DRÖMMEN OM ETT ÅTERUPPSTÅNDET FÖRSVAR

Regalskeppet Wasa under befäl av Sten Tolgfors ger eld medelst bredsida mot polisbåten utanför Gröna Lund...

Regeringsförklaringen är uppläst, riksmötet 2009-2010 öppnat och kanske, kanske var det därför som jag föregående natt sov oroligt. Skulle det i statsministerns förklaring finnas något om försvaret av riket? Skulle vi lyfta frågan om vårt tärande istället för närande i säkerhetspolitiken i vår del av världen? Svaret var väl "Nähä"...

Det finns två meningar som man med lite fantasi kunde få till små poänger om hur vi bäst ser till att vår del av världen och Östersjön fortsätter vara en hyfsad trygg och avspänd del av världen. "De svenska internationella insatserna för fred åtnjuter brett stöd. Sverige kommer fortsätta att förstärka sin förmåga att medverka i freds- och stabilitetsoperationer i olika delar av världen." samt "Sveriges säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder."

Inte undra på att jag då drömde om statsministern, mig själv och frågan om hur man bäst ser till att Sverige får ett försvar värt namnet och som bidrar till en ökad säkerhet i vår del av världen - om man med det menar en haverist som försvarsminister. Resultatet av John Blunds sandande finns nedan...

"Det var något bekant över mannen jag mötte på väg in på Rosenbad, visst hade jag sett honom förut? Personen i fråga verkade minst sagt malplacerad i maktens korridorer där han svor och gormade utspökad i flottans paraduniform men med en sjörövarhatt, lapp för ögat och en rejält tilltagen krok på platsen för den vänstra handen. Och som inte det vore absurt nog så hade han också ett träben där det annars skulle sitta högerdoja. Svordomarna ekade på en dialekt som jag bara kunde placera i trakterna av Åmål eller Örebro...

"Anfäkta å anamma, Mogadishu här kommer jag - Här och Nu!" hördes när den uppseendeväckande mannen höll på att ramla utför trappan på väg ut, men det var något som jag knappt lade märke till nervös som jag var när jag tog sikte på statsministerns kontor.

Det hade gått några dagar sedan det på mailen hade trillat ner ett meddelande från självaste statsminister Reinfeldt, ett brev där han begärde att jag just denna dag, just detta klockslag skulle ta mig tid att komma upp på Rosenbad för att "diskutera en fråga av stor betydelse för rikets framtida säkerhet". Tankarna snurrade, jag var förvirrad och bortkommen när jag ragglade fram i korridorerna Kunde Reinfeldt ha haft synpunkter på att jag gett hans undersköna fru Filippa en ovanligt närgången och i mångas ögon rätt så anstötande kram på vårkryssningen med Cinderella? Eller var det så att alla mina subversiva blogginlägg föranledde självaste statsministern att gripa in? Eller kunde det vara något helt annat funderade jag medan min darrande hand knackade på statsministerns dörr, inifrån hördes ett barskt "Kom in!".

"Jag förmodar att du mötte din företrädare Sten på vägen in?" började min namne Reinfeldt konversationen och helt plötsligt föll poletten ner, det var ju Sten Tolgfors i form av en sjöbuse jag mött nere i entrén. Reinfeldt granskade mig med sina Cockerspaniel-ögon, och han verkade gilla det han såg av någon outgrundlig anledning. Därefter fortsatte han att tala till mig. Min namne förklarade att regeringen nu avsåg lyfta försvarsfrågan till de nivåer den var värd och att detta ofrånkomligt innebar att Tolgfors behövde flyttas på. Självfallet ville Tolgfors ha en bra reträttpost och det hade han fått, han skulle bli världsamfundets marina befälhavare i kampen mot pirater utanför Somalias vatten. Frågan jag då ställde var varför den lille mannen behövde spöka ut sig och statsministern suckade och förklarade att Tolgfors hade problem med såväl självförtroende som självbild och behövde en "extreme makeover" för att känna sig hemma bland flottans glada gossar.

Tolgfors skulle alltså ersättas med mig, och Reinfeldt som de senaste veckorna hade öst miljarder över kommuner, landsting och rättsväsende undrade hur jag ville reformera den organisation för rikets yttersta säkerhet som hade misskötts av den där enögde mannen med träben som genom de skottsäkra fönstren nu syntes jaga i väg mot busstorget framför Sheraton. Jag tappade hakan - skulle jag, självaste Belsebub i den moderata interna försvarsdebatten få ansvaret för att återskapa ett trovärdigt försvar? Reinfeldt berättade då att han uppskattade mina fantastiska blogginlägg till skillnad från Tolgfors blogg som uppenbarligen enbart uppskattas av partisekreteraren. Men Reinfeldt kände sig ändå tvungen att av rent empatiska skäl varje kväll titta till Tolgfors propagandablogg med resultatet att han somnade djupt och lämnade en ledsen hustru att lida i ensamhet - utan samliv, utan närhet, utan ömhet och utan kärlek.

Jag lade fram mina modesta krav till statsministern. Det handlade om NATO-medlemskap, det handlade om ett svenskt ansvarstagande i Östersjö-området med fokus på att snabbt kunna hjälpa våra grannar den dagen Putin skapat en orsak till att börja bråka med de små länderna på andra sidan Östersjön med sina ryska minoriteter. Reinfeldt nickade, och verkade förstå att frågorna behövde lyftas upp på agendan. Ett krav som jag inte avsåg ge efter på handlade om en budget anpassad efter de krav statsmakten hade på myndigheten Försvarsmakten och det höll Reinfeldt med om till min stora förvåning. Döm om min förvåning när Reinfeldt inte hade några synpunkter på att försvarsmakten skulle få ett lika sort budgetpåslag som de feta, lata och ständigt bakverkssätande figurerna i blåvita bilar hade fått, sålunda fick jag 43 miljarder att leka gud med.

Bort med kustjägare från Afrikas inland, en bantingskur av Högkvarteret med motorsåg och vattenlavemang samt en välgenomförd upphandling av verksamheten i Mazar-e-Sharif där mycket väl Aegis Defense Services från det ärevördiga Förenade Konungadömet skulle kunna lösa vårt uppdrag mycket billigare och utan risk för svenska förluster var mina besparingsförslag och käpphästar. Jag fortsatte därefter med krav på en återskapad brigadförmåga där rikets försvar minst skulle bestå av 6 brigader med all tänkbar utrustning och förmåga att verka avskräckande. Kompletterande inköp av stridsfordon 90, Strv 122 samt massor av Archer fanns på önskelistan när det gällde armén och inget verkade vara omöjligt att få igenom. Inte ens en önskan om sjuktransporthelikoptrar och en transportkapacitet för att lyfta en luftburen jägarbataljon verkade vara för mycket så jag fortsatte att underminera statsfinanserna med mina krav.

Flottans fartyg skulle bli fler och dessutom få luftvärn samt mer tid på sjön, några tunga kustrobotbatterier med RB15 placerade på Gotland och i Blekinge samt ett kraftigt utbyggd u-båtsvapen. Flygvapnet skulle få behålla alla sina JAS-39 samt modernisera hela bunten. Ett krypterat samband samt massinköp av moderna vapensystem för alla tänkbara situationer skulle snarast inhandlas, och Reinfeldt bara antecknade och nickade instämmande.

Jag lade också fram anpassningsförmågan till omvärldsutvecklingen som ledde oss in på värnpliktens vara eller inte vara. Vi kom hyfsat snabbt fram till en selektiv värnplikt där de mest skärpta och motiverade ur populationen skulle utbildas, tränas och hållas i god form för alla eventualiteter Det svenska försvaret började genom min väl tilltagna önskelista vädra morgonluft igen...

När jag kände att allt var hemma och att Sverige inom några år återigen skulle kunna vara ett land med trygghet och säkerhet för befolkningen så kom det totalt oväntade. Jag nämnde i förbigående att jag tyckte de 14 stridsvagnar som avsågs sändas till Gotland skulle få medföljande besättningar, understöd och en kringorganisation värd namnet. Uppenbarligen var detta i sammanhanget rätt så modesta krav droppen som fick bägaren att rinna över...

Statsminstern blev vit i sitt runda ansikte, och skrek så att spottet yrde över hela kontoret, han blev galen på några mikrosekunder: "Är du galen din tokskalle? Vad fan är det här för orimliga krav du kommer med? Och jag som i min enfald trodde vi hade hittat en sansad man som skulle passa för uppgiften. Vet du vad de där Keno-fjantarna kostar det här landet egentligen? Alla utlokaliserade myndigheter, alla bidragstagare till fårfarmare och ett par stillastående oljepumpar. För att inte tala om leverskadorna som belastar sjukvården med enorma summmor efter fylleslagen vid Almedalen vartenda år. Kan inte vi i politikerskrået träffas över en äppelpaj på McDonalds i Hägernäs istället, mycket billigare - mycket mer intimt. Nä, nu får Björklund å hans liberaler ta över den här frågan och det är ju själva faaaan...!"

Jag sparkades ut och låg som en liten snyftande baby på hallmattan när jag hörde stegen komma närmare med snabb takt. När blicken riktades uppåt så såg jag en högröd stabschef Wessberg stövla in på statsministerns kontor där det fortfarande osade svavel. Jag hörde den gode HG gapa om att "...den där galningen Sten Tolgfors har tydligen kapat regalskeppet Wasa! Och nu är han på väg ut mot Vaxholm med ett gäng sjövärnsungdomar ombord. Polisbåten fick en bredsida utanför Grönan när de försökte ingripa, och i masten stog tydligen Sten och gapade om Mogadishu.". Det sista jag hörde var en djup suck från statsministern, och sedan vaknade jag helt kallsvettig."

Förhoppningen om ett återskapat svenskt försvar, ett försvar med respekt i vår omvärld stannade denna gång vid en dröm - och mycket tyder på att alla framsteg i denna fråga kommer stanna vid just drömmar. Det är ju ett välkänt faktum att man inte vinner några val med ansvarstagande för rikets säkerhet såtillvida inte kriget står för dörren och allt redan är för sent att rätta till.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2