ATT BEFRIA SVERIGE FRÅN ERNST...

Våld är nästan aldrig bra, men det finns ju tillfälen när man för att rädda andra måste ta till våld för att göra framtiden mer uthärdlig. Man kan se Vietnams invasion av dåvarande Kampuchea som ett exempel . De stackars innevånarna i Kamphuchea, nuvarande Kambodja, led under en galning vid namn Pol Pot som på några år lyckades döda 30% av landets befolkning. Befrielsen av Kuwait i det första gulfkriget är ett annat klassiskt exempel på när våldshandlingar är berättigade, liksom det finska fortsättningskriget 1941-44 som hade som mål att återställa hela den finska nationens suveränitet.

Sverige är ju fredens paradis, kriget har inte plågat vårat land på nästan 200 år. Detta har gjort att vårt land fallit in i ett naivt tänkande, där freden är evig, där svenska soldater aldrig kommer att stupa i strid och där vi aldrig någonsin kommer se katastrofen komma förrän det är för sent...

Men det finns hot mot den svenska folksjälen, det finns en lömsk figur som med sitt lissmande och ett falskspel försöker få svenskarna än mer korkade och detta hot stavas... ERNST, ERNST KIRSCHSTEIGER. Det som denne herre utför i TV är inget annat än den värsta formen av indoktrinering. På sitt lömska, genomtrevliga sätt så målar ERNST upp en nidbild av den svenske mannen, av den svenske yrkesarbetaren och av kulturarbetaren. Allt för att landets kvinnofolk skall vaggas in i en drömvärld där männen går omkring barfota, målar husknutar, lagar kläder och mat när sanningen är den motsatta.

Vi män vill dricka öl, äta mat lagad av fruntimmret och se på sporten eller Playboy Channel... Kvinnorna vill att vi skall se på bandade avsnitt av Sommartorpet eller Sommar med Ernst. Som det värsta tänkbara tortyrinstrumentet finns hela julaftonskvälleni SVT 2004 i färskt minne, när ERNST dök upp mellan varje program och fick julskinkan och Doppet i grytan att åka hiss upp och ner i halsen med de hurtfriska och överspelade tillropen...

Att då som Ernst Billgren vilja ta till milt våld för att befria TV-tittare och övriga svenskar från den pågående tortyrseansen är inget annat än korrekt och hjältemodigt! Det hedrar Filip och Fredrik att man visat upp den motståndsrörelse som de facto finns, som vägrar låta galningen på TV4 fortsätta i full frihet. Våld är sällan bra, men fungerar det inte att låsa in ERNST i ett övergivet sommartorp, långt bort från närmaste kamera, långt bort från närmaste tittare så återstår dessvärre inget annat än att låta Billgren realisera sina planer från TV. Billgren talar om pianotråd eller golfklubba, själv är jag inne på stenande. Det vore iallafall att vara lite human mot ERNST ty jag har ett av hans citat på hornhinnan: "Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?" .

Låt oss ge ERNST kärlek, massor av kärlek, så mycket kärlek att han begravs under kärlek...

"JAG HAR VÄNTAT SÅ LÄNGE PÅ JUST DEN HÄR DAN, OCH DET ÄR SKÖNT ATT DEN ÄNTLIGEN KOMMER..."

Skall man börja leta efter de mest överilade politiska snedstegen finns det ju ett praktexempel i närtid, och det var den dagen då Mona flankerad av språkrören lanserade sin röd-gröna röra. Skall man leta efter orsaker till det fria fall i vilken sosseriet nu befinner sig är nog just detta utspel den största orsaken. I kombination med Mona Sahlins allt annat än tydliga ledarskap och samma kvinnas undermåliga insatser i TV- och radiodebatterna i oktober så kan vi återigen se ljuset i den mörka tunnel där Alliansen sökt utgången alltsedan Göran Perssons avgång...

Av vad man kan utläsa ur det minst sagt förvirrade nyhetsflödet från vänsterkanten så tror Peter Eriksson att koalitionsbyggandet fortlöper enligt planerna, medan Lars Ohly säger att han och Mona Sahlin gjort halt. Mona anser att hon klargjort att det är på stället marsch, men hennes tydlighet har inte nått Peter Eriksson, men blir man förvånad? För även när Mona öppnar käften så är ju det snarare en garanti för ännu mer förvirring...

Men enligt 2/3-delar av det tilltänkta röd-gröna laget har man iallafall dragit i nödbromsen och stoppat all utveckling av en gemensam valplattform i väntan på Lars Ohly skall börja dansa efter Monas trollflöjt. Men varför skall han det? Ohly om någon tjänar på Monas svaghet... Kommunistledaren attraherar sossarnas vänsterfalang, han kan agera "opposition" till både regering och opposition. Tidigare fokus på Ohlys partis ofta dunkla frihetspatos förträngs av de tillskyndade väljarna från Monas parti.

Att det mullrar i rörelsen förstår jag. Man göder ett kommunistiskt parti med färska väljare och man ger absolut inga vettiga svar på Reinfeldts fråga om med vem man skall styra och hur man skall styra. Om man på något sätt försökte måla upp sin skapelse med Mp som ett regeringsdugligt alternativ så har denna bild slagits sönder i atomer av den efterföljande sörjan av nyheter, kontra-nyheter, fabler och förhoppningar, hot om extraval och ren utpressning...

Den som myntade uttrycket att skadeglädje är den enda sanna glädjen hade så rätt, så rätt.

"JUST IDAG ÄR JAG STARK, JUST IDAG MÅR JAG BRA, JAG FÖRS FRAMÅT AV KRAFTIGA VINDAR..."

Tummen upp, Mona... Det går ju bra det här!

Helgen är räddad, jag mår bättre och bättre för varje bokstav jag läser i den senaste opinonsundersökningen. Det man kan undra är om det inte var lite dumt av Fredrik Reinfeldt att vänta till oktober innan han tog debatten med Mona Sahlin och demaskerade kvinnan totalt...? Hade statsministern haft "modet" att ta en debatt med Mona redan när hon gnällde över de uteblivna bataljerna så hade Alliansen redan nu varit ifatt och förbi. Och är det inte underbart att läsa röda bloggare skrika om partiledarbyte?

Men, men. Det är ju i september 2010 "Mona-effekten" skall sänka oppositionens ambitioner att ta över landets styre igen. Jag börjar tro att Mona Sahlins period som partiordförande i SAP kommer att bli en fotnot i historieböckerna, en parantes. Vill man sparka in den redan öppna dörren så kan man här se den tydliga effekten av kvotering när den fungerar som sämst. Anna Lindh försvann tragiskt, Margot Wallström trivs för bra i Bryssel och Ulrica Messing träffade en karl och kärade ner sig. Eftersom sossarna prompt skulle ha en kvinna så fick man ta Mona. Resultatet är tydligt idag, imorgon och om två år...

Men kör på bara, kära sossar, kör vidare in i återvändsgränden. Ingen mediaträning, inga PR-tricks eller intensivkurser kommer någonsin att få Mona Sahlin att framstå som en person man vill överlåta regeringsansvaret på. Och vi som inget annat önskar än att de röd-gröna får sitta kvar i opposition och gnälla gnuggar våra händer och längtar efter nästa Demoskop eller SIFO-undersökning. Jag kan inte vänta...

TOLGFORS TALAR - MEN VAD SÄGER HAN...?

Det känns ju rätt skönt att det i den elfte timmen kommer någon form av läpparnas bekännelse från vår försvarsminister Sten Tolgfors om att Försvarsmakten, trots en årlig budget på 38 miljarder, inte alls klarar av sin huvuduppgift att kunna försvara Sverige...

Detta har jag på min blogg påtalat nästan lika ofta som Tolgfors med en dåres envishet tidigare svammlat om att "vår beredskap är god". Det är den inte, har inte varit på länge och av det man kan läsa i försvarsministerns debattinlägg i DN så är det iallafall en ljuspunkt att man kommit till denna insikt.

Däremot så vänder det sig i magen på mig när ministern börjar att prata om att försvara Sverige med bataljonstridsgrupper. Detta land som är ett av Europas största till ytan behöver mer än ett fåtal bataljoner för att kunna värnas. I stället för bataljonstridsgrupper borde man tala om brigadstridsgrupper. Dock saknas det ju i artikeln en redogörelse för hur många bataljoner som försvarsministern ser framför sig i vårt framtida försvar, men i min värld behövs minst 12 mekaniserade bataljoner med nästan lika många andra enheter som stöd (artilleri, luftvärn, underhåll, jägar...) samt en bibehållen numerär av flyg och marin. Och det är en miniminivå som måste kunna förstärkas snabbt. Men att Tolgfors skulle lyckas övertala Anders Borg att ge Försvarsmakten ekonomiska medel för att anställa 30-35.000 man anser jag ytterst osannolikt.

Dessutom är det minst lika viktigt att Sverige återigen baserar förband på Gotland redan i fredstid. Det talas om att kunna transportera enheterna runt i landet, där de behövs. Detta kan ske med flyg, båt eller på backen... Men just markvägen går det inte att förstärka Gotland den dagen det behövs, och de andra två alternativen är extremt sårbara för motåtgärder. Några välplacerade "Iskander"-robotar från Kaliningrad på landningsbanan på Visby flygplats och helt plötsligt står vi handfallna utan möjlighet att flyga över trupp. Då återstår sjövägen, och att man med ett fåtal u-båtar enkelt isolerar Gotland borde inte vara en nyhet för någon...

Jag målar fan på väggen med stora penseldrag, jag vet det. Men i min värld är det bättre att förbereda sig för det värsta för att sedan kunna vara glad så länge inte profetiorna slår in. I Sverige har vi valt den totalt motsatta varianten, där man skönmålar omvärlden och då speciellt Rysslands utveckling in i absurdum. I den svenska tankevärlden kan aldrig någon vara elak mot oss, eftersom inte vi är elaka mot någon...

Det är trevligt att Tolgfors talar om frågan - men det behövs mer än prat. Det krävs ett realistiskt tänk, det krävs ambitioner att återskapa en trovärdighet i den svenska försvarsförmågan och det krävs volymer för detta... Leverera detta herr Tolgfors!

För övrigt njuter jag av den senaste Demoskop-mätningen... Fortsätt prata politik Mona så är vi snart ikapp.

ARGA, ARGA ARGENTINA...

Det var ungefär en månad sedan jag kom hem från Falklandsöarna, detta avlägsna paradis på jorden. Orsaken till min resa, denna den tredje till ögruppen, var att leda en resa för 18 herrar som var intresserade av konflikten om Falklandsöarna, kriget 1982 och den fantastiska naturen. Spåren efter kriget för 26 år sedan är påtagliga än idag. Otaliga minnesmärken (Mount Longdon syns på bilden) finns i det karga men vackra landskapet. Över 100 oröjda minfält finns kvar, dock väl utmärkta och inhängnade, och i terrängen kan man snubbla över kvarlämnad militär matriel.

Konflikten om ögruppen mellan Storbritannien och Argentina har pågått i 155 år. Det var detta år som den nyfödda argentinska statens representanter kördes iväg av britterna och en utveckling av Falklandsöarna tog fart. Britterna har enligt mig all rätt på sin sida i denna konflikt. Man upptäckte öarna först, man byggde en bosättning på Saunders Island samtidigt som nyfikna fransmän etablerade en by i Port Louis... Det har aldrig funnits någon urbefolkning på ögruppen, och de enda argentinare som bodde på ön 1833 var straffångar och deras vakter. Just urbefolkning är den enda aspekten som skulle kunna få mig att ändra mig i suveränitetsfrågan, för om det hade funnits en befolkning av indianer med ursprung från Sydamerika och Argentina så hade möjligtvis detta varit ett tungt argument för att Argentina skulle få styra, men så är det inte...

De 3000 som idag bor på Falklandsöarna är mer brittiska än några andra. Man är "urbefolkningen", de enda som bekymrat sig om att ta hand om dessa vindpinade öar är just dessa ättlingar till engelska sjömän som stannade här av ett eller annat skäl. Man vill tillhöra Storbritannien och inget annat, och folkviljan borde vara avgörande. Från och med den 1 januari 2009 så får man en ny konstitution på Falklandsöarna. En konstitution som befäster öbornas vilja att förbli britter och som utvecklar dera självbestämmande. Hade inte hotbilden från andra sidan havet funnits så hade Falklandsöarna mycket väl kunnat ha varit helt självständiga. Man klarar sig mycket bra ekonomiskt, och bättre blir det när man börjar exploatera den olja som finns utanför ögruppen. Men ett land med 3000 människor kan inte försvara sig mot ett grannland som inte accepterar historien som den ser ut och folkets vilja att själva utforma sina liv.

Än i dag mullrar det alltså från den stora grannen i väster. Argentina har på inget sätt gett upp sina krav på Falklandsöarna och endast en hyfsad militär närvaro i kombination med en argentinsk krigsmakt i kris har stoppat konflikten från att återigen övergå i krig. Under vår resa fick vi gedigna genomgångar av såväl lokalförsvar som den brittiska militären om hotbilder och beredskapen för att kunna avvärja nya hot från Argentina. Man har hittat tydliga tecken på argentinsk militär närvaro på avlägsna stränder, och detta kan ju bara ha ett mål - planering och spaning inför kommande aktiviteter. Det krävs ett försvar för att bevara freden, något som borde vara självklart - men inte här hemma...

PS. I November 2010 kommer Pelle Mohlin Travel med benäget bistånd av undertecknad att arrangera en ny resa till Falklandsöarna. Utöver 2 grupper med slagfältsturister kommer vi erbjuda plats för 10 personer som vill använda tiden åt det unika djurlivet och den vackra naturen. Är man intresserad av fågelliv i en orörd natur, med pingviner, sjölejon, sjöelefanter, späckhuggare med mera som extre krydda på moset - anmäl Er och följ med! DS.

RYSSLANDS ROBOTAR RIKTAS IN...

Alltmedan vår svenska försvarsberedning fortsätter sitt allt annat än sanningstörstande analysarbete så visar återigen den ryska ledningen att man lider av långt framskriden förföljelsemani. Frågan som får Ryssland att bli närmast rabiata är den tilltänkta robotskölden som planeras att placeras i de självständiga, suveräna och självtänkande staterna Polen och Tjeckien.

Ryssland visar tydligt att man inte på långa vägar har för avsikt att låta bli att lägga sig i de inre angelägenheterna i de stater som den ryska statens föregångare tyranniserade under mer än 40 år. I Putins och Medvedevs värld är Östeuropas länder fortfarande en del av den ryska intressesfären... Att sedan ett enbart defensivt vapensystem av ryssarna upplevs som ett hot som i sin tur måste bemötas med utplacering av offensiva vapensystem och telekrigförband avslöjar att Rysslands intresse av att leva i harmoni och vänskap med sina grannar inte är annat än tomma ord och floskler.

När de ryska robotförbanden grupperas i Kaliningrad, inte ens 40 mil från vår enda kvarvarande marinbas så skall det bli intressant att följa det spektakel som blir följden i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Sagor, önskedrömmar och verklighetsfrånvända argument kommer blandas till den vanliga sörjan av haranger som används för att få folk att gå på en icke-existerande hotbild i vårt närområde som inte förändrats och som aldrig kommer förändras. Enligt regeringens experter kommer det inte inom de närmaste 1000 åren att användas våld eller hot om våld mot det lilla värnlösa konungariket i norr. Själv ser jag med all tänkbar tydlighet hur den ryska björnen med sparkar och slag river sitt ide och stormar ut...

En nation där demokratin inte fungerar, där nationalismen är av den sjuka sorten, där ekonomin är på väg mot kaos och där man upplever alla grannar som illvilliga utvecklas aldrig åt rätt håll. Ryssland är på väg åt fel håll med stormsteg och vi bor nära. Det är dags att börja filosofera över vilket försvar vi behöver och varför. Självklart kommer Sverige aldrig ha förmågan att ensamt stå upp mot en galen stormakt, men det är ju på gränsen till förräderi mot de egna medborgarna och våra grannar att låtsas som om vi på något sätt bidrar till stabilitet och säkerhet i vårt närområde. Sverige av i dag är ju ett gigantiskt säkerhetspolitiskt vacuum, som inte har förmåga att skydda sig själv inom de närmaste åren och som på inget sätt kan ställa upp för grannar som utsätts för våld, hot om våld eller påtryckningar. Den ständigt återkommande meningen i regeringsdeklarationen om att vi inte kommer stå och se på när grannar behöver hjälp är inget annat än tomma ord. Ett försvar som genom sin styrka avskräcker och stabiliserar är ett måste...

En återskapad förmåga att återigen kunna försvara Sverige borde ha varit på agendan redan dagarna efter valsegern 2006. Nu har Alliansen slängt bort 2 år på önskedrömmar och svikna ideal, men uppvaknandet måste komma nu !

SARAH

"Inga pojkar sover

Hon finns i alla rum

I luften hon andas

hennes kyss på deras mun

De smyger runt hennes port

med hennes bild i fickan

De e hjältarna i filmen,

hon e flickan

De ropar hennes namn fast ingen hör

Och stjärnorna sjunger i kör

Hon jagar utanför mitt hus,

jag följer varje skott hon avlossar

Hon försvinner i krutröken,

och sen finns bara längtan kvar

De säger att hon lever i celibat

och kanske vill hon ha det så

Men om hon lärde känna mig,

skulle det ändra nåt då?

Jag står i hennes port

Hör hjärtat slå

jag går fram till hennes dörr och ringer på

åh, kom ut ikväll

Åh Sarah, kom ut ikväll

jag väntar i hörnet vid 7-eleven

Sarah, du är mer än jag förstår

ta på dig jackan, så går vi ut och klubbar säl

Hon är vild som vinden
Hon är varm som en Alaska-natt
I hennes ögon glittrar
en outtömlig skatt
Det finns inget jag inte skulle göra
för att ha henne här
Jag tar emot då månen faller
Jag lovar och svär

Jag går fram till hennes dörr och ringer på
på andra sidan börjar hon att gå
åh, kom ut ikväll...

Åh Sarah, kom ut ikväll
jag väntar i hörnet vid 7-eleven
Sarah, du är mer än jag förstår
ta på dig jackan, så går vi ut och skjuter björn

Kom ut, kom ut,
Kom ut ikväll ..."

( Mauro Scocco, med små förändringar av Tokmoderaten... )

Valet är över, men för Sarah Palin ligger framtiden öppen. Jag har på avstånd kärat ner mig i hockeymorsan med de galna idéerna, med de tindrande ögonen, med ett leende som avfrostar den stat hon styr och med den härligt sjuka konservativa hjärnan... Skall man flytta till Alaska tro?

Sista inlägget om det nu avslutade presidentvalet "Over-there". En reflektion från i förmiddags var de fantastiska talen som både den blivande presidenten Obama och den besegrade McCain höll. Vilken respekt för varandra! Jag blev rörd över att höra McCain hylla den nya presidenten, med återkopplingar till det historiska som nu skett med den första färgade presidenten i det Vita Huset. Nu väntar vi med spänning på den första kvinnan, den första latinon och varför inte kombinera de två med Eva Longoria som president?

Åter till talen, där respekt för den politiska motståndaren och ett nobelt beteende i en tid av motgångar fick mig att reflektera över hur det lät i Sverige efter det senaste valet... Morgonen efter valdagen satt Marita Ulvskog i morgonsoffan i TV och var en fruktansvärt dålig förlorare. Ingen respekt för Alliansens väl genomförda valrörelse, inga gratulationer, ingen storsinthet. Nej, det som togs upp var den skapade skandalen med FP:s "spioneri" i SAP-net, annat elände som väntade de stackars svenskarna och de närmast odödliga orden som visar att i socialdemokraternas Sverige så finns det endast ett parti som kan, bör och skall styra Sverige och det är just Socialdemokratena. Ulvskog i soffan: "Vi har inte förlorat, alltså. Vi har starkt stöd i stora delar av landet".

Struts, någon?