2010/07/04

"NÄR KOMPASSEN INTE LÄNGRE FUNGERAR"


...var titeln på ett litet alster som jag hade den stora äran att få skriva åt tidsskriften Liberal Debatt. Det var en av mina första insatser på tryckt papper, i en tidning som är hyfsat respekterad. När jag satte mig ner för att ögna igenom det jag hade skrivit så fanns det en hel del stavfel som störde mig, punkter som satt på platser där de inte skulle sitta och ord som fattades. Nervositeten över att prestera i en pappersversion av liberala funderingar för liberala grubblare och högdjur satte uppenbarligen sina spår.

Texten jag skrev handlade om hur den politiska kartan har förändrats sedan jag fastnade i det moderata spindelnätet och om hur de ideologiska kompasserna snurrar på ett sätt som gör att det nästan är omöjligt att hitta rätt i den politiska snårskogen. Hittar man i den där skogen en fotbollsplan i en glänta så kan man vara säker på att alla fightas om bollen på mittplan, alla utom en rabiat tågmästare som står på vänster planhalva och orerar om sänkta skatter för fotbollsproffs.

Jag slängde i väg ett sms till Martina Lind, Politometerns urmoder, som gav mig denna chans för att fråga ifall det var okej att publicera texten på min egen blogg, men inget svar har ramlat ner in inkorgen ännu. Förmodligen har sköna Martina inte tid att svara, när hon samtidigt roddar bloggplats H12 på Hästgatan 12 i Visby under den här veckan. Det är ju så att jag är en novis på att skriva åt tidningar och där jag inte vad som är kutym i fråga om spridandet av texter som man gjort åt andra. Men när jag ser alla dessa skönhetsfel så känner jag trots allt att det behövs en återpublicering, en rättad version. Så varsågoda...

"När jag började växa upp i föregångslandet Sverige var det väldigt lätt att hitta rätt den dagen då man skulle orientera i den snåriga skog som var politiken. Kompassen visade rätt riktning, kartan var tydlig – norr var norr, öster var öster, höger var höger, vänster var vänster och mitten var mitten. När någon ung vilsen förstagångsväljare i dessa dagar söker hitta rätt i den politiska skogen så snurrar kompassen hysteriskt, det är helt omöjligt att ta ut rätt riktning annat i grova drag.

Att revoltera mot sina föräldrars ambitioner att kleta ner sin egna värderingar och sin ideologiska övertygelse på sina avkommor är oftast en naturlig del av tonårsrevolten, så även för mig. Med två övertygade socialdemokrater som föräldrar i hemmet föll det sig naturligt för mig att ta ut kompassriktning åt höger, mot Moderaterna. Väl inne i strukturerna i ungdomsförbundet så kände jag att jag hade valt rätt väg, medan mina föräldrar levde i en värld av vanföreställningar och livslögner. Gösta Bohman och Ulf Adelsohn var mina gudar, Olof Palme en garant för ett socialistiskt vanstyre...

Det var då, när man kände sig hemma, när vänster var vänster, höger var höger och en tid då det politiska mittfältet inte var överbefolkat. I dag, när valrörelsen 2010 står för dörren så vill i princip alla utom Lasse Ohlys bångstyriga parti finnas på mittplanen för att försöka sno åt sig den boll som väljaren driver framför sig. Höger-vänsterskalan från min barndom finns inte mer, och det är faktiskt mitt eget parti – de nya moderaterna – som ritat om kartan och manipulerat kompasserna. Jag revolterade mot en socialdemokrati som jag spydde på, i all sin maktfullkomlighet och i sin skeva syn på hur Sveriges välfärd bäst byggdes. Det jag revolterade mot för lite mindre än 30 år sedan är i dag mångt och mycket den politik som de nya moderaterna anammat 30 år senare.

Moderaterna anno 1988, första gången jag fick välja mina folkvalda, var ett försvarsvänligt parti där vurmandet för ett starkt försvar var en av hörnstenarna i partibygget. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till Folkpartiet, det enda partiet i Sveriges riksdag som genom Jan Björklunds krypskytte driver den politik jag vill se.

Moderaterna anno 1985, året då jag förbannade att jag bara var 17 år och inte fick göra min röst hörd, var ett parti som stod upp för en mer pragmatisk arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik där LAS inte längre skulle behöva vara en lagkonstruktion som satte käppar i hjulen för de småföretagare som bygger Sverige. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till alla de andra allianspartierna att driva, medan vi själv klistrar fast oss vid rollen som det stora statsbärande partiet som inte längre drivs av viljan att stöpa om Sverige i grunden.

Ett parti behöver förändras och hänga med i utvecklingen för att överleva, ett parti måste hitta nya vägar när inga av de tidigare valda har tagit det till det yttersta målet – valseger. Men tjänar svensk politik i stort på att alla utom vänsterextremisterna väljer samma väg, där skillnaderna finns någonstans men är svåra att hitta för förvirrade väljaren som fortfarande tror att Moderaterna är mer ”höger” än Folkpartiet? Är politisk kannibalism framtiden, där den stora flyttar in på den lilles revir och börjar ta för sig? Jag är ju konservativ i grunden, jag saknar den tiden då jag växte upp när allt var så mycket tydligare. Men har jag egentligen rätt att gnälla, när mitt eget parti aspirerar på titeln som Sveriges största parti?

Den här dagen då detta alster författas framför datorn släpptes de nya Moderaternas valsång 2010, en hiphop-dänga signerad Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik. Titeln är ”Flyter”, osedvanligt passande om någon frågar mig. Några textrader i låten ger oss alla en tydlig bild av de nya Moderaterna politiska vandring av i dag...

”Det finns förtjänster,
både till höger och till vänster,
men i kitteln i mitten,
hittar man titeln.

Om det flyter – låt det flyta.
Om det funkar – låt det funka.”

Just nu funkar det, just nu flyter det – för oss. Frågan är hur vi kan hjälpa våra tre vänner att flyta och fungera?"

I dag är det Moderaternas dag i Almedalen, det omstöpta moderaternas dag. I dag fick vi se hur man helt utan skam i kroppen snodde en valaffisch från Palme-eran, snyggade till den litegrann och skickade signalen rakt in i själen på oss som minns valet 1985. Det nya statsbärarna, det är vi!

Riktigt roligt om ni frågar mig, precis den typen av elakheter som jag tycker passar att trycka in i motståndarens ansikte. Jag sitter faktiskt fortfarande och fnittrar åt Schlingmanns och Henrikssons påhitt, och ser framemot fler tilltag av den här typen. Den som har roligast vinner var det någon klok person som klämde ur sig, och just nu har vi roligast - medan det andra gänget gnäller vidare på temat mobbing, självömkan och lipande.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Bloggar: Högberg som gnäller, Ekonomisten som jag fräckt snor bilden av, Holma som jag saknar, Altenberg som växer för varje inlägg, Futuriteter som jag nyss hittade...

3 kommentarer:

Åsa sa...

Det är väl knappast förvånande om Sverige i slutänden blir en enpartistat, alla vill ju egentligen vara som alla andra....eller hur? ;-)

ua sa...

Tycker valaffischen var ett kul grepp! När man läser Högberg så blir man ju lite trött över att nätrötterna också börjat bli lika gnälliga som sin ledning. Fast det finns kanske anledning till det??!

Lars-Erick Forsgren sa...

Ack ja, det fanns en tid då partierna stod för de ideoligier de sade sig ha.
Så icke längre.
Möjligen kan man säga att Reinfeldt återvänder till det som var högerns tid. Den höger som inte var moderat, och verkligen inte ny.

Att han kallar det nytänkande kan möjligen föranleda höjda ögonbryn.

DN-artikeln kommenterar jag här:

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/07/vad-var-det-jag-sa-om-reinfeldt-och.html

Och affischen/erna... i inlägg strax dessförinnan. Kanske inte riktigt ur den vinkel som du har här dock... haha.