KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - GRYTVIKEN

Turister på Sydgeorgien tittar till vraket av den nedskjutna argentinska helikoptern utanför Grytviken

Kriget om Falklandsöarna, och alla andra brittiska öar i den extrema delen av Sydatlanten började på Sydgeorgien. Den 11 mars 1982 landsteg ett antal argentinska skrotsamlare i Leith Harbour, en övergiven valfångststation på den karga, kalla ön som domineras av glaciärer och pingviner. Med skrotsamlarna följde ett antal argentinska marinsoldater, soldater som omedelbart hissade den argentinska flaggan till sång av den argentinska nationalsången över Leith. De fåtaliga brittiska polarforskarna i bosättningen Grytviken kunde inte göra mer än att protestera och meddela guvernören Rex Hunt i Stanley på de alltför avlägsna Falklandsöarna.

Nio dagar senare, på puben i bottenvåningen i hotellet Upland Goose i Stanley. Några besättningsmedlemmar på HMS Endurance, isövervakningsfartyget som är Royal Navys enda fartyg i trakterna av Falklandsöarna och Sydgeorgien tillbringar kvällen den 20 mars 1982 med att dricka lager tillsammans med några marinsoldater ur NP 8901 - garnisonen i Stanley. I den trånga, rökiga lokalen sitter också några infödingar och njuter av sällskapet av ett gäng brölande berusade marinsoldater när telefonen ringer bakom bardisken. Larmet går, besättningen på HMS Endurance skall omedelbart inställa sig ombord för att kunna sätta kurs mot Sydgeorgien. Den pyttelilla styrkan om tio marinsoldater som har sin tjänst ombord förstärks med ytterligare tolv man ur den nästan lilla garnisonen i Moody Brook-barrackerna. Tidigt den 21 mars lämnar Endurance kajen vid Stanley Harbour, och dominobrickorna har börjat darra...

Politiskt räv- och rackarspel tar vid, HMS Endurance tuffar långsamt fram för att omöjligt undvika en väpnad skärmytsling på den gudsförgätna ön Sydgeorgien. Medan britterna avvaktar landsätter den argentinska militären fler soldater i Leith Harbour, fler marinsoldater förstärkta med kommandesoldater ur det argentinska elitförbandet "Buzo Tactico". Den argentinska styrkans behälhavare är Alfredo Astiz, mannen som enligt många källor mördade svenskan Dagmar Hagelin. I Leith finns det omkring 120 argentinska soldater när britterna den 31 mars går i land i Grytviken för att försvara "huvudstadens" ruckel mot ett argentinskt angrepp man nu är säkra på skall komma. På udden King Edwards Point gräver löjtnant Keith Mills och hans 21 soldater ner sig för att skydda polarforskarna och för att slåss för Sydgeorgien.

Natten mellan den 1 och 2 april invaderas Falklandsöarna, och på morgonen så kapitulerar den brittiska garnisonen utanför Government House i Stanley inför övermakten. På Sydgeorgien börjar striderna den 3 april på grund av vädret som förhindrar en argentinsk synkronisering av operationen. En argentinsk helikopter av typen Puma flyger över Grytviken för att spana efter britterna som gömmer sig i sina skyttegravar. Med kulspruteeld skjuter britterna ner helikoptern och orsakar två argentinska soldaters död tillsammans med fyra skadade.

Den argentinska korvetten Guerrico stävar in mot Grytviken för att se varifrån elden kom, och möts av en ännu värre eldstorm från den lilla brittiska styrkan. Med tusentals patroner och ett halvdussin pansarspränggranater från ett svenskt granatgevär Carl Gustaf skadar man korvetten ordentligt, och hade inte några av granaterna låtit bli att explodera så hade det varit sannolikt att troppens Carl Gustaf hade sänkt ett halvstort örlogsfartyg. Ombordd på fartyget omkommer en besättningsman medan sju andra såras...

Det argentinska marinkårskompaniet rycker fram mot en numerärt underlägsen fiende som redan har satt ett ordentligt avtryck i striden. Kulspruteeld och handgranater regnar över såväl de nedgrävda britterna som de framryckande argentinarna, en brittisk soldat skadas allvarligt i armen medan tre argenstinska soldater får en enkelbiljett till sin skapare samtidigt som nio skadas. När löjtnant Mills ser hur hans tropp är på väg att omringas hissas den vita flaggan och även Sydgeorgien är att betrakta som ockuperat av juntan i Buenos Aires.

Under ett dygn i Grytviken hände det mer än vad som hade hänt under decennier innan en avlägsen del av världen hamnade i världens fokus. Keith Mills och hans soldater skickades hem till Storbritannien tillsammans med polarforskarna via Uruguay medan liken efter de stupade argentinska soldaterna skickades hem till Argentina i kylrummet på en isbrytare. Dagmar Hagelins baneman Alfredo Astiz hade fått ett passande uppdrag som militär befälhavare över knappt hundra soldater från Argentina som förmodligen undrade vad de hade slagits för och varför medan de patrullerade bland fallfärdiga ruckel och sönderfallna byggnader i Grytviken. De önskade förmodligen att de var hemma, i värmen och bland sina vänner hemma i Argentina - och lite mer än en månad senare skulle de få sin önskan uppfylld när Imperiet slog tillbaka...

Mer om det inom kort, Operation Paraquat - britterna befriar Sydgeorgien.

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - RESOR...

Det inlägg som skulle ha publicerats den 19 juni har försenats, försenats och försenats men idag, nästan två månader försenat så fortsätter jag min serie om Falklandskriget.

Redan innan den första argentinska soldaten satte ner sina kängor på Falklandsöarna var det brittiska svaret på den kommande argentinska invasionen på väg söderut - över och under Atlanten i form av atomubåten HMS Spartan. Två dagar innan det började mullra över Stanley Harbour tog Spartan kurs mot Sydatlanten och den blivande krigsskådeplatsen.

I London såg man vad som komma skulle, till slut och alldeles för sent när man började ta de första trevande stegen för att skicka ner Royal Navy till något som skulle komma att bli ett krig om en ö-grupp som det saknades planer för att ta tillbaka, bara fanns ett fåtal undermåliga kartor över och som de flesta britterna knappt hade en aning om var de låg...

Ett brittiskt svar skulle alltid komma försent, eftersom Falklandsöarnas stränder låg 13.000 kilometer ifrån hemlandet och då den lilla flygplatsen i Stanley inte kunde ta emot de stora transportflygplan som möjligtvis och högst eventuellt skulle kunna ha flygit ner förstärkningar till de knappt 80 brittiska marinsoldater som skulle försöka stå i vägen för de cirka 1000 argentinska soldaterna som kom i den första vågen över vågorna. Vad än britterna gjorde skulle man komma försent, och när inte diplomatiska bredsidor från London och Washington kunde stoppa invasionsflottan så fick svaret bli en "Task Force" med uppdraget att ta tillbaka det som trots det gigantiska avståndet var mer brittiskt än Storbritannien.

HMS Spartan lämnade en stor brittisk flottövning utanför en annan omstridd brittisk besittning, Gibraltar, den 30 mars 1982 och nådde vattnen mellan  Argentina och Falklandsöarna 14 dagar senare - och britterna upprättade en zon runt Falklandsöarna med en radie på 370 kilometer inom vilken alla argentinska fartyg och flygplan ansågs vara legitima mål. Men det var bara en u-båt på plats, och små argentinska fartyg fortsatte att fylla på den argentinska garnisonen på sina Malviner med fler och fler soldater.

Den argentinska juntan hade tänkt sig att ta Falklandsöarna, låta en liten garnison i form av det 25. infanteriregementet vara ockupationsmakt och ta hem alla de enheter som hade deltagit i "befrielsen". Margaret Thatcher och Storbritanniens svar på invasionen som blev mer än det gråtande och tandagnisslande som juntan i Buenos Aires hade föreställt sig fick Argentina att tänka om. I takt med att brittiska fartyg lämnade sina hemmahamnar med kurs söderöver så flögs och skeppades tusentals argentinska soldater ut till den närmaste heliga ö-gruppen.

En garnison som skulle ha bestått av knappt 1000 man blev en styrka på lite drygt 12.000 man - på ett par öar där det fanns boende för 1.800 civilister. Alla dessa argentinska soldater befann sig på en ögrupp där man hade inbillat sig att folket skulle ta emot dem som befriare men där förhållandet var det motsatta, de fick leva och verka i en miljö där både befolkningen som vädret blev mer och mer fientligt ju längre tiden gick...

De argentinska förbanden spreds över Falklandsöarna även om tyngdpunkten höll sig runt Stanley. I trakterna av Darwin och Goose Green på East Falkland placerades en flygbas och 1.000 soldater, i två byar med en sammanlagd befolkning på 40 personer. På Pebble Island norr om West Falkland upprättades också en flygbas tillsammans med en liten garnison på 150 man, medan man låste in befolkningen på knappt 20 personer i öns skola. I Port Howard och runt Fox Bay på West Falkland grupperades vardera 1.000 soldater i små bosättningar som aldrig någonsin haft sån rusningstrafik på sina fårstigar. Men runt Stanley baserades de flesta av de mesta argentinska soldaterna - 8.000 man i en stad med 1.050 innevånare.

De flögs och de skeppades över från baser i Argentina tillsammans med underhåll och vapen. Där britterna hade 13.000 kilometer att förflytta sig så var avståndet från de närmaste argentinska hamnarna och flygfälten till Stanley knappt 500 kilometer. Medan diplomatin försökte få någon lösning på krisen seglade britterna söderöver med en brigad om 6.000 man ombord på sina fartyg, och ingen av Thatcher eller Galtieri hade en tanke på att ge upp i det diplomatiska spelet och ju längre ner i Atlanten britterna kom och när alltfler argentinska soldater tog sin utrustning över axeln för att marschera in till Stanley från flygfältet söder om landstigningsstranden vid Yorke Bay så blev det uppenbara uppenbart - kriget stod för dörren...

Den brittiska flottstyrkan bestod av de två hangarfartygen Hermes och Invincible - där båda stod på tur för att avrustas av den brittiska försvarsministern John Nott - de åtta jagarna Bristol, Coventry, Sheffield, Cardiff, Exeter, Glasgow, Glamorgan och Antrim, de femton fregatterna Plymouth, Yarmouth, Penelope, Minerva, Argonaut, Andromeda, Arrow, Avenger, Ambuscade, Ardent, Antrlope, Active, Alacrity, Brilliant och Broadsword. Under vattnet fanns ubåtarna Spartan, Splendid, Conqueror, Courageous, Onyx och Valiant, och en landstigningsflotta ledda av landstigningsfartygen Fearless och Intrepid. Massor av inhyrda transport- och lastfartyg, minsvepare följde i spåren av den största brittiska flottstyrkan sedan Dagen D 1944.

Ombord på hangarfartygen fanns 28 Sea Harriers och 26 Sea King-helikoptrar, ombord på transportfartygen 3 Commando Brigade med 3 marinkårsbataljoner, 2 fallskärmsjägarbataljoner och understödsförband. De var Margaret Thatchers och Storbritanniens svar på den argentinska aggressionen, ett svar som ingen i Buenos Aires eller världen hade räknat med. Imperiet gick i krig för ett par vindpinade öar med lika många innevånare som i Hälleforsnäs.

En "framskjuten" flygbas på Ascension, en plats mitt i Atlanten mellan Sydamerika och Afrika, en plats där britterna samlade sin flotta och finslipade sin organsation inför det som komma skulle - generalrepetionen på Sydgeorgien och själva huvudakten på Falklandsöarna. Under tiden väntade tusentals unga argentinska män nergrävda i torven runt Stanley, Goose Green och på Pebble Island på det som inom kort skulle bli oundvikligt - Falklandskriget...

Nästa inlägg, om en vecka, kommer att handla om Sydgeorgien - invasion och befrielse.

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - BAKGRUND

Spår av den första brittiska bosättningen, Port Egmont på Saunders Island.

Kriget på våren och försommaren 1982 om ett par gudsförgätna öar långt nere i Sydatlanten mellan edn europeiska före detta koloniala stormakt Storbritannien och den sydamerikanske stormakten Argentina har sin grund i en historia som faktiskt ligger så långt tillbaka i tiden som 250 miljoner år sedan. Samtidigt så är det först det som hänt de senaste 400 åren som de facto lade grunden för att ett par karga, vindpinade och från början obebodda öar skulle hamna i världens blickfång under några månader...

Republiken Argentina anger jämt och ständigt de historiska skälen till sina anspråk på Falklandsöarna, att de ligger där de ligger lite mer än 40 landmil utanför södra Argentina, men betyder det att Falklandsöarna och det argentinska fastlandet ständigt har varit så intimt förknippat med varandra som de argentinska propaganidisterna vill ha det till? Nej, för hängde det på historieskrivningen rent geologiskt så borde det vara Sydafrika och möjligtvis Mocambique som skulle ha tjafsat med Storbritannien - eftersom det var på den sydafrikanska östkusten som de där öarna bröt sig loss för en herrans massa år sedan, för att senare landa utanför Argentina.

Nu handlar ju inte historieböckerna om geologi med miljontals år i backspegeln, utan om geografi med människan vid ratten och trots att Falklandsöarna låg där de låg ett antal miljoner år så var det först under 1500-talet som de siktades på avstånd av fartyg från Spanien, från England och från Holland. Falklandsöarna bytte namn efter den kapten som sist hade seglat förbi - Davis Land, Hawkin's Maidenland, Seebald-öarna. Året var 1690 när Falklandsöarna blev Falklandsöarna, namngivna av kapten John Strong efter Viscount Falkland. Fransmännen var först med en verklig bosättning vid Port Louis på den östra Falklandsön, och det franska namnet Îles Malouines efter bosättarna från Saint Malo, något som spanifierades till Islas Malvinas - Malvinerna...

Året var 1764 när några dussin fransmän byggde en liten by vid Port Louis, och bara några månader senare började britterna bygga en liknande bosättning på Saunders Island - Port Egmont - omedvetna om fransmännens närvaro. Fransmännen lämnade 1766 över till spanjorerna som döpte om Port Louis till Puerto Soledad och tog över administrationen - men från Buenos Aires. År 1770 upptäckte spanjorerna Port Egmont och efter fyra års tjafsande och skärmyttslande så lämnade britterna 1774 Port Egmont, dock med en sten på platsen som tydligt angav att ö-gruppen för all framtid tillhör Storbritannien.

År 1811 lämnade Spanien öarna åt sitt öde, och de var obebodda i tio år tills dess kolonisatören Luis Vernet med stöd av embryot till dagens Argentina tog sig an att administrera Malvinerna från Puerto Soledad. Sanningen var den att Argentina inte gjorde något vettigt av ö-gruppen, det var en jättelik föregångare till Alcatraz - med fångvaktare och de värsta av de vidrigaste kriminella elementen från det sydamerikanska fastlandet. Anarki var en mild beskrivning av det som utspelades på Malvinerna men Vernet lekte guvernör över straffångarna och vakterna.

Vernet tog sig 1831 vatten över näsan när han började bråka med USA, och tillfångatog tre amerikanska sälfångstfartyg för tjuvfiske. Redan då var det ingen bra idé att sätta sig upp mot USA och när det amerikanska örlogsfartyget USS Lexington jämnade Puerto Soledad med marken och transporterade de jublande kolonisatörerna till fastlandet. Området klassades som fritt från allt styre - men ett år senare anlände en argentinsk grupp för att under milda former av latinskt kaos återupprätta kolonin/straffkolonin. De blev inte långvariga...

HMS Clio anlände till Puerto Soledad den 2 januari 1833 för att ta tillbaka det britterna ansåg var deras efter sin nesliga reträtt från Port Egmont 59 år tidigare. Efter lite gråt och tandagnisslan och antik-terrorism från den argentinska stråtrövaren Antonio Rivero mot det brittiska styret så övergick kaoset till någon form av ordning och den brittiska kolonisationen tog fart med sann nybyggaranda där den "gamla" huvudstaden Port Louis snart ansågs för lite och sårbar varför man 10 år efter "befrielsen" flyttade till Port Stanley- som ligger kvar som Falklandsöarna huvudstad på samma plats ännu i dessa dagar.

Små bosättningar "ploppade" upp här och där på öarna, med Port Stanley som huvudort. Fler och fler bosatte sig på öarna som fram till Panamakanalens öppnande 1914 var en naturlig anhalt för de som skulle ta sig från Atlanten till Stilla Havet eller vise versa. Valfångare från Skandinavien klev iland och embarkarerade aldrig mer, skottar, walesare och engelsmän flyttade ner för att starta ett nytt liv och trots att det aldrig var speciellt många som gjorde Falklandsöarna till sitt hem så var det tillräckligt för ett livskraftigt samhälle, byggt på fårskötesel, på sin hamn och sina varv, på sann nybyggaranda...

Året var 1914 då Falklandsöarna började en mer tynande tillvaro i spåren av Panamakanalens öppnande, och hade det inte varit för sjöslaget mellan den tyska kejserliga flottan och Royal Navy den 8 december på redden utanför Stanley så hade öarna redan då börjat falla i glömska. Britterna vann en stor seger, tyskarna förödmjukades och Falklandsöarna somnade in igen.

Andra Världskriget, och allt man märkte av kriget bortsett från ett femtiotal frivilliga sodater som reste till Europa var när kryssaren HMS Exeter anlöpte Stanley märkt av Graf Spees dödsryckningar mot den brittiska flottan med 60 döda och 49 skadade ombord.

Argentina mullrade titt som tätt på andra sidan havet, och under Peronist-eran tilltog hätsk retorik om att ta tillbaka det som var och är en del av Argentina enligt deras historieböcker. Falklandsöarna var beroende av sin stora granne i väster och kunde inte mer än att balansera så gott det gick. Under 60-talet så övergick retoriken till handlingar som var direkta gränskränkningar i luften, på havet och under detsamma. Femton år innan invasionen 1982 så landade ett flygplan på Stanleys hästkapplöpningsbana i brist på andra landningsmöjligheter. Ombord fanns ett gäng argentinska nationalister som kommit till öarna för att befria dem från kolonisatörerna. Flygplanet omringades snabbt av Stanleys 6 poliser, av ett dussin hobby-soldater ur Falkland Islands Defense Force och de två marinkårssoldater som fanns i Stanley på den tiden för att lära FIDF drill och krig. Efter att spelat brittisk folkmusik och annat trams i med en ditkörd steroanläggning i över ett dygn så gav nationalisterna ombord på planet upp och transporterades hem med båt...

Men i fullt dagsljus så började Argentina ta de nödvändiga stegen för att så småningom och vid lämpligt tillfälle kunna invadera Falklandsöarna. Man bygge genröst nog en flygplats utanför Stanley, och helt plötsligt så började argentinska spaningsplan cirkla över Stanleys stränder. U-båtsperiskop syntes av fåraherdar i vattnen utanför Stanley, och det var inte brittiska u-båtar. Britterna taggade upp och ökade garnisonen i Stanley från 2 marinkårssoldater till 40 man i barrackerna vid Moody Brook - Naval Party 8901, Falklandsöarnas snubbeltråd.

Det fanns naturligtvis inte en tanke på att fyrtio man skulle kunna förhindra en argentinsk invasion, men samtidigt så utgjorde styrkan en möjlighet att iallafall bjuda symboliskt väpnat motstånd för att kunna hävda att man slagits för sitt land. De fyrtio soldaterna var indelade i tre grupper som hade ett roterande schema - med en vecka i övning, en vecka på aptrullering på landsbygden och en vecka då man underhöll sina lokaler och slappade i Stanley. Baseringen på Falklandöarna var frivillig, men de allra flesta som gjorde en tur hos NP8901 kom aldrig mer tillbaka en andra gång.

Tidigt 80-tal, Argentina var i kaos - miltärjuntan klarade inte landets ekonomi och folket protesterade vilt mot tyranniet. Vad passar inte bättre än att ena folket i ett krig för något som man velat ha i nästan 150 år? Britterna aviserade att det enda fartyget - HMS Endurance - i området skulle skrotas och att garnisonen i Stanley minsann inte skulle få nya, fräscha lokaler trots ett skriande behov. Argentina invaderade, NP8901 försvarade sig tappert och när den brittiska flaggan hade halats utanför Government House och ersatts med den Argentinska så inbillade sig juntan i Buenos Aires att man hade vunnit det man ville vinna - Malvinerna och lite lugn och ro i hemlandet. De glömde bort att Storbritannien styrdes av Margaret Thatcher - en synnerligen envis och principfast kvinna som inte tänkte lämna 1.800 av sina landsmän i sticket...

Nästa söndag - brittisk uppmarsch och argentinsk styrketillväxt. Det undvikbara blir oundvikligt.

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - ROSARIO

Del 2 i min serie om Falklandskriget författas och släpps idag, på vår svenska nationaldag. Vi firar den 6 juni med återhållsam stolthet över vårt land, över vår fredliga tillvaro och över vår hyfsat välfungerande demokrati. Om 8 dagar, den 14 juni firar befolkningen på Falklandsöarna sin Liberation Day - dagen två generalmajor Menendez hissade den vita flaggan över Puerto Argentina, som var det nöddöpta argentinska namnet på den charmerande lilla småstaden Stanley.

Gårdagens inlägg handlade om själva initialskedet i det som kom att bli ett krig av något som ingen inbillade sig skulle bli ett krig. För vem kunde tro att ett 55 miljoners-land som Storbritannien skulle gå i krig med ett 25 miljoners-land som Argentina för 1800 människors skull? Men så blev det, friheten för de som bor och bodde på Falklandsöarna var precis lika mycket värd då som libyernas frihet idag eller irakiernas frihet igår - där brittiska förband slåss och slogs. Den gången, vår vår 1982 - Falklandsöarnas höst 1982 - så slogs britterna för sina landsmän...

Här fortsätter berättelsen från igår.

Nyheten om den annalkande invasionen sände chockvågor över ögruppen, ingen ville egentligen tro att det som nu stod för dörren inte var mer än en granne som knackade på litet försynt och traskade hemåt när ingen öppnade. Nej, här var det tal och våldsgästande å det grövsta - där de egna sederna och det egna livet skulle kastas ut i havet av den stora grannen som inte kunde förstå att den lilla grannen ville leva sitt liv på sitt eget sätt med sin bästis långtbort.

På kvällen den 1 april fick den lilla garnisonen om 69 man veta vad som var i görningen, och man laddade skarpt i sina vapen och hämtade ännu fler automatvapen hos FIDF för att det skulle räcka till alla 69. Man fyllde på banden till sina 4 kulsprutor, av samma modell som vår KSP-58 och man tittade till sina två granatgevär av modell Carl Gustav för att sedan sprida sig i mindre grupper om 6 till 10 man, med en ensam vaktpost på kullen Sapper Hill (mellan B och G) strax ovanför guvernörens residens.

Major Mike Norman och Major Gary Noott räknade planerade för fördröjningsstrid från den tilltänkta landstigningsstranden omedelbart norr om flygplatsen och den halvmil fram till guvernörens residens där slutstriden skulle stå. Majorerna Norman och Noott hade försökt få med guvernören ut på landsbygden för att därifrån köra det fria kriget mot en övermäktig motståndare i väntan på hjälp från hemlandet, men guvernören Rex Hunt var antingen för bekväm eller för lat för att ens överväga denna plan. Striden skulle stå vid Government House, vid stranden och på vägen in i Stanley - inte i Stanley med sina plåtskjul och träkåkar till hus. Inga civilister skulle behöva ta stryk i onödan, och Rex Hunt visade sig ännu en gång empatisk.

Strax innan klockan 22 den 1 april så landsteg en pluton argentinska attackdykare vid en liten vik kallad Lake Point (B). Det tog avsevärt längre tid för dessa att komma iland från jagaren Santisima Trinidad då sjögräset "kelp" fick deras gummibåtars motorer att stanna. Men väl iland så splittrades gruppen i två grupper som skulle komma britterna i ryggen. En grupp tog sikte på Moody Brook och en grupp tog sikte på Rex Hunts residens. Den ensamma vaktposten på Sapper Hill såg de mörka skuggorna passera några hundra meter ifrån honom, men fick höra att det nog var det lokala hemvärnet - FIDF - som patrullerade och att man hade fienden i ryggen redan då var det ingen som tänkte tankar om.

Den argentinska befälhavaren, marinkårsamiralen Carlos Busser, var tydlig i sin ordergivning inför bataljen om att inte orsaka onödiga förluster på fienden och absolut inte på civilbefolkningen, det första skulle inte märkas när väl den första gruppen kom fram till Moody Brook (D).

Den första förlusten i detta krig var en argentisk soldat som trampade snett, i ett hål och bröt underbenet på väg mot den brittiska garnisonens barrack vid Moody Brook. Det var stressigt värre, man vill slå till innan soluppgången  och soldaten lämnades kvar i ett dike med en morfinspruta i handen och en extra vindjacka över kroppen i väntan på huvudstyrkans helikoptrar. Hans 30 kollegor fortsatte mot barrackerna med någon kosntig vanföreställning om att britterna skulle sitta där inte och vänta på anfallet som skulle lomma och som hade signalerats i klartext över hela Sydatlanten in några dygn.

Någon timme innan solen började stiga upp över bergskammen vid Two Sisters så slog attackdykarna till med full kraft mor förläggningen. Kulspruteled och fosforgranater hade om den brittiska garnisonen stannat kvar ställt till med en massaker, men nu var det öde - och ljudet av anfallet fortplantade sig över vattnet i Stnaley Harbour, till Government House och de brittiska posteringarna vid den tänkta landstigningsstranden, vid flygplatsen och vid vägen in mot Stanley. Fienden fanns i ryggen, och ordern kom direkt från Major Norman - glesa ut försvaret och kom till ställningen (G) vid Government House. Sex brittiska grupper i huvudanfallets väg blev 2 och en halv grupp, medan alla andra lade benen på ryggen för att säkra guvernörens residens.

Medan grupperna från östra delarna av Stanley anlände till Government House så påbörjades eldöverfallet mot den byggnad som var själva hållpunkten för det brittiska maktutövandet på ö-gruppen. Argentinarna hade fått ritningar över huset av några arkitekturstudenter från Mar del Plata som si sin tur fick kartorna av guvernören Hunt i egen hög person under ett "studiebesök" i Stanley. Men ritningarna över Government House fanns på hangarfartyget Veinticinco de Mayo och en grupp armésoldater och en helikopter som vägrade starta... Det blev till att improvisera och stormningen av Government House blev ett något försenat aprilskämt där 18 attackdykare skulla ta ett hus och slå 35 brittiska marinsoldater med ett gediget adrenalinpåslag. Det blev ett fiasko, det blev förluster.

Solen steg och ett dussin argentinska amfibiefordon rullade ut i havet från landstigningsfartyget Cabo san Antonio och hade snart fast mark under sig vid York Bay (C,F), alldeles norr om flygfältet. Där fanns det inget motstånd, fyra britter låg vid grannstranden och väntade där ingen kom. De hörde landstigningen, tittade till den andra stranden och såg något som liknade War of the Worlds-tripoderna på stranden, sköt med sin kulspruta utan effekt och flydde sedan på tvångs tvångskommenderade motorcyklar. Det enda som stod mellan en bataljon argentinare och huvudstaden Stanley var löjtnant Bill Trollope och nya andra soldater med ett granatgevär, två pansarskott och en kulspruta precis i stadens östra utkant. De andra fyra flydde mot Government House på sina bågar.

Striden rasade vid Government House, och den argentinska befälhavaren på plats Pedro Giachino sårades på gårdsplanen dödligt inför ögonen på ett antal skräckslagna gäss, höns och en inhängnad gris. Ytterligare tre argentinare sårades under försöken att evakuera den skrikande och döende kommendörkaptenen som postumt fick den finaste dekorationen en argentinsk militär kan få. Giachino var den hjälten argentina behövde, offret för sitt folk - men var han det enda offret?

Striden kom ingen vart, i huset låg britterna och sköt på argentinarna som var för få för att gå till anfall på riktigt - och som väntade in den där marinkårsbataljonen som var på rull mot staden österifrän...

Löjtnant Trollope (H) och hans män såg en förstyrka om 3 LVTP-7 närma sig och bestämde sig för att använda sina vapen. En pansarsprängsgranat från deras Carl Gustaf missade vid första försöket, medan den andra satt rakt i fronten på det främsta pansarfordonet som stannade abrupt. Två 66 mm pansarskott sköts mot de andra två pansarfordonen som stannade utan att bli träffade och de soldater som fanns i dessa spred ut sig i terrängen 200 meter bort och började besvara elden. Från det fordon som hade fått en pansarspränggranat i sig syntes däremot inget liv, ingen rörelse och när ammonutionen började sina kastade britterna rök och drog sig tillbaka mot platsen för slutstriden.

York Bay som brohuvud var säkrat av Argentina, lätt artilleri lastades av samtidigt som det första Hercules-planet landade på en landningsbana (J) som nyss rensats från sprängda bilar lämnade där av en försvarare utan tillräckligt mängd sprängmedel för att demolera en flygplats. Styrketillväxten var stark, och 800 argentinare stod mot de 63 britter som kämpade vid Government House. En liten grupp om sex marinsoldater hade flytt drån sin post vid Port William - inloppet till hamnen - för att bedriva det fria kriget från landsbygden. Fyra dagar senare gav de upp efter att ha grävt ner sina vapen och berättat om "skattgömman" för en fårfarmare i Green Patch.

Pansarfordonen rullade genom Stanley, utan att möta motstånd och ringade snart in britterna hemma hos guvernör Hunt. Den i Stanely boende argentinska flygofficeren Hector Gilobert förmedlade kontakten mellan Rex Hunt och amiral Busser som i hot om artilleribeskjutning och våldsamt anfall fick Hunt att beordra marinsoldaterna att lägga ner sina vapen. FIDF hade samtidigt avväpnat sig själva i sin lokal, och tagits om hand av segerrusiga argentinska soldater.

Vid Government House förnedrades NP8901 av sin argentinska kollegor, de tvingades ligga på Ross Road medan hånskratten ekade och fotografier togs på den besegrade och förödmjukade före detta stormakten. När amiral Busser fick se sina soldaters upptåg så blev det liv i luckan, några fick örfilar andra fick andra sorters straff och Busser bad såväl major Norman som Rex Hunt om ursäkt för det inträffade. Filmrullen med bilderna kom på olika vägar till London samtidigt som Rex Hunt och hans hemflugna marinsoldater och fick något annat alternativ än ett brittiskt militärt svar att bli omöjligt. Det var det amiral Busser anade när han såg det han såg på Ross Road.

Rex Hunt med familj flögs via Montevideo i Uruguay hem med alla de 63 marinsoldater som tillfångatogs den 2 april. Alla 63 marinsoldater anmälde sig som frivilliga till den stridsgrupp som sedan den 29 mars hade börjat mobiliseras för att rätta till de orätter som hade hänt i Sydatlanten, 8000 sjömil från Portsmouth. Lite mer än två månader senare skulle de 63 som någon vecka senare blev 69 vara tillbaka vid Governmet House i Stanley igen, i en annan sinnesstämning. Mer om det i slutet av den här berättelsen.

Pedro Giachino var den hjälte Argentina behövde för att få till en riktig tårdrypare av sin invasion, men var han den enda förlusten? Det påstås att så är fallet, att han var den enda som stupade och att tre till sårades men jag tänker på den där pansarspränggranaten in i ett pansarfordon med 10 till 14 argentinska soldater - kan de ha klarat sig. Enligt Argentinska källor så "touchade" bara granaten fordonet medan löjtnant Trollope var säker - det var en träff mitt i målet.

Under mina besök på ö-gruppen har jag fått höra från flera källor att 12 argentinska soldater dog där och då, som en effekt av ett svenskt vapen på andra sidan jordklotet och att dessa 12 dumpades i en container i havet bara timmar efter striden var över. Det är så många som säger samma sak, i Stanley, i Trollopes rapport och även argentinska vittnen i de andra fordonen att jag är benägen att tro att Giachino var långt ifrån ensam - och att dessa 12 soldater begravdes utan de  ritualer som hör till stupade krigshjältar. En diktatur med så många av den egna befolkningens liv på sitt ansvar kunde inte förlika sig med förlusterna av flera än den där enda hjälten man ville ha och som man fick - utanför Government House i Stanley för lite mer än 29 år sedan...

På söndag följer jag upp detta inlägg med en förklaring till varför de två numera hyfsat civiliserade länderna Storbritannien och Argentina tjafsade och tjafsar om en ö-grupp som ingen brydde sig om innan 1982. På återläsande!

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - PRELUDEN

NP8901-barrackerna vid Moody Brook utanför Stanley 1982.

Först ut i en serie på jag-vet-inte-hur-många inlägg om Falklandskriget. Jag tänkte vika mina söndagar till att inte skriva politik, om det inte blir livsnödvändigt med några solklara ställningstaganden från ordförande Juholt eller någon annan antagonist. Nej, målet är att skriva om något helt annat på söndagar - om ett av de få ämnena som jag anser mig vara expert på, Falklandskriget 1982.

Så varsågoda, till denna den första delen om ett krig som jag minns som igår men som ändå var för rätt längesedan.

Året var 1982, det låg vår i luften och på den hyfsat moderna skivspelaren snurrade oftast Depeche Modes första skiva 'Speak and Spell' eller den senaste singeln 'See You'. Det känns inte alls som om det var snart 30 år sedan, 29 år och någon månad för att vara exakt och jag hade just kommit in på mitt andra tonår...

Det var på lördagsmorgonen den 3 april som jag kunde läsa nyheten om ett krig långt bort, ungefär 13000 kilometer söderöver och 400 kilometer öster om den argentinska kusten - ett krig som alla inbillade sig skulle ta slut ungefär samtidigt som det började. Dagen innan, den 2 april så hade 149 år av oavbruten brittisk överhöghet över Falklandsöarna tagit slut - och den stora grannen i väster hade med vapenmakt invaderat en ö-grupp vars befolkning var och är mer brittisk än britterna själva, några öar som Argentina under några korta år bara använt som ett jättelikt Alcatraz och en ö-grupp som faktiskt först upptäcktes "på riktigt" av en vilsen brittisk sjökapten år 1690.

Men det var då, och 1982 blev den gudsförgätna ö-gruppen långt ner i Sydatlanten platsen för allas intresse under några stormiga veckor från början av april till mitten av juni - det var då kriget om Falklandsöarna mot alla odds kom att utkämpas mellan en fascistisk junta i Argentina - som ville flytta fokus från landets interna elände till en erövring av Malvinerna, öarna som alla argentinare drömmer om som sina egna - och Elizabeth II  och Margaret Thatchers brittiska låtsas-imperium.

Falklandsöarna anno 1982 var en plats för bohemer, folk som hade sina släktträd på öarna sedan de första brittiska bosättarna slog sig ner på allvar 1833. Öborna var av brittisk, skotsk och walesiskt ursprung till den klart största delen, men det fanns även en stor andel nordbor i folkbokföringsrullorna. Det var svenska sjömän som klivit i land på vägen runt Kap Horn och funnit kärleken i en sedvanligt ful engelsk tös som fick duga efter några månader på världshaven, det var norska valfiskare som var lika kåta dom och en och annan dansk som hamnade där på väg till eller från någon expedition till Antarktis. Men oavsett ursprung så var de alla bohemer, ensamvargar som trivdes utmärkt i den avkrok av världen som Falklandsöarna var.

Falklandsöarna anno 1982 hade en befolkning som sjönk sakta men säkert i antal, främst beroende på att unga flickor följde med de marinsoldater som var baserade på öarna upp till England efter avslutad 12-månaderstur i de sunkiga barrackerna vid Moody Brook. Den fasta befolkningen uppgick till cirka 1800 personer, varav 1000 i huvudstaden Stanley och resten spridda över en landmassa som motsvarar Skåne, Blekinge och Halland i yta.

Det fanns ingen kriminalitet på öarna, våldsamheter var i princip okända och det enda man oroade sig för var grannen i väster, Argentina och deras ständiga vapenskrammlande. Visst, man hade nytta av sina stora granne när det argentinska flygvapnet och deras flygbolag LADE delfinansierade den första riktiga flygplatsen några kilometer öster om Stanley på en halvö. Baktanken kanske fanns hos herrarna i Buenos Aires redan då, att en ockupation och tillförseln av soldater och underhåll behöver en asfalterad landningsbana...?

Under det tidiga 80-talet kom fler och fler tecken på att Argentina inte bara tänkte skrammla med sina vapen, utan också ta dessa till bruk. Retoriken blev hårdare, flygrörelser från argentinskt spaningsflyg tydde på rekognoseringsuppdrag med fientlige avsikter och på Sydgeorgien ännu längre ut i havet etablerade sig argentinska marinsoldater och skotarbetare på en ögrupp som var brittisk. Den argentinska flaggan hissades, nationalsången sjöngs och den handfull brittiska polarforskare som fanns på ön kunde inte annat än att rapportera detta till guvernören i Stanley som skickade en isbrytare och 21 marinsoldater för att markera var gränsen gick.

Samtidigt var det kravaller i Buenos Aires, massorna var inte nöjda med situationen i Argentina - 150 procents infalstion, tomma butiker och ett tyranni av fascistisk karaktär. Hur enar man bäst ett land som håller på att falla samma om inte med ett krig? Med en ofarlig erövring av några små skitöar med knappt 2000 britter på? Inte kan väl någon balanserad nation gå i krig för något sådant, och Argentina var inte balanserat medan juntan inbillade sig att Margaret Thatcher och Storbritannien var precis så balanserade.

I slutet av mars 1982 dammade man av sin sedan länge planerade operationsplan för att "återta" Malvinerna, eller mer korrekt invadera och ockupera Falklandsöarna. Den drivande i hela denna process var den största grisen i den argentinska juntan, amiralen Anaya. Den argentinska flottan och den argentinska marinkåren skulle 'befria' britterna på Falklandsöarna från den brittiska kolonialismen och med händelseutvecklingen på Sydgeorgien så öppnades dörren på glänt för "Operacion Rosario"...

Sista veckan i mars övade den argentinska flottans fartyg med sina kollegor i Uruguay, när de argentinska fartygen helt plötsligt styrde söderut samtidigt som landstigningsfartyg och Argentinas enda hangarfartyg lämnade sina baser och tog kur på Falklandsöarna med 900 marinsoldater och 150 infanterister ombord.  Det var då den 29 mars, och det var då det brittiska högkvarteret långt, långt norröver började förstå vad som var i görningen - samtidigt som man inte en chans att förstärka sin garnison på Falklandsöarna. Flygfältet var för litet för engelskt transportflyg med den räckvidden, men precis lagom för argentinska Hercules-plan.

Det hann bli 1 april innan guvernör Rex Hunt och hans stab fick reda på allvaret i det som var på väg att hända, och det var den kvällen - en kväll lämpad för april-skämtande - som den lokala radiostationen gav ö-borna beskedet att deras liv och leverne var på väg att förändras totalt. Nya herrar var på väg över havet och det enda man kunde göra var att göra motstånd. Det lilla hemvärnet i Stanley- Falkland Islands Defense Force (FIDF) - med 30 hobby-soldater som var väldigt duktiga på att paradera men sämre på att skjuta mobiliserades under kvällen och placerades vid några platser där de lätt kunde fly in i sin trygga lokal när argentinarna kom. Guvernören Rex Hunt hade empatiskt nog inte en tanke på att offra 30 av de friskaste och mest virila männen på Falklandöarna i ett slag de inte kunna vinna...

De som skulle försvara Stanley och Falklandsöarna var 40 marinsoldater i Naval Party 8901, baserade i en sunkig barrack en halvmil utanför Stanley vid en plats som kallas Moody Brook. Barracken var Stanleys största svart-klubb på lördagar, då marinsoldaterna efter avslutad Pub-runda i Stanley tog med sig alla törstiga gäster och suktande kvinnor till sin egen "bar" i ett förrådsutrymme. Marinsoldaterna var frivilliga, de var där för att göra ett jobb - ett jobb som innebar att man kunde få offra sitt liv för sina fyllepolare eller kk.

Argentinas strateger hade dock inte tänkt långt, om de hade tänkt överhuvudtaget när de dammade av sin planering. Just i månadsskiftet mars/april var det vaktavlösning i Moody Brook, och 40 marinsoldater var helt plötsligt 80 marinsoldater - där hälften frågade sig var i hela världen de hade kommit medan den andra hälften skrattade i tron att de snart skulle vara hemma i England igen. Nu hade förvisso 11 av de där 80 soldaterna följt med isbrytaren/bevakningsfartyget HMS Endurance mort Sydgeorgien tillsammans med de 10 marinsoldaterna som ständigt åkte med fartyget. Kvar i Stanley, i en trång barack rymdes 69 marinsoldater som snart skulle få bekänna färg...

Det första lilla stycket i min berättelse om Falklandskriget. redan imorgon följer del två - Aprilskämtet - Slaget om Stanley på den här bloggen. Därefter blir det veckovisa avsnitt där nästa söndags inlägg handlar om var i konflikten har sitt ursprung, varför det är hett i denna annars kalla del av världen.

DEN VÄRDEFULLASTE AV HELGDAGAR

Den trogna läsaren av den här bloggen har väl knappast undgått att lägga märke till att jag är förälskad i en karg, vindpinad men så oändligt vacker ö-grupp i Sydatlanten - Falklandsöarna. En plats på jorden där naturen är orörd, där befolkningen är genomtrevlig mot dig - såtillvida du inte är en "Argie" som börjar vråla "Las Malvinas son Argentinas" redan vid ankomsten - och där man sedan 1833 byggt ett samhälle som överlevt trots väder, vind och ovänner.

Den här måndagen, den 14 juni, firas Liberation Day på Falklandsöarna. I dag är det 28 år sedan den vita flaggan hissades över den lilla huvudstaden Port Stanley, som argentinarna under sin ockupation döpte om till Puerto Argentino. Lite drygt två och en halv månad av ockupation tog slut just den 14 juni när numerärt underlägsna britter bankade på Port Stanleys stadsportar efter ett kort, blodigt men framgångsrikt fälttåg. Den 14 juni firar man på Falklandsöarna, det är den värdefullaste av helgdagar för alla de som har valt att leva sina liv med vinden som vän.

Man kan tjafsa rätt mycket om vem som egentligen äger rätten att kalla Falklandsöarna för sitt territorium. Britterna var där först, fransmännen kom strax efter, fransmännen gav sin bosättning Port Louis till spanjorerna - en gåva som Argentina ansåg sig ärva när landet bröt sig loss från kolonialmakten. Under några år så fanns Argentina på plats i Port Louis, också omdöpt men till Puerto Soledad - men Argentina visade inga som helst intentioner att använda öarna till något annat än ett gigantiskt Alcatraz. Det var argentinska soldater i rollen som fångvaktare, det var argentinska straff-fångar som var den argentinska befolkningen...

År 1833 jagades dessa argentinare bort av först amerikaner, sedan av britterna - som tog tillbaka det som var deras sedan upptäkten av den obefolkade ö-gruppen. Sedan 1833 har britterna, bortsett från de där 2,5 månaderna då Argentina ockuperade öarna, drivit Falklandsöarna framåt. Nu borras det, trots gediget morrande från Argentina, efter olja i vattnen utanför Falklandsöarna, turismen växer för varje år och fiskerinäringen är grundstenen i den starka ekonomi som gör att Stanley, före detta Port Stanley, är att betrakta som Sydamerikas motsvarighet till någon oljestinn och rik gulfstat.

Jag har varit på Falklandsöarna några gånger, och känner platsen som mitt andra hem. Jag älskar Falklandsöarna, jag älskar dess folk och jag hyser all respekt för deras vilja att fortsätta leva i fred och frihet. Just i dag firar de, allihopa, att de faktiskt får leva i fred och frihet trots att det finns ett stort grannland som vill något helt annat...

Mina tankar idag är hos alla mina vänner i Sydatlanten som jag längtar tillbaka till nu och för alltid. Jag kommer tillbaka, det är inte ofta jag kärar ner mig i en plats - men där nere i Sydatlanten ligger min kärlek och formas av vind och vågor. I dag är det den värdefullaste av helgdagar, det är Liberation Day.

MIN KÄRLEK TILL NÅGRA KARGA ÖAR I SYDATLANTEN

Vingen av en nedskjuten Argentinska Dagger i myllan utanför Port Howard, West Falkland. Foto: Tokmoderaten

Tre gånger har jag tagit mig ner till ett avlägset paradis på jorden, en pärla som fram till i april 1982 gömts i en mussla av ointresse och likgiltighet. På natten mellan den 1 och 2 april trampades dock den skyddande musslan sönder av 1ooo-tals argentinska militärkängor när dessa landsteg på Falklandsöarna på en vacker sandstrand utanför huvudstaden Stanley.

Tre gånger har jag rest till Falklandsöarna, och varje gång och överallt har min den kärlek som utvecklades vid det första ögonkastet förstärkts - detta är ett paradis för den som älskar naturen, djurlivet och levande militärhistoria. Ingen annanstans har jag mötts av så vänliga människor som på Stanleys slitna gator eller på den rogivande landsbygden - men så är jag ju svensk och inte en "argie"...

Kriget för nästan 28 år sedan lever kvar hos innevånarna på Falklandsöarna i allra högsta grad. Från Buenos Aires hörs till och från hotfulla uttalanden från den regering som varje gång den behöver förskjuta fokus från det egna landets vanskötsel och misär återupprepar sina krav på suveränitet över ögruppen. Och nu är Argentina som nation konkursmässig medan Falklandsöarna aldrig någonsin har mått så bra ekonomiskt. Från att 1982 ha varit en tärande del av det brittiska imperiet, utan framtidstro men med en befolkning som var mer brittisk än någon annan befolkningsgrupp inom samväldet, så är Falklandsöarna av idag den rikaste platsen på det södra halvklotet per capita. Man skojar om att bygga en staty av General Galtieri längs strandkanten i Stanley, för aldrig någonsin har en man med sin junta gjort så mycket för att utveckla en ögrupp.

Nu lever de drygt 3.000 innevånarna gott på förtjänsten av fiskerättigheter som säljs till andra länders fiskeflottor, och snart var det då dags att börja borra efter den olja som enligt ryktena skall finnas i mängder utanför öarna - och klart att det då svider ännu lite mer i den argentinska regimens ögon. Nu har man från argentinskt håll tagit de dramtiska stegen och bordat ett fartyg med utrustning för detta provborrande, och vibbarna från 1982 börjar kännas i luften...

Finns det något land i världen som vanskött sin militära förmåga på ett mer groteskt sätt än Sverige så är det nog Argentina faktiskt, och just detta faktum är nog tillsammans med en hyfsad brittisk militär närvaro det som kommer hålla ett eventuellt nytt krig på armlängds avstånd. Befolkningen känner sig trygga med de dryga 1000-talet brittiska soldater som finns där för deras skydd men oron gnager över att den stora grannen i väster ändå med såväl ekonomisk som psykologisk krigföring skall kunna förstöra tillvaron för de fredliga Falklandsborna.

I mina ögon så borde Argentina släppa sina krav, även om jag inser att detta är en naiv önskedröm. Men faktum är att det var britterna som först satte ner sin fötter på öarna i dimman i slutet på 1500-talet. Kort därefter anslöt fransmän, följda av spanjorer och när den spanska eran av latinamerikansk överhöghet dog ut så var inte den nyfödda nationen Argentina sena att komma dit. De enda som någonsin har brytt som att bygga upp ögruppen och befolka dessa var dock britterna som i sann nybyggaranda skapat det samhälle vi i dag kan se. Argentina däremot använde sin korta tid på ögruppen till att skapa ett fångläger i samma anda som Alcatraz. Hade den första fångvaktaren och internen på klippön utanför San Fransisco varit argentinare hade Argentina förmodligen haft samma krav på Alcatraz som Falklandsöarna. Och eftersom det inte fanns, finns eller funnits någon urbefolkning så är det väl rätt lätt att tycka att det faktiskt är brittiskt område - de hittade öarna, de befolkade dem först och är de enda som historiskt sett har brytt sig om att utveckla denna del av världen.

Det hörs vapenskrammel från Argentina, hotbilden kan vara på väg att bli sämre för britterna men i november så bär det av till denna plats där naturen är levande på ett sätt som hänför och där den spännande historien lever på samma sätt. Vill du följa med till en plats där minnen skapas och där upplevelserna är utöver det vanliga? Kolla då in länkarna till Mohlintravel och några bilder från tidigare resa... Dröm dig bort, ta ett beslut och följ med! Jag lovar att du inte kommer att ångra dig. Vill du försöka förstå det som nu händer, så gör du det bäst på platsen där det händer.

Länk: DN

ARGA, ARGA ARGENTINA...

Det var ungefär en månad sedan jag kom hem från Falklandsöarna, detta avlägsna paradis på jorden. Orsaken till min resa, denna den tredje till ögruppen, var att leda en resa för 18 herrar som var intresserade av konflikten om Falklandsöarna, kriget 1982 och den fantastiska naturen. Spåren efter kriget för 26 år sedan är påtagliga än idag. Otaliga minnesmärken (Mount Longdon syns på bilden) finns i det karga men vackra landskapet. Över 100 oröjda minfält finns kvar, dock väl utmärkta och inhängnade, och i terrängen kan man snubbla över kvarlämnad militär matriel.

Konflikten om ögruppen mellan Storbritannien och Argentina har pågått i 155 år. Det var detta år som den nyfödda argentinska statens representanter kördes iväg av britterna och en utveckling av Falklandsöarna tog fart. Britterna har enligt mig all rätt på sin sida i denna konflikt. Man upptäckte öarna först, man byggde en bosättning på Saunders Island samtidigt som nyfikna fransmän etablerade en by i Port Louis... Det har aldrig funnits någon urbefolkning på ögruppen, och de enda argentinare som bodde på ön 1833 var straffångar och deras vakter. Just urbefolkning är den enda aspekten som skulle kunna få mig att ändra mig i suveränitetsfrågan, för om det hade funnits en befolkning av indianer med ursprung från Sydamerika och Argentina så hade möjligtvis detta varit ett tungt argument för att Argentina skulle få styra, men så är det inte...

De 3000 som idag bor på Falklandsöarna är mer brittiska än några andra. Man är "urbefolkningen", de enda som bekymrat sig om att ta hand om dessa vindpinade öar är just dessa ättlingar till engelska sjömän som stannade här av ett eller annat skäl. Man vill tillhöra Storbritannien och inget annat, och folkviljan borde vara avgörande. Från och med den 1 januari 2009 så får man en ny konstitution på Falklandsöarna. En konstitution som befäster öbornas vilja att förbli britter och som utvecklar dera självbestämmande. Hade inte hotbilden från andra sidan havet funnits så hade Falklandsöarna mycket väl kunnat ha varit helt självständiga. Man klarar sig mycket bra ekonomiskt, och bättre blir det när man börjar exploatera den olja som finns utanför ögruppen. Men ett land med 3000 människor kan inte försvara sig mot ett grannland som inte accepterar historien som den ser ut och folkets vilja att själva utforma sina liv.

Än i dag mullrar det alltså från den stora grannen i väster. Argentina har på inget sätt gett upp sina krav på Falklandsöarna och endast en hyfsad militär närvaro i kombination med en argentinsk krigsmakt i kris har stoppat konflikten från att återigen övergå i krig. Under vår resa fick vi gedigna genomgångar av såväl lokalförsvar som den brittiska militären om hotbilder och beredskapen för att kunna avvärja nya hot från Argentina. Man har hittat tydliga tecken på argentinsk militär närvaro på avlägsna stränder, och detta kan ju bara ha ett mål - planering och spaning inför kommande aktiviteter. Det krävs ett försvar för att bevara freden, något som borde vara självklart - men inte här hemma...

PS. I November 2010 kommer Pelle Mohlin Travel med benäget bistånd av undertecknad att arrangera en ny resa till Falklandsöarna. Utöver 2 grupper med slagfältsturister kommer vi erbjuda plats för 10 personer som vill använda tiden åt det unika djurlivet och den vackra naturen. Är man intresserad av fågelliv i en orörd natur, med pingviner, sjölejon, sjöelefanter, späckhuggare med mera som extre krydda på moset - anmäl Er och följ med! DS.

FALKLANDSÖARNA - ETT AVLÄGSET PARADIS

När jag senast var på Falklandsöarna, i mars månad detta år, så var jag ensam, vädret var inte så bra och det fanns saker i livet som kunde vara mycket bättre och trots det blev jag kär i den karga naturen och den otroliga befolkningen som lever på sina öar i Sydatlantens ofta vindpinade miljö. Nyss hemkommen från min andra tur anno 2008 så är det med helt andra ingångsvärden jag besökte denna underbara ögrupp, och kärleken förstärktes....

Tillsammans med 18 entusiaster har jag tillbringat 11 fantastiska dagar på flygplan, i Chile och framförallt på Falklandsöarna. Resan har varit bra, vi hade vädergudarna på vår sida och solen sken förvånansvärt ofta och våra utflykter var otroligt givande. På besökslistan stod Darwin, Pebble Island, huvudstaden Stanley med slagfälten i bergen väster om "stan" samt besök på Falkland Islands Defense Force samt den brittiska garnisonen på militärbasen Mount Pleasant. Mycket militär historia samt nutid således, men även mycket minnesvärda naturupplevelser på Volunteer Point samt Pebble Island.

Alla resenärer samt min uppdragsgivare Pelle Mohlin har sagt sig vara nöjda, och jag får väl tro dom även om jag har hittat vissa små detaljer att finslipa inför 2010, då en uppföljning är planerad genom Pelles företag. Denna gång skall vi även erbjuda ett program enbart inriktat på den som anser att fåglar, djurliv och natur är den huvudsakliga anledningen att besöka just Falklandsöarna. Med turer till såväl Sea Lion Island, Carcass Island, Pebble Island och Volunteer Point kommer denna resa tillfredsställa även den mest kräsna ornitologen eller naturälskaren.

Tack till alla underbara herrar som följde med denna gång, jag saknar Er redan en aning... Och för att visa hur underbart vi har haft det för Er som inte var med så finns tre fina bilder med från resan ovan. Hoppas att vi ses även 2010!

HISTORIENS VINGSLAG PÅ FALKLANDSÖARNA

I dagens SvD finns en artikel om min favoritplats på jorden, Falklandsöarna. Artikeln handlar i mångt och mycket om den historiska bakgrunden till kriget 1982, och de fortsatta anspråken på ögruppen från Argentina.

I mina ögon kunde ögruppen ha legat i inloppet till Buenos Aires hamn och ändå ha rätt att fortsätta vara brittiskt eftersom det är folkviljan. Visst är jag färgad av alla dessa underbara människor som jag träffade under mina resor till Falklandsöarna i mars och tidigare, och som inget annat vill än att få leva under drottningen, men gärna i harmoni med sin stora granne i väster. Så länge Argentina vägrar att inse att folkviljan är tydlig för antingen fortsatt brittiskt styre eller ett utökat självstyre finns det problem med den harmonin. Hade det på något sätt funnits en med Argentina besläktad urbefolkning som kastats ut av britterna 1833 hade jag nog kunnat ompröva detta ställningstagande, men de enda argentinare som fördrevs av britterna var ett gäng straffångar och deras vakter. Dessutom var engelsmännen otvetydigt de första som gjorde anspråk på ögruppen...

De argentinska soldater som morgonen den 2 april 1982 landsteg i Stanley trodde att de skulle mötas av jublande människor, som talade spanska och som längtat efter befrielsen från kolonialismen under 150 år. Riktigt så blev det ju inte, man var inte välkommen, man var hatade och befolkningen var mer brittisk än de som bor i London. Ett riskfyllt spel från generalerna i den argentinska juntan ledde till att fler än 1000 argentinska och brittiska soldater fick sätta livet till när Margaret Thatcher stod upp för ögruppen och dess befolkning.

Falklandsöarna av i dag är en underbar plats! Med sin unika, vackra natur och ett djurliv utöver det vanliga, med sitt synnerligen omväxlande klimat ( man kan uppleva alla fyra årstider på ett dygn! ), med sina generösa och trevliga innevånare och en framtidstro som kan förflytta berg är detta en plats som jag skulle kunna tänka mig att flytta till faktiskt. Visst är det lite folk, men friheten är total. Kriminalitet finns inte, mobbing vet man inte vad det är och luften är så ren att det gör ont... Kriget för 26 år sedan märker man endast vid de avspärrade minfälten, slagfälten och de talrika monumenten överallt. Hur cyniskt det än må vara innebar kriget att ögruppen föddes på nytt, med optimism i stället för pessimism, med nya visioner inför framtiden och ett fortsatt liv i frihet.

Är man intresserad av Falklandsöarna, är man varmt välkommen att följa med undertecknad till ögruppen den 25 september. Pelle Mohlin Travel arrangerar en resa söderöver med stopp i Santiago och en gediget program i krigets, den övriga historiens och den fantastiska naturens spår, se här om intresse finns. Mig veterligen finns det 4 platser kvar att fylla, och jag är den expertguide resenärerna får stå ut med... Välkommen till ett avlägset, varmhjärtat och underbart paradis, Falklandsöarna!

Alla bilder ovan är fotografererade av den fantastiska värden och innehavaren på gästhuset på Pebble Island, Allan White, och får endast användas av undertecknad för att "promota" Falklandsöarna som resmål. Alltså, bilderna copyrightskyddade av Allan White.

HEMMA IGEN EFTER EN RESA TILL PARADISET

Efter lite drygt 2 veckor utanför Sveriges gränser är jag nu hemma igen, hemma i ett tråkigt och kallt Svea Rike. Visst har man saknat familjen, det politiska engagemanget, bloggandet och alla mina vänner... men jag överväger faktiskt allvarligt att flytta ner till Sydatlanten. Med en liten befolkning där alla bryr sig om varandra, där man inte börjar skatta förrän man har tjänat över 140.000 kronor och då endast betalar 25% i skatt, där brottslighet praktiskt taget inte existerar, där skola och sjukvård är helt gratis, där mobbning är ett ett okänt begrepp och där man skriker efter arbetskraft. Det är paradiset för mig, även om vädret till och från kunde vara bättre, men det gäller ju i allra högsta grad Sverige också...

Har tagit ca 400 bilder och jag delar med mig av tre olika motiv ovan, en fin gata i den trevliga staden Stanley, krigsminnen och naturligtvis pingvinerna...

Håll utkik framöver, bloggen är igång igen och jag måste desperat höja besöksfrekvensen.

NU ÅKER JAG...

Om lite drygt 6 timmar lyfter planet från Arlanda, för att via Madrid och Santiago föra mig till Falklandsöarna. Självklart skall jag försöka uppdatera bloggen från sydatlanten, med reseskildringar och små anekdoter. Jag är djupt bedrövad över att inte kunna ge min syn på händelser som sker antingen i Sverige eller i övriga världen, och det bortfall i besökare på bloggen som detta kommer medföra...

Hoppas att Ni kommer överleva detta och ser framemot nya inlägg efter påsken.

På återhörande: Fredrik / "Tokmoderat"

FALKLANDSÖARNA - DEL 2

Mindre än två månader innan resan söderut påbörjas ! Många frågar vad man kan se på Falklandsöarna egentligen, svaret är mycket ! Med min förkärlek för militärhistoria är slagfälten ett givet mål för mig, men de flesta reser dit för naturupplevelsen.

En fantastisk ren luft, ett lika rent hav och ett rikt djurliv borde locka betydligt fler besökare. Att i lugn och ro få vandra på en milslång sandstrand omgiven av nyfikna Kungspingviner, betraktad på avstånd av en sjöelefant som faktiskt ser fetare ut än undertecknad är en upplevelse man aldrig glömmer.

Gästfriheten bland de 3200 innevånarna är också ett signum, överallt möts man av trevliga människor som gärna berättar om sitt liv och ställer nyfikna frågor om Sverige.

Jag längtar, jag skulle till och med kunna tänka mig att bosätta mig 23 timmars flygresa från Stockholm om bara familjen var med på noterna.

FALKLANDSÖARNA HÄGRAR

Tre dagar efter min 40-årsdag bordar jag planet för att resa ner till Sydatlanten och de fantastiska Falklandsöarna.

Vad skall jag göra där ?

I September/Oktober skall jag vara reseledare åt ett sällskap som är mycket intresserade av militärhistoria i allmänhet, och Falklandskriget i synnerhet. För att säkerställa att resan blir värd pengarna för resenärerna så ger jag mig alltså snart ner och "rekar". Förutom slagfältsturism så är naturen helt otrolig med ett djurliv utöver det vanliga i en unik och oförstörd miljö.

Det var i fjol 25 år sedan Argentina invaderade den brittiska ögruppen 40 mil utanför Argentinas sydkust. I två månader var Falklandsöarna omdöpta till Malvinerna, sedan hade en brittisk expeditionskår befriat befolkningen på 1.800 personer. Många tyckte då att kriget var ett onödigt slöseri på människoliv ( det är väl alltid ett krig ? ) och på pengar. Kriget var i mina ögon ytterst nödvändigt, det var demokratins kamp mot militärdiktaturens, det var en kamp för självbestämmande. Mer följer...