Tar man lite Per Westerberg och blandar med exakt lika mycket Kent Härstedt så borde resultatet, utseendemässigt alltså - inte ideologiskt, bli något som är snarlikt sverigedemokraten Mikael Jansson. Var det så tankegångarna gick hos Jimmie Åkesson och Björn Söder när det lilla, obskyra partiet av politiska nollor skulle presentera sin kandidat till andre vice talman?
Tar man Per Westerbergs hårfärg och mixar den med Kent Härstedts frisyr så får man Mikael Janssons hår. Tar man en medelväg mellan Kent Härstedts klotrunda ögon och Per Westerbergs kantiga glasögon så får man Mikael Jansson intetsägande blick bakom ett par runda glasögon. Tar man Per Westerbergs vackra anletsdrag och klistrar på Kent Härstedts skäggväxt och får med lite ansiktshull på köpet så blir ansiktet snarlikt Mikael Janssons ansikte...
Var det så ytligt Åkesson och Söder tänkte när man valde sin kandidat, för handlar det om kompetens så kan de ju få leta i sina led till den dagen då de båda blir ålderspensionärer. Nåväl, nu sitter SD där och borde vara rätt nöjda med att sosseriet redan i formalia-frågor låter SD spela ut sina kort som vågmästare - och cynisk som jag är tror jag att det var precis det här socialdemokratin ville se när man fattade att man skulle torska valet.
Konspirationsteoretikern i mig vaknade samtidigt som min fysiska varelse kliade sig i skrevet till väckarklockans ihärdiga ringande, för att sedan med hasande steg ta sig ut för morgon-drillen. Allt handlar om en politisk variant av den brända jordens taktik, där man bränner ner allt efter sig under sin reträtt - inget av värde skall lämnas till motståndaren.
Mona Sahlin såg vad det barkade medan Bagdad-Baylan stod framför kamerorna med sina fiktiva, egen-producerade opinionsundersökningar och försökte få folk att tro att han var på riktigt. Mona och några nyktra sossar såg att valet 2010 skulle bli det sämsta sosse-valet sedan den allmänna rösträtten infördes, och Plan A fick bli Plan B - där man gav sig den på att snacka in en vågmästare i Riksdagen bara för att omöjliggöra ett vettigt styre av landet. Om Plan A, där en rödgrön regering var målet egentligen bara var ett fantasifoster så lyckades man med sin samhällsdestruktiva plan, Plan B.
Mona snackade bara om SD på slutet, hur de i Alliansen skulle bete sig när det lilla partiet blev vågmästare och hon lovade som vanligt att aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång låta sitt gäng ta stöd av det lilla bruna partiet. Brunt förresten, det är ju färgen som bildas om man mixar rött och grönt. Mona snackade SD så till den milda grad att det nya partiet kom in i Riksdagen och dessutom blev större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Monas fokusering på att snacka om SD:s roll som vågmästare, och inte med eller om SD med det bruna partiets politik i skottgluggen, lyckades och redan om några timmar kan vi se att "aldrig" i Monas värld överlevde knappt två veckor...
Jag har inget emot Kent Härstedt, han verkar vara en bra sosse som gott och väl kunde ha fått bli en bra talman om nu folket hade haft den dåliga smaken att välja det gänget. Den här frågan handlar inte om att Kent Härstedt är sämre eller bättre än Per Westerberg eller tvärtom - den handlar om i vilka frågor det faktiskt är lämpligt att fylla på SD:s depåer av kamplusta och hybris. Naturligtvis skall oppositionen vara opposition och jag förväntar mig inget annat än att man kommer att vara en finne i röven på oss när det kommer till budgeten, till frågor om energipolitiken och dessa uttjatade sjukförsäkringsfrågor. Slå då, stå upp för det ni tror på då - men varför låta SD få pole-position i riksdagsarbetet redan i en sådan här fråga?
Det finns sossar med hedern i behåll, som vet att välja sina strider. Björn von Sydow visade sig ha ett moraliskt övertag mot Mona och Härstedt, vilket förvisso var föga förvånande eftersom han alltid har varit en resonabel och bra sosse. Lars Stjernkvist, en av Bagdad-Baylans företrädare i rollen som rörelsens partisekreterare ser också väldigt nyktert på den uppkomna situationen.
"När Björn von Sydow i veckan förklarade att han inte ville bli talman med indirekt hjälp av SD så kände jag mig lugnad. Vi är förvisso ett 30-procentsparti efter valet men uppträdde som ett ansvarstagande och dominerande parti. Dessutom fullföljde vi vad vi sagt i valrörelsen.
Mot den här bakgrunden blir fortsättningen obegriplig. Om det nu blir så att S tar strid för Kent Härstedt som talman. Motivet sägs vara att vi inte kan avstå från att driva vår politik av rädsla för att få stöd från så att säga fel håll.
Det är en fullt anständig argumentation när det gäller till exempel sjukersättningen. Trots vad vi sagt tidigare så är det svårt avstå från att förbättra för sjuka därför att även SD tycker så, om än utifrån en helt annan ideologisk utgångspunkt.
Men valet av talman...? Inte kan det vara en sådan hjärtefråga? Nej, om vi inte vill fastna på 30-procentsnivån måste vi nog fortsätta uppträda som ett stort parti."
Socialdemokratins hopp inför framtiden måste nog stå till att balanserade krafter som von Sydow och Stjernkvist faktiskt leder partiet åt rätt håll. För oss som står vid sidan om känns det mer som ett nytt, konfrontatoriskt och barnsligt parti i samma stil som Vänsterpartiet som nu krystas fram av Mona. Socialdemokratin väljer själva sina vägar, frågan är vem eller vad som kan rädda socialdemokratin från sig själva...
Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB
Tar man Per Westerbergs hårfärg och mixar den med Kent Härstedts frisyr så får man Mikael Janssons hår. Tar man en medelväg mellan Kent Härstedts klotrunda ögon och Per Westerbergs kantiga glasögon så får man Mikael Jansson intetsägande blick bakom ett par runda glasögon. Tar man Per Westerbergs vackra anletsdrag och klistrar på Kent Härstedts skäggväxt och får med lite ansiktshull på köpet så blir ansiktet snarlikt Mikael Janssons ansikte...
Var det så ytligt Åkesson och Söder tänkte när man valde sin kandidat, för handlar det om kompetens så kan de ju få leta i sina led till den dagen då de båda blir ålderspensionärer. Nåväl, nu sitter SD där och borde vara rätt nöjda med att sosseriet redan i formalia-frågor låter SD spela ut sina kort som vågmästare - och cynisk som jag är tror jag att det var precis det här socialdemokratin ville se när man fattade att man skulle torska valet.
Konspirationsteoretikern i mig vaknade samtidigt som min fysiska varelse kliade sig i skrevet till väckarklockans ihärdiga ringande, för att sedan med hasande steg ta sig ut för morgon-drillen. Allt handlar om en politisk variant av den brända jordens taktik, där man bränner ner allt efter sig under sin reträtt - inget av värde skall lämnas till motståndaren.
Mona Sahlin såg vad det barkade medan Bagdad-Baylan stod framför kamerorna med sina fiktiva, egen-producerade opinionsundersökningar och försökte få folk att tro att han var på riktigt. Mona och några nyktra sossar såg att valet 2010 skulle bli det sämsta sosse-valet sedan den allmänna rösträtten infördes, och Plan A fick bli Plan B - där man gav sig den på att snacka in en vågmästare i Riksdagen bara för att omöjliggöra ett vettigt styre av landet. Om Plan A, där en rödgrön regering var målet egentligen bara var ett fantasifoster så lyckades man med sin samhällsdestruktiva plan, Plan B.
Mona snackade bara om SD på slutet, hur de i Alliansen skulle bete sig när det lilla partiet blev vågmästare och hon lovade som vanligt att aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång låta sitt gäng ta stöd av det lilla bruna partiet. Brunt förresten, det är ju färgen som bildas om man mixar rött och grönt. Mona snackade SD så till den milda grad att det nya partiet kom in i Riksdagen och dessutom blev större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Monas fokusering på att snacka om SD:s roll som vågmästare, och inte med eller om SD med det bruna partiets politik i skottgluggen, lyckades och redan om några timmar kan vi se att "aldrig" i Monas värld överlevde knappt två veckor...
Jag har inget emot Kent Härstedt, han verkar vara en bra sosse som gott och väl kunde ha fått bli en bra talman om nu folket hade haft den dåliga smaken att välja det gänget. Den här frågan handlar inte om att Kent Härstedt är sämre eller bättre än Per Westerberg eller tvärtom - den handlar om i vilka frågor det faktiskt är lämpligt att fylla på SD:s depåer av kamplusta och hybris. Naturligtvis skall oppositionen vara opposition och jag förväntar mig inget annat än att man kommer att vara en finne i röven på oss när det kommer till budgeten, till frågor om energipolitiken och dessa uttjatade sjukförsäkringsfrågor. Slå då, stå upp för det ni tror på då - men varför låta SD få pole-position i riksdagsarbetet redan i en sådan här fråga?
Det finns sossar med hedern i behåll, som vet att välja sina strider. Björn von Sydow visade sig ha ett moraliskt övertag mot Mona och Härstedt, vilket förvisso var föga förvånande eftersom han alltid har varit en resonabel och bra sosse. Lars Stjernkvist, en av Bagdad-Baylans företrädare i rollen som rörelsens partisekreterare ser också väldigt nyktert på den uppkomna situationen.
"När Björn von Sydow i veckan förklarade att han inte ville bli talman med indirekt hjälp av SD så kände jag mig lugnad. Vi är förvisso ett 30-procentsparti efter valet men uppträdde som ett ansvarstagande och dominerande parti. Dessutom fullföljde vi vad vi sagt i valrörelsen.
Mot den här bakgrunden blir fortsättningen obegriplig. Om det nu blir så att S tar strid för Kent Härstedt som talman. Motivet sägs vara att vi inte kan avstå från att driva vår politik av rädsla för att få stöd från så att säga fel håll.
Det är en fullt anständig argumentation när det gäller till exempel sjukersättningen. Trots vad vi sagt tidigare så är det svårt avstå från att förbättra för sjuka därför att även SD tycker så, om än utifrån en helt annan ideologisk utgångspunkt.
Men valet av talman...? Inte kan det vara en sådan hjärtefråga? Nej, om vi inte vill fastna på 30-procentsnivån måste vi nog fortsätta uppträda som ett stort parti."
Socialdemokratins hopp inför framtiden måste nog stå till att balanserade krafter som von Sydow och Stjernkvist faktiskt leder partiet åt rätt håll. För oss som står vid sidan om känns det mer som ett nytt, konfrontatoriskt och barnsligt parti i samma stil som Vänsterpartiet som nu krystas fram av Mona. Socialdemokratin väljer själva sina vägar, frågan är vem eller vad som kan rädda socialdemokratin från sig själva...
Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB
Inlägg
2 kommentarer:
För ovanlighetens skull håller jag med Stjernkvist.
Man kan givetvis inte förvänta sig att de rödgröna ska lägga ner sina röster i fyra års tid, utan de har både en rätt -- och en plikt mot sina väljare -- att bedriva en konstruktiv oppositionspolitik. De ska inte behöva avstå från att lägga förslag bara för att risken finns att SD röstar likadant som dem.
Men, talmansposten är formalia. Visserligen har sossarna alltid hävdat att de har en av gud given rätt att bestämma vem som ska vara talman, men genom att välja strid i en formaliafråga så ger de SD det inflytande som de säger att de inte vill ge dem.
För mig -- som extern betraktare -- framstår det som om Sahlin och Reinfeldt kör chicken race mot varandra just nu, och jag ser inte hur det gagnar Sverige -- eller demokratin.
Det öppnar dessutom för att samma agerande skulle kunna ske i de kommuner där SD är vågmästare; att man låter SD avgöra vem som ska bli fullmäktiges ordförande, KSO, etc, och jag har svårt att se hur något parti ska kunna klandras för att man väljer samma strategi som sossarna gör i riksdagen. Om det är OK där måste det ju vara ok i våra olika fullmäktigen.
Ja, vi får se hur det gå...
http://fredrik.vartsollentuna.se/2010/10/04/nu-har-vi-baxat-det-anda-hit/
Fredrik I Sollenuna
Skicka en kommentar