2010/09/19

EN SÖNDAGSMORGON SOM INTE ÄR SOM ALLA ANDRA...


En grå, rätt kall morgon och naturligtvis hade jag tagit på mig ansvaret för att stå utanför skolan i Lilla Alby, hemstadsdelen i hemstaden Sundbyberg. Det var inte bara grått och det var inte bara kallt utan också väldigt ödsligt. Alla partier var förvisso representerade vid ingången för att lämna över sina valsedlar, men vi sju valarbetare som stirrade hänfört och fascinerat närhelst några sällsynta väljare tog kurs mot oss. Några kände sig uttittade, andra tog artigt emot allas valsedlar medan rätt många valde bara något eller några partier och då tacksamt nog oftast mina moderata papperslappar...

Det var en familjär stämning bland oss som hade gått upp i svinottan för att göra några av våra sista insatser i denna långa och varierande valrörelse. Vi drack lite kaffe, vi pratade om vardagens vedermödor och livet som fritidspolitiker, vi pratade om hotbilder och om språk, vi pratade om allt utom ideologi och de frågor som skiljer oss åt. Det var en ömsesidig respekt för varandras arbete för att kunna förändra, förädla och förverkliga det samhälle som vi alla lever och verkar i. Vi har alla vår bild av hur det samhället skall se ut, men engagemanget är trots det värt att beundra oavsett om det är en vänsterpartist, sosse, kristdemokrat eller moderat som är engagerad.

Det har varit en valrörelse som präglats av gott humör och tillförsikt inför att det arbete man har lagt ner kommer att krönas i framgång men som de sista dagarna övergått i ett alltmer nervöst och ångestskapande tillstånd av väntan på det som komma skall. Emotionell berg- och dalbana, ljusa stunder och mörka ögonblick, valstuga och hembesök, bloggande och möten med människor i det verkliga livet - en valrörelse är så underbart härlig men samtidigt så krävande att man blir smått schizofren när det är över.

Den mörkaste stunden var morgonen då valstugan i Rissne hade eldats upp av någon eller några som inte uppskattade vårt parti eller vårt engagemang för det som kallas demokrati. Andra partier har drabbats av vandalism, men ingen lika hårt som oss. I princip varenda en av våra valaffischer hade härom morgonen fått nya budskap som inte var våra egna, ditskrivna av en och samma person med samma svarta penna. Jag är oroad över hur lätt det är för vissa att strunta i den respekt för varandras åsikter och värderingar.

I bakgrunden går TV:n och jag ser hur TV4 levererar ett reportage från en vallokal i Sollentuna, jag får se den underbara personligheten Thomas Ardenfors strunta i sin heliga uppgift att räcka över valsedlar för att fotografera sin "chef" när hon intervjuas i direktsändning. Det är samma arbete där som här, vid tusentals vallokaler där kvällens resultat bestäms, och där ett klimax kan bli ett antiklimax eller tvärtom.

Jag är vidrigt nervös, jag vet inte alls om min känsla av medgång är rätt - men i min värld är det bättre att måla allt i svart för att istället överraskas positivt än att gå omkring och tro att allt löser sig och sedan få ett slag i magen som sänker en totalt. Om 10 timmar vet vi, om tio timmar hoppas jag att min negativism slår över i något helt annat...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

1 kommentar:

Daniel sa...

Nervös är ordet! Men nu kör vi. Valvaka med Belgisk Körsbärsöl och en skål med popcorn. Redo för både skål och tröstätande.

/Halldin