I min mailbox låg en riktigt rolig kommentar, från en uppenbart roligare Nathalie än den Nathalie som alltid har synpunkter på mig när vi träffas. Den nya Nathalie jobbar uppenbarligen åt TV-kanalen Comedy Central, och de hade sin eget valtest - ett test i min smak. Efter att ha jobbat mig igenom 12 roliga frågor så kom då svaret om vilken av partiledarna jag skulle skratta ikapp med...
Enligt testet är jag den "Ironiska killen", och den partiledare jag skulle skratta bäst ikapp med är föga förvånande Fredrik Reinfeldt. Det är frågan om testet (som ni hittar här) inte är det mest gedigna verktyget för att förstå var man hör hemma politiskt. Beskrivningen av mig som person är om inte klockren så iallafall extremt träffsäker - om man bortser från de första två meningarna...
"Som person är du ordentlig och kan vara lite av en kontrollfreak. Du gillar dyra kostymer och golf på eftermiddagarna. Skulle du vara en karaktär i amerikanska The Office skulle det helt klart vara den färgglada och något pompösa Andy Bernard. Du gillar självironi och politiskt satir och skrattar gärna, både på jobbet och på festen. Du gillar komiker som Chris Rock och har självdistans nog att du kan njuta av allt det skämtas om på Parlamentet.
Du tittar gärna på ”The Colbert Report” där det parodieras flitigt på klart högervridna karaktärer. När du är ensam asgarvar du även åt shower som South Park utan att skämmas. När du röstar så röstar du troligtvis på ett av allianspartierna.
Favoritprogram på Comedy Central: The Colbert Report och South Park"
Så över till något helt annat - min påfrestande enkelspårighet. De senaste inläggen har jag varit extremt fokuserad vid HENNE, ni vet vem jag menar. Jag har nästintill tjatat ihjäl läsekretsen om HENNE, hon som leder det största oppositionspartiet och då menar jag inte Maria Wetterstrand trots att de snart är ikapp och förbi om utvecklingen håller i sig. Nej, jag menar den där kvinnan vars namn jag gett mig fan på att inte nämna i detta inlägg.
När jag nu har nött ut fyra tangenter spridda över hela tangentbordet i min iver att lyfta problemen med det största oppositionspartiets ledarskap - och då menar jag inte de två språkrörens ledarskap trots att de snart är ikapp och förbi om utvecklingen håller i sig - så går jag över till ett annat ämne jag älskar att tjata om - opinionsundersökningar...
I dag var det dags igen, i dag var det norrbaggarna på Sentio som gav oss en bild där Alliansen var ikapp och förbi, en utveckling som setts hos nästan alla opinionsinstitut och som håller i sig.
Om och förbi, från ett underläge på lite mer än 1% till ett övertag med lite mer 1% - och med % menar jag procentenhet som upplysning till matematiska viktigpettrar.
Om och förbi, från ett underläge på lite mer än 1% till ett övertag med lite mer 1% - och med % menar jag procentenhet som upplysning till matematiska viktigpettrar.
Alla fyra Allianspartierna håller näsan över vattenytan, alla ökar lite faktiskt bortsett från vännerna i FP som står och övar på stället marsch med Björklund. Vi moderater är störst, bäst och vackrast igen och jag kan skratta ikapp med Fredrik Reinfeldt medan vi läser alla siffror. Det är bra siffror överlag, vi leder och allt är lika öppet som en kvinna i utdrivningsskedet. Men det finns en liten detalj som stör mig faktiskt...
Den detaljen är att sosseriet faktiskt ökar, om än bara pytte-pyttelite. Ett parti som var utdömt och som mest ägnade sig åt dödsryckningar varvat med små seanser av självömkan tycks ha vaknat till liv igen. Sossarna ökar, och frågan är vad som har hänt? Är det förtroendet för den gemensamma grönröda nonsensbudgeten som har infunnit sig, eller är det så att alla förtroendekriser har blåst förbi? Obegripligt om ni frågar mig, men i alla sekter tror man ju på något hokus-pokus och här kan de väl den röda sekten få tro på återuppståndelsen.
Veckan är slut och helgen står för dörren. Vädret är underbart och Almedalen, Visby och Gotland bjuder in alla som har det minsta intresset för politik. Även jag hade ambitionen att åka ut till ön där jag tillbringat 3 år av mitt liv men många bäckar små bildade en flod som hindrar mig från att åka dit. Jag sörjer ty jag hade sett framemot att vara där, men jag får ta sats på 2011 och en hel vecka istället för de två dagarna jag hade planerat för nu. Jag kommer inte vara där rent fysiskt, men i tanken finns jag med er - när ni super, hånglar, minglar, kopulerar, lyssnar, pratar och diskuterar...
1 kommentar:
WW blev också kontaktad av "Natalie"...
Viktigare, man får aldrig glömma och det kan inte nog påpekas att en röst på Mona är en röst på Lars Ohly. Tyvärr har nog långt ifrån alla sossar insett detta.
Skicka en kommentar