Ett antal nyheter har cirkulerat i media i dag och de senaste dagarna om diverse TV-kändisar, sportchefer och andra idrottare. Att vara ett föredöme för dagens ungdomar innebär enligt ny praxis att man döms till fängelse för narkotikabrott, visar Petter-Niklas för kvinnliga arrestvakter eller kör på lyset...
Om vi börjar med TV-kändisen, låt oss kalla henne Sanna Bråding... Nu dömd till 3 månaders fängelse för diverse olika förehavanden med narkotika. Låt mig yppa: Jag är inte förvånad. Efter ett antal resor på väg till jöbbet i samma tunnelbanevagn som den nu dömda flickan har jag undrat vad som har fått henne så forcerad, så ostrukturerad och så utflippad. Hade hon ätit dåliga svampar, fått dålig sprit eller kunde hon tänkas vara en "junkie"? Skönt att ha rätt, tragiskt att ha rätt och ett rätt dåligt föredöme för alla de tjejer som vill jobba som skådisar eller TV-stjärnor.
Sedan har vi Djurgården Fotbolls sportchef Bosse Andersson. Bosse är tydligen så stolt över sin manlighet att han gärna delar med sig av densamma till arrestpersonalen i Gävle... Som om det inte räckte med att ha slängts i en cell för att man var alldeles för överförfriskad, här skulle genitalierna visas upp också. Hur mycket respekt kan en ledare som åtalas för sexuellt ofredande åtnjuta i sin organisation, en berättigad fråga? Förvisso är det klart att det här handlar om en förening där stora delar av hockeylagets stjärnor antingen slåss med poliser eller kan misstänkas ha kört på lyset, så Bosse kommer nog undan...
Slutligen, Fredrik Bremberg och rattfyllan. Eftersom det inte gått till åtal här är jag sparsmakad med fördömanden. Men det ser absolut inte bra ut att synas i tidningarna anklagad för det som läggs hr Bremberg till last... Att man dessutom anser sig behöva ta till de bästa advokaterna för att ta sig ur knipan får mig dessutom att undra över hur oskyldig man kan vara.
Inlägg
3 kommentarer:
Det är inte missbruket och omoralen som kryper ner i åldrarna, (för med den takt jag bevittnat skriverierna om densamma sedan 70-talet borde dessa vara nere på spermienivå) utan det är moralpaniken som har tagit ett strypgrepp på Sverige. Av självklarhet och liberala värderingar är jag motståndare till alla former av droger eftersom de utplånar de liberala idealen om fria viljan, men är också motståndare till moralpanik. Den äcklar mig. Sanna Bråding: Du har all rätt till förlåtelse, och att Bosse Andesrsson på fyllen blottar sig tycker jag inte man ska göra en stor sak av... skratt... som AIK:are blir man förstås skadeglad, men som medborgare blir man förbrydd över den uppståndelse denna lilla sak får.
Jag kan instämma över att uppståndelsen ibland blir lite väl stor, MEN som en person som andra ser upp till borde man tänka en gång extra innan man drar i sig kokain eller den sista groggen... Med dagens mediedrev blir resultatet alltid att galningar likt undertecknad fyller på tidningarnas smaskiga artiklar med bloggar om ämnet. Och visst är Sanna värd att förlåtas. Och som hammarbyare tycker jag att Hr Sportchefs blottande är extremt pinsamt för DIF. Något måste ju vara fel på supkulturen i den föreningen...
Sanna Bråding som enskild medborgare oavsett sitt kändisskap bör inte lastas för regering efter regerings totala flathet eller grymma hänsynslöshet mot medborgarna i drogfrågan och i de flesta andra frågor.
När till och med jag som barn på 70-talet kunde förutse framtiden bör ej de styrande kunna friskriva sig från ansvar. Det finns dock en orsak och verkan som politiker aldrig brytt sig om eller ens behövt ta hänsyn till.
Denna av politikerna patenterade ansvarslöshet (läs Olof Palme) har lett till att moralpaniken tagit ett skamgrepp på folket i tron att skeppet går att vända bara man förfasar sig över enskildas leverne - man ser det lilla istället för att rikta blicken på helheten - 50 år av vanvettigt vanbruk av det arbete politikerna blivit framröstade att utföra.
Förfasningen över Hr Sportschefs blottande är också en del av den våta moralpanik-filten som lagt sig över samhället. Får man se ett kön så är hela ens liv ödelagt, om någon dessutom petar på någon annan på krogen så är det livslång psykiatrisk terapi för offret i den moderna "jag är ett offer-kulturen" som gäller. Förövaren döms till evig förkastelse.
Vad hände med människans förmåga till överseende, förlåtelse och förmåga till att glömma och gå vidare? Byken ska tvättas och ältas in absurdum i ett evighetstrauma.
Om man tittar tillbaka på historien ser man att det civiliserade svenska samhället bygdes på förlåtelsens grund - något vi bör vårda.
Skicka en kommentar