STACKARS, STACKARS HELENE...

Helene tar med glädje del av hur Sundbybergs effektiviseringar av skolan kommer ge vår stad samma storlek på klasserna som i vår vänort Taboão da Serra.

Det var ju inte alltför länge sedan som Sundbybergs Kommunfullmäktige hade den goda smaken att välja just mig till Vice Ordförande i stadens globaliseringsråd. Ordförande i samma råd är min politiska motståndare, Helene Hellmark Knutsson - Sosseriet. Eftersom detta Globaliseringsråd har till uppgift att sätta Sundbyberg på världskartan ännu lite mer så känns det trots allt extremt och stimulerande att på alla sätt få "jobba" under vår bildsköna, vältaliga och helt fantastiska "borgmästarinna" i detta grandiosa arbete. Jag skall ta mig an uppgiften med största seriositet, något annat finns inte på min agenda...

Men det finns de både bland mina egna, bland alliansbröder/systrar samt meniningsmotståndarna som har fått för sig att jag är en oseriös person, en man som satts i Globaliseringsrådet enkom för att förstöra, håna och underminera. Så är alls icke fallet, jag är där enbart av rent egoistiska skäl - för att jag vill hänga på till nya vänorter världen över med min "borgmästarinna" som ledsagare. Eller så finns jag där för att hålla koll på hur våra vänner i det röda laget spelar spelet om världsherraväldet.

I morse när jag vaknade så var det som om jag hade varit vaken lite tidigare, och pratat i telefon. Jag kunde inte minnas vad jag pratat om och med vem, men jag kände mig hyfsat säker på att det hade varit ett spännande samtal eftersom jag var extremt yr i huvudet av en rejäl felfördelning av mina blodtillgångar, alltför lite fanns i skallen... Efter en bastant frukost bestående av ett glas Cola Zero samt en näve jordnötsringar så tog jag en promenad till Sundbybergs egen spåkärring, med förhoppningen att hon skulle kunna gräva fram det samtal som gömde sig djupt i mitt undermedvetna. I en sunkig Förvaltarlägenhet om ett rum med kokvrå på Prästgårdsgatan började min seans, sanningen uppdagades!

Klockan var 06:12 när mobilen ringde, sömndrucken svarade jag i densamma och hörde hur det snyftades i andra änden av etern. Någon hade en jobbig morgon, det var uppenbart...

- Hallå, vem är det? frågade jag nyfiket medan jag kliade mig innanför de alldeles för små kalsipperna.
- Hör du inte det din dumskalle, det är din ordförande i Globaliseringsrådet - det är ju Helene!
- Oj, f'låt Helene. Du väckte mig och jag vet knappt vad som är dröm eller verklighet just nu. Du verkar ledsen Helene, är det något jag kan göra för dig? jaag vill ju att vårt samarbete i rådet skall bli fruktsamt för oss alla.
- Ja Fredrik, snyftade kvinnan i luren. Du har en ledare som bara gnäller på alla mina välfärdssatsningar, överallt och hela tiden - han får för mycket media den där snorhyveln Carl! Och så Bonnierfamiljen, dessa kapitalistsvin med sin politikerblogg och sin TV-kanal som inte annat gör än angriper mig. Och så har vi ju Sanna Rayman, hon den bittra tokan på Svenskan, vad förstår hon av mina satsningar? Gråten övergick i någon form av frustrerat raseri medan orden nådde mina välskapta öron...
- Men Helene, välfärdssatsningar är väl ändå inte rätt ord...
- JO! Det är satsningar för min välfärd! Jag älskar konstmuséer, jag älskar baseball och jag älskar att ligga vid poolen och känna doften av Kanadagässens restprodukter. Det är välfärd, Fredrik, välfärd för mig och några till!
- Men du fattar väl att Calle inte trivs vid poolen, hans kropp attraherar ju inga väljare så som din gör? Sedan är han ju helt körd när det gäller idrott också, han håller ju på Färjestad i ishockey så baseballarenan ligger inte för honom heller.
- Nu börjar jag förstå, viskade Helene. Han vill att eleverna skall bli smartare och att de äldre skall ha en dräglig tillvaro? Är det välfärd för den klagande Carl det?
- Ja, eftersom han är med i Mensa och närmast överintelligent så vill han att så många som möjligt av stadens elever skall komma i närheten av hans superförmågor. Sedan har en empatisk ådra som gör att han bryr sig om de äldre faktiskt.
- Obegripligt, totalt obegripligt suckade Helene. Hur väljer ni era politiker i Moderaterna egentligen, förstår ni inte att en ledare måste ha förmågan att prioritera, vara känslokall och sätta ner foten när folket skriker efter absurda satsningar... Se på oss, vi ser vad Sundbyberg behöver och vad jag behöver och tonläget hade nu skiftat från snyftande till triumfatoriskt.
- Jag tycker nog att det är vi som har rätt...
- Det har Ni inte skrek Helene, det har Michael och Arne också upptäckt. Vi har rätt, jämt-alltid-i evighet. Och varför gnäller Politikerbloggen på min resa?
- Möjligtvis för att inte jag fick följa med, svarade jag ödmjukt. Det ser bättre ut när folk från alla politiska läger får ut och resa jorden runt.
- Men det skall jag ändra på, nu får ju du hänga med på framtida uppdrag. Tror du att Alliansen håller snattran då Fredrik? frågade Helene
- Knappast, men jag kommer iallafall inte döma dig så hårt på min blogg om jag får steka mitt bacon under den brasilianska solen sade jag medan tröttheten tog ett bastant grepp om mig igen.
- Bara det är ju underbart, vi måste resa snart igen så du blir snäll Fredrik...
- Zzzzzzzzzzzz, snarkade jag högt.
- Sover du Fredrik? Hallå!?
- Zzzzzzzzzzzz, fortsatte jag omedvetet.
- Din feta borgargris, somna mitt i ett samtal. Oförskämt suckade Helene innan hon bröt förbindelsen.

Och jag låg i min sköna säng, släppte morgonväder och drömde vidare. Jag sov så gott att när jag vaknade vid 10-tiden inte mindes den ovan nämnda konversationen annat än som ett väldigt vagt minne. Jag anade att något viktigt hade utspelat sig, mobilbatteriet var nästan urladdat och det senaste numret som ringt upp mig var dolt. Det hade ringt 06:12 och bara ett synskt psykfall på Prästgårdsgatan kunde ge mig svaren om vad som hade sagts under en seans av den skönaste hypnosen man kan tänka sig.

Texten ovan är spåtantens anteckningar från en servett med spår av rödbetssallad, skrivet med blyerts och med ett antal obegripliga illustrationer på sidorna. Efter att ha betalat 50 kronor och en förköpsremsa på SL åt tanten så fick jag servetten och hennes välsignelse att publicera det samtal som uppenbarligen ägde rum denna morgon. Själv minns jag inget än, och förmodligen är det en försvarsmekanism som slagit till...

Och i natt kommer jag förmodligen drömma något om mig själv som agent 007 med Filippa som Bond-brud. Hallelujah! Och om inga försvarsmekanismer slår till så kommer jag att redogöra för detta under morgondagen. Roger Moore vill ju se just statsministerfrun som ny Bond-flamma...

Länkar: PolBl1, PolBl2