...munnen den skall skratta å va' glad. Munnen den ska sjunga tra la la. Munnen har du fått för du ska tralla, la la. Sudda, sudda bort din sura min!
Medan jag sitter framför datorn och funderar på hur jag skall ta upp gårdagskvällens minidebatt på Aktuellt mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens formella ledare Sahlin så rullar Skrållan, Ruskprick och Knorrhane på TV 1000 Nordic. Just den filmen skulle inte visas där just nu, något utanför mallarna har inträffat.
Lite den känslan fick jag också när jag satt och tittade på gårdagskvällens debatt mellan våra två politiska föredömen. Statsminister Reinfeldt mötte en Mona Sahlin som för en gångs skull inte var usel, utan medelmåttig. Statsminister Reinfeldt mötte en formell ledare för oppositionen som inte hade för avsikt att sänka skatterna så mycket som han hade förväntat. Statsminister Reinfeldt hamnade fel, den mall hade i sin hand stämde inte...
Nu var det ju inte så att Mona Sahlin på något sätt utstrålade någon som helst förmåga att styra det här landet, alls icke. Men Mona Sahlin utstrålade inte heller den där vanliga oförmågan att ta över rodret - något som överraskade såväl statsminister Reinfeldt som undertecknad. Mona vann inte debatten, det kommer hon inte göra förrän den dagen man låter henne möta en motståndare som lever i ett vegetativt tillstånd.
Fru Sahlin fick till ett oavgjort resultat, men det berodde mer på att motståndaren hade en sådan där dag då han var i en annan värld - ofokuserad och intetsägande. Måhända var Fredrik Reinfeldt redan igår på väg ombord på det tåg som idag transporterar Alliansens ledare runt landet, måhända var han bara tagen på sängen över att Mona inte var lika usel som vanligt.
Medan jag sitter och skriver retar jag upp mig på den präktige Pelle, Saltkråkans egen bror Duktig som alltid skall vara så in i helvete korrekt och klok. Den lilla snorhyveln drar sig inte för att tillrättavisa två smugglare, han vet ju alltid bäst och är så gravallvarlig och lillgammal att BUP borde titta till honom. Lite av den känslan fick jag igår kväll, när jag tittade på Reinfeldt - så fruktansvärt pretentiös, så gravallvarlig och torr. Visst, några dräpande kommentarer och några små spår av den Fredrik Reinfeldt som jag kärade ner mig i 2003 men bara små spår.
Den personen jag såg på TV igår hade mer gemensamt med Göran Persson, som torskade ett val på sin framtoning, än den underbara Fredrik som ledde Alliansen till seger. Den Fredrik Reinfeldt, charmig, underfundig och ändå så trovärdig är den Fredrik som jag vill se leda oss till en historisk valseger 2010. Det är den personen jag vill se krypa fram ur den hyperseriösa statsmannens skal igen, för att tilltala väljarna igen.
Jag är ju moderat, jag älskar ju Fredrik Reinfeldt som partiets ledare men jag vill inte sitta och känna att de som pendlar mellan grönrött och orangeblåttgrönt skall se en präktig kuf som påminner om Pelle i Saltkråkan när de ser Reinfeldt på nyheterna. De skall se en man som kan leda, som tar sin uppgift på allvar men som ändå kan ha lite roligt på jobbet...
En debatt mellan en triggad Mona och en normal Fredrik är som en match mellan ett korplag och NHL-lag i ishockey, det kan inte bli spännande och bara korplagets spelares familjer kan se något bra i det usla framförandet. Men även de bästa kan underprestera, ha en riktigt dålig dag och ställa till det för sig. Det var ingen katastrof igår, men det var baske mig nära. Det är sådana dagar man får ta av sig masken, vara mänsklig och visa att man trots en dålig dag på jobbet är en hyvens karl - en man av kött och blod, inte en maskin som rabblar siffror med ett likstelt uttryck i plytet. Våga släppa loss, våga visa känslor, våga vara den där mannen som de flesta betraktar som en sympatisk ledare - det är mitt tips från den högra sidlinjen.
Dagen efter dagen, dagen efter den grönröda skuggbudgeten så har Mona och Monica namnsdag. Ett grattis på namnsdagen till fru Sahlin är på sin plats, kanske kanske var det så att Fredrik Reinfeldt faktiskt underpresterade med flit för att Mona skulle vara glad just den här dagen. Medan jag ser eftertexterna rulla på Skrållan, Ruskprick och Knorrhane så svävar mina tankar iväg - undrar vad sossarnas bästa rubrikmakerska Monica Green får i namnsdagspresent av eventuella syskon...? Jag försöker slå bort funderingarna, men jag misslyckas kapitalt.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag slogs också av att Reinfeldt närmast påminde om Göran Persson med dennes segdryga framtoning och retorik.
Alla har någon gång en mindre bra dag. Eller kanske Schlingmann har
regisserat?
Alliansen får väl kasta in det tunga gardet med storheter som Björklund, Hägglund och Olofsson. För dom är det säkert sista chansen att representera en regering, och för ett par av dom kanske till och med ett riksdagsparti, i en valrörelse.
Jah Hollis: :-P
Vi får se vem som skrattar mest den 20 september... Vem det blir har jag idag ingen aning om.
Skicka en kommentar