Nu skall den här könskampen skruvas upp igen, nu är det de stackars kvinnliga bloggarnas som gråter ut och berättar om sina upplevelser i bloggosfärens allra mörkaste hörn. I DN är det Carolina Gynning som står upp och berättar om sina upplevelser i kommentatorsfält och på andra bloggar. Man ryser när man läser om vad fröken Gynning får stå ut med...Det finns uppenbarligen folk som skriver att Carolina Gynning är ful och vidrig, och de som skriver sådant trams måste ju vara helt verklighetsfrånvända. Gynning är ju vacker som en dag, mycket snyggare än den groteska Linda Rosing och dessutom betydligt mer begåvad på alla sätt. Vidrig? Ja, lägger man in Gynnings guturala läten till språk i begreppet vidrig så OK då. Hennes skånska är vidrigt påfrestande men det är ju oftast så att man snabbt tappar fokus på lyssnandet när Gynning är i media - fokus flyttas ju istället till det ockulära njutandet.
Nu är det ju inte bara så att det är bildsköna kvinnor som Carolina Gynning, Linda Rosing, Katrin Zytomierska, Blondinbella eller Helene Hellmark-Knutsson som kränks på nätet, det händer faktiskt även tjocka, vulgära och vidriga män såsom undertecknad. Hot från vänsterautonoma aktivister blandas med sexuella inviter från såväl hetero-, homo- och bisexuella varelser som vill ha mig i min fulla prakt. OK, det senare hade väl knappast stört mig så mycket om det nu inte vore för att de flesta av dessa mina beundrare verkar vara i 60-70-årsåldern och gravt perverterade. Förvisso borde jag ju förstå att det är sådana individer som går igång på 97.4 kilogram ister, brosk och benbitar men kunde ingen ung tilltalande kvinna bara av ren empati någon gång slänga åt mig en liten injektion av självkänsla?
Min blogg är väl knappast känd för att vara snäll mot folk men då handlar det inte om att ge sig på folk för att de är kvinnor eller män, sådant är helt ovidkommande i mina ögon. Skall man bli en måltavla för mina plumpa försök till satir, ironier och rena elakheter så skall man ha en divergerande politsk inställning i någon fråga än undertecknad. Detta gör ju att såväl sossar, kommunister som ny-moderata försvarsförstörare får sina slängar av min stora slev. Förvisso kan det här och där nästla sig det som kan ses som erotiska undertoner eller små spår av min sexuella frustration när jag kommenterar mina kvinnliga meningsmotståndare men det är helt upp till läsaren att hälla vatten på mina små, oskyldiga frön.
Min äldsta son tycker att jag på denna blogg mobbar Mona Sahlin. Det kan väl erkännas att jag har lite svårt för henne och hennes sätt att försöka leda sitt parti. För trots allt så unnar jag ju sosseriet en bra ledare. Men mobba? Är jag så grov, är det så osakligt elakt? Ja, om min politiskt neutrala son tycker det så får jag väl kanske, kanske sansa mig ett mikrogram när jag bloggar om just Mona.
Kanske är det så att jag nu med ett tangentbord framför fingrarna tar igen för den tid i årskurs 5 och 6 som nyinflyttad "lantis" från Gnesta hade ett par tuffa år? Jag minns hur klassens tuffa grabbar släpade in mig i skogen vid Rönninge Skola, lade mig under ett berg och sedan slängde stora mängder snö på mig - såpass mycket snö att jag begravdes helt och kom 10 minuter sen tilll lektionen - med snö i varenda kroppsöppning och innanför mina dyblöta kläder. Jag minns den första rasten när jag med våld fick försvara min personliga integritet mot till och med ett långt, gängligt benrangel till "nörd" som skulle försöka visa mig att jag stod längst ned på klassens evolutionsskala. Mina nävar satte stopp för det, och jag befann mig de första åren i någons sorts ingenmansland - utan vänner, utan förankring i någon gruppering. Måhända präglades jag då till att vara elak, cynisk och med en absurd form av satir och ironier?
Min vän och spökskrivare Högerspöket var plump igår, så plump som aldrig jag skulle ha varit. Av någon anledning så var han tvungen att lyfta in en högst dubiös mening om KD:s Ella Bohlins behag. Jag vill med kraft ta avstånd från de förklenande omdömet om damens företräden och nöja mig med att konstatera att just Ella tillhör de vackraste politiker-kvinnsen inom landets gränser. Vad gäller hennes politiska prioriteringar är jag dock inte lika odelat positiv...
UPPDATERING kl 14:05: Jag kan ju med skräck i blicken se hur Politikerbloggen helt utan skam i kroppen objektifierar en ung man som brinner för det politiska hantverket. Det är djupt tragiskt att Niklas Svensson med anhang har förvandlat Herr Grufman till ett kuttersmycke, ett köttstycke och något så ytligt som nummer 5 på Politikerbloggens topplista över de snyggaste killarna. Jag är övertygad om att Carl känner sig djupt kränkt och sårad över detta journalistiska lågvattenmärke, där hans överlägsna intellekt och hans rättspatos får stå tillbaka för att par nya och mer moderiktiga glasögon framför de fuktiga Bambi-ögonen. Vi i Sundbyberg vet att Carl är mer än bara snygg, han är smart också... Det känns ju väldigt tryggt att veta att alldeles oavsett hur valet 2010 går så kommer vi ha en begåvad skönhet som Kommunstyrelseordförande i vår stad.
Länk: DN
Inlägg
5 kommentarer:
Det får väl anses finnas en skilnnad mellan förpubertala ungdommars kamp för att passa in i sin könsroll/skapa en homogen grupp och vuxna människors, förhoppningsvis genomtänkta, kommentarer?
Det har du ju rätt i! Att jag inte såg den tydliga skillnaden...?
Eller kan det vara så att det hos mig skapats ett monster av de upplevda oförätter jag gått igenom?
Sedan bör ju alltid ett inlägg vara genomtänkt, elakt eller snällt spelar ingen roll.
Det är iofs en skillnad mellan giftiga/syrliga/bitska/småelaka kommentarer som placeras i en kontext och ren elakhet.
Det förstnämnda fallet, vilket rymmer det mesta av det du skriver, går inte gärna att betrakta som mobbning. Att påpeka att Mona Sahlin är okunnig, obildad och talar till folk som om hon talade till sexåringar är inte att vara elak utan är en lägesbeskrivning.
På samma sätt kan mig givetvis påpeka att Carl Bildt är arrogant och dryg, att Leijonborg är tråkig och har buskiga ögonbryn eller att Maud har en irriterande röst. Inget utav det är osant och det blir bara elakt om det upprepas i alla möjliga och omöjliga lägen; även där det är fullständigt irrelevant.
Man bör också skilja på att skriva en sak på en blogg och att kommentera på någon annans. Om man ogillar det som skrivs på någon annans blogg -- för att man inte delar den humor, för att det är plumpt, för att det är elakt, eller vad det nu vara månde -- så är det bara att låta bli att besöka den.
Att däremot skriva elaka kommentarer på andras bloggar, och att fortsätta med det efter en tillsägelse; det är nedrigt och blir elakt om det fortsätter tillräckligt länge.
Men, bästa sättet att bli av med elaka kommentarer är annars att införa förhandsgranskning av kommentarer och att sedan inte släppa fram dem. Att ignorera folk som bär sig illa åt fungerar osedvanligt väl på nätet.
Sedan undrar jag fortfarande vad som hände med smultronen?
Smultronen var goda, så goda att jag åt upp dom allihop utan att dela med mig. Men bilden var suddig, texten undermålig och därför raderades inlägget.
Min blogg anklagas av vänsterfolk ofta att vara rasistisk medan jag anser vänstern är rasistisk emot folk som inte stödjer deras åsikter.
Själv har invandring/islam kritik inget med rasism att göra.
Det brukas kalla islamofobi vilket jag tycker är ett missvisande ord. i själva verket är "islamofobi" om man ska kalla det så berättigad.
För er som undrar driver jag bloggen Muhammedbilder & Co
Skicka en kommentar