DEN POLITISKA TRANDANSEN...

Mark Klamberg och undertecknad i stearinljusets sken - lite av Lady å Lufsen...

Att stå på dansgolvet ensam, överförfriskad och desperat medan man med förnedrande juck-rörelser försöker att få någon intresserad tillhör ju det mest tragiska ögonblicken i det egna livet. Medan man rör sig orytmiskt och löjeväckande så finns det en annan del av lokalen där ett annat kompisgäng har jättekul och där allt fungerar perfekt.

En gänglig man i glasögon har dresserat en brokig skara att ta sig för ett linedance-liknande rörelsemönster och när linedancen bryts upp och byts ut till en elefantexercis ur Djungelboken så faller naturligtvis blickarna åt det hållet, blickar som tidigare med både förakt och empati har betraktat ensamvargens solitära parningslekar i det där mörka hörnet...

Den ensamma och olyckliga mannen bryter ihop, avundsjuk och bitter över att inte passa in i det där kompisgänget som har så kul tillsammans lite längre bort. Det finns vänner, avlägsna vänner som inte har förstått det viktiga med att ha kul tillsammans, slå sina kloka huvuden ihop och lära sig att röra sig i takt - men av dessa finns det inga spår i den politiserade danslokalen. Lite här och där finns andra människor som också verkar vara ensamma, kontaktsökande men för blyga för att våga närma sig en annan frustrerad solodansare. I det där gänget som återigen övergått till linedance efter elefantexercisen känner man sig ju inte hemma, ty de har ju så konstiga idéer om vad som är bra trots att de kan ha kul tillsammans.

Man lämnar lokalen helt sänkt känslomässig, på randen till suicid när man i fjärran hör ljudet av en privat tillställning där musiken låter mysigare, där budskapet känns bekvämt och där man ser en möjlighet att passa in. Med öronen som kompass tar man sig fram, ringer på dörren och när någon svarar genom brevinkastet så ber man på sina bara knän - "Snälla, kan jag inte få komma in? Jag är så ensam...". Seved Monke öppnar dörren på glänt, och frågar den liberala värden Peter Kjaellkvist om man kan släppa in det kontaktsökande fettot som står i trapphuset och verkar suicidal. Dörren öppnas på vid gavel, kärleken strömmar emot den ensamme mannen som ser hur tillvaron förändras som genom ett under.

Väl inne börjar den politiska parningsleken, där en orytmisk kropp helt plötsligt hittar taktkänslan igen och börjar förstå att för att ha kul tillsammans så måste man bjuda till och hitta folk med samma prioriteringar i livet och samma syn på vad som är både viktigt och roligt. Medan man dansar politisk lambada med varandra så uppstår ömma känslor, men känslor man gärna delar med sig av. Tankarna flyger åt alla håll - och det som för bara några veckor sedan syntes vara ett liv i ensamhet har förbytts i ett nätverkande som är att likna vid trandansen vid Hornborgasjön...

Nätrötterna firade sin fyra-årsdag för två dagar sedan, socialdemokraternas bloggare har ett försprång på mer än 48 månader mot det framtida alliansnätverket som först nu börjar ta fram glidmedel, jordgubbar och mousserande vin för att börja skapa en gemenskap som behövs för att nå det heliga målet - en valseger om fyra månader. Att på fyra månader hinna ikapp ett vältrimmat Swingers-gäng som NetRoots är ju en ömöjlighet, men man kan sno det bästa av det värsta ur de lärdomar som motparten jobbat sig igenom - man kan hitta egna arbetsformer som gör att man iallfall kan hålla takten med det dansas hej vilt runtomkring.

Tillsammans med Seved Monke och Mark Klamberg tog undertecknad de första trevande dansstegen för att få i hop ett nätverk för alliansbloggare med olika färg, med olika ideologier i ryggraden och olika sätt att arbeta på. Med det gemensamma målet att se till att oppositionen får fortsätta med det man är bäst på, nämligen att sitta vid sidan av makten och gnälla på allt och alla mest hela tiden. Nätverket håller på att födas fram, utan vare sig smärtlindring eller support från någon barsk barnmorska med partipiska i näven - här är det vi gräsrötter som krystar och om allt går som det är tänkt så klämmer vi ur oss ägget den 7 juni.

Är du bloggare och känner för att börja dansa tillsammans med andra, ha lite roligare och upptäcka att ensam må vara stark men tillsammans kan man uträtta lite mer - boka då in kvällen den 7 juni. Någonstans, någongång just den dagen kommer vi att träffas för att börja trandansa tillsammans.

Fram tills dess, njut av en vacker liten sång som må vara svår att dansa till men som jag instinktivt känner är "vårt nätverks" egen lilla kamptruddelutt - Di Levas "Vi har bara varandra". Vem kan vara oberörd av en text som lyfter fram politikens kärna på ett så pass naket sätt? Inte jag iallafall...

"Fiskarna simmar i vattnet,
fåglarna älskar bakom molnen.
Rötterna strävar i jorden,
så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.
Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.

Allting kan finnas i ägget,
äpplet är inte förbjudet.
Vargarna ylar i stormen
Så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra!"

Fler bloggar om träffen den 7 juni: Per Altenberg, Seved Monke, Mark Klamberg