DITT OCH MITT, VÅRT OCH ERT - POLITIKENS BRYTPUNKT

Ibrahim "Bagdad Bob" Baylan kastar sig handlöst in i debatten om vad som borde skötas av staten, kommuner och landsting - och vad som högst eventuellt, och definitivt på nåder av Rörelsen, skulle kunna lämnas i händerna på de giriga kapitalistsvinen i marknaden. Ibbe tar strid mot utförsäljningarna, Ibbe lovar att göra försäljningen av statligt ägda och förvaltade bolag till en central valfråga. Jag säger varsågod och tack i samma mening...

En annan totalt okänd sosse men ändå det tynande partiets regionalpolitiska talesman, Peter Hultqvist, har synpunkter på det mesta när det gäller Centerpartiet. Det handlar om allt från att Centern har mage att träffas på Clarion Hotel i centrala Stockholm istället för i någon gudsförgäten byhålas skabbigs motell. Det handlar om att det gamla bondepartiet inte längre är något bondeparti. Jag förstår att Hultqvist vill att Centern bara skall vara ett parti för bönder, ty då om någon gång skulle man bli det där bihanget som Hultqvist vill ha Centern till.

Men mest av allt handlar det om Vattenfall och det som upplevs som Centerns svek i kärnkraftsfrågan i kombination med den hedervärda viljan att så snabbt som möjligt låta den av Ibbe Baylan så hatade marknaden ta över några väl valda delar av företaget. Hultqvist börjar svamla om att en försäljning av Vattenfall per automatik skulle leda till högre elpriser. Hultqvist glömmer vintern då elpriserna rusade i höjden trots att vi hade några reaktorer kvar. Hultqvist blundar för att prisern dränerade varje svensk sparbössa trots att hela Vattenfall var i statliga händer. Det som det handlar om är ju inte vem som driver elproduktionen, uatn om tillgång och efterfrågan...

Hultqvist blundar sålunda ännu lite mer när han gapar om att en försäljning av Vattenfall skulle leda till skyhöga elpriser bara för att marknaden får makten. sanningen är väl den att det är ett huvudlöst och vanvettigt avskaffande av kärnkraften som kommer få priserna att skena, en politik som tjocktarmen sossarna tvingas till av sitt binhang i Miljöpartiet och sin gallblåsa i Vänsterpartiet. Det handlar om att möta upp behovet med produktion, inte att lägga ner eller förbjuda det alternativ som fungerar bäst.

Helt plötsligt förstår jag varför Peter Hultqvist är såpass okänd som han ändå är, helt plötsligt förstår jag att det fortfarande finns massor med sossar som tror att Nirvana är det samhället där staten äger allt - till och med medborgarna. När Hultqvist tycker att han får till det med följande "liknelse" säger "Att sälja ut Vattenfall är som att sälja huset för att sedan bo på hotell! Det är en mycket dålig affär". Jag skulle vilja göra den här liknelsen istället: Att sälja Vattenfall är som att sälja sommarstället för att få råd med underhållet av bostaden. Det är det enda vettiga att göra.

Kent Persson hade en rätt bred fråga som ämne i Veckans Bloggdebatt - om vilken fråga som man såg som viktigast i valet. Jag spinner lite på ämnet här, även om jag inte anser att varken kärnkraften eller försäljningar av statliga bolag är de viktigaste frågaorna för mig. I årets val är det vilken politik som kommer att skapa nya jobb, andra jobb än de som försvann i finanskrisens spår.

Men frågan som är viktigast, i alla val, är vilket samhälle vi vill se och skapa. Där ligger den stora skillnaden mellan Alliansen och det grönröda gänget. Sossarnas bloggnätverk NetRoots kallar sig progressiva, sossarna kallar sig progressiva men vad är då progressivitet egentligen? Framåtsträvande har jag hört, men är inte det enda sossarna vill att backa bandet till valnatten 2006 för att sedan förvalta det land som man ansåg var det bästa landet som fanns? Vad är det för progressivitet i det, att man tar med sig miljömupparna och kommunisterna in i Rosenbad? Det är och förblir socialdemokratins stora dilemma, att man står stilla och bara förvaltar. Förändring är fel, förädling är läskigt, förvaltande det enda man kan...

Det märks så tydligt i Baylans och Hultqvists retorik, att det enda man vill är att vrida klockan tillbaka och fortsätta från ögonblicket innan Göran Persson sade tack och hej. Nu har de en ny ledare, men politiken är densamma. Alliansen däremot ser faran i ett samhälle som sitter nöjt, där alla förändringar är farliga och där staten är det enda som fungerar. Vi förvandlar, vi förändrar, vi förbättrar - för vi vet att ett stillastående samhälle är ett samhälle som bara går mot mörkret.

Baylan och Hultqvist målar upp sina bilder av det socialistiska drömsamhället där staten äger det mesta av det bästa. Själv sitter jag och tycker att det var rätt bra av den nuvarande regeringen såg till att 56 miljarder ramlade in i statens skattkista. För de slantarna kunde man sänka skatter, betala av på statsskulden och en hel del annat. Men Baylan gnäller, och Hultqvist vill inte veta av de slantar som skulle kunna ramla in om delar av Vattenfall fick andra ägare. I sossarnas Sverige är det bara staten som kan producera sprit och el, det är en del av välfärdens kärna i sosse-Sverige...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr, DN

Bloggar: Kent, Holma, Radikalen, Böhlmark, Edvin

PRIDE - IN THE NAME OF LOVE...

Den här festivalen i huvudstaden som tar fart i dag är inte det första jag kommer att tänka på om någon säger "Pride", mina första associationer hamnar hos den irländska gruppen U2:s episka mästerverk med samma namn. Just låten "Pride" var det som fick mig att se storheten i denna fantastiska grupp, en grupp som bara ligger snäppet efter Depeche Mode i mitt rankande av den bästa gruppen i världen.

Som god två kommer HBT-rörelsens veckolånga Kulaftonsfirande, festivalen Pride som i år flyttat från gamla hederliga Tanto till Sjöhistoriska. Om jag nu älskar låten "Pride" vad känner jag då inför festivalen Pride...?

Klart är det iallafall att det finns hopp för mänskligheten. Jag har gått från en intolerant och trångsynt homofob för 15-20 år sedan till något helt annat idag och detta bara genom att öppna ögonen och själen för allas rätt att vara den där unika människan man fötts för att vara. Där låten "Pride" hyllar Martin Luther Kings kamp för de färgades rätt att leva på samma villkor som alla andra i USA så hyllar festivalen Pride alla de med öppet sinne som står upp för HBT-personerna att få leva på samma sätt som alla andra överallt, i hela världen...

Men jag skall ödmjukt erkänna min tidigare skepsis, mitt dolda förakt och min intolerans mot de som råkat hysa de varmaste känslor för personer av samma kön. Det fanns en tid då jag spottade fram orden "bögdjävel" på ett väsande som ett skällsord, idag är ordet bög i min vokabulär inte alls något nedsättande omdöme av någon utan snarare ett konstaterande. Det fanns en tid när jag gick omkring och såg ner på alla de där manhäftiga kvinnorna som verkade vilja vara mer man än vad jag någonsin kunde bli.

När en av de första tjejerna som jag kom att intressera mig för i tonåren, som var kvinnlig, söt och absolut inte en manhaftig halvandrogyn skapelse, avvisade mig med orden "Fredrik, jag är inte intresserad av killar - tyvärr" så trodde jag att det var en undanflykt. Ingen så pass snygg kvinna kunde ju vara lebba, det måste ju för guds skull ha varit ett smart och effektivt sätt att få bort den där stalkern, tönten, nörden som råkat fastna för fel tjej. I dag inbillar jag mig att det måhända kan ha varit sanningen som uppdagades där och då, men att jag i mitt stereotypiska tänkande inte kunde se längre än vad min lilla penis räckte.

Min räddning var faktiskt arbetet i vården, en bransch där nästa alla av de alltför få manliga kollegorna troligtvis skulle ha klassats som omanliga av mig enligt mina stereotypiska mallar. Men de var precis lika mycket man som jag, om inte mer, och de var så underbart härliga och öppna som personer att det var helt omöjligt att inte börja se förbi trångsynthetens murar. På Södersjukhuset akutmottagningen botades jag från min homofobi av chefen Sören Carlsson-Sanz och alla andra underbara bögar som gjorde det lättare att uthärda kaoset på norra Europas tyngst belastade akutmottagning - en spegelbild av välfärds-Sveriges fysiska förfall...

För 15-20 år sedan skulle jag ha äcklats till vomerandets gräns av en orgie i exhibitionism i form av Prideparaden, i dag ser jag det som en revansch på ett samhälle som tidigare har dömt på samma sätt som jag dömde. Jag ser Prideparaden och hela Pridefestivalen som en frihetsrörelse mot ett tidigare och nuförtiden dolt förtryck, och som moderat kan man ju aldrig vara emot varje individs okränkbara rätt att utforma sitt liv enligt egna önskemål. Det är frihet, och friheten att vara sig själv måste vi alltid stå upp för. Jag missade det igår, men jag gör det idag och jag lovar att göra det även imorgon och övermorgon.

Det går inte att vrida klockan tillbaka, det enda man kan göra att ta med sig sina livserfarenheter in i framtiden och förbättra det som inte vara gott nog. Många av mina bästa vänner är homosexuella eller kan som bisexuella tänka sig att hälsa på i olika kroppsöppningar olika dagar. De är underbara människor som älskar personer och individer, men inte nödvändigtvis könet på personen - men förhoppningsvis organet. De är fantastiska människor, och vem kan på allvar sätta sig över andra människors känslor och val i livet utan att idiotförklara sig själva?

Utanför Sjöhistoriska växlar en festival, en festival för allas rätt att vara den råkar vara och för en genuin acceptans av varandras frihet att leva sitt liv som man vill. Jag har aldrig haft möjligheten att besöka Pride-festivalen tidigare, men i år skall det bli av - det måste bli så. Jag skall nämligen träffa en ny vänskap, över partigränsen och trots mina tidigare fobier. HBT-sossen Alexandra Einerstam skall tydligen låna ut sitt exemplar av Maud Olofssons bok så att jag recensera även den när jag väl har jobbat mig igenom Mona Sahlins version av Totte bakar och recenserat den på ett neutralt och korrekt sätt...

Men jag biktar mig så här i slutklämmen, för lite av mina förklenande omdömen om bögar finns tydligen kvar i mitt undermedvetna. På väg hem från centrala Stockholm denna eftermiddag så såg jag en man springa efter en annan buss. Först tyckte jag att han var allt annat än en man, han sprang som en liten fröken med armarna viftandes som en kärring i en getingsvärm för att bussen inte skulle rulla iväg. Det såg "kärringaktigt" ut, minst sagt, och jag tänkte snabbt tanken att den där nog skulle ut till Sjöhistoriska. Men då snurrade maskineriet igång, varför skall inte han få springa som han vill och hur jävla manligt skulle det se ut om jag försökte springa efter en buss med min sumobrottar-kropp och haltande gång...? Ännu lite löjligare förmodligen. Men varför skall man inte få vara sig själv och rentav lite löjlig? De gamla värderingerna sögs in i det stora, svarta hålet som är mitt tidigare liv igen.

Ett kryddmått av tidigare förakt ersattes av ett inkännande men elakt skrattande när bussen rullade ifrån fjollen ett 50-tal meter från mitt bussfönster...

Kent Persson väljer HBT-frågor i allmänhet och Pride i synnerhet som ämne i Veckans bloggdebatt, en frihetsfråga som ligger i fokus just den här veckan. Du hittar nog flera bloggposter om HBT-frågor under veckan genom att titta till Kents nav här.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2 och Högberg om Pride Vimmerby... Thomas Böhlmark som växer för varje inlägg.

DE OSOCIALA SOCIALA...

Bloggande, twittrande, facebookande - allt det där som kallas sociala medier, är inte det rätt osocialt egentligen att sitta framför datorn istället för att vara social "på riktigt"? Frågan har jag fått några gånger av folk i min omgivning som haft synpunkter på hur mycket tid jag tillbringar framför datorn istället för att möta folk öga mot öga. Kanske, kanske ligger det lite sanning i påhoppen men i min värld är jag betydligt mer social när jag sitter framför datorn och chattar med någon istället för att sitta som en Arne Anka-kopia på Bishop Arms med en stor Gambrinus i näven...

Kent Persson är en ny och underbar vän som förmodligen aldrig hade blivit min vän om inte de sociala medierna fört oss till varandra. Kent har på sin blogg en tråd som kallas "Veckans bloggdebatt". Kent lyfter den här veckan frågan om de sociala medierna i det politiska perspektivet, är våra gemensamma bloggar flipp eller flopp? Vad kan de sociala medierna göra för nytta i arbetet för sina olika regeringsalternativ? Betyder alla de där timmarna jag sitter framför datorn någonting egentligen, något annat än ett tragiskt avtryck av en trasig människa i tid och evighet?

På den sista frågan måste jag ju svara "Ja, det inbillar jag mig faktiskt!" annars vore jag ju ännu dummare än vad jag redan är. Någon borde ju lyssna på vad man skriver och varför man gör det, och denna någon kanske lyfter arslet från sofflocket eller väljer andra lappar i vallokalen för något jag må ha skrivit. Det är min förhoppning iallafall, men det kan ju vara ytterligare ett symptom i min sjukdomsbild att tro att jag har makten att påverka när sanningen är en annan. Hybris kallas det visst...

Ingen av de politiska bloggarna i det här landet är en välkänd personlighet bland folk i allmänhet om man bortser från de som blivit kända genom andra sidor av sitt leverne. Carl Bildt är ju mer känd som utrikesminister, före detta statsminister och partiledare för världens bästa parti än som "han som skriver bloggen Alla dessa dagar...". Veronica Palm är mer känd som riksdagens kvinnliga vrålapa, stupstockens uppfinnare och inte som bloggaren Veronica Palm. Ingen av oss som har ambitionen att använda bloggen både som ett kommunikationsmedel eller som en språngbräda i karriären har lyckats sådär fruktansvärt bra, eller har jag fel?

Gå ut på staden med en bild på de mest välrenommerade politiska bloggarna och visa upp den för folk på stadens gator och torg, på lanthandeln eller förortskrogen - ingen lär känna igen någon om man nu inte hittar någon som lever sitt liv genom att följa "oss". Rabblar man namn som Mina Moderata Karameller, Peter Andersson - Med rätt att tycka eller någon annan framträdande blogg så lär ingen nicka igenkännande, om man nu inte hittar någon som jobbar som politisk reporter på en tidning i byn.

Vi är inte och kommer aldrig att bli några Blondinbellas, några Kenza eller Kissies - det är vi oftast för gamla och anskrämliga för. Men det vi gör betyder massor ändå, trots vad våra olika partierna än må tro. Vi har inte tiotusentals läsare per dygn som de något ytligare modebloggarna har mest hela tiden. Den enda gången som detta händer är när "gammelmedia" exponerar oss som man gjorde med Kent Persson och Johan Westerholm under Första maj. Men vi har utvecklat ett närmast symbiotiskt levnadssätt med andra media, där vi förvisso förstår att vi inte är det mest attraktiva forumet att stilla sin nyhetstörst på. Men vi driver ofta journalister på de mer lästa tidningssiterna i riktningar som vi vill, vi naglar fast nyheter i flödet som annars skulle spolas bort och vi lyfter intressanta frågeställningar ur de vanliga nyheterna som annars skulle passera obemärkt förbi.

Vi och vi förresten, det skulle lika gärna kunna heta "de" och där de är mina bloggkollegor i det röda laget, de så kallade Nätrötterna. Om några har lärt sig att använda de sociala medierna som man kan använda dessa i dag så är det faktiskt sosseriets nätriddare. Man vet hur man sätter agendan, hur man genom träget arbete får media och journalister att nappa på betet och svälja detsamma. Sjukförsäkringsdebatten var en sådan fråga, där allt gick på räls och där man genom att unisont från NetRoots-gänget tjata ihjäl sina läsare också fick journalister att falla in i tjatet - med den socialdemokratiska bilden av verkligheten som sin egen. En fråga där det gick trögare var NetRoots försök att sätta bilden av Carl Bildt som delaktig i ett folkmord, där tog det längre tid att få media att vakna och när media väl nappade så släppte man frågan snabbare än vad NetRoots hade tänkt sig...

Ännu så länge agerar vi alltså blåslampa åt gammelmedia, det är det stora arbetet för den målinriktade politiska bloggaren. Men det finns ju även en aspekt där de sociala medierna är just så sociala som man önskar. Ett avstånd som må vara långt på en karta är i internetvärlden inte längre än mellan en skärm och ett tangentbord. Vi har en närhet till våra följare och läsare som är av stor betydelse, förhoppningsvis i båda leden. Vi lyssnar in signaler från väljare och motståndare, lite som ett känselspröt ut i verkligheten. På våra personliga sätt målar vi upp bilder av vad vi vill med vårt engagemang, med politiken och genom debatt med andra bloggare och läsare så kan bilder förändras.

Den stundande valrörelsen är så oviss den bara kan vara, ingenting känns säkert och varje röst kommer att ha betydelse. Det jag gör, det Johan Westerholm gör, det Peter Soilander eller Alexandra Einerstam gör, kommer spela roll för hur valnatten slutar. Varenda röst på "oss" kommer vara livsviktig, likaså varje röst på motståndarsidan som man kan hålla kvar i soffan. Det gäller att mobilisera de som tycker som oss, och demobilisera de som må ha det dåliga omdömet att tycka något annat.

I valrörelsen 2010 kommer de sociala medierna att få flopp-stämpeln i pannan av förstå-sig-påarna, det är min fasta övertygelse. Den bilden sitter redan, men man kommer inte att komma förbi det faktum att detta är ett av de nya sätten att kommunicera sina budskap på, där man på en timme når 7-800 presumtiva väljare genom att trycka frenetiskt på tangentbordet. Det lyckas jag aldrig med i en valstuga eller i en hembesökskampanj. Utmaningen ligger i att få gammalt och nytt att interagera så att täckningen blir så bra den bara kan bli...

Bloggare i ämnet: Kent Persson, Paul Ronge, Erik Laakso, Mary X, Claes Krantz, Britt Stakston, Borgarbarnet, Peter Andersson

MONA OCH MOBILISERINGEN...

Det är ju lätt att dra sina slutsatser efter de ändlösa orgierna i opinionsundersökande - valet den 19 september kommer att bli ohyggligt jämnt, lika ohyggligt spännande. Just nu har vi som vill se att Alliansen får ytterligare fyra år på sig att bygga ett bättre Sverige medvind i ryggen, just nu ser det hyfsat bra ut men vem vet vad som väntar om några dagar, om någon vecka eller dagarna innan valdagen. Nyheter kan "ploppa upp" som vänder upp och ner på tillvaron för de som idag sitter och tror sig ha sett hela skeendet framför sig.

Oavsett var vi landar så handlar valet i mångt och mycket om att mobilisera de redan trogna väljarna, kärnväljarna - de som kroniskt alltid stoppar ner samma valsedlar i sina kuvert. Att mobilisera dessa är A och O för att överhuvudtaget ha en chans att vinna valet. Ett jämnt val borde borga för att dessa kärnväljare lämnar soffan därhän och med trötta steg tar sig till vallokalen för att fullgöra sin demokratiska plikt - men gäller det folk som betraktar sig som kärnväljare men som samtidigt absolut inte vill "sin" ledare som statsminister?

I den situation befinner sig faktiskt våra huvudmotståndare i sosseriet här och nu. De har en ledare som alla kunde leva med men som få ville ha, en kvinna vid rodret bara för att det minsann var dags för en kvinna oavsett om folk hade förtroende för kvinnan eller inte. Återigen slår skrämmande och obehagliga siffror i sossarnas ansikte, siffror som visar att inte ens de egna i någon större utsträckning känner för att ha fru Sahlin som statsminister. Hur lätt är det då att mobilisera väljarna? Hur jagar man upp någon, som förvisso betraktar sig som sosse, från sofflocket när han eller hon inte vill se Mona i det där hörnrummet på Rosenbad...?

Jag har faktiskt känslor, jag förstår att det måste kännas för jävligt för Mona att möta dessa siffror i media varenda gång frågorna ställs - att känna sig oönskad, att förstå att partifolket är precis lika skeptiska som de som inte är sossar. Det är riktigt synd om Mona, men när det handlar om vem som skall vinna valet kan vi inte lägga in "tycka-synd-om"-perspektivet. Det måste vara en person som folket vill se där, som för en politik som folket har förtroende för och som kan leda landet både när solen skiner eller regnet vräker ner. Folket tror inte att Mona grejar det, inte ens hennes egna tror det om henne - hur lätt är det då att mobilisera fotfolket, valarbetarna och väljarna...?

Svaret får vi sent på kvällen den 19 september. Antingen så är hon en överlevare av groteska dimensioner eller så ser vi då slutet på en lång politisk karriär som kröntes med en historisk valförlust.

Länkar: SvD, GP, DN, Expr, AB

Bloggar: Kent

SUDDA, SUDDA, SUDDA BORT DIN SURA MIN...

...munnen den skall skratta å va' glad. Munnen den ska sjunga tra la la. Munnen har du fått för du ska tralla, la la. Sudda, sudda bort din sura min!

Medan jag sitter framför datorn och funderar på hur jag skall ta upp gårdagskvällens minidebatt på Aktuellt mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens formella ledare Sahlin så rullar Skrållan, Ruskprick och Knorrhane på TV 1000 Nordic. Just den filmen skulle inte visas där just nu, något utanför mallarna har inträffat.

Lite den känslan fick jag också när jag satt och tittade på gårdagskvällens debatt mellan våra två politiska föredömen. Statsminister Reinfeldt mötte en Mona Sahlin som för en gångs skull inte var usel, utan medelmåttig. Statsminister Reinfeldt mötte en formell ledare för oppositionen som inte hade för avsikt att sänka skatterna så mycket som han hade förväntat. Statsminister Reinfeldt hamnade fel, den mall hade i sin hand stämde inte...

Nu var det ju inte så att Mona Sahlin på något sätt utstrålade någon som helst förmåga att styra det här landet, alls icke. Men Mona Sahlin utstrålade inte heller den där vanliga oförmågan att ta över rodret - något som överraskade såväl statsminister Reinfeldt som undertecknad. Mona vann inte debatten, det kommer hon inte göra förrän den dagen man låter henne möta en motståndare som lever i ett vegetativt tillstånd.

Fru Sahlin fick till ett oavgjort resultat, men det berodde mer på att motståndaren hade en sådan där dag då han var i en annan värld - ofokuserad och intetsägande. Måhända var Fredrik Reinfeldt redan igår på väg ombord på det tåg som idag transporterar Alliansens ledare runt landet, måhända var han bara tagen på sängen över att Mona inte var lika usel som vanligt.

Medan jag sitter och skriver retar jag upp mig på den präktige Pelle, Saltkråkans egen bror Duktig som alltid skall vara så in i helvete korrekt och klok. Den lilla snorhyveln drar sig inte för att tillrättavisa två smugglare, han vet ju alltid bäst och är så gravallvarlig och lillgammal att BUP borde titta till honom. Lite av den känslan fick jag igår kväll, när jag tittade på Reinfeldt - så fruktansvärt pretentiös, så gravallvarlig och torr. Visst, några dräpande kommentarer och några små spår av den Fredrik Reinfeldt som jag kärade ner mig i 2003 men bara små spår.

Den personen jag såg på TV igår hade mer gemensamt med Göran Persson, som torskade ett val på sin framtoning, än den underbara Fredrik som ledde Alliansen till seger. Den Fredrik Reinfeldt, charmig, underfundig och ändå så trovärdig är den Fredrik som jag vill se leda oss till en historisk valseger 2010. Det är den personen jag vill se krypa fram ur den hyperseriösa statsmannens skal igen, för att tilltala väljarna igen.

Jag är ju moderat, jag älskar ju Fredrik Reinfeldt som partiets ledare men jag vill inte sitta och känna att de som pendlar mellan grönrött och orangeblåttgrönt skall se en präktig kuf som påminner om Pelle i Saltkråkan när de ser Reinfeldt på nyheterna. De skall se en man som kan leda, som tar sin uppgift på allvar men som ändå kan ha lite roligt på jobbet...

En debatt mellan en triggad Mona och en normal Fredrik är som en match mellan ett korplag och NHL-lag i ishockey, det kan inte bli spännande och bara korplagets spelares familjer kan se något bra i det usla framförandet. Men även de bästa kan underprestera, ha en riktigt dålig dag och ställa till det för sig. Det var ingen katastrof igår, men det var baske mig nära. Det är sådana dagar man får ta av sig masken, vara mänsklig och visa att man trots en dålig dag på jobbet är en hyvens karl - en man av kött och blod, inte en maskin som rabblar siffror med ett likstelt uttryck i plytet. Våga släppa loss, våga visa känslor, våga vara den där mannen som de flesta betraktar som en sympatisk ledare - det är mitt tips från den högra sidlinjen.

Dagen efter dagen, dagen efter den grönröda skuggbudgeten så har Mona och Monica namnsdag. Ett grattis på namnsdagen till fru Sahlin är på sin plats, kanske kanske var det så att Fredrik Reinfeldt faktiskt underpresterade med flit för att Mona skulle vara glad just den här dagen. Medan jag ser eftertexterna rulla på Skrållan, Ruskprick och Knorrhane så svävar mina tankar iväg - undrar vad sossarnas bästa rubrikmakerska Monica Green får i namnsdagspresent av eventuella syskon...? Jag försöker slå bort funderingarna, men jag misslyckas kapitalt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Bloggar: Kent, Moderata Perspektiv, Mary, Krohniskt, Hagwall, Krassman

MED BLOGGEN PÅ BARRIKADERNA

Det är inte utan stolthet som jag skriver det här inlägget, stolt över att vara bekant med herrar Persson och Westerholm som denna dag visade upp hur man skall använda de så sociala medierna i kampanjandet. Med bloggandet som vapen och med Aftonbladets välbesökta site som arena tog sig de två kombatanterna an uppgiften att med hjälp av tangentbordet få väljarna att hitta frälsning.

Johan Westerholm, plakat-sosse och slagordsvrålapa, övertrumfades denna dag av Mona Sahlin på Norra Bantorget, av Vanja Lundby-Wedin på Götaplatsen och Lasse Ohly i Kungsträdgården. Johan öveträffades av två partiledare på huvudstadens talartribuner och en LO-ordförande mitt i rikets industriella huvudstad men inte av någon annan talare när det gäller antalet människor som nåddes av rörelsens evangelium. Westerholm nådde enligt tillförlitliga källor nästan 4000 presumptiva väljare, och det är ju ett mer värdefullt opinionsarbete än Monas tal på Norra Bantorget som främst nådde de redan frälsta...

Det var Aftonbladet som bjöd Johan på möjligheten att nå ut, att sätta sina spår i debatten och ge sin syn på hur verkligheten ser ut. Det bjöds på en bloggdebatt mellan FP-riksdagskvinnan Barbro Westerholms politiskt otrogne son och Kent Persson på bästa möjliga annonsplats i Sveriges största nyhetsmedium. Aftonbladet fattar bloggandets storhet, sosseriet ser också möjligheterna och det gör även Kent Persson och undertecknad. Aftonbladet förtjänar beröm för sin framåtsträvande agenda, dagens bloggdebatt var läsvärd och visade upp just varför och därför valarbete på de sociala medierna är framtidens melodi.

Om nu Johan Westerholm nådde drygt 4000 väljare så gäller detsamma Kent Persson, som till och med nådde fler än sossen. Det är ju mer spännande att lyssna till vad antagonisten, moderaten tycker på Första Maj än den sosse som i mångt mycket bara vidareutvecklar de nyheter och ifrågasättanden som når oss via nyhetsflödet och talarstolar. Jag är stolt över Kents insats idag, som partivän, som blå bloggarkollega och som de ömsesidiga bollplank vi är för varandra - men frågan i vårt fall är om partiet fattar vidden av hur budskapen spreds via det nedgrävda och luftburna nätet...

Kent Persson lanserade veckans bloggdebatt på sin blogg, och veckans ämne satt ju efter dagens uppvisning som en välinsmord hand i en för stor handske - ämnet var "Bloggarnas roll i det politiska samtalet". Kent och Johan spelade huvudrollerna med den äran i dagens uppsättning av en djup dialog, själv väntar jag i en bisarr komedi innan jag kan hoppas på att få lämna statist- eller birollerna.

På en eftermiddag nådde dessa två bloggare i mediabruset lika många väljare som det krävs minst en pluton valarbetare att hitta på en vecka genom gamla, föråldrade kampanjmetoder som bokbord, dörrknackande och affischering. Visst, det behövs även de gamla metoderna men man måste nog fundera på fokusförskjutning i de partier som inte hänger med, vilka får ni klura ut själva...

Hur jag bäst bidrar till en valseger för Alliansen kan man väl diskutera, många är de som anser att det är bäst för oss när jag inte skriver för att stå vid ett bokbord diskuterandes med en 87-årig sosse som fick rörelsen med bröstmjölken... Det finns dom som tycker att mitt bloggande i all sin vidrighet rent av gynnar de politiska motståndarna, och ibland är det säkert så. Men jag skulle inte använda min förmåga, det enda jag är bra på här livet, att skriva om jag inte trodde att fler tilltalas av något som inte alltid är politiskt korrekt men som ger bilden politik som något som också kan vara galet, kul, lågt, absurt och inte bara tråkigt som färg som torkar.

Det är inte ofta det kommer något ur Mona Sahlins käft som är värt att föra vidare, men i fråga om de sociala medierna har den vilsna kvinnan iallafall hittat rätt. Monas ord får bli min slutkläm i Veckans Bloggdebatt, en debatt som får mig att tro att jag faktiskt har en uppgift här i livet... Fritt ur minnet, från Westerholms blogg någonstans.

"Valet 2010 kommer inte att vinnas genom att vara närvarande på nätet, men det kan mycket väl förloras genom att inte vara närvarande."

Länkar: Kent Persson

NÄR TJAT OM RÄTTVISA GER ORÄTTVISA

Det rasslade till i mailboxen, återigen och som på beställning trollade Kent Persson fram ämnet till veckans blogdebatt likt en trollkarl sliter upp en vit kanin ur sin hatt. De senaste veckorna har jag gått rejält i otakt med Kents olika ämnesval, men denna dag då våren verkligen har satt tänderna i Sverige så träffade han rätt, den gode Kent.

Ämnet var "Rättvisa", och den som är konspiratoriskt lagd kan ju få för sig att Kent har sina informationskanaler rakt in i den partiledning som just denna dag då våren tuggade sig uppåt i Sverige släppte vår förvalskampanj - där temat var.... Rättvisa! Själv tror jag absolut inte att Kent har bättre information än mig om vad som är på gång, det vore ju väldigt orättvist isåfall. Nej, Kent måste vara synsk och där hans förmåga att se in i framtiden gång på gång leder honom rätt.

Rättvisa är ju ett ämne som är extremt subjektivt, och ett ämne som är lika djupt som jobbigt att grotta ner sig i. Helst av allt vill man sitta och suga på en cigarett och smutta på ett glas rött medan man filosoferar kring ämnet, men livet är ju så orättvist i sin plågsamma uppenbarelse. Röka kan jag ju inte med, och av rödvin får jag migrän - så det får bli ett stort glas avslagen Lidl-cola och en näve med gammalt påskskum som gör mig sällskap.

Den svenska synen på vad som är rättvisa har i mångt och mycket målats upp av de som påstått sig vara ett parti för rättvisa - Socialdemokraterna. Deras syn om att det är bättre att alla har det lika dåligt hellre än att några har det bättre än de som har det bra är själva gödslet som får den svenska avundsjukan att gro och jantelagen att bli en av grundlagarna. I sossarnas Sverige är det fullt att sticka ut och lyckas här i livet, och om man har mage att vara framgångsrik så skall man straffbeskattas för det. Sossarna har styrt Sverige i princip hela 1900-talet, en majoritet av 2000-talet men ändå så är samhället orättvist enligt samma sossar. Ingenting har man lyckats med för att skapa det där drömsamhället där alla har det lika dåligt, orättvisorna består...

När jag då och då tillbringar fredagsmyset med sönerna så kommer vi fram till en rutin som alltid får mig att börja skrika hysteriskt till mina små arvvingar: "Måste ni vara så j-vla sossiga!". Det handlar om läsk, det handlar om att det skall vara precis lika mycket i 4-årige Felix glas som i 14-årige Oscars, annars är det ju orättvist. Helst av allt så skall jag stå där och mäta upp läsken med kryddmått, vid en diskbänk så pass länge att bubblorna i läsken dör av ålderskrämpor och de program som jag eventuellt vill se på TV hinner sluta. Men det är väl det som är rättvisa? Proportioner, finns sådant? Skall den ena dricka mer än vad han egentligen vill, behöver eller mår bra av bara för att det skall vara rättvist?

Rättvisa för mig handlar om att alla skall ha samma möjligheter i livet. Visst, kommer man från ett hem där både mor och far är med i Mensa så har man nog lättare för sig i skolan än den som kommer från ett hem där föräldrarna suckar djupt och plågat när det är dags att kolla om hemläxan är gjord. Men man kan kämpa sig upp, man kan lyckas om man bara vill. Själv valde jag att misslyckas med det mesta i livet: fel utbildning, en väg hand i hand med lättjan genom skolan, fel yrkesval, massor med dumma affärer och snedsteg. Men allt det som jag i ögonblick av självömkan kan sitta och tycka är orättvist har jag faktiskt själv haft möjlighet att påverka.

Måste rättvisa då alltid innebära att skillnaderna i samhället minskar, att de som lyckats bättre än mig i livet skall dras neråt för att jag jag skall tycka att min tillvaro är mer rättvis? Inte enligt mig, för ett samhälle utan skillnader blir ett likgiltigt samhälle där folk slutar att kämpa för en bättre vardag, för framgång. Därmed inte sagt att de som har det jobbigt att hanka sig fram i tillvaron, oavsett om det är Persson eller Reinfeldt som bor på Sagerska, inte skall få det bättre.

Självklart måste målet vara att lyfta levnadsstandarden och livskvaliteten för alla, men om de som har det bra också får det bättre så är väl ingen skada skedd? I de flesta fall är det ju de med välfyllda plånböcker som startar företag, anställer folk och ger medmänniskorna möjligheten att leva på sin lön. Så måste samhället se ut om ni frågar mig, svaret lär låta annorlunda om det är en vänsterpartist eller sosse som ni frågar.

"Livet är orättvist!" hörs det ofta från den som känner sig förfördelad. Visst är det så, men är det inte oundvikligt att det är så? Visst känns det orättvist när man blir uppsagd, men blir livet mer rättvist bara för att man säger upp alla i hela landet? Visst känns det orättvist när läkaren slänger en cancerdiagnos i ansiktet på mig, men blir allt rättvist bara för att alla får cancer? Orättvisorna finns där, orättvisor som aldrig kan eller bör bli rättvisa. Visst känns det orättvist när den där andra killen, han som är förstemålvakt i hockeylaget får stå så mycket, mycket mer än stolpskottet jag, men är det inte lika orättvist mot de andra killarna i laget om de inte har en seriös målvakt som sista utpost än en ointresserad pajas som är dittvingad av sin far? Det som är rätt, men inte rättvist är att de som råkar ut för orättvisor får stöd av vänner och samhälle, men mindre orättvist blir inte uppsägningen eller det där läkarbeskedet som man inte ville höra för det.

Rättvisa handlar om att den sjukvård som samhället erbjuder skall vara likvärdig för alla, oavsett om du är direktör eller uteliggare och att ingen skall kunna springa förbi de köer som kan finnas genom att köpa sig förbi. Rättvisa handlar om att den utbildning som samhället erbjuder inte skall gynna den eleven där mamma och pappa har finare kläder och en snygg bil och missgynna den som kommer från andra förhållanden. Rättvisa handlar i grunden om att ge alla samma möjligheter att lyckas i livet - inte mer, men heller inte mindre.

VBD-länkar: Kent Persson, Moderata perspektiv, Magnus Andersson, Peter Trixe, Edvin Alam, Peter Högberg, HBT-sossen, Johan Westerholm

Media: SvD, Expr, Moderaternas nyhet

VECKANS BLOGGDEBATT: BARNEN...

När Kent Persson förra veckan drog upp ridån och lät oss se att det var skatterna som var den veckans ämne i "Veckans Bloggdebatt" så var det ju inte sådär himla skoj. Visst, skatterna är alltid ett ämne som tydligt visar på den yttersta skiljelinjen mellan de politiska alternativen vi har i Sverige, och som dessutom alltid är roligt att debattera. Nu föll det sig dock inte bättre än att jag bara dagarna innan hade knappat ner två inlägg om skatter och med det kände jag mig mätt. Dessutom kan bilden av mig som en oseriös drift-kucku rasa samman ifall jag grottar ner mig allför mycket i alltför seriösa ämnen. Det osäkrade vapnet fick säkras, jag gjorde patron ur och väntade med spänd förväntan på vad som komma skulle...

Medan jag laddade om och osäkrade mitt vapen så kom då Kent dragandes med barnen, och ett ämne som handlar "om att ge barnen bästa tänkbara start i livet". Har man då lust att börja skjuta hej vilt? Nä, knappast - men ämnet är alltför viktigt för att lämna därhän. Frågan är om inte just ämnet om hur vi skapar trygghet och harmoni för våra avkommor inte rent av är en av de absolut viktigaste frågorna...?

Här tror jag egentligen att man kan sopa ideologin under mattan, och enas om att vi innerst inne - från höger till vänster - faktiskt har en samsyn om hur viktig dessa de första åren av en människas liv är i formandet av den individ vi senare blir. Oavsett om man är röd eller blå så vill man faktiskt väl, men vägen till "väl" har olika kartor och hur "väl" ser ut kan man väl också tvista om. Men A och O är ändå det faktum att man genom ett tidigt engagemang faktiskt kan slå undan benen för framtida misslyckanden, eller med feltänk och försummelser leda utvecklingen i motsatt riktning.

Se bara på mig som ett avskräckande exempel. En son som inte ens en socialdemokratisk mor kan vara stolt över - hånfull, mobbande och med en hel drös av andra mindre smickrande attribut. Föräldrarna kan förvisso känna att man inte är stolta över den lilla illbatting man satt till jorden, men man kan inte ha de känslorna utan att granska sig själv som förälder med kritiska ögon.

Det är inte samhällets ansvar att fostra barnen, det är föräldrarnas uppgift. Men för att ge föräldrarna stöd i processer som kan vara nog så jobbiga så behövs ibland samhället som en stöttande kraft i bakgrunden. I vårt samhälle är det naturligt att förskolor och skolor reagerar när det börjar barka åt helvete för enskilda elever och att man reagerar i tid. Skall man krysta fram den första politiska motsättningen så finns den här. Att ställa krav är för en borgare att bry sig, att ställa krav för en sosse är att vara hård och elak. I min värld ställer man krav för att man vill ge möjligheten att förbättra det som kan förbättras eller för att förändra något som behöver justeras. Konstruktiv kritik är alltid bra, just för att den vill skapa förbättring.

Flumskolan talas det mycket om, och ingen kan få mig att tro att sossarna med berått mod har kört den svenska skolan i botten av ren illvilja. Alls icke, men det hela grundar sig enligt mig på att man tänker fel och tror att att kravlösheten skapar personer som per automatik söker egna vägar och utmaningar. Kanske det, men då hos de barn som redan har lätt för sig. De med inlärningssvårigheter eller något annat problem lämnas därhän, lär sig ingenting och får ingen chans att komma igen. Den socialdemokratiska politiken, som enligt uppgift sägs vilja stå upp för samhällets svagaste, blir milt kontraproduktiv och cementerar skillnaden mellan de som har lätt att lyckas och de som har ännu lättare att misslyckas.

Det finns ju en tid innan skolan, tiden mellan vaggan och skolbänken. Återigen kan man krysta fram en konflikt mellan rött och blått, mellan höger och vänster. I det röda Sverige så är politikern superhjälten, den som vet bäst och som lanserar enhetslösningar som alla barn mår bra av. I det blåa Sverige är politikern i sämsta fall den där som skall ha en alternativ utväg ifall man i föräldrarollen stångar sin panna blodig i ett uppdrag som kan tyckas vara omöjligt. I det blåa Sverige så är det alltid familjen som vet bäst vilken barnomsorg man vill använda sig av, hur man fördelar föräldraförsäkringen mellan mamma och pappa - kort sagt så fattas besluten vid köksbordet istället för i plenisalen eller en fullmäktigesal. Men precis som förut vill jag poängtera att jag inte alls tror att sossarnas vurmande för stora förskolor och enhetslösningar för alla barn är ett uttryck för att de vill barnen illa. Alls icke, det handlar om en strävan om den där millimeter-noggranna rättvisan som bara de röda kan trassla in sig i.

Det är på mig som förälder det faktiskt ankommer att fostra barn som tänker självständigt, kritiskt, förutsättningslöst och nyfiket på vad framtiden kan lära av historien och vilken framtid man vill se. Om de sedan landar i den ideologi som jag har landat i, så trevligt då. Landar de i någon annan ideologi där människovärdet är heligt, så bra. Engagemang är alltid bra, men intolerans och förakt kommer jag som förälder alltid ta strid emot - men med vettiga argument, förklaringar och inte genom att bara skrika "nej!".

Det är på mig som pappa det ankommer att skapa den trygghet mina söner behöver för att mogna som människor, och jag kan inte påstå att jag alla gånger har varit bra i min fadersroll. Men jag vill väl, jag vill bättre och jag känner mig trygg när samhället i form av skolan eller förskolan fungerar friktionsfritt med mig i föräldrarollen. Vi har gjort våra val, vi står upp för möjligheten att välja barnomsorgsformer, kommunal eller fri skola, idrottsaktiviteter eller annan fritid, hemma eller borta - vi skall kunna välja, vi vet bättre än någon folkvald vad som lämpar sig bäst i vårt hem.

Det är där den yttersta skiljelinjen står i frågan om hur vi ser på våra barn och den framtid vi vill skapa åt dem. På ena sidan förtroendet för föräldrar och barn att själv utforma sina liv efter sina önskemål och förutsättningar med samhället som en trygg skugga i bakgrunden. Å andra sidan ett samhälle där politiker och samhället har placerat sig i förarsätet för att styra den fastspända familjen i baksätet eller nedtryckt i bagageluckan på rätt väg, mot enhetslösningen där det egna tänkandet kan sättas i viloläge...

Innerst inne vill vi alla våra barns bästa, men med lite olika åsikter om vad som är bäst och hur vi når dit. Jag vet vad jag tycker, men jag kan inte kräva att just du skall tycka likadant. Huvudsaken är att vi vill väl, sedan får resultaten i framtiden visa om det var du eller jag som i denna fråga hade rätt. Just här ligger dock en rätt stor hög med ångest, ty fattar vi beslut som inte får avsedd effekt på våra barns trygghet och lärande så får vi lida för generationer framåt. Inte mer, men inte heller mindre.

Länkar: Kent Persson, Edwin Alam, Thomas Böhlmark, Stefan Eriksson