DATORBEROENDE POLITIKER OMHÄNDERTAS

En 37-årig bloggare utanför Norrtälje som har struntat i sitt arbete i tre år omhändertas enligt lagen om vård av Nätrötter. Orsaken är att mannen är datorberoende, skriver bloggen Tokmoderaten.

Beslutet om tvångsvården fattades av förvaltningsrätten i Stockholm sedan det konstaterats att mannen har haft ogiltig mental frånvaro från arbetet sedan hösten 2006. Han har isolerat sig och har enligt bloggen hotat med att "döda sin blogg" om han måste ta sitt arbete på allvar och därmed skulle bryta sitt beroende.

Sommaren 2009 fick kollegorna stöd av en socialdemokratisk partiombudsman. Men senare visade det sig att mannen trots stödet varken lyckades komma tillbaka till arbetet mentalt eller ta del av en avprogrammering. Fallet gick sedan till förvaltningsrätten efter en begäran från socialdemokraternas VU.

Länkar: SvD, DN

ATT BEHANDLA EN ANOREKTIKER MED SVÄLTDIET...

Tidigare S-försvarsministern Leni Björklund visar hur man beter sig som just försvarsminister i det här landet...

Det är dags för det grönröda gänget att med lustgas som den enda formen av smärtlindring föda fram sitt gemensamma kärleksbarn - sin skuggbudget. Närmare ett "Hallelujah-moment" kommer vi inte i svensk politik, när röda partifunktionärer och valarbetare står stolta i ryggen och vill att alla skall se den där storheten som det forna statsbärnade partiet ännu har.

Ursäkta, men jag ser inte den där storheten - jag ser ett hafsverk där det faktiskt märks att det är tre partier som drar åt olika håll som har tvingats till plågsamma kompromisser lite här och lite där. Det är ju förvisso en konskevens av att samarbeta, men just i det här fallet så gör sig skillnaderna påminda på ett naket sätt. Otroligt nog så blev det iallafall inte fler folkomröstningar, som den om Förbifart Stockholm, där vi väljare skall ta på oss rollen som äktenskapsrådgivare och familjeterapeuter åt Mona, Maria, Peter och Lars.

Det finns mycket att skjuta in sig på, men jag har varken tid eller lust att lustmörda en skuggbudget som under en veckas tid har släppts i små smulor, där sambanden inte har synts och där bilden har varit den att man vill ge allt till alla. Det kommer finnas andra Alliansbloggare som kommer skriva precis det jag tycker, men på ett lite mer sansat sätt.

Rubriken på Aftonbladet.se ger mig grunden, jag skakar av ilska när jag läser "Försvaret får betala!" Det blir helt naturligt att skjuta in mig på frågorna om försvaret, på alliansfriheten och hur man helt plötsligt gett de två partierna vars försvars- och säkerhetspolitik mycket väl skulle kunna falla under benämningen landsförräderi makten att utforma frågor som rör Rikets säkerhet. Georgien häromåret är bara avlägsna mardrömmar för en drömmande och naiv opposition.

En grönröd försvarspolitik är en omöjlig ekvation att lösa, det går bara inte att förstå hur man resonerat. Grunden i det hela är en politik där tidigare politiska osthyvlar nu har förbytts i motorsågar och flismaskiner. Det svenska försvaret av idag är inget försvar - det är ett skämt. Ingen politiker som har haft något att säga till om när det gäller vår försvarspolitik sedan den dagen då det kalla kriget tinade upp kan få godkänt - ingen förutom Anders Björck. Det är uppenbart att man bara sett Försvarsmakten som en budgetregulator, oavsett om finansministern hetat Göran Persson, Erik Åsbrink eller Anders Borg.

Mona Sahlin har lovat att Sverige kommer att stå utanför NATO så länge hon lever, och redan där öppnas nya möjligheter för oss som ser samarbete med andra som en naturlig del i arbetet med att skapa säkerhet - vi har ju tagit till oss hjärndödsbegreppet nuförtiden... Att vi skall vara Alliansfria kan möjligtvis finna sin förklaring i att dagens regeringen kallar sig för Alliansen, och vad vore väl då trevligare än om sossarna fick se ett Alliansfritt Sverige?

Visst kan man stå ensam om man är stark, om man kan bita ifrån, om man inte är ett säkerhetspolitiskt vacuum. Sverige av idag är inte starkt, vi kan inte bita ifrån men vi är ett säkerhetspolitiskt vacuum - och ingenting av det som idag framkommer från de grönrödas budget är någon lösning på dagens problem. Man blundar så hårt att det gör ont, man vägrar att se det alla andra ser och man bestämmer sig för att det bästa sättet att behandla ett anorektiskt försvar är genom en svältdiet... Så blir det när man lierar sig med två partier som vill slakta försvaret, resultatet blir tydligt. Det handlar inte om en kort och smärtfri död för Försvaret, nej det skall dras ut på dödskampen. Plågandet skall kännas när man ger igen för Ådalen 1931...

Jag har fått höra av socialdemokratiska försvarsvänner att "vänta och se, du kommer att bli överraskad!" - så blev inte fallet. Bilden av en grönröd opposition som dels slår sönder de sista spillrorna av ett Försvar samtidigt som man betackar sig för möjligheten att få hjälp av andra är så galet att jag inte kan förstå, samtidigt är det precis det jag fruktade när de grönröda bildades.

För den trogna läsaren har det varit tydligt att jag inte heller har varit speciellt nöjd med hur Alliansen hanterat försvars- och säkerhetspolitiken. Men om man nu skall jämföra de två huvudalternativen i svensk politik när det kommer till denna min hjärtefråga så är det ändå som att jämföra en god chokladmousse med ett bäcken fullt av fekalier. Den grönröda försvarspolitiken stinker, det luktar vidrigt och själva åsynen borde få magen att vända sig upp-å-ner på varenda försvarsvän inom landets gränser. Helt plöstligt blev Sten Tolgfors det hopp jag har inför hösten, och hur kul är det...?

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Bloggar: Tolgfors, Cornucopia, Kent

NÄR AGENDA BLIR POLITISK PORR...

Tokmoderaten och Peter Högberg - så olika men ändå så lika...

Det är väl tveksamt om bloggande under påverkan av fyra stycken rejäla Budějovický är sådär smart egentligen, men jag kan inte låta bli när det politiska nätverkandet har nått nya nivåer. Jag vore lika oärlig som de flesta proffspolitikerna i en debatt ifall jag inte erkände att söndagskvällen den andra maj var en kväll som var mer givande än någon annan det senaste halvåret. Det var en kväll när undertecknad, Peter Högberg. Alexandra Einerstam samt Rosmari Södergren hade en trevlig kväll på Bistro Boheme på Drottninggatan. Tokmoderaten, tre stycken besatta nätrötter och ett bord fullt av ölglas och kvällen var precis lika underbar som förväntat.

Ungefär samtidigt som jag satt där som den där halvdöda råttan som katten släpat in bland tre blodtörstiga nätrötter så var det dags för det mest upphetsande SVT kan prestera. Det var dags för Borg versus Östros, det var dags för Agenda med sina bildsköna programledare - det är så nära politisk porr vi tittare kan komma utan att censuren griper in. Vi var fyra bloggare, tre till extrapris och en till ordinarie pris som faktiskt valde bort att sitta och tillfredsställa oss inför våra finansministerkandidater - Östros och Borg. Vi valde ett utbyte av idéer, en social samvaro som gav oss mer än den politiska pajkastning som väljarna föga förvånande fick se...

Jag kommer framöver ha Peter Högbergs bildsköna ansikte på näthinnorna när jag skall svinga mot socialdemokratin. Jag kommer att se Alexandra Einerstams avväpnande leende och Rosmaries skarpsinne framför mig när jag skall ta hedern av mina politiska antagonister. Helt plötsligt blev det så mycket svårare att vara en bloggare som tar till de personliga angreppen för att nå ut, helt plötsligt återstår det bara att slå mot en politik som jag föraktar.

Medan vi satt där för att bli hej och du med varandra så var Kent Persson och Johan Westerholm i farten igen, på Aftonbladet för att kommentera slagväxlingen mellan herrar Borg och Östros. Hade inte SVT Play funnits så hade kanske fyra öl varit tre, hade jag inte haft möjligheten att se det hela i efterhand så hade definitvt fyra Budějovický varit tre eller två. Nu kunde jag njuta av såväl öl som trevligt sällskap i min trygga förvissning att både Östros och Borg låg i min digitalbox väntandes på mig och mitt domslut...

Självklart är jag partisk när jag sätter igång reprisen av ett program som bäst klassas som politisk porr. Förvisso några timmar gammalt, men ändå med förmågan att få spänningen att resa sig likt en fallos eller en Staropramen med alldeles för mycket skum. Självklart är jag partisk när jag förbehållslöst utropar både Anders Borg som Kent Persson som vinnare i de olika debatterna jag tittade till. Skall jag vara riktigt ärlig så är mina antipatier mot just denna Thomas Östros av en sådan omfattning att man hade kunnat skicka upp en geckoödla mot det obehagliga fanskapet - segern hade alltid tillfallit den som tar kampen mot Östros. Kent vann bloggdebatten mot den sylvassa Johan Westerholm, Anders Borg vann debatten mot Thomas Östros - det är min bild av en repriserad kväll när ölen gör sig påmind genom otaliga felstavningar.

Söndagen den andra maj har sagt farväl, måndagen den tredje maj säger God Morgon! Några timmar återstår innan vi blir varse vad den grönröda oppositionen har lyckats enas omkring i sin skuggbudget. Några timmar återstår innan jag får anledning att ge mig ut på bloggosfären för att ta hedern av ett politiskt alternativ som egentligen inte är något alternativ. Känslan nu är bara att det är så fruktansvärt jobbigt att faktiskt sparka på de bloggare som jag för bara några timmar drack pilsner med, men ibland måste man som sagt skilja på sak och person.

Sängen lockar, det finns skäl att vara utvilad när solen går upp och Östros med den. I morgon är det dagen D, dagen Då vi får veta. Medan promille-halten dippar så ber jag att få säga God Natt till mina nya "kamrater" och till mina läsare. Har ni problem med att somna, titta då gärna till Kents och Johans bloggar - de brukar råda bot på det mesta här i världen som handlar om sömnlöshet.

Natti natti...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Bloggar: Kent, Johan, Mary, Böhlmark, Soilander, Krassman

DAGENS VÄXT I POLITIKEN - GULLREGN

Återigen en morgon då man sätter på datorn, surfar in på SvD och hittar nya löften om ännu lite mer guld, ännu några stora gröna skogar - löften om allt till alla från det grönröda gänget. Vid en första genomläsning av dagens löftesflod från Mona, Maria, Peter och Lasse så är det ju svårt att tycka illa om det som skrivs - det är ju en serie förslag som faktiskt inte låter helt fel. Beröm när så beröm förtjänas har jag skrivit om tidigare, och det är väl inte så fruktansvärt avlägset den här morgonen heller...

Men så kommer vi till det här med finansieringen av det stora guldregnet, ännu så länge har man försökt fylla en oljecistern av vallöften med små kryddmått av finansiering. Det är mycket som lovas åt väljarna, men ännu så länge är väljaren lyckligt omedveten om vad kostnaden blir. Man lovar från det grönröda gänget allt åt alla, och ingen förrutom den rikaste tiondelen av landets befolkning skall bli ekonomiskt lidande när ekvationen skall gå ihop. Antingen skattar man då ihjäl gräddan av de svenska företagsledarna, eller så undanhåller man sanningen för alla andra som faktiskt måste vara med och betala det politiska guldregnet...

I morgon är det den 3 maj, dagen då vi alla skall få veta allt om alla löften och hur de skall finansieras. Vilka kommer imorgon att få känna sig lyckliga över att få vara med om att vrida klockan tillbaka fyra år, vilka kommer att jubla över att få se sig vara med och betala en grönröd löfteskarusell som bara snurrar snabbare för varje dag som går? Är det bara samhällets krösusar som kommer att få känna av en annan verklighet, eller blir det även så att de stora, arbetande massorna också får se vad notan landar på...? Eller tar man till krediten, skjuter på betalningen och låter kommande generationer ta tag i sina föräldrars ovilja att leva som man lär?

Läser man de grönröda förslagen på SvD idag så finns det lösningar som kan fungera, lösningar på problem vi alla ser men jag ser ingenting som gör att jag räcker upp min högerhand medan jag skriker "Jag är med!". I morgon vet vi ifall den senaste veckans guldregn är värt det utrymme man tagit i mediabruset, eller ifall det är det värsta politiska falskspelet det här landet har upplevt. Min gissning anar ni nog.

En fråga som stör mig är vurmandet för ROT-avdraget i texten, där det blir tydligt att man gärna skattesubventionerar byggarbetaren, rörmokaren, muraren eller någon annan karlakarl i byggbranschen. När samma typ av skattesubventioner införs för de kvinnokvinnor som underhåller det som karlakarlen har byggt eller renoverat sparkas det bakut, då skriker man från de grönröda - då handlar det om pigjobb och slavgöra.

Var finns konsekvensen när man sparkar ner Rut med ett par stålhättade grova arbetarskor? Var finns de jämlika och solidariska retorik-knep som säger att vissa jobb är finare än andra? En stilla undran som får avsluta dagens inlägg.

Länkar: SvD, Johan W, Krassman, Kent P, HBT-sossen, Röda Berget

MED BLOGGEN PÅ BARRIKADERNA

Det är inte utan stolthet som jag skriver det här inlägget, stolt över att vara bekant med herrar Persson och Westerholm som denna dag visade upp hur man skall använda de så sociala medierna i kampanjandet. Med bloggandet som vapen och med Aftonbladets välbesökta site som arena tog sig de två kombatanterna an uppgiften att med hjälp av tangentbordet få väljarna att hitta frälsning.

Johan Westerholm, plakat-sosse och slagordsvrålapa, övertrumfades denna dag av Mona Sahlin på Norra Bantorget, av Vanja Lundby-Wedin på Götaplatsen och Lasse Ohly i Kungsträdgården. Johan öveträffades av två partiledare på huvudstadens talartribuner och en LO-ordförande mitt i rikets industriella huvudstad men inte av någon annan talare när det gäller antalet människor som nåddes av rörelsens evangelium. Westerholm nådde enligt tillförlitliga källor nästan 4000 presumptiva väljare, och det är ju ett mer värdefullt opinionsarbete än Monas tal på Norra Bantorget som främst nådde de redan frälsta...

Det var Aftonbladet som bjöd Johan på möjligheten att nå ut, att sätta sina spår i debatten och ge sin syn på hur verkligheten ser ut. Det bjöds på en bloggdebatt mellan FP-riksdagskvinnan Barbro Westerholms politiskt otrogne son och Kent Persson på bästa möjliga annonsplats i Sveriges största nyhetsmedium. Aftonbladet fattar bloggandets storhet, sosseriet ser också möjligheterna och det gör även Kent Persson och undertecknad. Aftonbladet förtjänar beröm för sin framåtsträvande agenda, dagens bloggdebatt var läsvärd och visade upp just varför och därför valarbete på de sociala medierna är framtidens melodi.

Om nu Johan Westerholm nådde drygt 4000 väljare så gäller detsamma Kent Persson, som till och med nådde fler än sossen. Det är ju mer spännande att lyssna till vad antagonisten, moderaten tycker på Första Maj än den sosse som i mångt mycket bara vidareutvecklar de nyheter och ifrågasättanden som når oss via nyhetsflödet och talarstolar. Jag är stolt över Kents insats idag, som partivän, som blå bloggarkollega och som de ömsesidiga bollplank vi är för varandra - men frågan i vårt fall är om partiet fattar vidden av hur budskapen spreds via det nedgrävda och luftburna nätet...

Kent Persson lanserade veckans bloggdebatt på sin blogg, och veckans ämne satt ju efter dagens uppvisning som en välinsmord hand i en för stor handske - ämnet var "Bloggarnas roll i det politiska samtalet". Kent och Johan spelade huvudrollerna med den äran i dagens uppsättning av en djup dialog, själv väntar jag i en bisarr komedi innan jag kan hoppas på att få lämna statist- eller birollerna.

På en eftermiddag nådde dessa två bloggare i mediabruset lika många väljare som det krävs minst en pluton valarbetare att hitta på en vecka genom gamla, föråldrade kampanjmetoder som bokbord, dörrknackande och affischering. Visst, det behövs även de gamla metoderna men man måste nog fundera på fokusförskjutning i de partier som inte hänger med, vilka får ni klura ut själva...

Hur jag bäst bidrar till en valseger för Alliansen kan man väl diskutera, många är de som anser att det är bäst för oss när jag inte skriver för att stå vid ett bokbord diskuterandes med en 87-årig sosse som fick rörelsen med bröstmjölken... Det finns dom som tycker att mitt bloggande i all sin vidrighet rent av gynnar de politiska motståndarna, och ibland är det säkert så. Men jag skulle inte använda min förmåga, det enda jag är bra på här livet, att skriva om jag inte trodde att fler tilltalas av något som inte alltid är politiskt korrekt men som ger bilden politik som något som också kan vara galet, kul, lågt, absurt och inte bara tråkigt som färg som torkar.

Det är inte ofta det kommer något ur Mona Sahlins käft som är värt att föra vidare, men i fråga om de sociala medierna har den vilsna kvinnan iallafall hittat rätt. Monas ord får bli min slutkläm i Veckans Bloggdebatt, en debatt som får mig att tro att jag faktiskt har en uppgift här i livet... Fritt ur minnet, från Westerholms blogg någonstans.

"Valet 2010 kommer inte att vinnas genom att vara närvarande på nätet, men det kan mycket väl förloras genom att inte vara närvarande."

Länkar: Kent Persson

PEPPARKAKSGUMMAN MONA I TORNPARKEN

Av gårdagens härliga väder kunde man inte se ett spår, till och från drog en rätt kylig vind in över Tornparken i hemstaden Sundbyberg. I den uppfräschade parken skulle Mona Sahlin värma upp inför dagens klimax på Norra Bantorget, en uppvärming inför lite drygt 200 socialdemokrater, några vänsterpartister och ett antal moderater. Medan sönerna hoppade som två känguru-ungar i Rörelsens Hoppborg hördes musiken i fjärran, de röda fanorna syntes komma allt närmare och där kom hon, Mona. Med maken Bosse vid sin vänstra sida och dagens färskaste kommunalråd, Jonas Nygren, vid sin högra sida vankade hon fram med kurs mot den främsta bänkraden...

Flera gånger har jag stört mig på en kavaj, eller vad man nu skall kalla eländet, som Mona brukar bära i olika publika sammanhang. Det är ett mörkt plagg med tjocka vita detaljer lite här och där, och min fantasi får mig alltid att tänka på en välgräddad pepparkaksgumma med en massa glasyr när jag ser Mona i den klädseln. I dag var det en annan jacka på Mona när hon marscherade in i Tornparken, men pepparkaksmodet levde vidare - mörk jacka med glasyr.

En av riksdagens starkast lysande stjärnor, Tommy Waidelich, hälsade alla mötesdeltagare välkomna och jag tackar naturligtvis för den vänligheten som den utböling jag är. Sedan plockade man upp Jonas Nygren i talarstolen, en debut för den ständigt leende nya kommunstyrelseordföranden. Vad sa Jonas då egentligen? Jo, att vi moderater lokalt säger nej till allt från kräftskivor finansierade med bland annat skattepengar till allt vad idrott och kultur heter.

Jonas Nygren har rätt, vi prioriterar annat istället för en ny nationalarena i Baseball som efter en utbyggnad för lite drygt 8 miljoner skattekronor och tre VM-matcher som ingen märkte av nu är ett monument för en slösande socialdemokrati. Jonas Nygren har rätt i att vi moderater har sagt nej till en mångmiljonsatsning på en konsthall, på ett utomhusbad som ligger 300 meter ifrån stadens badhus - vi säger nej för att vi prioriterar att Sundbybergaren skall få behålla mer av sin lön. Vi säger nej för att vi faktiskt prioriterar att Sveriges sämsta äldreomsorg ges möjlighet att förbättras, vi säger nej för att vi ser hur våra skolor förfaller och hur studieresultaten ger oss mycket annat att fundera på än var ett nytt bibliotek skall placeras. Det är inte alltid roligt att säga nej, men politik är att prioritera och vi moderater prioriterar annorlunda än Jonas Nygren.

Tycker medborgarna att en det är okej att en median-familj i Sundbyberg betalar 6000 kronor mer i skatt per år jämfört med sina kompisar i Solna för en sämre service men för en konsthall, ett utomhusbad, en nationalarena för baseball och ett kommunalt Café i vattentornet - ja, då skall man välja Jonas Nygren och hans parti. Vill man däremot att avståndet till Solna både beträffande kommunens kärnverksamheter som skattesatsen skall minska, ja då väljer man något av de fyra partier som står för just den politiken.

Sedan var det tänkt att vi skulle bjudas på musik, men bandet var tillfälligt bortblåst så pepparkaksgumman fick äntra scenen. Jag har hört Mona några gånger, men aldrig på Första maj och det var ju inget tal som imponerade på mig som dånade ut över folksamlingen. Det var gnäll på regeringen, det var en orgie i gnällande... Några retoriska ljusglimtar, som den där om Jesus och 65% av barnen - men överhuvudtaget var det ett tråkigt och intetsägande tal.

Mona var bättre än i TV-formatet, men det säger ju inte så mycket eftersom kvinnan inte kan dyka upp i TV utan att ett antal väjare flyr hals över huvud. Mona var bättre eftersom det var enkelriktad kommunikation, där ingen av de besatta i publiken skulle få för sig att ifrågasätta något av budskapen. Mona var bättre eftersom ingen politisk motståndare gavs tid att bemöta gnällandet. Men det är väl så Första Maj är, inga som helst ambitioner att frälsa någon annan än de redan frälsta. Det är Rörelsens festdag, låt de festa och ha kul...

Det var inte utan déjà-vu-känslor jag stod där och lyssnade, jag kände igen miljön och stämningen i Tornparken från de Första Maj-tåg som jag plågades igenom under min uppväxt. Då var det tvång, nu var jag där av fri vilja. Frågan är om inte allra flesta som var med i Tornparken också var med för att fira Första Maj när jag var en tvärhand hög och utrustad med en röd flagga eller ett plakat. Medelåldern var hög bland mötesdeltagarna, återväxten av demonstranter måste vara ett problem som SAP måste ta tag i ifall det skall finnas någon som helst anledning att ha kvar det här tramset i framtiden.

Dagen till ära sitter två av mina bloggarkollegor och skriver så att tangentborden glöder på varsin plats. Det är bloggdebatt mellan sossen Westerholm och min moderata kollega Kent Persson, och allt släpps fram av Aftonbladet. Titta gärna till debattflödet, det är en mild form av pajkastning som läsaren bjuds på...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

Duellanter: Kent Persson, Johan Westerholm

Bloggar: Fredrik Axelsson, Röda Berget, Mary X, Thomas Böhlmark

FÖRSTA MAJ, FÖRSTA MAJ, VARJE SLITEN KAVAJ...

Valborgsmässoaftonen har övergått i den rödaste av helgdagar - april har blivit maj. Denna dag är det arbetarrörelsens helgdag, en dag då man ger alla svenskar ledigt för att några promille av folket skall kunna manifestera sin politiska övertygelse. Jag kan villigt erkänna att jag tyckte att just den första dagen i maj månad var den helgdagen som skulle förlora sin status när nationaldagen skulle bli en röd dag.

Antipatin mot att två riksdagspartier och en herrans massa små obskyra partier på vänsterkanten skulle få ha sin egen helgdag sitter i ryggmärgen efter en uppväxt där jag tvingades att marschera just den här dagen mot min vilja vid så många tillfällen att det det borde kallas tortyr. Rörelsen kommer denna dag att skrika om rättvisa, men var finns rättvisan när bara två av riksdagens partier föräras en egen helgdag? Var finns rättvisan när det parti som under en klar majoritet av vår moderna historia styrt landet gapar om orättvisor och oförrätter?

Men denna lördag, lördagen den första maj, kommer jag att göra något som jag inte har gjort sedan min mor "tvingade" med mig som tolvåring genom att lova ett besök på McDonalds. Av egen fri vilja så kommer jag att ta mig till Tornparken i hemstaden Sundbyberg för att lära känna fienden. Det är en stor dag för Sundbybergs socialdemokrater, ty partiledaren Mona Sahlin skall göra det nya kommunalrådet Jonas Nygren sällskap i talarstolen.

Jag går dit för att lyssna in de argument jag måste bemöta, för att hitta de oskyddade ytorna på sosseriets självgoda kropp där jag kan få in mina nålstick. Precis som min mor tvingar jag med mig mina två yngsta barn för att se på spektaklet - men jag kommer inte tvinga Lucas och Felix att sjunga med i Internationalen eller klappa händerna när den röda retoriken når nya lågvattenmärken... De skall få hoppa i hoppborgen, de skall få äta korv eller våfflor medan pappa står och plågar sig själv. Lucas, 8 år, var dock rätt tydlig med vad han tyckte om pappas lördagsutflykt, alldeles oavsett våfflor och hoppborg, när han krasst konstaterade: "Åh nej, inte Mona Sahlin!"

Tanken var att jag skulle ha hjälpt Mona med ett Första Maj-tal men fantasin tryter. Ifjol var det mycket enklare, då var det Vanja Lundby-Wedin som kom direkt från ett av otaliga styrelsemöten med en skandal i vardande. Det var lätt att slå på, det var öppet mål för en bloggare som ville håna LO-ordföranden på den röda helgdagen.

Vad skulle jag då kunna kasta i ansiktet på Mona? Den uppenbara svagheten som manifesterades med förslaget om en folkomröstning för Förbifarten eller att hon i fråga efter fråga lägger sig platt för ett allt mer framgångsrikt miljöparti? Jag skulle kunna, men jag vilar på hanen och lyssnar på vad Mona egentligen säger - på raderna och mellan raderna.

Första maj är här, det är valår, det är spänning i luften - en rörelse med segervind i ryggen skall slå de sista spikarna i min älskade Allians kista. Första maj är här, och den här gången kan jag inte låta bli att lyssna. Skall vi som kommer att slåss in i det sista mot de partier som idag demonstrerar ha en chans att göra nytta så måste vi lära känna vår fiende utan och innan - det är ju egentligen redan försent...

Ber att få återkomma senare idag med mina reflektioner från en återupplivad tradition - en tradition som formade mig till den moderat jag är och förblir - traditionen att lyssna in våren under de röda flaggorna. Det kommer att bli... spännande?

Länkar: DN, AB