2009/11/30

DU KOMMER ALDRIG UT IGEN...


Man blir lite ambivalent när man sätter sig framför skärmen för att för en gångs skull läsa ett förslag från den grönröda koalitionen. Hör och häpna, de fyras gäng kommer med ett förslag - ett förslag man säger sig tro på och som faktiskt inte är kopierat från något alliansförslag och omstöpt för att passa de grönröda. Man kan häpna över det faktum att de grönröda presenterar ett förslag, men man förvånas inte ett dugg över att de fyras gäng återigen blandar in enorma mängder gnäll och små kombinationer av bokstäver som man förmodligen skulle kunna använda för att fälla de fyras gäng för förtal i en opartisk jury...

Och som om det inte skulle räcka så börjar man ljuga folket rakt upp i ansiktet, när man påstår att vård, skola och omsorg drabbats av alla helvetets kval sedan Anders Borg med berått mod började sparka på de väljare han hoppas få förtroende av igen om mindre än 10 månader. Det är välfärdens kärna som värnas i den kris vi nu befinner oss i, i landet och i de kommuner som haft den goda smaken att välja kloka människor som sina folkvalda representanter. I röda kommuner däremot, som min egen hemstad till exempel, prioriteras utomhusbad istället för satsningar på en redan underpresterande skola, en nationalarena för baseball istället för fler vårdbiträden i landets lägst rankade äldreomsorg, en konsthall istället för lite fler handläggare på en hårt ansträngd socialtjänst. Det man så stolt säger sig stå för från de grönröda stannar alltid vi ord, när det kommer till handling landar det i något helt annat.

Enligt de rödgröna så är regeringen och alla vi som inte råkar dela deras syn på hur verkligheten ser ut cyniska, människoföraktande och illvilliga fähundar, när sanningen är den att vi råkar ha en syn på hur man möter verklighetens problem och vad som är verklighet överhuvudtaget. Innerst inne tror jag att de grönröda också vill sina medmänniskors bästa - ja inte vi som tycker annorlunda då men alla andra - och att de faktiskt har någon svårdefinerad form av argumentation om varför det skulle kunna bli bättre om just de fick styra och ta över ansvaret för dig, din familj och alla dina nära och kära. De vill nog gott, men något ännu oupptäckt kromosomfel gör att det bara blir fel, gnälligt och naivt...

Nu vill man skapa en kommunal myndighet för alla som behöver samhällets stöd, "En dörr in" heter förslaget, och det kan man ju raljera rätt mycket kring. Eftersom som sosseriet under åratal av vanstyre visat hur man löser utanförskap, sjukskrivningar så kan man ju krasst konstatera att man bara har "En väg ut" - och det är förtidspensioneringens dörr. Problemet är dock att de flesta aldrig kommer att komma ut, det kommer fastna i de sedvanliga byråkratiska processer som just sosseriet är mästare på att skapa, där folk fastnar som i ett groteskt stort spindelnät. Går man in genom Monas dörr, så är man fast i det utanförskap sossarna faktiskt har ett egenintresse av att uppehålla.

Sosseriet och vänsterna är ju ett parti som vurmar för de som har sin försörjning genom bidragssystemen, och ju fler som nyttjar dessa och är beroende av att nivåerna på bidragen ligger så pass nära en vanlig arbetsinkomst som möjligt kommer ju per automatik att vara sossarna trogna in i döden.

Går man in genom Monas dörr skall man vara glad ifall man kommer ut till ett riktigt jobb, för det är liksom inte tanken med labyrinten som skall skapas i varenda en av Sveriges kommuner. Återigen handlar det om att hitta lösningar på hur man bäst gömmer de som vandrar omkring i utanförskapets ändlösa korridorer.

Är jag en iskall cyniker när jag påstår att det fanns människor som mådde lite bättre i bidrags-Sverige under sosse-eran? Är jag helt ute och cyklar när jag påstår att de grönröda är hopplöst naiva när man skriver "Vi är övertygade om att alla i grunden vill och kan arbeta, alla vill känna att de bidrar..." Jaha, det tror man fortfarande? Och jag tror att man behöver både piska och morot för att skapa ett samhälle där alla bidrar till samhällets välmående efter bästa förmåga. Är man elak då? Nä, att ställa krav är faktiskt att bry sig - det är det som skiljer oss åt.

De grönröda skriver "Vem som helst av oss kan bli sjuk eller arbetslös" - och jag unnar faktiskt ingen av de fyra sjukdom. Däremot hoppas jag innerligt att både Lasse Ohly och Mona Sahlin skulle få känna på arbetslösheten efter valnatten, det unnar jag faktiskt deras partier som då kan börja bygga något nytt och bättre. Att Skönheten Wetterstrand och Odjuret Erikssom per automatik vandrar ut i utanförskapet vid en valförlust, det vet vi redan eftersom det tycks ligga i Miljöpartiets natur att sparka folk när de presterar som bäst...

Länkar: SvD, Expr, Kent

2009/11/29

ROTERAR ASTRID I GRAVEN?


Det föll sig liksom naturligt, att ge barnens motsvarighet till Babels Hus namnet Astrid Lindgrens barnsjukhus. I de flesta av hennes böcker finns det ju rätt så tragiska livsöden för våra små liv beskrivna, om än med värme och humor. Som barn tyckte jag att Pippi Långstrump var en rolig och spontan men spattig flicka, men numera har jag istället fått sympatier för Prusiluskan som egentligen bara vill Pippi väl. Unga fröken Långstrump hade i dagens Sverige med största sannolikhet hämtats från Villa Villekulla av Soc, med benäget bistånd av någon piketgrupp från fastlandet eftersom hon vid sidan av att vara ett psykiskt haveri också var så otroligt stark... Pippi av idag hade fått en diagnos innehållande de flesta av alfabetets bokstäver, en tragisk och rotlös unge utan hopp inför framtiden efter att misshandlad Kling och Klang under deras tjänsteutövning.

Inte var det bättre i Lönneberga, där lille Emil misshandlades både fysiskt och psykiskt av sin far. Såväl lillasyster Ida som Emil hade också omhändertagits i dagens samhälle, och pappa Anton hade fått besöksförbud för tid och evighet. Att låsa in en överaktiv kille som Emil i en snickarbod är ju knappast en politisk korrekt bild av hur man uppfostrar sina spralliga barn.

Temat återkommer i bok efter bok - Jonathan dör redan efter ett par rader i Bröderna Lejonhjärta, och lillebror Skorpan följer efter bara något kapitel senare. Karlsson på Taket borde ha fått en borderline-diagnos för en mytomani fullt i klass med undertecknads och Madicken bröt väl armen i någon skröna om den genompräktiga familjen där Jonas Nygren (sosseriet i Sundbyberg) har sin look-alike i sin alltför åldersstigne drömprins Abbe... Astrid beskrev barnens verklighet på ett tragikomiskt sätt, ungefär som media nu skrämmer upp såväl föräldrar som barn.

Astrid Lindgrens Barnsjukhus är en plats där jag utan att tveka skulle låta läkare och personal ta hand om någon av mina fyra bångstyriga söner om, eller snarare när, olyckan är framme igen. Som anställd på bygget är jag ju milt partisk, erkännes. Men trots det kan man ju vara öppen med att det finns problem. Men det finns det ju på alla arbetsplatser - problemet är bara att när ett problem uppstår i vården så drabbar det i princip alltid tredje man, och på Astrid Lindgren är tredje man barn och oroliga föräldrar. Och vad är värre än när barn blir lidande i onödan? Som om det inte skulle räcka med att man behöver ligga på sjukhus?

Resursbrist skriker folk, och visst ligger det något i det men det är absolut inte den enda och allsmäktiga sanningen. I min världsbild så handlar det snarare om att Astrid Lindgren sitter i en monopolställning och ensamt har ansvaret för att länets alla barn skall få den vård de förtjänar, och att konkurrens alltid är bra för den som behöver nyttja en resurs. I en organisation där man inte behöver tävla, finslipa eller tänka på att det står någon annan runt hörnet som patienten kan vända sig till om man är missnöjd vaggas oftast in i en tillvaro där man faller in i slentrian och inte är på topp hela tiden. Detta är inget som gäller Astrid Lindgren enbart, utan landstingets monopol i stort - där St Göran är det enda, unika alternativet för den som vill vända sig någon annanstans än till en landstingsinstution - och St Göran tar ju inte längre emot barn.

Det klagas med rätta på att vårdpersonalen har på tok för låga löner, och är det egentligen så konstigt när man är bunden till en arbetsgivare? På min avdelning blir man mörkrädd när man hör vilka allmosor som sjuksyrrorna får i lön, så nära livegenskap man kan komma - och även här ser jag lösningen i mångfalden. Skapa ett barnsjukhus till i Stockholm, ett barnsjukhus som kan ta emot alla typer av skador och sjukdomar - varför inte på Sachska Barnsjukhuset på SöS? Det blir förvisso två sjukhus under landstingets vingar men även inbördes konkurrens är bättre än ingen alls. Men vill man reta upp sosseriet så kan man ju låta någon driven entreprenör ta över driften av ett nytt barnsjukhus på Söders höjder... och helt plötsligt kan personalen börja spela ut arbetsgivare mot varandra. Och eftersom Stockholm med angränsande kommuner växer med en medelstor svensk stad per år så finns behovet redan för nya satsningar.

Astrid Lindgren är ett mycket bra sjukhus, där man lyfter fram de problem som finns och själva anmäler de missförhållanden man upptäcker till skillnad från många andra ställen i vårdkedjan. Man skall känna sig trygg när man använder sig av barnsjukvården, och man kan känna sig trygg - det är min egen verklighet både som förälder och som personal. Men sedan är det ju så att ingenting är så bra att det inte kan bli bättre, inte ens "Astrid"...

2009/11/27

TRAFIKFARAN TIGER?


Dear Mister Woods, or is it OK if I call You Eldrick?

I am very sorry if I have caused this accident by writing a stupid blog about how boring Your mother-in-law and wife are, and accusing them of having the nearly lethal "Bosse Ringholm"-syndrome. I am very sorry if this have upset You to that degree that You couldn't drive Your car the way You usually does, not hitting fireposts and trees. I guess that You were on Your way to Your new mistress, why else should You leave Elin and Your children at 2.20am?

Once again, I am very sorry and please don't try to sue me. I have no money whatsoever...

Yours "The Mad Moderate"


Jaha, Krassman - din förbannade skvallerkärring!

För er som inte vet vem Krassman är så är han en ömklig och illvillig sosse-bloggare som enligt mina välunderrättade källor har skickat över en översättning av min blogg till och om Tiger Woods, hans tråkiga fru och hans nya kärlek - allt i hopp om att få mig ännu lite fattigare, ännu lite mer plågad efter en holmgång med den amerikanska rättsapparaten...

När Tiger Woods, döpt till Eldrick Woods, fick läsa min blogg sent på natten Florida-tid, så blev han "putt" och började skrika fula saker om en numera utmobbad representant för det statsbärande partiet i hans hustrus hemland. Tiger skrek som Shere Khan när den riktiga tigern fick se eld, och flydde ut med sin golfbil och körde först in i en brandpost som började spruta som en enorm fontänorgasm för att därefter fortsätta in i ett trä där ormen Kaa låg och sov....

När de första nyheterna om denna incident började dyka upp blev jag lite nervös - Tiger, döpt till Eldrick, var enligt de första uppgifterna allvarligt skadad. Hade måhända mitt bloggande om Tiger, döpt till Eldrick, Woods orsakat kroppsskador på den där mannen som är ofantligt rik, har en otroligt vacker och enligt maken otroligt tråkig fru och en nästan lika vacker älskarinna om man skall tro nyhetsbruset. Jag blev riktigt nervös och såg rättsprocess efter rättsprocess rulla över mig och mitt anorektiska lekamen. Nu var det inte så illa, och jag drar en suck av lättnad över att det inte blev värre. Och Elin var så tråkigt präktig att hon sprang ut och "räddade" sin make genom att slå in bakhuvudet, oj förlåt bakrutan skall det ju vara, med en golfklubba och därefter dra ut mannen som tycker hon är så "tråkig"...

Nu behöver ingen mer översättning skickas av smutskastaren Krassman, jag började min återtagning av mina engelska-kunskaper denna kväll genom att helt självmant be om ursäkt på ett språk som Tiger, döpt till Eldrick, förstår. Hoppas det räcker...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN2, DN3, AB, AB2, Expr, Expr2, Expr3

KAOS BOR GRANNE MED MONA?


Återigen så kommer det en opinionsundersökning i mediabruset som i mångt och mycket påminner om alla de andra vi sett på senare tid. De Grönröda är marginellt större än Alliansen och Sverigedemokraterna ligger kvar där som den där skräckinjagande vågmästaren man kan bli även efter valnatten om lite drygt 10 månader...

Återigen så visar Mona Sahlin att hon besitter en politisk fingertoppskänsla som gör att man tror att den imbecilla kvinnan från Nacka sitter med tio falukorvar längst ut på sina övre extremiteter, Mona ger SD den medvind de vare sig förtjänar eller behöver få. Med sin sedvanliga politiska skarpsynthet bjuder Mona med armbågen in våra vänner i Folkpartiet och Centern till en framtida regnbågskoalition. Det är ju jättefint...

Förutsättningen är ju då att den Grönröda röran är större än Alliansen, men vad tänker då Mona om det högst sannolika inträffar och att Alliansen blir större än hennes alternativ? Kommer Mona då beordra Peter och Maria att göra upp med oss, eller kommer hon att passivt stötta oss eller kommer hon av ren bitterhet tvinga Alliansen att förlita sig på SD:s tysta stöd? Frågar ni mig så är det med största sannolikhet det sista alternativet som är Monas huvudlinje isåfall. För det finns ju inga bittrare människor än sossar som förlorat ett val.

För att återgå till Monas inviter. Först mobbar sosseriet Centern och dess ledning på ett sätt som skulle få vilken rektor som helst att dra i nödbromsen och begära räfst och rättarting för att sedan bjuda in till ett högst eventuellt samarbete. Folkpartiet har ju med sitt senaste landsmöte tacknämeligt markerat att man förmodligen är det borgerliga parti som står längst ifrån sosseriets svammel till politik, sålunda är det också rätt dödfött. Men det som gör att Monas ambitioner att bli den där landsmodern som hon måste ligga och drömma om, medan maken Bosse spelar nätpoker, stannar ju vid en dröm av helt andra skäl...

I Monas lagbygge ingår nämligen ett parti som ingen annan än Mona vill ta i ens med tång, Vänsterpartiet. Miljöpartiet ville det absolut inte förrän Lars Ohly grät ut som ett litet barn i media för att de Gröna fått Mona att för en stund välja bort de rödaste röda. Och att Folkpartiet eller Centern skulle sätta sig i samma regering som minister Ohly är en ohyggligt sjuk tanke. Mycket skit kan man kasta på Sverigedemokraterna, men Vänsterpartiet ligger inte långt ifrån SD när det gäller politisk oseriositet och när det kommer till att ha en vidrig politik.

Medan Sverigedemokraterna föraktar folk som kommer från andra länder, har en annan kulör på sina föräldrar än vad Jimmie Åkesson har eller råkar tro på en annan Gud så föraktar Vänsterpartiet alla de som har jobbat sig eller ärvt sig till en hyfsad inkomst. Att vara rik i Vänsterns Sverige är lika fult som att vara lite mörk i SD:s Sverige, och båda synsätten är lika vidriga...

När man har en möjlig minister Ohly som faktiskt bevisat sina antidemokratiska tankar med en handfull odödliga citat så finns det ingen som helst chans i världen att något Alliansparti skulle ta steget över blockgränsen. Den dagen Mona bjöd in Lasse Ohly till sitt Grönröda alternativ så slog hon faktiskt den sista spiken i kistan för allt framtida samarbete över den skiljelinje som i dag framstår som Berlinmurens rättmätiga arvtagare...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN, AB, Expr, Min ledamot, Mary(oslagbart YouTube-klipp!), Röding J

2009/11/26

EN TOKA MED TOURETTES...?


Av någon outgrundlig anledning så släpptes jag aldrig under min korta men intensiva karriär som ersättare i Sundbybergs Stads Kommunfullmäktige upp i talarstolen. Det fanns alltid, alltid, andra ersättare på plats för att besätta de tomma platser som då och då uppstod på moderatbänkarna, och alltid så kunde jag se hur oppositionsrådet Grufman och PolSek Rydén stod där framme och hånflinade i min riktning. Kanske anade de två vad som komma skulle om jag släpptes fram, att min beundran och affektion av motståndarsidans underbara galjonsfigur skulle få mig att brista ut i ett kärleksfullt poem eller att jag skulle sätta ord på min blogg och börja sprida latrin i den karga aulan på Hallonbergsskolan - de anade nog och bestämde sig för att jag aldrig skulle få den chansen...

Uppenbarligen så finns det andra i politikerskrået som tappat hämningarna på ett lika vulgärt sätt som undertecknad. I Blekinge, var annars, så finns det en skogsmullefröken i Miljöpartiet vid namn Sofia Bothorp, som förrutom sitt motto "Allt går att ordna - det är bara att fixa!" även har en gedigen samling könsord i sin vokabulär att slänga i ansiktet på andra ledamöter av kommunfullmäktige... "Slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust" använde hon som ett exempel på det svenska sättet att leva sina liv, och jag sitter och njuter av det finns åtminstone en politiker i det här landet som har en lägre spärr än vad jag har.



Nu är det ett ramaskri över att någon skön, out-space:ad kvinna till miljöpartist väcker den halvsovande församling som fullmäktigemöten brukar vara med några väl valda ord, som "fitta" och "kuk". Kommer vi i Sundbyberg någonsin få höra Vänsterpartiets Bert Jagerby gå upp i talarstolen och kalla min goda vän Erica för det han innerst inne känner när hon berättar sanningen om hur Bert sköter sin nämnd? Knappast, även om det skulle lyfta tillställningen och visa att Bert Jagerby någonstans inom sig har lite känslor... Föga förvånande så tycker jag att det var både kul, orginellt och spännande av miljöpartisten.

För länge, länge sedan satt jag på drängkammaren och skrev ett installationstal med en ideologisk inriktning som jag hade för avsikt att hålla den dagen då jag släpptes upp i den där talarstolen i kommunfullmäktige. Att tala inför en grupp av människor tyckte jag som ung var ytterst obehagligt men Major Hans Hådding på Marinens Officershögskola fick mig att inse min styrka i just denna form av kommunikation, att kunna driva med mig själv och inte skämmas när det blir fel. Genom att skoja och bjuda på sig själv avdramatiserar man lätt en situation som annars skulle kunna bli gravallvarlig och känslomässigt påfrestande. Eftersom jag inte vill skriva alltför många könsord på min blogg så har jag krypterat texten, och för den som önskar förstå texten i sin full prakt så finns det en kryptonyckel längst ner i inlägget. Tokmoderaten presenterar därmed det installationstal som aldrig hölls i en krypterad form, väl bekommet!

"Fru ordförande, ledamöter och ärade åhörare om det nu finns några. Jag har väntat länge på att få komma upp här i talarstolen och beskriva hur politiken egentligen ser ut och fungerar, och vad vi alla bör ta med oss för att nå politikens nirvana. Sakfrågor och annat trams kommer jag säkert att få tillfälle att komma upp och debattera vid ett senare tillfälle, så jag ber att lägga fokus på kampen mellan de två huvudkombatanterna i Sundbybergs stad anno 2009 - Socialdemokratin och Moderaterna.

Vi är k§kar! Vi är hänsynslösa, arroganta och korkade k§kar. Och sossarna, ja dom är f?ttor. Och vänsterpartiet är r#vhål. F?ttor gillar inte k§kar eftersom k§karna kn§llar upp f?ttorna. Men k§kar kn§llar också upp r#vhålen, r#vhålen som bara vill sk?ta på allt och alla. F?ttorna må inbilla sig att de kan få r#vhålen att dansa efter deras pipa. Men de enda som kan kn§lla upp r#vhålen ordentligt är en k§k med ett par riktiga k§lor...

Problemet med oss k§kar är att vi kn§llar upp våra politiska motståndare alldeles för ofta eller när det inte passar sig - och det brukar inte f?ttorna vara sena att bevisa. Men ibland kan f?ttorna var så fulla med sk?t att de blir snarlika r#vhålen... och detta beroende på att f?ttor och r#vhål ligger fysiskt och politiskt nära varandra.

Jag vet inte så mycket om den här galna och förvirrade staden, men en sak vet jag iallafall: Om ni inte låter oss kn§lla upp de här r#vhålen som finns i vår stad, som kommer det snart finnas sk?t på både k§kar och i f?ttor!

Jag tackar för ordet och ber att få återkomma i ämnet efter att såväl Helene Hellmark-Knutsson som Nina Lundström fått replikera på detta installationstal. Tack!"

Friskt vågat, hälften vunnet - och min politiska karriär hade då dött av helt andra orsaker än den nu gjorde... Men man måste göra avtryck med det man gör, det är så väljarna minns dig och all uppmärksamhet brukar ju i det långa loppet vara bra uppmärksamhet. Att jag sedan snott talet från en av mina favoritfilmer samt översatt och arbetat om det litegrann bekymrar mig föga. Själv är jag övertygad om att MP-kvinnan med Tourettes kommer att få väldigt många kryss på valsedlarna om 10 månader - en människa som sticker ut.

Länkar: DN, Expr

Kryptonyckel för de som gillar runda ord: §=u, ?=i, #=ö

FÖRFÖRELSE OCH FÖRLUSTER


Ett blogginlägg som spretar åt lite olika håll blir sällan bra, så härmed varnas läsaren för att den text ni framöver kommer ögna igenom kan vara av undermålig kvalitet. Spretandet beror på att det finns två nyheter i flödet som är värda att kommentera, en halvdålig och en bra nyhet.

Den halvdåliga nyheten är ju den nyheten som sprids som en präriebrand över Amerikas Förenta Stater just nu - nyheten om att Tiger Woods transformerats från en Tiger till ett svin. Enligt uppgifter från USA så har Tiger Woods börjat "vänstra" med en kvinna i sin egen ålder, en närmast unik företeelse bland celebriteter som annars jagar lammkött. Att han har en synnerligen vacker svensk fru och en dotter bekymrar honom föga. Den vackra frugan, Elin Nordegren, är ju dotter till den före detta socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg, och skall man hitta ursäkter för att Tiger Woods har släppt efter på sin äktenskapslöften så är det väl just det man kan hänvisa till...

Enligt källorna som återges i amerikansk media precis som i den ständigt sanningssägande Aftonbladets pappersupplaga så tycker Tiger Woods att hanses fru är "tråkig" och det skall ge honom rätten att göra hole-in-one på en annan kvinna. Frågan är hur Tiger kunde tro att det skulle kunna bli något annat än "tråkig"av en ung, förvisso vacker kvinna som har en före detta migrationsminister och hänförd sosse till mamma? Det borde ju vara allmänt känt att nästan alla sossar i högt uppsatta positioner som umgåtts eller befunnit sig i närheten av Bosse Ringholm har drabbats av "Bosse Ringholm"-syndromet. Sjukdomsbilden innebär att man blir extremt tråkig, får en askgrå framtoning och att man ibland glömmer att lägga på luren efter att ha pratat med media, och i detta fall måste mamma Barbro har fört över sjukdomen till sin dotter. Detta borde dock Tiger ha vetat om, men ändå valt denna vackra kvinna för just hennes skönhets skull...

Om nu "Bosse Rinholm"-syndromet, personifierat av flera olika högdjur i rörelsen är orsaken till att de så humoristiska stockholmarna vänder sig ifrån det tråkiga, askgrå och gnälliga partiet kan man ju bara spekulera i. Det kan ju också vara så att socialdemokratins kroniska vanstyre över såväl huvudstaden som den omgivande länet kan påverka folket att överge det tråkiga partiet som skeppsråttorna överger det sjunkande skeppet? Orsakerna kan vara flera, och många pannor på Sveavägen 68 lär behöva Botox för att återfå sin forna glans efter alla de opinionsundersökningar som dyker upp och där sosseriet blir mindre och mindre för varja gång.

Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra - och detta beror ju på att "mitt" parti är i princip dubbelt så stort som det där andra marginaliserade partiet som en gång var "stadsbärande". Moderaterna har nästan 39% av rösterna i huvudstaden, och sosseriet kommer upp i hela 19,7%. Det är snart dags att skifta namn på de "Rödgröna" till de "Grönröda" eftersom Miljöpartiet snart är ikapp och förbi ett det sprattlande liket till parti som sossarna utvecklats till. Återigen kan man mobilisera skadeglädjen, men samtidigt sätta sig in i hur paniken snart måste vara nära i rörelsen. På McDonalds Sveavägen såg jag igår kväll den tråkige och närmast askgrå Ardalan Shekarabi vänta på en burgare. Han såg nervös ut den gode Ardalan, han verkade inte alls glad och det kan ju ha andra orsaker än att han fick vänta på sin föda - det kan ju också bero på att hans parti är hopplöst illa ute i den stad där han stod och väntade på maten.

Själv fick jag mina cheeseburgare omgående och kunde stega iväg till T-banan medan Ardalan stod kvar...

Länkar: SvD, Expr, Kent

2009/11/25

FÖRTROENDEKAPITAL OCH FÖRAKT

Det var då, nu är det både vingligt och utan folkets förtroende...

Den röde bloggaren och vännen Krassman uppmärksammade mig, förmodligen utan att ana konsekvenserna, på att Medieakademien hade publicerat 2009-års Förtroendebarometer. Krassman var glad över att TV4 tappade förtroende för att man inte helt höll sig till sanningen om folkets förtroende för Mona Sahlin, medan den gode sosse-bloggaren helt höll tyst om att TV4 har betydligt bättre förtroendekapital hos folket i gemen än sossar, ja till och med marginellt bättre än det parti som jag gillar bäst.

Just det här med hur folk ser på sosseriet, dess ledarskap och vilket förtroende man uttalar för dessa är ju en fråga som sosse-cykloperna håller tyst om kroniskt. Ingen kan få mig att tro att det inte gnager sig fast en känsla av vanmakt i deras röda själar varje gång man i pressen lanserar en ny undersökning där folket sågar Mona eller när hon jämförs med statsminister Reinfeldt - för det måste ju vara jobbigt att gång på gång få se hur sågen far fram i höjd med fotknölarna? Det hade iallafall jag tyckt om det handlade om "min" partiledare, men jag hade också erkänt min oro. Men försök att få en endaste sosse att erkänna att folkets dåliga förtroende för statsministerkandidaten Sahlin är något som stör eller oroar, försök men ni kommer inte att lyckas!

Hursomhelst så tyckte jag att det var underbart att läsa att Moderaterna hade nästan dubbelt så stort förtroende bland folk jämfört med sosseriet, och att SAP hamnar efter sådana fantastiska företag som Vattenfall och SAS, medan man var endast pyttelite bättre än Coca-Cola och den ständigt nedsablade EU-kommissionen... Så ser verkligheten ut, men det vill inte sosse-cykloperna se.

Jag tyckte dock att undersökningen som sådan var lite väl torftig och jag satte snabbt samman en alldeles egen men högst vetenskaplig undersökning där jag frågade 25 vänner av olika politiska kulörer medelst mail om vilket förtroende man hade för olika företag, partier och personer. Man fick snabbt rangordna de 20 kandidaterna med poäng från ett till tjugo, där just tjugo var bäst i gruppen och ett poäng var uselt...

Topp 5 i min djuplodande undersökning:
1. MAX Hamburgare
2. Burger King
3. Moderaterna
4. Leif GW Persson
5. Ryanair

I mittskiktet hamnade:
6. Marabou
7. McDonalds
8. Gotlandstrafiken
9. Koenigsegg
10. Bishops Arms, Landsvägen, Sundbyberg

Som bottenkandidater hittar vi:
11. Linda Isacsson
12. Maud Olofsson
13. SAS
14. Ernst Kirschsteiger
15. Thomas Bodström
16. ABF
17. LO
18. Socialdemokraterna
19. Mona Sahlin
20. Tokmoderaten

Föga förvånande så hamnar alltså ett antal röda företrädare och organisationer i botten, endast slagna av en sjuk och oseriös galning i bloggosfären. Se sanningen som den är, sossar! Bara jag är sämre än Er, bara jag kan sjunka djupare än vad Ni kan - men det är först när man nått botten som det kan bli bättre och där är ni inte än...

Skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen sägs det, och det ligger ju mycket i det när man sitter och spelar köttflöjt till både Medieakademins oseriösa förtroendebarometer och min egen seriösa förtroendetermometer. Men just denna dag gläds jag också och faktiskt ännu lite mer över att min envetna kamp för att få bli vän på Facebook med den s-märkta kommunstyrelseordföranden i hemstaden, den undersköna Helene Hellmark-Knutsson, äntligen har burit frukt. Tack för den ynnesten Helene, en av de sossar jag faktiskt lider med när jag ser vad de har fått för stolpskott som partiledare...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Krassman, Medieakademien

2009/11/24

SAABLAR?!


Var det någon som egentligen trodde att Koenigsegg skulle kunna ta hand om och transformera förlustföretaget SAAB Automobile till något som var lönsamt och framgångsrikt? Man kan ju drömma, man ju hoppas men när ett företag som SAAB år efter år har visat röda siffror i boksluten så är det ju så att en lågkonjunktur av de dimensioner vi nyss genomlevt knäcker sådana företag.

Nu kan vi förvänta oss att Mona Sahlin och hennes partivänner åter äntrar scenen för att skrika rabiat efter att vi skattebetalare skall pumpa in våra slantar i det företaget som förvisso gör bra och fina bilar, men som inte lyckas sälja dom till tillräckligt många. I Monas värld är det så att det är en självklarhet att staten skall sponsra företag som inte klarar av att överleva, när det är så att hon tror att det gynnar hennes dalande opinonssiffror...

Mona lär gapa, och Maud som näringsminister kommer säkert skuldbeläggas av oppositionen som nu fått vittring på både Mauds blod, svett och tårar. Men jag kan inte se att något av det regeringen har gjort eller inte gjort i frågan om SAAB vs Koenigsegg är klandervärt. Vi skall inte spekulera med skattebetalarnas pengar i ett företag med lika stor chans att överleva som en albino på den Tanzaniska landsbygden. Om nu inte "marknaden" ser anledning att köpa SAAB och dess fabriker så finns det föga hopp, och att då staten skall gå in är annat än oansvarigt. Att skrika efter konstgjord andning i väntan på det andningsstopp som kommer närmare för varje inblåsning är politiskt hyckleri, sådant som sosseriet är världsbäst på.

General Motors är ju i en nästan lika ansträngd situation som SAAB och lär göra processen kort med det lilla förlust-företaget i det där lilla landet långt borta - vad annars kan man vänta sig? Det handlar om tillgång och efterfrågan, om att skapa vinst för att kunna utvecklas och utveckla men inget av detta klarar SAAB av idag.

Jag gillar SAAB som fordon, de gånger familjen haft olika modeller av just SAAB så har vi varit nöjda - även om det är såpass länge sedan så att jag fått läsa i familjekrönikan för att inse det. Min far var nöjd med en SAAB 93 och med en SAAB 95, men det var på den tiden när SAAB gick hyfsat, när Sverige hade en varsvindustri som sosseriet pumpade in miljarder i för att rädda och när tiderna var annorlunda mot i dag. I dag köper svensken Skoda, vilket bara inbitna VPK:are och APK:are fick för sig på 70-talet. På den tiden så ringde alla med det statliga Televerket och nästan varenda Svensson rullade runt i en Volvo eller flög fram i en SAAB för att hinna hem till monopol-TV:s "Sveriges Magasin" med Drutten å Gena som höjdpunkt.

Dagens Sverige är annorlunda, det har alla förstått utan de drömmande sossar som trånar efter tider som flytt och som inte skäms över att nödrädda några jobb under några år för dina och mina skattekronor, allt för att framstå som handlingskraftiga när det bara är nostalgi det handlar om...

Jag lider med SAAB Automobile, jag lider med arbetarna på SAAB och jag förstår att det måste kännas tungt för de gör bra bilar som ingen vill köpa. Det finns dom som anar ljuset i slutet av tunneln, men de är journalister och dagdrömmare, det finns de som såg hopp i nya modeller men det har vi liksom varit med om förrut. Men så här ser marknaden ut i all sin råhet, den starke överlever och den svage går under - precis som i djurvärlden som i bilbranschen. Även jag hoppades på ett mirakel, jag hoppades på att sagan om Koenigsegg kunde vara sann och att alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Nu blir det inte så och jag kan bara krasst konstatera: SAABLAR!

FRITT FALL MED TILT?


Det är ju egentligen lite jobbigt att jämt och ständigt behöva kommentera alla de där opinionsundersökningarna som publiceras till höger och vänster, men morgonens alster av UnitedMinds är ju trots allt hyfsat goda nyheter...

Visst Alliansen ligger fortfarande några procent efter den Rödgröna röran, visst KD ligger återigen under 4%-spärren och Centern tappar som väntat lite till - men när Sosseriet tappar mer än helt KD, nästan ett Centerparti så kan man ju inte låta bli att jubla inombords. Kampanjgeneralen Bo Krogvig gick ut häromdagen och sade att sossarna skulle sträva efter de gamla heliga nivåerna runt 40% av väljarkåren i valet om 10 månader, och det kan man ju nå upp till genom en valteknisk samverkan med Miljöpartiet. Trenden är tydlig, rött ras - grönt groende, och maktförskjutningen i det Rödgröna gänget har bara börjat.

Moderater och Sossar är nu ungefär lika stora, det är en marginell skillnad mellan de två partierna som gör anspråk på att vara det där statsbärande partiet. Den moderata framgången gläder mig lika mycket som jag sörjer att KD återigen dippar under 4%. Som storebror i syskonskaran åligger det oss att se till att småsyskonen får det bättre och att de mår bra, men när man har en lillasyster som Maud är det ju ännu så länge svårt att göra något för Centern. Just Maud måste fundera på om det var så begåvat att flytta partiets ideologiska bas från landsbygden till Stureplan? Jag tror det inte...

Sosseriets ras är ju fantastiska nyheter, men nyheter som man får ta med en nypa salt. Det goda i kråksången är dock att raset började den dagen då SAP började lyfta upp sina hjärtefrågor på sin nyss avslutade jobbkongress. Själv så tycker jag att just detta faktum borde få Bo Krogvig att fundera över ifall hembesök och uppsökande verksamhet där man trummar på med skattehöjningarnas heliga evangelim är rätt väg att gå? Vore det inte bättre att gömma Mona, Östros och Bodström - knipa igen, och gå i vinteride? Det är ju när SAP är tysta som folket av gammal vana söker sig dit, när Mona dyker upp på TV-skärmen så flyr de lika fort. Inte ens miljon efter miljon av LO-medlemmarnas medlemsavgifter som skattkista i valbudgeten kan förändra detta faktum.

Men att ta sig igenom en hel valrörelse bara genom att vara tysta går ju inte, så det finns hopp för oss som hellre äter pölsa än ser Mona flytta in på Rosenbad. Det finns hopp eftersom folket flyr när motståndarsidans intentioner bli tydliga istället för otydliga, när det rödgröna ledarskapet blir otydligt istället för tydligt och när man vet att Lasse Ohly kommer att få bli chef över ett departerment som minister. Det finns hopp...

Frågan är om det finns hopp för mig? Just nu är bristen på inspiration övertydlig igen, jag får höra att jag är tråkig och att mina inlägg tappat udden. Det är säkert så, för jag känner ju inte den där infantila glädjen när jag skapat ett odödligt epos på bloggen längre. Jag skriver för långa inlägg heter det också, och det vet jag om men jag har ju så mycket jag vill säga.

Men igår kom jag genom den politiska sekreteraren Ulrik till insikt om varför jag är som jag är, varför jag är det politiska bloggandets egen lilla dyngspridare. Min mor och far har berättat för mig att jag redan som blöjbarn inledde denna skitkastarkarriär. Det var i en hyreslägenhet på Storskogsvägen i Salem, mina föräldrar sov gott och jag hade blöjan full av faeces. Vad göra om inte ta av sig densamma och kasta restprodukterna på de sovande föräldrarna i sin säng från mitt lilla fort bakom träspjälorna. Bajset regnade ner över de två medan de vaknade upp i chock, de anade nog inte att den lilla ett-åringen med kladdiga fingrar bara hade inlett sin livsuppgift med att kasta bajs på sossar... När Ulrik hörde berättelsen spottade han Coca-Cola över hela mig.

Apropå bajs och brunt, så ligger ju SD kvar på en alldeles för hög nivå för att man skall må där riktigt bra - men nu faller de iallafall, ett tecken så gott som något.

2009/11/22

JÄMSTÄLLDHETENS JOBBIGA JÄMMER...


Sverige är tyvärr ett av världens mest jämställda länder. Inkomstskillnaderna mellan könen är försvinnande små och inte alls i linje med den alltid mer gedigna manliga arbetsinsatsen, kvinnorna har rätt att köra bil och får i vissa extremt liberala förhållanden till och med gå ut på krogen med sina väninnor utan att maken följer med. Men trots att kvinnan i Sverige har det fruktansvärt bra så gnäller man på som de gnällkärringar hela kvinnosläktet tycks vara...

I dagens upplaga av SvD kan man läsa en påfrestande klagosång från en kvinna som uppenbarligen inte längre klarar av sina uppgifter som maka, mamma och kvinna. Att då mannen, som lider alla helvetets kval av att jobba 60-70 timmar i veckan för att ha råd med ammunition till sina jakteskapader tänker hon inte på när hon spyr galla över det faktum att den utarbetade mannen känner för att byta till en ny och snyggare årsmodell. Och självklart tar en lika gnällande psykolog i SvD-spalten parti för den kvinna som inte förstår evolutionens effekter och sin arbetsbeskrivning...

Det framgår av texten att kvinnan har misslyckats kapitalt i uppfostrandet av de gemensamma barnen och makens jakthundar, något som är att fördömas med full kraft - hur skall mannen ha ork att lägga ner sin energi på detta också? Räcker det inte med att han håller sig undan i snitt 10 timmar per dag för att kvinnan i lugn och ro skall hinna städa, handla, tvätta och laga mat? Är det för mycket begärt att kvinnan mellan sina hobbies också lägger ner lite av sin dyrbara tid på att styra upp barnen? Svaret är nej, men det handlar ju om prioritering och det är ju en sak som kvinnor aldrig ha varit bra på. Se bara när de går in i en klädbutik och inte kan prioritera sina inköp, vilket alltid slutar med att de köper halva butiken ofta för sin makes surt förvärvade slantar. Men de gnäller vidare...

Den hårt arbetande mannen i SvD-artikeln möts enligt samma textmassa av en ständigt sur, grinig och bitter kvinna som inte kan se sin plats i hierarkin. Så långt har det gått, att männen skall behöva ta skit för att kvinnorna gör det de är födda till och bäst på - städar, stryker och gör läxorna med snorungarna. Vilket samhälle har vi skapat, finns det någon snabbspolningsknapp bakåt någonstans där vi kan ställa allt elände som nu blommar upp överallt.

Jag erkänner, jag har varit och är till och från en "Lilla Fridolf" - hunsad av en arrogant "Selma" som bara såg mig som en husa. Just därför är det så skönt att skriva av sig när andra män uppenbarligen klarar av att leva ut sin könsroll, men ändå möts av ilska. Jag skall och skulle jobba, städa, laga mat och tvätta, och när sönerna började trilla ur henne så skulle jag fostra dem efter bästa förmåga. Men jag har hittat min taktik, en taktik där man blir befriad från de olika kvinnosysslorna bara man visar sin inkompetens i utförandet. När jag dammsög hördes bara gnäll över de stora kolonierna dammråttor som uppenbarade sig lite här och där, när jag dammade så hördes klagandet flera dagar efteråt och när jag tvättade svart och vit tvätt tillsammans så till den milda grad att allt blev grått så blev jag allvarligt rädd över att jag skulle vakna utan min gode vän Petter-Niklas i närheten. Resultatet blev dock det önskade, tanten tog över och jag kunde gå tillbaka till datorn för spel och surfande.

Matlagningen då? Jo, den tycker jag ju är rolig så den kan jag faktiskt ta hand om när så behövs. Att det sedan blir så mycket godare när jag sätter mina manliga nävar i arbete och börjar laga mat är väl inte heller så konstigt eftersom alla stjärnkockar i princip är män. Tittar man på Tina eller Leila när de lagar mat eller bakar är det ju bara för att Tina kvittrar sött och ser så sött ut med sina pilska rådjursögon eller för att Leilas blick klär av en på nolltid och att hennes dekolletage tillhör matvärldens mest tilltalande syner - inte för att de lagar bättre mat än Melker eller Gordon.

Slutsatsen är alltså att man skall göra det man tycker är kul, för då blir det oftast bra och att kvinnan innerst inne tycker att de kvinnliga göromålen är roliga - nästan lika roliga som att gnälla på sina män som bara försöker få vardagens pusselbitar att fall på plats utan alltför mycket tjat.

Länk: SvD

OBS: Detta inlägg är ett skriftlig försök till ironi och satir, självklart kan jag förstå att kvinnan i artiklen lider av att behöva skilja sig från sin kärleksfulla make och sin egen oförmåga att dressera jakthundar...

2009/11/21

DET RÖDA Ö-RÅDET HAR TALAT ...


"– Jag kommer att ägna mycket tid åt att vara ute i länet och besöka arbetsplatser, sjukhus, skolor" säger mannen med den mest välutvecklade simultanförmågan som mänskligheten skådat - Thomas Bodström efter att ha placerats som toppnamn på sosseriets valsedel i AB-länet. Som om han inte har mycket nog att göra ändå, frågar jag mig...

Riksdagsledamot, Kyrkofullmäktigeledamot, Advokat och delägare, Styrelseproffs i friskolebranschen, familjefar och stöttepelare i den röda riksdagsgruppens starka fotbollslag - och nu skall han resa runt i länet för att se verkligheten som den är, den där Thomas Bodström som kan allt, vet allt och gör allt.

"– Jag kommer att ägna mycket tid åt att vara ute i länet och besöka arbetsplatser, sjukhus, skolor" säger Bodström, och helt plötsligt får jag en känsla av att toppnamnet på sosselistan inte betraktar något sjukhus eller skola som arbetsplatser, utan som något annat. Möjligtvis kommer han att fokusera på de patienter och elever som frivilligt eller ofrivilligt tillbringar sin tid på någon av dessa instutioner utan att få betalt för det. Vad vi som "arbetar" i vården eller på skolorna gör, eftersom det uppenbarligen inte är arbetsplatser i Bodströms ögon, kan man ju fråga sig.

Bodström kan ju börja att söka upp den terriern som finns på plats 8 på listan och som lystrar till namnet Ingela Nylund-Watz och fråga henne om sjukhussammanslagningar är något som uppskattas av länets befolkning eller de som jobbar i vården. Eller om Nylund-Watz tycker att Bodström bör dra några slutsatser av att hon, nästan på helt egen hand, skapade operationsköer i Thoraxkirurgin som ledde till att köerna efter tag började minska genom att de som köade dog i från sina köplats... Ett resultat av att två kliniker på på sjukhus blev en, men mångfald i vården ligger ju liksom inte för sossarna ens när konkurrensen är mellan två landstingsinrättningar.

Stockholmarna har övergett sosseriet, och jag tror liksom inte att det spelar någon roll vem man toppar någon valsedel med för att vända på det lämmeltåg som vandrar in i mittens rike plågsamt medvetna att en röst på Mona, Thomas Bodström eller någon annan sosse-kandidat i förlängningen är en röst för kommunisten Ohly i regeringen. Och om det är något som SAP, V och MP har ett bra "track record" på så är det ju just att skita i huvudstaden och länet runt staden. Järnvägssatsningar blev det under det röda styret, men det blev i delar av landet där ingen åker tåg, motorvägar som Förbifarten kommer snabbt att stoppas om MP får vara med och styra. Och just nu är Miljöpartiet på stark frammarsch i stad och län, och därför kommer all vett och sans utebli när det gäller att få Stockholm att klara av att växa och utvecklas.

Nåväl, i sin naivitet så hoppas man uppenbarligen att Bodström estetiska yttre och skenbara folklighet skall tilltala väljarna och det kan man ju få gå omkring och tro bäst man vill. Det finns dock andra på listan som är värda att nämnas med lite mer positiva tongångar, Från Sundbyberg har vi ju Tommy Waidelich som kommer att pendla på gränsen till valbar plats om min profetia om hur väl sosseriet misslyckas i länet slår in. Tommy Waidelich må vara lite grå och framstå som torr, men han är sympatisk och lätt att prata med - iallafall över en öl, och jag unnar honom en fortsatt "anställning" i riksdagen. Mikael Damberg, som till det yttre är snarlik Herr Flick of the GESTAPO, är också en hyvens man som jag stött på några gånger när han tagit sig till grannstaden för att sprida det röda evangeliet - två män som jag ser som trevliga och pratbara sossar.

Robinsonhunken från Norrtälje, Jan-Emanuel, hade dock inte lika lätt denna dag i den södra motsvarigheten till hemstaden. Uppenbarligen så gick det inte hem i rörelsen att hyra ut små övernattningslägenheter på Södermalm eller sommarhus i Visby till rena ockerhyror, och Jan-Emanuel fick se sig utröstad i det röda ö-rådet... Lyckad i Malaysia, misslyckad i Stockholms Län.

På vår kant så är ju vårt moderata provval är avslutat och om några veckor tillkännages resultatet av detsamma, och det blir spännande att se vilka namn vi lyfter fram för att köra den blåa ångvälten ända in i kaklet om 10 månader - och jag håller tummarna för "mina" kandidater.

Länkar: SvD

ROBINSON - REPRIS ELLER NYTÄNKANDE?


I kväll är det dags för en av årets stora händelser på TV-skärmen. Den där kanalen som oftast producerar undermålig underhållning och kränker mina vänner, TV4 alltså, kommer på bästa sändningstid flytta Robinson från Asiens övärld till Karibien. Om mindre än en timme så kommer etern fyllas av skrikande wanna-be:s, tävlingar och svek...

Just Karibien är ju en plats som jag länge drömt om att resa till, eftersom den verkar helt underbar. Men just den ö som man skickar 18 extremt exhibitionistiska och mediakåta medborgare till måste ju vara undantaget som bekräftar regeln, eftersom en trevlig ö dödar mycket av tanken med programmet. Nej, det handlar ju om att späkas, plågas och förnedras inför de rullande kamerorna - och som jag gillar det! Förra året var en hyfsat intressant holmgång, med träskläger och ett plågande som aldrig riktigt ville ta slut, men det fanns ett stort minus med den produktionen och det var programledaren.

Linda Isacsson är ju en ohyggligt usel TV-personlighet, och detta alldeles oavsett hon uppsluppet parar ihop pilska bönder med deras drömmar eller försöker vara allvarlig som programledare på Robinson. Den klart värsta TV-personligheten jag vet är Ernst Kirchsteiger, som ju är präktighetens och självgodhetens överste-fjolle, men Linda Isacsson kommer inte långt efter som mänskligt kräkmedel. Därför känns bytet helt rätt, att plocka in macho-mannen och värstingen Paolo Roberto som stenhård ledare kan inte gå fel. Det blir ett lyft och det är ju taskigt att ens nämna Robertos namn i samma stycke som man knappat in Linda Iscassons dito - för att jämföra de två måste ju vara som att jämföra en nybakad kladdkaka med vispgrädde och en färsk jordgubbe som garninering med en rykande färsk ko-blaffa i en kohage nära dig...

År 2010 är det ju dags för ett val som har alla förutsättningar att bli spännande, och varför inte skapa en politisk variant av Robinson på någon trevlig ö-grupp någonstans (läs: Falklandsöarna) med Lars Adaktusson som klipsk och hård programledare? Skulle det inte höja valtemperaturen att redan på våren börja sända en freak-show med några av våra mest uppseendeväckande folkvalda eller andra politiska nördar på bästa sändningstid?

Tänk er Fredrick Federley bli verbalt attackerad av den rutinerade Jan-Emanuel Johansson, eller Sofia Arkelsten mot Josefine Brink i en pristävling där en middag med Peter Eriksson är priset? Rött lag mot blått lag, spänningen är total och stegras när blocken löses upp och det blir individuellt tävlande. Glöm nu inte var och när ni läste det här först, jag har till och med ett svagt minne om att jag skrev om ungefär det här för något halvår sedan - just för att sälja idéen till TV, men utan resultat...

Blått lag skulle ju bestå av en mix av olika Allianspolitiker med lite olika personligheter:
- Birgitta Ohlsson (FP), Fredrik Federley (C), Sofia Arkelsten (M), Lennart Sacrédeus (KD), Karl Sigfrid (M), Fredrik Malm (FP), Annie Johansson (C), Inger Davidsson (KD) samt allas vår ledamot Göran Pettersson (M).

Rött lag, med ett litet grönt inslag, kan ju med fördel besättas med följande personer:
- Jan-Emanuel Johansson (S), Josefine Brink (V), Mehmet Kaplan (MP), Veronica Palm (S), Kalle Larsson (V), Karin Svensson Smith (MP), Alice Åström (V), Luciano Astudildo (S) samt Ibrahim Baylan (S).

Skulle inte dessa kändisar kunna dra en miljonpublik till TV-apparaterna tror ni? Tror ni inte att valtempraturen skulle bli kokhet om man fick beskåda en politisk holmgång istäälet för att höra en hjärndöd frisörska från gnällbältet mala på i all oändlighet? Tänk er en sexuellt frustrerad Ibrahim Baylan som börja kladda på ultrafeministen Birgitta Ohlsson, eller en scen när Veronica Palm börjar tala i tungor om den omänskliga allianspolitiken? Det skulle bli så bra, och det skulle visa att våra folkvalda är precis lika galna som de galningar som produktionsbolagen år efter år hittar i sina svep över landet...

Och visst skulle jag som den galning jag är gärna vara med själv. Kan inte tänka mig ett snabbare sätt att gå ner i vikt på nämligen - eftersom jag avskyr fiskar, skaldjur och varaner som föda. Sedan tror jag att mina psykopata och manipulativa förmågor skulle komma till sin rätt i en miljö där back-stabbing, baktaleri och lögner för en gångs skull är nyttiga egenskaper i livet.

Länkar: AB, AB2, Expr1, Expr2, Expr3

2009/11/20

ALLT MUTERAR FÖRR ELLER SENARE


Dagens nyhet är naturligtvis att den så kallade "Svininfluensan" muterat, och att detta skett i Norge av alla gudsförgätna platser på jorden. Den muterade "Svininfluensan" har enligt uppgift ett vildare och mer brutalt sjukdomsförlopp och kan böka sig lite längre in i lungorna, in i de små sköra alveolerna - sålunda är det inte mer än rätt att den muterade varianten får namnet "Norsk Vildsvinsinfluensa".

Tidningarna tävlar om att skrämma upp folket, och visst är det både läskigt och djupt tragiskt att till synes friska individer i sin bästa ålder snabbt förvändlas till respiratorkrävande vårdtagare på något av våra sjukhus. Det finns de i bekantskapskretsen som har nära och kära som drabbats hårdare än de flesta andra av influensan, men det är fortfarande sällsynt och när kvällstidningens löp har rubriken "Så överlevde vi Svininfluensan!" och tre bilder på tidigare sjuklingar så kan man ju lätt få för sig att det är unikt att överleva sjukdomen som sådan. Så är ju inte fallet, för de flesta är det som vilken vanlig influensa som helst - den är inte ens mer dödlig än den vanliga säsongs-flunsan som dyker upp varje men med skillnanden att det är hyfsat unga som stryker med nu, medan den andra tar gamla och sjuka.

Sanningen är ju den att både säsongsflunsan och vinterkräksjukan skördar fler liv än vad man gissar sig till att Svininfluensan kommer att göra, men det skrämmer ju inte upp folket lika mycket. Och när nu viruset muterar slås det på stora trumman för att väcka alla som somnat in i tristessen över att behöva läsa sida upp och sida ner om det här. Det tillhör liksom livets gång att allt muterar och förändras för att klara av nya utmaningar.

Se bara på politiken, där mitt Moderata parti har muterat från Moderaterna till de nya Moderaterna och blivit det nya arbetarpartiet. Partiet behövde förändras, och mutationen tog fart och vi lyckades "smitta" fler - med en så pass bra smittspridning så att vi vann valet 2006. Centern är ett annat parti som muterat, från landsbygdens förkämpar till en nischad gruppering med viljan att kontaminera hela centrala Stockholm med transor och festande - där verkar dock smittspridningen ha stoppats genom "Federley"-vaccinet...

Både Folkpartiet och Kristdemokraterna håller som bäst på att mutera, tecknen syns redan nu på liberalernas landsmöte i Växjö medan KD vill smitta ner Verklighetens Folk. Här återstår att se hur stor spridningen blir, om det finns hopp om en pandemisk effekt på väljarna?

Socialdemokratin försöker mutera, och det går väl sisådär... Man håller fast vid skattehöjningar som den enda vägens politik, och när man vägrar att anpassa sig till den verklighet som finns så är ju varje hopp om att kunna utvecklas i takt med tiden en hopplös process. Det finns dom som påstår sig ha muterat, men där orginalet är så pass fasansfullt att det inte går att bli värre, och det är Vänsterpartiet. Vänstern påstår sig ha muterat och gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, men när själva roten till sjukdomen finns kvar och bara byter skepnad för att det skall se bättre ut så är det ingen förändring eller mutation. Vänstern med Ohly är inte bättre än APK-viruset med Rolf Hagel som en gång i forntiden blev resultatet av en kommunistisk celldelning. Försvinner Ohly, ja då kan man med största sannolikhet mutera sig till framgång igen.

Allt muterar - folk, länder, språk, kulturer och sjukdomar. Det är så att säga livets gång, det är bara att gilla läget och anpassa sig. "Improvise, Overcome, Adapt!" som den amerikanska marinkåren har som ett inofficiellt men ack så sant motto. Det som gäller i krig, gäller i livet och gäller i kampen mot sjukdomar och andra politiska partier.

Länkar: SvD, SvD2, DN1, DN2, AB, Expr

2009/11/18

NÄR DET SMAKAR SOM BÄST...


Värdet 7.2% är för mig synonymt med en kall, skummande pilsner, inköpt på monopolet, nyss upphälld i ett frostat glas och med en rätt så moderat skål med grillchips bredvid - alltså när livet är som bäst. Men just idag så har de siffror som är 7.2% snarare den effekten på mig som brukar vara fallet efter 10-12 sådana där godheter i frostade glas - huvudvärk och illamående...

Jan Helin på Aftonbladet trodde nog att han var smart när han lät Jimmie Åkesson spy ut sin islamofobiska galla över en helsida i sin tidning. Jan Helin trodde måhända att folket skulle vända Jimmies parti ryggen när demaskeringen var så brutal som den blev. Alla gick ut och angrep Jimmie, jag gjorde det tillsammans med en sosse vid namn Krassman, och alla trodde vi väl i vår enfald att folket skulle fly ifrån Sverigedemokraterna. Nu blev det inte så, och det är nästan så att man skulle vilja ställa Jan Helin till svars för att SD denna kväll har lika många procent som en optimal pilsner.

"Vi mot dom" handlar det om, det handlar om att Sverigedemokraterna har fått en roll som de martyrer de vill vara, som de som mobbas av etablissemanget. Sverigedemokraterna lever gott på det just nu, och så lär det fortsätta så länge de här siffrorna håller i sig. Med ett gäng små partier som balanserar runt 4%-spärren som är jag rädd att SD:s framgångar i opinionsundersökning efter opinionsundersökning kommer leda fram till populistiska förslag, som inte är förankrade i den verklighet vi lever utan snarare i den overklighet som SD vill få oss att tro att vi lever i.

Uppenbarligen är det så att folk går och tycker och tänker lite till mans som Sverigedemokraterna argumenterar, annars skulle partiet inte ha någon grogrund. Och anledningen till att folk lite till mans går och tänker som de gör beror ju på att alla etablerade partier av någon outgrundlig anledning inte har velat ta tag i en integrationspolitik som genom åren lämnar så mycket mer att önska, där utanförskapet föder rotlöshet och kriminalitet, och där några Svensson står och tittar på utifrån för att i Sverigedemokratisk anda börja med att skuldbelägga kollektivt.

Hade "våra" partier, de så kallade etablerade partierna kunnat diskutera varför ungdomsgäng i Göteborg bestående av rotlösa ungdomar med utländsk bakgrund beter sig som de gör utan att se sig själva som rasister bara för att man fördömer dessa kriminella handlingar, ja då hade inte ett parti som dömer folk för deras ursprung eller deras religion haft en grogrund. Kan man lyfta frågor som handlar om varför vårt samhälle ser ut som det gör, och komma med konstruktiva förslag för ett bättre Sverige som inte går ut på "kasta ut dom" utan på hur vi undanröjer bilden av "vi och dom" - då sparkar vi också undan benen på de som av rädsla och förakt tror att den kollektiva bestraffningen är rätt väg att gå för ett tryggare Sverige.

Jag skräms över att 7.2% av väljarna, enligt ett opinionsinstitut, tycker att Sverigedemokraterna är det bästa som finns på den palett av partier som erbjuds...

En sådan här kväll när den tidigare underbara sifferkombinationen 7.2% numera förknippas med de intolerantas parti är det nästan svårt att glädja sig åt att sosseriets kongress hade samma effekt för dom som att hälla ett ölfat fyllt med glidslem på en rutschkana och kasta sig nerför densamma. Det är svårt, men känslan av tillfredsställelse över att mer än 4% lämnar SAP när de får media och tillfälle att berätta vad de vill, ja den finns där inne i en kropp som nu längtar efter den goda varianten av 7.2%... Skål! Tervist!

Länkar: SvD, DN, AB, Min terapeut

NYA TIDER, NYA MOTSTÅNDARE, NYA HOTBILDER

Tusken-Talibanen URoRRuR'R'R med sin blinda hustru i röd burka på väg att ta bussen ut ur Mazar-e-Sharif...

I morgon så är det allas vår försvarsminister Sten som skall sitta i korselden mellan min beundrarinna Sanna Rayman och hennes rödgardistiska skönhet till kompanjon, Katrine Kielos. Det är nästan så att jag avundas Sten faktiskt, tänk att få sitta där framför kamerorna och vara med om hur två kvinnor i sin bästa ålder försöker ta all heder de kan av dig. Mumma säger jag, och hoppas att de två inom kort bjuder in just mig för en seans. Den behöver ju inte sändas på aftonbladet.se eller svd.se, den kan vara något mer privat, lite mysigare och helt uppåt väggarna. Tänk att bli förnedrad av de tu, jag ryser och längtar...

Redan denna kväll kan man läsa en handfull frågor till Sten Tolgfors från läsekretsen. Mina frågor har av någon outgrundlig anledning sållats bort av kvalitetsskäl eller kan det vara så att de har censurerats just för att de lyfter frågeställningar som är för läskiga och skräckinjagande för att det naiva och fredsälskande svenska folkets oskyldiga ögon skall få ta del av det som verkligen händer i Afghanistans karga dalgångar och ökenlandskap?

Från mina källor i Mazar-e-Sharif har jag nämligen fått nyheter som borde väcka oro bland Rikets och Försvarsmaktens ledning. Jakten på upprorsmakare och banditer har gått in i ett nytt skede, ett skede där våra 500 tappra soldater kommer möta uppgifter av utomjordiska dimensioner.

Det finns ju dom som tycker att George Lucas filmer om Stjärnornas Krig är löjeväckande och lite väl fantasifulla, det finns dom tror att dessa filmer har noll gemensamt med verkligheten - och jag var en av dom. Men häromveckan så uppdagades det att i en isolerad dalgång cirka 220 kilometer västerut från provinshuvudstaden finns en ny motståndare för ISAF att kväsa... Det hela började med att en helikopter från Andorra fick syn på en kolonn av välkamouflerat kavalleri ridandes på något som av den något nördiga navigatören identifierades som "Banthas". Helikoptern utsattes för stenkastning och något som man kunde tolka som laserbeskjutning, och avvek snabbt från platsen. En norsk spaningspatrull anlände efter några timmar till platsen och kunde endast finna stora oidentifierbara bajshögar samt spår från ett hittills okänt djur. Spåren ledde in i en dalgång ännu ej utforskad av ISAF...

Rykten började gå att Talibanerna i trakten hade hittat en ny allierad. Att sedan denna allierade knappast hade med verkligheten att göra gjorde ju att de hänförda norrmännen och de andorranska piloternas berättelse möttes med ett nervöst hånskratt från andra länders ISAF-soldater. Men en sen eftermiddag kom historien om de utomjordiska "talibanerna" att besannas, när en tysk militärpolis lyckades ta den bild ni kan se ovan - en Tusken Taliban med sin hustru i röd burka och blindkäpp vid en busshållplats i centrala Mazar-e-Sharif. Tusken-Talibanen tillfångatogs och avslöjade under tortyr att en allians bildats mellan Talibaner och sandfolkets stridande förband "Tusken Raiders". Helt plötsligt framstod det tidigare så lugna svenska ansvarsområdet i norra Afghanistan som en riktig krutdurk, där stubinen brinner snabbt...

Med dessa nya, djävulska fiender inom det svenska ansvarsområdet så är det ju naturligt att vi svenskar anpassar vår taktik, finslipar vårt uppträdande och agerar efter de förutsättningar det innebär att slåss mot sandfolket. Dessutom uppkommer att antal frågor som jag ville ha svar på av försvarsminister Sten Tolgfors, men där tystnaden har varit total.

- Kommer svenska förband kunna vara passiva om sandfolket angriper Jawa-folket?
- Kommer svenska förband att använda vapenmakt för att hämnas den svenska medborgaren Pernilla Augusts plågsamma död som Anakins mor i Star Wars 2: Attack of the Clones?
- Kommer de helikoptrar som vi inom några år högst eventuellt kan skicka till Afghanistan ha skydd mot laserbeskjutning?
- Kommer de lätta svenska förbanden bytas ut mot tyngre förband som kan möta en kavallerichock av tusentals Sandfolkskrigare på sina Banthas?
- Har kontakt tagits med George Lucas för att få information om de nya fiendernas eventuella taktik och svagheter?
- Finns det någon tanke med att Sanna Rayman uppenbarligen transformerats till prinsessan Leia med sina kringlor i håret?


Det var sex frågor där jag saknar svar, och där folket bör informeras om vad som väntar när våra tappra soldater konfronteras med Sandfolket för första gången. Om vi tyckte att talibanerna var läskiga och ondskefulla så är det ingenting mot vad som komma skall...

Länkar: SvD

ATT VÄLJA SIDA - ATT VÄLJA VÄG...


Medan presidenten utan makt, Medvedev, gnuggar sina ögon och blickar ut över ett Stockholm med sitt kungliga slott i blickfånget så lyfter SvD denna morgon frågan om Sveriges säkerhetspolitiska vägval - vår solidaritetsförklaring att inte stå vid sidan om och fega ur som vi gjorde för 69 år sedan när grannländerna ockuperades av totalitära regimer en efter en.

Vår solidaritetsförklaring, att inte stå passiv om något grannland angrips, är något jag sympatiserar med fullt ut även om jag skulle vilja att ett svenskt och finskt NATO-medlemskap var det som verkligen pissade in frihetens revir i vår del av världen. Och hur fin vår solidaritetsförklaring än må vara så är den inte värd pappret den är nedtecknad på, websidorna där man kan läsa densamma - det är tomma ord från ett land som gått från att vara nära säkerhetspolitiskt till extremt tärande...

Det fanns en tid då Sveriges säkerhets- och försvarspolitik nämndes med respekt av våra grannar, en tid då vårt flygvapen tillhörde de största och bäst utrustade i Europa och när konungariket var allt annat än det säkerhetspolitiska vacuum vi är i dag. Det fanns en tid då balterna som nyss fått sin frihet såg upp till oss svenskar, men det var då. Nu hånler man istället åt ett rikt land som inte längre har några som helst ambitioner att bidra till stabilitet och trygghet i närområdet, man skakar föraktfullt på huvudet åt det Sverige som snyltar på andra länders försvarsansträngningar för att själva kunna reducera sin egen försvarsförmåga till en ren pappersprodukt. Det fanns en tid då Sverige var starkt, i dag har Estland 5 gånger så många artilleripjäser som detta Sverige...

Sverige har genom en vettlös, ogenomtänkt och naiv försvarspolitik lagt ut sitt eget beskydd på det tidigare broderfolket i Finland samt de små länderna på andra sidan havet som haft vett att gå med i NATO. Finland förstår, efter sina erfarenheter i historien, att försvaret av landet är en viktig fråga och inget man kan behandla som vilken budgetpost som helst.

I Sverige har vi den något udda processen att vi ger Försvarsmakten ett anslag ur statsbudgeten, för att sedan ge samma myndighet en hotbild som passar detta anslag. Att sedan myndigheten åläggs så många olika uppgifter att pengarna aldrig räcker till, för att sedan hudflängas av de politiker som inte har förstånd att förstå att man tilldelar uppgifter efter den hotbild som finns, och därefter tilldelar medel för att klara av dessa uppgifter. Men så funkar inte Sverige, för här har vi en synsk finansminister som sett den eviga freden och därför kunde gå ut i Almedalen och där ytterligare reducera den patetiska ursäkt till nationell försvarsförmåga som det här landet har.

Sverige klarar i dag inte ens att se till att 500 av våra tappra och duktiga soldater i land långt bort från Sverige har helikoptrar för sjuktransporter eller ens de läkare som skulle behövas för ett akut omhändertagande. Sverige klarar inte ens att låta våra u-båtar öva, våra ytstridsfartyg få den utrustning de behöver eller vårt flygvapen flyga i övningssituationer. Sverige har en armé som av alla länder med krigsmakter i Europa bara är mindre än Luxemburgs och Lettlands...

Inte ens en rysk invasion av ett grannland kan få Sverige att vakna till. När Georgiens lätta förband massakrerades av tunga ryska pansarkilar, ja då drar vi i Sverige slutsatsen att vi också skall ha lätta förband. När det blir tydligt att Gotland, vår utpost i öster, lämnats helt åt sitt öde, ja då skickar vi 14 stridsvagnar till ett förråd på ön - utan besättningar, utan understöd och utan något som helst vett. Gotland behöver nu mer än någonsin en ständig svensk militär närvaro, och då räknas inte några hundra hobbykrigare ur Hemvärnet. Utanför Gotland kommer nu en gasledning att byggas, en gasledning som ryssen redan övat försvar av - med våldsamma landstigningar och storartade luftlandsättningar, och vi i Sverige förrådsställer några stridsvagnar som ändå var dömda till malpåsen enligt vår nya doktrin där tunga vapenssytem är onödiga och löjliga.

Vår solidaritetsförklaring är löjlig eftersom vi inte ens har ambitionen att kunna försvara oss själva, och än mindre kunna stötta våra grannar om den maktlösa presidentens land fortsätter utvecklas i negativ riktning. Sverige är ett land där det enda kännetecknet när det gäller försvars- och säkerhetpolitik är en absurd form av hyckleri. Andra får gärna bidra till att årt land känns tryggt, medan vi själva i bästa fall lägger våra ansträngninger i Afghanistan eller Adenviken.

Sten Tolgfors svar på frågan om vi skulle stötta balterna militärt i den händelse de ber om det säger väl egentligen allt: "- Om ett EU-land eller annat nordiskt land hotas skulle vi ta beslut i varje enskilt fall. Hur man agerar beror på situationen. Det kan vara allt från civila insatser till olika former av stöd som också kan vara av militär karaktär".

"Ta beslut i varje enskilt fall" - ingenting säger alltså att vi går in med den hjälp som lär behövas.
"kan" - kan... inte skall, inte bör. Sten är medveten om att vi inte ens har förmågan att skydda våra egna medborgare, hur skall vi då kunna lägga krut på ester, letter, litauer eller finnar?

Jag ser den svenska flatheten från det senaste stora kriget gå i repris, och det värsta är att vi ingenting lärt oss av den historia som borde säga oss så mycket...

2009/11/17

DUBBELÖRNEN HAR LANDAT


I kväll landade han här i Sverige, "president" Medvedev av Ryssland. In i det längst var det oklart ifall han skulle orka komma hit, till ett land som varit öppet kritiskt mot att ryssarna invaderade Georgien. Men när så miljöminister Carlgren slog den sista spiken i kistan och godkände gasledningen och alls dess följdeffekter för vår Östersjö, ja då gick det plötsligt bra att flyga över samma hav...

För min egen ryssofobiska del kunde gott Medvedev stannat hemma, stannat i Ryssland tills dess han befriat sig från sin mentor och Rysslands informelle ledare Putin. Den Medvedev som besöker oss dessa dagar må vara hoppet om ett ett bättre Ryssland, ett friare Ryssland - men tyvärr är detta bara drömmar i stil med Obamas eviga hallucinerande. Den dagen Medvedev bryter sig loss från höken Putin, den dagen kommer även jag dra en lättnandens suck - men innerst inne vet jag att den aldrig, någonsin kommer...

Det finns några textrader av Martin Gore, besjungna i "The Darkest Star" som på något sätt speglar mina hur jag ser på Medvedev, Ryssland i mitt tillstånd av 39-gradig feber.

"Oh, you sad one
Playing the Angel
Isn't so easy where you're from

Oh you wild one
Devil's companion
You won't stay satisfied for long

I don't want you to change anything you do
I don't want you to be someone else for me

Oh, you dark one
Eternal outsider
Caught in the spider's web you've spun

Oh you blind one
Gentle and kind one
Seeing the world as a loaded gun

I don't want you to change anything you do
I don't want you to be someone else for me

Stay as you are the Darkest Star
Shining for me
Majestically

I don't want you to change anything you do
I don't want you to be someone else for me" - Martin Lee Gore

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, DN2, DN3, DN4, AB, Expr

SKA OPPOSITIONENS GNÄLLANDE FORTSÄTTA ?


Så har då vår regerings fyra olika partier nått samsyn och en ny kommissionär från Sverige lär snart vara på väg med flyg mot Bryssel. Återigen blir det en lugn och timid kvinna - denna gång i form av den folkpartistiska EU-ministern Cecilia Malmström. Ett riktigt bra val i mina ögon, även om jag här kan avslöja att Malmström var ett andrahands-alternativ...

Jag blev i ett tidigt skede av rekryteringsprocessen högst informellt men ändå seriöst tillfrågad om inte jag skulle kunna tänka mig ett välavlönat och glamouröst arbete i Bryssel. Eftersom företrädaren Margot Wallström var folklig, populär i alla läger, lågmäld, ödmjuk och respekterade sina politiska motståndare på ett fint sätt så föll det sig naturligt för regeringen att fråga mig som har alla de där attributen i min personlighet. Att jag dessutom hade haft posten som Vice Ordförande i Sundbybergs stads Globaliseringsråd var ju också en bonus, ett tecken på att jag definitivt var mogen rollen som Sveriges nya kommissionär. Dessutom var det tydligt att det var dags för en man denna gång, "varannan man". Jag skulle tala osanning om jag inte erkänner att erbjudandet attraherade mig något enormt, men det fanns flera skäl som fick mig att tacka nej och nu ge Cecilia Malmström möjligheten att växa som människa.

Skälen var jag ju att jag trivs att jobba med barnen på Astrid Lindgrens barnsjukjhus, och även om de flesta av de topp-politiker från olika länder man som kommissionär skall umgås, förhandla och vara "hej" och "du" med oftast är infantila och mysiga så är de ingenting mot de barn jag jobbar med i dag. Dessutom har jag fyra söner som inte ville bryta upp från sina idrottsaktiviteter och skolklasser. Men droppen som fick bägaren att rinna över till förmån för ett "Nej tack" var att jag har fått tecken på att partisekreterare Schlingmann ser min blogg som ett nödvändigt vapensystem för att vinna det viktiga valet på hemmaplan om lite drygt 10 månader.

När det nu inte blev jag som axlade Margots mantel så kan man ju vara säker på att Mona, Maria, Peter och Lasse unisont kommer att börja att gläfsa och gnälla på det mesta. Det kommer att handla om processfrågor, det kommer att handla om kön eller storleken på detsamma, det kommer vara gnällande i sin perfektion - en konstart som de Rödgröna utvecklat under sin år i bitterhet. Nu kommer gnällandet med största sannolikhet handla om att Malmström har fula glasögon, bråkiga ungar eller är för liberal... Och varför kunde inte Bodström ha fått den här tjänsten för att fylla ut sin undertecknade agenda och för att kunna lära sina ungar franska och flamländska på plats?

Jag tror att Cecilia Malmström, av samma årsmodell som undertecknad, kommer att bli en fantastisk kommissionär. Om regeringen Reinfeldt har varit med om ett att utse ett antal ministrar där man kunnat fråga sig om vad man håller på med så är detta beslut korrekt och respektingivande och går inte att jämföra med plumpheten att placera en vapenvägrare som försvarsminister till exempel... Och där lät jag plötsligt lika gnällig som de rödgröna, förlåt mig! Nu när man gjort ett bra val, så stämmer även jag upp i hyllningskören.

Jag tycker faktiskt att sossen Margot också har varit väldigt bra i rollen som Sveriges kommissionär och vad Margot än tar för sig så är jag säker på att hon kommer förgylla tillvaron för sina nya medarbetare och samarbetspartners. Margot är väl värd att hyllas för sin envetna motvilja att ta över stafett-pinnen efter Göran Persson. Det är Margots förtjänst att vi i dag har en partiledare för Sveriges största parti som har marginellt högre förtroendesiffror bland folket än röde Lars. Alliansen är skyldig Margot ett stort Tack för hennes egoism och avsaknad av empati för den rörelse som nu som en konsekvens av kvotering får dras med Mona Sahlin.