"REINFELDT VILAR FÖRST DÅ EKONOMIN ÄR I ORDNING"

Rubriken är ett djungelordspråk, från den politiska snårskogen - ett ordspråk som är måttfullt framfört på ett ansvarstagande sätt under säkerställda former på en scen i Almedalen, Visby, Gotland denna vackra kväll.

Det är ju lite svårt att sitta på andra sidan vattnet för att försöka analysera vad Reinfeldt egentligen berättade för de som faktiskt befinner sig på ön, svårt men inte omöjligt. Uppenbarligen handlade talet mindre om visioner inför framtiden, mer om att berätta hur regeringen faktiskt lotsat landet genom en tid av prövningar. Visst har man gjort ett gediget arbete, det är de allra flesta eniga om bortsett från de grälsjuka och gnällande sossarna - men redan här ringer första varningsklockan för mig. A och O i konsten att vinna val handlar ju inte om hur duktig man har varit, utan om vad man faktiskt vill göra i framtiden...

Tittar man tillbaka på vad man ville inför valet 2006 så fanns det då en diger lunta av vallöften som man faktiskt har klarat av att infria, ja nästan allihop iallafall. Då vann vi valet på en framtidsvision som var mer tilltalande än det bidrags-Sverige som sossarna ville fortsätta med. Då vann vi valet på att folk också var trötta på en pompös, maktfullkomlig och självgod pösmunk som satt och inbillade sig att han och Sverige levde i symbios - pösmunken Göran Persson. Alliansens valmanifest kommer i augusti, det är då vi skall få veta vilken väg vi får ta om svenskarna återigen har den goda smaken att placera sosseriet på läktaren. Men lite kunde vi väl ha fått höra redan nu, när mediafokuseringen är total...?

Reinfeldt lovar att inte höja några skatter under 2011, men Reinfeldt lovade samtidigt att inte sänka skatterna under detta år. De pengar som blir över skall öronmärkas för satsningar på välfärdens kärna, alldeles oavsett om det finns behov eller inte. I min värld så tar man ut så lite skatt som krävs för att hålla välfärdens kärna under armarna, resten låter man löntagarna behålla - alltså kan det vara rätt med sänkt skatt om det finns medel. Välfärdens kärna lever dessutom kvar i den socialdemokratiska eran, när man aldrig behövde tänka på ekonomin eller effektivitet eftersom det alltid och överallt fanns skattebetalare som man kunde suga ut ännu lite mer.

Skattesänkningar är inget självändamål, men det är inte heller oförändrade skatter eller höjda skatter. Målet måste alltid vara att låta de som sliter ihop sina slantar få behålla så mycket som möjligt i plånboken utan att för den skull behöva oroa sig för hur vård, skola, omsorg, rättsväsende eller försvar fungerar. Jag litar på att herrar Reinfeldt och Borg har tittat in i sin spåkula och sett framtiden som den ser ut, och att de fattar rätt beslut utifrån det.

Reinfeldt målar tavlor, bilder av hur vi i Alliansen är de som förmår ta ansvar när de andra vill gödsla skattepengar över fordonsindustrier och banker. Reinfeldt målar andra tavlor, som på ett naket sätt visar väljarna vilket Sverige vi kan vakna upp till den 20 september ifall olyckan är framme. Reinfeldt målar gärna, men motiven handlar enbart om de andra - inte om självporträtt, inte här, inte nu. Vi vet alla att Fredrik Reinfeldt är bildskön, att han fyller ut vilken ram som helst på ett fantastiskt sätt när han är visionären, samhällsförändraren och inte bara förvaltare av det som är.

Vi moderater pratar om Föregångslandet just nu, en underbar bild av det Sverige som är en vinstlott i livets lotteri. Ett Föregångsland är ett föredöme, men om man bara sätter sig och beundrar allt som flyter på, allt som funkar så förlorar man snart möjligheten att se en ännu bättre framtid. Det var delvis därför sosseriet förlorade valet 2006, för att man satt nöjd med enbart administrerande och förvaltande som politiska verktyg. Höj blicken, se framåt - bara för att vi är ett Föregångsland i dag så är vi inte ens halvvägs till Nirvana...

Visst är det viktigt att lyfta fram skillnaderna mellan de politiska alternativen, mellan oss och de andra. Visst är det viktigt att berätta hur samhället blir om de får bestämma, men ännu viktigare är det att berätta hur det blir om vi får bestämma. Reinfeldt i talarstolen är en våt dröm oavsett vad han än må tala om, så är det bara. Det är hans format, det är den scen han äger men precis som Föregångslandet kan man inte sitta nöjd med det som är, man måste vilja mer.

Jag skulle vilja ge Reinfeldt ett råd. Sluta kalla våra motståndare för oerfarna, ett experiment. Alla vet att sossarna i princip har haft monopol på maktutövande i det här landet, de om några är erfarna. Deras ledare må vara oerfaren i rollen som chef, en roll som de allra flesta har sina tvivel inför om hon är rätt person att inneha, men hon har varit med i rikspolitiken sedan hon bytte sin första tampong.

Experimenterandet må ligga i maktdelningen med två oansvariga partier som har noll erfarenhet av regerande, men med tanke på att oppositionsledaren har "förnyat" sitt parti genom att behålla allt som var gammalt och erfaret så kan man väl knappast se det gänget som ett helt oprövat kort. Att Vänstertomtar och Miljömuppar ingår i regeringsunderlaget är ett experiment, men det är faktiskt det mest erfarna partiet som skall leda de två naiva och oerfarna partierna på vägen om väljarna går vilse. På den vägen finns dock risken att vi alla kommer vilse, bort från vett, bort från sans, bort från allt vad som kan kallas en budgetprocess...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Krassman, Moberg, Kent, Laakso, Westerholm

Fotnot: Bilden ovan är "lånad" av kommunikationschef Henriksson - på plats och som synes en begåvad fotograf. Jag är inte på plats, och kan därför inte ta några egna bilder...

"NÄR KOMPASSEN INTE LÄNGRE FUNGERAR"

...var titeln på ett litet alster som jag hade den stora äran att få skriva åt tidsskriften Liberal Debatt. Det var en av mina första insatser på tryckt papper, i en tidning som är hyfsat respekterad. När jag satte mig ner för att ögna igenom det jag hade skrivit så fanns det en hel del stavfel som störde mig, punkter som satt på platser där de inte skulle sitta och ord som fattades. Nervositeten över att prestera i en pappersversion av liberala funderingar för liberala grubblare och högdjur satte uppenbarligen sina spår.

Texten jag skrev handlade om hur den politiska kartan har förändrats sedan jag fastnade i det moderata spindelnätet och om hur de ideologiska kompasserna snurrar på ett sätt som gör att det nästan är omöjligt att hitta rätt i den politiska snårskogen. Hittar man i den där skogen en fotbollsplan i en glänta så kan man vara säker på att alla fightas om bollen på mittplan, alla utom en rabiat tågmästare som står på vänster planhalva och orerar om sänkta skatter för fotbollsproffs.

Jag slängde i väg ett sms till Martina Lind, Politometerns urmoder, som gav mig denna chans för att fråga ifall det var okej att publicera texten på min egen blogg, men inget svar har ramlat ner in inkorgen ännu. Förmodligen har sköna Martina inte tid att svara, när hon samtidigt roddar bloggplats H12 på Hästgatan 12 i Visby under den här veckan. Det är ju så att jag är en novis på att skriva åt tidningar och där jag inte vad som är kutym i fråga om spridandet av texter som man gjort åt andra. Men när jag ser alla dessa skönhetsfel så känner jag trots allt att det behövs en återpublicering, en rättad version. Så varsågoda...

"När jag började växa upp i föregångslandet Sverige var det väldigt lätt att hitta rätt den dagen då man skulle orientera i den snåriga skog som var politiken. Kompassen visade rätt riktning, kartan var tydlig – norr var norr, öster var öster, höger var höger, vänster var vänster och mitten var mitten. När någon ung vilsen förstagångsväljare i dessa dagar söker hitta rätt i den politiska skogen så snurrar kompassen hysteriskt, det är helt omöjligt att ta ut rätt riktning annat i grova drag.

Att revoltera mot sina föräldrars ambitioner att kleta ner sin egna värderingar och sin ideologiska övertygelse på sina avkommor är oftast en naturlig del av tonårsrevolten, så även för mig. Med två övertygade socialdemokrater som föräldrar i hemmet föll det sig naturligt för mig att ta ut kompassriktning åt höger, mot Moderaterna. Väl inne i strukturerna i ungdomsförbundet så kände jag att jag hade valt rätt väg, medan mina föräldrar levde i en värld av vanföreställningar och livslögner. Gösta Bohman och Ulf Adelsohn var mina gudar, Olof Palme en garant för ett socialistiskt vanstyre...

Det var då, när man kände sig hemma, när vänster var vänster, höger var höger och en tid då det politiska mittfältet inte var överbefolkat. I dag, när valrörelsen 2010 står för dörren så vill i princip alla utom Lasse Ohlys bångstyriga parti finnas på mittplanen för att försöka sno åt sig den boll som väljaren driver framför sig. Höger-vänsterskalan från min barndom finns inte mer, och det är faktiskt mitt eget parti – de nya moderaterna – som ritat om kartan och manipulerat kompasserna. Jag revolterade mot en socialdemokrati som jag spydde på, i all sin maktfullkomlighet och i sin skeva syn på hur Sveriges välfärd bäst byggdes. Det jag revolterade mot för lite mindre än 30 år sedan är i dag mångt och mycket den politik som de nya moderaterna anammat 30 år senare.

Moderaterna anno 1988, första gången jag fick välja mina folkvalda, var ett försvarsvänligt parti där vurmandet för ett starkt försvar var en av hörnstenarna i partibygget. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till Folkpartiet, det enda partiet i Sveriges riksdag som genom Jan Björklunds krypskytte driver den politik jag vill se.

Moderaterna anno 1985, året då jag förbannade att jag bara var 17 år och inte fick göra min röst hörd, var ett parti som stod upp för en mer pragmatisk arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik där LAS inte längre skulle behöva vara en lagkonstruktion som satte käppar i hjulen för de småföretagare som bygger Sverige. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till alla de andra allianspartierna att driva, medan vi själv klistrar fast oss vid rollen som det stora statsbärande partiet som inte längre drivs av viljan att stöpa om Sverige i grunden.

Ett parti behöver förändras och hänga med i utvecklingen för att överleva, ett parti måste hitta nya vägar när inga av de tidigare valda har tagit det till det yttersta målet – valseger. Men tjänar svensk politik i stort på att alla utom vänsterextremisterna väljer samma väg, där skillnaderna finns någonstans men är svåra att hitta för förvirrade väljaren som fortfarande tror att Moderaterna är mer ”höger” än Folkpartiet? Är politisk kannibalism framtiden, där den stora flyttar in på den lilles revir och börjar ta för sig? Jag är ju konservativ i grunden, jag saknar den tiden då jag växte upp när allt var så mycket tydligare. Men har jag egentligen rätt att gnälla, när mitt eget parti aspirerar på titeln som Sveriges största parti?

Den här dagen då detta alster författas framför datorn släpptes de nya Moderaternas valsång 2010, en hiphop-dänga signerad Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik. Titeln är ”Flyter”, osedvanligt passande om någon frågar mig. Några textrader i låten ger oss alla en tydlig bild av de nya Moderaterna politiska vandring av i dag...

”Det finns förtjänster,
både till höger och till vänster,
men i kitteln i mitten,
hittar man titeln.

Om det flyter – låt det flyta.
Om det funkar – låt det funka.”

Just nu funkar det, just nu flyter det – för oss. Frågan är hur vi kan hjälpa våra tre vänner att flyta och fungera?"

I dag är det Moderaternas dag i Almedalen, det omstöpta moderaternas dag. I dag fick vi se hur man helt utan skam i kroppen snodde en valaffisch från Palme-eran, snyggade till den litegrann och skickade signalen rakt in i själen på oss som minns valet 1985. Det nya statsbärarna, det är vi!

Riktigt roligt om ni frågar mig, precis den typen av elakheter som jag tycker passar att trycka in i motståndarens ansikte. Jag sitter faktiskt fortfarande och fnittrar åt Schlingmanns och Henrikssons påhitt, och ser framemot fler tilltag av den här typen. Den som har roligast vinner var det någon klok person som klämde ur sig, och just nu har vi roligast - medan det andra gänget gnäller vidare på temat mobbing, självömkan och lipande.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Bloggar: Högberg som gnäller, Ekonomisten som jag fräckt snor bilden av, Holma som jag saknar, Altenberg som växer för varje inlägg, Futuriteter som jag nyss hittade...

ALMEDALEN VAKNAR UPP - SHOWEN TAR FART

Så har den börjat, den där underbara veckan som jag bara drömt om att få vara med om. I år var det nära att drömmen blev verklighet, att jag faktiskt skulle få några dygn bland alla andra som går igång på politiskt hantverkande och av att umgås med folk över partigränser. Almedalsveckan 2010 har börjat och jag sitter på fastlandet och mår dåligt av bild efter bild på Facebook där Visby och vädret visar sig vara så vackert som det bara kan vara i drömmarna...

Det här året slås det rekord i Almedalen, rekord efter rekord ryker när valrörelsen står för dörren. Det är så himla många journalister på plats, så många utställare eller lobbyister, så många politiskt intresserade att man faktiskt borde kunna konstatera att ön Gotland med sin kalkgrund har sjunkit någon decimeter ner i fesljummen Östersjö.

Denna soliga dag är det Moderaternas dag i Visby, en dag vikt åt det nya statsbärande partiet. Under natten så kom det en debattartikel i DN om just det, författad av någon av statsministerns spökskrivare åt honom - en debattartikel om varför vi Moderater numera är det nya statsbärande partiet i Sverige. Det ligger ju rätt mycket intressant i formuleringarna i den där debattartikeln, om varför det numera är så naturligt att vi Moderater har plockat upp den där stafettpinnen som sosseriet slängt ifrån sig. Medan sossarna ägnar sig åt självömkan, tandagnisslande och ett kroniskt grinande så visar ju vi att det är ett nytt parti som sätter agendan...

Men är sossarna usla på allt i dessa dagar? Nej, absolut inte. Det finns en arena som man äger, där skademinimeringen ankommer på oss i Alliansen att ta hand om - och den arenan är de sociala medierna. Man kan tycka mycket om sosseriet som rörelse, om deras politik och den självömkansprocess man just nu fastnat i. Men det finns en pärla som glänser vackert i dyngstacken - Netroots...

"I år händer dock inte allt på plats i Almedalen eller runt om i Visby. Sociala medier som Twitter och Facebook blir allt viktigare när också internet blir en självklar arena.

– Det blir ett ordentligt genombrott för sociala medier i år. Förra året var det mest isolerade öar som ägnade sig åt twittrande, men i år känns det som att det blir en väldigt integrerade del av de flesta verksamheterna, säger Joakim Jardenberg, vd på Mindpark och moderator för en daglig talkshow om sociala medier från Almedalen" kan man läsa på SvD. Den arenan äger fortfarande sosseriet rejält, och satsningen från Netroots sida under årets Almedalsvecka är total och respektingivande.

Alliansen kan inte och ska inte skapa en karbonkopia av Netroots, men man skall se hur de har jobbat och jobbar. Sedan skall man plocka det bästa ur arbetssättet för att kunna skademinimera det pinsamma övertaget för det röda laget. I år kommer dock inte valet vinnas av nätkrigarna, men hur framtidens medialandskap ser ut kan man bara ana... Där det andra laget finslipar detaljer, så har vi bara börjat läsa handboken. Och ja, jag är lite bitter...

I dag är det Moderaternas dag, och jag ber att få återkomma sent ikväll med lite reflektioner om det som jag kan sitta och läsa mig till med en halv Östersjö mellan mig och händelsernas centrum. Klimax kommer väl när Reinfeldt lämnar scenen i Almedalen efter sitt tal, som den första av sju partiledare. Almedalsveckan är igång, veckan då det händer i det politiska Sverige.

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr, AB

Bloggar: Magnus Andersson, Högberg, Peter A

EN KOPIA ÄR ALLTID SÄMRE ÄN ORGINALET...

Förlåt mig kära läsare, återigen känns det som om jag är försent ute. Igår var det ändlösa vandringar genom ett stekhett Skansen tillsammans med två rabiata söner som kompenserade upp alla de där flämtande och apatiska djuren som led av värmen i sina hägn - och gårdagens blogginlägg var passé redan när det skrevs.

Idag har det varit sol och bad på en överfull strand tillsammans med två rabiata söner som kompenserade upp alla de där flämtande och apatiska människorna som trots allt njöt av värmen på sina badlakan och filtar - och dagens blogginlägg känns nästan "out-of-date" medan jag sitter här framför datorn...

Det är nästan så att man får en déjà-vu-känsla när man läser om det senaste utspelet från de grönröda. Tongångarna från presskonferensen med Ohly, Eriksson och hon den där oppositionsledaren vars namn jag tjatat ut känns ju igen från Reinfeldts utspel i valrörelsen 2006. "Allt ni gör skall vi matcha. Allt ni vill, vill vi mer - om det nu inte handlar om skattesänkningar" är budskapen från kvinnan, Ohly och Eriksson som ett budskap inför veckans floskelorgie i Almedalen. Där socialdemokratin faktiskt alltid stått för en hyfsat seriös syn på hur man väger inkomster och utgifter mot varandra, så känns det nu som om Ohly har pissat in sitt revir rätt så rejält.

Visst, det är lätt att lova allt åt alla när man inte behöver ta ansvar. Visst, det låter bra när man berättar sagor om att det bara är den rikaste tiondelen som skall betala en löfteskarusell som snurrar okontrollerat. Det är Sveriges rikaste tiondel som skall betala allt, men inte ens om man inför en Pomperipossa-skatt som ligger på över 100% åt dessa kapitalistsvin och översittare så kommer pengarna att räcka. Aldrig någonsin har det varit så övertydligt att det är fult att tjäna pengar i Sverige, att man borde skämmas för att man är rik. Ohly har satt sina spår om man säger så...

Det är och förblir närmast löjligt när de rödgröna ena sekunden målar upp en bild av att Alliansen sänkt skatterna på lånade pengar för att sekunden efteråt inteckna allt ljusare svenska ekonomin i sina vallöften. Är det bara hos mig ordet "hyckleri" poppar upp innanför skallbenet när man reflekterar lite över den transparenta retoriken från vänsterflanken?

Bloggandet går lite på sparlåga. Den kroniska och ständigt återkommande motivationssvackan är här just nu, kanske beroende på väder, vind och andra prioriteringar just nu. Veckan som kommer måste jag dock upp på tå, trots att jag känner mig hopplöst off-side med en halv Östersjö mellan mig och de händelser som skall kommenteras. Bloggarnas Morgan Pålsson - är det konstigt att jag känner mig så?

Almedalsveckan börjar alltså i morgon, i vackert väder om man får tro SMHI. Utspelen från olika håll kommer ersätta sommarregnandet genom att stå som spön i backen - utspel som lovar allt åt alla med lite olika infallsvinklar. Jag har valt min vinkel, och från den kommer jag från fastlandet kommentera det som sker i Almedalen. Skademinimering kallas det visst, jag får helt enkelt göra så gott jag kan...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB

Bloggar: Holma, Ekonomisten, Peter Högberg, Peter Andersson

FÖRSVAR OCH FOLKÖL - 3.5...

Knappt två dagar har gått sedan värnplikten begravdes vid en ceremoni på Stockholms Slott, och knappt två dagar efter det att värnplikten avlivades så verkar det som att alla Alliansens partier är på väg att förstå att Försvarsmakten skulle kunna må bättre utan en svältdiet. Kanske inte alla fyra ännu, men väl tre och en halv. C, FP och KD verkar ha fattat helt, medan vi moderater får betraktas som den där halvan. Alliansen av idag ger försvaret och folköl samma sifferkombination.

När landets försvarsförmåga mest liknar ett dåligt skämt så är det ju inte enbart höjda försvarsanslag som slår undan benen på själva poängen i skämtandet. Jag applåderar naturligtvis uppvaknandet, men jag efterlyser fortfarande en djupare diskussion om vad vi skall ha vårt försvar till och varför...

Inte ens en inbiten ryssofob som undertecknad ser några mörka moln vid horisonten en solig dag som denna, men ingen kan med säkerhet berätta vad som finns bortom horisonten österut. Ryssland utvecklas, men inte alltid i rätt riktning. I samband med invasionen av Georgien sommaren 2008 så visade sig tröskeln för rysk aggression och våldsanvändning vara väldigt låg, och inte har den retorik som strömmat ut från Kreml och ryska UD mot varje uppstudsigt grannland fått mig lugnare. Sedan har vi ju gasledningen som skall byggas utanför Gotland...

Men Sverige har som vanligt gått i otakt med omvärlden, och när grannländerna rustar upp så har vi haft en ledning som har varit malliga över ett "oförändrat" försvarsanslag - ett anslag som holkas ur för varje år, för varje löneökning och för varje prisökning på försvarsmatriel. Samtidigt har vi spolat ner all förmåga till styrkemässig återtagning i avloppet. Vi har inget behov 20+ brigader som vi hade under det kalla kriget, men vi behöver mer än 7 bataljoner. Vi kan bara drömma om det flygvapen som en gång var Europas tredje största med sina nästan 600 stridsflygplan, men kan man få se drömmen om ett fungerande luftförsvar bli verklighet? Vi behöver inte längre massor av torped- eller patrullbåtar, men vi behöver stridsfartyg som kan strida och som kan skydda sig mot flyganfall.

Sverige av idag är ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen, vi har utvecklats från att vara den där grannen som ställer upp och lånar ut säkerhet till att vara den där grannen som snyltar och aldrig ställer upp - om det nu inte handlar om Långt-bort-i-stan eller Adenviken. Anledningen är enkel, vi mäktar ju inte med försvara oss själva så hur skall vi då kunna ställa upp om det behövs i vår närhet? Med 7 bataljoner är den solidaritetsförklaring som vi lanserat bara löjlig, för den handlar ju egentligen bara om hur andra skall kunna hjälpa oss.

Försvaret av Sverige borde vara A och O när vi diskuterar just försvar. Hur, med vilka och varför är ju några följdfrågor. Klart är att vi måste återskapa en återtagningsförmåga redan när tiderna är allt annat än mörka. När de mörka molnen väl syns så är det försent. Hur återtagningsförmågan ser ut, med en ny form av värnplikt eller med ett utvecklat reservistsystem i det nya frivilliga försvaret kan vi nog träta om tills de mörka molnen syns vid horisonten.

Vi måste kunna växla upp, allt annat är ansvarslöst. Vi måste ha mer än 7 bataljoner och ett allt tanigare hemvärn för att ge landet ett trovärdigt försvar, vi måste ha förrådsställd matriel och möjligheter att anpassa oss. Ge oss det, och titta sen på kostnaderna...

Länkar: SvD, Wiseman

ALLIANSEN, AVBROTT, ALMEDALEN...

I min mailbox låg en riktigt rolig kommentar, från en uppenbart roligare Nathalie än den Nathalie som alltid har synpunkter på mig när vi träffas. Den nya Nathalie jobbar uppenbarligen åt TV-kanalen Comedy Central, och de hade sin eget valtest - ett test i min smak. Efter att ha jobbat mig igenom 12 roliga frågor så kom då svaret om vilken av partiledarna jag skulle skratta ikapp med...

Enligt testet är jag den "Ironiska killen", och den partiledare jag skulle skratta bäst ikapp med är föga förvånande Fredrik Reinfeldt. Det är frågan om testet (som ni hittar här) inte är det mest gedigna verktyget för att förstå var man hör hemma politiskt. Beskrivningen av mig som person är om inte klockren så iallafall extremt träffsäker - om man bortser från de första två meningarna...

"Som person är du ordentlig och kan vara lite av en kontrollfreak. Du gillar dyra kostymer och golf på eftermiddagarna. Skulle du vara en karaktär i amerikanska The Office skulle det helt klart vara den färgglada och något pompösa Andy Bernard. Du gillar självironi och politiskt satir och skrattar gärna, både på jobbet och på festen. Du gillar komiker som Chris Rock och har självdistans nog att du kan njuta av allt det skämtas om på Parlamentet.

Du tittar gärna på ”The Colbert Report” där det parodieras flitigt på klart högervridna karaktärer. När du är ensam asgarvar du även åt shower som South Park utan att skämmas. När du röstar så röstar du troligtvis på ett av allianspartierna.

Favoritprogram på Comedy Central: The Colbert Report och South Park"

Så över till något helt annat - min påfrestande enkelspårighet. De senaste inläggen har jag varit extremt fokuserad vid HENNE, ni vet vem jag menar. Jag har nästintill tjatat ihjäl läsekretsen om HENNE, hon som leder det största oppositionspartiet och då menar jag inte Maria Wetterstrand trots att de snart är ikapp och förbi om utvecklingen håller i sig. Nej, jag menar den där kvinnan vars namn jag gett mig fan på att inte nämna i detta inlägg.

När jag nu har nött ut fyra tangenter spridda över hela tangentbordet i min iver att lyfta problemen med det största oppositionspartiets ledarskap - och då menar jag inte de två språkrörens ledarskap trots att de snart är ikapp och förbi om utvecklingen håller i sig - så går jag över till ett annat ämne jag älskar att tjata om - opinionsundersökningar...

I dag var det dags igen, i dag var det norrbaggarna på Sentio som gav oss en bild där Alliansen var ikapp och förbi, en utveckling som setts hos nästan alla opinionsinstitut och som håller i sig.
Om och förbi, från ett underläge på lite mer än 1% till ett övertag med lite mer 1% - och med % menar jag procentenhet som upplysning till matematiska viktigpettrar.

Alla fyra Allianspartierna håller näsan över vattenytan, alla ökar lite faktiskt bortsett från vännerna i FP som står och övar på stället marsch med Björklund. Vi moderater är störst, bäst och vackrast igen och jag kan skratta ikapp med Fredrik Reinfeldt medan vi läser alla siffror. Det är bra siffror överlag, vi leder och allt är lika öppet som en kvinna i utdrivningsskedet. Men det finns en liten detalj som stör mig faktiskt...

Den detaljen är att sosseriet faktiskt ökar, om än bara pytte-pyttelite. Ett parti som var utdömt och som mest ägnade sig åt dödsryckningar varvat med små seanser av självömkan tycks ha vaknat till liv igen. Sossarna ökar, och frågan är vad som har hänt? Är det förtroendet för den gemensamma grönröda nonsensbudgeten som har infunnit sig, eller är det så att alla förtroendekriser har blåst förbi? Obegripligt om ni frågar mig, men i alla sekter tror man ju på något hokus-pokus och här kan de väl den röda sekten få tro på återuppståndelsen.

Veckan är slut och helgen står för dörren. Vädret är underbart och Almedalen, Visby och Gotland bjuder in alla som har det minsta intresset för politik. Även jag hade ambitionen att åka ut till ön där jag tillbringat 3 år av mitt liv men många bäckar små bildade en flod som hindrar mig från att åka dit. Jag sörjer ty jag hade sett framemot att vara där, men jag får ta sats på 2011 och en hel vecka istället för de två dagarna jag hade planerat för nu. Jag kommer inte vara där rent fysiskt, men i tanken finns jag med er - när ni super, hånglar, minglar, kopulerar, lyssnar, pratar och diskuterar...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr

Bloggar: Lotta, Krassman, Holma, Högberg

SLUTDUELL ELLER SKADEMINIMIERING...?

Medan jag sitter framför datorn och gottar mig åt nyheten att Alliansen leder i "Poll of the Polls", opinionsundersökningarnas samlade verk så kan jag inte låta bli att fundera omkring en helt annan nyhet. TV4 vill kvällen innan självaste valdagen ha en riktigt färsk slutdebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin - men Mona vill inte möta miljontals väljare sådär i sista sekunden...

Jag förstår faktiskt Mona Sahlin, hennes rådgivare och partistrategerna i sosseriet - och jag förstår faktiskt varför.

TV4 ställer upp med privatflyg för att få upp Mona till studion ute vid Värtahamnen, men i Monas värld betyder den här mediaexponeringen inte ett smack ty hon skall umgås med sina väljare i Göteborg från soluppgång till solnedgång. "Så har det alltid varit" heter det och det gamla arbetarepartiet verkar ha plockat upp det nya arbetarepartiets konservativa mantel...

Ordet för dagen är skademinimering. Det är det som allt det här handlar om när väljarna är lika lättflyktande som gas och när allt fler bestämmer sig i sista sekunden. Med "Poll of the Polls" på näthinnorna så ser även en halvblind kuf som undertecknad att det kommer bli en jämn match ända in in kaklet, och där man i en bra debatt den sista kvällen innan valdagen kan vinna de där väljarna som man behöver för att säkra valsegern. Problemet för Mona Sahlin är att det handlar om en TV-debatt, och hon har ju vid det laget plågat sig igenom alltför många sådana för att det skall vara bra.

TV och Mona Sahlin är ju inte direkt kompatibla, det fungerar liksom inte trots en gedigen erfarenhet och en livslång gärning i politiken. Inte ens mina sosse-vänner tycker att Mona klarar av att bemästra den mediaformen. Varje gång hon dyker upp i rutan försvinner några väljare sägs det, och det stämmer nog. Att då gå upp i TV4-ringen i valrörelsens elfte timme mot en skallig besserwisser som brukar köra över Mona i TV varje gång det finns möjlighet är ju bara så urbota dumt...

På Golfängarna i Sundbyberg under Nationaldagsfirandet 2009 så var Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson där för att förgylla tillvaron för alla de som sökte svar på de sista frågorna inför EP-valet dagen efter. Jag stod och lyssnade på Mona i det lilla formatet, där närheten och mysighetsfaktorn var total, och där gjorde hon sig bra. Det hon stod och svammlade om var inget som jag nickade instämmande åt, men det var så naturligt och äkta att jag fick en "a-ha"-upplevelse. Det var då jag faktiskt kunde förstå hur sosseriet hade kunnat välja denna Mona Sahlin till sin första kvinnliga partiledare.

Men inför 100-200 redan frälsta och några dussin nyfikna vinner man tyvärr inga väljare, inte många iallafall. Skillnaden mellan den lilla scenen och den stora manegen i form av en TV-studio är total i Monas värld, tvvärr för sossarna och tack och lov för oss andra. I TV möter man tusentals gånger fler än på ett torgmöte i Götet eller på en grönyta i Sumpan, och de som tittar på TV vill ha vägledning - inte mer frälsning...

Att Mona och hennes stab vägrar debatten i TV4 är så rätt för när det gäller skademinimering. Det handlar inte om feghet, det handlar om självbevarelsedrift. Hellre förlora 10-15 väljare vid några möten i Göteborg än att tappa tusentals andra på bästa sändningstid. Vi moderater hade gjort exakt likadant om vår ledare var en kronisk loser närhelst han dök upp i TV, men det är han ju inte - inte alls faktiskt.

Länk: Expr