MONA MODERAT I ETT PRAGMATISKT PARTI?

Tala till mig.

Jag hörde trummorna på stan,
dom sa att du lämnat mig.
Jag hörde vad demonerna sa,
det är slut och ingen kan hjälpa dig.
Jag trodde jag sett det mesta,
det här var inte vad jag väntat mig.

Låt mig höra kärlekens tunga,
säg att du älskar mig.
Kärlekens tunga, kärlekens tunga,
aldrig skall jag glömma dig.

Tala till mig.

Jag hör alla steg i trappen.
Men inga går till min dörr.
Nu sitter du som en fjäril i natten,
och pratar som vi gjorde förr.
Allt det där om att vara på väg nånstans,
när man är tillbaks där allt började.

Du vill höra kärlekens tunga,
säga orden igen,.
Kärlekens tunga, kärlekens tunga,
aldrig skall du glömma mig.

Å jag älskar dig mer än du
nånsin kommer att få veta.
Lycka till med allt,
men du kommer att få leta.

Jag försöker att gå som en man,
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort,
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig...

Den nyss avklarade helgen lämnade två stora utropstecken kvar som spår i den alltmer slaskiga snön. Det ena utropstecknet var ett musikaliskt minnesmärke där sångerskan September i ett numera odödligt TV-program gjorde en av Eldkvarns låtar på ett sätt som fick mig att bli besatt. Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit framför datorn och lyssnat på hur en vacker sång blir ännu lite mer spännande, men det förmodligen fler gånger än jag har lyssnat på Mona Sahlins tal till Förtroenderådet.

Det andra utropstecknet var just Mona Sahlins tal, ett tal som demaskerar henne som en moderat-wanna-be eller som en oblyg copy-cat. Jag gillade Monas tal nästan lika mycket som jag gillade Septembers tolkning av Kärlekens Tunga. Mona sade sådant som jag, sådant som vi alliansvänner, gillar. Det var en uppgörelse med det egna partiet, men också med Mona själv som ett av vallokomotiven i en valrörelse där hon jobbade för en politik som hon trodde lika lite på som väljarna...

Här och där klassas nu Mona som högersosse i de olika benämningar som bara sossar kan ha men är hon det, egentligen? Ilija Batljan är högersosse, för han har alltid stått upp för det han tycker - och kallar man förmögenhetsskatten pervers så är väl frågan om man ens hör hemma i rätt sällskap. Veronica Palm är vänstersosse för hon är perverst intresserad av att höja skatterna, och det har hon alltid varit. Men är det inte så att fru Sahlin faktiskt är en politisk kameleont med förmågan att ändra färg efter omgivningen och med överlevnaden som drivkraft? Det Mona säger idag är sådant som hon för bara tre månader stod på torgmöten och klassade som djupa orättvisor, som elakheter och som förtryck av de arbetande massorna. Det Mona sade inför förtroenderådet är ju på många sätt en karbonkopia av den poltik som alliansen vann valet med, en politik som är vidrig när de fyra borgarnas gäng driver den men som är vacker och livsnödvändig när socialdemokratin nu försöker ta efter ett vinnande koncept.

Men finns det någonsin en kopia som har blivit bättre än orginalet? Om man som vissa anser, klassar Nya Moderaterna som en till perfektion skapad kopia av det sossiga folkhemsbyggets stomme så, visst. Men vi satte ju dit lite egna skruvar, spikar och reglar när vi kopierade och trots att det kan ses som en efterapning så bär bygget fortfarande spår av de moderater vi än gång var.

När sossarna nu skall förnyas så vill Mona att de gör som vi, att de snor tillbaka ritningarna och bygger upp på nytt. Men medan vi moderater aldrig har kallat socialdemokratins grund som vidrigt ful så är det precis så Mona och hennes vallokomotiv har tjutit om vårt bygge. Vi byggde fult, vi byggde vidrigt - men idag så är det ändå så vackert att man från den röda byggherren vill bygga på nästan exakt samma sätt i vår, om man skall tro på hon som är på väg att gå ut genom dörren på ett fallfärdigt ruckel utan möjligheten att renoveras...

Kan sosseriet få någon trovärdighet när man varit så kategoriskt negativa till det som man idag anser är positivt och det som väljarna såg som positivt redan den tredje söndagen i september? Fan tro't... Monas bok - Möjligheternas land -vem var egentligen hon när hon skrev den - för den andas ju inte mycket av det som hon idag. Har hon en dubbelgångare a la Saddam Hussein eller bara multipla personligheter. Fan vet...

Det sägs att Monas tal inför Förtroenderådet var hennes sista riktiga tal som partiordförande, om man bortser från det "tack å adjö"-tal som lär komma i slutet av mars när Mona Sahlin vandrar vidare in i den politiska dödsskuggans dal där hon inte längre behöver frukta något ont. Den här bloggen har ju hämtat mycket av sin näring i Mona Sahlins inte alltför gedigna ledarskap i en rörelse som jag njuter av att betrakta när de har kris, så visst är det med ambivalenta känslor jag ser framtiden komma. Förvisso så tror jag att Sven-Erik Österberg eller vilken annan maktkåt sosse det än må bli kommer att kunna inspirerera mig till nya stordåd och nya lustmord.

Men Mona är Mona, och när jag ännu en gång lyssnar på Kärlekens tunga så hör jag textrader som får mig att tänka på min illusoriska relation med Mona Sahlin, och i spåren av hennes lördagstal så känns de första raderna bara så passande...

"Tala till mig.

Jag hörde trummorna på stan,
dom sa att du lämnat mig.
Jag hörde vad demonerna sa,
det är slut och ingen kan hjälpa dig.
Jag trodde jag sett det mesta,
det här var inte vad jag väntat mig.

Låt mig höra kärlekens tunga,
säg att du älskar mig.
Kärlekens tunga, kärlekens tunga,
aldrig skall jag glömma dig.

Tala till mig...

Jag försöker att gå som en man,
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort,
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig..."

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB, AB, Expr1, Expr2

Bloggar: Högberg, Moberg, Laakso, Persson, Soilander, Westerholm