FYRTIO ÅR? DET KAN MAN INTE TRO...

Klockan har för några timmar sedan passerat midnatt och den olycksaliga dagen 11 september har övergått i den tolfte september 2009. Det var denna dag för exakt 40 år sedan som allas vår fantastiska kommunstyrelseordförande var på väg ut i livet och in i rörelsen.

Denna dag fyller alltså Sundbybergarnas ledare Helene Hellmark-Knutsson 40 år och tar därmed ett sjumilakliv närmare svallningar och klimakteriet. Självklart vill även jag på min blogg stämma upp i hyllningssångerna och framföra ett stort GRATTIS på födelsedagen.

Helene och jag har väl ännu inte lärt känna varandra så där mycket som jag skulle önska tyvärr. Därför är det faktiskt helt omöjligt för mig att skriva ett personligt blogginlägg om något härligt gemensamt minne som inte har sitt ursprung i mina drömmar. Men det kanske, eventuellt eller inte alls uteslutet kan komma eftersom undertecknad även framledes kommer att försöka få Helene att förstå att jag tycker hon är jättefin på riktigt och att alla mina skriverier i den frågan absolut inte har med ironi eller satir att göra.

Helene är något så sällsynt som en både vacker, mystisk och spännande kvinna på vänsterkanten. En kvinna som dessutom engagerar sig i politiken med full kraft och därmed visar att hon bryr sig, fast jag tycker att hon bryr sig om helt fel saker. Annars brukar ju alla de vackra damerna i politiken hittas på högerkanten, men inte i Sundbybergs stad inte. Själv minns jag när jag första gången såg Helene i den där tråkiga aulan där fullmäktige sammanträder. Jag såg en liten späd, skör och hyfsat osäker person i talarstolen men en person som ändå kunde kombinera dessa attribut med maktutövandet. Självklart tyckte jag att Helene var söt, snygg eller något sånt och ju mer otillgänglig någon är för mig, ju mer triggar det mina "vill ha"-drifter. Men hur uppvaktar man en gift mamma, en person som tycker annorlunda om nästan allt men som man ändå inte kan sluta grubbla på? Jag tog till min föga framgångsrika variant av flörtande...

Taktiken var att återgå till barndomen, där man drog de tjejer man gillade i håret, kastade grus på henne när hon hoppade hopprep eller bara retades verbalt. Eftersom Helenes hår är hyfsat kort så föll det alternativet med att gå fram och dra i håret, och att kasta grus kunde ju i värsta fall leda till åtal. Återstod då att retas, och det var det jag gjorde på min blogg. Utan att ens tänka på var gränsen låg så redovisade jag mina drömmar, mina fantasier och andra inte alltför korrekta tankegångar på min blogg - och jag trodde att Helene såg ironin och försöken att vara rolig, men tydligen var det inte så.

"Jag har flera moderata vänner här på Facebook men de är också riktiga vänner, dvs påstår inte en massa saker om mig som person som syftar till att skada mig eller såra min familj på olika sätt. Tack ändå!" var svaret jag fick från Helene när min vänskapsförfrågan på Facebook avslogs med en rejäl träklubba. Om jag hade gjort Helene ledsen med mitt litterära skapande så var det väl ungefär samma ledsenhet jag själv nu fick uppleva när det gick upp för mig att jag med tangentbordet som vapen hade sårat en person som jag faktiskt tyckte var tilltalande. Ännu denna dag så ligger min vänförfrågan hos Helene utan att ha besvarats.

Att fylla 40 år innebär att man kliver över en tröskel, tröskeln då man börjar blir gammal, patetisk och fånig. Så känner jag mig, 41 år som jag är men jag tror inte Helene kommer känna sig så. Bara man tittar på kvinnan så ser man ju direkt hur välhållen hon är trots att flyttlasset mot Ekbacken kommit ett år närmare.

Jag förväntar mig inte att bli bjuden på 40-årsfesten men jag har ju 10 år kvar på att smöra in mig på 50-årskalaset. Min present får i väntan på ett lämpligt medborgarförslag bli ett YouTube-klipp, en vacker och smäktande synthdänga av de maskulina urmännen i Erasure. Grattis på 40-årsdagen, må födelsedagen bli helt underbar i de riktiga vännernas sällskap.


"Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Looking for you
You were looking for me?
Always reaching for you
You were too blind to see
Oh, love of my heart
Why leave me alone
I'm falling apart
No good on my own

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Why throw it away?
Why walk out on me?
I just live for the day
For the way it should be
There once was a time
Had you here by my side
You said I wasn't your kind
Only here for the ride

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

No emotional ties
You don't remember my name
I lay down and die
I'm only to blame
Oh love of my heart
It's up to you now
You tore me apart
I hurt inside-out

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?"

Just den sången skulle jag den stundande kvällen vilja framföra framför den Hellmarkska villan i Duvbo, ackompanjerad av mina liberala vänner Mattias Lönnqvist och Johan Storåkers. Nu blir det inte så, eftersom vi i Sverige har lagar som hanterar frågor om hemfridsbrott, förargelseväckande beteende och störande av den allmänna ordningen...

UR ASKAN I ELDEN

Jag kan tänka mig att den gamle landsfadern Göran Persson just nu sitter och tuggar fradga på godset Övre Torp i den sörmländska obygden mellan Gnesta och Flen. Otack är världens lön, käre Göran...

Det var just Göran Persson som lade ner oändligt med energi, oändligt med ansträngning och en hel del politisk prestige för att se till att den så kallade "Guantanamosvensken" skulle få komma tillbaka till Sverige igen efter en resa som gick via Saudiarabien, Pakistan, Afghanistans berg och en bur på en amerikansk bas vid Guantanamo Bay.

Ärendet togs upp i enskilda samtal mellan Persson och Bush, frågan var uppenbarligen så viktig att det kom att prägla flera konversationer mellan de två världsledarna. Den svenska socialdemokratiska regeringen krävde att USA antingen ställde "Guantanamosvensken" inför rätta eller frigav densamma illa kvickt. Och som vanligt fick Göran Persson sin vilja igenom, den unge mannen Mehdi Ghezali frigavs och flögs hem med regeringsplanet...

En snyft- och gråtorgie tog vid i svensk media, och nästan ingen ifrågasatte omdömet hos Mehdi Ghezali som fått sitta 930 dagar i amerikanernas våld för att han valt en ovanlig väg i sitt liv. Mehdi hölls fängslad utan rättslig prövning, det är sant - men Mehdi Ghezali rörde sig i kretsar som var terroristdyrkande, Taliban-trogna och inte alls positiva till att USA hade avsatt en av världen största tyrannier. Alla tyckte synd om Ghezali, framför allt Ghezali själv och upplevelsen av att sitta i en bur i nästan 3 år borde ju ha satt spår i den unge mannens sinne.

Men nu är han ju där igen, den uppenbarligen inte allt igenom gode Ghezali. I kretsarna kring Talibanerna och i hetluften bland våldsverkare och religiösa fanatiker tillbringade han sin tid i frihet. Nu är det Pakistans militär som gripit honom, men orsaken till varför han återigen får tillbringa sin tid i en cell är densamma som när jänkarna tog honom är densamma - Mehdi Ghezali har en förkärlek för att leka Taliban.

Vad kan vi nu vänta oss, en snyft- och gråtorgie igen? Tycka-synd-om-reportage i kvällspressen där pappa Ghezali återigen får förklara att allt bara är ett missförstånd? Eller kan man hoppas att någon iallafall ser lite mer nyktert på Mehdi Ghezalis resor till fjärran land - kan man hoppas att regeringsflygplanet får stå kvar på Bromma, och att man låter den pakistanska rättvisan ha sin gång?

För min del har Ghezali nu bränt sina broar, han har kastat latrin i ansiktet på de som en gång hjälpte honom att återfå sin frihet och han har visat att han helt saknar omdöme. Svensk medborgare? Må så vara, men det var även Annika Östberg som satt ett halvt liv i ett fängelse i främmande land - och om det som nu Mehdi Ghezali misstänks för är sant så kan han gott få sitta ett halvt liv eller längre i en pakistansk motsvarighet till Kumlabunkern...

Länkar: DN, SvD, SvD2, SvD3, AB, Expr

ATT BLI SEDD MEN ÄNDÅ FÖRBISEDD

Hur skall man egentligen tolka det som Solnas oppositionsråd i dag skrev som debattör på Aftonbladet? Att hon har den goda smaken att läsa min blogg, att hon anser att hennes eget sosseri binder ris åt sin egen rygg när de kräver höjda skatter på bred front eller att hon bara vill sno mina texter och samtidigt osynliggöra mig?

Texten från Johanna i dagens nätupplaga av Aftonbladet lyder: Vi börjar med väljarnas reaktioner. Och låt oss för en gångs skull strunta i de politiska bloggarna och lyssna på några allmänbloggare. Där är reaktionerna blandade:

”S vill höja skatterna. Första tanken är ju är dom dumma i huvudet eller??Men när man läser så ändras det där lite, ok OM skattehöjningarna går till skola, vård och att klara jobben.”
”Samma gamla sossar. De har genom alla år haft som ambition att familjen Svensson skall ha så lite som möjligt i plånboken efter att staten varit där med sina flottiga fingrar i lönekuvertet”

Den som läste mitt inlägg från i morse känner väl igen min verklighettrogna om än modiferade beskrivning av hur sossen fungerar som makthavare, texten i blått ovan.

Jag ber att få klargöra att jag trots att jag framstår som oseriös, spritt språngande galen eller bara imbecill faktiskt betraktas som politisk bloggare av de allra flesta trots att jag skriver på ett sätt som inte brukar vara brukligt inom just det skrået. Sedan tillhör det ju god kutym att ange sina källor, och det missar Johanna Graf - avsiktligt? Och ja, jag känner mig kränkt av det faktum att mina ord som vägts på guldvåg inte förknippas med mig på aftonbladet.se.

Men jag är inte den som är långsint, bjuder bara Johanna ut mig en romantisk middag på den grekiska kolgrillen vid busstorget i Solna Centrum så är hon förlåten. Jag borde ju vara nöjd när åtminstone en vacker, blond och på alla sätt tilltalande socialdemokratisk kvinna lägger märke till mig så känslan av att vara kränkt blandas med en mindre dos av eufori.

Länk: AB, Johannas egen blogg

SAMMA GAMLA SOCIALDEMOKRATI...

De är ju så söta tillsammans, de där två människorna som tror att den ultimata lösningen på alla tänkbara problem är att ta pengar av folket - pengar som folket har tjänat in genom hårt arbete. De två människorna har tidigare gett uttryck för att deras parti skall hitta nya vägar, nya lösningar och bli ett parti som inte var som för men det avslöjas ju nu som tomma ord och floskler. De två människornas parti har genom alla år haft som ambition att familjen Svensson skall ha så lite som möjligt i plånboken efter att staten varit där med sina flottiga fingrar i lönekuvertet och när det gäller den frågan så kommer aldrig någonsin de två människornas parti att förändra sig...

De två människorna, som jag så snällt kallar dem, är ju Mona Sahlin och Thomas Östros. Mona har ambitionen att bli statsminister medan Östros får gyttjebrottas med Lars Ohly om finansministerposten. I dag har de två företrädarna återigen förklarat att man ingenting lärt sig, att man ingenting förstått - därtill är man uppenbarligen allt för korkade. Det handlar om hur sosseriet genom höjda skatter skall få igång konsumtionen, det handlar om att man genom att ge småförtagaren mindre pengar i plånboken hoppas på att denna skall anställa fler och det handlar om historieförfalskning i klass med Putins skönmålande av Stalin-eran.

Mona och Thomas vill höja massor av skatter: Inkomstskatten skall höjas, en ny förmögenhetsskatt införas samt om man haft den dåliga smaken att lägga sina intjänade slantar på ett lite mer exklusivt boende så skall staten bestraffa familjen Krösus med ett plundringståg i privatekonomin. I socialdemokratins Sverige är det fult att bo i en villa i Mexitegel med sjöutsikt, och därför skall man straffas med nya skatter om man väljer denna boendeform framför allmännyttans enhetliga boendeform...

Om man skärskådar Mona och Thomas argumentation så ser man det absurda i svammlet.

"Hade arbetslösheten i Sverige ökat i den takt som skett i övriga Europa så hade 50 000 färre personer varit arbetslösa" - Här väljer man att helt bortse från att den tunga svenska verkstadsindustrin, den del av vårt näringsliv som drabbats värst, är extremt beroende av exporten. Förutsättningar för ett svenskt företag och ett franskt eller tyskt dito är helt annorlunda och det visar sig tyvärr i svåra tider när efterfrågan dör ut. Alldeles oavsett vilken regering Sverige hade haft när krisen slog till så hade resultatet blivit detsamma, och detta alldeles oavsett vad Östros och Sahlin vill få oss att tro.

"Sverige behöver ökade investeringar i kunskap och forskning för att långsiktigt höja vår globala konkurrenskraft och skapa fler jobb. Vårt besked är tydligt: utbildning är alltid bättre än arbetslöshet och passiva bidrag och ersättningar. Våra barn och ungdomar får inte bli krisens förlorare" - Ojdå... Flumskolans skapare skall med kravlöshetens överstepräster i Vänsterpartiet försöka få någon att lära sig någonting i en skola som under sosseriets år vid makten utvecklats till en plats där kunskaper och kunskapsmätning var av sekundär betydelse. De ungdomar som idag har svårt att hävda sig på arbetsmarknanden är de som gick ut ur skolorna under Baylans tid som utbildningsminister.

"...ett dynamiskt småföretagande ger både jobb här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft" - Här anammar man Tolgfors Här och Nu fast i en helt annan fråga. Det dynamiska småföretagandet skall ge både jobb och framtida konkurrenskraft trots att man skall pungslå samma småföretagare med både nya och höjda skatter. Hur går det ihop? Någon som förstår hur ett dynamiskt småföretagande uppstår hos företagare som får mindre pengar att investera med?

"Regeringen har valt att låta skatte­sänkningar gå före välfärden. Man genomför permanenta skattesänkningar men tillför bara tillfälliga tillskott till kommunerna" - Och detta kommer dagarna efter att regeringen gödslar pengar över kommuner, landsting och rättsväsendet... Och varför skall kommuner och landsting ha mer än tillfälliga tillskott, är det inte meningen att de skall klara sig själva när de goda åren återkommer? Skall de inte klara sig på de skatter de själva plockar av folket? Nej, inte i Monas och Thomas värld - där skall kommuner och landsting in i samma form av bidragsberoende som familjen Svensson.

När dessa slantar sköljer in över kommuner och landsting så kommer man se en tydlig skillnad mellan kommuner eller landsting med rött styre versus de med blått. I de blåa kommunerna kommer tillskotten användas för att slippa höja skatterna för folk, för att värna välfärdens kärna och för att trygga arbeten medan de röda i sann sosse-anda lär bygga konsthallar, pooler, skidtunnlar och annat "bling-bling" för pengarna.

Det finns dock en fråga där jag faktiskt håller med de två människorna, och det handlar om våra pensionärer. De måste få en drägligare tillvaro, de måste få ta del av vår vision att låta folk överleva på sina intjänade slantar - pensionen är ju en retroaktiv lön. Vad betyder väl 200-250 kronor för oss med arbete egentligen, pengar som skall komma oss till del genom ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget? Inte mycket mer än möjligheten att gå på McDonalds en gång till med barnen. För en pensionär betyder dessa slantar så mycket, mycket mer när de vinglar omkring i den lokala matvarubutiken på jakt efter röda prislappar eller färska rabattkuponger... Men även här så faller sossarnas argumentation platt till marken eftersom det tidigare statsbärande partiet en gång för länge sedan lånade pengar av just pensionärerna, pengar som de aldrig någonsin har fått se igen trots alla goda år med Göran, Mona och Östros.

Länkar: DN, SvD1, SvD2, SvD3, AB, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2

STORSTADEN HAR ÖVERGETT SOSSERIET

Det var inte så många dagar sedan som några hyfsat tunga namn i "rörelsen" var ute och krävde en omprofilering av socialdemokratin, däribland allas vår Helene Hellmark-Knutsson och Ilija Batman - kommunstyrelseordförande i Sundbyberg respektive Nynäshamn. Dessa sossar hade förmodligen tittat i glaskulan, lagt ihop slutsatserna efter socialdemokratins fiasko i Stockholm under Europaparlamentsvalet och kommit fram till att det bara är genom att tränga in sig på den politiska mittplanen man kan hejda flykten av sossar i huvudstadsområdet.

Idag kan man få svart på vitt att Stockholmaren i gemen har ett gott minne, man minns den huvudstadsfientliga politiken under Socialdemokraternas styre. Man minns den totala frånvaron av infrastruktursatsningar, man minns sammanslagna storsjukhus som ledde till att folk strök med i nya vårdköer, man minns Robin Hood-skatter som medförde att det för stockholmarnas skatteslantar byggdes konsthallar och väl tilltagna idrottskomplex i Norrlands inland medan kommunerna i AB-län fick sparka personal i vård, skola och omsorg...

Under Alliansens tid vid makten har Citybanan börjat byggas, beslutet är taget att Förbifarten skall bli verklighet och den nya motorvägssnutten längs E18 vid Järva kommer binda ihop två Europavägar och befria stockholmarna från det plågsamma köeländet från Hjulstakorset mot Bromma och vice versa. Alliansen satsar på Stockholm, alliansen satsar på länet och de som bor här - och sosseriet har inga andra lösningar än att möjligtvis kopiera den förda politiken rakt av och blanda upp den med lite ideologiska floskler.

Socialdemokraterna blev i Europaparlamentsvalet bara fjärde största parti i huvudstaden, bakom Moderater, Folkpartister och Miljöpartister. Det är en historisk utveckling vi ser, där det tidigare statsbärande partiet marginaliseras och förödmjukas av väljarkåren. När jag idag läser den senaste opinionsundersökningen och till min stora glädje konstaterar att SAP i huvudstaden med expressfart är på väg att bli vänsterpartiets jämlikar så är det ingen överraskning, det är en konskevens av år av förakt mot denna region som slagit igenom.

I riket i stort har fallet dämpats eller hejdats, men det beror nog mer på att Mona gömmer sig från TV, tidningar och annan media sedan en tid. När Mona dyker upp på TV och börjar svammla så kommer bollen i rullning igen, och det är inte uppför den rullar. I morse skulle tydligen Mona ha varit med på stats-TV:s morgonprogram, men Mona hade blivit sjuk med feber och huvudvärk - svininfluensa månne? Kan det måhända vara en psykosomatisk effekt av alla nedslående opinionsundersökningar? Eller kan det vara så att det liksom passade bra dagen efter att TV4 hade haft det dåliga omdömet att skrämma upp varenda en av de redan vettskrämda hypokondrikerna inom landets gränser med TV-serien "Överlevarna"? Det kan ju bli så att väljarna faktiskt börjar tycka synd om sjuklingen, och därför tar henne till sitt hjärta - det är säkert så Baylan har tänkt sig vinna valet...

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD, AB, Expr1, Expr2, Expr3, Lidingö-Paul, Örebro-Kent

(S)KÖNHETEN OCH "ODJURET"...?

Torsten Jansson och jag är ju precis som varandra, eller hur...? Utseendemässigt är vi ju rätt lika varandra - hyfsat adipösa, nästan ovårdade och med en kondition som får oss att börja flämta av utmattning efter en kortare promenad. Och vi verkar dela visionen av hur drömkvinnan ser ut. Men Torsten Jansson har ju mer hår på huvudet, är lyckad som krösus och företagsledare, ser ut som en demaskerad medlem av Björnligan samt är betydligt mer framgångsrik när det gäller att vinna socialdemokratiska skönheters hjärtan. Det jag drömmer om, det förverkligar Torsten. Grattis...hmpff!

När Göran Persson, den gamle landfadern, lyfte fram Ulrica Messing som minister började jag ju tycka om karl'n. Här hade Göran trollat fram en kvinna med huvudet på skaft, som utstrålade kompetens, kvinnlighet och var så vacker - han hade hittat Helene Hellmark-Knutssons alter-ego i Ulrica Messing. Eftersom jag då inte kommit till Sundbyberg så var jag ju övertygad om att Messing var den vackraste kvinnan i politiken, en kvinna i min smak - blond, kortklippt och ofta med ett förföriskt leende på läpparna. Varje presskonferens med Messing var ett klimax för min egenutbildning i "lär dig känna dina fiender" , men jag lade aldrig märke till vad hon sade eller vilken fråga hon lyfte - jag satt där framför TV:n som en drägglande fjant och njöt av att politiken kunde vara så vacker. Ännu denna dag så har jag ingen som helst aning om vilka ministerposter Ulrica Messing hade under Persson-eran.

På samma sätt som jag i dag drömmer om Sundbybergs KSO så drömde jag då om Ulrica Messing. Men har man som kvinna hittat en man som är skolad i en sådan feminstisk grundförutsättning som matlagning så var jag övertygad om att det var kört för lilla mig. Men Ulrica bröt upp med sin make bakom kastrullerna och hittade en man som oftast fanns på den andra sidan av matlagningskedjan. Ulrica träffade sin nya kärlek Torsten på ett studiebesök, och jag förbannar fortfarande ministerns underhuggare som inte skickade henne på ett studiebesök till någon av mina arbetsplatser i vården. Hade hon sett mig hade hon ju fått en 6-år yngre variant av den man som hon igår äktade i Ekeberga kyrka i trakterna av Kosta.

Visst, jag är inte lika rik eller framgångs rik som Torsten Jansson, men jag måste ju rimligtvis ha något annat, eller har jag det? Några lättduperade kvinnor har väl iallafall gett mig komplimangen att jag "trots att jag är ful är rätt charmig" medan andra mer upplysta kvinnor sågar mig med formuleringen att jag inte är en "riktig man" vilket stämmer om man med "riktig man" menar någon som har längre uthålighet i sänghalmen än 1-2 minuter. Men jag är övertygad om att jag skulle kunnat ha fått Messing intresserad, för uppenbarligen har hon ju helt andra preferenser än dagens ytliga kvinnor. Låter jag bitter nu igen? Det stämmer nog...

Nu var det Torsten som hade turen att få ett studiebesök på halsen och få den bildsköna ministern intresserad. Det hedrar Torsten Jansson att fick bort Messing från sosseriets innersta kärna, det blir liksom lite lättare att "fightas" mot ett parti där man inte går omkring och fånler åt motståndarna. Men Helene Hellmark-Knutsson och dagens situation frågar sig då den som sett mina bloggar? Helene förefaller ointresserad, och därmed lämnar hon fältet öppet för min politiska pajkastning, men jag har en plan - en närmast diabolisk plan.

Jag avser att inom kort låta sända in ett medborgarförslag när jag nu inte längre är förtroendevald. Det kommer vara ett förslag om att i anslutning till den nya, exklusiva och delvis skattefinansierade konsthallen i Marabouparken låta bygga en gigantisk staty över kvinnan som styr vår stad med silkesvantar, som fått Stora Ursvik att växa fram och som älskar att resa till Brasilien - allas vår Helene. Mina partivänner lär inte gilla förslaget, men de ser inte politiken på samma sätt som jag. De söker enbart konfrontation, och det gör ju inte jag. Samförståndets man, det är ju jag. Och frågan som då uppstår är ju om KSO faller för detta smicker eller om hatet når nya dimensioner? Kan det bli så att jag följer i Torstens djupa fotspår?

Slutligen vill jag önska det nygifta paret Messing/Jansson all lycka, må alla era dagar tillsammans bli fantastiska. Och ja, "Missunnsam" är mitt okända andranamn...

Länk: Expr

MEDIA MOBBAR MONA - DOM OCKSÅ...

Min äldste son Oscar smög upp bakom mig en dag när jag satt på samma plats som nu och medan jag satt och formulerade ett av mina närmast rutinmässiga påhopp på Mona Sahlin, hennes otydliga "ledarskap" och hennes totala oförmåga att få förtroende bland väljarna. Oscar frågade mig varför jag var elak mot Mona, varför jag mobbar henne - och jag förklarade att det jag håller på med inte är mobbning utan "negative campaigning". Oscar såg ut som ett fån när jag lämnade frågeställningen därhän utan att förklara att skiljelinjen mellan just mobbing och "negative campaigning" är hårfin...

Man kan tycka mycket om Mona, till exempel att hon är folklig - vilket jag ser som ett makabert skådespel eftersom Mona inte har någon bakgrund i folket som den politiska broiler hon varit sedan hon som ung tjej kärade ner sig i Palme. Hon har precis som många andra högdjur i politiken inte haft ett vettigt jobb vid sidan om det politiska hantverket, och då blir varje form av folklighet en omöjlig ekvation att lösa. Man kan ju som jag också tycka synd om Mona och SAP för att hon tack vare den absurda kvoteringen sitter på den position där hon nu sitter.

Mona verkar trots alla undersökningar med för henne nedslående resultat i förtroendefrågan tro att hon har ett gediget stöd, och då är det ju synd om kvinnan som lever i denna vilfarelse. Det är synd om SAP som har fått en partiledare som drar ner opinionssiffrorna när helst hon öppnar munnen eller visar sig i media. Nu går återigen bra för sosseriet i opinionsmätningarna, och är det någon annan än jag som ser sambandet med en osynlig partiordförande? Hur blir det i valrörelsen när man måste jaga ut Mona på scenen igen? Hur blir det när hon får visa upp sig för de väljare som i allra högsta grad saknar all form av förtroende för just henne? Fan vet, men som valstrategiker i den rödgröna röran skulle jag bli nervös...

I dag publiceras lite här och där en undersökning där Mona framställs som totalt förnedrad av den egna väljarkåren. Expressen har fått för sig att fråga de som anser sig vara sossar vem som skulle bli deras bästa statsminister om de nu skulle vinna. Mona kommer på plats tre, efter Margot och Bodström - ett tecen så gott som något. Men frågeställningen är ju helt absurd, man sitter där med Mona i den positionen där hon är den tilltänkta statsministern och allt annat är ju bara önskedrömmar. Frågan man bör ställa sig är hur länge Mona kan sitta kvar med denna lilla haverade hårfön i ryggen? Över valet, visst - och sedan beroende på hur det går. Vinner man så blir hon kvar, förlorar man så är hon en parantes som vår egen Bosse Lundgren.

Alldeles oavsett hur lite stöd hon har så avser de rödgröna idag samla sina trupper till parad i Kungsträdgården. Med bottenskrapet av den svenska artist- och kultureliten som musikanter och gycklare skall det framställas som om de är sams, som om de är ett dugligt alternativ och som om Mona skulle vara en kandidat till statsministerposten som har folkets stöd i ryggen. Sanningen är ju i alla tre frågorna en helt annan än vad Mona och Ibbe går omkring och hoppas på. Så länge folket anser att Fredrik Reinfeldt är en betydligt mer pålitlig, trovärdig och skärpt statsminister än Mona så har Alliansen detta kort på sin hand att spela ut när det behövs. Det kan komma att behövas om opinionssiffrorna håller i sig - för när 60% av väljarna ser Reinfeldt som en bättre ledare för Sverige måste man kunna utnyttja detta faktum. Allt annat vore tjänstefel...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr