Knappt två dagar har gått sedan värnplikten begravdes vid en ceremoni på Stockholms Slott, och knappt två dagar efter det att värnplikten avlivades så verkar det som att alla Alliansens partier är på väg att förstå att Försvarsmakten skulle kunna må bättre utan en svältdiet. Kanske inte alla fyra ännu, men väl tre och en halv. C, FP och KD verkar ha fattat helt, medan vi moderater får betraktas som den där halvan. Alliansen av idag ger försvaret och folköl samma sifferkombination.
När landets försvarsförmåga mest liknar ett dåligt skämt så är det ju inte enbart höjda försvarsanslag som slår undan benen på själva poängen i skämtandet. Jag applåderar naturligtvis uppvaknandet, men jag efterlyser fortfarande en djupare diskussion om vad vi skall ha vårt försvar till och varför...
Inte ens en inbiten ryssofob som undertecknad ser några mörka moln vid horisonten en solig dag som denna, men ingen kan med säkerhet berätta vad som finns bortom horisonten österut. Ryssland utvecklas, men inte alltid i rätt riktning. I samband med invasionen av Georgien sommaren 2008 så visade sig tröskeln för rysk aggression och våldsanvändning vara väldigt låg, och inte har den retorik som strömmat ut från Kreml och ryska UD mot varje uppstudsigt grannland fått mig lugnare. Sedan har vi ju gasledningen som skall byggas utanför Gotland...
Men Sverige har som vanligt gått i otakt med omvärlden, och när grannländerna rustar upp så har vi haft en ledning som har varit malliga över ett "oförändrat" försvarsanslag - ett anslag som holkas ur för varje år, för varje löneökning och för varje prisökning på försvarsmatriel. Samtidigt har vi spolat ner all förmåga till styrkemässig återtagning i avloppet. Vi har inget behov 20+ brigader som vi hade under det kalla kriget, men vi behöver mer än 7 bataljoner. Vi kan bara drömma om det flygvapen som en gång var Europas tredje största med sina nästan 600 stridsflygplan, men kan man få se drömmen om ett fungerande luftförsvar bli verklighet? Vi behöver inte längre massor av torped- eller patrullbåtar, men vi behöver stridsfartyg som kan strida och som kan skydda sig mot flyganfall.
Sverige av idag är ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen, vi har utvecklats från att vara den där grannen som ställer upp och lånar ut säkerhet till att vara den där grannen som snyltar och aldrig ställer upp - om det nu inte handlar om Långt-bort-i-stan eller Adenviken. Anledningen är enkel, vi mäktar ju inte med försvara oss själva så hur skall vi då kunna ställa upp om det behövs i vår närhet? Med 7 bataljoner är den solidaritetsförklaring som vi lanserat bara löjlig, för den handlar ju egentligen bara om hur andra skall kunna hjälpa oss.
Försvaret av Sverige borde vara A och O när vi diskuterar just försvar. Hur, med vilka och varför är ju några följdfrågor. Klart är att vi måste återskapa en återtagningsförmåga redan när tiderna är allt annat än mörka. När de mörka molnen väl syns så är det försent. Hur återtagningsförmågan ser ut, med en ny form av värnplikt eller med ett utvecklat reservistsystem i det nya frivilliga försvaret kan vi nog träta om tills de mörka molnen syns vid horisonten.
När landets försvarsförmåga mest liknar ett dåligt skämt så är det ju inte enbart höjda försvarsanslag som slår undan benen på själva poängen i skämtandet. Jag applåderar naturligtvis uppvaknandet, men jag efterlyser fortfarande en djupare diskussion om vad vi skall ha vårt försvar till och varför...
Inte ens en inbiten ryssofob som undertecknad ser några mörka moln vid horisonten en solig dag som denna, men ingen kan med säkerhet berätta vad som finns bortom horisonten österut. Ryssland utvecklas, men inte alltid i rätt riktning. I samband med invasionen av Georgien sommaren 2008 så visade sig tröskeln för rysk aggression och våldsanvändning vara väldigt låg, och inte har den retorik som strömmat ut från Kreml och ryska UD mot varje uppstudsigt grannland fått mig lugnare. Sedan har vi ju gasledningen som skall byggas utanför Gotland...
Men Sverige har som vanligt gått i otakt med omvärlden, och när grannländerna rustar upp så har vi haft en ledning som har varit malliga över ett "oförändrat" försvarsanslag - ett anslag som holkas ur för varje år, för varje löneökning och för varje prisökning på försvarsmatriel. Samtidigt har vi spolat ner all förmåga till styrkemässig återtagning i avloppet. Vi har inget behov 20+ brigader som vi hade under det kalla kriget, men vi behöver mer än 7 bataljoner. Vi kan bara drömma om det flygvapen som en gång var Europas tredje största med sina nästan 600 stridsflygplan, men kan man få se drömmen om ett fungerande luftförsvar bli verklighet? Vi behöver inte längre massor av torped- eller patrullbåtar, men vi behöver stridsfartyg som kan strida och som kan skydda sig mot flyganfall.
Sverige av idag är ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen, vi har utvecklats från att vara den där grannen som ställer upp och lånar ut säkerhet till att vara den där grannen som snyltar och aldrig ställer upp - om det nu inte handlar om Långt-bort-i-stan eller Adenviken. Anledningen är enkel, vi mäktar ju inte med försvara oss själva så hur skall vi då kunna ställa upp om det behövs i vår närhet? Med 7 bataljoner är den solidaritetsförklaring som vi lanserat bara löjlig, för den handlar ju egentligen bara om hur andra skall kunna hjälpa oss.
Försvaret av Sverige borde vara A och O när vi diskuterar just försvar. Hur, med vilka och varför är ju några följdfrågor. Klart är att vi måste återskapa en återtagningsförmåga redan när tiderna är allt annat än mörka. När de mörka molnen väl syns så är det försent. Hur återtagningsförmågan ser ut, med en ny form av värnplikt eller med ett utvecklat reservistsystem i det nya frivilliga försvaret kan vi nog träta om tills de mörka molnen syns vid horisonten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar