FÖRSTA MAJ, FÖRSTA MAJ, VARJE SLITEN KAVAJ...

Valborgsmässoaftonen har övergått i den rödaste av helgdagar - april har blivit maj. Denna dag är det arbetarrörelsens helgdag, en dag då man ger alla svenskar ledigt för att några promille av folket skall kunna manifestera sin politiska övertygelse. Jag kan villigt erkänna att jag tyckte att just den första dagen i maj månad var den helgdagen som skulle förlora sin status när nationaldagen skulle bli en röd dag.

Antipatin mot att två riksdagspartier och en herrans massa små obskyra partier på vänsterkanten skulle få ha sin egen helgdag sitter i ryggmärgen efter en uppväxt där jag tvingades att marschera just den här dagen mot min vilja vid så många tillfällen att det det borde kallas tortyr. Rörelsen kommer denna dag att skrika om rättvisa, men var finns rättvisan när bara två av riksdagens partier föräras en egen helgdag? Var finns rättvisan när det parti som under en klar majoritet av vår moderna historia styrt landet gapar om orättvisor och oförrätter?

Men denna lördag, lördagen den första maj, kommer jag att göra något som jag inte har gjort sedan min mor "tvingade" med mig som tolvåring genom att lova ett besök på McDonalds. Av egen fri vilja så kommer jag att ta mig till Tornparken i hemstaden Sundbyberg för att lära känna fienden. Det är en stor dag för Sundbybergs socialdemokrater, ty partiledaren Mona Sahlin skall göra det nya kommunalrådet Jonas Nygren sällskap i talarstolen.

Jag går dit för att lyssna in de argument jag måste bemöta, för att hitta de oskyddade ytorna på sosseriets självgoda kropp där jag kan få in mina nålstick. Precis som min mor tvingar jag med mig mina två yngsta barn för att se på spektaklet - men jag kommer inte tvinga Lucas och Felix att sjunga med i Internationalen eller klappa händerna när den röda retoriken når nya lågvattenmärken... De skall få hoppa i hoppborgen, de skall få äta korv eller våfflor medan pappa står och plågar sig själv. Lucas, 8 år, var dock rätt tydlig med vad han tyckte om pappas lördagsutflykt, alldeles oavsett våfflor och hoppborg, när han krasst konstaterade: "Åh nej, inte Mona Sahlin!"

Tanken var att jag skulle ha hjälpt Mona med ett Första Maj-tal men fantasin tryter. Ifjol var det mycket enklare, då var det Vanja Lundby-Wedin som kom direkt från ett av otaliga styrelsemöten med en skandal i vardande. Det var lätt att slå på, det var öppet mål för en bloggare som ville håna LO-ordföranden på den röda helgdagen.

Vad skulle jag då kunna kasta i ansiktet på Mona? Den uppenbara svagheten som manifesterades med förslaget om en folkomröstning för Förbifarten eller att hon i fråga efter fråga lägger sig platt för ett allt mer framgångsrikt miljöparti? Jag skulle kunna, men jag vilar på hanen och lyssnar på vad Mona egentligen säger - på raderna och mellan raderna.

Första maj är här, det är valår, det är spänning i luften - en rörelse med segervind i ryggen skall slå de sista spikarna i min älskade Allians kista. Första maj är här, och den här gången kan jag inte låta bli att lyssna. Skall vi som kommer att slåss in i det sista mot de partier som idag demonstrerar ha en chans att göra nytta så måste vi lära känna vår fiende utan och innan - det är ju egentligen redan försent...

Ber att få återkomma senare idag med mina reflektioner från en återupplivad tradition - en tradition som formade mig till den moderat jag är och förblir - traditionen att lyssna in våren under de röda flaggorna. Det kommer att bli... spännande?

Länkar: DN, AB