POLITIKENS PARANTES?

En sådan här dag, när den nyss gryende försommaren har förbytts i oktoberväder, känns det rätt skönt att sova bort halva dagen. Ett nattpass på jobbet avklarat, ytterligare ett nattpass väntar och skallen känns som en medicinboll när jag sätter mig framför datorna för att blogga om samma fråga igen - frågan om Monas icke-existerande förtroende för femtioelfte gången.

Återigen slängs det fram en undersökning som visar att väljarna och där även rätt många av Monas egna saknar förtroende för sin statsministerkandidat. Varenda gång man analyserar just den här frågan blir utfallet detsamma men ändå till ingen nytta för oss som vill se Mona fortsätta som oppositionsledare. För trots att siffrorna upprepar sig med skrämmande exakthet så fortsätter folket att ändå se sosseriets lagbygge som en mer attraktivt ledartrojka än Alliansens kvartett. Även de siffrorna upprepar sig nämligen med skrämmande exakthet månad efter månad, mätning efter mätning. Det ser bättre ut opionsmässigt, men det ser inte bra ut - ännu...

I mina ögon är valet en öppen historia fortfarande, och en valrörelse som skulle kuna vara körd är faktiskt möjlig att ta sig igenom med framgång. Hade det varit så om sossarna hade haft en annan ledare vid rodret? Hade siffrorna sett lika ljusa ut för oss i Alliansen om Mona Sahlin istället hade burit namnet Margot Wallström, Anna Lindh eller Jan Nygren? Hade vi haft en suck att ta en batalj mot ett parti där ledaren faktiskt hade haft förtroendekapitalet i ryggen istället för i solarplexus? Knappast, det är min bild - Mona är vår bästa valarbetare, och för varje gång hon syns i TV, i tidningarna eller hörs på radio så tänker väljarna till ett varv till.

Visst har även Mona Sahlin sin fördelar, precis som nackdelar - hon är ju för guds skull bara människa. Men när man befinner sig i en ond cirkel som den ständigt pågående opinionskrisen så kommer aldrig något positivt fram. Motvinden är så total att det faktiskt gör lite ont även hos mig, där jag trots föraktet över den inkvoterade ledaren faktiskt också kan få små känslor av empati i den svarta lavinen av sågande rubriker. När Baylan säger att han "inte är orolig" så måste han ägna sig åt självbedrägerier av värsta sort eller så sitter han tänker på hur det hade kunnat se ut med Nuder vid rodret...

Förlorar det grönröda gänget valet om fyra månader så kommer ordförande Sahlin aldrig komma att bli en reality-serie på TV i fyra timslånga avsnitt, det kommer bli en flash i Anslagstavlan. Som ett minne av en politisk parantes, en beskrivning av en kvinna som inte mäktade med att lyfta en sjunkande rörelse kanske man kan klippa ihop fem minuter - inte mer, men med största sannolikhet mindre. En politisk parantes som kommer att glömmas bort trots ett helt liv i politikens sold - det är ju faktiskt synd om kvinnan. Inte ens det faktum att att Mona-antagonisten Lotta Gröning på Expressen helt plötsligt har skiftat personlighet och tycker att alla andra minsann är jättedumma mot Mona gör ju verkligheten till en annan - Mona är ett sänke. Punkt.

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr, Gröning

Bloggar: MMK, PLC, Ekonomisten, Krohniskt, Kent, Ankersjö skriver medan NetRoots har drabbats av kollektiv tangentbordsförlamning. Kriser brukar inte blåsa förbi bara för att man blundar...

...och så Nätrötter som faktiskt verkar dansa efter min pipa: Högberg, Westerholms lågvattenmärke