2,
Bloggar: Böhlmark

FLASH: JUHOLTS KRAVSPECIFIKATION TILL SVT...

2011-11-10T22:40:00.001+01:00

Han klarar inte ens av att stava namnet rätt på SVT:s socialdemokratiska styrelseordförande, den där Håkan Juholt.

Han klarar däremot av att rada upp en massa krav på den fria televisionens garanter på SVT, de som står utanför kommersialismen och kapitalismens reklampumpande utsugare. Det är krav, krav som måste uppfyllas ifall han - Håkan Juholt - återigen skall sätta sina fötter i betongklumpen borta vid Gärdet.

Knappt hade jag släppt mitt inlägg förrän en anonym avsändare vidarebefodrade detta mail till mig. Andemeningen måste ha varit att jag skulle publicera Håkan Juholts kravspefikation till SVT, skickat i ett mail till den gamle S-ministern Lasse Engqvist - ett mail som tack vare Juholts fantastiska förmåga att alltid göra fel aldrig nådde fram. Det nådde däremot fram till surkärringen Eva med efternamnet Hamilton, och kanske var det någon av hennes underhuggare som måhända eventuellt tyckte att det vore bra ifall dokumentet kom ut.

Så varsågoda läsekretsen. Här har ni något som påstås vara Håkans krav på SVT, krav på att få den respekt som han - mannen, myten, mustaschen, misstaget - förtjänar efter sin osannolikt framgångsrika tid som ny partiordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Ett dokument som tydligt avslöjar ödmjukheten hos de gamla statsbärarna, ett parti som aldrig har varit och aldrig kommer att bli ett parti som alla andra...

Länkar: DN, SvD, SvD, Expr, SVT, SVT, AB
Bloggar. Västros, Cornucopia, Westerholm, Böhlmark

MANNEN, MYTEN, MUSTASCHEN, MISSTAGET...

2011-11-10T21:16:00.003+01:00

Juholt kräver att behandlas respektfullt av statstelevisionen. Juholt kommer minsann att fortsätta bojkotta debatter i SVT så länge de tycker att Sverigedemokraterna inte alls ingår i Alliansen och därför är en del av den samlade oppositionen. Juholt har ingenting lärt sig från de dagarna då det blåste som mest, då Ilmar Reeaplu och Morgan Johansson släppte fram förslag som luktade SD medan Juholt vägrade stå bredvid Jimmie Åkesson - detta samtidigt som drevet drog ner från Hägerstensåsen och in i Västertorp med alla sina statyer...

För var det inte så att nästan alla förstå-sig-påare tyckte att Juholts och Ohly variant av arga leken mot Agenda-redaktion bara var trams och dessutom motverkade sitt syfte? Kunde inte de flesta trots allt enas om att den Juholtska och Ohlyska bojkotten av en direktsänd partiledardebatt faktiskt gav Sverigedemokraterna så mycket mer och så mycket bättre uppmärksamhet på bästa politiker-nörd-sändningstid? Åsa Romson stod där, på en oranguntang-arms avstånd från Jimmie Åkesson och spelade sina kort rätt som den enda närvarande i det före detta rödgröna laget. Hon fick massor av tid rakt ut i etern, Jimmie Åkesson likaså.

Men istället för att stå där och ta debatten med de som man säger sig vilja jaga ur Riksdagen med argumenation och retorik så gömde sig Juholt hemma i soffan med kulbon och önskade att den där grävande journalisten på Aftonbladet någon gång på vägen till sandlådan skulle ha tappat bort både hinken och spaden. Juholt gjorde bort sig då, där det var viktigare var man stod i en TV-studio än att ta debatten med sina motståndare. Det var dumt, det var korkat - och uppenbarligen är Juholt fortfarande precis lika dum och korkad nu som då. Håkan ångrar ingenting - han kräver respekt, han kräver att få vara med och möblera i TV-studion innan han kliver in och han sätter sig själv på en piedestal som han inte alls har förtjänat att sätta sig på...

Jag tycker synd om sossarna nu. Det verkar inte lära sig någonting, någonstans eller någon gång av sina misstag. Man har en ledare som står och hapslar ur sig i TV att han känner ett starkt stöd i ryggen när alla vi andra ser hur stödet i ryggen jagar ut honom på plankan. Man har en ledare som mycket riktigt har konstaterat att politik inte är en idoltävling, när alla hans fördelar handlar om sådant som är viktigt för att vara en idol - folklighet, humor, retorisk förmåga men inte så mycket annan begåvning i bakhuvudet.

Håkan Juholt är en tragedi för socialdemokratin - och det värsta är att Partiet och Rörelsen går omkring och inbillar sig att detta ledarskap kan bli bra. Bara Juholt får prata om att återigen ta tillbaka alla apotek under statens vingar, att återreglera elmarknaden och styra Sverige tillbaka till den tid då Domus minsann inte hette Coop Extra. Juholt är den han är, säkert myspysig och skojsig - men absolut ingen som väljarkåren någonsin kommer få förtroende för. Kanske hade det funkat om han hade haft ett starkt lag omkring sig, med folk som kunde tänka åt honom innan han började svammla om drogade barnsoldater, fackföreningsskrivna lagar och människovärdiga statliga apotek, Nu sitter han med ett lag som om man är snäll bäst kan beskrivas som Rörelsens fallfrukter.

Juholt har ingenting - han är inget själv, han har inga att hålla i handen men det är tydligen så de vill ha det. Partiet som snart kommer att implodera i strålkastarnas sken och inför TV-kamerorna. Den dagen kan Juholt bojkotta SVT hur mycket han vill. Den dagen kommer de finnas där i hans närhet med all annan media för att dokumentera det mest tragiska kapitlet i arbetarrörelsens historia...

Länkar: DN, SvD, SvD, Expr, SVT, SVT,
Bloggar. Västros, Cornucopia, Westerholm,

MILLENIUMBLOGGEN GÅNGER 2 - INLÄGG NR 2000

2011-11-10T12:24:00.004+01:00

Detta är inlägg nummer 2000 på den här bloggen. Det är en herrans massa postningar det, som klämts fram under den tre hela och ett halvt år som jag har försökt hålla bloggen vid liv. Men säg det som varar för evigt...?

Inspirationen kommer, motivationen går - och när november blir december så kommer du finna att bloggen Tokmoderaten går hädan. Jag kommer att korsfästa den, ta på mig alla politiska bloggares lidande för att några dagar senare förhoppningsvis uppstå någon annanstans, i ett lite annorlunda format. Mer om återuppståndelsen kommer ju närmare döden jag vandrar.

Som en del i min egen Golgata-vandring tänkte jag besöka de platser där jag har fötts, växt upp, fostrats och mognat till det haveri jag är idag. Det blir en Tokmoderats turné i Mälardalen - från Eskilstuna, via Salem, Gnesta, Rönninge, Gubbängen, Tyresö till Sundbyberg. Jag skall försöka beskriva de platserna ur mitt eget perspektiv, med platser som har betytt mycket för mig och drömma mig tillbaka till en tid då livet var så mycket enklare.

Här behöver jag läsekretsens hjälp. Jag behöver infödingar på orten, gärna politiskt aktiva, som kan vara en guide åt mig för en halv dag medan vi vandrar gatorna i olika byhålor längs Mälardalen. Det går bra att maila - det går bra att kommentera nedan, men jag är som sagt tacksam för den hjälp jag kan få. Meningen är att resandet skall börja redan i mitten på nästa vecka.

När jag firade inlägg nummer 1000 så var det socialdemokratins svar på Satan själv som fick gästblogga om min förträfflighet som opinionsbildare på nätet, Johan Westerholm. När jag nu firar inlägg nummer 2000 så låter jag den godaste av de goda bland mina kommentatorer att komma till tals. Vad passar väl bättre än att Han som gjort nästan samma resa som jag snart skall ge mig ut på - med lidandet, med döden, med återuppståndelsen - skriver inlägg nummer 2000...?

Så varsågoda kära läsare och följare, inlägg nummer 2000 författat av ingen mindre än Jesus Christus i egen hög illusorisk person...

"Tokmoderaten är värsta sorten. En avfälling. Eller "Avfall", som Göran Greider brukar säga. Trots sin uppväxt i ett socialdemokratiskt hem med solidariska och progressiva värderingar, valde Tokis tidigt att gå över till den Mörka Sidan. Nu kolporterar han Girighetens och Egoismens lov på sin förment underhållande blogg. Nu propagerar han öppet för att de cancersjuka ska kastas ut på gatan, de fattiga barnen ska förgås och fackföreningarna ska krossas. Han njuter av den iskalla Högervinden, som raserar och förstör hela vårt samhälle. Hur kunde det gå så fel?

Tokmoderaten firar med denna gästblogg sitt 2000:de blogginlägg. Så mycket högervriden Ondska, Förvirring och Elakhet vi har bjudits under dessa år. Oförskämdheter och skrattframkallande Lustigheter om vår Rörelse och dess Stora Ledare. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det finns bara två förmildrande omständigheter. Tokmoderaten kan skriva. Och han är faktiskt ganska rolig ibland. Någon enstaka gång får han till en formulering, som i all sin hänsynslösa borgerlighet kastar nytt ljus på de politiska skeendena. Även för en progressiv själ. Om än bara för en kort sekund.

Kanske är det därför han paradoxalt nog visas en motvillig respekt och till och med uppskattning av den progressiva bloggosfären. F*n vet.

Finns det hopp för denna förtappade själ, trots allt? Kan Tokmoderaten hitta tillbaka till sina rötter, till den Sociala Demokrati som präglas av Skämtlynne, Oegennytta och ett och annat Hyresbidrag?

Vår Fader förlåter alla Synder. Du är välkommen tillbaka till den Goda Sidan igen, Tokis. Jag ber för dig varje kväll. I Rättvisans, Solidaritetens och den Heliga Beskattningens namn. Amen."

Jag tackar för insatsen från Jesus Christus, en man som faktiskt tidigare har gästbloggat förtjänstfullt på den här bloggen om den Rörelse som står för godheten om man skall tro på de som tror på allt annat än förnyelse. Det var inlägg nummer 2000, och snart är tiden ute - domedagen är här. Tills dess får vi försöka ha roligt tillsammans, utan några Judas-figurer som kommer att göra anspråk på att vara den mest framträdande blåa bloggaren när jag snart går vidare.

Gå i frid!

NORDIC BATTLE GROUP - INTE BARA "SWEDISH"...

2011-11-09T22:44:00.005+01:00

Det är inte ofta jag jublar inombords när den samlade oppositionen kommer överens om att sätta käppar i hjulen för regeringens politik, men nu är det ändå en känsla av tillfredsställelse som bubblar upp i min adipösa kroppshydda när jag hör om turerna kring NBG - Nordic Battle Group...

Det handlar om vi i Sverige skall vara det land som ställer upp med flest soldater, ledarskapet, organisationen av EU-stridsgruppen från norr, något vi har ställt upp på tidigare. Själv tycker i all min inskränkthet att det är bättre ifall ett land som tar sin egen säkerhet på allvar axlar ansvaret. För är det inte mer begåvat ifall Finland med hundratusentals soldater kvar i sin organisation leder NBG istället för oss i Sverige där vi räknar våra soldater i tusental när finnarna förstår sig på djupet och uthålligheten i ett försvar? Men så har de ju precis de erfarenheterna som vi saknar, från Vinterkriget och Fortsättningskriget.

Ställer vi i Sverige upp med att återigen leda NBG, och tvingas skicka i väg styrkan till Långt-bort-i-stan eller något annat oroligt land som behöver undsättas så tömmer vi i princip landet på landstridskrafter. Kvar är hemvärnet och någon stabsassistent till världens generaltätaste armé. Allt annat skickas bort, till andra sidan världen i den internationella solidaritetens namn. Skulle finnarna stå för huvuddelen av styrkan har de ändå en helgardering på hemmaplan.

Tills dess vi i Sverige återigen tar vår egen säkerhet på allvar så tycker jag att vi faktiskt gör bäst i att sluta ställa upp på sådant som inte har kraft och ork att utföra med den uthållighet som behövs. Tills dess vi i Sverige återigen upplevs som någon som bidrar till istället för tär på säkerhet och stabilitet i vår del av världen kan vi gott låta någon annan ta ansvar. Det är inte så smakfullt att spela teater och låtsas som om vi är bättre och starkare än vad vi är. Allt handlar bara om att visa oss på styva linan och på något bisarrt sätt få omvärlden att tro på något som de aldrig någonsin kommer att gå på.

Det räcker med att ta en fika med soldaterna i Vahipataljon i Tallinn för att få höra deras synpunkter på de som med stora ord lovar solidaritet med det lilla grannlandet för att förstå hur man ser på oss - som ett land som inte har täckning för bokstäverna. Det räcker med att snacka med en finsk officer från Nylands brigad i baren på Viking Lines Gabriella för att förstå att finnarna tycker att vi är helt från vettet där på andra sidan havet. Det räcker med att lyssna på de som vet för att förstå.

Det är dags att börja öva här, inte där. Det är dags att börja visa sig här, inte där. Det är dags att gå från tärande till närande när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Sverige försvaras bäst i Finland, i Baltikum, öster och söder om Gotland - helst inte på Gotland, helst inte på fastlandet. Det är dags att vi börjar ta vår egen säkerhet på allvar innan vi återigen skall leka sheriff i EU-utstyrsel. Till den dagen kommer då vi i Sverige av egen kraft faktiskt kan bita ifrån dugligt, till den dagen kommer tycker jag att vår solidaritet skall vara med de skattebetalare som betalar skatt för att försvaras om det skulle behövas.

Idag visar vi solidaritet med alla andra utom våra egna och de som är våra nära och kära grannar - kanske i ord, men inte i handling. Det tror jag till och med Olof Palme skulle ha svårt för - oavsett vad Sten Tolgfors inbillar sig. Faktiskt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
Bloggar: Västros, Böhlmark, Wiseman

Bilden lånad av Irländska Försvarsmakten bildbank

SENSATIONEN: SÅNG- & DANSMANNEN RANELID?

2011-11-09T13:22:00.002+01:00

Ett av de mest lästa inläggen på den här bloggen har inte alls sitt ursprung i tafatta försök att göra satir av politik eller att ironisera över vardagens vedermödor. Nej, ett av de mest lästa inläggen handlade om Melodifestivalen, en kvinna i gummistövlar som stod på scenen och ylade desperat om någon man som hade övergett henne. För oss som såg henne där, som en Poltergeist inne i TV:n var det fullständigt uppenbart varför mannen i texten hade flytt iväg till en annan kvinna, till en annan kvinna än Caroline af Ugglas - trots att hon tjöt fram ett "Snälla!?" med en desperat röst som skar sig...

Melodifestivalen under Christer Björkmans auktoritära ledarskap har gått från att vara hyfsat bra TV-underhållning till att bli en musikalisk freak-show. Föredettingar, haverister och folk som ingen har hört talas om tidigare skall ställas mot några sockersöta pop-pojkar där Björkmans make kan agera körledare i bakgrunden medan han hoppar omkring i takt till musiken, det Björkmans bidrag till folket. Förfallet började i mina ögon och i mina öron med Caroline af Ugglas, och Melodifestivalens tillvaro nuförtiden är en karbonkopia av socialdemokratins. Det är ett evenemang ingen längre kan ta på allvar, där ingen längre har förtroende för ledarskapet och där man tror att ett ändlöst turnerande skall få ordning på något som behöver raseras och byggas upp igen.

Förfallet firar nya triumfer när vi nu nås av nyheten att författaren Björn Ranelid skall framföra en av sina egna texter på bästa sändningstid i statstelevisionen. Björn Ranelid skall sjunga i Melodifestivalen, och mediakåtheten firar nya triumfer som kommer landa i en fontänorgasm i Christer Björmans musikaliska fyrverkeri. För det måste väl rimligtvis finnas en orsak till att mannen och mångsysslaren, han som uppenberligen kan allt mellen himmel och jord - Björn Ranelid - aldrig någonsin har fått spela in en LP, en CD eller ett kasettband där han sjunger. Nu skall sång- och dansmannen Ranelid försöka göra ett "Mirakel" på scenen - och frågan är om inte både Christer Björkman och Björn Ranelid skall söka upp någon att prata med...

Melodifestivalen är ingen gravallvarlig tillställning, snarare tvärtom. Melodifestivalen skall vara underhållning, men hur underhållande är det att se artister som bara är med för att folk skall skratta, för att kvällstidningarna skall kunna reprisera rubriker om "Det sämsta vi har sett!" eller "Det värsta vi har hört!" och för att Christer Björkmans egen insats i samma tävling för en herrans massa år sedan skall framstå som något revolutionerande och oerhört bra - när sanningen är den att det var slätstrucket och intetsägande. Jag har inte hört Ranelid sjunga, men jag är övertygad om att han om han hade kunnat sjunga redan hade fixat en skiva där hans ego hade fått pulsera ut ur högtalarna i det egna hemmet.

Jag kan ha fel, det kan vara så att Ranelid faktiskt är lika fantastisk på att sjunga som han är på att skriva böcker, dansa i Let's Dance eller på att ta kritik. Jag kan ha fel, men det är inte ett mirakel om jag har rätt. Själv inbillar jag mig att Christer Björkman släpper igen Ranelid som artist enbart för att alla de där andra mediokra förmågorna som skall få ventilera sina lungor på bästa sändningstid på något sätt skall framstå som okej eller nästan bra. Men jag kan ha fel, och tycker jag att jag har haft fel efter att ha sett Ranelid i Melodifestivalen så lovar jag att bada naturell i Sergel Torg-fontänen innan vid en tidpunkt som då meddelas...

Det är nog dags för Christer Björkman att göra en Göran Persson - flytta ut på landet och ta hand om kossor - eller en Mona Sahlin - att göra ingenting alls men ändå få samma lön som statsministern. Det är nog dags att en ny förmåga träder in om SVT framöver vill ha tittare som tittar på Melodifestivalen för musikens skull, inte för att det är musikens svar på "Fear Factor". Vi är på väg dit nu, vi har varit på väg dit länge. Dags att stanna turnébussen och sparka ut Björkman någonstans där ingen producent eller kanal hittar honom...?

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, Expr, AB, AB
Bloggar:

BYE BYE BERLUSCONI

2011-11-08T21:53:00.002+01:00

Knappt har grekernas Papandreou lämnat ifrån sig makten innan Italiens och hela världens Silvio Berlusconi berättar att han minsann tänkar göra likdant. Det är bara att vänta in att italienarna gör det som grekerna inte vill göra, se sanningen i vitögat och klubba igenom en politik och ett paket som om Gud och Påven får till det kanske kan fungera för att hantera krisen vid medelhavets stränder...

Världspolitiken kommer att bli väldigt mycket tråkigare utan allas vår Silvio Berlusconi vid rodret i landet som det aldrig verkar bli någon riktig ordning. Han må vara vulgär, äckligt självgod och nästan helt på egen hand vara den mannen som håller Viagra-industrin under armarna - men han är en frisk fläkt i den annars så tråkiga världspolitiken med sin infantila spontanitet och sin utåtagerande sexdrift.

Jag kommer sakna stollen, inte så mycket för det han har gjort eller inte för sitt land politiskt - utan för vad han har sagt och vad han har gjort framför kamerorna när det inte handlar om politik. Att ställa sig bakom en kvinnlig parkeringsvakt och torrjucka, när får vi se Håkan Juholt eller Fredrik Reinfeldt släppa loss på det sättet? När skall vi få se en svensk politiker som låter grodorna hoppa som när ynglen precis har fått ben på det sätt som Silvio haft grodornas autostrada ur sin breda bländnade käft. Aldrig förmodligen, bara därför att Sverige på gott och ont inte är så spontant och avslappnat som Berlusconis Italien.

När han nu har aviserat sin avgång tycker jag att det passar att lyfta fram några av de mest minnesvärda och feta grodorna som har hoppat ut ur Berlusconis mun. Kanske är det för att fylla mästarens tomrum som den lille fjanten Sarkozy nu har börjat träna på att prata skit om andra länders regeringschefer så att pressen hör. Men Sarkozy kommer aldrig någonsin bli lika bra som Berlusconi på att vara en politisk pajas vid makten. Tyvärr...

"Mussolini dödade aldrig någon. Han skickade bara de missnöjda på semester utomlands..." - och här hemma skriker oppositionen om några feltolkade rader i regeringspartiets idéprogram.

"Högerns kvinnor är definitvt de vackraste! Vänstern, de har ingen smak - inte ens när det kommer till kvinnor" - tydligen har han inte stött på Veronica Palm eller Johanna Graf.

"Gå och läs svartboken om kommunismens illdåd! Ni kommer att finna att man inte käkade bäbisar i Maos Kina, man kokade dom för att använda som konstgödsel..." - en föga smakfull beskrivning av Janne Myrdals och Lasse Ohlys drömsamhälle.

"Bara Napoloen har gjort mer än vad jag har gjort. Men jag är minsann längre än vad han var" - komplex för sin storlek återkopplar han gärna till.

"De fortsätter att kalla mig för en dvärg. Ändå är jag längre än både Sarkozy och Putin" - längdfixeringen fortsätter...

"Att jag har så lite hår beror på att min hjärna är så stor att den puttar ut hårstråna" - okej? Men den teorin faller om man tittar på Göran Persson väl...?

Bye, bye Berlusconi - jag kommer iallafall att sakna dig.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Bloggar: Böhlmark

HÖGERSPÖKET OCH LYXFÄLLAN I REPRIS - DEL 1

2011-11-08T13:35:00.003+01:00

Ett spöke är odödligt, förmodligen lika odödlig som den kroniska krisen i Grekland. Min spökskrivare Högerspöket skrev för längesedan två inlägg om hur Lyxfällan skulle kunna se ut om man hälsade på hemma hos den hjälpsökande familjen Europa - och det är utan tvekan två inlägg som är odödliga, som klarar att repriseras i stunder som denna när Grekland är på var mans och var kvinnas läppar. Så varsågoda - den första reprisen av Högerspöket och Lyxfällan.

"Högerspöket hade egentligen tänkt att hålla huggtand för tunga, om han hade haft kvar den fram till valet. Dels av lojalitet till det Parti han tjänat, skyddat och fällt odödliga suckar över, men också för att en viss förnumstig fröken nosat sig alldeles för nära. Dessutom har han fått förklarat för sig att han bara är bitter, och inte alls lika rolig som det där köttberget som vanligtvis hemsöker den här bloggen.

Men högerspöket kan också vara rolig, absurd och ungdomligt hipp. Det tror han i alla fall själv, och kan dra sig till minnes att Jean d' Arc alltid brukade fnittra lite sådär fjolligt åt hans ordvitsar och spex. Så här kommer hans, i eget tycke, alldeles lysande parodi.

Det är ett ännu så länge ovisat avsnitt av TV 3:s program Lyxfällan. Lyxfällans hjältar, Mattias och Charlie, besöker den här gången den ekonomiskt dysfunktionella familjen Europa.

Värst ute är sonen i familjen, Georgios. Han har köpt en motorcykel, en komplett samling med Jenna Jamesons samtliga filmer, och dessutom dramatiskt gått ner i arbetstid. Allra helst vill han inte jobba alls, utan hellre ligga på stranden för att ragga brudar och äta Souvlaki och dricka Ouzo. Hans hedonistiska livsstil har finansierats med sms-lån och rememberkort. Detta har han lyckats dölja för sina ont anande föräldrar, som borde ha förstått att sonen Georgios faktiskt lever högt över sina tillgångar.

Han har tre systrar också, med nästan lika utsvävande livsstilar. Juanita, som lyxrenoverat sin lägenhet helt utan täckning, Tonicha, som är lat inte gillar att jobba, samt Francesca som egentligen aldrig har haft en ordnad ekonomi.

Då och då ringer den högfärdiga kusinen Jeeves, och är sådär brittiskt högfärdig utan att hans ekonomi är ett dugg bättre än Georgios, men han låtsas vara vid stadd kassa och har därför inte några problem med att lura Remember att ge honom nya glada krediter.

Pappa Fritz är ganska trött på sina barn. Även om han är gammal och har lite prylar att pantsätta är också han tungt skuldsatt. Fritz arbetar hårt, även om han också försökte gå ner i arbetstid för några år sen. Fritz känner inte alls för att skuldsätta sig ännu mer för att sonen Georgios ska kunna fortsätta leva ett liv i sus och dus med silikonbröst på 50-tums-platt-tv:n.

Mamma Dominique däremot, är mycket mer förstående. Kanske för att hon själv har en historia som shopaholic. Så Dominique förstår Georgios behov av att leva ett ungkarlsliv till fullo, Juanitas investeringar, Tonichas behov av ledig tid. Mamma Dominique tycker också att pappa Fritz borde vara mer förstående mot Francesca.

Mattias tar barnen åt sidan för att prata allvar med dem. Georgios tycker att det är mycket orättvist när Mattias med barsk blick påpekar att han inte kan köpa Traci Lords samlade produktion, bada i champagne och köpa en 100-tums-TV. Fastän banken har representanter på plats låser Georgios in sig på sitt rum och börjar slå sönder sina prylar, trots att det inte riktigt stärker hans möjlighet till fler krediter hos banken.

Samtidigt ger Tonicha lite lösa löften om att jobba mer och spendera mindre, men vill inte konkretisera sig. Juanita försöker övertyga Mattias om att investeringen i det där nedsänkta badkaret på sikt kommer att löna sig, och att hon borde kunna låna på det framtida värdet, trots att hon redan lånat till hela renoveringen. Francesca är ganska sorglös, hennes ekonomi har alltid varit såhär, så det är väl inte hemskt mycket att hetsa upp sig över.

Charlie pratar med Pappa Fritz och Mamma Dominique. Mamma Dominique känner sig ledsen och kränkt över Pappa Fritz bristande engagemang i barnens väl och ve. Man kan väl ändå inte sätta ett pris på familjelycka? Eftersom Pappa Fritz fortfarande är tveksam till att ge ännu mer pengar blir stämningen spänd. Charlie tar Pappa Fritz parti, fler lån löser inte problem med för hög skuldsättning. Det slutar med att mamma Dominique på äkta diva-manér står och slår sin manikyrerade lilla näve i bordet och hotar med skilsmässa. Inför detta hot viker sig Fritz. Mot Charlie och Mattias högljudda protester ringer hon runt och samlar ihop hela tjocka släkten.

Budgettavlan stjäls ur filmteamets bil och efter att mamma Dominique har gått runt och hotat med att misshandla var och en av deltagarna med sin baugette hamnar till slut tusenlapp efter tusenlapp på budgettavlan tills den sist brakar ihop av vikten. När misshandeln/låneförhandlingen började hade de deltagande på mötet redan skulder som var dubbelt så stora som deras årsinkomst. När misshandeln/låneförhandlingen var över hade de tillsammans lovat att skuldsätta sig en halv gång till. Släkten har dessutom gått med på att köpa skuldsedlar av de fyra barnen som om de vore säkra lån.

Mamma Dominique är riktigt nöjd. Georgios kan fortsätta sitt ungkarlsliv, om än i lite mindre omfattning, Tonacha behöver inte arbeta ihjäl sig, Juanita kan nog renovera köket för sjuttonde gången och Francesca kan fortsätta vara lite sådär sydländskt charmigt slarvig.

Pappa Fritz sitter och gråter medan Charlie sitter i ett hörn och skrattar hysteriskt. Mattias försöker få honom att lugna ner Charlie. Efter mycket möda och stort besvär får får Mattias till sist upp Charlie och leder honom ut ur familjen Europas hus. På väg bort från röran passerar de den bohemiska grannen Anders, med ring i örat och hästsvans. Han har god ordning på sin ekonomi, även om tiderna är tuffa just nu. Det förstår inte hans fyra styvbarn som är avundsjuka på grannfamiljen. Skrikiga Mona vill ha höjd veckopeng till alla som inte hjälper till hemma. Allt annat är orättvist skriker hon, på gäll och gnälligt tillgjord söderdialekt. Tvåäggstvillingarna Maria och Peter vill ha färre sysslor att göra hemma, och dessutom en häftig modelljärnväg. Lasse vill allrahelst ha samma ekonomiska förutsättningar som grannpojken Georgios, men det får han inte säga för Mona, Peter och Maria, så han håller mest med.

Charlie viskar skakad till Mattias: "Hoppas de där ungarna aldrig får något att säga till om i familjen Sverige, jag orkar inte komma hit igen"

Att det här inlägget är skrivet innan valet framgår tydligt för den som är insatt i svensk politik, innan Mona blev Håkan, innan Maria och Peter byttes ut mot Gustaf och Åsa men när Lars fortfarande väntar på sin efterträdare. Trots det är inlägget odödligt, precis lika odödligt som det jag ger er om någon eller några dagar. På ett pedagogiskt men samtidigt skarpsynt sätt visar den på hur EU och Europa av idag fungerar, något vi alla kan behöva inse medan tid finns...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2,
Bloggar: DHE

DEN VERKLIGHETSFLYENDE OPINIONSLEDAREN

2011-11-07T13:29:00.006+01:00

"Verklighetsflykt

Verklighetsflykt är ett beteende som innebär att man som ordet ansyftar, flyr från verkligheten. Varför man flyr kan ha flera orsaker men det kan för många vara ett sätt att koppla bort stress i vardagen men också åt andra hållet, fylla livet med någonting.

Det man flyr till kan vara olika saker. En fysisk verklighetsflykt kan vara att åka på en resa, kanske till Indien, Minsk, Istanbul eller till Polen med tryckeriutrustning. Alkohol, som en riktig Dry Martini, och diverse hallucinogena svampar kan också göra att man upplever att man slipper verkligheten för en stund..."

Saxat och modifierat från Wikipedias artikel om just verklighetsflykt.

Men vem vill inte fly verkligheten ibland, kanske till och med ofta - jag gör det också. Men jag gör det inte med lamporna från fotoblixtarna i plytet eller med en rullande filmkamera som vill höra min syn på den där verkligheten som alla andra ser, som jag har sett men som jag flyr ifrån.

Det är inte svårt att tycka synd om Håkan Juholt en dag som denna, när han slår rekord i att sakna förtroende i väljarkåren och hos de egna. Empatin finns där när Håkan Juholt tindrar med de trötta ögonen och återupprepar ytterligare en floskel när hans parti är närmare ett femtedelsparti än ett tredjedelsparti. Håkan Juholt måste fly verkligheten, till valrörelsen 2014 då allt kommer att vara så bra, så fantastiskt, så underbart - den där kvällen då valvakorna visar att "det inte bara det är så att jag har stärkt socialdemokraterna" utan att Juholts gäng ger Alliansen en match.

Han har känt ett så starkt stöd när han har rest runt till partidistrikten, Håkan. Han har varit hos partiföreningarna i Norrbotten, i Göteborg, i Skåne och Blekinge, i Stockholm, Västmanland, Värmland och Indien - och överallt har man gett Håkan Juholt sitt stöd berättar han stolt. Att det sedan inte är de socialdemokratiska partidistrikten som ensamma väljer statsminister i det här landet väljer Juholt att bortse ifrån. Att det inte bara är de allt färre medlemmarna i den rämnande rörelsen som måste vinnas, utan de där väljarna som inte längre tror på Juholt och socialdemokratin som politiska krafter i Sverige blundar Juholt inför.

Juholt flyr verkligheten, för Juholt orkar inte se den verklighet som får ögonen att tåras på de som verkligen bryr sig om sitt gamla, före detta statsbärande parti. Juholt kliver in i en parallell verklighet där allt går bra, där stödet är starkt och där det är frid och fröjd medan alla sjunger Internationalen som fredagsmys medan Juholt leder sitt parti till triumfartade framgångar i det där valet som ligger mer än 1000 dagar bort.

Valet är mer än 1000 dagar bort berättar Juholt, och med tanke på att samma person nästan helt på egen hand har fått ytterligare 5% av väljarna att fly på några veckor så hade det kanske varit bättre för Juholt och socialdemokratin om det var val om 100 dagar, 10 dagar eller kanske till och med imorgon. Juholt tror att han har tiden på sin sida, men i min verklighet talar tiden emot honom och sosseriet - inte för. Juholt verklighetsflyr igen och upprepar tvångsmässigt att han har starkt och stort stöd...

I sin egen värld är han inte ens oppositionsledare längre, om man skall tro honom på hans egna ord från det där Bagdad Bob-klippet som finns på SvD. Nej, Juholt har kapitulerat från den posten - möjligtvis vikt den för den betydligt mer förtroendeingivande vänsterpartisten Jonas Sjöstedt. Håkan Juholt kallar sig numera för opinionsledare när han får äran att titulera sig själv. Visst driver han opinion på ett ledande sätt, en opinion som leder folk bort från Juholt själv, och bort från hanses parti. Men Juholt känner ett starkt stöd, och det stödet måste komma från socialdemokratiska masochister och de som trånar efter att fly verkligheten för gott.

Länkar: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr, Expr
Bloggtipset: Titta mer än gärna till Anybodys place!
Bloggtramset: Nästan lika verklighetsflyende som sin ledare, (S)ilfverstrand.
Bloggar: Högberg, Jinge, Jämlikhetsanden, Laakso

...och jag ber naturligtvis de som upprörs över bilden om både förlåtelse och ursäkt - Jag trodde att jag gjorde rätt, och just nu passade den väldigt bra...

SÄMRE ÄN MONA - SOSSAR STUMMA AV SKRÄCK

2011-11-07T07:43:00.002+01:00

När socialdemokraternas förstå-sig-påare för ett år sedan tyckte att Mona Sahlins tid som partiordförande och politisk parentes behövde få ett avslut efter ett historiskt uselt val och historiskt usla förtroendesiffror så tittade man in i Rörelsen för att finna frälsaren som kunde frälsa partiet från ondo. Man hittade Håkan Juholt.

Idag vet vi att om det fanns någon i de socialdemokratiska partistrukturerna som kunde slå Mona Sahlin i usla förtroendesiffror, ännu sämre opinionssiffror och polititisk walking-over mot den sittande regeringen så var det just den där Håkan Juholt. Juholt var frälsaren som en enig valberedning med Berit Andnor i spetsen trollade fram ur hatten när vintern var på väg att bli vår - för alla utom socialdemokraterna.

Håkan Juholt är nyss hemkommen från Indien, där han har varit i det indiska parlamentet för att sätta sig in i vad som gäller i världens näst folkrikaste nation beträffande bidrag för dubbelt boende. Håkan Juholt kommer hem till ett svenskt höstmörker, där kylan trots allt inte vill slå igenom med full kraft trots den juholtska retoriken. Håkan Juholt är inte den frälsaren som partiet trodde, alls. Håkan Juholt är sämre än Mona, något ingen trodde var möjligt. Men Håkan har lyckats, eller misslyckats lite beroende ur vilken synvinkel man ser på Håkans prestationer...

Länkar: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB1, AB2, Expr
Bloggtipset: Läs mer än gärna Peter Andersson som är tillbaka god form.
Bloggtramset: Kolla gärna in Martin Mobergs försök att få alla sossar på bättre humör.
Bloggar: Kent, Böhlmark, Krassman, Westerholm, Einerstam,

DET OPROVOCERADE PROVOCERANDE VÅLDET?

2011-11-06T09:58:00.001+01:00

Vem som än blir nedslagen med en glasflaska, sparkad på när han värnlös ligger i fosterställning på den kalla asfalten på en av huvudstadens gator så är det precis lika illa och djävligt som det är när det är statsministerns son som möter baksidan av Stockholms-natten. Det spelar liksom ingen roll om det är världens snyggaste sjukvårdslandstingsråd som är mamma och den seriöse statsministern som är pappa till den som utsätts för våld och vidrigheter under en promenad på huvudstadens gator. Alla de som råkar ut för de oprovocerade våldet är utsatta för samma sak - och det händer ack så många gånger en normal fredag eller lördagkväll, och ännu lite mer när höstlovet sjunger på refrängen och folket firar alla helgon...

De som mötte statsministerns son och tyckte att just han var värd en glasflaska i skallen, och upprepade sparkar när han låg på backen var så långt i från alla de där helgonen man kan komma. Det var ett gäng fega kräk, våldets pöbel och de som redan i tonåren har fixat sin framtida karriär som kunder hos kriminalvården. För alldeles oavsett vem de sänker, och med vilket resultat - från några utslagna tänder, via kronisk rädsla, bestående hjärnskador eller döden - är precis lika mycket offer som statsministerns son var i natt. Det oprovocerade våldet slår mot alla, mot den utförsäkrades unge som hänger i tunnelbanan, mot verkstadsarbetarens eller tjänstemannens knoddar i krogkön någonstans i Sverige och mot den politiska nomenklaturans barn på en gata i centrala Stockholm.

Men frågan som hänger i luften är bara ifall det våld som inatt skickade sonen Reinfeldt till akuten på Sankt Göran var oprovocerat, eller genomtänkt och planerat bara för att han var den han var - och då borde ses som ett politiskt motiverat brott. Var det så att de fega gärningsmännen visste vem det var som de slog en flaska i skallen på och sparkade på när han låg på marken? Var det så att en ung kille fick ta våld för att hans pappa försöker styra Sverige på ett sätt som han tror är den rätta vägen, och för att hans mor styr landstingets sjukvård på ett sätt som hon tror är det bästa sättet? Var det så, så är det faktiskt ännu lite mer allvarligt än det oprovocerade våldet som inte gör skillnad på vem som finns i andra änden av den knogjärnsförsedda knytnäven eller stålhätteförsedda kängan...

Hatbrott kallas det visst, där folk får stryk eller hånas för den de råkar vara - oavsett om det handlar om hudfärg, religion, sexuell läggning, politisk hemvist eller vem som är ens föräldrar. Varför måste man hata sina politiska antagonister så till den milda grad att man till exempel vill fylla dem med bly, eller krossa statsministern som en viss Vänsterpartistisk förtroendevald från Tornedalen ventilerat på de sociala medierna.

Hur det ligger till med nattens misshandel på Biblioteksgatan vet vi inte - provocerat som vissa vittnen påstår eller oprovocerat. Det är alldeles för många som blir nedslagna i Stockholms-, Göteborgs-, Malmö- eller Örebronatten, alldeles för många för att media längre skall kunna skriva om allt. Bara när döden slår till, eller när det är någon kändis eller kändis unge som faller offer för ett allt brutalare samhälle så vaknar tidningarna till liv. Egentligen är det minst lika skrämmande, att vi har kapitulerat för det som äger rum och att ingen längre kan känna sig riktigt trygg när man går på stadens gator som en vanlig man...

Länkar: AB, SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2
Bloggar:

RÖRELSENS ZLATAN - 'JAG ÄR HÅKAN JUHOLT'

2011-11-05T11:56:00.000+01:00

Snackisarna just nu i Sverige handlar om omhändertagna barn och en självbiografi från en av landets största fotbollsspelare genom tiderna - Zlatan. Vid ett bord, framför statstelevisionens kameror en härlig sommarkväll tillsammans med Petra Mede, Mauro Scocco och Rickard Olsson satt han - han som enligt egen utsago den där kvällen i TV-rutorna - är Rörelsens Zlatan, Håkan Juholt...

Mauro Scoccos sista riktiga hit kan mycket väl ha varit den underbart synthiga "Kall stjärna" och om Zlatan Ibrahimovic i dessa dagar är en het stjärna med en ännu hetare bok så måste Håkan Juholt vara en kall stjärna, i politiken, i verkligheten, i det indiska parlamentet och på sin "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-huvudet"-turné land och rike runt. Rörelsens sista riktiga valvinnare kan mycket väl ha varit den underbart pompösa och självgoda bonden från Öfvre Torp, Göran Persson - för efter valvinsten 2002 så har socialdemokraterna varit ett parti för kalla stjärnor.

"Jag är Zlatan Ibrahimovic" heter den heta stjärnans bok, och skulle Rörelsens Zlatan ha tid med att också skriva en bok vid sidan om att läsa vartenda mail och brev, resa land och rike runt och hälsa på i Indien så skulle naturligtvis bokens namn vara "Jag är Håkan Juholt". Men hur skulle en sådan bok se ut egentligen? Vad skulle han skriva om? Kanske som några lösrykta fiktiva stycken som jag som spökskrivare kan visa upp, och vill Håkan framöver knyta upp mig för en hel bok så är jag idel öra...

"Det var Tommy Waidelichs födelsedag. Vi var nästan nyktra, nästan ordentliga och klockan var kvart över tolv när vi kom tillbaka från en skogpromenad med en dunk hembränt, och gick och lade oss i vår sommarstuga i Bommersvik. Vi var snälla pojkar. Problemet är bara att jag inte ens kan gå ut och köpa en märkeskopia av ett bälte eller en utspäd Dry Martini i Istanbul utan att tidningarna får reda på det..."

Mona Sahlin får genom media reda på att Tommy Waidelich, Håkan Juholt och Pär Nuder har varit ute på skogspartaj och att de inte alls tar lika allvarligt på den förestående valrörelsen som alla andra sossar med stenansikten och fuktiga brallor. Mona Sahlin förklarar för Juholts gäng "Vi har beslutat att skicka hem er på en gång! Ni får ta pendeltåget från Järna. Ibbe kör er dit."

Det var uppenbart att Mona förväntade sig en ursäkt från Håkan, partiets egen Zlatan men Håkan var kall och bitterheten från att den chauffören Ibbe Baylan hade fått hans jobb bubblade upp när han på sjungande och halvskrikande småländska gapade "Jag säger ingenting!". Från sitt perspektiv konstaterade Håkan Juholt, rörelsens Zlatan att det hände något.

"Jag märkte direkt att de blev nervösa av det. De hade varit mer bekväma om jag kaxat upp mig. Det hade varit mer min stil. Men det här, det var något nytt för dem. Ingenting. Vad sitter Håkan och planerar där? Ju mer stirriga de blev, desto lugnare kände jag mig. Min tystnad rubbade balansen. Jag fick ett övertag. Allt kändes så bra..."

"Jag hade för helvete packat redan. Sahlin kunde ha låtit Baylan släppa av mig mitt i skogen. Jag hade inte gnällt. Uppriktigt sagt: vem fan vill uppleva Järna och de där privata pendeltågen?"

"Det var ordet "vi" jag retade mig på. Vem fan var "vi"? Mona var chefen. Varför gömde hon sig bakom andra. Hade hon varit man och inte kvinnan och man nog att säga 'Jag har beslutat...', ungefär som när hon beslutade att ta med Ohly i laget, det hade jag respekterat. Det där, det var fegt..."

"Jag borde ha fixat mer klass på den där skandalen när jag ändå blev utslängd, så vi hade fått lite media iallafall. Jag borde ha slagit sönder baren på Bommersvik eller kört ner Ibbes bil i Yngsviken och vinglat omkring bland SSU-arna körandes helikoptern. Det hade varit mer på min nivå. Det här, det var trams."

De om det som hände i spåren av att Ibrahim Baylan fick det där jobbet som Håkan Juholt hade fått vikariera som, som partisekreterare. Där och då tändes sannolikt den konspiratoriska lågan hos Juholt som skulle bränna av Mona Sahlins lina.

"Du har inga pungkulor! Du bajsar ner dig för Reinfeldt!" var två känslosamma meningar som Juholt i spelad affekt påstås ha skrikit åt Mona när hennes förtroendesiffror började synkroniseras med sossarnas procentsatser i de olika opinionsmätningarna veckorna innan valet, och redan då var planen uttänkt om att en ledare med pungkulor skulle ta över efter en som inga hade och att socialdemokratin skulle ledas av en man som bajsar ner Reinfeldt, inte sig själv...

Men det var inte bara Mona Sahlin som Juholt hade svårt för, även hennes handplockade Tommy Waidelich-wanna-be Thomas Östros föraktades - ett förakt som oblygt manifesterades under extrakongressen när chauffören Ibbe fick massor av rosor med Östros bara en.

"Vi var ett fint gäng, bra killar och så en primadonna. Primadonnan körde på med sitt larv 'På finansdepartementet förstår ni, där fick vi plus och minus att gå ihop. Det är faktiskt så man ska göra. För på finansdepartementet vet man sånt' och de sade primadonnan utan att ha bossat på riktigt där.

Den stilen ungefär. Jag ruttnade på det. 'Jag har ont i huvudet av allt skuggbudgetande. Ojojoj. Jag kan inte åka med i valbussen, jag måste ha en egen bil - kan jag ta någon av dina tre hyrbilar Håkan? Jag måste ha ditt och jag måste ha datt. Vem fan var han, Östros, att komma och köra överklass med oss? Han var ju för fan en arbetarson från Malmberget. Klassförrädare!"

Håkan Juholt är Rörelsens Zlatan, om han själv får tycka till. Kanske stämmer det, för hur bra presterar inte laget när stjärnan är borta? När de viktiga segrarna kommer när stjärnan har snackat till sig en avstängning eller bara genom att vara plump och dum gör sig själv till en icke-figur i svensk politik...?

Håkan Juholts självbiografi har inte släppts ännu, men det kommer att bli en spännande bok - nästan lika spännande som Zlatans inbillar jag mig. Det kommer bara vara målgruppen hos läsekretsen som skiljer sig åt. Den som väntar få se.

Länkar: SvD1, SvD2, Expr1, Expr2, DN
Bloggar: Böhlmark, Kent, Högberg, Westerholm

JÄMMER, ELÄNDE - DET TÄRANDE LYSSNANDET

2011-11-03T12:21:00.000+01:00

Att i yrkesrollen lyssna på berättelser om andra människors umbäranden och deras utsatthet är uppenbarligen förödande för den egna ekonomin, med karensdagar och sjukavdrag i spåren av den egna empatiska förmågan. Medan byggaren sjuksrivs för sin smärtande rygg så sjukskriver sig prästerna och psykologerna av helt andra skäl - där de somatiska åkommorna står i bakgrunden av de psykiska. Är det så konstigt egentligen...?

Att en präst eller psykolog skulle sjukskriva sig för ryggsmärta är ju trots allt inte alltför sannolikt, om nu i nattvardsvinet börjar serveras ur en tung otymplig Bag-in-Box eller den oftast så ergonomiskt korrekta fåtöljen på psykologens kontor byts ut mot en hård pinnstol. Präst- och psykologjobbet innebär inte att man anstränger sig fysiskt, men desto mer mentalt.

Den smärtlindring jag har i kroppen för en helvetiskt värkande rygg får mig uppenbarligen att gå tillbaka till tiden på SOS Alarm igen, där vi hade tre linjer till tre olika befattningar som kunde prata mer med de som behövde prata av sig. Jourhavande kurator, jourhavande präst och jourhavande medmänniska kunde vi på den tiden koppla fram den hjälpsökande till - och det var nästan alltid kö på de tre linorna. Idag finns tydligen bara prästen kvar under SOS Alarms paraply - men då var de tre olika personer i olika roller som försökte få folk att se lite ljusare på tillvaron eller bara lyssna.

En avundsvärd insats i en icke alltför avundsvärd tillvaro - för vilket samhälle har vi skapat när vi måste ha en jourhavande medmänniska att prata med? Varför funkar inte grannen, mamman, brorsan eller den där syrran som springer till Soc istället...?

Att präster och psykologer sjukskriver sig i högre omfattning för psykisk ohälsa är inte alls så konstigt, eftersom de ständigt konfronteras med det som är livets baksida. Prästen har förvisso fördelen att då och då kunna byta ut de själsliga samtalen och begravningarna mot dop och vigslar, men det kanske inte väger upp. Psykologen får höra andra människor vända ut och in på sig själv hela dagarna, så mycket att han eller hon snart inte vet vad som är in eller ut på sig själv. Men alldeles oavsett så bör vi vara tacksamma för att sådana, lyssnande, människor finns för oss som ibland måste prata av oss för att överleva.

Jag är inte sådan, trots att jag faktiskt har jobbat i vården i 20 år och på SOS Alarm. Att prata problem med människor var och är ett nödvändigt ont, något jag gärna fuskar förbi för att kunna ägna mig åt de somatiska åskommorna som jag tycker är så mycket mer... spännande? För hur kul var det att sitta med en påstrucken man som grät ut i luren samtidigt som SOS-kollegan försökte positionera en sjuhelvetes smäll mellan tre bilar på Norrtäljevägen, hur härligt var det att sitta fast med en monotont rabblande kvinna som väntade på att den jourhavande prästen skulle få tid medan en kåk brann ner på Munsö...?

Skämmes tamejfan vill jag skrika åt mig själv när jag tänker tillbaka på en av mina mest pinsamma insatser för ett tryggare samhälle. Det var en vardagsnatt, inte mycket hände i det Stockholms län som vi hade ansvaret för i vår nedsprängda SOS-central under Johannes Brandstation. Förmodligen var det fullmåne, för de samtal som kom in ville nästan allihop till prästen, kuratorn eller medmänniskan - som satt i sina hem och jobbade så att svetten lackade. Nästan inga 112- anrop, och jag blev tröttare och tröttare eftersom inget "riktigt" blåljusjobb fick mitt nattpass att gå från långtråkigt till upphetsande.

Hade det bara varit några som ringde 112 lite då och då så hade jag kunnat placera den där mannen som ringde in på väntplats, och prövat med att koppla fram till den där medmänniskan som han ville prata med lite då och då. Nu kom det inga 112-samtal, och kom det något så tog kollegan mittemot det med ett hånflin på läpparna medan jag satt och var medmänniska åt en man som i väntan på den jourhavande medmänniskan pratade av sig inför mig...

"Jaha?", "Hmmm, säger du det?", "Tungt värre!" och minuterna gick med John Blund flög med en störtbombare rakt in i min skalle. Bredvid mig stod en liten glasflaska av Thailändsk Red Bull - Kraetang Daeng och väntade på att klockan skulle bli 02:30 och halva natten vara förbi. Mannen malde på, opch jag satt där och kollade till och från hur upptagettonen hos den där jourhavande lät för femtioelfte gången. Men helt plötsligt, mitt i mannens monotona berättelse om vardagens vedermödor och ett liv som var i kaos så gick kopplingstonen fram - och jag kvittrade förnöjt när jag avbröt honom med ett "Nu blev han ledig, varsågod!" och tryckte på knappen vidarekoppling.

Men vad hade han sagt egentligen? Vilken var hans berättelse? Jag mindes bara fragment och kände att jag ville lyssna på det där bandet som dokumenterade mina insatser som empatisk och ställföreträdande medmänniska. Spolade tillbaka bandet, lyssnade på mannens berättelse som fortsatte utan avbrott. Jag hörde mina kollegor i bakgrunden men inte mig själv, och de små inspel jag hade kommit med i början av samtalet var som bortblåsta. Men så hördes jag plötsligt, i form av små snarkningar och en tung andhätmtning. Jag hade somnat mitt i samtalet, någon gång efter klockan två en natt då nästan inget hände.

Mannen fortsatte prata trots att jag småsnarkade på andra sidan linjen. Antingen hörde han det inte, eller så var han van vid att folk var lagom intresserade av det han ville berätta. Jag satt där och lyssnade på bandet, och skämdes över mig själv. Under dryga tre minuter sov jag tydligen gott under min power-nap för sedan vaknade jag till, upptäckte att den riktiga medmänniskan och skickade iväg den där sövande mannen längs med telefonlinjen. Den där thailändska glasflaskan tömdes på tre klunkar, och sedan blev jag som en skamsen duracell-kanin som inte längre var påverkbar av John Blund.

Men tänk då på de som lyssnar dagarna i ända, som inte gör annat än att höra på sådant som fick mig att somna gott. Det är väl egentligen inte konstigt att de får psykiska åkommor, inte ett dugg konstigare än att byggaren får förslitningsskador och ont i ryggen? Folk tar stryk på olika sätt, så är det bara...

Länkar: DN,
Bloggar:

Bilden lånad av Psykolog Uppsala

DE OLYCKLIGA OLYCKSDRABBADE I OBYGDEN

2011-11-02T20:04:00.002+01:00

Hade Åsele kommun med sina dryga 3000 innevånare legat på Västgötaslätten och hade Malå kommun med 3200 innevånare varit placerat i Stockholms län så hade ingen av kommunerna haft en ambulans stationerad i kommunen, inte ens med livlig fantasi. Åsele och Malå är byhålor i obygden, små tynande platser på jorden där det inte ens finns moderater i kommunfullmäktige - Åsele och Malå är två platser i en annan del av Sverige som sossar och miljöpartister vill plocka bort ambulansen ifrån...

De gör inte mycket - alls - de där dygnsambulanserna i Åsele och Malå med lite mer än ett uppdrag per dygn. Det borde inte vara något som helst problem att spara in på två ambulanser som gör så himla lite, i trakter där de som vill spara på sina kärnväljares möjligheter att överleva en hjärtinfarkt eller klara sig ur en hjärnblödning med mindre jobbiga följder. Det borde inte vara något problem, om det inte fanns något som i Norrland är de ändlöst långa vägarna genom barrskogen på vägen till något av de där sjukhusen som ligger allt annat än tätt inpå varandra. Avstånden gör att det faktiskt är vettigt att ha ambulanser i Åsele och Malå.

"Det finns en ambulanshelikopter i Lycksele!" kanske någon cynisk sosse eller miljöpartist triumferande stöter fram när de försvarar sina besparingsbeslut - men de glömmer då något som jag som SOS-operatör blev varse. De glömmer, eller förtränger, den där lagen som säger att det som kan djävlas alltid djävlas när man som minst vill att det skall djävlas. Tro mig, jag har erfarenhet av just det. Jag har jobbat på det där företaget som numera är ökänt - på SOS Alarm. Skickade jag i min dåvarande roll som ambulansdirigent iväg Nynäshamns enda ambulans på uppdrag, som på den tiden kallades Bertil Nio Fyra Ett så kunde jag agera på förhand. Det var smart att redan innan det där oundvikliga larmet från en ambulanstom skärgårdskommun ramlade in låta ambulansen i Västerhaninge - Bertil Nio Fyra Fem - börja rulla söderöver på riksväg 73...

Händer det något i Åsele eller Malå när Lyckseles helikopter är på väg till Storuman eller Hemavan när den där besparingen har slagit igenom så kommer personer att dö eller drabbas av på annat sätt - bara för att det kommer att ta alldeles för lång tid för den där ambulansen som SOS-operatören i Skellefteå hittade när han eller hon trollade med knäna. Det kommer vara så att folk lider, för att avstånden är som dom är - där i obygden.

I Stockholm hittar man nästan alltid en annan ambulans som kan komma kom fram till den där sjuklingen i tid för att göra skillnad, samma sak i Västra Götaland, Skåne, Småland - ja till och med i Värmland, Dalarna eller Jämtland. I Västerbotten sparar man på det som borde vara den innersta kärnan av det som är välfärdens kärna - och det är de som har valt att stanna i Malå och Åsele som kommer att lida. Det är bara att gilla läget när det var de som valde de som nu klubbar igenom beslutet som oundvikligen kommer att få se konsekvenserna. Det enda positiva med vanvettsidéerna är att det förmodligen inte är någon moderat som kommer att bli lidande, eftersom de är ungefär lika många som ambulanserna och sjukhusen i den där delen av landet där besparingarna slår mot de som verkligen behöver besparas tid i väntan på den där ambulansen som är en timme bort...

Länkar: SvD, VK, VF
Bloggar:

FOLKOMRÖSTANDE GREKER GRÄVER GRAVAR...

2011-10-31T20:36:00.002+01:00

Ordet demokrati kommer från grekiskan, där ordet demos - folket - har slagits ihop med krati -styre. Sålunda betyder demokrati folkstyre, och nu skall tydligen hela det grekiska folket få vara med och styra sitt land mot undergången.

Den grekiska sossen och premiäministern Giorgios Papandreou är delvis skolad i bland annat demokrati i Sverige, och när Papandreous sorgebarn till land nu tydligen skall folkomrösta om man vill ha stöd och hjälp av omvärlden eller inte så kan ju Papandreou med fördel anamma svensk folkomröstningstradition. Ju mer obegripliga alternativ man konstruerar desto lättare är det att få fårskocken av väljare att gå dit man vill, i den mån någon nu lyckas med att få de bångstyriga grekerna att fatta någonting överhuvudtaget.

Papandreou bör alltså med vår genuint genomtänkta svenska folkomröstning om kärnkraften i minnet konstruera tre alternativ, tre linjer, för grekerna att välja mellan.

Linje 1 bör ha "Drachmer för Grekland!" som budskap. Tydligt avståndstagande från allt vad vett och sans innebär för folket i Europa i allmänhet och Grekland i synnerhet. Ett alternativ för kroniska devalveringar och billigare fetaost och olivolja.

Linje 2 kan förslagsvis ta "Avveckla Euron men med förnuft" som sitt budskap. Ett alternativ för att få Merkel och Sarkozy att hoppas på ett grekiskt mirakel ett tag till, tills grekerna fattar att de inte längre kan gå i pension vid 38-års ålder och då säga nej till allt och alla.

Linje 3 är det uppriktigaste alternativet och kan använda "EU - Nej tack!" som sitt budskap. För ett bångstyrigt folk utan sjukdomsinsikt är det sannolikt att grekerna i sann demokratisk anda väljer det senaste alternativet och därmed lägger grunden för eurons och EU:s framtida undergång.

Den observante ser att det faktiskt inte finns något alternativ för att ta emot hjälp, lika lite som det fanns något alternativ för utbyggd och bibehållen kärnkraft när vi svenskar fick tycka till för 31 år sedan. Orsaken är densamma som då, att det alternativet är dödfött - ej gångbart bland väljarna. Grekerna strejkar sig allt djupare in i krisen, de fattar inte varför de sitter där de sitter och sittstrejkar för att få 16 månadslöner om året och en pensionsålder i nivå med när man blir könsmogen.

Grekland av idag är en tragedi, och jag tycker uppriktigt synd om den där Papandreou, socialistinternationalens ordförande och grekernas hövding, som skall styra och administrera ett folk som inte fattar bättre. Folkomröstningen kommer att visa vad Grekland av idag är för ett land, en spillra av något stort som byggde världen och skapade demokrati. Nu är Grekland ett land som med sitt folkstyrande kommer att leda sina grannar och vänner i fördärvet... Efcharisto!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN,
Bloggar: DHE, Böhlmark

POLITISKT TRAMSANDE OCH HISTORIEONANI...

2011-10-31T08:53:00.000+01:00

Förlåt!

Helgen har inneburit ett bloggvacuum från allas er favoritbloggare som ni kunde ha varit utan, men ibland så räcker inte tiden till - och ärligt talat så gör den inte det just nu heller. Men ett livstecken, ett bevis på att min plågade kropp fortfarande lever är nog ett måste denna måndagmorgon när det var lite ljusare på morgonen...

Att jag själv inte har haft tid att blogga betyder inte att jag inte har haft tid att sitta med mobilen i handen och läsa vad andra nätaktivister har tyckt och tänkt under helgen. Ett av de inläggen jag läste är också anledningen till att jag just nu och just här prioriterar att visa att jag lever.

Peter Johansson - det röda berget med rötterna i Grängesberg men nu fast i Reepalus livsverk Malmö - gjorde en stor sak häromdagen av att allas vår partisekreterare Sofia Arkelsten hade dumpat honom på Twitter. Sofia hade avföljt Peter Johansson, och dessurom blockerat honom från att följa henne och den röda stollen visste inte om han skulle betrakta nät-bojkotten med stolthet eller besvikelse i blicken. "Stolthet över att jag tydligen varit en så pass stor tagg i Soffans dyna att hon väljer att ta bort den, besviken över att partisekreteraren för ett parti som anser sig vara statsbärande har så njugg inställning till det moderna medielandskapet" skriver sossen - och jag kan upplysa honom att det inte är bara är moderater som har en njugg inställning till medialandskapet...

Det var en gång, bara dygn efter det att Håkan Juholt till alla sossars oändliga glädje och gamman hade blivit enhälligt vald till deras nya partiordförande. Det var en stund av utomkroppsliga upplevelser, och även om jag var mer skeptisk till Juholt än de som leviterade i hans närhet så tyckte jag att det var ett spännande val - trots att Håkan var en uppenbar nödlösning för att hindra falangerna i sossarna att slå ihjäl varandra. Jag äskade Håkan Juholts vänskap på Facebook, bara för att vi verkade ha samma intresse av att ha roligt i politiken.

Det var på den tiden Håkan Juholt hade ett personligt konto på Facebbok, ett konto för sina vänner och inte bara en idolsida. Någongång, någonstans och faktiskt någonsin så såg Håkan tydligen möjligheten för oss att ha kul tillsammans på nätet, men säg den kärlek som varar för evigt...?

Jag dumpades av Håkan, medan massor av lojala ryggdunkare och partister minsann fick fortsätta att vara kompisar med Håkan Juholt. Jag hänvisades till Håkans fan-sida, och det kändes inte alls bekvämt eftersom jag själv betraktade mig som en ärlig, konstruktiv kritiker av Juholt som kompis på nätet - inte en sådan där som får utomkroppsliga upplevelser av småländsk dialket och synen av en mustasch. Håkan Juholt slängde mig på soptippen, bara för att jag tyckte annorlunda och inte stack under stol med det.

Nuförtiden verkar det förvisso som om Juholt faktiskt har dumpat alla sina kompisar på Facebook, att den där privata kompissidan är död och begraven och där alla hänvisas till att bara vara Håkans fans. Det kan vara så att sidan är hemlig också, vad vet jag - om ett parti och en partiledare som gapar om öppenhet och transparens.

Peter Johansson försöker alltså göra en historia av att Sofia Arkelsten inte vill läsa hans insinuationer på Twitter och dessutom förvägra honom möjligheten att hitta mer ammonution i partisekreterarens flöde. Visst, det är lite löjligt men vi är isåfall inte ensamma om att vara löjliga. Juholt dumpade mig som kompis, Jimmie Åkesson blockerar mig på Twitter sedan tidernas begynnelse och jag har inte sett någon anledning att sätta mig i sandlådan och kasta kattkorvar på Peter Johansson. Men när han sätter ett likhetstecken mellan en företrädares blockering och tycker att rimmar illa med den nya öppenheten i den nyare medierna så borde han ha tänkt ett, två eller tre steg längre - det röda berget som sitter i sandlådan mest hela dagarna.

Det är tydligen inte något som är unikt för Sofia Arkelsten, att klippa banden med de man tycker är jobbiga på nätet. Det finns även aspiranter, eller iallafall sådana som med mycket fantasi kan påstås vara just aspiranter, till statsministerposten som gör precis likadant.

Politiken just nu handlar inte om budgetar eller skuggbudgetar, inte om förtroende eller visioner. I Juholt-krisens spår har socialdemokratin flyttat den politiska holmgången till några mindre begåvade rader i ett moderat idéprogram och till en svunnen tid som faktiskt är historia. Det är ungefär lika tramsigt som att hålla på att älta i vem som blockar vem på nätet - men genom att ta kampen in i historieböckerna så tror jag att sossarna viker ett eget kapitel i samma bok till en tårdrypande beskrivning av partiets undergång...

Länkar:
Bloggar. Röda Bergets inspirerande inlägg, Böhlmark, Edgelius,

GOD MORGON. ÄR DU RIKTIGT VAKEN ÄN...?

2011-10-28T07:39:00.000+02:00

"God morgon,

är du riktigt vaken än?

God morgon,

har du sett något glatt i tidningen?

Nej, det var väl längesen.

Är du riktigt vaken än?

God morgon,

nu behövs det glada tag.

God morgon,

ta och leta fram ditt bättre jag.

Har du några bra förslag?

Nu behövs det glada tag.

Se solen, åter stiger solen.

Se solen, det blir en härlig dag.

God morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,

högre ambitioner.

Partiet har fått vingar,

åter glada toner.

Borta är nu natten,

hör på alla skratten.

God morgon, god morgon,

god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,

gladare är sinnet.

Flaggan är i toppen,

ömsa gamla skinnet.

Klockorna ska ringa,

sångerna ska klinga.

God morgon, god morgon,

god morgon, god morgon min vän.

God morgon,

hur är det med kärleken?

God morgon,

har du satt din sista slant på den?

Hur är det med kärleken?

är ni överens om den?

Se solen, åter stiger solen.

Se solen, det blir en härlig dag.

God morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,

högre ambitioner.

Partiet har fått vingar,

åter glada toner.

Borta är nu natten,

hör på alla skratten.

God morgon, god morgon,

god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,

gladare är sinnet.

Flaggan är i toppen,

ömsa gamla skinnet.

Klockorna ska ringa,

sångerna ska klinga.

God morgon, god morgon,

god morgon, god morgon.

Se här kommer dagen,

högre ambitioner.

Partiet har fått vingar,

åter glada toner.

Borta är nu natten,

hör på alla skratten.

God morgon, god morgon,

god morgon, god morgon min vän"

Med en milt omarbetad version av den gamla fjollschlagern "God morgon" med Chips skulle Håkan Juholt kunnat ha vaknat om det hade varit så att hans "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-i-huvudet"-resa hade fungerat och lämmeltåget av väljare hade vänt tillbaka till Rörelsen igen. Nu är det inte så, alls. Det är snarare tvärtom.

SIFO sade samma sak alldeles nyss, Synovate säger det idag - Socialdemokratins och Juholts kris är oändligt djup. Det finns i dagsläget ingen verklig opposition vilket naturligtvis är förödande för en regering som kan samla navelludd mest hela dagarna utan att behöva oroa sig för vad som komma skall. Regeringen Reinfeldt behöver inte prestera, inte vara på tårna - det räcker med att spela på motståndarens inkompetens för att vinna matchen...

Idag är det vi på högerkanten som kan nynna på Kickis och Elisabeths gamla schlagertruddelutt. Det är en god morgon för oss, det är god natt för socialdemokratin och faktiskt även för ett demokratiskt system som är beroende av att det faktiskt finns en opposition som fungerar. Så är det inte idag, och så lär det inte vara imorgon - God morgon!?

Länkar: DN1, DN2, AB, Expr
Bloggar: Andersson,

DEN SNURRIGA SOSSE-LEDAREN OCH SIFFRORNA

2011-10-27T23:06:00.000+02:00

Heter man Håkan Juholt så har man uppenbarligen en egen tideräkning, en tidsaxel som inte är som den vi andra lever efter. När den vanliga svenska ungen fyller åtta år och börjar i andra klass i vad som finns kvar av flumskolan så är den Juholtska individen halvvägs till pension och lite till med en fysisk ålder på 35-36 år beroende på när man frågor...

Så räknade Juholt nämligen idag, i Riksdagen och under en debatt med statsminister Reinfeldt. Där Statistiska Centralbyrån och alla sifferkunniga människor i det politiska skrået kunde läsa sina siffror rätt och se att det inte på 8 år har varit så många som varit beroende av försörjningsstöd så lallar Håkan Juholt om att det under de senaste 35 eller rentav 36 åren aldrig har varit så många som tvingas till soc för att överleva.

Någon hade gett Håkan Juholt fel siffror, sedan kanske det inte alls var så att denna någon var en verklig person utan bara ett väsande väsen. Plötsligt var det ett missförstånd, en felhörning eller kanske till och med en partiledare som inte fattar vad som sägs eller förmdelas till honom. Alla skyllde på alla, ingen och någon annan hade gjort bort sig när Håkan lanserade sin egen tideräkning ininfrån kammaren - där 8 år är 36 år och 36 år mycket väl kan vara 8 år...

Det är inte mycket som blir rätt i den Juholtska tillvaron nu. Det pratas om förtroendekrisernas urmoder, det talas om en ledare som måste återvinna respekten hos en väljarkår som inte gör annat än missförstår och misstänker Juholt mest hela dagarna. Juholt pratar om att ta tjuren vid hornen, se till att väljarna börjar lyssna på honom igen när han pratar politik - och är det då inte bra om det som hoppar ur den spontana Juholtaska käften ändå ligger hyfsat nära verkligheten?

Håkan Juholt snackar om att bedda sitt lag, ta in mer kompetens - och var det inte bråttom innan så är det dags nu. Landet Sverige har de-facto ingen oppositionsledare längre, vi har en politisk pajas och en demokratisk driftkucku som ingen längre kan ta på allvar. Håkan Juholt fick sin position som en nödlösning för att ena de evigt trätande falangerna i rosornas krig. Idag, igår och imorgon kommer konsekvenserna av att välja just en nödlösning bli mer plågsamma för Rörelsen för varje minut som går - om det så handlar om 8 minuter eller 36 minuter...

Länkar: DN, AB,
Bloggar: DHE,

U 137 - DAGEN DET OVERKLIGA BLEV VERKLIGT

2011-10-27T09:09:00.005+02:00

För 30 år sedan, runt klockan 20:00 den 27 oktober 1981 körde den sovjetiska u-båten S-363 upp på ett ordentligt grund vid Torumskär i Gåsöfjärden någon mil sydost om marinbasen och staden Karlskrona. U-båten kämpade för att komma loss under hela natten, och påträffades inte förrän morgonljuset den 28 oktober av två lokala fiskare som i sin tur larmade marinen i Karlskrona. Den svenska militären ville inte tro sina öron men skickade ut vedettbåten Smyge för att kolla exakt hur fulla de där fiskarna måste ha varit - men där satt den S-363, eller U-137 som den är känd som i Sverige, på ett grund och utan att ha en chans att komma loss för egen maskin...

Jag var 13 år när de tidigare hjärnspökena och budget-ubåtarna gick från att vara en illusion till att bli verklighet, när hotet från den stora elaka stormakten i öster blev så mycket mer tydligt för Svensson. Om jag hade haft några funderingar över vad jag ville bli när jag blev stor så klarnade allt till TV-bilderna i Aktuellt och Rapport, till tidningarnas svarta löpsedlar om något som var det närmaste kriget Sverige hade det andra världskriget. Med 50% estniskt blod i mitt blodomlopp, med det andra hemlandet ockuperat och torterat av samma nation som hade skickat in sin S-363 i ett militärt skyddsområde så var det naturligt för mig att redan som 13-åring fundera över om inte officersyrket skulle vara rätt väg för att hantera min ryssofobi.

Den sovjetiska marinen laddade upp utanför vårt vatten, med flera fartyg med offensiv förmåga och bärgningsfartyg som skulle kunna gå in och hämta "deras" statsfartyg, en u-båt som Ivan ansåg hade diplomatisk immunitet där den låg i ett svenskt militärt skyddsområde - och sällan har stor och stark versus liten och svag framstått så tydligt i retoriken som då. För hur hade Sovjetunionen reagerat om den svenska u-båten HMS Neptun hade "felnavigerat" upp på en grynna i inloppet till Baltijsk eller Kaliningrad? Någon som har några som helst illusioner om att en svensk u-båt hade släppts iväg och utan en i Sibirien internerad besättning...?

Vi var ett litet land, militärt svagt jämfört med stormakt Röd, Sovjetunionen - men vi spelade matchen på hemmaplan och vi tänkte inte ducka när motståndaren började veva för att skrämma upp oss. Det fasta kustartilleriet i Karlskrona skärgård bemannades, eldledningsradarn gick över på hoppande målföljning mot de ryska fartygen i söder och på flygbaserna hängdes skarpa sjömålsrobotar upp under vingarna på flygplanen som utgjorde "ÖB.s klubba" - Första flygeskaderns AJ37 Viggen. Flottans fartyg grupperades på bästa sätt, och svenska u-båtar lekte katt och rätta med sovjetiska örlogsfartyg. Detta samtidigt som gräddan av värnpliktsförsvaret - kustjägare och fallskärmsjägare - övade anfall under buller och bång mitt framför ögonen på en skärrad sovjetisk besättning. Ordern denna gång var tydlig, statsminister Fälldin hade gjort helt klart att militären skulle "hålla gränsen".

Det var 1981, och fem år senare ryckte jag in på MKV/KA4 i Göteborg för att ta de första trevande stegen mot att infria min livsdröm om att bli en pusselbit i det svenska försvaret mot de som kränkte oss redan i fredstid och som i krigstid inte skulle ta några som helst hänsyn till att vi var "alliansfria i fred syftandes till neutralitet i krig". Det var fem år som hade gått sedan Sovjetunionen förödmjukades inför världens ögon i en trång vik i Karlskorna skärgård, men fem år som hade inneburit att främmande periskop och u-båtstorn i svenska vatten hade blivit betydligt vanligare än till exempel havsörnar. Hårsfjärden, Karlskrona igen och igen, Sundsvall och Töre - samt en herrans massa platser som jag var på i gröna kläder där en seglare där eller fiskare här och där hade sett något som fick larmkedjan att gå igång. Överallt fanns fienden, men överallt kom han undan - eller gjorde han det...?

Det finns hemligstämplade dokument om det som skedde under alla dessa u-båtsjakter i spåren av S-363/U-137:s kölvatten som jag tror kommer att visa att vi inte alls var så usla som media och folket ville ha det till där och då. När hemligstämpeln släpps kommer det nya rubriker i kvällspressen om döda dykare, om vrak på botten, om u-båtar som har fått bogserats hem till andra sidan "Fredens Hav" med stora hål i skrovet - om det är jag övertygad. Om bara en tiondel av de rykten och skrönor som i slutet av 80-talet cirkulerade bland oss i gröna och blåa kläder har någon som helst verklighetsförankring så kan vi trots allt vara stolta över att vi gjorde precis det som Fälldin gav order om när ryssen stod på grund - när vi höll gränsen.

Men jag tror också att det finns hemligstämplade dokument som också visar på att vi släppte iväg instängda u-båtar från vatten där ingen annan flyktväg fanns än genom ett u-båtsnät eller en minlinje. Jag är övertygad om att det fanns politiska och militära "landsförrädare" som genom falskspel och konflikträdsla hellre flydde än fäktade. Det fanns alltså andra skäl än rent kompetensmässiga skäl hos militären till varför bara S-363/U-137 var den enda kränkande u-båten som kunde nationalitetsbestämmas med 100%-ig säkerhet. Den dagen hemligstämplarna lyfts bort, den dagen kommer visa om jag och alla andra som såg hotet från öster i vitögat bara hade en fobi mot Ivan och var överdrivet rädda för vad som hände då och över vad som komma skulle den dagen stormakterna gick från snack till handling i fientligheter eller om vi faktiskt hade rätt...

Länkar:
Bloggar:

MANNEN, MYTEN, MUSTASCHEN, SNABBLÄSAREN

2011-10-26T11:34:00.002+02:00

För en vecka och en dag sedan började Juholt sin resa land och rike runt, för att träffa de som fortfarande finns vid hans sida, de sossar som fortfarande har någon sorts förtroende kvar för sin ledare och den poltik han vill arbeta för. För en vecka och en dag sedan besökte Håkan Juholt ABF-huset i Sundbyberg, en kursgård på Lidingö och en samlingslokal i Tyresö - för att be om ursäkt, för att söka förlåtelse...

Resan började vid Esplanaden i Sundbyberg, hos sossarna i Sundbyberg och när jag såg TV-utsändningen från den Juholtska "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-i-huvudet"-resan så var det många bekanta ansikten som passerade i revy medan kameran panorerade de som sökt sig dit för att få en skymt av mannen, myten, mustaschen.

Trots att det var många bekantingar som satt där - någon ung sosse i en frisyr jag inte längre kan associera med ett hysteriskt bölande på en valvaka och någon som såg lika omunter ut som vanligt - så var det några andra ord som fick mig att börja reflektera över vad Juholt kan och mäktar med när hela havet stormar kring honom. Det handlade om den Juholtska förmågan att kunna läsa snabbt, väldigt snabbt, ja rentav övernaturligt snabbt...

Inför de mest fanatiska sossarna i Sumpan berättade nämligen deras partiledare, partiordförande Juholt att han minsann hade läst vartenda mail, vartenda brev som hade trillat ner i partiets mailboxar och brevlådor under den gångna krisen. Vartenda dokument i skriftlig form som hade kommit till SAP om Juholts förehavanden hade han, Håkan Juholt, personligen läst - och själv började jag fundera på hur snabbt han läser och hur lite sömn han kräver, den där mannen, myten, mustaschen.

Från mina kontakter inifrån de politiska antagonisternas högkvarter på Sveavägen 68 har jag fått höra att det är cirka 4500 brev och mail som hade tagits emot av Håkan Juholts parti samma dag som han åkte till Sundbyberg, till Lidingö och till Tyresö. Det är en himla massa brev och mail det, väldigt många - och förmodligen av varierande längd. Några lär ha varit i nästan bokform, andra bara en mening som skrek ut besvikelse eller andades stöd och stöttning. Det lär ha tagit olika långa tid att läsa vart och ett av de där breven, men någonstans måste jag ju gissa på ett medelvärde för läsandet och några sekunder av reflekterande...

Låt oss säga att vart och ett av de där breven och mailen tog Juholt 2 minuter att ögna igenom, analysera och suga åt sig innebörden av, där det fanns de som bara tog några sekunder och de som tog mycket, mycket mer tid. Om Juholt personligen läste 4500 brev under den värsta och mest pressande veckan av sin politiska karriär så läste han alltså brev under 9000 minuter av den tid då varenda journalist jagade honom, samtidigt som partiet försökte krishantera bäst man kunde.

Gör man om 9000 minuter till timmar så handlar det alltså om att Juholt personligen läste brev i 150 timmar medan alla människor i hanses närhet drog i honom av olika skäl. Juholt visste att han var tvungen att ta del av medlemmarnas och väljarnas vrede, och därför var han tvungen att lägga all sin kraft på att läsa, läsa och läsa.

Fortsätter vi att göra om timmar till dygn så vet vi att det borde ha tagit Håkan Juholt 6 hela dygn, och 6 timmar att personligen läsa alla de där mailen och breven som han alltså har läst. Ingen tid för sömn, ingen tid för mat - bara ett självspäkande läsande som han personligen var tvungen att utföra. Ingen tid för något annat överhuvudtaget, och de rykten som sade att Juholt hade låst in sig på kontoret på Sveavägen 68 utan någon som helst kontakt med omvärlden under krisen kanske ändå har rätt - för där inne, i sin ensamhet satt Håkan Juholt och läste så ögonen blödde...

Jag tyckte synd om Juholt, som på en vecka tydligen bara fick 18 timmar att partiledardebattera, äta mat, sova, umgås med kulbon och resa fram och tillbaka mellan jobbet och det där hemmet som hade satt honom i den där situationen som gjorde att han nu var tvungen att läsa i 6 hela dygn och 6 timmar till. Min empati fick mig att mail socialdemokraterna och fråga om de hur många mail och brev det handlade om, om stackars Juholt verkligen läste alla själv och personligen - och jag fick ett svar som inte sa så mycket mer än att han förmodligen hade fått lite hjälp i läsandet.

"Den senaste veckans händelser har bidragit till ett ökat intresse från allmänhetens sida för Socialdemokraterna. Detta har märkts bland annat genom ett ökat inflöde av telefonsamtal och mail till både ledamöter och personal.

Dessa hanteras nu. Socialdemokraternas dialog med sympatisörer, väljare och medborgare är en viktig del av vårt arbete."

Inget svar om mängden mail eller brev, bara att intresset för Socialdemokraterna hade ökat hos allmänheten och att detta intresse hanteras nu - av Håkan personligen och kanske eventuellt några fler. Inget svar gör att jag får lita på mina andra källor, som levererar siffror som får mig att se på Juholt som en övermänsklig motståndare. En förmåga att läsa och ta åt sig text under ack så lång tid kombinerad med kraften att orka göra det oavbrutet i 6 hela dygn och 6 timmar - och jag börjar tro att det är som de säger, nätrötterna. Vi skall vara rädda för Håkan Juholt, mycket rädda...

Eller är det helt enkelt så att han återigen slirar lite i leran när han skall ikläda sig en roll han inte är vuxen att spela? Ungefär som den där obekräftade skrönan om några dygn i ett kommunistiskt fängelse i Polen och tryckpress-smugglande till Solidaritet? Eller är han, Håkan Juholt, helt enkelt snabbläsaren, sossen och mannen som lever i en verklighet där dygnet har 48 eller 72 timmar...?

Länkar:
Bloggar:

"NÅGONSTANS I SVERIGE" - PETZÄLL GOES WILD

2011-10-25T10:34:00.005+02:00

"Min riksdagsman, han var modelejon, dandy, charmör.

Kan hända för min skull, jag är svag just därför.

Men nu är den tiden längesen förbi,

jag såg hans twitterflöde flimmra förbi.

Hans tweets är för raka och hans dator igång,

hans språkbruk för bittert och hans texter som sång.

Men det gör det samma för han är ex-sverigedemokrat,

någonstans i Sverige...

Jag har sett på hans kort att han är oklippt och dann,

han rakar sej ej på flera veckor ibland.

Men det gör det samma för han är ex-sverigedemokrat,

någonstans i Sverige..."

Den 26 september hotade William Petzäll sitt gamla parti med att spela fult om SD spelade fult. Frågan är om den dagen har kommit idag, nästan på dagen en månad senare? I dag twittras det hysteriskt från Petzälls twitter-konto, och om uppgifterna skulle stämma så är det ett fulspel som får förödande konsekvenser för Sverigedemokraterna som politisk kraft i Sverige.

På ett LVM-hem någonstans i Sverige sitter den politiska vilden, ex-sverigedemokraten William Petzäll och är just vild. Petzäll svingar vilt åt alla håll i sitt gamla parti - och det han skriver sänder förmodligen chockvågor in i ett parti som njutit av mediaskuggan i spåren av Juholt-gate och nu de moderaterna svagheterna i vår egen historia. Någonstans i Sverige sitter Petzäll skyddad av att vara tvångsvårdad, twittrandes om hur SD-ledningen använder nätet för sin propaganda, en SD-ledning som gärna skulle vilja veta vart någonstans i Sverige är för att kunna klippa kablage och störsända i etern...

Linus Bylund, Jimmie Åkessons sköna presshanterare, började morgonen med att ifrågasätt om det verkligen var William Petzäll som satt inlåst på ett hem och twittrade - han var ju inte så insatt i de där siterna som Bylund då måste vara insatt i för att veta att Petzäll är oinsatt i. Att twitter har en begränsning på 140 tecken kan ju få den mest insatta, om än drogade, källan att framstå som oinsatt. Frågan är vad som nu kommer från den osäkrade handgranat i Jimmie Åkessons och Björn Söders underkläder som den likaledes osäkrade William Petzäll har planterat.

Propaganda, politisk retorik och kampanjande på nätet är en förutsättning för att kunna verka politiskt i det nya informationssamhället. Att SD hade stor nytta av den framgångsrika siten Politiskt Inkorrekt är det ingen tvekan om när det gällde att sätta SD:s bilder och trigga de egna medlemmarna ideologiskt med bilder på färgade brottslingar. Att Politiskt Inkorrekt hade SD-riksdagsmannen och galjonsfiguren Kent Ekeroth som ekonomisk beskyddare visade vad SD-ledningen hade för syn på sitt främsta vapen på nätet - en inställning man absolut inte kan klandra partiet för.

Politiskt Inkorrekt gick i graven, och följdes av Avpixlat - och det är där Petzäll kommer med sina första avslöjanden. Männen bakom den nya siten har, också fullt förståeligt och naturligt, sina tentakler rakt in i SD:s hjärta och hjärna. Martin Kinnunen, tidigare nämnda personer Bylund och Ekeroth sägs vara eldsjälarna. Vill man nå ut med sin politik och sin retorik till väljarna på nätet så är det begåvat att skapa något som PI var och Avpixlat är...

Petzäll - eller vem det nu är som använder hans Twitter-konto den här morgonen - går vidare med uppgifterna om allt som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat skriver om kommer från hackade mailkonton hos i stort sett varenda journalist värd namnet. Helt plötsligt framstår surkärringen Mobergs ordergivande till en stackars journalist om att inte skriva något om en viss nyhet som rena rama västanfläkten jämfört med de uppgifter som nu sprids snabbt på Twitter.

Petzäll är skyddad av tvångsvården, ingen lär komma åt honom för en kommentar - och timingen för Twittrandet är alltså helt perfekt. Ingen kan motringa, ingen kan kolla om det som skrivs är sant - allt vi nyfikna i våra strutar har att gå på är en strid ström av tweets som om de stämmer är det första spadtaget i grävandet av SD:s grav...

Bitterhet, känslan av att vara övergiven och förnedrad av sina tidigare bästa kompisar kan ta sig de värsta uttrycken. För oss som vill SD illa, som vill se Åkesson och Söder gråta ut framför KG Bergström om tre år så är det naturligtvis härligt att se Petzälls hämnd slå till med full kraft. Men vad får det för effekter på alla partier som faktiskt skulle behöva mer öppenhet, mer transparens? Kommer man bli ännu räddare för att släppa in sådana som - mig? - i de fina salongerna? Där rädslan för att släppa in en osäkrad haubits i partiet får rädslan för det okända och den okände att bara mötas av låsta dörrar. Förmodligen, och snart har vi en svensk politisk miljö som är lika stängd som NHL.

Edit kl 12:20: Det verkar som om det inte var Petzäll själv, utan någon annan som utgav sig för att vara Petzäll som körde sitt spinn på Twitter under förmiddagen. De flesta av mina synpunkter och slutsatser ovan bör därför ignoreras eller iallafall tas med en rejäl skopa salt...

Länkar: Resumé, N24, Expr, Expr, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB
Bloggar:

ATT GLO BAKÅT ELLER BLICKA FRAMÅT...?

2011-10-25T08:47:00.002+02:00

Mellanvalsår och mellanvalshöst, och det svenska politiska klimatet borde vara lika tråkigt som ett normalt svenskt höstväder. Men den här hösten - när det återstår tre år till politikens klimax eller antiklimax lite beroende på var man råkar ha sina sympatier - har ju varit väldigt spännande för den som är sjuk nog att gå igång på svensk politik.

William Petzälls avhopp från SD i spåren av hans missbrukande, Socialdemokratins oförmåga att skapa en budget som alla i partiet kunde ta till sig, Juholt-gate med efterföljande drev och nu historieförfalskande partisekreterare - och sällan har väl så mycket hänt på så kort tid under en tid då ingenting brukar hända...?

Min partisekreterare, för så ser jag på unga fröken Arkelsten, får nu klä skott för några textrader ur det nya moderata idéprogrammet. Det är några rader som kan få läsaren att tro att det var de nya moderaternas föregångare som stod upp för införandet av både allmän som kvinnlig rösträtt, som stod på barrikaderna mot apartheid-regimen i Sydafrika.

Alldeles oavsett hur man vrider historien, läser sina historieböcker så kan jag ens med bästa välvilja få det till att det resonemanget stämmer överens med den verklighet som väljaren ser och har sett. Det är därför Fia Arkelsten pudlade igår, det är därför socialdemokratin ältar dåtidshistoria medan de nya statsbärarna försöker skapa nutidshistoria...

Jag kan någonstans inom mig förstå känslorna av det dyker upp ett parti som inte tycks nöja sig med att sno bara retoriken och till vissa delar även politiken, utan också socialdemokratins historia. Själv går jag tillbaka några månader, ett måndagsmöte som firade 20 år av baltisk självständighet där det dök upp några sossar som trots sin undfallenhet mot Sovjet-ockupanterna på andra sidan Östersjön sade sig ha varit pådrivande i kampen för baltisk frihet. Estland, Lettland och Litauen var ju enligt en socialdemokratisk utrikesminister inte alls ockuperade och sålunda fria. Det fanns kabinettsekreterare som oroade sig mer över att Kuba hotades av det imperialistiska USA än över de balter som genom KGB:s försorg mötte sin skapare på den sibiriska tundran bara för man hade nämnt ordet "frihet" på ett modersmål som man i Moskva ville utplåna.

När samma person som var kabinettsekreterare då i samband med det senaste måndagsmötet historiereviderade å det grövsta blev jag fysiskt illamående, Pierre Schori i egen låg person hjälpte mig på traven med viktminskningen - när undfallenhet och likgiltighet inför kuvade grannländer passande nog glömdes bort där och då...

Men jag dömer inte alla sossar efter Schoris historiereviderande, inte heller hela partiets struktur efter Sten Anderssons svek. Det finns sådana som Pär Nuder, som Ilmar Reepalu - sossar med rötterna i samma jordmån som jag som måste ha mått precis lika illa som jag när sossarna svek och i efterhand inte kan stå för sina svek. Idag handlar det inte om baltisk frihet, utan om rösträtt och sydafrikansk frihet - om en nymoderat partisekretare som får klä skott för några meningar i ett idéprogram som vi kunde ha varit utan.

De riktigt gamla moderaterna och de gamla moderaterna hade inte sina finaste ögonblick där och då, då när rösträtten skulle klubbas igenom och där när man i Riksdagen skulle fördöma Sydafrika för sin apartheidpolitik. Att ens påstå det i ett idéprogram är snällt skrivet korkat, medan jag med mina vänstra hand blockerar den högra från att skriva det jag egentligen vill uttrycka.

Att låta motståndaren flytta fokus från sådant som sker i nuet till sådant som ligger i dået är inkompetent och uselt. Ingen vettig människa kan väl med HBT-frågorna och hanteringen av den arabiska våren på näthinnan inbilla sig att de nya moderaterna och vi som fortfarande är gamla idag skulle ta strid mot grundläggande demokratiska och moraliska ståndpunkter i svensk politik? Nu får vi genom en usel hantering av just den här frågan ta debatten om det som hände när mormor och morfar var nykära och kopulerade vid ko-stigens slut...

Sofia Arkelsten har inte alls skrivit hela idéprogrammet själv, hon var inte ens med i den grupp som formulerade "Ansvar för hela Sverige". Men som partisekretare har hon ansvaret för att mediahantera de där raderna som någon sansad moderat i idéprogramsgruppen borde ha förstått sprängkraften i. Att då börja lalla och svammla om sådant som inte Svensson känner igen sig i är inte... begåvat?

Eller är det månne så att det är den socialdemokratiska flumskolan som återigen har firat triumfer när det gäller att inte lära sina elever historien som den ser ut, där det faktiskt var sossar som skrek mest mot apartheid och borgare som brydde sig om balterna...? Utan de där raderna, utan några plågsamma försök att skriva om historien hade vi i dag kunnat diskutera helt andra och roligare saker - så som Juholt-gate, sossarnas skuggbudget och vilka som egentligen låg bakom bloggen Politiskt Inkorrekt...

Länkar: AB, AB, SvD, DN1, DN2, Expr
Bloggar/blå: Hagwall, Edgelius, Böhlmark, Hagbom
Bloggar/röd: Västros, Moberg, Stenholm

GRUPPLEDAREN SOM VILLE TYSTA MEDIA...

2011-10-24T19:01:00.007+02:00

I spåren av och såren efter Juholt-gate så borde till och med den mest trögtänkta meningsmotståndaren fatta att sosseriet inte är speciellt bekväma i umgänget med den samlade insinuanta och illvilliga journalistkåren. Att det blir lite fel ibland kan man förstå, som när självaste partiordföranden sent en lördagkväll och sannolikt med några riktiga Dry Martinis i kroppen ventilerar sina synpunkter på det drivande mediadrevet på sin Facebook-sida.

Men vissa fel är mer allvarliga än att i affekt statusuppdatera på Facebook. Vissa fel kan utan några som helst konspirationteoretiska funderingar leda till frågor om vad sosseriets gruppledare Carina Moberg egentligen tycker om den del i grundlagen som handlar om pressfrihet. Vissa fel borde få någon av de där andra 348 ledamöterna i Svea Rikes Riksdag att fundera allvarligt på om inte Konstitutionsutskottet borde ta och titta på det Mobergska misstaget, ett misstag eller vad det nu var som handlade om att styra en journalist i en mycket bekvämare riktning än den kritiskt granskande journalistens vägval.

Reportern från tidningen Riksdag och Departement frågar apropå tillkspandet av tydligare hyresregler - "Borde ni ledamöter ha tagit initiativ tidigare?"

Carina Moberg, gruppledare för SAP i Riksdagen och ledamot av Riksdagensstyrelsen: "Det vill jag inte kommentera just nu. Nu gör vi det. Om vi borde ha gjort det tidigare eller inte vill jag inte att du skriver någonting om, tack." - och så var det med synen på den journalistiska friheten versus politikerns högre ambitioner när det kommer till att bestämma...

Tack är ett ord som kan vara både vänligt och bestämmande. Säger jag "tack för maten" med ett inställsamt tonläge till den där snygga servitrisen på lunchrestaurangen gör jag det för att jag trots min kroppshydda och mitt icke alltför tilltalande utseende i övrigt hamna på något som med lite fantasi kan tas för plus. Säger jag med barsk stämma till sonen "Städa ditt rum nu, tack!" handlar det om ordergivning, om en befallning och något som inte är förhandlingsbart. Carina Moberg låg med till visshet gränsande sannolikhet i den senare kategorin - där hon mer eller mindre beordrade journalisten från Riksdag och Departement att inte göra sitt jobb som han borde göra det.

Det är där och då det blir skrämmande, där ingen pudel i världen kan göra det som är gjort ogjort. Bilden av en sur och vresig kärring, förvisso under press, sitter där - en riksdagskvinna där de muskler som behövs för att framkalla ett leeende sedan länge har förtvinat och där hon - Carina Moberg - minsann sätter sig över pressfriheten när hon tydliggör vad som passar sig att skriva och inte.

"Självfallet skall ingen ge en journalist anvisningar om vad som ska skrivas eller inte skrivas. Den journalistiska integriteten och självständigheten är ett av fundamenten i vårt demokratiska samhälle. Det var en olycklig kommentar av mig" säger Carina Moberg puddlandes till journalisternas egen tidning "Journalisten" när hennes härskartekniker gentemot den tredje statsmakten kommer i dager.

Moberg kallar kommentaren olycklig. Jag skulle vilja säga att den är så mycket mer än olycklig. Kommentaren är rent ut sagt förödande för bilden av ett parti vars företrädare i spåren av ett drev vill styra media i en annan riktning bara för att det blir lite skönare att vara sosse då. Det är en kommentar som är så mycket mer än olycklig eftersom den visar på maktfullkomlighet och en syn på sig själv som sittandes över allt och alla...

Länkar: Riksdag och Departement, Journalisten
Bloggar: Böhlmark, Nilsson, DHE, PLC, Lidby, Hagbom

SEGRAREN SKRIVER ALLTID HISTORIEBÖCKERNA

2011-10-24T14:16:00.003+02:00

"...och då var jag säker på vad Oldsberg ville ha fram. Jag drog i nödbromsen, för det var till Durban vi var på väg!"

Jag tror inte att dagens sossar - de som gnäller på att vårt nyantagna idéprogram innehåller sådant som de tycker är historieförfalskning - verkligen förstår vad vi försöker säga och varför, och det trots att de om några borde fatta bäst. När Lena Hjelm-Wallén och Ulf Bjereld stör sig på några meningar om tider som flytt så visar de upp en oanad oförmåga att känna in vad vi moderater har blivit nuförtiden.

För är det egentligen inte så att vi är det statsbärande partiet? Det dominerande partiet på nästan samma sätt som sossarna var det när det var aktuellt att slåss för allmän röstrött och senare mot apartheid? Kan man inte säga att det faktiskt är de nya moderaterna som är det nya Sverige och när meningarna om "Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" så handlar det om vad Sverige som statsbygge har stått för - med vissa mer drivande än andra...?

Rättviseperspektivet innebär att vi som styr landet nu, vi som är statsbärarna och ledande i det enda regeringsalternativet kan ta till oss äran för vad tidigare regeringar har gjort - en känsla som är ständigt närvarande. Precis som Sverige alltid har varit ett land där kampen för jämställdhet, mot apartheid och för rösträtt så finns det andra sidor av att vara statsbärare faktiskt. Det faller även på axlar att ta åt oss äran för försöket att införa löntagarfonder, för en folkomröstning om ja och nej, där det istället blev tre kanske-alternativ, för högertrafik och allt annat som format vårt samhälle.

Det fanns ju en tid då det var socialdemokratin som alltid tog åt sig äran för allt gott som hänt i Sverige, på den tiden då det gamla statsbärande partiet inte var ett skämt och partiets ledare en driftkucku. Det var en gång så att det sossarna som ensamma och på egen hand gjorde Sverige till det land vi nu är, utan stöd av vare sig liberaler, bondeförbundare eller högerpartister. Det är andra tider nu, tider som Ulf Bjereld och Lena Hjelm-Wallén inte vill se...

När vi moderater nu tar ansvar, ansvar och ännu lite mer ansvar för att ansvara för Sverige på ett ansvarsfullt sätt så är det upp till oss att också ta ansvar för Sveriges historia. Det kanske kommer en tid då socialdemokratin upplever en renässans igen - även om det är svårt att tro idag - då de blir vad de en gång var. Då kan deras statsbärande idéprogram ta åt sig äran för alla dessa jobbskatteavdrag, för RUT och för ROT, för friskolor och valfrihet överallt åt alla, för den sänkta restaurangmomsen. Det kommer kanske, men inte så sannolikt en dag då sossarna också kan börja "historieförfalska" om de vill.

De har ju faktiskt redan börjat lite lätt, då det egna förslaget om sänkt restaurangmoms nu målas upp som satans påhitt, då mycket av de som man i valrörelsen och den egna retoriken målade upp med svarta, grova penseldrag som orsaken till planetens förestående undergång faktiskt inte verkar vara så farligt när man skuggbudgetar...

I politik, precis som i krig, är det vinnaren som skriver historien. Vill sosseriet någonsin, någon gång och någonstans börja skriva historia igen bör de nog lägga sina kollektiva pannor i djupe veck medan de gnuggar sina geniknölar. Som det ser ut idag är det vi moderater med våra vänner som både skapar och skriver, medan motståndaren bara gnäller och förfaller.

Länk: DN, DN, SvD, Expr
Bloggar: Röda Berget - Grattis på 50-årsdagen!, Edgelius, Moberg, Westerholm

JUHOLT GÖR EN FJÄRDEDEL AV EN TREDJEDEL

2011-10-23T08:22:00.004+02:00

Det finns något räkneexempel där matematisk inkompetens bevisas genom att någon mindre vetande glädjs över att faktiskt ha en hel fjärdedel när kompisen bara har en tredjedel av en godispåse, en back öl eller kanske till och med väljare. Den här morgonen borde de mest hängivna sossarna anamma just det förhållningssätt där det låter bättre med fjärde- än tredjedelen bara för att överleva när nyhetsmedier och SIFO berättar om ett historiskt fall i spåren av Juholts golgata-vandring med en taggig rosenkrans på den mustaschklädda skallen...

Från en tredjedel till en fjärdedel på någon vecka, ett historiskt uselt resultat i en SIFO-undersökning, en historisk nedgång och ett parti som under en ledare som saknar förtroende hos väljarna men påstås ha förtroende hos sina kompisar i VU - och allt kommer att bli så bra bara krutröken lägger sig och Juholt får hälsa på de som fortfarande är frälsta ute i landet. Att partisekreterare Jämtin ser bekymrad ut och pratar uppgivet om en jobbig och plågsam väg framöver är fullt förståeligt - Jämtin minns förmodligen hur Mona Sahlins förmåga att återhämta såg ut.

Den socialdemokratiska förnyelsen är identifierad. Under Sahlin/Baylan-eran var det partisekreteraren som spelade Bagdad Bob-rollen i rörelsen, medan partiledaren själv oftast såg nyktert på svarta rubriker och deprimerande opinionssiffror. Under Juholt/Jämtin-förnyelsen så är det numera partiledaren själv som leker Bagdad Bob medan partisekreteraren ser den historiskt usla och vedervärdiga verkligheten i vitögat. Juholt reser land och rike runt och säger förlåt till kadern av den där fjärdedelen som trots allt hänger sig kvar i ett parti i stormens öga.

En regering är aldrig bättre än sin opposition, och när det finns sossar som tycker att jag borde njuta av att ha Juholt som överstepräst för oppositionen. Visst, det är roligt att se historiska fall och nattsvarta siffror för socialdemokratin, en verklighetsfrånvänd partiledare som inte har samma perceptionsförmåga som de flesta andra och som tror att allt blir bra bara krutröker lägger sig, han kliver ur torktumlaren och får resa runt och prata med den där fjärdedelen som stannat kvar trots hanses ledarskap. Men samtidigt är jag orolig eftersom jag vill se mitt eget part och Allians-regering på tårna - med fokus på en politik för framtiden. Sverige behöver inte en Reinfeldt bakom ratten som med ett självgott flin på läpparna bara tittar i backepegeln och ser hur Juholt sladdar av vägen i varje kurva på väg mot ett nytt "förlåt-mig-ty-jag-är-dum-huvudet-möte" någonstans i Sverige...

Reinfeldt har rätt när han i dagsläget konstaterar att det bara finns ett regeringsalternativ i Sverige idag, och det är inte det alternativet som har en ledare som utklassas i förtroendemätningar och opinionsundersökningar. En välmående demokrati mår dock bra av att iallafall ha två hyfsade alternativ som står mot varandra - och så ser inte verkligheten ut hur mycket än Juholt än inbillar sig det. Det är en miljö där en man mustasch helt på egen hand, och kanske med lite bistånd från media faktiskt har lyckats med att få vår demokrati att bli ännu lite mer ointressant för den väljare som vill kunna välja. Idag är valet enkelt för de flesta, och det kommer dessvärre - för socialdemokratin och demokratin - vara så till den dagen då VU med sina tentakler ut i verkligheten fattar det enda vettiga beslut de kan fatta. Om inte är man snart ett femtedelsparti, inte ett fjärdedelsparti - och då kan Reinfeldt slå på farthållaren, somna bakom ratten och glömma allt vad fokus innebär.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr, AB
Bloggar: Westerholm, DHE, Krassman - verklighetsflyktingen, Kent, Andersson och sist och absolut minst - Böhlmark

KATASTROFEN SOM INTE ÄR EN KATASTROF...

2011-10-22T17:08:00.002+02:00

"Ingen panik. Det är ingen fara för någonting alls, inte någon gång om ens någonsin. Det är absolut ingen katastrof. Allt är bra. Allt går som på räls. Ingen panik. Det är ingen fara..."

Så lät det kanske vid livbåtarna på den osänkbara Titanic, medan folket ombord blev mer och mer oroade över att fören tippade mer och mer ner mot vattenytan i spåren av den där kollisionen med ett isberg. Det fanns ingen anledning till någon panik, det var ingen fara och absolut ingen katastrof. Iallafall verkade det inte så till en början.

Håkan Juholts hyresbidrags-isberg gled upp bredvid den dittills glada gamängen till partiledare redan i gryningen den 7 oktober och medan Juholt sakta försökte gira undan men försent så dök det upp två u-båtar i form av Ilmar Reepalu och Morgan Johansson som satte sina torpeder i det Juholtska skrovet - ett skrov som efter kollisionen på morgonen hade haft förödande svårt att upprätthålla den Juholtska flytförmågan. Men det som hände där och då är ingen katastrof, inte alls något för socialdemokratin att oroa sig för.

Idag visar en ny SIFO-undersökning att statsminister Reinfeldt leder över oppositionsledare Juholt med 63-15 i procent när det gäller förtroende. Av hundra tillfrågade har alltså 63 procent förtroende för Reinfeldt som statsminister, medan 15 procent verklighetsfrånvända stackare inbillar sig att det har större förtroende för Juholt i den rollen. Men det är ingen katastrof säger professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson - och helt plötsligt börjar jag grubble över vad som kan anses vara en förtroendemässig katastrof rent om inte detta är det?

Mona Sahlin förlorade val, iallafall delvis, på att väljarna saknade förtroende för henne och i förlängningen hennes förmåga att på ett förtroendefullt sätt arbeta för den politik som hon sade sig stå för. Idag har Juholt lyckats måla in sig i samma typ av hörn som Mona - men det är ingen katastrof...

Mina källor inifrån SIFO:s sifferanalyscentral berättar om att man ställde Juholts förtroende mot en hel del andra svenskar - kända hos allmänheten - där frågan var densamma: "Vem har du störst förtroende för som statsminister?"

Resultatet var förödande för Juholt iallafall utom ett, men det kan väl ändå inte betraktas som en katastrof...

Håkan Juholt vs Stefan Holm: 23% - 57%. Vet ej: 20%

Håkan Juholt vs Clownen Manne: 19% - 61%. Vet ej: 20%

Håkan Juholt vs Anna Odell (Konstfack): 21% - 51%. Vet ej: 28%

Håkan Juholt vs Kicki Danielsson: 14% - 52%. Vet ej: 34%

Håkan Juholt vs Jan-Emanuel Johansson: 16% - 54%. Vet ej: 30%

Håkan Juholt vs Berth Milton: 26% - 55%. Vet ej: 19%

Håkan Juholt vs Kissie: 31% - 58%. Vet ej: 11%

Håkan Juholt vs Göran Greider: 26% - 61%. Vet ej: 13%

Håkan Juholt vs Jimmie Åkesson: 33% - 33%. Vet ej: 34%

Men det är väl som sagt ingen katastrof, att oppositionsledaren har ett förtroendekapital som är så lågt i väljarkåren att motsvarande katastrofala siffror aldrig tidigare varit aktuella att trycka i en tidning eller kommentera på en blogg. Det kan väl absolut inte vara en katastrof att i förtroendebransch som politik är vara utklassad och nedkörd när det gäller förtroende, eller kan det vara så att Peter Esaiasson är ute och cyklar enhjuling på fyllan?

Men Håkan Juholt har iallafall förtroende från sitt enhälliga Verkställande Utskott, och det kanske är det som är den verkliga katastrofen för ett parti desperat behov av förtroende...?

Länkar: DN, SvD, Expr1, Expr2
Bloggar: Högberg,

NYFIKEN BLÅ? NYFIKEN RÖD? NYFIKEN FREDRIK...

2011-10-21T10:39:00.000+02:00

Året var 1985, det var riksdagsval och det saknades till min stora förtvivlan ett år i min fysiska ålder för att jag skulle få följa med mina missledda föräldrar in i vallokalen för att välja något helt annat än det parti de valde. Det är 26 år och en månad sedan sedan, då jag var politiskt nyfiken och där min nyfikenhet rdan då hade fått mig att landa i Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns knä - men där nyfikenheten på politiken i alla riktningar var stor...

Hade någon från framtiden, från Örebro, Conventum och de nya Moderaternas stämma lyckats resa 26 år och en månad tillbaka i tiden för att spela upp ett politiskt tal på ett raspigt kassettband. På den då extremt moderna bandspelaren som oftast användes för att ladda in spel på min ZX Spectrum 48K skulle ljudet av en man som inledde med att säga tack elva gånger strömma ut. Om jag där och då, i forntidens Rönninge omedelbart hade avtvingats en lekmanna-analys om vilket framtida parti som kommer att låta så 26 år och en månad senare så hade mitt svar som nyfiken blå varit - "Det måste vara en sosse, Palmes arvtagare. De kommer stå stilla i utvecklingen i 26 år! Hallelujah! De moderata framgångarna kommer snart som ett brev på posten!"

Nu är det ju inte alls så, 26 år och en månad senare. Talet i Conventum hölls av den mest framgångsrika moderata partiledaren i historien, statsminister sedan fem år och inne på sin andra ämbetsperiod - min namne Reinfeldt. För 26 år och en månad sedan kände jag faktiskt inte till Reinfeldt, men han hade då mer hår och en annan syn på politiken. Sedan dess har håret fallit och rakats av, sedan dess har han gått från att vara ung och övertygad till att bli äldre, lyssnande, pragmatisk och nyfiken...

Det är fruktansvärt svårt att vara kritisk mot en ledare och ett parti som skördar de framgångar som de nya Moderaterna av idag skördar mest hela tiden. Det är tydligt att vi 800.000 som redan var moderater 2002, trots Bo Lundgren idag betraktas som en lite minoritet vars röster inte kan mäta sig med den nytillkomna miljonens väljares önskemål. Det är lika tydligt att det idag inte finns en enda fråga som utåt sett är helig, i ett parti där allt och alla kan offras för att maximera väljarantalet i de val 2014 och 2018 som vi nu skall vinna. Det är ett parti som skall lyssna och ta in alla människors åsikter för att göra dessa till våra egna, oavsett hur väl de klingar mot den ideologiska ryggrad som snart är så porös att den vittrar sönder.

Visst, det är bra att lyssna på folket för att se vad de tycker och tänker, och ibland kan man hitta ett guldkorn hos väljarna att putsa upp och bygga upp sin framtid kring. Men... Vi måste i bakgrunden stå fast förankrade i någon sorts övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel politiskt. Det är inte fel att vara lyssna och vara nyfiken, det är inte fel att stå upp för oberoende och starka institutioner i vårt samhällsbygge, det är inte alls fel att stå upp för ett land som håller ihop i samhällssammanhållningens anda och det är absolut inte fel att stå upp för ett jämställt samhälle mellan kvinnor och män...

Men bör vi som frihetsälskare, som ser individer och inte till kollektiv, anamma principen om lagstiftning och kvotering för jämställdhetens skull? Bör vi för att vara pragmatiska och inkännande helt plötsligt svänga och tycka att snoppen eller snippan är just den del av kompetensen eller personligheten vi måste stå upp för när det kommer till ett samhällsbygge? Skall vi verkligen förvandla individer med olika mål i livet, olika utmaningar och olika förutsättningar bara till ett kön? Kvinnor kan, och kvinnor kan det mesta precis lika bra som männen och männen kan det mesta precis lika bra som kvinnor. Låt enskilda individer själva ta ansvar för hur de lever sitt liv, för hur de tar tillvara på vardagens vedermöder - och utan politisk-moralisk pekpinnar in i styrelserum, vardagsrum eller fikarum.

Fredrik Reinfeldt är övertygad om att världen skulle vara en bättre plats om kvinnan och mannen var jämställda, fullt ut och överallt - och visst har han rätt. Det skulle förmodligen vara färre krig, mindre väpnade konflikter och mer fokus på sådant som inte är militär hårdvara och macho-muskelspännande i politiken. Samtidigt skulle vi ha en osäker värld i spåren av PMS-svängningar, grannländer som långsint sitter och surar utan att ha förmågan att på ett ärligt och rättframt sätt prata bort konflikter, grannar som inte kan prata, bara skvallra. Det som är fint meed mänskligheten är ju att män och kvinnor kompletterar varandra så bra med sina för- och sina nackdelar i sättet att vara. Kvinnor kan, men det kan även vi män...

Det är farligt ha visioner, det kostar alltid 100-tals miljarder att ha visioner fick vi höra samtidigt åhöraren varnades för just visioner. Själv har jag en vision som ligger i linje med de gamla moderaternas syn på solidaritet med grannar, en vision som förvisso kostar ett antal miljarder men inte några 100 - en vision om ett Sverige som är säkerhetspolitsikt närande och inte tärande i vår del av världen. En vision om ett Sverige som faktiskt kan handla solidariskt och inte bara förklara solidaritet för grannar som numera mest skakar på huvudet åt vårt säkerhetspolitiska hycklande.

Reinfeldt höll ett tal på 37 minuter, ett tal som ifrågasatte konsumtionssamhället och uppmuntrade partiet att lyssna, ta in och vara en vindflöjel som vänder sig i takt med de politiska vindarna. Han höll ett tal som hade sina poänger, men som samtidigt befäste bilden av oss moderater som ett parti som vill ha makten framför allt. Visst, jag ser hellre blåa sossar än röda sossar i Rosenbad - men är makten verkligen värd sitt pris när maktutövandet vilar på en grund av inlyssnande, pragmatism och undfallenhet för vad som viktigast för väljaren just idag? Är det så att vi inte längre tror på det vi en gång trodde på? Skall det verkligen behöva vara så att man 26 år och en månad från 1985 inte ens kan vara säker på vilken färg talaren har och man inte redan visste...?

Så länge det går bra, borde jag hålla käft. Men så länge det går bra mest för att motståndaren är inkompetent och politiskt impotent så är jag orolig för att vi bara krattar gången för att även vi en dag landar där de är idag - som politiska driftkuckus som inte fattar bättre. Bara genom att förnya men med förstånd kan vi fortsätta att vara relevanta och med möjligheten att vara moderat pragmatiska. Bara genom att stå fast vid de värderingar vi en gång hade som ledstjärna kan vi vara säkra på en framtid som leder oss alla rätt - både vi 800.000 gamla och den nya miljonen moderater. Det handlar om frihet, om individens makt över sig själv och sin ekonomi - det handlar om gammal hederlig moderat politik, sådant som skall bestå även om vi lyssnar på de som tycker annorlunda...

Länkar: SvD, DN,
Bloggar: Moberg, Andersson, Edgelius (läs!), Böhlmark (som alltid placerar mig sist i länklistan nu när han börjat jobba där han jobbar... )

Bilden lånad av Stämmobloggen

I DEN STORA SVAMPENS SKUGGA - MODERAT STÄMMA MED OLIKA STÄMMOR

2011-10-20T14:19:00.000+02:00

I skuggan av Sveriges största och blekaste kantarell har de nyaste av de nya moderaterna samlats för att ha partistämma - i staden där alla vägar möts och där Kent Persson är borgmästar-wanna-be. Medan jag sitter farmför datorn och snörvlar allt medan jag känner att kroppstempraturen stiger så är det alltså en hel del av mina vänner i politiken som får tillbringa några dagar i Conventum i Örebro, med minglande, med beslutsfattande, med debatter, med midddagar och partaj. Allt detta medan jag är fast förankrad i verkligheten, i 08-området och bland det folk som vi genom ett par vettiga beslut tänker jaga in i det Schlingmannska spindelnätet lagom till valet 2014. Visst är jag avundsjuk, men det handlar om livspusslande...

Medan jag satt på apoteket så höll partiordföranden och statsministern sitt öppningstal till de hänförda partivännerna på läktarna, till alla journalister och murvlar, till de fåtaliga väljarna som hade så lite att göra att de valde SVT24 och statstelevisionens direktsändning. Jag missade alltså Fredrik Reinfeldt - men kunde genom att sitta och glo ner i en mobiltelefon medan DDR-kön på Kronans Droghandel saktade betades av följa talet genom andras kommentarer. Innan jag hittar en egen bildversion av talet att titta på så vilar jag på hanen, med mina synpunkter och alltid ack så konstruktiva kritik.

Fredrik Reinfeldt talade i Conventum till de redan frälsta, de som aldrig skulle komma på tanken att göra som Ann-Marie Pålsson och överge vårt gemensamma kärleksbarn, partiet som vägrar att åldras. Inför en redan hänförd skara människor spelar det egentligen mindre roll vad man säger och hur man säger det. Möjligtvis kan talet och retoriken fungera som tändvätska för de partiarbetare som sedan skall bland verklighetens folk och stå upp för för politik och våra vägval.

Håkan Juholt talade igår i Göteborg inför de närmast sörjande och redan besatta sossarna, de som inte ens skulle komma på tanken att överge en orörlig rörelse ens om partiledaren avslöjades som kannibal. Håkan Juholt gjorde succé när han på olika scener i Göteborg lovade att förstatliga apoteken igen, återreglera elmarknaden och järnvägstrafiken. Det var det gamla vanliga slagorden om monopolen som ger människovärde - och det blev tydligt att Juholts resa handlar mer om att försöka behålla de väljare han har vid sin sida än att försöka hitta nya.

Precis som Reinfeldt idag så talade alltså Juholt inför sådana som applåderar talaren även om han råkar rapa eller släppa väder, men med skillnaden att Juholt lät som vanligt när Reinfeldt tassade in på okända jaktmarker lite trevande. Reinfeldt talade enligt mina källor till de som skulle kunna tänkas bli moderater mer än till de som redan var fast i nätet medan Juholt bara talade till sina egna. Vem har då störst möjlighet att få sitt parti att växa...?

Det är vår första dag av en moderat stämma där alla stämmor bör höras moderat mycket. Det handlar om att våga hitta en ny vision av vårt samhällsbygge - bortom jobbskatteavdrag 6.0 -med nya idéer där den enskilda människan står i fokus med friheten som ledstjärna. Förnya men med förstånd. Förnya utan att därför klampa in i något som är det motsatta till blue labour - red tories. Förnya utan att göra samma misstag som sossarna som med Reepalu-insatsen snart är att betrakta som brown labour. Förnya även med gamla moderata ideal ekandes i det undermedvetna. Förnya för att de blir bättre med något nytt, inte bara för att det prompt måste vara nytt. Förnya med förstånd.

En förnyelse som inte har sina rötter i samma mylla som partiet en gång växte fram blir ett ostadigt om en växande parti. Börjar det blåsa är det viktigt att rötterna håller kvar partiet i vindbyarna, kommer stormen är det livsnödvändigt om inte hela partiet skall blåsa omkull. Vi ser idag vad som händer i vår politiska arvfiendes led efter stormen eller orkanen, där förankringen har varit dålig och där grenaran spretar åt olika håll och tar upp kastvindarna med ett förödande resultat till följd. Bara den som förnyar sig med rötterna med sig kommer stå stark och trygg oavsett väderlek och politiskt klimat. Tänk på det, när ni i Örebro förnyar med förstånd...

När han klev ner från scenen, Fredrik Reinfeldt, så gjorde han det som den enda tänkbara statsministern i folkets ögon. Att Reinfeldt nuförtiden mest är för seriös, gravallvarlig och överspänd spelar mindre roll när den där kandidaten på motståndarsidan är en pajas med en faiblesse för transparenta one-liners är det faktiskt en fara för oss som trots allt vill se Fredrik Reinfeldt skicka ut sin tredje sosse-ledare i det där utanförskapet där de tjänar 160.000 kronor på att samla navelludd.

Faran är att vi underpresterar och slår oss till ro om motståndet är så klent som det var under Mona, och som det ser ut att bli med Juholt. Jag längtar tillbaka till en tid då Reinfeldt bet ifrån så bra och så underbart mot den store mannen som nu bor på Torp - Göran Persson...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, Expr1,
Bloggar: Kent, Västros, Kärrholm

I EN RODDBÅT PÅ MEDELHAVET OMGIVEN AV DROGADE SIMMANDE BARNSOLDATER...?

2011-10-20T14:08:00.002+02:00

Det har sina nackdelar med alltför snabbt nyhetsflöde. När jag började skriva talade uppgifter om Gaddaffi som gripen under ett flyktförsök i en konvoj av små båtar, en gripen Gaddaffi vid liv. Halvvägs in i inlägget handlade nyheterna om en sårad Gaddaffi gripen i en Hussein-liknande håla, en Gaddaffi som fick åka ambulans. Väl färdigt med inlägget är nyheten att Gaddaffi är död. Om en kvart kanske det heter att inte ens var Gaddaffi, eller att han är vid liv i öknen. Därför kör jag på mitt första och förmodligen helt uppåt väggarna felaktiga inlägg. Jag kanske till och med framstår som mer väck än mannen med bordningsstyrkan och vurmandet för de drogade barnsoldaterna? Vem vet, men det bjuder jag isåfall på...

Tänk om Håkan Juholt hade fått sin vilja igenom? Tänk om NATO hade tyckt att det var en fantastisk idé den där obskyra oppositionsledaren från det lilla säkerhetspolitiskt hycklande landet i allmänhet och partiet i synnerhet trollade fram ur sin hatt när han ville plocka hem JAS 39-planen och ersätta dem med en bordningsstyrka? Tänk om - då hade det kanske hade varit Juholts förtjänst att despoten och diktatorn Gaddaffi idag äntligen fångades in...

Det hade kunnat vara en svensk bordningsstyrka som hade gripit den politiska pajasen i färggrann pyjamas, och Juholts skarpsinne hade gjort hon till arabiska vårens oomstridde hjälte. För när de sataniska piloterna i sina NATO-uniformer och i sina NATO-flygplan lemlästade och sprängde bort artilleripjäser och stridsvagnar som sköt på civila så tyckte Juholt att vi borde låta våra svenska piloter ta det lugnt för att skona de drogade barnsoldaterna som enligt mina källor nu simmade bredvid Moammars roddbåt på redden utanför Sirte.

Medan mördarna i sina västerländska stridsflygplan sköt ner Moammars piloter i sina öststatsplan så tyckte Juholt och sossarna att vi gjorde bäst i att fotografera det som hände här och där i den libyska öknen. Men hade vi bara NATO förstått vad Juholt förstod, att Gaddaffi skulle fly i en roddbår från Sirte så hade vår svenska bordningsstyrka på ett annat lands fartyg kunnat vara de som ändade det libyska inbördeskriget i all sin vidrighet...

Moammar Gaddaffi är gripen, en diktator kommer få sona sina handlingar mot det folk han inte i sin vildaste fantasi kunde inbilla sig skulle resa sig som grannarn i väster och i öster. Gaddaffi svarade mot ropen om frihet med våld, med krig och med död - men en av den afrikanska kontinentens mest välutrustade militärmakter stod sig i det långa loppet slätt mot ett folk med ett gemensamt intresse av frihet.

Vad som väntar och vad som kommer i spåren av Gaddaffi vet ingen säkert, det kan bli bra men det kan precis lika gärna bli riktigt illa i ett land utan demokratiska traditioner och inbyggda spänningar i en gammaldags klanstruktur. Precis som när Saddam Hussein hittades i sin jordhåla är det dock med en känsla av tillfredsställelse som jag njuter av nyheten att ännu en despot och diktator nu får ta konsekvenserna av sitt förakt mot det egna folkets vilja att förnya sitt land och dess styre...

Och där är inlägget slut - baserat på nyheter som var 45 minuter gamla men tydligen ändå helt inaktuella.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2,
Bloggar:

DEN ÖVERGIVNA ÖN GOTLAND - DÅ OCH NU...

2011-10-18T21:28:00.003+02:00

Det var en gång en ö. En stor och vacker ö, med sina unika raukar, med en stad på Världsarvslistan, med ett årligt politiskt spektakel i en lummig park mellan den medeltida stadskärnan och havet och med badvänliga stränder som faktiskt lämpade sig väl för att landstiga på. Den stora vackra ön låg mitt i det som en gång kallades "Fredens Hav" men som sedan det lades en gasledning på botten strax öster om ön hade inneburit en markant ökad närvaro av tsar Vladimirs fartyg i det hav som omger hela ön.

Den stora vackra ön tillhör ett ännu större och precis lika vackert land, men det är ett land som inte bryr sig speciellt mycket om den där ön som bara uppskattas av fastlänningarna när det är sommar, sol, varmt i vattnet och Keno-dragning. Ledarna i det stora ländet tyckte för ett tag sedan - innan tsar Vladimir besteg tronen och lovade att återupprätta det tidigare ack så stolta imperiet - att hotet mot den stora vackra ön var borta för evigt. Försvaret av ön kunde skötas av ett bondeuppbåd, och när det blev tydligt att tsar Vladimir var på gränsen till paranoid och uppvisade klart psykopatiska drag mot alla som en gång hade ingått i hans företrädares union så bestämde man sig för att reagera. Man skeppade över 12-14 riddarrustningar, ställde dom i ett stall strax söder om huvudorten och skulle i händelse av fara skeppa över några ståtliga kompetenta män som kunde ta sig an uppgiften att hjälpa bönderna med att skrämma en eventuell fiende på flykten...

Men det räckte inte, och en dag siktades ett antal fartyg som närmade sig den stora vackra öns kust - och vårdkasarna tändes. Bondeuppbådet samlades och skulle bjuda motstånd mot de annalkande inkräktarna på några förutbestämda slagfält. Vid Ajmunds Bro, i närheten av Mästerby, tänkte man stoppa fiendens överlägsna styrka och funkade inte det så fick man väl slåss på Tofta skjutfält med vad som fanns kvar. Från fastlandet kunde man inte förvänta sig någon hjälp, ty den stora vackra ön var effektivt blockerad på olika sätt. Den enda landningsbanan för flygplan hade några rejäla kratrar i asfalten, och utanför varje hamn guppade minor medan det under vattnet fanns undervattensbåtar. De där tyngre grejerna, i ett stall, kunde ingen längre hantera på ön.

Utfallet av en stark, professionell fiende mot ett svagt utrustat uppbåd av hobbysoldater kunde lätt förutses, och det som hade hänt lite mer än 750 år tidigare upprepades ännu en gång i all sin vidrighet. Den övergivna ön Gotland fick klara sig själv för att fosterlandet i väster svek sitt åtagande att skydda alla delar av landet.

Alla har väl hört historien om den danske kungen Valdemar Atterdags våldtäkt på Gotland, som slutade med att Gotland för århundraden hade ett gediget överskott av kvinnor. De vapenföra männen dödades vid Ajmunds bro, vid Mästerby och Fjäle Myr medan de sista spillrorna av de som kunde stå och se ut som soldater slaktades utanför ringmuren - utan pardon. Brandskattning följde, och det som hände då kan hända igen. Idag är kung Valdemar lika med tsar Vladimir - Rysslands blivande president med efternamnet Putin.

I Vladimir Putins sinnesvärld skall det ryska imperiet återskapas, och i det ingår våra tre grannländer Litauen, Lettland och mitt andra hemland Estland. För att kunna köra över Baltikum lär till och med den mest korkade ryska militärstrategen ha tänkt tanken att först säkra den där stora, vackra ön mitt i det som en gång var "Fredens Hav". Den som har Gotland kontrollerar nämligen Östersjön, och kontrollerar man Östersjön så kan man effektivt styra ifall balterna skall kunna få hjälp eller inte av sina allierade i NATO eller EU. Just därför är den svenska militära frånvaron, ointresset av att faktiskt kunna försvara Gotland, ett hån mot de länder som vi lovat att solidariskt stå upp för om ofreden kommer...

Idag satt jag i Timbros lokaler och lyssnade på Bo Hugemark, på Karlis Neretnieks, på Björn von Sydow. Det var en diskussion om Sveriges förmåga att kunna leverera mer än tomma ord, utan också handling, i den solidaritetsförklaring som upprepas som ett mantra vid varje regeringsförklaring nuförtiden. Arrangör var Fri Värld, under gediget ledarskap av partivännen och riksdagsledamoten Mats Johansson. Diskussionen handlade om det svenska försvarets framtida förmåga att kunna hjälpa när hjälpen behövs, och det kan vi - om det stannar vid en mindre kris likt den där ockupationssoldaten i brons som esterna flyttade från centrala Tallinn till den ryska krigskyrkogården. Blir det värre än så, så står vi oss slätt med det anorektiska försvar som vi numera håller oss med.

Karlis Neretnieks talade mycket om Gotland, och han om någon vet vad han pratar om. Karlis Neretnieks var brigadchef på Gotland på den tiden Gotland hade ett försvar värt namnet, med en brigad som var den manstarkaste i hela invasionsförsvaret om än sämre utrustad än sina fastlandsditon och med kustartilleri vid de stränder där inkräktaren kunde tänkas försöka kliva i land. Själv höll jag under min tid i gröna kläder till i ett bergrum där detta kustartilleri skulle ledas, ett berg i trakten av Rute och bland de kaserner som utbildade soldater för att ta en strid vi idag inte kan eller verkar vilja kunna ta.

En återskapad svensk militär närvaro på Gotland är ett måste och det räcker inte med ett garage med 12 till 14 stridsvagnar för att markera att vi menar allvar. Gotland är grinden till det svenska fastlandet och språngbrädan för att kunna hjälpa de som vi säger oss vilja hjälpa. Utan Gotland är vår solidaritetsförklaring ett ännu större skämt än det redan är, ty utan Gotland så kan vi inte ens låta det anorektiska försvaret försöka hjälpa de som vi lovat hjälpa.

Björn von Sydow sade, trots att han är sosse, en del vettiga saker om just Gotlands försvar. Den gamle försvarsministern tycker att vi bör ha någon form av militär närvaro på Gotland och att vi behöver långdistansluftvärn. Att det sedan var von Sydows parti som lade ner P18, LV2, A7 och KA3 är ju en annan sak...

Redan idag kan vi visa vår solidaritet genom att ständigt ha 4 till 6 JAS-39 Gripen på Visby Flygplats, svenskt stridsflyg som kan ta över ansvaret från NATO för att freda balternas luftrum tills dess de små länderna har skapat en egen förmåga i luften - som enligt mina estniska källor ligger 5, 10 eller 15 år bort. Idag har NATO ständigt en flygstyrka i Litauen, på basen Siauliai - en styrka från som ibland bemannas med rumänska, tjeckiska, belgiska, danska, portuguiska eller norska flygförband. Det är länder i NATO som har betydligt färre flygplan än det svenska flygvapnet och som kanske kan användas till något annat om vi visar vår solidaritet med de som vi säger oss vilja vara solidariska med. Vi kan verka från Gotland ibland, från baser i Baltikum till och från - om vi bara vill och vågar.

Björn von Sydow lyfte fram solidaritetsförklaringen som det ordbajseri det är. Det finns ingen svensk planering, ingen svensk strategi eller tankar om svensk taktik för att kunna implementera de vackra orden i handling. Sverige av idag lovar något där vi inte vet vad vi egentligen kan göra. Det är dags att börja fundera på vad vi vill och vad vi kan. Vad vi måste är att börja med att återigen bry oss om Gotland, och finnas där med de vapensystem som kan skrämma någon på riktigt. Ett svenskt militärt återtagande av Gotland är det första steget att visa solidaritet med de folk som år 1940 och 1944-45 hade den stora vackra ön som ett förstahandsmål när de flydde från en av tsar Vladimirs idoler och företrädare...

Länkar: Expr
Bloggar: Wiseman, CIng, Krigskonster,

KÖP OCH LÄS - Midvintermörker av Lars Wilderäng och Till bröders hjälp, red Bo Hugemark

GOLGATA-VANDRINGEN BLIR EN ERIKSGATA...

2011-10-17T11:39:00.002+02:00

"...och visst är det som så att rönnbären känns lite extra röda i år" sade oppositionsledaren från sin position i Riksdagens talarstol under partiledardebatten förra veckan. Det var då, i början av drevet och med en - faktiskt - såväl mänsligt som retoriskt imponerande Juholt. Idag ligger de där extra röda rönnbären på trottoarerna i väljarnas Sundbyberg, bland allmännyttans bestånd i Tyresö och på vägen ut mot fackfolket på Rönneberga ute på Lidingö. Det är nerblåsta extra röda rönnbär, söndertrampade extra röda rönnbär, extra röda rönnbär som luktar ruttet och ser allt annat än tilltalande ut trots att de för inte så länge sedan var just extra röda.

Tomheten som infinner sig efter en mediastorm är svår att hantera för oss som gärna vill tycka till om politiker och deras uppenbarelser. Från att ha raljerat över Juholts problem med att leda de sociala demokraterna på ett sätt som de verkligen skulle behöva ledas är det nu dags att skjuta in sig på Juholts retorik, på Juholts politik och på Juholts syn på den värld som både han och jag lever i. Idag skall Juholt ut i verkligheten för att möta sossar lite här och mycket där. Det är speciellt inbjudna lojalister och personalen på ABF-huset i Sundbyberg, det är fackföreningstoppar från LO på Rönneberga, Lidingö och det är inbjudna medlemmar hos den tynande skaran sossar i Tyresö. Med risk för att verka ha en lika avancerad form av hybris som den resande oppositionsledaren så tycker iallafall jag att det är anmärkningsvärt att Juholt väljer att resa till två av de platser i AB-länet där jag oftast flanerar, pratar, verkar och värker...

Juholt skall ut på sin Eriksgata till sina underhuggare och till fotfolket, de som har blivit inbjudna och utvalda att träffa sin ledare och ledstjärna - och det är nog ett måste för en ifrågasatt ledareutan förtroende att göra sin resa. Själv vill jag dela med mig av några restips på vägen, några platser på vägen som Juholt gärna kan få titta till för att se om den verklighet han så ofta beskriver stämmer överens med en annan verklighet, den verklighet som faktiskt gjorde att sossarna förlorade valet 2010 på ett historiskt uselt sätt och den verklighet som gjorde att regeringen Reinfeldt trots allt fick förnyat förtroende.

På vägen ut mot ABF-huset i Sundbyberg passerar Juholt förmodligen byggarbetsplatsen till det Nya Karolinska Sjukhuset i Solna och skulle hans sällskap mot förmodan våga svänga höger efter kaoset på andra sidan den provisoriska Solnabron så når han det gamla, sunkiga Karolinska Sjukhuset. I smältdegeln av röda tegelbyggnader ligger Radiumhemmet, platsen där man vårdar cancersjuka. Juholt kan ju svänga förbi och räkna hur många cancersjuka som i högerns kalla och blåsiga Sverige kastas ut framför ögonen på han, på hans söta pressis och alla andra överrockar som han numera måste ha med sig. För det var väl ungefär så han sade i partiledardebatten, eller...?

Om Nya Karolinska i Solna är ett byggkaos så är det ungefär vad centrala Sundbyberg också är, på vägen fram mot ABF-huset så byggs Tvärbanan längs Landsvägen, en ny bro över järnvägen parallellt med Ekensbergsbron och det satsas på infrastrukturen på ett sätt som man inte skulle kunna tro när man lyssnar på Juholt.

På andra sidan järnvägen ligger Svenska Spels huvudkontor, de enda som skall ha monopol på att göra Svensson rik. Att bli rik på tipset, på oddset eller några triss-lotter är helt okej till och med i Juholts ögon - att bli rik på arbete och egna meriter är fult och smutsigt.

Det är det som är Juholts stora problem, trots att han är i det närmaste retoriskt fulländad när han väser ur sig sin verklighet, sina bilder av ett samhälle där tack och lov inte många känner igen sig. Juholt målar med grova penseldrag, bara i allians-svart och sosse-vitt - ingen gråskala finns, inget för den sansade men ändå kritiska medborgaren att känna igen sig i.

Efter att ha minglat och fikat med några rättrogna sundbybergare är det dags för Lidingö och Rönneberga. På vägen dit passerar Juholt Norra Länkens in- och utfarter på två ställen, vid Norrtull och vid Värtahamnen i Hjorthagens skugga. Men nej, det satsas inte på infrastruktur i Alliansens Sverige.

Lidingö följs av Tyresö och vid infarten till den fantastiska skärgårdskommunen ligger McDonalds. Det är ett fast food-hak som tillhör de som snarare kan klassas som slow food-hak. Kliv gärna av och förklara för de ungdomar som står i kassan, vid grillbordet eller i närheten av fritösen varför deras jobb är värda det retoriska förakt och det ohämmade raljerandet om deras insatser för arbetslinjen. Juholt må tycka vad han vill om den sänkta restaurangmomsen, han kan till och med ha rätt i mycket av det han säger men...

Men när han gör en Wanngård 2 och börjar förlöjliga Sveriges största ungdomsarbetsgivare och alla ungdomar som sliter där har han återigen visat vad sossarna står för - där vissa jobb är skitjobb, där arbetslöshet och bidrag är bättre...

Juholts problem, förrutom trovärdigheten och förtroendet för honom som partiledare är just det att han med alldeles för yviga penseldrag, slarvig färgsättning försöker måla en tavla av Sverige som de flesta i familjen Svensson inte kommer att känna igen hur mycket de än anstränger sig. Känner inte folket igen den bild av verkligheten som deras tilltänkta kandidat förmedlar så är man snart inte längre deras kandidat. Det är det som är sosseriets problem av idag, svartmålandet och en skuggbudget som är så motsägelsefull att det krävdes tre varianter innan den godkändes ens av de mest trofasta sympatisörerna - de som sitter i Riksdagen för Håkan Juholts parti.

Håkan Juholt skall ut och resa i verkligheten, träffa partimedlemmar och fackföreningsfolk - de som fortfarande är honom trogna. Hade det inte varit bättre att sikta in sig på de som faktiskt har flytt socialdemokratin av en eller annan eller kanske massor utav anledningar? Det tror jag hade varit bättre om Juholt vill veta hur hans ledarskap bör se ut för att någon gång, någonstans om någonsin återhämta sig efter den golgata-vandring som nu mynnar ut i en Eriksgata - en Håkansgata...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Lidby,

Bilden lånad av Tyresö Pingstkyrka

SOMLIGA STRAFFAR SYNDAREN GENAST...

2011-10-16T08:04:00.003+02:00

I spåren av Juholt-gate släpps de första siffrorna som visar vad Juholt med sitt fixande och trixande har åstadkommit när det kommer till opinionssiffror. Morgonens SIFO-siffror hinner inte ta in katastrofen i sin fulla omfattning, men berättar vid sidan av en konstaterad nedgång om ett historiskt fall - om ett parti i fritt fall, med en ledare som vägrar avgå trots att han saknar förtroende hos stora delar väljarkåren. Juholt skall ut och resa bland det folket för att återvinna förtroende och upprätta sitt tidigare så stolta och framgångsrika parti. Det är tur att Juholt klarar av att köra Stockholm-Oskarshamn på en timme, ty det kommer krävas många och massor av besök i den verklighet där Juholt inte tycks befinna sig...

Lämmeltåget lämnar Håkan Juholt och det lämnar de sociala demokraterna. Lämmeltåget av desillusionerade väljare - de som tidigare svalde floskelbetet och gick på den Juholtska arbetarromantiska retoriken - väljer andra partier. De mest bittra söker sig till bitterhetens fanbärare i Sverigedemokraterna, och som vill skifta från oansvar och slarv byter till ansvar, ordning och reda hos Moderaterna. Om de var trötta på krismöten i sosseriet efter följa veckan så är det snart dags att börja med en ny serie sammankomster för ett parti där krisen är en del av vardagen.

Juholt knäckte ryggraden på sitt parti när socialdemokratin trots allt och i spåren av sin skuggbudget "Huller om Buller" 3.0 tydligen hade framgångar hos väljarna. Lättfotade väljare lite här och mycket där uppskattade tydligen firma Juholt & Waidelichs försök att på egen hand snickra ihop något som de själva uttryckte stolthet över. Det fanns enligt skrönor och hörsägen en positiv trend i siffrorna när sosse-media i Aftonbladets skepnad satte spaden i dynghögen och började gräva. Helt på egen hand lyckades Juholt fixa det där fallet som trots en pipande andning, torrhosta och en rinnande näsa gör min dag. Men det Verkställande Utskottet har förtroende för mannen som under sina 7 månader som Mona Sahlins efterträdare har hunnit trampa sönder en handfull klaver.

Tittar man på socialdemokratin i spåren av Juholt är det skelettet av ett tidigare välmående kreatur vi ser. Ett parti som under min uppväxt för 35, 30, 25 år sedan var ett parti som hade nästan hälften av väljarna i ryggen ett parti av idag som har lite drygt hälften av hälften. Redan när Mona Sahlin och Göran Persson kämpade hårt för att hålla näsan över den vattenlinje som var tredjedelspartiet var det enligt alla interna sanningssägare ett gigantiskt misslyckande - och vad är då inet Juholts insatser under vecka 41 värda att kallas för? Katastrof? Kaos? Kris?

Men nu skall man flytta på alla de där rådgivarna som Håkan Juholt själv hade valt och sätta dit nya politrucker som partiet väljer ut, och bilden av den mannen utan fingertoppskänsla eller omdöme förstärks av ett parti som verkligen skulle må bra av ett tryggt ledarskap och en tydlig politik. Juholt skall få Foten, men inte som han borde utan som "dadda". Är det någon förrutom det Verställande Utskottet som inbillar sig att Håkan Juholt är rätt man att leverera just det? Är det någon som inbillar sig att den vingklippta mannen med mustaschen skall kunna leda sitt parti till triumfer och stordåd...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar: LÄS Laakso, Kent, Böhlmark, Högberg

PARTI ELLER PARODI...?

2011-10-15T09:52:00.001+02:00

En bild säger mer än tusen ord, och de som såg presskonferensen efter det Verkställande Utskottets möte igår såg en bild som sade så mycker mer än tiotusen, ja kanske till och med hundratusen ord. Där stod han Juholt och bad återigen om ursäkt för den skada han har orsakat sitt parti men som han ändå vill fortsätta leda in i framtiden. Där stod Jämtin och såg ut som om hon om världen hade öppnat sig under henne men där någon osynlig kraft höll henne kvar framför ett drev hon vet kommer tillbaka...

Juholt vägrade alltså att avgå. Juholt vägrade att lämna sin position. Juholt satte sig på tvären och struntade i att lyssna på de som med rätta ser en naturlig uppföljning till Mona Sahlins förtroendekrisande komma som ett brev på posten med han som vägrar lämna sin post. Själv tycker jag naturligtvis att det är goda nyheter att Juholt stannar kvar som partiordförande i ett parti som mer och mer är detsamma som en parodi. Några redan författade blogginlägg ur den kommande adventskalenderna "Juholts Jul" behöver inte slängas i virtuella soptunnan och med Juholt vid rodret så är de sociala demokraterna tillbaka där historien skulle ha tagit slut med Mona. Man är återigen tillbaka till en tid med en partiledare utan förtroende, till ett ledarskap som inte får folk att jubla och till en politik som faktiskt är en förtroendebransch.

Skapar det förtroende att börja flytta på medarbetare som inte alls har haft ansvar för hyrbilar, reseräkningar eller Håkan boende med kulbo/särbo/sambo och de bidrag som är förenade med detta? Skapar det förtroende när ledaren dagen efter ett VU-möte på ack så många timmar sitter i TV och säger likt Bagdad Bob att det aldrig var aktuellt att just han, partiets Zlatan, skulle vara den som tog stöten för sina ena felsteg? Skapar det förtroende när Juholt behöver en överrock iform av Ingvar Carlsson för att överhuvudtaget ha någon som helst framtid? Sossarna tror uppenbarligen det, vi andra tänker på Libyen och budgetprocesser, på ett huller om buller-ledarskap som faktiskt får Mona att framstå som ett unikum i tydlighet och politisk skärpa...

Att prata politik, att få lyfta fram de ideologiska skillnaderna och ta debatten om framtidens utmaningar - allt det där som vi som sysslar med politik vill hålla på med - är det som sossarna hoppas skall flytta fokus från Juholts eskapader. Själv ser jag tillbaka på Mona Sahlin och hur hon under hela sin politiska karriär fick lida trots att banne mig inte var en fifflare, enligt egen utsago. Juholt kommer att ha en tung ryggsäck med sig in i den framtid han vägrar att lämna trots att även han måste ha den intellektuella förmågan att förstå det omöjliga i att någonsin, någonstans eller någon gång hämta sig efter det som har hänt. Om Juholt blev vingklippt som ledare när drevet började rulla så har han idag fått se sina vingar amputeras, och kanske var det därför Carin Jämtin stod bredvid sin ordförande och såg så lidande ut i bilder som sändes ut över land och rike och som sade så mycket mer än tiotusentals ord...

Socialdemokraterna behöver för sin egen skull lyfta, men det kan man inte om ledaren är oförmögen att lyfta från landbacken. Socialdemokraterna är ett parti som är en parodi när man återigen sitter där med en ledare som med nöd och näppe spöar Jimmie Åkesson och bara Jimmie i förtroendemätningar.

När Juholt valdes till partiordförande skulle han vända ett parti i fritt fall till något som iallfall gav sken av att vara livsdugligt - Juholt skulle vända usla opinionssiffror till bra siffror. Nu handlar det inte längre om att vända en negativ spiral utan om att kanske någonsin, någongång, någonstans bromsa upp en parodisk dödskamp där krisen är precis lika total som när Berit Andnor och sossarnas valberedning kläckte den fantastiska idéen om att enhälligt nominera Håkan Juholt till Mona Sahlins naturliga arvtagare.

För oss på motståndarsidan är nyheten om Juholts fortsatta ledarskap glad och goda nyheter eftersom det tyder på att Partiet och Rörelsen ingenting har lärt av hur ett förtroendelöst ledarskap effektivt raserar alla möjligheter till politisk framgång. Återigen tror sossarna något annat - säger de iallafall - och återigen skapar de själva en motvind rakt i ansiktet som de inte alls behöver för att må bra. Socialdemokratin mår riktigt dåligt, är skadeskjutet och var det några tiotusentals ord som kunde beskriva bilderna igår så handlade det mer om lidande, om plågor och mörker - mindre om framtidstro, glädje eller lättnad...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2
Bloggar: Ledamoten, Kent, Lidby, Böhlmark, Westerholm, Högberg, Krassman, Västros

EN BILD(T) SOM SÄGER MER ÄN 1000 ORD...

2011-10-13T20:46:00.001+02:00

Det finns folk på olika forum - företrädesvis partister ur sossarnas led - som har haft synpunkter på mina Juholt-planscher och de budskap som jag har fått för mig att Juholt vill sprida. Det är väl inte planschen som sådan, eller textbudskapet de har stört sig på. Nej. det har gnällts på att det under Juholt inklistrade huvud sitter en bild på Stalin. Att använda de bildmässigt snarlika gubbarna på det där sättet är lågt och elakt har jag fått höra, att det är lågt att jämföra Juholt med en kommunistisk massmördare. Men det har jag ju inte gjort, tycker jag själv. Bilden av mannen som är älskad av de sina och som ger sken av att vara en mys-pys-farbror sitter på näthinnan.

Men jag kan ändå förstå synpunkterna även om jag tycker att det de som gnäller och har synpunkter på är humor och skoj. Men bara för att bevisa min humoristiska neutralitet och att jag tycker att det även finns stora humorister bland bildskaparna på motståndarsidan vill jag delge er bilden ovan...

Mannen bakom konstverket är för mig okänd, jag fick ett mail från en kompis med bilden och har inte hittat den på nätet trots idogt sökande. Hursomhelst är det stor politisk bild-satir och ett härligt lågvattenmärke när det kommer ideologiskt ironiserande med tanke på skrönorna som går om just Bildt i Sudan.

Jag skrattade så jag grät i några minuter. Bilden av Bildt i en bil ute i den sudanesiska öknen med en pass-opp och Lundins oljepumpar var klockren som förstärkare av det skrivna ordet som så många vänsterbloggare har haft högre ambitioner med. Jag skrattade så jag grät i flera minuter trots att jag har Calle Bildt som min största idol i regeringen Reinfeldt.

Så varsågoda läsekretsen. Hoppas ni också kan se det roliga i bilden ovan - trots allvaret bakom. Politiken måste få vara lite kul ibland också, speciellt i dessa dagar då drevet går och ett helt parti är ute en Golgata-vandring i kvarteren kring Sveavägen 68...

... och om du som skapat bilden tittar till den här sidan, berätta gärna vem du är på kommentatorsfältet nedan. Det är stor konst, det politisk satir i den högre skolan. Tack för ett garv jag jag verkligen behövde en dag som denna.

DEN URUGUAYANSKE PRESIDENTENS BOMBER?

2011-10-13T15:46:00.001+02:00

Kvarteren kring Rosenbad är avspärrade och i regeringsbyggnadens och Arvfurstens palats omedelbara närhet finns det enligt ögonvittnen massor av brandbilar, ambulanser och polisfordon. Blåvita avspärrningsband hindrar de flanerande stockholmarna från att ta en promenad förbi det där instängda hörnrummet på Rosenbad och media rapporterar om kaos på platsen...

Det handlar om två paket hittade i lokalerna - två paket från samma avsändare som tydligen innehåller batterier, sladdar och som påminner om bomber. Hade jag vara väldigt konspiratorisk och haft ännu högre ambitioner i konspirationstänkande så skulle jag kanske få för mig att bomberna - eller vad det nu är - hade skickats in i demokratins och statsförvaltningens bastioner av någon som vill flytta fokus från oppositionsledarens hyrbilar, boendekostnader och synen på medborgarskapet. Hade jag varit riktigt vidrig så hade jag kunnat insiniuera att det handlar om fokusförskjutning, för att få mediavindarna att vända ännu en gång. Men det gör jag inte alls, för förmodligen är det bara en galning som vill skrämma upp oss som bryr oss om de som jobbar på UD och Rosenbad.

Det blir ett kaos, bombtekniker jobbar med två paket som har skrämt slag på säkerhetsorganisation kring makten. Poliserna väntar på en smäll som skulle få TV att lägga ut omedelbart, sjukvårdarna är på helspänn medan brandmännen förmodligen diskuterar McDonalds eller Max. Rubrikerna om Juholt halkar ner på nyhetssiterna, allt handlar om bomberna - nästan.

Så kommer ryktet igång, om att "bomberna" är gåvor från Uruguays president José Mujica. Helt plötsligt börjar det snurra och de tankar om fokusförskjutande som jag ville skjuta ifrån mig tar fart i skallen. Kan det vara så att Juholts partivän i Uruguay, president Mujica, med dessa paket ville hjälpa Håkan Juholt att få en dräglig eftermiddag och kväll i den mörka svenska hösten? Är det så att Uruguays ledare på detta sätt lägger sig i det politiska spelet i Sverige för att försöka vrida Sverige "rätt" fast med "fel" metoder? Kan det verkligen vara så illa...?

Konspirationer är roligt att grotta ner sig, där den ena galenskapen efter den andra lanseras av folk som grubblat för mycket om flygande tefat, sjöodjur och JFK:s eller Palmes mördare. I detta fallet är det inte alls svårt att skapa en teori om att president Mujica faktiskt ville hjälpa Juholt. Den uruguayanske presidenten är nämligen fostrad i Frente Amplio, Urugays breda samling av socialister som har förenat sig. Den uruguayanske presidenten har en historia som gerillasoldat i Tupamaros för att ge Uruguay samma typ av revolution som på Kuba.

Alla bitar faller på plats - motvbilden, kunskaperna och målsättningen. Det som var två möjliga brevbomber på Rosenbad kan alltså vara något mycket värre. Eller är det bara så att jag faller oavbrutet i mina tankevurpor? Förmodligen, men man kan aldrig lita på en Castro-kramare som skickar paket med batterier och sladdar...

Länkar: SvD, AB, Expr, DN
Bloggar: Lidby

ATT TVINGAS AVGÅ FRIVILLIGT HELT OFRIVILLIGT

2011-10-13T12:38:00.009+02:00

Partiledardebatt, en Juholt i talarstolen som imponerade på mig bara genom att faktiskt befinna sig i kammaren där och då, i den där situationen. Visst märktes det på Juholt att han var spänd, att de senaste dagarna hade satt sina spår men han gjorde det han skulle och han gjorde inte bort sig - alls.

Partiledardebatt, en Juholt som har varit uppe och svingat retoriskt och ideologiskt imponerade på mig bara genom att faktiskt sitta där nere i sin fåtölj medan de andra partiledarna pratade om sådant som politik skall handla om. Själv inbillar jag mig att Juholt tänkte jättemycket på helt andra saker där han satt och lyssnade,på sådant som idag, imorgon och kanske i övermorgon briserar på löpsedlarna och i TV-sofforna.

Partiledardebatt, en Juholt som i en närmast bisarr promenad mot en rulltrappa i Riksdagshuset gav pingvinpolitiken ett ansikte. Som en stor kejsarpingvin i behov av värme rörde han sig sakta, sakta mot rulltrappan medan de mindre tjattrande mediapingvinerna skrek ut sina heta frågor för att värma en Juholt i behov av en helt annan sorts värme. Utsatt, plågad, förvägrad att få grubbla i lugn och ro mötte han den tjattrande skaran med gott humör och tyckte att de som körde upp sina diktafoner och mikrofoner under hans näbb var fina - jättefina...

Det är svårt att uppbringa någon som helst inspiration i fallet Juholt längre. Det som för något dygn sedan var spännande och roligt för en person som njuter av att se sossarna krisa i offentlighetens ljus är numera något jag betraktar som tortyr mot en man som verkar tycka att de som är hans plågoandar är fina. Jag lider med Juholt som i dagsläget är ifrågasatt av alla - till höger och vänster, uppe eller nere. Kraven på avgång hörs från olika håll i en rörelse som i dagsläget bara verkar röra sig mot avgrunden och kollapsen. Ingen har förtroende för Juholt och varje dag kommer en ny historia i dagen ochär inte detta ett ledarskap i motvind så har alla ledare ständig medvind.

Igår handlade rubrikerna om Juholts förmåga att stå upp för det han sagt, om stödet till Morgan Johansson och Ilmar Reepalu som påstås ha funnits där, innan det blev tydligt att alldeles för många tongivande sossar skulle ta ton mot förslaget om ett b-lag bland svenska medborgare. Idag handlar rubrikerna om hyrbilar och milersättningar, om förmodade hastighetsrekord på E22:an mellan Norrköping och Oskarshamn eller om en partiledare som satt i system att utnyttja de generösa reglerna för transporter hit och resor dit som Riksdagen står för. Som om det inte räcker med det som redan finns i förtroendesänkande nyheter...?

Det finns socialdemokrater, i bloggosfären och i opinionsbildningen som försvarar Juholt med andemeningen att han inte har gjort något fel, rent juridiskt - där reglerna inte har funnits eller varit så otydliga. De som försvarar Juholt med en juridisk och bortförklarande agenda har naturligtvis rätt att tycka, tänka och uttrycka sig som de vill samtidigt som de gnäller på andra sossar som ser saken på ett lite annorlunda sätt. Men de tänker inte på partiets välmående, inte ett smack på hur de som inte är partister eller ens sossar ser på det som kommer ur drevet - Juholt kommer tyvärr för tid och evighet vara nerkletad med skiten som nu kastas oavsett om han är juridiskt oskyldig eller ej. Det Juholtska ledarskapet kommer för alltid att vara vingklippt efter det drev som nu driver, och det beror inte på juridiken utan på det här om folks syn på vad en förtroendvald kan göra och inte...

Mona Sahlin gjorde inget olagligt, hon blev aldrig fälld i en domstol för de dumheter som tvingade henne till time-out och som senare i det politiska livet alltid gav henne ett politiskt handikapp mot sina motståndare i folkets ögon. Mona Sahlin kom att få lida för sin Toblerone-affär till den dagen kom då hon lämnade över till Håkan Juholt under applådåskorna i Stockholm Waterfront. Mona var dömd av folkets tribunal, av väljarnas domstol - inget av det hon sade eller gjorde kunde göra Toblerone-affären ogjord. Det räckte med att Odell och Littorin hittade på ordet "Toblerone-politik" i valrörelsen för att sossarna skulle bli galna, galna för något som redan satt där det det satt.

Håkan Juholt har kanske inte gjort något olagligt trots att det pågår en förundersökning och trots att de regnar ner nya polisanmälningar i fallet om hyrbilarna och milersättningarna. Man kan ta Håkan i förvsar med juridiska argument, och blunda för att folket redan nu har skapat sig sin bild av en ledare som är precis som Mona var en gång tiden. Att idag stå upp för Juholt som ledare är tyvärr förenat med en dödslängtan för det egna partiet - hur trevlig, folklig och rolig han än må vara. Det är det som folk nu förstår när de höjer rösten för att få Håkan Juholt att avgå frivilligt ofrivilligt.

Håkan Juholt var tydlig, han tänker inte avgå - han tänker inte ta time-out. Avgår Håkan Juholt imorgon, eller tar time-out i övermorgon så det inte alls frivilligt utan ofrivilligt efter ett internt drev som förmodligen är ännu lite smutsigare och djävligare än det drev vi ser i media. Håkan Juholt må vara en kämpe - som har högre ambitioner än att bli en politisk parentes som satt några månader innan slutet kom - men frågan är vad han kämpar för och varför? Ett parti som inte längre kan sluta upp kring honom? En väljarkår som redan har satt sin bild av Juholt och där Mona får sin naturliga och formstöpta efterföljare...?

Dagen innan drevet gick igång så var det en röd bloggare som med sällsynt dålig timing satte rubriken "Juholt skrämmer skiten ur moderaterna" - vi skulle vara rädda för Juholt. Det är vi inte, alls - inte då, ännu mindre idag. Däremot kan man vara rädd om Juholt som person i dessa dagar. För är det inte så att det finns gränser för vad en människa kan orka med oavsett om det handlar om en sosse eller en moderat? Visst, han får skylla sig själv, han kallar sig journalist och har sett dreven i sin närhet med andra måltavlor än sig själv. Men alldeles oavsett detta, hur mycket orkar karln innan han avgår frivilligt ofrivilligt...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, SVT
Bloggar: Kent, Westerholm, Böhlmark, PLC, DHE, Högberg, Tullgren, Moberg, Stenholm, Västros, Krassman, Laakso - läs!

KVÄLLEN DÅ VÄNSTERDOJORNA TALADE

2011-10-12T08:04:00.001+02:00

De gillar att ge stora fång av röda rosor till de människor som de uppskattar, sossarna. Vid extrakongressen i våras fick Baylan jättemånga röda rosor av den nya ledaren, medan Östros stod där i ett hörn med en ynka ros i sin hand. Den här morgonen borde man från Sveavägen 68 blommografera stora rosbuketter till killarna i vårt svenska fotbollslandslag - ett gång som för några timmar flyttade fokus från ett partis lidande till ett lands glädje...

Publiken jublade, statsministern stod på hedersläktaren och frös i en ful mössa och med en ännu fulare supporterhalsduk virad kring halsen och applåderade när Kim Källström, Sebastian Larsson och Ola Toivonen flyttade medias fokus från Juholts förehavanden till en kommande resa i sydösterled. Sverige som nation firade att vi återigen och efter några undermåliga insatser lyckades med det som för bara några dagar sedan kändes som en önskedröm - när fotbollslandslaget spelade sig till Polen och Ukraina. Det var vänsterdojornas kväll, när Källström sparkade med in en frispark med sina rätta vänsterfot och när Ola Toivonen lite senare resolut dundrade in avgörandet med den felaktiga vänsterfoten.

Några timmar tidigare, i riksdagshuset så fanns det folk i det pågående gruppmötet för sosseriet som säkert också hade njutit av att använda sin vänsterfot för att kicka iväg något eller någon i omloppsbana runt planeten. Några timmar senare var samma frustrerade yrkespolitiker nog nöjda med att tidningarnas webb-sidor och de sociala medierna på nätet dominerades av fotboll och inte Juholt om än för bara några timmar.

Landslagets uppvisning igår kväll var en bragd, en heroisk kämpainsats mot ett vingklippt Holland som trots allt saknade några av sina största stjärnor men där ersättarna var nästan lika kompetenta. Det gick bra först, det gick emot en stund och sedan blev allt underbart till slut när Råsunda exploderade i en orgie av glädje. Rubrikmakarna skiftade fokus från bostadsfuskande till bolltrollande, och det kanske satt någon partistrateg på Sveavägen 68 och inbillade sig att om landslaget kan så kan väl Partiet. Kunde Sebastian Larsson och Ola Toivonen vända ett underläge till seger så¨varför skulle inte partiet under Juholt mäkta med detsamma?

Skillnaden är den att att Sebastian Larsson och Ola Toivonen kände sina medspelares förtroende i varje matchmoment, vid varje bollkontakt och att de kände att folket var med laget i både med- och motvind. Håkan Juholt kom ut från sin riksdagsgrupp efter 30 minuter och mumlade något om att han fortfarande har en stark ställning i Partiet medan de andra satt kvar i lokalen och tisslade och tasslade om han som hade gått ut. När de var klara med tisslandet och färdiga med tasslandet kom de ut ur lokalen, och de som inte hade drabbats av selektiv dövhet och total stumhet förklarade att man stod bakom sin ledare trots att de var arga på honom...

Det som var en ännu en jobbig kväll för svensk socialdemokrati var en stor kväll för svensk fotboll. Ett pånyttfött landslag under Erik Hamrén lyckades med det som vi drömde om samtidigt som ett tillsynes döende parti under Håkan Juholt misslyckas med det mesta just nu. Men partiets fick sin fokusförskjutning under några timmar, när de stora svarta rubrikerna inte handlade om ett parti i kaos utan om ett kaotisk glädjerus i ett omklädningsrum istället.

Fotboll är som politik ett lagspel, men där ledaren hela tiden måste åtnjuta fötroende hos fotfolket för att allt skall fungera. Erik Hamrén lyckas tydligen med det, medan Håkan Juholt och Färjestads dryga fanskap till skitsnackande tränare Niklas Czarnecki säkert har en del att prata om just nu. Sport och politik har sina beröringspunkter, och frågan i väntan på partiledardebatten är vem som skall få smaka på vänsterdojan först - Czarnecki eller Juholt? Hamrén sitter lika säkert som mannen som i ful mössa och en ännuu fulare supporterhalsduk lämnade Råsunda med ett leende på läpparna för att ladda inför sin egen match - partiledardebatten...

Länkar fotboll: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2
Länkar politik: AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2
Bloggar: Westerholm, Böhlmark, Andersson C, Högberg, Västros