Satt i natt framför datorn och tänkte skriva ett blogginlägg om att Michael Jackson bara några minuter tidigare bekräftats död av CNN, men jag kunde inte formulera några som helst genomtänkta funderingar om att det sista kapitlet i den tragiska historien om Michael Jackson nu var färdigskrivet, eller är det så...?
Visst gjorde Jackson en hel del bra och närmast odödlig musik genom åren, musik som jag kan förstå att andra gillar men som inte berörde mig det minsta och visst kunde mannen med den vita handsken arrangera välplanerade och perfekta shower där han dansade rätt så begåvat. Jag minns hur tjejerna i min klass reagerade när Elvis Presley, mitt alter-ego när det kommer till frosseri, dog - det var en halv skoldag som gick åt att trösta mina klasskamrater av kvinnligt kön medan vi killar i klassen var oberörda, oförstående och närmast likgiltiga. Ibland sörjer hela länder på ett gediget och sansat sätt, det här klippet visar Nordkorea efter den store ledarens död:
Samma sorg ser vi nu, människor gråter hysteriskt och Michael Jackson glorifieras trots att han efter sin minst sagt bisarra uppväxt var en bräcklig figur med en hel del obehagliga laster när det gällde umgänget med barn. Jacksons egen uppväxt var uppenbarligen allt annat än trevlig - med extrema krav, med våld och med en total frånvaro av vad det innebär att få vara ett barn. Leker man amatörpsykolog denna morgon så kan man nog ana att mycket av den sorg vi nu ser från människor som bara för några dagar sedan betraktade Jackson som en perverterad och plastikopererad kuf idag gråter krokodiltårar över det eländiga liv som formade kufen och geniet. Sådan är mänskligheten uppenbarligen...
Jacksons död är tragisk, eftersom han var ett jagat villebråd som inte fick ro förrän hjärtat slutade slå, tragisk därför att Jackson har små barn som nu kommer att bli paparazzi-fotografernas favoritobjekt. Just dessa fotografer visade ett nytt lågvattenmärke igår, nästan i nivå med jakten på Diana. På CNN visade man ett klipp på en ambulans som försöker föra Jackson till UCLA:s sjukhus, den backar ut från Jacksons "villa" men vägen blockeras av pöbel som vill filma in i det utrymme där Jacksons liv då försökte räddas. Att ta orden respektlös och svin i sin mun då känns inte alltför avlägset.
Jag gillade inte Jackson, jag gillade inte hans musik - men lik förbannat unnar jag inte någon människa att leva ett sådant liv som han levde. Mer uppenbart än i det här fallet tror jag aldrig att det blir - pengar betyder inte per automatik lycka...
Vila i frid!
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Visst gjorde Jackson en hel del bra och närmast odödlig musik genom åren, musik som jag kan förstå att andra gillar men som inte berörde mig det minsta och visst kunde mannen med den vita handsken arrangera välplanerade och perfekta shower där han dansade rätt så begåvat. Jag minns hur tjejerna i min klass reagerade när Elvis Presley, mitt alter-ego när det kommer till frosseri, dog - det var en halv skoldag som gick åt att trösta mina klasskamrater av kvinnligt kön medan vi killar i klassen var oberörda, oförstående och närmast likgiltiga. Ibland sörjer hela länder på ett gediget och sansat sätt, det här klippet visar Nordkorea efter den store ledarens död:
Samma sorg ser vi nu, människor gråter hysteriskt och Michael Jackson glorifieras trots att han efter sin minst sagt bisarra uppväxt var en bräcklig figur med en hel del obehagliga laster när det gällde umgänget med barn. Jacksons egen uppväxt var uppenbarligen allt annat än trevlig - med extrema krav, med våld och med en total frånvaro av vad det innebär att få vara ett barn. Leker man amatörpsykolog denna morgon så kan man nog ana att mycket av den sorg vi nu ser från människor som bara för några dagar sedan betraktade Jackson som en perverterad och plastikopererad kuf idag gråter krokodiltårar över det eländiga liv som formade kufen och geniet. Sådan är mänskligheten uppenbarligen...
Jacksons död är tragisk, eftersom han var ett jagat villebråd som inte fick ro förrän hjärtat slutade slå, tragisk därför att Jackson har små barn som nu kommer att bli paparazzi-fotografernas favoritobjekt. Just dessa fotografer visade ett nytt lågvattenmärke igår, nästan i nivå med jakten på Diana. På CNN visade man ett klipp på en ambulans som försöker föra Jackson till UCLA:s sjukhus, den backar ut från Jacksons "villa" men vägen blockeras av pöbel som vill filma in i det utrymme där Jacksons liv då försökte räddas. Att ta orden respektlös och svin i sin mun då känns inte alltför avlägset.
Jag gillade inte Jackson, jag gillade inte hans musik - men lik förbannat unnar jag inte någon människa att leva ett sådant liv som han levde. Mer uppenbart än i det här fallet tror jag aldrig att det blir - pengar betyder inte per automatik lycka...
Vila i frid!
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar