PATETISKA PACIFISTER MED FEL FOKUS...

Tänk om världen vore så underbar att inga konfilkter mellan människor mynnade ut i våldsanvändande, och tänk om världen vore en så underbar plats att det aldrig någonsin, någonstans, någon gång uppstod konflikter mellan medmänniskor som borde kunna resonera med varandra lugnt och sakligt om sådant där man tycker annorlunda...?

Tänk om pacifismen som tanke var något som kunde bli verklighet och inte bara en naiv önskedröm om något vi aldrig någonsin, någonstans eller någon gång kommer att få uppleva i verkligheten? Tänk om inte de syriska stridsvagnarna inte alls hade rullat in i ytterligare en syrisk stad för att massakrera civila som försökte andas in lite av frihetens luft för att orka skrika slagord? Tänk om inte talibanerna inte hade sprängt ytterligare en skola där afghanska flickebarn hade fått lära sig läsa och skriva, och tänk om samma talibaner sedan hade varit så snälla att de inte alls halshögg lärarna tillsammans med den bångstyriga byäldsten?

Tänk om vi i Sverige kunde vara säkra på att alltid få leva i fred och frihet, utan att behöva frukta att våldet tassade in på vår bakgård? Tänk om vi i Sverige kunde blunda så hårt att allt elände i Libyen, i Kongo, i Afghanistan eller i Syrien bara försvann och blev en ond mardröm. Tänk om världen vore en plats där våldet kunde utrotas som genom ett trollslag - där inga fulla ungtuppar började slåss i krogkön en löningsfredag, där inte polisen behövde göra mer än att höja rösten för att få folk att lyssna, där inga våldtäkter existerade, där inga krig fanns...

Ja, tänk om... Då hade jag kanske sluppit få kväljningar och mått fysiskt illa över att naiva dagdrömmare i den pacifistiska organisationen Ofog kränkte de soldater som klivit ur sitt militära klädskåp och berättat att de tillhör de som hellre parningsleker med de av samma kön. Vi har den värld vi har, vi har ingen drömvärld. Det finns platser på jorden där våldet triumferar och där människans mörkaste sidor kommer fram i dagsljuset betydligt oftare än de goda sidorna som ändå måste finnas någonstans.

Vi i Sverige har ett försvar för att försvara friheten, vårt demokrati - med yttrandefriheten, med åsiktsfriheten, med religionsfriheten, med friheten att doppa i vem man känner för så länge motparten har fyllt 15 år. Vi har ett försvar för att folk skall kunna uttrycka sina åsikter öppet utan att behöva frukta att stridsvagnarna rullar in i kvarteret och skjuter alla som inte tycker som den som styr. Vi har ett försvar som i allt större utsträckning också jobbar med att se till att människor i länder som inte alls är lika lyckligt lottade som vi får chansen till en ljusare framtid. Vi har ett försvar där de som jobbar för att du, vi, jag och idioterna i Ofog skall få uttrycka våra åsikter förtjänar respekt och inte att hånas offentligt...

Ofog-gänget kränkte svenska soldater som i frihetens tjänst tagit på sig ett uppdrag som i en vacker och underbar drömvärld inte behövde utföras men som i verkligeheten är ett livsnödvändigt ont. De som står upp för frihet måste tyvärr vara beredda att försvara friheten med vapen i hand - friheten är inte gratis. Hade demonstrationerna från Ofog riktat in sig mot syriska stridsvagnsbesättningar eller Gaddaffis lego-knektar, mot Talibaner eller mot andra personer som alltid kommer att ha våldet som näringskälla - ja, då hade jag kunnat förstå Ofog-stollarnas demonstrerande.

Men se, det är inte mot världens våldsverkare man riktar udden - det är mot brittiska u-båtar, NATO-flyg i Norrbotten och mot svenska HBT-soldater i en Pride-parad. Skulle en stolla som Ofogs Miahabo Berkelder ta sitt pick och pack, sina plakat och sina åsikter till någon halvst söndersprängd syrisk landsortsstad - då hade Ofog haft någon form av trovärdighet. Men att ta sina pacifistiska aktiviteter till platser där budskapet behöver spridas, det vågar man nog inte för i ofrihetens namn kan de ju drabbas av sånt som vårt försvar skall skydda oss andra mot...

Nu skjuter man istället in sig på de som försöker göra världen till en bättre plats, en plats där respekten för frihet gör att pacifismen någongång någonstans och kanske någonsin går från en naiv dröm till något som skulle kunna bli verklighet. Nu kör man på samma tema som andra rabiata opinionsbildare i landet som jämför svenska män med talibaner, där nyanserna suddas ut och en svensk stridsvagnsbesättning på Ränneslätt med en homosexuell vagnschef helt plöstligt är precis lika vidrig som en syrisk T-72:a på väg att köra ner friheten i sanden med sina larvfötter medan den syriska presidenten tycker att "Staten gör sin plikt!".

Länkar: SvD1, SvD2
Bloggar:

DET ANOREKTISKA INSATSFÖRSVARET...

Klippa och klistra. Tänk så fantastiskt att det man redan på lekis tyckte var tråkigt och löjligt har blivit ett sätt att jobba med bloggen. Man sitter framför en dator utan uppkoppling men med ett fungerande ordbehandlingsprogram istället, en mobilltelefon som man kan läsa Svenska Dagbladet. När man läser debattsidan på SvD upprörs man över hur en gammal vapenvägrare som aldrig någonsin, någonstans, någon gång ställde upp för landet med vapen i handen genom värnplikten sågar vårt gamla försvar jämns med fotknölarna. Klippa och klistra in när man sedan hittar en dator med uppkoppling.

Sten Tolgfors och Cecilia Widegrens debattartikel på SvD Brännpunkt är inget annat än ett stort underkännande av alla oss som gjorde vår plikt och som förväntades ställa upp när Hesa Fredrik började tjuta samtidigt som radion sände ut meddelanden om att man skulle bege sig till sin mobiliseringsplats. Själv skulle jag ta mig till Nya Elementarskolan i Åkeshov för att därifrån knalla någon kilometer norrut för att flygas från Bromma till Gotland och min förutbestämda plats i ett bergrum vid Rute. Vårt gamla invasionsförsvar hade sina svagheter, men det fyllde den funktion som förväntades av ett svenskt försvar - det tryggade Sverige, hela Sverige och det verkade stabiliserande i vår del av världen...

Nu får vi läsa att vi var värdelösa, att våra värnpliktiga var kanonmat och att allt som fanns var oövat patrask, värdelöst, utan stridsvärde. Men vi hade iallafall fartyg som kunde försvara sig mot flyganfall - det har inte våra modernaste fartyg förmåga till idag. Men vi hade iallafall luftvärn, ett luftvärn som kunde verka över hela landet på alla höjder. Men vi hade iallafall ett artilleri som inte bara bestod av 24 pjäser när grannländerna räknar sina i hundratal och den enda tänkbara fienden räknar i tusental. Men vi hade iallafall ett flygvapen som man inte kunde slå ut med ett halvdussin välprogrammerade kryssningsmilssiler. Men vi hade iallafall en militär närvaro på Gotland som bestod av en väl sammansatt styrka ur alla vapenslag, idag finns det 400 hemvärnsmän och ett garage för 12 till 14 stridsvagnar under uppförande. Men vi hade iallafall en uthållighet som idag saknas över hela bredden och där vi framtiden får förlita oss på sju stycken välövade och skenbart välutustade manöverbataljoner på min tid hade brigader - vissa bara på pappret men många i verkligheten.

Men sju välövade bataljoner av yrkesfolk, som fylls på av kontraktspersonal som inte har ett dugg bättre utbildning än våra gamla beväringar i värnpliktshären, är enligt Sten Tolgfors  bättre än något som någonsin haft någon gång. Själv ser jag en Potemkin-kulliss som folk ler föraktfullt åt utomlands. Inte för att våra soldater i Afghanistan är dåliga, tvärtom ses de som bra - och inte för att våra flygplan och piloter gör bort sig över Libyen annat än för att de är bakbundna av våra politiker.

Det man ler åt är att vi har förbundit oss att hjälpa våra grannar med en solidaritetsförklaring som tillhör det mest vämjeliga som nationen Sverige någonsin släppt från sig. Vi klarar ju inte ens vårt eget försvar, vi kan inte hjälpa balter, finnar eller andra grannar om oron skulle bubbla upp i vår del av världen. Men så länge vi har ett gäng försvarspolitiker med en försvarsminister i förarsätet som skönmålar det som är nu och svartmålar en tid då omvärlden trots allt hade respekt för Sveriges militära förmåga så kommer folk att le hånfullt åt oss när vi slår oss för bröstet i dessa dagar...

Omvärlden vet att när Tolgfors pratar om vårt stora och starka flygvapen att våra flygplan saknar tillräckligt med vapen för att vara stort och starkt när det behövs. Omvärlden vet att när Tolgfors pratar om ett försvar här och nu pratar om något som kräver en vecka och mer på sig att fungera när vårt gamla invasionsförsvar om allt gick som det skulle stod i uniform och med vapen i hand efter några dygn - inte  lika välövade men överallt. Omvärlden vet att Sverige är och förblir ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen, ett land som snyltar på grannarnas NATO-medlemskap och finnarnas försvarsförmåga.

Jag längtar inte tillbaka till det stora otympliga invasionsförsvaret med oövade förband och ringa stridsvärde, men jag förstår inte varför vi istället måste bli extrema åt andra hållet. För några dagar sedan såg jag och två av sönerna två JAS-plan från en strand i Stockholms skärgård - och jag kom fram till att det var första gången ungarna sett svenskt stridsflyg i luften om man bortser från de där planen längs E4:an vid Linköping. Sverige är ett stort land med en liten befolkning, i en del av världen där militär avspänning är historia, där en revanschistisk före detta stormakt börjar rusta för naturresursernas skull och för att pinka in sitt revir i närområdet - och då är våra stridsflygplan mer sällsynta än havsörnar.

Vi behöver en förmåga att växla upp och bygga upp musklerna snabbt - och då funkar det inte att i Riksdagen först klubba igenom en återuppväckt tidigare vilande värnplikt och sedan börja återskapa något som Tolgfors anser är uselt. Det är dags att vi moderater tar tillbaka en fråga som en gång fick mig att bli moderat - frågan om ett starkt svenskt försvar, ett försvar som stabiliserar vår del av världen och inte urholkar grannarnas önskan om trygghet, ett försvar som kan växa när det behövs...

Länk: SvD
Bloggar: Wiseman

KRIMINELL HUMORLÖSHET PÅ POLISENS BORD

Framför en hotelldator ögnar jag snabbt igenom nyhetsflödet hemifrån Sverige och upptäcker till min stora förtvivlan att det finns humorbefriade svenskar som tycker att det är polisens uppgift att utreda ifall ett av de mest ironiska och uppenbart satiriska inslagen i Allsången är hets mot folkgrupp. Det handlar om Grotesco-gängets uppträdande uppe på Solliden-scenen mitt under Pride-veckan där precis allt av elände i världen konstaterades vara "Bögarnas fel"...

Man kan tycka att Grotesco-gänget är icke-roliga, att deras humor slår åt fel håll eller att man är grova och vulgära men även den mest korkade svensken kan väl knappast undgå att de riktar udden mot något annat än bögarna - nämligen de frikyrkliga homofoberna som väl har större anledning att i så fall polisanmäla Grotesco-gänget för förtal. Själv tycker jag att Grotesco är bland det bästa svensk humor har att erbjuda oss som inte tycker att plumpheter i ironins tecken skall handla på polisens skrivbord.

Klippet ovan är odödlig politisk satir, med en massa glimt i ögat. Det finns säkert folk på både Schönfeldts gränd och Sveavägen 68 som saknar förståelse för den storartade humorn och som gärna skulle polisanmäla Dorsin och kompani för att de sprider stereotyper om såväl sossar som moderater - stereotyper som i all sin genialitet säger rätt mycket om våra partier och kärnväljare.

Billigt öl och billig mat på andra sidan Östersjön - i min andra hemstad Tallinn - får inspirationen och motivationen att blogga att vara på sparlåga. Men jag återkommer ikväll, med lite reklam för en bok som jag tror att de som i vanliga fall gillar den här bloggen kan ha visst utbyte av - Tokmoderatens Samlade Verk i pappersformat...

Länk: AB, SvD

Bloggar: Röda Berget, apg29, Einerstam, Moberg

"MONOPOL ÄR MÄNNISKOVÄRDE!"

En elvaårig flicka med minimala kunskaper i det svenska språket lämnades på sin plats på ett tåg av sin storasyster, en syster som behövde gå på toaletten. Medan systerna satt och gjorde det som man gör på dass så kom en konduktör, fostrad i den skola där empati, tålamod och välvilja fram till elvaåringen. Elvaåringen hade ingen biljett, den var på tågtoaletten med storasyster och knappt två mil efter att ungarna stigit på tåget så slängdes elvaåringen av tåget av konduktören - "Hon såg så mycket äldre ut..."

Elvaåringen vandrade omkring i Kumla, två mil söder om Örebro - staden där flickorna från Nora hade klivit på tåget och konduktörens oförmåga att vara kall och visa känsla har blivit dagens nyhet hemma i Sverige. Naturligtvis så hoppar nu oppositionsledaren Håkan Juholt upp som gubben i lådan och ryter ifrån så att mustaschen yr i upprördhet över att Statens Järnvägar behandlar en ung flicka utan biljett på det här sättet. Det är bra att Juholt tycker att det är bedrövligt, det är inte ett dugg förvånande att Juholt ger sig ut i media och berättar om sina åsikter.

Själv funderar jag på det här om monopol och människovärde som Håkan Juholt har satt ett likhetstecken mellan. När de statliga apoteken fick konkurrens så försvann enligt Juholt människovärdet hos apotekens kunder. Bara statliga farmaceuter kunde ge folk rätt mediciner, råd och sttöd åt folket och alla de apoteksanställda som hamnade under Apoteket Hjärtats, Kronans droghandel eller Boots kapitalistiska ägare skulle som genom ett trollslag förvandlas till utsugare...

Statens Järnvägar har i princip monopol på tågresande i Sverige, sålunda borde SJ stå som garant för att människovärdet bevaras hos tågresenärerna om man skall tro på Juholt. Är det monopol så borde konduktörerna vara empatiska, inkännande och varma mot kunderna eftersom man står upp för människovärdet. Nu är det inte så, men folk som vill resa med tåg mellan Örebro och Göteborg är hänvisade till ett monopolföretag med konduktörer som kastar barn av tåget.

Skulle SJ behandla folk på det här sättet om man visste att dålig PR fick folk att välja ett annat bolag? Skulle SJ:s service när det kommer till förseningar och undermålig kundservice vara acceptabel för en kundkrets som skulle ha kunnat välja något annat? Ser Juholt fortfarande idag sambandet mellan monopol och människovärde när han dyker upp som gubben i lådan och svingar populismens svärd runt omkring sig...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar: Högberg,

SNUTEN PÅ FACEBOOK - EN NATT PÅ LKC

Länskommunikationscentralen, Polishuset, Kungsholmen, Stockholm - en sen natt under höstlovet, en natt då ungdomarna är extremt flitiga på nätet. I flera bänkrader sitter polisens larmoperatörer för att hantera de inringande hjälpsökande medborgarnas önskemål om polisassistans. Frågor om vilken idiot som har lagt beslag på en av en annan förhyrd parkeringsplats blandas med en hysterisk kvinna på tråden som kommit hem efter jobbet och fått se vad ett gäng inbrottstjuvar kan ställa till med på någon timme. En stressad man ringer och undrar var han kan förnya sitt pass klockan 23:47 samtidigt som en annan linje in i polishuset själ, hjärta och hjärna skriker ut budskapet om en pågående misshandel i skuggan av Svampen vid Stureplan.

Polispatruller dirigeras mot rätt mål, samtalsköerna betas av och allt är precis som vanligt när vakthavande med en bullbit i mungipan och en kopp kaffe i näven går över och tittar till polisen med nördfrilla och fula glasögon som sitter framför en dator i ett hörn och gör det som Sveriges fulaste chef har bestämt att han skall göra - han är den nyinstiftade Facebook-snuten...

Några månader har gått sedan SvD uppmärksammade den icke-existerande polisiära närvaron på nätet i allmänhet och på det alltmer kriminella Facebook i synnerhet. Men den fula chefen reagerade blixtsnabbt, visade oanad handlingskraft och tillsatte Facebook-poliser - både på LKC och i den virtuella utryckningsstyrkan. En plats som under polisens frånvaro hade blivit lika hemsökt av kriminella element som miljonprogramområdena i länets periferi hade äntligen fått den uppmärksamhet av polisen som behövdes för att börja trycka tillbaka kriminaliteten. "Den där fula chefen har gjort något bra iallafall" tänkte VB medan han blickade över axeln på Facebook-snuten medan underhuggaren surfade in på Playboymodellen Janine Habecks facebook-sida på jakt efter kriminalitet. Det var fina bilder, men inget som man kunde slå ner på i lagens namn.

Värre blev det när Facebook-snuten bytte spår och gick in på den ökände stalinisten Simon Fors vidöppna twitterkonto. Det var hot om våld, önskemål om ond bråd död bland de som råkade tycka om andra partier än de socialistiska och flera inlägg som definitivit kunde klassas som kriminella. Det vakthavande befälet skakade frustrerat på huvudet så att den där bullbiten i mungipan äntligen lossnade och flög ner mellan tangenterna Caps Lock och A på Facebook-snutens tangentbord. Den där Simon Fors, vänsterpartistisk förtroendevald i Pajala och Norrbotten, var redan under utredning efter att ha önskat se en av SvD.s ledarskribenter avrättad. Man hade helt enkelt inte mer att hämta där...

Det vakthavande befälet lommade i väg på jakt efter påtår och en till bulle, Facebook-snuten surfade vidare in på Kent Ekeroths Twitter-konto. SD-riksdagsmannens förehavanden på nätet hade man satt span på, det var rätt ofta insinuanta och underfundiga kommentarer tangerade det som i lagboken kallades hets mot folkgrupp. De senaste dagarna hade Kent Ekeroth var rätt sparsam på nätet, och det fanns möjligtvis en förklaring i att han förmodligen förberedde sig inför Kalle dussins dödsdag och paraden i Salem. Alltså ingenting på Twitter att fokusera på i detta nu - och Facebook-snuten klickade sig snabbt tillbaka till Facebook igen.

Otaliga kriminella grupper hade skapat sina egna Facebook-sidor där man med egna krypton kommunicerade på nätet. Häromdagen hade en kupp mot en Hemglassbil stoppats genom ett gediget samarbete mellan Facebook-polisen och närpolisen på Ekerö. Ett kompisgäng hade tänkt preja glassbilen i diket utanför Stenhamra för att sedan snabbt stjäla den glass som borde ramla ur innan föraren hann reagera. Ett par kommentarer på Facebook och ett besök av närpolisen hemma hos hjärnan bakom det planerade brottet och det blev inte mer än en plan av det hela.

Alla andra poliser på länskommunikationscentralen var fullt upptagna med att prata med radiobilar och hjälpsökande medborgare när Facebook-polisen som genom en slump hamnade på den där tysk-italienska playboymodellens sida igen och med en massa mysiga bilder som förgyllde en kväll då inga tips om kriminell aktivitet på nätet hade kommit in...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Bloggar: Jardenberg 

BARSEBÄCK 1 OCH 2 - IN MEMORIAM

Sex år tidigare hade det fasansfulla inletts. En fullt funktionsduglig kärnreaktor vid Barsebäcks kärnkraftsverk hade stängts och allt på grund av högljudda miljömuppar och ett grannfolk som skrek hysteriskt på ett sätt som lät som en havregrynsätare som hade att satt grynen i vrångstrupen närhelst Barsebäcks namn nämndes. Sex år senare var året 2005 och gaphalsarna hade fått sin vilja igenom...

Året var 1999 när en lång period av skånsk ångest började, en process som nådde sitt klimax vid midnatt den 31 maj 2005 när den allsmäktige statsminister Perssons förhandlande lämnade vår sydligaste provins utan framtidshopp, utan industriteknisk stolthet, utan kärnkraften i Barsebäck.

Vissa tog det förödande nederlaget med jämnmod och såg bron till grötätarna som ett anständigt surrogat för en välmående landsända, andra byggde Turning Torsos och fantastiska ishallar till ett ishockeylag som naivt drömmer om fornstora dagar. Men andra kunde inte släppa tankarna om Barsebäck, 1 och 2 - och det fanns många skåningar som reste till det av politiskt förhandlingstekniska skäl nedlagda och strålande bygget i Kävlinge kommuns kustband med tårar i ögonen. Det är ingen avancerad gissning att det är en av de som aldrig har kommit över Barsebäcks alltför tidiga hädangång som nu har upptäckts några mil norröver - i Ängelholm...

I en lägenhet i Ängelholm så försökte en 31-årig traumatiserad Barsebäck-sörjare bygga ett eget surrogat, en egen reaktor av brandvarnare och privatimporterade radioaktiva ämnen. Det som måste ha varit en del i sorgearbetet avbröts känslokallt av SSI - strålsäkerhetsinspektionen - och Ängelholms Kling och Klang. Helt utan förståelse för att Barsebäck ännu sex år efter sin död berör folk stövlade man in och förstörde något som för oss kärnkraftskramare måste ses som ett hjältedåd om än i fel miljö.

Så länge vi har populistiska statsministrar som dansar efter populismens pipor och miljömupparnas gapande så kommer vi att träffa på folk som denna 31-åring i Ängelholm. Det kommer att dyka upp folk som ser framtid i det andra ser som farligt - och som är farligt i fel händer eller när en Tsunami sköljer in. Det kommer att finnas framtidsvisionärer som inte vill dra i nödbromsen bara för att en adipös statsminister vill göra oss beroende av smutsig energi från kontinenten för att hålla sina gröna kompisar på gott humör. Det kommar att finnas de av oss som står upp för den strålande energiformen kärnkraft - med egna reaktorer i lägenheter, i radhus, i villor och i sommarstugor.

Det de rädda och bakåtsträvande nu kommer att kalla kriminellt kallat jag civilkurage och en acceptabel form av civil olydnad. Nu slår vi kärnkraftskramare tillbaka - ledda av en 31-årig snubbe i Ängelholm. Barsebäck in memoriam...

Länkar: DN, SvD, KvP
Bloggar:

MEDMÄNSKLIGHETENS GRÄNS...

Medmänsklighetens gräns, går den vid partifärgen, vid den valda ideologin eller vid religionen? Sedan när blev det så att man bara kan ha empati för eller sörja endast de som drabbats av olycka och elände som finns i samma politiska övertygelse som den egna…?

I spåren av det som har hänt i Norge – i Oslo och på Utöya – har det hörts från flera olika håll att vi som inte är socialdemokrater eller socialister är hycklare när vi säger oss uppröras över en slakt av människor vars värderingsgrund skiljer sig en del från vår egen men där respekten för demokratin är gemensam.

Vänsterbloggaren Nicklas Eriksson på bloggen "Arbetarperspektiv" sätter ord på den upprördhet som vissa på vänsterkanten känner när vi högermänniskor säger oss sörja offren på Utöya…

"Jag vill minnas att det var någon mentalsjuk moderatkärring som skrev på ett forum att hon tände en cigarr för att fira när Palme skjutits. Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt ELLER Tokmoderaten för den delen heller bryr sig ett skit om arbetarrörelsens barn skjuts. Ingen av dem har någon anledning."

Alldeles oavsett den mentalsjuka moderatkärringens osmakliga tobaksvanor så dyker frågan upp. Hur skulle Niklas Eriksson bete sig om han såg någon som kunde vara en politisk motståndare råka illa ut? Hade han – Nicklas – någon anledning att bry sig ett skit…?

Om Nicklas Eriksson skulle se en lyxig BMW krascha in i en bergvägg i alldeles för hög fart, skulle han då per automatik passera platsen med tankarna ”Det var rätt åt borgarbrackorna! Död åt förtryckarna!” i huvudet? Skulle Nicklas Eriksson stanna och hjälpa sina medmänniskor i nöd, oavsett vilken partitillhörighet offren i lyxbilen har? Skulle Nicklas Eriksson bete sig som en medmänniska och må dåligt över folk som lider, och är det i så fall något som vänsterfolket har monopol på?

På Håkan Juholts Facebook-sida möter vi samma resonemang från en kvinna vid namn Gunvor Carlsson från Angered utanför Göteborg. Naturligtvis kan vi som har Alliansen som förstahandsval uppröras över attackerna mot Norge, mot Arbeiderpartiet och AUF.

"Inte så konstigt att de inte ställer upp – det gäller ju socialister och vi är ju deras fiende, eller hur??" skriver Gudrun apropå nyheterna om att statsministern inte visar sig så mycket som han borde ha gjort…

Om Gunvor Carlsson skulle få se en nyhetssändning där en galning, en mördare som mördade unga moderater ur MUF på konferens lyftes fram – skulle Gunvor då tycka att det var okej att låta det hela passera henne oberörd bara för att det var "fienden" som drabbats? Skulle Gunvor sitta ner och trycka i sig Göteborgskex utan att känna någon empati, någon sorg medan dödade unga meningsmotståndare passerade i revy framför TV-kamerorna? Eller skulle Gunvor kliva ur rollen som politisk motståndare och som medmänniska bry sig om folk som lider alldeles oavsett vilken ideologi dessa står upp för eller är det så att det här med medmänsklighet bara är något som vänsterfolket förstår sig på…?

Hur skulle vårt samhälle se ut ifall bara sossar kunde sörja sossar, när bara vänsterpartister förstod sorgen som en av olycka drabbad vänsterpartist hade råkat ut för? Hur skulle samhällsbygget påverkas av att man bara kunde känna med de som tycker likadant vid katastrofer och tragedier? Med vilken rätt kan Nicklas och Gunvor sitta framför sina datorer och tycka att vi på andra blockgränsen inte kan och inte skall sörja medmänniskor som drabbats av ett politiskt terrordåd bara för att de är unga norska sossar…?

Galningen i Norge hade som ett första delmål att skapa ett polariserat samhälle, där gruppering ställdes mot gruppering, där kristna ställdes mot muslimer, där förrädare ställdes mot icke-förrädare. Skulle Anders Behring Breivik få sitta framför en dator och surfa från sin cell så skulle han förmodligen gnugga sina blodbesudlade händer om han skulle snubbla in på kommentatorsspår och facebook-sidor där medmänskligheten stannar vid partigränsen, där den politiska motståndaren är en fiende och inte en medmänniska…

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2,
Bloggar: Kent, Maria Abrahamsson,