DET ANOREKTISKA INSATSFÖRSVARET...

Klippa och klistra. Tänk så fantastiskt att det man redan på lekis tyckte var tråkigt och löjligt har blivit ett sätt att jobba med bloggen. Man sitter framför en dator utan uppkoppling men med ett fungerande ordbehandlingsprogram istället, en mobilltelefon som man kan läsa Svenska Dagbladet. När man läser debattsidan på SvD upprörs man över hur en gammal vapenvägrare som aldrig någonsin, någonstans, någon gång ställde upp för landet med vapen i handen genom värnplikten sågar vårt gamla försvar jämns med fotknölarna. Klippa och klistra in när man sedan hittar en dator med uppkoppling.

Sten Tolgfors och Cecilia Widegrens debattartikel på SvD Brännpunkt är inget annat än ett stort underkännande av alla oss som gjorde vår plikt och som förväntades ställa upp när Hesa Fredrik började tjuta samtidigt som radion sände ut meddelanden om att man skulle bege sig till sin mobiliseringsplats. Själv skulle jag ta mig till Nya Elementarskolan i Åkeshov för att därifrån knalla någon kilometer norrut för att flygas från Bromma till Gotland och min förutbestämda plats i ett bergrum vid Rute. Vårt gamla invasionsförsvar hade sina svagheter, men det fyllde den funktion som förväntades av ett svenskt försvar - det tryggade Sverige, hela Sverige och det verkade stabiliserande i vår del av världen...

Nu får vi läsa att vi var värdelösa, att våra värnpliktiga var kanonmat och att allt som fanns var oövat patrask, värdelöst, utan stridsvärde. Men vi hade iallafall fartyg som kunde försvara sig mot flyganfall - det har inte våra modernaste fartyg förmåga till idag. Men vi hade iallafall luftvärn, ett luftvärn som kunde verka över hela landet på alla höjder. Men vi hade iallafall ett artilleri som inte bara bestod av 24 pjäser när grannländerna räknar sina i hundratal och den enda tänkbara fienden räknar i tusental. Men vi hade iallafall ett flygvapen som man inte kunde slå ut med ett halvdussin välprogrammerade kryssningsmilssiler. Men vi hade iallafall en militär närvaro på Gotland som bestod av en väl sammansatt styrka ur alla vapenslag, idag finns det 400 hemvärnsmän och ett garage för 12 till 14 stridsvagnar under uppförande. Men vi hade iallafall en uthållighet som idag saknas över hela bredden och där vi framtiden får förlita oss på sju stycken välövade och skenbart välutustade manöverbataljoner på min tid hade brigader - vissa bara på pappret men många i verkligheten.

Men sju välövade bataljoner av yrkesfolk, som fylls på av kontraktspersonal som inte har ett dugg bättre utbildning än våra gamla beväringar i värnpliktshären, är enligt Sten Tolgfors  bättre än något som någonsin haft någon gång. Själv ser jag en Potemkin-kulliss som folk ler föraktfullt åt utomlands. Inte för att våra soldater i Afghanistan är dåliga, tvärtom ses de som bra - och inte för att våra flygplan och piloter gör bort sig över Libyen annat än för att de är bakbundna av våra politiker.

Det man ler åt är att vi har förbundit oss att hjälpa våra grannar med en solidaritetsförklaring som tillhör det mest vämjeliga som nationen Sverige någonsin släppt från sig. Vi klarar ju inte ens vårt eget försvar, vi kan inte hjälpa balter, finnar eller andra grannar om oron skulle bubbla upp i vår del av världen. Men så länge vi har ett gäng försvarspolitiker med en försvarsminister i förarsätet som skönmålar det som är nu och svartmålar en tid då omvärlden trots allt hade respekt för Sveriges militära förmåga så kommer folk att le hånfullt åt oss när vi slår oss för bröstet i dessa dagar...

Omvärlden vet att när Tolgfors pratar om vårt stora och starka flygvapen att våra flygplan saknar tillräckligt med vapen för att vara stort och starkt när det behövs. Omvärlden vet att när Tolgfors pratar om ett försvar här och nu pratar om något som kräver en vecka och mer på sig att fungera när vårt gamla invasionsförsvar om allt gick som det skulle stod i uniform och med vapen i hand efter några dygn - inte  lika välövade men överallt. Omvärlden vet att Sverige är och förblir ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen, ett land som snyltar på grannarnas NATO-medlemskap och finnarnas försvarsförmåga.

Jag längtar inte tillbaka till det stora otympliga invasionsförsvaret med oövade förband och ringa stridsvärde, men jag förstår inte varför vi istället måste bli extrema åt andra hållet. För några dagar sedan såg jag och två av sönerna två JAS-plan från en strand i Stockholms skärgård - och jag kom fram till att det var första gången ungarna sett svenskt stridsflyg i luften om man bortser från de där planen längs E4:an vid Linköping. Sverige är ett stort land med en liten befolkning, i en del av världen där militär avspänning är historia, där en revanschistisk före detta stormakt börjar rusta för naturresursernas skull och för att pinka in sitt revir i närområdet - och då är våra stridsflygplan mer sällsynta än havsörnar.

Vi behöver en förmåga att växla upp och bygga upp musklerna snabbt - och då funkar det inte att i Riksdagen först klubba igenom en återuppväckt tidigare vilande värnplikt och sedan börja återskapa något som Tolgfors anser är uselt. Det är dags att vi moderater tar tillbaka en fråga som en gång fick mig att bli moderat - frågan om ett starkt svenskt försvar, ett försvar som stabiliserar vår del av världen och inte urholkar grannarnas önskan om trygghet, ett försvar som kan växa när det behövs...

Länk: SvD
Bloggar: Wiseman