FLORIDA FÖR 10 ÅR SEDAN - SVERIGE IDAG...

Det var 10 år sedan som många av oss svenskar satt framför TV-apparaterna och följde nyhetsrapporteringen från det amerikanska presidentvalet och då i synnerhet hur valet fungerade i delstaten Florida. Det tycktes vara ett dåligt skämt, röster räknades om och ingen blev klokare av det. Röster som tidigare klassats som ogiltiga blev plötsligt giltiga och sedan ogiltiga igen, allt var ett kaos och vi i landet med det perfekta valsystemet satt och häpnade över hur det kunde bli så tokigt...

Till slut blev det George W Bush istället för Al Gore, det krävdes att USA:s Högsta Domstol stoppade en omräkning som Floridas Högsta Domstol hade klubbat igenom och allt som hände på vägen gav det amerikanska valsystemet ett dåligt rykte som man gott kan ha. Men vi i Sverige, vi satt där och trodde att vårt eget system var fulländat och perfekt men ack vad vi bedrog oss. För några dagar sedan så dog tilltron till vår förmåga att hålla rättvisa val hos många, många väljare.

Dagligen så kommer det nya uppgifter fram i mediabruset, uppgifter som talar om borttappade röster, om röster som aldrig fick avges och ett kaos som kommer i spåren av ett alldeles för jämnt val. Men nu är det som det är, alla röster har kontrollräknats och mandaten i Riksdagen fastställda och bitterheten över att vi i Alliansen inte fick en skön majoritet att falla tillbaka på gör att det fortfarande är svårt för mig att komma förbi känslan av uppgivenhet. Trots att vår huvudmotståndare misslyckades på ett som de aldrig lyckats med tidigare och trots att vi Moderater aldrig har gjort ett bättre val är känslan som plågar mig en känsla av tomhet. Varför blev det såhär? Varför kunde inte några röster här och några förtidsröster där ha landat lite annorlunda...?

Kanske är det dessa känslor som gör att jag deppar ihop över Monas valskola i Vivalla, över att man på OK/Q8 i Leksand hittar 1000 förtidsröster som inte räknats, över att det som skulle vara en demokratisk högtidsstund betraktas som ett kaos. Vi som brinner för att vår demokrati skall fungera friktionsfritt borde gemensamt sörja i denna stund, ty hade vi ett riktigt bra valdeltagande i det här valet så borde det som nu uppdagas få många väljare att börja misstro ett system som aldrig kallats kaotiskt tidigare.

År 2000 var det Florida som lämnade en äcklig bismak när man smakade på namnet tillsammans med orden demokrati och val - år 2010 så är det faktiskt Sverige som smakar dåligt. I år så är det Sverige och vårt valsystem som omvärlden sitter och skakar på huvudet åt...

Länkar: Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4

Bloggar: Hell-man,

EN KAKAFONI AV KRIS-SAMTALANDE...

Alldeles oavsett hur det parlamentariska läget ser ut när allt är räknat och klart så är det ju en händelse i valet som är solklar och fastställd bortom alla rimliga tvivel - ett abdikerat statsbärande parti i Socialdemokraternas skrud. För hur mandaten än må falla så är det så att sosseriet aldrig, någonsin haft ett valresultat som har varit så här dåligt, inte sedan den allmänna rösträtten infördes iallafall. Vi andra, vi som inte var förblindade av Baylans skönmålande, såg det komma och som vi såg det...

Frågan är om sosseriet har förmågan att komma förbi skönmålandet och skygglapps-taktiken som man levt med under alla sina lyckliga år som det enda stora partiet? Kan man glömma att leta orsakerna hos alla andra och titta in i sina egna strukturer för att hitta roten till det faktum att man inte längre är ett parti som inte är som alla andra? Kan man sluta med att gnälla på media, högerns ekokammare och alla andra som bara vill sosseriet illa? Kan man vädra ur trångsyntheten och den interna konflikträdslan ur Sveavägen 68?

Jag tror inte det, jag ser redan nu oroväckande tecken på att man vägrar förstå att väljarna inte längre gillar partiet och politiken. Det finns bloggare som redan börjat skönmåla tillvaron i oppositionsrollen, det finns en SSU-ordförande som tycker att man minsann inte skall lyfta fram sin förnyelseprocess för allmänheten att beskåda. Det finns uppenbarligen de som tror att man kan prata fint om förnyelse men strunta i jobbet. Det blir ju lätt så när felet är alla andras...

Vi moderater gick från något gammalt och halvdött efter valet 2002 till de Nya Moderaterna, och resultatet ser vi nu. Men medan vi moderater hade våra ambitioner att följa med i samhällsutvecklingen så står sosseriet kvar och stampar i ett Sverige som inte längre finns. Man förhåller sig inte till verkligheten, man förhåller sig till den bild av samhället man måste se för att det skall passa den egna retoriken.Just därför och bara därför blev slutsatsen att man skulle vara emot RUT-avdraget trots att det handlade om att ge de som sysslar med hushållsnära tjänsterna vita inkomster istället för svarta.

Nätrötterna då? Jo, när nätroten Westerholm med meningen "Med en ideologisk och retoriskt underlägsen politisk motståndare så utarmades den egna utvecklingen i socialdemokratin och detta fick aldrig fart igen trots att moderaterna förnyade sig (?) och matchade fram en retoriskt enormt mycket skickligare motståndare" Bosse Lundgren skulden för att dagens sosseri har problem så ler jag inombords. När nätroten Krassman njuter av att det bara är 1460 dagar kvar till valsegern 2014 så minns jag hans rabiata tjat under sommaren om statistiska felmarginaler. Övernätroten Peter Andersson är så bitter att man kan se bitterheten dåna ut ur skärmen när man råkar surfa in på hans blogg.

Mona Sahlin, ständigt ifrågasatt partiledare, levde upp de sista dagarna av valrörelsen. Det sägs att varenda en av hennes rådgivare, förrutom Bagdad-Baylan, låstes in i en skrubb på Sveavägen 68 och att hon därför fick vara sig själv och ingen marionett. Stämmer det så har sossarna ändå haft en ledare som under sina tre år vid rodret betett sig som ett viljelöst mähä, fram till de sista dagarna av valrörelsen. Då visade Mona att det fanns krut i hennes kropp och stämband, då vaknade Mona till liv. Men jag tror att Mona kom till en punkt då nervositeten för att förlora ett val övergick i en känsla av att inget kunde gå sämre vad som än det redan gjorde. Då slappnade Mona av, Mona blev lugn och harmonisk. Men hur blir det när Mona återigen skall ta sina nya socialdemokrater till ett val igen?

Hur kommer Mona fungera när det handlar ännu mer om att vinna eller försvinna än det nyss avslutade valet? Mona har fortfarande lika mycket förtroendekapital som en lettisk bankman i väljarnas ögon och marginellt bättre hos de kritiska sossarna som redan nu ventilerar sin åsikt om att tanten måste bort. Stig Malm är en, och gnället hörs från många andra håll här och där och hur lätt är det att hålla ihop ett parti där viljornas kamp bara har börjat...

Sosseriet är numera ett normalt parti, ett parti som alla andra men med en groteskt stor organisation som nu drar åt olika håll för att försöka förnya det som de olika delarna anser behöver förnyas. Så här från höger sidlinje kommer det bli spännande att se vad som händer hos huvudmotståndaren. Vad händer med samarbetet med Vänstern och Ohly, ett samarbete som skrämde bort var fjärde sosse-väljare...? Vad händer med sosseriets vänsterfalang om man dumpar Ohly och vad händer med sosseriets högerfalang om man inte klipper Ohlys navelsträng? Hur skall man förhålla sig till den nya verkligheten om man inte kan se den som den ser ut?

Alldeles oavsett hur den parlamentäriska situationen ser ut så kommer det bli spännande att sitta på läktaren och titta på ett parti som mycket väl kan komma att implodera i sin iver att hänga med in i en framtid där man inte har något existensberättigande...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, AB4
Bloggar: Böhlmark, Westerholm

KÄNN BARA SORG FÖR MIG, GÖTEBORG...

Ge mig arsenik!
För stan är full av tanter och tragik.
Pulver hjälpte Er, verkligen...
Skriv det här i tidningen, för jag var nere men inte uppe på fem.

Lillebror liberal, bli inte som jag om du blir stor.
Du stod i dörren och sa: Är det här allt som blir så dör jag.
Lillebror liberal, bli aldrig som jag!

Känn bara sorg för mig, Göteborg...
Och Valnämnden tror att om, inte fyra röster till finns så är jag förlorad.
Så känn bara sorg för mig, Göteborg!

Allt sedan den där valnatten då vi Moderater presterade vår största stund, den härliga natten då vår huvudfiende underpresterade så till den milda grad att deras tid efter valet gått åt till krismöte efter krismöte så har jag varit personlighetskluven. Vi Moderater har aldrig varit större samtidigt som de andra - sossarna - aldrig har varit mindre. Det borde vara en tid av kroniskt gott humör, men det är helt andra känslor som tagit min späda kropp i besittning.

Det är känslor av otillräcklighet, av ångest och frustration och små stunder av hopp som övergår i hopplöshet. Är detta vad Sverige behöver just i detta nu? Är detta vad Sveriges väljare ville se när de gick till valurnan eller låg kvar på sofflocket. Alliansen lär regera vidare, men utan de bästa förutsättningarna för att kunna regera på ett friktionsfritt sätt. Det känns för jävligt, när vi var så nära så slänger tidningarna rubriker om fyra röster i ansiktet på oss som hoppades in i det sista och frågan är väl om det är den sista av hoppets lågor som slocknade i Sveriges andra stad i detta nu? Eller kan det finnas någonting någonstans som förvandlar mörker till något ljust

Varför skall det handla om plågor och tortyr när det kunde vara en underbar kombination av glädje och skadeglädje istället...? En milt omarbetad version av Håkan Hellströms epos förföljer mig in i de skruvade drömmar som snart kommer att få fäste i min skalle. Känn bara sorg för mig, Göteborg - för oss, för Sverige.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

Bloggar: Ekonomisten

GÄSTBLOGG: JOHNNY MUNKHAMMAR - "OHLY BLIR MER EXTREM"

Dagen efter valet så är jag glad att Johnny Munkhammar, min alldeles egen favorit-gute, är vänlig nog att författa ett gästblogginlägg medan min egen skalle återhämtar sig från en fylla som orsakades av både glädje och sorg, förhoppningar och förtvivlan.

Så varsågoda, Tokmoderaten presenterar stolt Johnny Munkhammar!

Moderaterna gjorde sitt bästa val någonsin och Alliansen fick inte bara förnyat utan faktiskt förstärkt förtroende av väljarna. Det är verkligen värt att fira. Å andra sidan drar det faktum att Sverigedemokraterna kom in riksdagen ned glädjen. Att det var så nära egen majoritet för Alliansen, men inte tycks kunna bli det ens när allt är färdigräknat på onsdag tillhör också smolket i bägaren.

Nu sitter ju regeringen kvar till dess att de rödgröna och Sverigedemokraterna gör gemensam sak mot den. Man får hoppas att en sådan koalition är helt osannolik. Men landet måste styras och allt måste förstås göras för att det ska ske utan Sverigedemokraternas inflytande. Lars Ohly talade väl när han på Vänsterpartiets valvaka kritiserade Sverigedemokraterna, men sedan gick han vidare:

”Men det är ju också så att den politiska höger som inte bygger på främlingsfientlighet och rasism också har stärkt sina positioner, som det verkar. Det gör ju naturligtvis att vi nu får börja fundera över strategier för framtiden. Vi vill inte bli ett land där välfärden blir en plånboksfråga, där privatiseringarna fortsätter okontrollerat, där utförsäljningarna accelererar. Vi måste nu bygga utomparlamentariska rörelser för att förhindra en sådan politisk utveckling. Det är vår främsta uppgift, det är det vi ska arbeta med!”

Detta är anmärkningsvärt. Vänstern förlorade valet. Då tar man kampen till gatorna. De accepterar inte väljarnas beslut och tänker därför ta till andra metoder. Frågan är om de nu tänker understödja mer eller mindre autonoma extremgrupper som ska föra kampen på gatorna. Ska vi få mer vandalisering och våld av grupper som liknar Attac, Reclaim the Streets och AFA?

Lars Ohlys oförmåga att välja mellan förtryckets Iran och demokratins Israel har avfärdats som irrelevant. Hans otaliga hyllningar till kommunismen likaså. Men nu talar han faktiskt om framtiden, om hur man inte accepterar demokratin. Vänsterpartiet tycks alltså bli än mer extremt än det redan är.

Johnny Munkhammar

Fotografiet ovan är för övrigt förtjänstfullt fotograferat av Per Hagwall och föreställer två av moderaternas skarpaste hjärnor i samspråk om bröstpumpar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

TACK FÖR MATCHEN - TIPS FRÅN ANDRA SIDAN

Det finns väldigt många citat från olika partimegafoner till bloggare på motståndarsidan som jag nu skulle kunna stoppa upp i någon opassande kroppsöppning på desamma. Det finns tjat och tjatter om siffror som inte var statistiskt säkerställda, men som visade sig vara nästan sanna när vi nu börjar skönja ett valresultat som inte alls är smickrande för sosseriet. Jag skulle kunna sitta här bakom datorn, med segerskumpan i ena handen och den andra på musen, och skratta rått åt en seger som inte bara förärat oss ett fantastiskt valresultat utan också har förödmjukat våra motståndare ner i skorna.

Jag skulle kunna vara genuint vidrig och elak, men det väljer jag att inte vara och orsaken är delvis ett litet obskyrt parti som kvaddar allt - Sverigedemokraterna, nyheten vi kunde vara utan. Det finns en empati, en medkänsla för de som tror på något annat men som inte alls lyckats få folket att tro på samma sak...

I en stund som denna bör man ge motståndarna tid att reflektera över vad som gick fel och hur man lyckades med konststycket att förlora ett val som man hade vunnit så sent som för ett halvår sedan. De där opinionsundersökningarna som alla visade på samma händelseutveckling innan valet och visade sig ha rätt hade förmodligen också rätt när Sören Holmberg berättade att regeringen var rökt, att Alliansen aldrig skulle mäkta med att vända ett förödande underläge. Nu lyckades vi med det, och det är upp till vår politiska motståndare att sätta sig ner för att på ett nyktert sätt analysera det som hänt.

Förmodligen kommer vi den här natten och dagarna som kommer få höra att allt och precis allt är medias fel, partiska tidningar i "högerns ekokammare" men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Allt handlar om ett feltänk, i grunden fel tänkt av ordförande Sahlin - det handlar om de rödgröna som genom lite gnäll blev röd-grön-rödast istället. Det handlar om sossar som fattade att en röst på Sahlin och det egna partiet också var en röst på Lars Ohly och populismen. Det handlar om andra sossar som inte heller kunde förlika sig med att en röst på Mona var en röst på Maria och den där skäggiga mannen. Inte någonstans kände sig dessa stackars sossar riktigt bekväma, och soffan blev en mycket skönare plats än en promenad till vallokalen.

Men vad skulle Mona då ha gjort för att utmana Alliansen? I mina ögon skulle hon inte ha kopierat Alliansen rakt av men med nya lagspelare, i mina ögon skulle Mona ha skapat något annorlunda. Ett lösare samarbete, en tanke om att låta alla tre oppositionspartier spela sina roller var för sig men ändå med den tydliga agendan att bilda någon form av gemensam regering om man lyckades vinna. Inte alls lika trovärdigt som Alliansen som regeringsalternativ förvisso, men kopian är alltid sämre än orginalet.

Socialdemokratin försökte förnya sig efter valförlusten 2006 men man lyckades väl inte ens sisådär. Förnyelsen bestod i maktdelningen med två partier som man egentligen inte vill vara beroende av, men när makten betyder allt så skyr man aldrig några medel från det gamla statsbärande partiets sida. Förnyelsen var en chimär, en ny ledare som förlitade sig på ett gammalt garde och en ännu äldre politik. Inget var nytt, väljarna såg igenom svammlet som följde i ett gäng alltför okritiska rådslag där den nya politiken skulle utformas.

Men det gick ju bra ändå, länge och väl. Opinionssiffrorna visade tidigt att man kanske inte behövde förnyas, allt gick ju som på räls. Det enda orosmolnet var ju att folket inte hade förtroende för den partiordförande man kvoterat in, Mona Sahlin. Förtroendet fanns inte, bara de mest fanatiska cykloperna var inte ett dugg oroliga och hänvisade till att det inte spelade någon roll, att partiet var mer än Mona och att folk gillade politiken man sade sig ha. Vi på andra sidan var övertygade om att de olika siffrorna någonstans och någongång skulle kollidera - och det är i mångt och mycket det vi nu har sett resultatet av.

Mona Sahlin må vara en erfaren politiker, kunnig och eventuellt också folklig. Men folket tror inte att hon är rätt person att leda landet, oavsett vilken politik som hon är satt att föra. Ett historiskt uselt valresultat borde få sosseriet att ta sin förnyelse på allvar, och fundera på om det faktiskt var rätt person som såg till att man gick från statsbärande till samhällstärande - ett parti som en gång hade en unikt stark ställning, men som nu är ett parti som alla andra.

Sosseriet kan växa sig starka igen, men frågan är om man någonsin kommer att bli det som man en gång var? Sosseriet kan växa sig som fågel Fenix men då krävs räfst och rättarting och hårda nypor. Förnyelse kräver en vilja att förnya, inte bara fina ord. Så länge som det är Göran Perssons gamla ministrar som fick agera vallokomotiv var det inte tal och att förnya och det såg väljarna. Ord är ord, handling är handling.

Socialdemokratin har mycket att fundera över, och just den process som måste ligga framför oss är orsaken till att jag härmed lovar att fortsätta med mitt bloggande till valet 2014. Det kommer finnas en uppsjö av roliga och oroliga ämnen att hämta inspiration ifrån. Det är fyra år som ligger framför oss, fyra år då mycket kan hända - och vad som händer vill jag vara med och tycka till.

I natt firar jag segern trots SD och deras framfart, men samtidigt som alkoholen rinner ner i strupen känner jag med mina sosse-vänner i NetRoots som denna natt inte mår så bra som de förtjänar. Hade det varit sociala medier som hade avgjort valet så hade resulatet varit ett helt annat. NetRoots, sossarnas blogg-nätverk, är ju det enda som fungerat i en röd valrörelse där ingenting annat har gått sossarnas väg. När förnyelse nu krävs så önskar jag att sådana som Krassman, Högberg, Andersson, Westerholm, Einerstam, Johansson och Ulvenlöv är precis så öppna med sin kritik och sina ambitioner med hur de vill se framtidens "Rörelse" börja röra på sig.

Det krävs ett rejält korsdrag för att vädra ut det gamla unkna som nu gjort att socialdemokratin hänger mot repen. Öppenhet och tydlighet behövs för att visa väljarna att man menar allvar. De gamla arbetsmetoderna där all intern kritik hålls just internt är inte rätt väg att gå om man vill få väljarna att tro att man nu handlar och inte bara pratar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2, AB3
Bloggar:

EN SÖNDAGSMORGON SOM INTE ÄR SOM ALLA ANDRA...

En grå, rätt kall morgon och naturligtvis hade jag tagit på mig ansvaret för att stå utanför skolan i Lilla Alby, hemstadsdelen i hemstaden Sundbyberg. Det var inte bara grått och det var inte bara kallt utan också väldigt ödsligt. Alla partier var förvisso representerade vid ingången för att lämna över sina valsedlar, men vi sju valarbetare som stirrade hänfört och fascinerat närhelst några sällsynta väljare tog kurs mot oss. Några kände sig uttittade, andra tog artigt emot allas valsedlar medan rätt många valde bara något eller några partier och då tacksamt nog oftast mina moderata papperslappar...

Det var en familjär stämning bland oss som hade gått upp i svinottan för att göra några av våra sista insatser i denna långa och varierande valrörelse. Vi drack lite kaffe, vi pratade om vardagens vedermödor och livet som fritidspolitiker, vi pratade om hotbilder och om språk, vi pratade om allt utom ideologi och de frågor som skiljer oss åt. Det var en ömsesidig respekt för varandras arbete för att kunna förändra, förädla och förverkliga det samhälle som vi alla lever och verkar i. Vi har alla vår bild av hur det samhället skall se ut, men engagemanget är trots det värt att beundra oavsett om det är en vänsterpartist, sosse, kristdemokrat eller moderat som är engagerad.

Det har varit en valrörelse som präglats av gott humör och tillförsikt inför att det arbete man har lagt ner kommer att krönas i framgång men som de sista dagarna övergått i ett alltmer nervöst och ångestskapande tillstånd av väntan på det som komma skall. Emotionell berg- och dalbana, ljusa stunder och mörka ögonblick, valstuga och hembesök, bloggande och möten med människor i det verkliga livet - en valrörelse är så underbart härlig men samtidigt så krävande att man blir smått schizofren när det är över.

Den mörkaste stunden var morgonen då valstugan i Rissne hade eldats upp av någon eller några som inte uppskattade vårt parti eller vårt engagemang för det som kallas demokrati. Andra partier har drabbats av vandalism, men ingen lika hårt som oss. I princip varenda en av våra valaffischer hade härom morgonen fått nya budskap som inte var våra egna, ditskrivna av en och samma person med samma svarta penna. Jag är oroad över hur lätt det är för vissa att strunta i den respekt för varandras åsikter och värderingar.

I bakgrunden går TV:n och jag ser hur TV4 levererar ett reportage från en vallokal i Sollentuna, jag får se den underbara personligheten Thomas Ardenfors strunta i sin heliga uppgift att räcka över valsedlar för att fotografera sin "chef" när hon intervjuas i direktsändning. Det är samma arbete där som här, vid tusentals vallokaler där kvällens resultat bestäms, och där ett klimax kan bli ett antiklimax eller tvärtom.

Jag är vidrigt nervös, jag vet inte alls om min känsla av medgång är rätt - men i min värld är det bättre att måla allt i svart för att istället överraskas positivt än att gå omkring och tro att allt löser sig och sedan få ett slag i magen som sänker en totalt. Om 10 timmar vet vi, om tio timmar hoppas jag att min negativism slår över i något helt annat...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

ETT DYGN AV ÅNGEST, NERVOSITET OCH JOBB

Det är mindre än ett dygn innan vallokalerna öppnar och bara lite drygt 22 timmar innan de första, morgonpigga väljarna börjar välla in i vallokalerna. Ingenting är klart förrän vallokalerna stänger, opinionsarbetet måste fortsätta in i det sista för alldeles oavsett vad olika opinionsundersökningar visar så är de just det - undersökningar, och inte verkligheten.

Visst ser allt hyfsat bra ut, både hos SIFO och Synovate men samtidigt så vet vi ju att det finns något som heter "felmarginal" och den kan ju ställa till det för både oss och våra motståndare. Det som ser ut att bli en promenadseger för Alliansen kan likaväl bli en situation där Mona och gänget tar hem segern med Sverigedemokraterna som vågmästare, och det som kan se ut som en allt jämnare valkamp kan bli en utklassningsseger för oss. Ingen vet vad som väntar, förrutom spänning, ångest, spända nerver och ett lidande till den stund då glädjen slår i taket eller då man sjunker genom golvet. Har allt arbete man lagt ner i valstugor, affischeringskampanjer eller hembesöksorgier varit värda det arbete som lagts ner?

Några tips på några man skulle kunna kryssa om man vill ta till sig mina högst personliga preferenser - både blåa och någon röd. Är man moderat och bor innanför tullarna eller i de utsocknes delarna av Stockholm så är Maria Abrahamsson värd vartenda kryss hon kan få, precis som Sofia Arkelsten och Anna König Jerlmyr - och ja, jag vet att jag bara har valt tilltalande kvinnor...

Bor man utanför hufvudstadens domäner så finns det några pärlor som definitivt borde föräras en plats i Riksdagen. En som finns där och som bara måste finnas kvar är Karl Sigfrid. Några som ligger lite för långt ner på listan men som borde "kryssas" upp är Mary X Jensen samt Erica Lejonroos, medan allas vår favorit-gute Johnny Munkhammar borde ha en rimlig chans att komma in och med många kryss så borde väl rimligheten bli verklighet.

Om man är vilse ideologiskt och tycker att sosseriet är det bästa alternativet är det begåvat att kryssa in Johan Westerholm i Stockholms läns landsting. Furusunds mest tilltalande röding är värd att få stå i Landstingshuset och klämma ur sig sina besserwisser-floskler till de hänförda ledamöterna.

Knappt ett dygn återstår, sedan ligger en del av avgörandet i dina och mina händer. Det är ett dygn av ångest, av nervositet och plågsamt hårt arbete för att få folk att tro på det som vi vill att de skall tro på lika mycket som vi tror på oss själva.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3

Bloggar: Peter Soilander