Att socialdemokratin efter valet till Europaparlamentet är på gränsen till att behöva fridlysas i Stockholms stad och län slog nog ner som en bomb på Sveavägen 68 i huvudstaden. När rösterna räknats från valdistrikten innanför stadsgränsen så var det en gång så mäktiga, en gång så respektingivande och det kroniskt statsbärande partiet reducerat till något marginellt, obskyrt och intetsägande. Socialdemokraterna i Stockholm blev fjärde största parti, efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Eftersom jag värnar den politiska mångfaldens fauna så finns det numera en namninsamling där sossen i AB-län föreslås fridlysas för att undvika att "arten" helt försvinner...
Det är ju lätt att skylla på enbart Mona och hennes retarderade ledarskap, men när det gäller SAP:s Stockholmssyndrom så finns det minst två kvinnor till att skylla på. Den ena är partiets affischnamn i Stockholm, Carin Jämtin. Detta var en kvinna som hade en hyfsad potential tidigare, som var verbal, trevlig och som borde kunna tilltala väljarkåren men som nu bara verkar "tysta leken börjar nu!" i kombination med "kurragömma". Den andra syndabocken bör självklart vara Marita Ulvskog som den hätska, otrevliga och allt annat än EU-vänliga toppkandidat man lyft fram och gjort om på ett närmast absurt sätt på valaffischerna.
Men huvudorsaken måste nog ändå vara Mona Sahlin och hennes totala oförmåga att beröra folk, ja iallafall positivt. Medan statsminister Reinfeldt i undersökning efter undersökning får nya toppbetyg för ledarskap och förtroende så framståt Mona som en liten skräddare som förlorat ytspänningen på vattenytan efter en dusch med handdiskmedel - hon sjunker allt djupare...
Inte ens Monas egna har ju något större förtroendekapital för sin ledare, det gnisslar och det gnälls. Det är i allra högsta grad förståeligt, eftersom många sossar inte uppskattar att få Ohly eller Eriksson på köpet när man röstar på sitt parti. De rödgröna försöker på alla sätt kopiera Alliansens upplägg inför 2006. Man åker tåg till tillsammans, man lanserar egna förslag med buller och bång och man försöker se ut som om man trivs ihop. Gårdagens rödgröna förslag om fastighetsskatten var ju egentligen inget annat än förra årets förslag som nu dammats av och pådyvlats även de tidigare så kritiska vänsterpartisterna. Man vinner inga väljare genom att försöka sälja produkter som passerat bästföre-datum, men det fattar inte Mona.
Själv tycker jag nästan synd om Lars Ohly som grinade sig till en plats i det rödgröna laget. I mina ögon hade Vänsterpartiet mått mycket bättre av att spela rollen som opposition till både regering och till Monas fuskbygge. Vänsterpartiet hade kunnat plocka väljare från missnöjda sossar, sossar som idag inte ser någon väsentlig skillnad på att välja Lars eller Mona men som med tågmästare Ohly utanför iallafall hade haft ett alternativ vänsterut om nu man var så korkad att man inte såg ljuset åt höger...
Socialdemokratin måste vinna storstaden om man skall ha en chans 2010, det fattar nog till och med Ibrahim Baylan men hur skall man göra det? Man skulle behöva byta ledare men det får nog anstå till efter valet, och då gäller det både den osynliga Carin Jämtin och den evigt svammlande Mona Sahlin. Man måste även visa att partiet faktiskt bryr sig om Stockholm som den tillväxtmotor regionen är, och inte bara ser huvudstaden som en skattkista med skatteutjämningspengar. Att man sedan vet om att man får tre katastrofer till priset av en gynnar nog knappast SAP i huvudstaden.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar