Om man måste välja en månad i livet där man mådde som bäst så väljer jag den månaden, eller rättare sagt de fem veckorna, då jag var på en kombinerad språkresa slash konfirmationsläger i den gemytliga hamnstaden Felixstowe. Felixstowe var en lagom stor stad för att tillfredsställa mig och mina lustar och är belägen cirka 150 km nordost om London, längs Englands nordsjökust. Det var en fantastisk sommarmånad på alla de sätt...
Efter 24 timmar med dyningar från Göteborgs Skandiahamn till färjeläget i Harwich så kom jag fram med min dåvarande vän Thomas. Alla andra barn hämtades av sina värdfamiljer, men vi satt kvar och min skalle gungade fortfarande efter sjögången. En kvart försenad kom hon dit, mamman i familjen Bentley - Margaret. Först visste jag inte om det var min gungande skalle som spelade min syn ett spratt men jag kunde inte för allt i världen förstå hur hon, Margaret, hade kunnat köra sin bil till hamnen i Harwich. Hon var nämligen så vindögd att Marty Feldman framstod som helt normal i ögonregionen. Men hon hade klarat av att köra till Harwich från Felixstowe och det gick lika bra tillbaka trots min oro.
Väl framme i familjen Bentleys residens, en typisk engelsk tegelvilla i utkanten av Felixstowe, möttes vi av resten av familjen. Pappa Paul, före detta korpral i brittiska armén som hade gått över till att jobba som hamnarbetare, som fackpamp och politiskt aktiv i Labour tog ett bastant tag om min hand och höll på att slita såväl axel som armbåge ur led på lilla mig när vi hälsade. Det fanns två söner i familjen också, den adipöse Geoff som var ett år äldre än mig och som hade som fritidssyssla att värma upp vinylskivor med sådana artister han ogillade över spisplattan för att sedan skapa modern konst. De artister som han ogillade var sådana som jag gillade - Depeche Mode, Yazoo, Ultravox och så vidare - så det började ju lagom bra. Den yngre sonen Vaughn, som var två år yngre än mig var mer sympatisk och också smalare.
Första natten i familjen Bentleys hem vaknade jag av att det kliade våldsamt på min kropp, och det första nya engelska ordet jag lärde mig var "Chicken Pox" - vattkoppor. Det blev en vecka med familjen, i tegelvillan framför BBC som visade program om det nyss avslutade Falklandskriget mest hela tiden, och där föddes mitt intresse för den fantastiska ögruppen. Eftersom jag var inlåst med fyra engelsmän, utan kontakt med de andra svenska ungdomarna i gruppen förrutom min resekamrat Thomas, så blev det en kick-start i inlärandet av engelska. Under denna första vecka så lärde jag mig engelska på ett sätt som jag har haft nytta av under hela mitt liv. Dessutom lärde jag mig något om brittisk politik...
Medan jag satt framför ett BBC-program om kriget och tyckte att Margaret Thatcher var en kvinna i min smak, trots att var en ful gammal kärring, så stormade pappan Paul in i TV-rummet och började gorma svordomar åt TV-rutan med den fula kärringen som pratade på. Långfingret åkte upp och han hade uppenbarligen svårt för den kvinnan som jag kärat ner mig i. Det var inte läge att fråga varför han hatade landets premiärminister, ty han var uppenbarligen i extrem obalans. Det dröjde dock inte länge innan vi kom in på politik, Paul och jag.
Det grillades engelska korvar som smakade avskyvärt, det grillades burgare som smakade fantastiskt och Paul drack några ale på den lilla tomten bakom tegelhuset på Springfield avenue i Felixstowe. Paul satte sig bredvid mig, där vattkoppsskorporna nu började torka in, lade armen om min axel och berömde mig som svensk för att i Sverige hade en sådan underbar "premier" i Olof Palme. Jag var ung, men jag hade hittat frälsningen och på min skolengelska tryckte jag nervöst ur mig att Palme minsann inte var så "fabulous" som Paul tyckte. Paul ryckte till, han trodde att alla svenskar älskade Palme.
Jodå, mina föräldrar älskade Palme men inte jag - jag gillade Sveriges manliga motsvarighet till Thatcher, allas vår Gösta Bohman, mycket mer. Bohman hade avgått som partiledare året innan, men det var minsann han som hade fått mig att hitta hem. Paul ryckte till igen, och tittade frågande på mig. Han visste inte hur han skulle reagera på snorhyveln som satt där och mumsade i sig hans hemmagjorda burgare, hade han släppt in en "Conservative" i sitt hem...?
Diskussionen tog fart och det var rätt roligt att som fjortonåring diskutera politik med en vuxen man på hans hemmaplan, på hans modersmål och ständigt tycka helt tvärtom. Det var kul, det var riktigt roligt men vi blev inte osams. Paul tycktes uppskatta att jag stod upp för mina ideal, trots att han inte kunde förstå vad jag såg i Thatcher, han hade kärringen över allt annat - det var övertydligt.
Min underbara månad i England ägde rum för 28 år sedan, och mycket har hunnit hända i det förenade kungariket sedan dess. Ledare har kommit och gått, och de senaste decenniet så har ju det röda Labour under Blair och Brown kört ner sitt parti rejält, precis som sitt land. Denna dag går britterna till sina valurnor för att rösta för förändring, för att skifta väg in i framtiden. Britterna röstar, och deras gravt odemokratiska valsystem gör ju att det kan sluta lite hursomhelst. Jag sitter och håller min tummar på att opinonsundersökningarna stämmer, och att det blir ett blått Britannia som vi vaknar till imorgon - ett land där David Cameron tar upp den stafettpinne som legat och väntat sedan den dagen Margaret Thatcher släppte den och som John Major misslyckades med att föra vidare.
Det var nästan 28 år sedan jag satt där i Felixstowe och fick lära mig den brittiska politikens grunder av Paul. Han kunde inte få mig att gilla labour, jag kunde inte få honom att se Thatchers storhet. Vi hade våra ideologier i ryggraden, jag redan som 14-årig rebell och Paul som den där 35-årige fackpampen och Labourfantasten. Den här kvällen funderar jag på om Tony Blairs New Labour fick Paul att slita ut sin egen ryggrad, slänga den på soptippen och lägga sig i TV-soffan.
Hur många av Labours gamla sympatisörer som fått nog efter Blair och under Brown blir vi varse under natten. Imorgon stigen solen över Storbritannien ur Nordsjön och skiner över ett land som behöver förändring, där och nu!
Bloggar:
förvänta oss en sänkt pensionsålder till 53 år för de som jobbar åt kommun, stat och landsting? Kan vi förvänta oss en regering som måste ljuga långivarna rakt upp i ansiktet för att få nya livräddande lån? Vänsterpartiets progressiva politik har mycket gemensamt med grekernas syn på hur man bygger en välfungerande välfärd - med känt resultat.
Inlägg
