Min äldste son Oscar smög upp bakom mig en dag när jag satt på samma plats som nu och medan jag satt och formulerade ett av mina närmast rutinmässiga påhopp på Mona Sahlin, hennes otydliga "ledarskap" och hennes totala oförmåga att få förtroende bland väljarna. Oscar frågade mig varför jag var elak mot Mona, varför jag mobbar henne - och jag förklarade att det jag håller på med inte är mobbning utan "negative campaigning". Oscar såg ut som ett fån när jag lämnade frågeställningen därhän utan att förklara att skiljelinjen mellan just mobbing och "negative campaigning" är hårfin...
Man kan tycka mycket om Mona, till exempel att hon är folklig - vilket jag ser som ett makabert skådespel eftersom Mona inte har någon bakgrund i folket som den politiska broiler hon varit sedan hon som ung tjej kärade ner sig i Palme. Hon har precis som många andra högdjur i politiken inte haft ett vettigt jobb vid sidan om det politiska hantverket, och då blir varje form av folklighet en omöjlig ekvation att lösa. Man kan ju som jag också tycka synd om Mona och SAP för att hon tack vare den absurda kvoteringen sitter på den position där hon nu sitter.
Mona verkar trots alla undersökningar med för henne nedslående resultat i förtroendefrågan tro att hon har ett gediget stöd, och då är det ju synd om kvinnan som lever i denna vilfarelse. Det är synd om SAP som har fått en partiledare som drar ner opinionssiffrorna när helst hon öppnar munnen eller visar sig i media. Nu går återigen bra för sosseriet i opinionsmätningarna, och är det någon annan än jag som ser sambandet med en osynlig partiordförande? Hur blir det i valrörelsen när man måste jaga ut Mona på scenen igen? Hur blir det när hon får visa upp sig för de väljare som i allra högsta grad saknar all form av förtroende för just henne? Fan vet, men som valstrategiker i den rödgröna röran skulle jag bli nervös...
I dag publiceras lite här och där en undersökning där Mona framställs som totalt förnedrad av den egna väljarkåren. Expressen har fått för sig att fråga de som anser sig vara sossar vem som skulle bli deras bästa statsminister om de nu skulle vinna. Mona kommer på plats tre, efter Margot och Bodström - ett tecen så gott som något. Men frågeställningen är ju helt absurd, man sitter där med Mona i den positionen där hon är den tilltänkta statsministern och allt annat är ju bara önskedrömmar. Frågan man bör ställa sig är hur länge Mona kan sitta kvar med denna lilla haverade hårfön i ryggen? Över valet, visst - och sedan beroende på hur det går. Vinner man så blir hon kvar, förlorar man så är hon en parantes som vår egen Bosse Lundgren.
Alldeles oavsett hur lite stöd hon har så avser de rödgröna idag samla sina trupper till parad i Kungsträdgården. Med bottenskrapet av den svenska artist- och kultureliten som musikanter och gycklare skall det framställas som om de är sams, som om de är ett dugligt alternativ och som om Mona skulle vara en kandidat till statsministerposten som har folkets stöd i ryggen. Sanningen är ju i alla tre frågorna en helt annan än vad Mona och Ibbe går omkring och hoppas på. Så länge folket anser att Fredrik Reinfeldt är en betydligt mer pålitlig, trovärdig och skärpt statsminister än Mona så har Alliansen detta kort på sin hand att spela ut när det behövs. Det kan komma att behövas om opinionssiffrorna håller i sig - för när 60% av väljarna ser Reinfeldt som en bättre ledare för Sverige måste man kunna utnyttja detta faktum. Allt annat vore tjänstefel...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar