FÅR "KONSTFACKS-TOKAN" DET HON FÖRTJÄNAR?

Anna Odell får ännu lite mer uppmärksamhet...

Är det bara jag som har suttit framför TV:n och tuggat fradga över de suddiga filmsekvenserna från en mörk och skrämmande Liljeholmsbro. I bildrutorna ser man hur en till synes förvirrad kvinna beter sig hyfsat förvirrat och ger intrycket av att vilja hoppa från bron. Medmänniskor passerar, men medmänniskor försöker också ge kvinnan stöd och hjälp. Det som de empatiska medmänniskorna inte vet om är att de samtidigt filmas, att den förvirrande kvinnan skapar "konst" genom en psykotisk charad utan dess like. Folk bryr sig, folk vill hjälpa men allt är bara teater när den är som sämst...

Polisen kommer, med två civilbilar och senare också med målade polisfordon. Minst tre polispatruller binds upp av Anna Odell medan hon skapar "konst", tre polispatruller som med allra största sannolikhet hade haft vettigare saker att göra än att bli omedvetna deltagare i "konstskapande". Polisen försöker prata, polisen försöker lugna men kvinnan Odell med sina gedigna erfarenheter av psykisk sjukdom skäms inte över att binda upp en rejäl andel av huvudstadens poliser på en kall bra medan kvinnor misshandlas, barn har sprungit bort eller en man bli rånad i någon annan del av den kalla huvudstaden - för Anna är konsten viktigast och att medmänniskorna utnyttjas cyniskt bekymrar henne inte det minsta.

I konstens namn slåss Anna med poliserna som är där för att hjälpa henne, hon slåss med personalen på en överansträngd psykakut som vill ta hand om henne. Hon spottar, fräser, bits och rivs och när polisen lämnar över är det en redan slutkörd personal på St Görans psyk som blir statister i hennes "konstskapande". Som om de inte redan innan hade det för djävligt, som om det inte fanns verkliga patienter i överflöd i deras korridorer och väntrum att bry sig om? Men alla får stå tillbaka, för nu skapar Anna Odell "konst" och då får man som skötare ta sina smällar.

Som anställd i vården kan man köpa när folk med verkliga psykiska åkommor kallar en för fula saker eller försöker slåss, det hör till sjukdomsbilden ibland och har man valt att arbeta i den svängen så är man fullt medveten om att det händer titt som tätt. Men när en "konstnär" som för tillfället och trots sitt beteendemönster påstår sig vara frisk i huvudet och dagen efter låter meddela att all skit hon ställt till med bara är "konstskapande", ja då förstår jag att man blir tokig. Det räcker ju liksom med att de sjuka vill slåss ibland, skall nu påstått friska konstnärer också komma in på den turbulenta arbetsplatsen och veva med sin färgbestänkta nävar?

Åklagaren har i allafall kommit fram till att Anna Odells agerande bör prövas av rättvisan, av samhället. Falsklarmning, våldsamt motstånd och oredligt förfarande lyder de tre åtalspunkterna och eftersom dokumentation av brottet finns i själva "konstverket" så ser jag ingen annan möjlighet än att hon fälls rakt av. Själva rättegången kan förhoppningsvis få Odell att förstå ett och annat när hon får höra personal och poliser vittna om hur de upplevde den där kvällen i januari, hur kränkta de blev av att utnyttjas... Kan Anna Odell förstå vad hon gjort? Jag tvivlar starkt, för enligt en galen konstnär kan ju allt vara konst. Kanske skall man till och med se på rättegången som ett fortsatt konstskapande, det kanske är Odells mening?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2