PÅ SÖDERS HÖJDER MED SVERIGES HÖJDARE

Jag visste inte om det var så att chefen för Nya Medier i partiet hade bestämt sig för att med mig skämta aprillo, men det var just den tanken som slog mig när jag öppnade upp ett mail från just denna chef vid namn Martin T Karlsson. Det kunde ju inte vara så, att jag - partiets egen hovnarr i egen hög person - hade fått möjligheten att infiltrera maktens innersta kärna med min laptop under armen, eller...?

Det handlade om ett seminarium med titeln "Föregångslandet" och efter att ha kollat, dubbelkollat och trippelkollat så slog euforin till och jag kände mig så underbart bekräftad! Äntligen hade man förstått min storhet även från partiledningens sida, äntligen stod det helt klart för alla och envar att det enbart var genom att låta just den där Tokmoderaten föra ut våra budskap som valsegern faktiskt finns inom räckhåll. Äntligen skulle det svarta fåret få mingla med alla vita får - och som det svarta fåret njöt!

Jag hade väl inte förväntat mig att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Gunilla Carlsson eller Tant Gredelin skulle kasta sig över mig med kramar och glada tillrop, men jag hade iallafall förväntat mig att bli en av centralpunkterna i seminariet - en person som gräddan av rikets ledning ville fotograferas med eller få autografer av. Men ack nej, så uppskattad var man tydligen inte och det var ju lite lätt bitter som jag tryckte ner mitt feta arsle på en hård stol bredvid mina bloggvän Kent för att genom bloggen berätta historien om Föregångslandet Sverige...

Medan statsminister Reinfeldt tar plats framför oss, alla samlade där för att lyssna på när fyra statsråd, rikets första dam, en skön ung Fia och en lika skön äldre Meta skulle berätta om sin syn på föregångslandet så sjönk jag in i Kents värld, och då syftar jag inte på Kent Persson som sitter här bredvid. Nej, på bandet Kent - Eskilstunas största stolthet - och deras låt "Sverige".

"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms,
jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt,
när tystnaden skräms.
Vad är det som hänt?

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är"

... och jag känner mig välkommen hit trots att partisekretare Schlingmann bara välkomnar statsministern, partiledaren och ordförande Reinfeldt. Statsministern hälsar alla välkomna och sätter igång med sitt halvtimmeslånga tal. Han utstrålar trygghet, min namne. Fredrik känns bekväm, pålitlig och just den här förmiddagen så stör jag mig inte alls på hans annars så enerverande armar. Vi bjuds faktiskt på en resa in i framtidens föregångsland - en reseskildring som jag som inbiten moderat köper rakt av, en berättelse som kanske kan få den tveksamma väljaren att tänka till men en saga som bara skulle få en nätrot att börja leta efter svagheter i.

Han är på gott humör, humorn tränger titt som tätt igenom statsmannens fasad. Det är kul, det är roligt - och när våra våta blickar möts i några sekunder så börjar jag tvivla på att jag är den där heterosexuella fetknoppen. Jag känner mig varm, han får mig att börja svettas intensivt under armarna - han är min ledstjärna, mannen jag vill hålla i handen när jag är rädd. Han är min statsminister, Fredrik Reinfeldt.

När så Anders Borg äntrar rampljuset så får man lite av känslan att det är den tuffa stjärnan som nu skall ta ton - han med ring i örat, hästsvans och ett rätt avväpnande leende. Statsministern som tagit plats nedanför "scenen" känns helt plötsligt som förbandet, han som värmer upp publiken i väntan på huvudakten - Finansminister Borg and the way to full sysselsättning...

Även här strålar det om stjärnan, en Borg som berättar målande om finanskrisen som var, finanskrisens spår och en orolig framtid - men han gör det så fruktansvärt insiktsfullt att man inte är rädd för de mörka molnen som drar in från Sydeuropa. En målande beskrivning av Gordon Brown i spenderbyxorna är faktiskt dagens höjdpunkt!

Medan Anders Borg pratar vidare så sitter jag och funderar på klasskillnaderna i svensk politik och då inte de skillnader som de grönröda tjatar hysteriskt om. Nej, jag tänker på hur pass mycket mer respektingivande Anders Borg är jämfört med gapapan Östros och hur pass mycket mer tilltalande Reinfeldt är i mina ögon om man jämför honom med Mona Sahlin. Det är klasskillnad, det är bilden jag ser framför mig medan Anders Borg orienterar vidare mot full sysselsättning. Men det är ju min bild, en bild som förstärks av att jag nu sitter här publiken med Kents laptop och känner mig så fruktansvärt nöjd att äntligen få vara med någonstans någongång...

Förbandet har spelat upp, huvudakten har låtit oss följa med på en vandring och när statsråden Gunilla Carlsson pratar förtjänstfullt om ett föregångsland som gör skillnad i världen så känns det som om det mest intressanta redan har passerat. Visst, i mina ögon är Gunilla mer tilltalande rent fysiskt än både herrar Borg och Reinfeldt tillsammans - men Gunilla har fått 15 minuter, mot herrarnas 30 minuter. Hade det här varit ett rödgrönt arrangemang så hade publiken vid det här laget revolterat och kastat tomater på arrangörerna som inte fattar sig på jämställdhet. Gunilla gör sitt jobb, hon gör det bra på sina 15 minuter innan hon lämnar över till nästa kvinna och 15 minuter till.

Tant Gredelin, eller Bea som hon är känd som i partiet, fyller på med sina 15 minuter och rejält många fler i rampljuset. En kvart som blev en halvtimme om det tryggare samhället, ett samhälle där poliserna aldrig har varit fler och där straffskärpningarna för grova våldsbrott faktiskt visar vår vilja att vara moderater i den här frågan. När det blåste upp till medial orkan om färggranna kuvert till misstänkta sexköpare så tillhörde nog jag en av de värsta kritikerna bland de blåa bloggarna.

Jag var missnöjd då, jag tyckte pudeln fick stanna inne för länge och när väl pudeln släpptes ut var den trött och intetsägande. Medan Beatrice Ask pratar om det tryggare samhället så sitter jag faktiskt och funderar på Maria Abrahamsson av någon outgrundlig anledning som jag inte kan förklara - för Bea har ju faktiskt gjort ett riktigt bra jobb om man nu väljer att blunda för de där kuverten...

Paus, 5 minuters bensträckare och en möjlighet att knappa ikapp texterna i detta blogginlägg - skönt. Runt mig hörs ljudet av tangenter som trycks ner, några andra inbjudna bloggare ger sin bild av det här "eventet" och det är när deras bilder vävs samman med mina vanföreställningar som verklighetens konturer blir skönjbara. Några hej, några nickningar och jag känner mig helt plötsligt som en i gänget.

Akt två börjar med en av mina absoluta favoriter på politikens arena - Sofia Arkelsten. Här kan man se en stjärna födas, Fia utstrålar allt det som borde vara de nya moderaternas kännetecken. Här finns det naturlighet, humor, kunskaper och ett engagemang som får mig att se en ljus framtid för en lång och ljus kvinna. Fia berättar med inlevelse om hur Sverige skall gå före i klimatarbetet och jag sitter fascinerad och lyssnar under de 10 minuter som även denna kvinna har fått se sig tilldelad efter Beas utsvävande partsinlaga. Fia är storartad, levande och om jag var osäker på min läggning efter Reinfeldts och mitt ockulära möte så är jag återigen hemma i heteronormen.

I ett föregångsland måste även skolorna dra sitt strå till stacken och om detta berättar på sjungande skånska Margareta Pålsson, även kallad Meta. Minst känd i startfältet om man frågar mig, men ändå med en förmåga att ta sig an den här framtidsavgörande frågan för landet Sverige. Temat är "Så blir alla skolor bra skolor" och inget mål kan väl vara bättre - där frågan om vem som driver en skola bäst alltid måste ha företräde mot vem som driver skolan.

Två punkter återstår - och när rikets första dam, allas vår Filippa Reinfeldt börjar prata om en rättvis sjukvård så hänfaller jag åt att sitta och beundra denna otroliga kvinna. Orden som kommer ur den där härliga munnen känns fruktansvärt avlägsna. Kanske beror det på att jag har arbetat i vården i 20 år och sett problemen i mina blodsprängda ögonvitor. Jag kan ämnet, jag tycker att vi gör rätt förändringar och faktiskt skapar en mer rättvis sjukvård. Medan Filippa pratar på tänker jag på lyckosten Fredrik som har en sådan fantastisk kvinna vid sin sida och lyckosten Filippa som har en sådan härlig man som livskamrat. Om nu sjukvården blir mer rättvis så känns min livssituation mindre rättvis - men vad fan, jag får ju vara med här på Söders Höjder iallafall...

Slutpunkten på programmet är en företagarpanel under ledning av Tomas Tobé - det enda som ligger mellan mig och det där gratis-skrovmålet till lunch som jag längtat efter sedan jag svalde sista tuggan av den likaledes gratis frukostmackan för cirka tre timmar sedan. Det är svårt att matcha Filippas show, det grejar nog ingen företagarpanel men de gör väl så gott de kan. Själv sitter jag här vid laptopen medan magen kurrar och funderar på gratislunchen - är den så god som jag vill se i ett Föregångsland...?

Det var en helt ny upplevelse att få vara med om ett sådant här seminarium, som bloggare, enmanstankesmedja och opinionsbildare på nätet. Jag gillar idéen att låta oss vara med, hybris kallas det visst, och hoppas på fler chanser trots det här inlägget. Ett förslag är att faktiskt bjuda in motståndarsidans bloggare framöver, för att öppna upp debatterna på nätet ännu lite mer - vår politik och våra visioner klarar av att granskas intimt. I dag var jag här med mina partivänner, det var underbart och det var kul men ännu lite roligare skulle det faktiskt vara att få vara "embedded" på Sveavägen 68...

Slutligen ett stort tack till min nya vän Kent Persson, som i sin oändliga vänlighet lånade ut sin laptop när mitt modem strejkade på grekiskt vis. Tack! Tack!

Länkar från gammelmedia lär dyka upp här: DN, Expr, AB

Medbloggare på plats: Kent, Fia, Thomas Ardenfors, Micael Glennfalk, MP

Medbloggare på annan plats: Alliansfritt

DE RÖDA TENTAKLERNA...

Som genom en slump snubblade jag denna eftermiddag över något som bäst beskrivs som en socialistisk/kommunistisk sammansvärjning. Om denna sammansvärjning når sina mål kommer följdverkningarna över hela världen bli förödande. Tänka sig att det var just jag, allas er sanningsägare och tokmoderat, som skulle bli först med att demaskera ondskans vidriga ansikte - först av alla...

När min feta kropp med gungande rörelser förflyttade sig uppför Kavallerivägen i Rissne stadsdel, Sundbybergs stad så kände jag mig iaktagen. På väg mot den lokala pizzerian så mötte mina melerade ögon ett par andra ögon, ett par ögon tillhörande någon från gränslandet mellan Ukraina och Rumänien. Ögonen jag mötte satt på en gänglig, tärd kropp som snabbt rörde sig ut ur porten på Kavallerivägen 16 – exakt samma adress som den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren i Sverige. Våra blickar möttes, och den gängliga mannen smög upp bredvid mig och viskade på dålig engelska ”Keep on walking. Do not be afraid. I am a friend”.

Han tog täten, och med snabba steg hamnade vi på den lokala pizzerian i Rissne. Pizzerian var öde, bortsett från en Peter Griffin-kopia som satt i ett hörn och på ett djuriskt sätt tryckte i sig en kebabtallrik. Vi satte oss i ett annat hörn, och han presenterade sig som Anghel, agent från Transniestriens underrättelsetjänst, tillika dubbelagent. Anghel kände till min blogg, mina insatser för att få upp ögonen på det svenska folket för hotet från den kommunistiska världssammansvärjningen. Vi beställde varsin pizza och medan vi väntade berättade Anghel en lika skrämmande som hårresande berättelse om vad som var i görningen – i Sverige, i Europa, på den koreanska halvön.

Den här morgonen hade jag läst nyheterna med viss oro. I Korea hettar det till mellan det kommunistiska tyranniet i norr och deras lyckligare bröder och systrar i söder, vapenskrammel och sänkningar av sydkoreanska fartyg – den röda stormen blåser upp. Samtidigt på andra sidan jorden tvingar kommunistledaren Ohly fram sossen Urban Ahlin på sin namnsdag för att berätta om hur den rödgröna koalitionen kommer att gå till val på att kräva att den imperialistiska amerikanska armén skall åka hem till USA från alla sina baser utomlands. I Sydkorea har USA en stor militär närvaro, enligt den sydkoreanska regeringens och det sydkoreanska folkets önskemål – något som uppenbarligen irriterar Mona Sahlin, Lars Ohly och de två hjärntvättade språkrören. Medan Anghel lättar på sitt hjärta faller pusselbitarna på plats – en diabolisk plan har satts i verket!

Organisationen Comintern lever kvar, i en ny skepnad och med andra ledare än tidigare. Comintern som lades ner år 1943 efter att ha försökt att främja en kommunistisk världsordning har bytt skepnad några gånger. Mellan 1943 och 1947 var organistaion i förändringsprocesser men dök under 1947 upp igen som Cominform. Året då Ungerns frihetssträvanden kvästes med våld, 1956 alltså, så blev Cominform helt plötsligt Comp.Led med bas i Stockholm – en hemlig gruppering som jobbade i det fördolda. Comp.Led, som betyder Communistparties League for the Empowerment of Dictators, agerade i det fördolda med begränsad framgång. Östeuropa bröt sig loss och Sovjetunionen gick hädan. År 1998 flyttade organisationen till Pyongyang och ändrade återigen namn till ComiForm i samband med den store ledaren Göran Perssons besök i Nordkorea. Denna Mao Tse-Tung-kopia i flaskbottnade glasögon sågs som den nye frälsaren i Nordkorea, och just denna man är den senast identifierade ledaren för Cominterns efterföljare.

Göran Persson, ComiForms sista kända ledare, hade det passande täcknamnet ”Mao Tse-Tung 2” och den ännu identiferade ledaren är endast känd som ”Red Dwarf”. Enlig såväl CIA, Mossad som MUST finns två huvudmisstänkta i Kim Jong-Il och Leif Pagrotsky, uppgifter som tycks vara sannolika men som inte har bekräftats. Vid det här laget har våra pizzor burits fram till bordet, och jag börjar äta medan jag lyssnar vidare på agenten mittemot mig.

Denna morgon kunde man i nyhetsflödet se hur ComiForm lyckades med att föra ut sina budskap, sina planer om Koreas återförening. Genom en välorkestrerad diplomatisk offensiv från gräddan av de socialistiska ledarna i Sverige avser man att jaga bort imperialisterna från Sydkorea. När den sista amerikanen lämnat den koreanska halvön så kommer den röda stormen blåsa upp till orkan så att de fredsälskande arbetarna i norr kan befria sin bröder under japansk/amerikansk ockupation i söder.

Därefter kommer dominobrickorna att falla snabbt, med en demilitarisering av Taiwan som första steg och därefter en remilitarisering av Formosa under socialismens röda fana. På Kuba kommer samtidigt den lokala ComiForm-ledaren med täcknamn ”Cigar Smoking Man” att påbörja arbetet med att underminera Floridas politiska stabilitet...

Även för Konungariket Sverige finns det långt framskridna planer. I huvudstaden Stockholm finns en urcell som samverkade intensivt för att lyfta förslaget om att tvinga hem de amerikanska soldaterna till sitt eget USA. Urcellen består av agenterna ”Trainmaster O”, ”Mrs FlipFlop”, ”The bearded one” och ”Mrs Two-Face”. Deras plan är att genom höjda räntor, industrifientlig politik, ett nedmonterat rättsväsende, ett slaktat försvar och kontraproduktiva skatter proletarisera Sveriges medelklass, skapa massarbetslöshet och en impotent stat. Detta lägger naturligtvis grunden för en revolution, proletariets diktatur – givetvis könskvoterad och med rätt till friår för alla i Sveriges Högsta Sovjet.

Planen utvecklas sedan till att befria våra nordiska grannländer från det kapitalistiska förtrycket. Ett garde av unga, hjärntvättade, socialistiska barnsoldater i organisationen "Young Eagles" kommer storma över Torne Älv, över Öresund och Skanderna för att göra rent hus uten att behöva ta till RUT-avdrag.

Jag sitter och darrar vid bordet, är detta vad som väntar? Pusselbitarna från dagens nyhetsflöde faller ju på plats utan att man behöver banka ner dem i tomrummen – det tycks vara sanningen. Anghel torkar sig runt munnen, och berättar på sin fortsatt knagliga engelska att han måste tillbaka till den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren. Han har bara en sak till att berätta, att ondskan finns nära mig, nära oss.

Till och med i Sundbybergs stad finns en cell som samverkar med alla andra celler för att nå det heliga målet. Cellen finns i Kommunhuset, knappt 100 meter ifrån den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren – allt för att få samarbetet att fungera friktionsfritt. Anghel tar på sig jackan och lättar på sitt hjärta – en av agenterna har infiltrerat mina känslor!

Den blonda agenten ”Femme Fatale” har satt griller i mitt huvud berättar Anghel och jag kan snabbt identifiera agenten som hon jag brukar drömma om. leder i sin tur en cell bestående av agenterna ”The Commuter”, ”Mr Chihuahua”, ”Santa Claus” samt den nya stjärnan ”Baby Face”. Anghel ber mig att göra något av den information han lämnat och därefter lämnar han lokalen med riktning mot Kavallerivägen 16...

Jag är skakad, förvirrad och vet inte vad jag skall tro. Anghel bad mig att göra något av den information han delade med sig över en pizza i Rissne och detta blogginlägg är resultatet. Medan jag knallar ner för Kavallerivägen passerar jag kommunhuset och jag undrar ifall det verkligen kan finnas en socialistisk cell där inne? Sant eller inte, döm själva. Men ta dagens nyheter i beaktande när ni dömer eller glömmer – jag vet vad jag tror...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2,

ANTI-AMERIKANISMENS ANSIKTE

De stod där som ett bålverk mot tyranni, förtryck och kommunismens vapendragare. De stod där som en garant för friheten såsom vi känner friheten - men det finns andra som inte associerar frihetsbegreppet med demokrati, med yttrandefrihet. De var allt som oftast amerikanska soldater, i frontlinjen långt ifrån sin hemstad, sitt hemland som fullgjorde sitt uppdrag utan omvärldens erkännande...

I dag vaknar vi upp till slagord som andas rödvinsvänstern á la 70-talet, när det gapades både från statsministrar och folkmassor om USA:s vidrighet. I dag blev vi varse att det faktiskt är Lars Ohly och Hans Linde som har kidnappat den grönröda utrikespolitiken, en politik som kräver att alla amerikanska soldater åker hem till USA från sina baser i fjärran land. Detta alldeles oavsett vad landet i fråga vill eller tycker - hem skall dom, imperialisterna.

Ett löjets skimmer lägger sig över Urban Ahlin som skall försöka försvara det här tramset, ett påhitt som verkligen visar vad det är för gäng som aspirerar på makten. Medan kommunismens flaggskepp Nordkorea sänker sydkoreanska korvetter så skall amerikanerna dras bort från Sydkorea, medan Talibaner och annat otyg sliter hårt för att återupprätta en terrorregim i Afghanistan skall alla utländska soldater dras hem från ett av världens mest plågade länder. Att prata om solidaritet och jobba för solidaritet är uppenbarligen en omöjlig ekvation att få ihop för gänget där Ohly nu håller takten med en överskottstrumma från Röda Armén...

Det är tyst om ryska baser på ockuperad mark i såväl Georgien som Moldavien när det samtidigt skriks om amerikanska soldater i länder som verkligen vill ha GI Joe just där. Retoriken känns igen från en svunnen tid då man jublade för varje land som gick från någon form av annat styre till att bli en kommunistdiktatur - oavsett om det var Kuba, Angola eller Vietnam som fick se den röda flaggan hissas.

Det var ju frihet det med, och helt plötsligt så ser man att Ohlys 25 år gamla uttalanden faktiskt fortfarande är lika plågsamt aktuella nu som då...

" - För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska."

" - De socialistiska staterna har i motsats till de imperialistiska staterna ett objektivt intresse av freden. De socialistiska staterna tvingas att rusta för att inte riskera sin egen utplåning. "

I dag ser vi hur Ohlynismen få genomslag i det grönröda regeringsalternativet - frågan är om man skall skratta eller gråta?

Länkar: SvD, CIng

ATT FÅ SIG EN SKOPA AV SKOP

"Jaha?" är den första reaktionen när man på morgonkvisten halkar in på SvD för att återigen hitta en opinionsundersökning - denna gång från SKOP. Som vanligt när jag grottar ner mig i en morgondepression och känner panikångesten komma krypande längs med golvet över ytterligare en mätning som visar "fel" så lär det dyka upp förstå-sig-påare som vet bättre. Ja, jag vet att det är på valdagen allt avgörs och ja, jag vet att allt är öppen historia trots att det diffar lite mer än 5% mellan de två blocken. Men jag mår dåligt ändå, eftersom jag fortfarande ser uppförsbacken framför mig när jag tittar fram mot valrörelsen...

Som vanligt ökar vi Moderater, och det är väl mer sannolikt än osannolikt att just vi och det tidigare helt dominerande riksdagspartiet sossarna kommer vara hyfsat jämnstora när vi räknar röster på kvällen den 19 september. Orsaken till att Alliansen sackar efter trots en pytteliten uppgång är som vanligt att våra "småsyskon" har anorexia medan sossarnas gröna "oäktingar" har någon form av bulimi där själva spyendet inte har kommit igång ännu. För oss i Alliansen kan man bara hoppas att ett hetsätande Miljöparti snart börjar må illa för att kräkas ur sig allt det där man sugit i sig.

Frågan är hur lätt det är för våra alliansvänner att börja lyfta när även vi Moderater har parkerat i den politiska mittens rike? Borgerlig kannibalism talas det om ibland, och jag är benägen att hålla med. Det kan inte vara lätt att slåss med "oss" om de väljare som finns, speciellt inte för FP och Centern som aspirerar på samma positioner som oss i lagbygget. KD däremot borde med en tydligare värdekonservativ framtoning kunna tilltala alla de som känner att de nya moderaterna blivit lite för nya. Jag ser en potential i att Centern faktiskt kastar sig över det som Miljöpartiet kräks upp när bakslaget kommer. Jag ser en potential i att Folkpartiet faktiskt kan binda till sig de sossar som kanske inte jublar hysteriskt över att bidra till att Ohly blir minister men som ändå inte vill ta steget till arvsfienden Moderaterna. Det borde kunna bli så, men fan vet om mina trötta grubblerier har substans eller om det är önskedrömmar?

Positivt trots allt är det att Sverigedemokraternas kräftgång fortsätter. Kan man inte få allt, så kan man iallafall få något. Återigen syns trenden tydligt, att det blir svårare och svårare för extremisterna att nå ut. Kan man våga hoppas på att just SD formtoppade alldeles för tidigt? Jag hoppas på det, och jag hoppas på att de där 5.1 procenten nästa gång kan vara lite mindre, lite mer hanterbart. Snälla...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, Expr, AB, SydS

Bloggar: Peter A

NÄR POLISEN KOM TILL BYN...

Vi må vara som hund och katt allt som oftast, herr Westerholm och jag men just när kvällen går över i natt så finns det iallafall en fråga där enigheten är total. Jag har precis avslutat genomläsningen av Westerholms senaste bloggpostning, och trots att den är skriven av en dryg, självgod och oftast löjeväckande person så rekommenderar jag min läsekrets att titta till just det inlägget, inte något mer men inte heller något annat.

Frågan är avgrundsdjup, det handlar om hur Statens Instutionsstyrelse förvaltar de inrättningar som finns för att faktiskt ta hand om de ungdomar som behöver samhällets stöd - ofta i strid med den egna viljan. Det är inte ofta jag blir berörd av något Westerholm skriver, annat än med känslor som triggar mina kräkreflexer - men nu så är det så. Nu mår jag illa av helt andra anledningar, det här är en fråga som inte kan och inte skall politiseras - det handlar om att stå upp för människovärdet för alla och då speciellt för de som behöver känna samhällets stöd, inte det motsatta...

Jag är uppväxt i det fagra Södermanland, i stationssamhället Gnesta som ligger insprängt mellan de avlånga sjöarna Klemmingen och Sillen, vid stranden av en annan liten sjö som heter Frösjön. Att växa upp i Gnesta under 70-talet var en skyddad tillvaro, allt var lugnt och buset i samhället begränsades till att palla äpplen. Nere i "byn" fanns en polisstation med några konstaplar som skulle ha fått Kling och Klang att framstå som Tango and Cash. Inget hände, allt hade kunnat vara hur lugnt som helst om inte...

I skogarna mellan Gnesta och Vagnhärad, längs med Sillens strand fanns det ett "ungdomsfängelse" som hette Lövsta. Just titeln "ungdomsfängelse" ekar fortfarande i mina öron när jag hör namnet Lövsta, det var en benämning som alla på "byn" använde sig av och det något längre och mer politiskt korrekta namnet "ungdomsvårdsskola" användes bara i Sörmlands Nyheters notiser om rymningar.

Jag minns en dag när jag var på väg hem från Frejaskolan mot familjens hus på Sigtunavägen. Minnesbilderna från en händelse för drygt 30 år sedan säger att det var vår när våren var som bäst - när grönskan stod i full blom och solen sken med värme. En härlig dag i ett litet stationssamhälle blev då en liten skolpojke, som inget anade om att världen faktiskt kunde vara rå och brutal även under folkhems-Sveriges högsta peak, vittne till hur en några år äldre kille jagades av polisen längs med Östra Storgatan...

Det var en polisbil, det var en springande pojke med desperation i blicken som försökte hålla sig undan. In över häckar, springande i blommande rabatter och in på nästa tomt - och med en gammal svartvit polismärkt Volvo 240 med blinkande blåljus svepande på gatorna. Det var ju spännande, och naturligtvis höll den lilla killen på polisen eftersom polisen bara jagade tjuvar och bovar. Den där lite äldre killen som hade samma beteendemönster som en engelsk räv måste ju alltså vara antingen en tjuv eller en bov. När polisbilen var tillräckligt nära kastade sig poliserna ut och lyckades efter en kort språngmarsch "plocka" den andfådde men ändå hysteriskt skrikande grabben. Det var bara ett ord som upprepades på ett hjärtskärande sätt, och det ordet var "NEJ!"...

Trots att killen som nu släpades in i baksätet på polisbilen enligt alla konstens regler måste ha varit en tjuv eller en bov så kände skolpojken som bevittnat den här månadens mest spännande händelse att det var synd om grabben vars vrål nu dränktes av polisbilens motorljud. Vandringen hem från skolan mot hemmet fortsatte och grubblerierna tilltog för varje steg. Väl hemma berättade skolpojken, som var identisk med just mig, om händelsen för sin mamma - hemmafru, dagmamma och cyniker.

"-Det måste ha varit en av Lövsta-ungarna som var på rymmen" konstaterades det krasst och när jag frågade vad "Lövsta-ungarna" var så blev svaret kort och frankt "en från ungdomsfängelset Lövsta". Jaha, då var det väl en tjuv eller bov då och polisen hade ju gjort hela Gnesta en tjänst när man fångade in huliganen. Men bilden av panikslagen kille bara några år äldre än mig själv gjorde ont - riktigt ont.

Lövsta lever kvar, som en av de där SiS-inrättningarna som numera ligger i skottlinjen för undersökande journalistik. Lövsta var en plats för 30 år sedan som ungar flydde ifrån, mot Gnesta och pendeltåget som kunde ta dom mot storstaden. Hur Lövsta fungerar i dag har jag ingen som helst aning om, men när man läser såväl nyhetsflöde som Westerholms blogg blir man varse att det finns SiS-inrättningar där miljön milt sagt inte är optimal för att försöka vända en negativ livsspiral till något bättre.

Samhällets uppgift måste vara, oavsett om statsministern är blå, grön eller röd, att stå upp för folk som behöver stöttas upp. Ibland fattar man inte själv att man behöver stödet och det är då samhällets tvångsmedel måste tas till - men tvång och ett överdrivet våldsanvändande eller ett arbetssätt som förnedrar och kränker de som redan har det tungt nog. Man får ingen som mår uselt att må bättre genom att kränka, misshandla eller förolämpa denna - i detta fall måste samhället och Statens Instutionsstyrelse visa att samhället står över sådant som att spotta tillbaka, slå tillbaka eller skrika något som behöver censureras på en blogg.

Utan goda föredömen kan man inte få den som är på fel väg att hitta rätt igen. I dag var Johan Westerholm ett gott föredöme som lyfte frågan en dimension. I detta fall kan vi inte träta, oavsett hur mycket vi än må vilja - samsynen är total. Läs Johans blogg i ämnet, det kan faktiskt vara så att det är den enda gången jag tycker just det...

Länkar: Aftonbladet, SvD, DN, SR/Ekot

POLITIKENS PARANTES?

En sådan här dag, när den nyss gryende försommaren har förbytts i oktoberväder, känns det rätt skönt att sova bort halva dagen. Ett nattpass på jobbet avklarat, ytterligare ett nattpass väntar och skallen känns som en medicinboll när jag sätter mig framför datorna för att blogga om samma fråga igen - frågan om Monas icke-existerande förtroende för femtioelfte gången.

Återigen slängs det fram en undersökning som visar att väljarna och där även rätt många av Monas egna saknar förtroende för sin statsministerkandidat. Varenda gång man analyserar just den här frågan blir utfallet detsamma men ändå till ingen nytta för oss som vill se Mona fortsätta som oppositionsledare. För trots att siffrorna upprepar sig med skrämmande exakthet så fortsätter folket att ändå se sosseriets lagbygge som en mer attraktivt ledartrojka än Alliansens kvartett. Även de siffrorna upprepar sig nämligen med skrämmande exakthet månad efter månad, mätning efter mätning. Det ser bättre ut opionsmässigt, men det ser inte bra ut - ännu...

I mina ögon är valet en öppen historia fortfarande, och en valrörelse som skulle kuna vara körd är faktiskt möjlig att ta sig igenom med framgång. Hade det varit så om sossarna hade haft en annan ledare vid rodret? Hade siffrorna sett lika ljusa ut för oss i Alliansen om Mona Sahlin istället hade burit namnet Margot Wallström, Anna Lindh eller Jan Nygren? Hade vi haft en suck att ta en batalj mot ett parti där ledaren faktiskt hade haft förtroendekapitalet i ryggen istället för i solarplexus? Knappast, det är min bild - Mona är vår bästa valarbetare, och för varje gång hon syns i TV, i tidningarna eller hörs på radio så tänker väljarna till ett varv till.

Visst har även Mona Sahlin sin fördelar, precis som nackdelar - hon är ju för guds skull bara människa. Men när man befinner sig i en ond cirkel som den ständigt pågående opinionskrisen så kommer aldrig något positivt fram. Motvinden är så total att det faktiskt gör lite ont även hos mig, där jag trots föraktet över den inkvoterade ledaren faktiskt också kan få små känslor av empati i den svarta lavinen av sågande rubriker. När Baylan säger att han "inte är orolig" så måste han ägna sig åt självbedrägerier av värsta sort eller så sitter han tänker på hur det hade kunnat se ut med Nuder vid rodret...

Förlorar det grönröda gänget valet om fyra månader så kommer ordförande Sahlin aldrig komma att bli en reality-serie på TV i fyra timslånga avsnitt, det kommer bli en flash i Anslagstavlan. Som ett minne av en politisk parantes, en beskrivning av en kvinna som inte mäktade med att lyfta en sjunkande rörelse kanske man kan klippa ihop fem minuter - inte mer, men med största sannolikhet mindre. En politisk parantes som kommer att glömmas bort trots ett helt liv i politikens sold - det är ju faktiskt synd om kvinnan. Inte ens det faktum att att Mona-antagonisten Lotta Gröning på Expressen helt plötsligt har skiftat personlighet och tycker att alla andra minsann är jättedumma mot Mona gör ju verkligheten till en annan - Mona är ett sänke. Punkt.

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr, Gröning

Bloggar: MMK, PLC, Ekonomisten, Krohniskt, Kent, Ankersjö skriver medan NetRoots har drabbats av kollektiv tangentbordsförlamning. Kriser brukar inte blåsa förbi bara för att man blundar...

...och så Nätrötter som faktiskt verkar dansa efter min pipa: Högberg, Westerholms lågvattenmärke

DEN POLITISKA TRANDANSEN...

Mark Klamberg och undertecknad i stearinljusets sken - lite av Lady å Lufsen...

Att stå på dansgolvet ensam, överförfriskad och desperat medan man med förnedrande juck-rörelser försöker att få någon intresserad tillhör ju det mest tragiska ögonblicken i det egna livet. Medan man rör sig orytmiskt och löjeväckande så finns det en annan del av lokalen där ett annat kompisgäng har jättekul och där allt fungerar perfekt.

En gänglig man i glasögon har dresserat en brokig skara att ta sig för ett linedance-liknande rörelsemönster och när linedancen bryts upp och byts ut till en elefantexercis ur Djungelboken så faller naturligtvis blickarna åt det hållet, blickar som tidigare med både förakt och empati har betraktat ensamvargens solitära parningslekar i det där mörka hörnet...

Den ensamma och olyckliga mannen bryter ihop, avundsjuk och bitter över att inte passa in i det där kompisgänget som har så kul tillsammans lite längre bort. Det finns vänner, avlägsna vänner som inte har förstått det viktiga med att ha kul tillsammans, slå sina kloka huvuden ihop och lära sig att röra sig i takt - men av dessa finns det inga spår i den politiserade danslokalen. Lite här och där finns andra människor som också verkar vara ensamma, kontaktsökande men för blyga för att våga närma sig en annan frustrerad solodansare. I det där gänget som återigen övergått till linedance efter elefantexercisen känner man sig ju inte hemma, ty de har ju så konstiga idéer om vad som är bra trots att de kan ha kul tillsammans.

Man lämnar lokalen helt sänkt känslomässig, på randen till suicid när man i fjärran hör ljudet av en privat tillställning där musiken låter mysigare, där budskapet känns bekvämt och där man ser en möjlighet att passa in. Med öronen som kompass tar man sig fram, ringer på dörren och när någon svarar genom brevinkastet så ber man på sina bara knän - "Snälla, kan jag inte få komma in? Jag är så ensam...". Seved Monke öppnar dörren på glänt, och frågar den liberala värden Peter Kjaellkvist om man kan släppa in det kontaktsökande fettot som står i trapphuset och verkar suicidal. Dörren öppnas på vid gavel, kärleken strömmar emot den ensamme mannen som ser hur tillvaron förändras som genom ett under.

Väl inne börjar den politiska parningsleken, där en orytmisk kropp helt plötsligt hittar taktkänslan igen och börjar förstå att för att ha kul tillsammans så måste man bjuda till och hitta folk med samma prioriteringar i livet och samma syn på vad som är både viktigt och roligt. Medan man dansar politisk lambada med varandra så uppstår ömma känslor, men känslor man gärna delar med sig av. Tankarna flyger åt alla håll - och det som för bara några veckor sedan syntes vara ett liv i ensamhet har förbytts i ett nätverkande som är att likna vid trandansen vid Hornborgasjön...

Nätrötterna firade sin fyra-årsdag för två dagar sedan, socialdemokraternas bloggare har ett försprång på mer än 48 månader mot det framtida alliansnätverket som först nu börjar ta fram glidmedel, jordgubbar och mousserande vin för att börja skapa en gemenskap som behövs för att nå det heliga målet - en valseger om fyra månader. Att på fyra månader hinna ikapp ett vältrimmat Swingers-gäng som NetRoots är ju en ömöjlighet, men man kan sno det bästa av det värsta ur de lärdomar som motparten jobbat sig igenom - man kan hitta egna arbetsformer som gör att man iallfall kan hålla takten med det dansas hej vilt runtomkring.

Tillsammans med Seved Monke och Mark Klamberg tog undertecknad de första trevande dansstegen för att få i hop ett nätverk för alliansbloggare med olika färg, med olika ideologier i ryggraden och olika sätt att arbeta på. Med det gemensamma målet att se till att oppositionen får fortsätta med det man är bäst på, nämligen att sitta vid sidan av makten och gnälla på allt och alla mest hela tiden. Nätverket håller på att födas fram, utan vare sig smärtlindring eller support från någon barsk barnmorska med partipiska i näven - här är det vi gräsrötter som krystar och om allt går som det är tänkt så klämmer vi ur oss ägget den 7 juni.

Är du bloggare och känner för att börja dansa tillsammans med andra, ha lite roligare och upptäcka att ensam må vara stark men tillsammans kan man uträtta lite mer - boka då in kvällen den 7 juni. Någonstans, någongång just den dagen kommer vi att träffas för att börja trandansa tillsammans.

Fram tills dess, njut av en vacker liten sång som må vara svår att dansa till men som jag instinktivt känner är "vårt nätverks" egen lilla kamptruddelutt - Di Levas "Vi har bara varandra". Vem kan vara oberörd av en text som lyfter fram politikens kärna på ett så pass naket sätt? Inte jag iallafall...

"Fiskarna simmar i vattnet,
fåglarna älskar bakom molnen.
Rötterna strävar i jorden,
så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.
Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.

Allting kan finnas i ägget,
äpplet är inte förbjudet.
Vargarna ylar i stormen
Så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra!"

Fler bloggar om träffen den 7 juni: Per Altenberg, Seved Monke, Mark Klamberg