NÄR HELA HAVET STORMAR BLIR FÖRNYELSEN

"Hela havet stormar är en sällskapslek där deltagarna ska gå runt ett antal uppställda stolar (en färre än antalet deltagare) till ljudet av musik. När en utomstående lekledare plötsligt stänger av musiken gäller det för deltagarna att så snabbt som möjligt sätta sig på en av de lediga stolarna. Den som inte får en egen sittplats när musiken tystnar blir utslagen ur leken.

Därefter tar lekledaren bort en av stolarna, startar musiken på nytt och leken går vidare. Vinnare blir deltagaren som sitter på den sista kvarvarande stolen. Leken är vanlig på barnkalas. En liknande lek är Fruktsallad." - Wikipedia om fenomenet och leken Hela Havet Stormar...

Socialdemokraterna skall förnyas, och liknar inte hela förnyelseprocessen den där sällskapsleken Hela havet stormar egentligen? Mona står inne i ett konferensrum på Sveavägen 68 med en sådan där gammal kassettbandspelare som dog ut för minst 15 år sedan, Monas högra pekfinger vilar på pausknappen och ur högtalaren skrålar "Första maj, första maj. Varje sliten kavaj, blir en mantel av strålande ljus. Varje trött proletär, glömmer mödornas här och går drucken av vårvindars rus...".

Runt en ring av kontorsstolar i rummet vandrar de trötta proletärerna och när Mona trycker på paus första gången så ryker mannen som var så kort att han inte hann fram till en ledig stol - "Paggan". När Mona trycker på paus andra gången så ryker mannen som slank i väg till USA mellan vers ett och två - "Bodström". Men när de två har lämnat Mona och bandspelaren så är det dags för förnyelsen i ett parti som inte verkar fatta vad förnyelse går ut på. Helt plötsligt spelar musiken utan att stolarna tas bort, alla får bara byta plats med varandra och någon enstaka nykomling kommer in med en egen stol och får vara med i paraden runt stolarna.

Sosseriet hade chansen att lära sin läxa 2006, men då slutade det med en ledare som pratade mycket om förnyelse, men bara gick in för att dela med sig av den makt man strävade efter. Nu är det 2010 och felet att allt gick så dåligt beror varken på den nya ledaren, maktdelningen, politiken - utan på att väljarna inte fattade att sossarna var bäst. Man lyckades inte kommunicera ut sitt budskap på ett sätt som gjorde att dumskallarna fattade vad man ville säga egentligen...

Den kroniska gap-apan Jytte Guteland skriker för en gångs skull över något där hon har all rätt i världen att vara upprörd och desillusionerad, sosse-bloggaren Westerholm är så kritisk man kan vara utan att be om ett cyanidpiller i Rörelsen och på Aftonbladets ledarredaktion ser man det som alla andra också ser - det handlar inte om förnyelse, det handlar om förflyttning. Man har inget lärt, man tillsätter kriskommissioner som knappt går att hantera på grund av sin storlek och förnyelsen från 2006-2007 framstår helt plötsligt som seriös i jämförelse med vad som komma skall. Men jag sörjer inte, inte alls.

Om man väljer att leka lite med tanken att vi moderater efter valet 2002 då vi nyss hade förlorat var tredje av våra väljare körde en egen variant av sosseriets förnyelseprocess - hur hade det då gått? Hade valet 2006 kommit att bli det mest framgångsrika sedan 1928? Hade valet 2010 blivit det bästa valet i den moderata historien om Per Unckel och Gunnar Hökmark hade fått byta stol, om Bosse Lundgren satt kvar och lade skulden på allt och alla utom sig själv? Hade Johnny Magnusson varit rätt person att leda oss vidare från ett uselt resultat...?

Svaren på alla frågor är - nej, knappast. Detta helt oavsett hur trevliga och duktiga alla dessa människor var och är, de som faktiskt gjorde sitt bästa för moderaterna i en tid då vi inte var speciellt tilltalande. Men vi hade insikten om att förnyelse inte bara är är tomma ord utan också förenat med ett gediget arbete och en rejäl förändring både av politikens innehåll och de som företräder partiet.

Vi fattade det som sossarna inte kan förstå och där vi ser framåt tittar de bakåt. Där vi ser behovet av rörelse så kallar de sig rörelse men ser ut att gå mot likstelhet. Sosseriet är hopplöst ute på många sätt, men frågan är om inte deras brist på sjukdomsinsikt är det mest allvarliga i ett läge då man på i val efter val slår nya bottenrekord...

Länkar: Expr1, Expr2, DN, AB

Bloggar: Kent, Mary, Krassman

STORSTÄDNING I SOSSERIET - KVASTEN GÅR

Knappt hann man sätta sin fot på fosterjorden igen innan man blev varse att socialdemokratin har inlett sin operation "Storstädning", och eftersom Mona Sahlin är en manisk motståndare till RUT-avdraget så städar hon själv. Många är de som inte längre är önskvärda i Monas ögon, många är de som kommer till nya positioner då det är räfst och rättarting i Rörelsen men där det högsta hönset sitter säkert - befriad från allt vad ansvar heter.

Mona Sahlin är kvinnan som ledde sosseriet till det sämsta valresultatet sedan kreti och pleti fick gå och rösta och Mona Sahlin är tanten som presenterade ett gäng tanter och gubbar som vallokomotiv, lokomotiv som snarare fick folket att tänka på Östra Sörmlands Järnvägars ånglok - det som går i skytteltrafik mellan Mariefred och Läggesta - istället för på sådana moderna snabbtåg man kunde se på en rödgrön valaffisch från det nyss avslutade valet...

En väldigt liten man, Leif Pagrotsky som är en tvärhand lång men ändå stor som människa och politiker, tackar för sig och går vidare i livet. Trots att den lille mannen från baksidan är en meningsmotståndare så kommer iallafall jag att sakna hans galna påhitt när det gäller kulturpolitik. Men jag förstår om den lille mannen var låg, han som från insidan har sett ett parti förtvina och förvanskas.

Leif Pegrotsky låg ju bakom förslag som skulle dränera statsbudgeten på massor med pengar för att några skall få gratis museibesök och dessutom gratis teaterbesök för alla dessa ointresserade 16-åringar - som inget hellre önskar än att slippa se svenska kulturpersonligheter i kroppsstrumpor skrika åt varandra så att spottet yr i en mörk och ångestframkallande lokal. Leif synliggjorde skillnaderna mellan dom och oss på ett sätt som jag uppskattade, därför kommer jag sakna Leif Pagrotsky.

Men Mona berättar att Leif kommer att bli en politisk fribajsare, och kommer att spela sin roll i den ekonomisk-politiska debatten. Leif skall matchas mot Anders Borg säger ryktena, och är det bara jag som anar att Östros precis blev omyndigförklarad av sitt eget parti? Skönt i såfall, men synd om Leif som är värd en trevlig reträttpost och inte en tortyrseans med politikens Samson...

En annan som, föga förvånande, avpolleteras är Rörelsens multi-konstnär och globetrotter Thomas Bodström. Till skillnad mot Leif Pagrotsky så är Bodström av normallängd, lite längre och enligt rykten från vissa källor ofta hög. Det var iallafall bilden de flesta av oss fick när Bodström först tackade ja till en integritetskränkande drogtest men där han gick från hög till hispig och svettig när det började rabblas spårbara substanser.

Men det finns ju en hel drös med anledningar till att Mona Sahlin petade sin vän från ordförandeposten i justitieutskottet - en är ju att Bodström gått i landsflykt, en annan att han skall skriva böcker, promota sina böcker, jobba med sitt advokatande, sitta i Pysslingens styrelse och mycket, mycket annat. Alla de där 100.000 nya jobben som sosseriet lovade i valrörelsen skulle ju komma till stånd bara av att Bodström faktiskt flyttade till USA.

Mona storstädar och kvasten går bland vänner, kamrater, bekanta och bekantas bekanta. Det sopas och det städas - ingen verkar gå säker när Mona är i farten. Men runt kvinnan som ledde sitt parti ner till avgrundsnivåer sluter Rörelsen upp. Det som av många uppfattas som ett ledarskapsproblem uppfattas av sosseriet som om det var alla de där andras fel - valarbetare, partifunktionärer och de väljare som inte fattade ett dyft - men Mona sitter tryggt.

Medan jag sitter och funderar på hur konstig Socialdemokratin ter sig så här utifrån så tänker jag också på Ibrahim Baylan och hans framtidsplaner. Sover han gott, Sveriges egen Bagdad-Bob, när kvasten sveper i korridorerna på Sveavägen 68...?

Länkar: SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, DN, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5, Expr6, Expr7

Bloggar: Ekonomisten, Westerholm

STÄNGT I TRE DAGAR FÖR UNDERHÅLLSARBETE

Under resterande del av denna den sjätte dagen i oktober och under morgondagen som av händelse då råkar vara den sjunde dagen i oktober och faktiskt även under fredagen så kommer bloggen Tokmoderaten inte fyllas på med nya blogginlägg. Tidigast på lördag morgon så kommer allt att vara som normalt igen. Detta på grund av mentalt underhållsarbete...

Medan ni nu kommer att genomlida alla helvetets kval i lite mer än tre dygn så avser jag att med pilsner och fet mat fylla på mina energidepåer i en stad och ett land som ännu inte nämnts bland de som ligger i skottgluggen för terrorister och vettvillingar. Öl, mat och ett miljöombyte borgar för nya krafter och idéer inför den mörka höstens ännu mörkare bloggande.

Det finns ett antal bloggar som jag under tiden vill styra in er på: mina partivänner Thomas Böhlmarks och Kent Perssons livsverk, Peter Soilanders dito samt sosse-bloggarna Westerholm och Högberg. Förresten, har ni inget vettigare för er så kan nu ju beta av hela min länklista till höger...

Dessutom ber jag er att idag hylla alla ni känner som heter Jennifer eller Jenny som har namnsdag i dag och behöver veta att ni faktiskt bryr er om vad de fått för namn. Samma procedur imorgon, fast med Birgitta och Britta som mål för era ömhetsbetygelser. På fredag så är det Nils som har namnsdag, och däribland världens bästa Nils med de övriga namnen Daniel Carl Bildt. Hipp Hipp till alla som jag känner som bär dessa namn!

Den sjunde oktober är det också en gammal väns födelsedag, Jens Holger Lauridsen Vang fyller 42 år och går därmed från ung till gammal som genom ett trollslag. Grattis Jens!

Nu och just nu börjar mitt mentala underhållsarbete - vi syns igen på lördag!

EN NY SITUATION, NYTT BLOD & NYA FÖRMÅGOR

Vad vore väl en ny regering om man inte valde att faktiskt förnya densamma? När Fredrik Reinfeldt i en ny situation av minoritet istället för majoritet väljer att ta in nytt blod och nya förmågor så gör han precis det han skall. När Fredrik Reinfeldt väljer att låta våra Alliansbröder och Allianssystrar behålla alla sina ministerposter så gör han precis det som behövs för att smörja den motor som driver Alliansen, När Fredrik Reinfeldt låter moderaterna få två nya ministerposter så gör han det som krävs för att markera att vi som redan var stora blev ännu lite större i valet 2010 - men samtidigt så kostar två nya ministrar pengar, skattepengar...

Jag skall ärligt erkänna att det bara ett av de avpolletterade statsråden som jag kommer att sakna, och det är faktiskt ingen mindre än Mats Odell. Odell måste anses vara fadern till det nya samlingsnamnet för oppositionens ekonomiska svagsinne när han klämde fram "Toblerone-politik". Det var så träffande, det var så bra och Thomas Östros blodtryck steg till omätbara nivåer. Övriga statsråd gjorde väl så gott de kunde, men det finns ändå skäl att låta andra prova på att förädla vår politik ännu lite mer.

Två paranta moderatkvinns i Hillevi Engström och Catarina Elmsäter-Svärd ersätter Sven-Otto Littorins fysiskt vakanta plats som arbetsmarknadsminister och Åsa Torstenssons psykiskt vakanta plats som infrastrukturminister. Stefan Attefall blir KD:s tredje minister men i en roll som Civil- och Bostadsminister, och Attefall kommer att göra bra ifrån sig. Ulf Kristersson är mannen som får på sin lott att hantera socialförsäkringsfrågorna efter Cristina Husmark Pehrsson, och denne Kristersson är mannen som sosseriets bloggare nu skjuter in sig på i sin iver att skapa en Maria Borelius del 2.

En ny förmåga som skall finnas vid Anders Borgs sida är den för mig tidigare okända Peter Norman, rekryterad från sjunde AP-fonden. Jag får i brist på egna kunskaper falla tillbaka och lita på att firma Reinfeldt/Borg valt en person som passar på Mats Odells plats. Anna-Karin Hatt är centerns ersättare för Åsa Torstensson, men i en ny roll som IT- och Regionminister. Namnet får mig att tänka tillbaka på den tiden då blockpolitiken föddes med Hattar och Mössor - i övrigt får tiden utvisa vad Hatt kan åstadkomma. Folkpartiets nya bidrag i regeringen, ersättaren för det transparenta statsrådet Tobias Krantz är den tillsynes genomsympatiske för detta partisekreteraren Erik Ullenhag. Unge herr Ullenhag ersätter Nyamko Sabuni som integrationsminister medan Nyamko blir Jämställdhetsminister - ett bra drag i mina ögon och ett sätt att få ny fart på två frågor som kräver uppmärksamhet...

Vid ett första genomögnande så ser den nya regeringen, Reinfeldt II, riktigt bra ut. Problemet är bara att väljarna sagt sitt och gett Sverige en ny minoritetsregering efter en majoritetsdito. Jag håller mina tummar för att det skall fungera, för att allt skall gå bra. Frågan är bara om inte en snöboll i helvetet har en större chans när den fascinerande men imbecilla oppositionsledaren Sahlin börjar härja om misstroendevotum bara för att hon inte tyckte att regeringsförklaringen var bra nog.

En regering blir aldrig bättre än vad oppositionen gör den, och med den opposition vi har fått med ett röd-grönt-brunt kluster så kan det väl ändå inte bli bra...? Eller är jag för pessimistisk...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, AB4

Bloggar: Kent, Thomas, Mary, PLC

GRABBEN I GRÄDDFILEN

Thomas Bodström måste nog anses vara ett unikum i "Rörelsen", en grabb i en egen gräddfil, han som har sitt eget regelverk. I en annars kollektivistisk gruppering som Socialdemokraterna faktiskt är så är Bodström han som sticker ut, som inte är som alla andra. För vilket annat vallokomotiv hade för det första fått för sig att dra till USA mitt under valrörelsen för att köpa bil, hus, skola in de bodströmska barnen i skolan och vilket annat vallokomotiv hade fått göra detta med sin partiledares goda minne? Vilket annat vallokomotiv skulle med gott samvete bedriva valrörelse genom Facebook-uppdateringar och några intetsägande bloggposter medan han smällde i sig munkar på löpande band...?

I går var det upprop i Riksdagen och det var votering till det heliga uppdraget som talman, men Bodström hade återvänt till USA igen - hastigt och olustigt. Bodström hade tagit bondpermis, gått i exil utan att ha fått vi sin ledighet från det av folket valda uppdraget som riksdagsledamot beviljad. Bodström hade förvisso berättat om sina planer både här och där, att han skulle åka i väg till Amerikat för att vara föräldraledig för ett barn som tillbringar sina dagar i skolan - och ingen har väl missat att Bodström ville dra direkt från valvakan på Tekniska muséet till USA.

Så blev det också, i grova drag, för rörelsens grabb i gräddfilen. Utan respekt för alla de 16807 som kryssade Thomas Bodström på valdagen, utan respekt för den votering till talman som alla visste skulle komma och utan respekt för sina partivänner - som verkar leva efter ett annat regelverk - så drog Bodström snabbare än Mona hann säga "Jag har full förståelse för att Thomas Bodström befinner sig i USA med sin fru och sina barn".

Själv hade jag kokat över om det fanns en "untouchable" på min arbetsplats, någon som genom sin vänskap med chefen kunde bete sig lite hursomhelst, ta sina förtroendevalda uppdrag i kyrkofullmäktige och i riksdagen som något jobbigt, något som kan prioriteras bort för jurist-jobbande och lekar som fånge på fortet. Själv hade jag mått fysiskt illa om jag hade en kollega som bara genom att se ut som en svärmorsdröm och ha chefen som granne fick sin egen gräddfil.

Igår kunde vi konstatera att Bodströms USA-resa, en vänstepartists slappa blåsa och en okänd man med högre moral i det rödgröna gänget slog undan benen på vågmästaren. Gott så, men hur kul kan det kännas för den där chefen som inte lyckades hålla ihop sitt gäng ens i den första voteringen? I ett parti där man säger sig behandla alla lika, rättvist och med kollektivets bästa för ögonen så har man en grabb i gräddfilen, som kör sitt eget race och skiter i alla andra. Hur länge står sosseriet ut, det är frågan jag ställer mig varje gång Bodström dyker upp på löpsedlarna...

Länkar: Expr1, Expr2, AB

MED SÅDANA "VÄNNER" BEHÖVER ALLIANSEN INGA "OVÄNNER"...

Det har väl hänt en eller flera gånger att någon man ogillar skarpt har pockat på och velat vara med i kompisgänget trots att man varit rätt tydligt att man absolut inte vill ha något med vederbörande att göra. Ibland så händer det lik förbannat att den där oönskade individen ändå börjar förfölja eller hänga efter det sammansvetsade gänget som bara vill vara ifred.

Just så känns det nu, när Sverigedemokraterna förmodligen i ren avsmak för Kent Härstedt som person och sosse, valde att rösta på Per Westerberg. Men samtidigt som jag är glad över att vi fortsätter att ha en Talman sprungen i den största politiska grupperingen i Riksdagen så är jag bedrövad över att Westerberg fick sitta kvar med SD:s stöd. Det hade inte behövt bli så, det kunde ha varit en smärtfri formaliafråga men där sosseriet redan denna dag gav SD det inflytande man lovat att se till att de aldrig någonsin, någonstans eller någon gång skulle få...

Känslan är faktiskt lite som på valnatten, å ena sidan glad över en framgång och å andra sidan bedrövad över att det blev en framgång på ett sätt som man kunde betacka sig för. Men nu är situationen som den är, vi har det läge vi har och ingenting blir bättre av att redan i en formaliafråga ge det bruna partiet den känsla av makt som vi alla andra egentligen ville förvägra dom. Hur Mona ser på frågan vet jag inte längre, men aldrig någonsin, aldrig någongång, aldrig någonstans klingar nu och för evigt fruktansvärt falskt.

När så rösterna nu har räknats klart så kan man konstatera att det faktiskt också borde ha varit en och annan rödgrön som faktiskt valde att gå på dass eller flytta till USA i ett halvår eller så - förmodligen med avsmak i sinnet över den politik som man som opposition bedrev i den här frågan. Vi vet vilka de är, och just idag kändes Bodströms exil faktiskt respektfullt mot demokratin...

Detta blev ett kort inlägg, allt jag hann med innan resan till arbetet och ett kvällspass tar vid - men jag ber att få återkomma i ämnet senare i kväll.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

Bloggar: Lidby, Krassman, Moberg, Högberg, Westerholm, Andersson, Johansson

NÄR DE GAMLA STATSBÄRARNA INTE ORKAR BÄRA LÄNGRE...

Tar man lite Per Westerberg och blandar med exakt lika mycket Kent Härstedt så borde resultatet, utseendemässigt alltså - inte ideologiskt, bli något som är snarlikt sverigedemokraten Mikael Jansson. Var det så tankegångarna gick hos Jimmie Åkesson och Björn Söder när det lilla, obskyra partiet av politiska nollor skulle presentera sin kandidat till andre vice talman?

Tar man Per Westerbergs hårfärg och mixar den med Kent Härstedts frisyr så får man Mikael Janssons hår. Tar man en medelväg mellan Kent Härstedts klotrunda ögon och Per Westerbergs kantiga glasögon så får man Mikael Jansson intetsägande blick bakom ett par runda glasögon. Tar man Per Westerbergs vackra anletsdrag och klistrar på Kent Härstedts skäggväxt och får med lite ansiktshull på köpet så blir ansiktet snarlikt Mikael Janssons ansikte...

Var det så ytligt Åkesson och Söder tänkte när man valde sin kandidat, för handlar det om kompetens så kan de ju få leta i sina led till den dagen då de båda blir ålderspensionärer. Nåväl, nu sitter SD där och borde vara rätt nöjda med att sosseriet redan i formalia-frågor låter SD spela ut sina kort som vågmästare - och cynisk som jag är tror jag att det var precis det här socialdemokratin ville se när man fattade att man skulle torska valet.

Konspirationsteoretikern i mig vaknade samtidigt som min fysiska varelse kliade sig i skrevet till väckarklockans ihärdiga ringande, för att sedan med hasande steg ta sig ut för morgon-drillen. Allt handlar om en politisk variant av den brända jordens taktik, där man bränner ner allt efter sig under sin reträtt - inget av värde skall lämnas till motståndaren.

Mona Sahlin såg vad det barkade medan Bagdad-Baylan stod framför kamerorna med sina fiktiva, egen-producerade opinionsundersökningar och försökte få folk att tro att han var på riktigt. Mona och några nyktra sossar såg att valet 2010 skulle bli det sämsta sosse-valet sedan den allmänna rösträtten infördes, och Plan A fick bli Plan B - där man gav sig den på att snacka in en vågmästare i Riksdagen bara för att omöjliggöra ett vettigt styre av landet. Om Plan A, där en rödgrön regering var målet egentligen bara var ett fantasifoster så lyckades man med sin samhällsdestruktiva plan, Plan B.

Mona snackade bara om SD på slutet, hur de i Alliansen skulle bete sig när det lilla partiet blev vågmästare och hon lovade som vanligt att aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång låta sitt gäng ta stöd av det lilla bruna partiet. Brunt förresten, det är ju färgen som bildas om man mixar rött och grönt. Mona snackade SD så till den milda grad att det nya partiet kom in i Riksdagen och dessutom blev större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Monas fokusering på att snacka om SD:s roll som vågmästare, och inte med eller om SD med det bruna partiets politik i skottgluggen, lyckades och redan om några timmar kan vi se att "aldrig" i Monas värld överlevde knappt två veckor...

Jag har inget emot Kent Härstedt, han verkar vara en bra sosse som gott och väl kunde ha fått bli en bra talman om nu folket hade haft den dåliga smaken att välja det gänget. Den här frågan handlar inte om att Kent Härstedt är sämre eller bättre än Per Westerberg eller tvärtom - den handlar om i vilka frågor det faktiskt är lämpligt att fylla på SD:s depåer av kamplusta och hybris. Naturligtvis skall oppositionen vara opposition och jag förväntar mig inget annat än att man kommer att vara en finne i röven på oss när det kommer till budgeten, till frågor om energipolitiken och dessa uttjatade sjukförsäkringsfrågor. Slå då, stå upp för det ni tror på då - men varför låta SD få pole-position i riksdagsarbetet redan i en sådan här fråga?

Det finns sossar med hedern i behåll, som vet att välja sina strider. Björn von Sydow visade sig ha ett moraliskt övertag mot Mona och Härstedt, vilket förvisso var föga förvånande eftersom han alltid har varit en resonabel och bra sosse. Lars Stjernkvist, en av Bagdad-Baylans företrädare i rollen som rörelsens partisekreterare ser också väldigt nyktert på den uppkomna situationen.

"När Björn von Sydow i veckan förklarade att han inte ville bli talman med indirekt hjälp av SD så kände jag mig lugnad. Vi är förvisso ett 30-procentsparti efter valet men uppträdde som ett ansvarstagande och dominerande parti. Dessutom fullföljde vi vad vi sagt i valrörelsen.

Mot den här bakgrunden blir fortsättningen obegriplig. Om det nu blir så att S tar strid för Kent Härstedt som talman. Motivet sägs vara att vi inte kan avstå från att driva vår politik av rädsla för att få stöd från så att säga fel håll.

Det är en fullt anständig argumentation när det gäller till exempel sjukersättningen. Trots vad vi sagt tidigare så är det svårt avstå från att förbättra för sjuka därför att även SD tycker så, om än utifrån en helt annan ideologisk utgångspunkt.

Men valet av talman...? Inte kan det vara en sådan hjärtefråga? Nej, om vi inte vill fastna på 30-procentsnivån måste vi nog fortsätta uppträda som ett stort parti."

Socialdemokratins hopp inför framtiden måste nog stå till att balanserade krafter som von Sydow och Stjernkvist faktiskt leder partiet åt rätt håll. För oss som står vid sidan om känns det mer som ett nytt, konfrontatoriskt och barnsligt parti i samma stil som Vänsterpartiet som nu krystas fram av Mona. Socialdemokratin väljer själva sina vägar, frågan är vem eller vad som kan rädda socialdemokratin från sig själva...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB

Bloggar: Kent, Mikael, Högberg