Vad vore väl en ny regering om man inte valde att faktiskt förnya densamma? När Fredrik Reinfeldt i en ny situation av minoritet istället för majoritet väljer att ta in nytt blod och nya förmågor så gör han precis det han skall. När Fredrik Reinfeldt väljer att låta våra Alliansbröder och Allianssystrar behålla alla sina ministerposter så gör han precis det som behövs för att smörja den motor som driver Alliansen, När Fredrik Reinfeldt låter moderaterna få två nya ministerposter så gör han det som krävs för att markera att vi som redan var stora blev ännu lite större i valet 2010 - men samtidigt så kostar två nya ministrar pengar, skattepengar...
Jag skall ärligt erkänna att det bara ett av de avpolletterade statsråden som jag kommer att sakna, och det är faktiskt ingen mindre än Mats Odell. Odell måste anses vara fadern till det nya samlingsnamnet för oppositionens ekonomiska svagsinne när han klämde fram "Toblerone-politik". Det var så träffande, det var så bra och Thomas Östros blodtryck steg till omätbara nivåer. Övriga statsråd gjorde väl så gott de kunde, men det finns ändå skäl att låta andra prova på att förädla vår politik ännu lite mer.
Två paranta moderatkvinns i Hillevi Engström och Catarina Elmsäter-Svärd ersätter Sven-Otto Littorins fysiskt vakanta plats som arbetsmarknadsminister och Åsa Torstenssons psykiskt vakanta plats som infrastrukturminister. Stefan Attefall blir KD:s tredje minister men i en roll som Civil- och Bostadsminister, och Attefall kommer att göra bra ifrån sig. Ulf Kristersson är mannen som får på sin lott att hantera socialförsäkringsfrågorna efter Cristina Husmark Pehrsson, och denne Kristersson är mannen som sosseriets bloggare nu skjuter in sig på i sin iver att skapa en Maria Borelius del 2.
En ny förmåga som skall finnas vid Anders Borgs sida är den för mig tidigare okända Peter Norman, rekryterad från sjunde AP-fonden. Jag får i brist på egna kunskaper falla tillbaka och lita på att firma Reinfeldt/Borg valt en person som passar på Mats Odells plats. Anna-Karin Hatt är centerns ersättare för Åsa Torstensson, men i en ny roll som IT- och Regionminister. Namnet får mig att tänka tillbaka på den tiden då blockpolitiken föddes med Hattar och Mössor - i övrigt får tiden utvisa vad Hatt kan åstadkomma. Folkpartiets nya bidrag i regeringen, ersättaren för det transparenta statsrådet Tobias Krantz är den tillsynes genomsympatiske för detta partisekreteraren Erik Ullenhag. Unge herr Ullenhag ersätter Nyamko Sabuni som integrationsminister medan Nyamko blir Jämställdhetsminister - ett bra drag i mina ögon och ett sätt att få ny fart på två frågor som kräver uppmärksamhet...
Vid ett första genomögnande så ser den nya regeringen, Reinfeldt II, riktigt bra ut. Problemet är bara att väljarna sagt sitt och gett Sverige en ny minoritetsregering efter en majoritetsdito. Jag håller mina tummar för att det skall fungera, för att allt skall gå bra. Frågan är bara om inte en snöboll i helvetet har en större chans när den fascinerande men imbecilla oppositionsledaren Sahlin börjar härja om misstroendevotum bara för att hon inte tyckte att regeringsförklaringen var bra nog.
En regering blir aldrig bättre än vad oppositionen gör den, och med den opposition vi har fått med ett röd-grönt-brunt kluster så kan det väl ändå inte bli bra...? Eller är jag för pessimistisk...?
Inlägg
3 kommentarer:
Ska det inte vara Reinfeldt I fortfarande? Han har ju inte avgått och det är ingen ny konstellation utan samma partier i samma ställning och han blev ju de facto återvald? Det ända som hänt är ju att vissa ministrar bytts ut, men detsamma hände ju Persson och han benämns ju endast som regeringen Person. Sen att alla tidningar säger det gör ju inte saken mer sann för det.
Glöm inte att Björklund nu också kommer att få ta hand om forsknings och högskolefrågor. Det visar ju att regeringen inte bryr sig om dessa frågor. Att skicka batongBjörklund som helt saknar visioner till högskolan kommer att bli en katastrof.
En av fördelarna med att vinna ett val är att kunna stuva om regeringen utan krigsrubriker i pressen.
Dom ministrar som byttes ut kan jag inte säg att jag saknade, utom möjligen Mats Odell mest för att han satt i den förrförra (YES!) borgerliga regeringen.
Åsa Torstensson däremot var det fruktansvärt skönt att bli av med. Man satt ju och skämdes när hon intervjuades i tv och alltid hade svårt att försvara infrastrukturpolitiken och mest talade i cirklar eller försökte vinna tid.
Att Eskil Erlandsson fick ett Landsbygdsdepartement känndes också vettigt. Det finns ju tal om att Maud kommer att avgå och han känns som en naturlig efterträdare, men jag har å andra sidan alldrig förstått mig på Centern.
Att Integrationsministern fick flytta in på arbetsmarknadsdepartementet känns sjukt vettigt. Det är en bra uppföljning på förenklade regler för arbetskraftsinvandrin och möjlighet för asylsökande att arbeta under prövotiden som äntligen genomfördes under förra mandatperioden.
Nu behöver jag bara oroa mig över att Anders Borg talar lite väl mycket om Keynsianism och annat humbugg.
Skicka en kommentar